Tycka vad man vill om politiker men lyssna på Mona Sahlin! Vad säger hon egentligen? Eller säger hon något över huvud taget. Hon mest hummar. Sedan har vi ju Marita Ulvskog – vilken kärring! Hon säger hemska saker – vad får hon allt ifrån? Troligtvis en besvärlig barndom. Tur att hon ska åka till Bryssel så vi slipper henne.
Maud är ju det stora skämtet. Som en liten terrier gläfser hon på hela tiden, liten och ettrig. Hon fattar inte när hon ska vara tyst och lyssna på Reinfeldt. Sist men inte minst - Gudrun Schyman! Den skatan går det ju inte att få tyst på, hon bara pratar och pratar och avbryter hela tiden.
Nej tacka vet jag grabbarna Reinfeldt och Persson. Det är grejer det! Stiliga karlar med hår på bröstet! När de talar då lyssnar folket. För att inte tala om Göran Hägglund! Vilken man! Han talar som en präst och verkar faktiskt lite allsmäktig också.
------------
Kött är gott arbete är mord- till sista blodsdroppen, död åt arbetet!
Det finns dem som delar ditt hat mot fastfoodrestaurangen.
Jag sa ju att skolskjutning var den nya provokationen: Spyken i Lund och i tisdags grep snuten någon pojke i Danmark som också lagt upp ett skolskjutningsskämt på internet.
söndag 22 mars 2009
torsdag 19 mars 2009
GÄSTBLOGG: Långfingrigt initiativ - hotellanställda, höj era löner!
Om man ska överleva här i världen får man inte vara så känslig. Inte som i inte vara känslig när det gäller att gråta eller vara känslosam i övrigt utan att vara känslig när det gäller mitt och ditt. Mitt och ditt är faktiskt ändå bara en abstraktion. Jag menar, jag är av den uppfattningen att det är min fritid och sedan blev jag inbeordrad att jobba av min arbetsgivare. Inte så himla min tid alltså. Mina och deras pengar kanske man inte heller behöver fästa så stor vikt vid heller då som tack.
Vi på Långfingrigt Initiativ tycker om tid är pengar och om de inte är så känsliga behöver inte heller vi vara det.
En hotellanställd från långfingrigt initiativ berättar:
Hotell är ett väldigt lönsamt sätt att förskingra pengar. 1000kr per natt ligger priserna omkring för ett vanligt för hotell. 3-4 nätter blir ju lite pengar så att säga som man själv kan förvalta bättre än en girig aktieägare (det här drabbar ingen fattig så att säga).
Jobbar man på något hotell som inte har så hög standard, runt 2-3 stjärnigt men har i alla fall runt 50-60 rum så kan det gå att få hem sig en stor summa pengar lite då och då.(Kom ihåg vad vi har sagt om att bli påkommen med stöld - ajabaja.)
Se till att du är den personen som checkar in gästerna och checkar ut dem på morgonen. Om det här ska funka ska det heller inte föras några grundliga registreringar på att gäster har kommit och gått och om de betalat eller inte.
De enda som egentligen vet att de bor någon där är ju städerskorna men de tenderar att städa och bryr sig inte mycket mera (och så småningom, ni kanske kan ingå en pakt?). När gästen checkar ut så tar man helt enkelt pengarna i egen ficka och lägger tillbaka nyckeln. Snabbt, smidigt, smärtfritt.
Det du måste tänka på att ingen ska få reda på att gästen inte har betalat. Då med någon form av registrering eller att städerskorna har rätt bra koll så dem börjar till slut undra saker.
Jobbar du mycket själv och mycket nätter och morgnar så kan det fungera väldigt bra. Det finns ju inget som försvinner från något lager eftersom hotell är en tjänst folk köper. Det är lite svårare och sälja saker i en detaljhandel och stoppa pengarna i egen ficka då det sedan kommer synas på inventeringen att företaget förlorat pengar.
Men lycka till därute i receptionerna och kom ihåg vad de säger i reklamen: Because you're worth it!
