Love me tänder.

Jag går på trean som ska ta mig till jobbet. Just idag går allt i slowmotion och det känns som en evighet passerar de trettio sekunderna det tar från det att jag ser bussen tills det att jag stiger på och visar mitt busskort. En hel evighet.

Jag tittar mig omkring. Jag noterar de oknutna skorna på en äldre herre, jag ser att hon bredvid mig inte riktigt målat ögonbrynen likadana, jag ser hålet i jackfodret på den störiga tonårskillen.

Det är något fint med att vara bakfull. Att vara hängig, vara dåsig i skallen. Det känns som huvudet är fyllt med bomull och bara oväsentligeheter är det som letar sig upp till medvetandet. Strömmen av: jag får inte glömma att köpa ajax universal, eller är allrent ja ska, undra vad man ska äta, kyckling igen? ringa min syrra, undra vad hon gör och mamma också. HELVÄTTÄ. Passar den svarta kjolen med den vita skjortan eller ser man ut som en serivitör och undra om jag ska dricka rödvin eller drinkar och jag tycker nog att karin är lite skum, den strömmen av rationella tankar är helt avstängd. Jag hör inte världen och ser den inte riktigt som den är utan jag går i en bubbla. Jag hör, jag ser, men jag fattar inte riktigt.

Jag byter om, häller upp en kopp kaffe och lyssnar på rapporten. Eller, jag lyssnar ett halvt öra men tankarna glider iväg och jag börjar granska mina arbetskamrater.

En är gravid. Magen är stor och byxorna är lite för små. Hon ser skitrolig ut, tre äpplen hög och bred som en jävla ladugårdsvägg. Vilken mage. Mina tankar vandrar till pappan i jalla jalla som slogs med sin mage. Shit, hon skulle kunna däcka hela hells angels på samma sätt med den där kulan. Typ ta två på samma gång, en i varje hand: DUNK DUNK. Coolt.

Hon som sitter bredvid har Posh spice-page och sådär trendiga glajjor i massa färger som man får för en 800 spänn på specsavers. Man skulle kunna kalla looken för vill-vara-skittaskig-socialsekreterare-looken. Jag tror i och för sig att det är sant, har man en läkare som man får man väl lite prestationsångest om allt man har är gymnasie på komvux.

Sedan sitter någon sjuksköterskeelev där också och hummar. Hon ser ganska ung ut och ganska dum ut, hon har en lite lätt puckad uppsyn. Eller också tycker jag det bara för att hon är sjuksköterskeelev. Hon kommer ju bli sjuksköterska och alierad med chefen. Nej tack och usch. Varför vill man plugga till minisatan? Ungefär som folk läser strökurser på universitet i hopp att bli förmän. Men herregud, stick och brinn. Folk som har "jobbat" sig upp är i regel vidrigare än högskoleexamen-men-utan-kontakt-med-verkligheten-cheferna. Dem senare kan man ju ljuga sig blå för medan superarbetsmoraltyperna oftast vill tvinga på andra sin jag-tänker-på-jobbet-när-jag-onanerar-mentalitet.

Jag fortsätter att granska ansiktena kring bordet. Den dampiga chilenaren med mundiarréen sitter mitt emot mig. Hon är hårdare än hårdast och tuffare än tuffast. Hon har ett ärr precis på nästippen, jag undrar vad det kommer ifrån.

Khadidja avbryter mig i ärrfunderandet.

"Ahh, fy faan, vit du va de gör mot mig? ja, ja va hos tandläkare å skulle dra ut di här tänder. Du vet ja måste ja ha va heter de, eh eh eh, ja men du vet sådana dära falska tänder"

Protes säger jag och försöker hänga med i vad hon vill säga. Varför ska du ha en sån?

"Ja, i mittt hemland, dom drog ut tänder, ja ha nya nu. men du, de kostar TJUGITYSÄN. fy faan, TJUGITYSÄN. TJUGITYSÄN nu å så hon tog bort tänder, sedan TREETITYSÄN å sen klart. FÄMTIOTYSÄN, jävla skit. ja har blivit opererad va. Men, skiiit i de, har ni någon soppa? Dä ä de jag äta.

Ja, men va? har du opererat dig? Har'om snott tänderna?

"Ja, puts väck, kolla här"

Khadidja gapar och visar en helt tandlös överkäke. Jag ryggar tillbaka. Det är gropar där tänderna skulle suttit, nu är det bara rött kött och munnen ser ut att tillhöra ett väldigt litet barn eller en väldigt gammal kvinna. Det gör den ju inte. Munnen tillhör en kvinna i 40års åldern som inte kunnat betala sin tandläkarräkning och därför vägrar tandläkaren ge henne en protes. Det är straffet för att ha låg lön. Inga tänder. Låg lön gör det svårt för en att le, svårt att tugga och det är förnedrande. Du ser ut som uteliggarna kring Hemköp i käften, dem som du alltid sett ner på, men i din mun finns beviset: ni har en sak gemensamt, ni tillhör samma klass.