----------
Du har väl läst total avlöning? Psykiatriångest. Och arbetsfri berättar om kompisar som hyr ut kroppen till läkemedelsföretag för experiment i brist på inkomst. Och Kim Müller inspirerar till lek!
Vi på Långfingrigt Initiativ tycker om tid är pengar och om de inte är så känsliga behöver inte heller vi vara det.
En hotellanställd från långfingrigt initiativ berättar:
Hotell är ett väldigt lönsamt sätt att förskingra pengar. 1000kr per natt ligger priserna omkring för ett vanligt för hotell. 3-4 nätter blir ju lite pengar så att säga som man själv kan förvalta bättre än en girig aktieägare (det här drabbar ingen fattig så att säga).
Jobbar man på något hotell som inte har så hög standard, runt 2-3 stjärnigt men har i alla fall runt 50-60 rum så kan det gå att få hem sig en stor summa pengar lite då och då.(Kom ihåg vad vi har sagt om att bli påkommen med stöld - ajabaja.)
Se till att du är den personen som checkar in gästerna och checkar ut dem på morgonen. Om det här ska funka ska det heller inte föras några grundliga registreringar på att gäster har kommit och gått och om de betalat eller inte.
De enda som egentligen vet att de bor någon där är ju städerskorna men de tenderar att städa och bryr sig inte mycket mera (och så småningom, ni kanske kan ingå en pakt?). När gästen checkar ut så tar man helt enkelt pengarna i egen ficka och lägger tillbaka nyckeln. Snabbt, smidigt, smärtfritt.
Det du måste tänka på att ingen ska få reda på att gästen inte har betalat. Då med någon form av registrering eller att städerskorna har rätt bra koll så dem börjar till slut undra saker.
Jobbar du mycket själv och mycket nätter och morgnar så kan det fungera väldigt bra. Det finns ju inget som försvinner från något lager eftersom hotell är en tjänst folk köper. Det är lite svårare och sälja saker i en detaljhandel och stoppa pengarna i egen ficka då det sedan kommer synas på inventeringen att företaget förlorat pengar.
Men lycka till därute i receptionerna och kom ihåg vad de säger i reklamen: Because you're worth it!
----------
Du har väl läst total avlöning? Psykiatriångest. Och arbetsfri berättar om kompisar som hyr ut kroppen till läkemedelsföretag för experiment i brist på inkomst. Och Kim Müller inspirerar till lek!
måndag 9 mars 2009
En arbetskraftsinvandrares bekännelser
Alla dessa röster.
Röster med olika ålder, olika klang och som väcker olika associationer.
Pipiga röster får mig att tänka på min franska-lärare i högstadiet. Hon var kort, ettrig och var så dum att hon försökte få en högstadieklass att både leka restaurang och affär (vi ba: riot, riot, riot!!!!).
Mörka kvinnoröster får mig bara att tänka på Gula Blend. Gula Blend only. Och pratar någon mjukt (a la Mats Nileskär på p3 soul) är gränsen hårfin mellan att jag tror att personen är en hippie eller någon som jag vill ska läsa för mig på kvällarna tills jag somnar.
Lyssna!
Röster som uttalar ord.
Slumpvisa ord, eller för att vara ärlig: för mig är det slumpvisa ord. Slumpvisa ord på danska. På danska förstår jag slumpvisa ord men nästan aldrig varenda ord i en hel mening även om jag kan förstå avsikten med meningen.
Fattar du?
Meningar som blir en historia.
Och även om jag förstår meningar har jag svårt för sammanhang. Om jag förstår en mening så hinner dansken prata tre, fyra till så medan jag tänker så jag tappar bort mig. Tappar bort mig alldeles.
Hör du inte!
De försöker ju säga någonting.
Så jag förstår inga nyanser som inte uttrycks med kroppen, jag förstår inga språkliga krumbukter, sparsamt förstår jag ironier, men aldrig de putslustiga tjuvnypen.
Ibland känns det som om jag är i en glasbubbla, man pratar och man pratar men det kommer inte fram. Eller som en guldfisk som gapar och gapar men ingenting hörs.
När jag jobbade i Sverige undrade jag varför invandrarna på jobbet pratade så lite. Ja, alltså, varför säger de aldrig någonting utan står och se dumma ut? Jag fattade inte det då, men jag fattar det nu. För att jag ska kunna säga en mening måste jag tänka ut den i förväg och noggrant översätta den i mitt huvud, jag vill ju inte göra bort mig. Så jag väger mina ord noga för att de ska uppfattas som jag vill, men lagom tills jag har hunnit klura ut mningen så har samtalet runnit mig ur händerna - det är så frustrerande. Oftast står man bara där och ler i samförstånd och skrattar nervöst åt något som kanske var lite halvkul.
Så jag gissar och försöker snappa upp ord, lista ut betydelsen av deras sammanhang och ibland frågar jag. Jag fångar upp ord som børn (barn), fjærnsyn (teve)och halvfjærs (sjuttio). Det är en omöjlighet att diska och slött lyssna på en konversation och göra små instick med kommentarer. Dels klarar jag inte av ett samtal mellan två danskar, jag manglar (saknar) för många ord.
Pundargardiner är prydnadsgardiner. Sjov är kul. Beboer är boende och pårørende är anhöriga.
Och så kul är det inte att spør hvar gang (fråga varje gång) man inte hänger med. Man stoppar liksom hela tiden upp samtalen. Jag blir som en tvärnit i hundraåttio hela tiden. Om jag ska prata med danskar får jag ta dem en åt gången, och ska jag kunna hålla konversationen flytande ska det vara på danska som jag känner igen.
Köpenhamnsdanska. Dialekter undanbedes.
Ung danska. Kärringar gör sig icke besvär.
Jag har telefonfobi. Herregud, telefon är hopplöst! Där kan man ju inte prata med hjälp av kroppen utan är helt utlämnad till rösten och röstläget. En gång hade jag låst mitt journalsystem till datorn genom att inte skilja på atgangskode och anvendarnavn och fick ringa it-support. IT-killen var tvungen att bokstavera kroner för mig. K-R-O-N-E-R. Shit, vad man kände att nobelpriset var avlägset då och jag lovar, jag hörde genom telefonen hur han himlade med ögonen.
Men på min avdelning försöker vi hur som helst; jag pratar med hela kroppen, illustrerar verb och använder massa tilläggs-rop för att bli ännu tydligare. Det ger varierande resultat, jag kan artighetskonversera med en del danskar och andra danskar tror jag är utvecklingsstörd istället för svensk. Danskarna som tror att jag är mentalt retarderad har börjar rita upp figurer på servetter för mig och förklarar de enklaste vårduppgifterna som om jag hade Downs syndrom och dreglade. Charmigt - det gäller att bita sig i tungan.
En annan sådan där störig grej är att danskarna pratar extra högt med just mig och jag vill bara skrika: INTE CP, INTE DÖV, BARA SVENSK!! DANSKJÄÄÄÄVLAR!!
Ibland undrar jag hur jag ska bygga någon slags kollektivitet med de här människorna, det är ingenting över lag fel på danskar. Men det känns svårt att hänga med några beter sig som om man vore förståndshandikappad. Fast jag är tacksam att jag inte är invandrare och att jag faktiskt pratar ett språk som är besläktad med den där rotvältskan. Tänk att vakna varje morgon till utrikisk radio, inte veta hur man ska be folk flytta sig när man åker rulltrappa och man har ju knappast tillräckligt på fötterna för att klara av en löneförhandling med idiotord som teamwork, kompetens och mumbojumbo om etik & moral.
När jag pratar danska så känns det som vad jag än säger blir fel. Som just en tvärnit i hundraåttio och ibland känns det som att det hade varit mindre pinsamt att sprungit naken ett varv i rummet än öppnat käften. Men det finns ju andra sammanhang när man kände sig obekväm: hemma hos sina medelklasspolare när man var liten. Jag åt plättar med händerna - FEL. Jag sprang på parkettgolvet - FEL. Jag sjöng alltid också för högt. Hopplöst. Och jag kan fortfarande känna en viss obekvämhetskänsla hos mina medelklasskompisar, när de äter middag i gula salongen och sådant. I mina öron låter: idag äter vi middag i gula salongen som en paradi. Lite som att heta fisförnäm i efternamn. Inte på riktigt.
Innan jag går hem så lutar sig Trine ut från kontoret och säger:
Du, jag sporde Johannas datter om hon kunde forsto vad du siger, och du kunde hon, varenda ord. Din danska är godt nog. Ses imorgon.
Och inom mig gör jag 25 segerdanser på en gång.
Röster med olika ålder, olika klang och som väcker olika associationer.
Pipiga röster får mig att tänka på min franska-lärare i högstadiet. Hon var kort, ettrig och var så dum att hon försökte få en högstadieklass att både leka restaurang och affär (vi ba: riot, riot, riot!!!!).
Mörka kvinnoröster får mig bara att tänka på Gula Blend. Gula Blend only. Och pratar någon mjukt (a la Mats Nileskär på p3 soul) är gränsen hårfin mellan att jag tror att personen är en hippie eller någon som jag vill ska läsa för mig på kvällarna tills jag somnar.
Lyssna!
Röster som uttalar ord.
Slumpvisa ord, eller för att vara ärlig: för mig är det slumpvisa ord. Slumpvisa ord på danska. På danska förstår jag slumpvisa ord men nästan aldrig varenda ord i en hel mening även om jag kan förstå avsikten med meningen.
Fattar du?
Meningar som blir en historia.
Och även om jag förstår meningar har jag svårt för sammanhang. Om jag förstår en mening så hinner dansken prata tre, fyra till så medan jag tänker så jag tappar bort mig. Tappar bort mig alldeles.
Hör du inte!
De försöker ju säga någonting.
Så jag förstår inga nyanser som inte uttrycks med kroppen, jag förstår inga språkliga krumbukter, sparsamt förstår jag ironier, men aldrig de putslustiga tjuvnypen.
Ibland känns det som om jag är i en glasbubbla, man pratar och man pratar men det kommer inte fram. Eller som en guldfisk som gapar och gapar men ingenting hörs.
När jag jobbade i Sverige undrade jag varför invandrarna på jobbet pratade så lite. Ja, alltså, varför säger de aldrig någonting utan står och se dumma ut? Jag fattade inte det då, men jag fattar det nu. För att jag ska kunna säga en mening måste jag tänka ut den i förväg och noggrant översätta den i mitt huvud, jag vill ju inte göra bort mig. Så jag väger mina ord noga för att de ska uppfattas som jag vill, men lagom tills jag har hunnit klura ut mningen så har samtalet runnit mig ur händerna - det är så frustrerande. Oftast står man bara där och ler i samförstånd och skrattar nervöst åt något som kanske var lite halvkul.
Så jag gissar och försöker snappa upp ord, lista ut betydelsen av deras sammanhang och ibland frågar jag. Jag fångar upp ord som børn (barn), fjærnsyn (teve)och halvfjærs (sjuttio). Det är en omöjlighet att diska och slött lyssna på en konversation och göra små instick med kommentarer. Dels klarar jag inte av ett samtal mellan två danskar, jag manglar (saknar) för många ord.
Pundargardiner är prydnadsgardiner. Sjov är kul. Beboer är boende och pårørende är anhöriga.
Och så kul är det inte att spør hvar gang (fråga varje gång) man inte hänger med. Man stoppar liksom hela tiden upp samtalen. Jag blir som en tvärnit i hundraåttio hela tiden. Om jag ska prata med danskar får jag ta dem en åt gången, och ska jag kunna hålla konversationen flytande ska det vara på danska som jag känner igen.
Köpenhamnsdanska. Dialekter undanbedes.
Ung danska. Kärringar gör sig icke besvär.
Jag har telefonfobi. Herregud, telefon är hopplöst! Där kan man ju inte prata med hjälp av kroppen utan är helt utlämnad till rösten och röstläget. En gång hade jag låst mitt journalsystem till datorn genom att inte skilja på atgangskode och anvendarnavn och fick ringa it-support. IT-killen var tvungen att bokstavera kroner för mig. K-R-O-N-E-R. Shit, vad man kände att nobelpriset var avlägset då och jag lovar, jag hörde genom telefonen hur han himlade med ögonen.
Men på min avdelning försöker vi hur som helst; jag pratar med hela kroppen, illustrerar verb och använder massa tilläggs-rop för att bli ännu tydligare. Det ger varierande resultat, jag kan artighetskonversera med en del danskar och andra danskar tror jag är utvecklingsstörd istället för svensk. Danskarna som tror att jag är mentalt retarderad har börjar rita upp figurer på servetter för mig och förklarar de enklaste vårduppgifterna som om jag hade Downs syndrom och dreglade. Charmigt - det gäller att bita sig i tungan.
En annan sådan där störig grej är att danskarna pratar extra högt med just mig och jag vill bara skrika: INTE CP, INTE DÖV, BARA SVENSK!! DANSKJÄÄÄÄVLAR!!
Ibland undrar jag hur jag ska bygga någon slags kollektivitet med de här människorna, det är ingenting över lag fel på danskar. Men det känns svårt att hänga med några beter sig som om man vore förståndshandikappad. Fast jag är tacksam att jag inte är invandrare och att jag faktiskt pratar ett språk som är besläktad med den där rotvältskan. Tänk att vakna varje morgon till utrikisk radio, inte veta hur man ska be folk flytta sig när man åker rulltrappa och man har ju knappast tillräckligt på fötterna för att klara av en löneförhandling med idiotord som teamwork, kompetens och mumbojumbo om etik & moral.
När jag pratar danska så känns det som vad jag än säger blir fel. Som just en tvärnit i hundraåttio och ibland känns det som att det hade varit mindre pinsamt att sprungit naken ett varv i rummet än öppnat käften. Men det finns ju andra sammanhang när man kände sig obekväm: hemma hos sina medelklasspolare när man var liten. Jag åt plättar med händerna - FEL. Jag sprang på parkettgolvet - FEL. Jag sjöng alltid också för högt. Hopplöst. Och jag kan fortfarande känna en viss obekvämhetskänsla hos mina medelklasskompisar, när de äter middag i gula salongen och sådant. I mina öron låter: idag äter vi middag i gula salongen som en paradi. Lite som att heta fisförnäm i efternamn. Inte på riktigt.
Innan jag går hem så lutar sig Trine ut från kontoret och säger:
Du, jag sporde Johannas datter om hon kunde forsto vad du siger, och du kunde hon, varenda ord. Din danska är godt nog. Ses imorgon.
Och inom mig gör jag 25 segerdanser på en gång.
söndag 1 mars 2009
När vindarna viskar mitt namn
Alltså, rubriken har verkligen ingenting med texten att göra. Jag tycker bara Roger Pontare är en himla kul typ. Väger en hundring, klär sig i djurhudar och tror han har musikaliska kvaliteter.
På fest. På fest i ett gammalt hus. 3.60 i takhöjd. I vardagsrummet projiceras Sovjetunionens melodifestivalen på den vita väggen. Herregud. Vad smaklöst. Vad jag gillar det. Det överdrivna, det som är för mycket, det som precis, precis är på gränsen. Helt utan respekt för inredning blandar kollektivet plast, gamla soffor, IKEAfynd med någon antik byrå. Och det är verkligen också på gränsen, på gränsen till att bli för mycket intryck för att man ska klara av det. Lite sådär nästan-epilepsi-varning.
Jag och min polare sitter i soffan, den billiga soffan eftersom vi dricker rödvin. Skadebegränsningar måste man ju trots allt göra. Det är lite pinsamt att bli den där typen som förstörde soffan.
Röken åker ner genom halsen, river till så där som jag vill att den ska. Jag låter den cirkulera i lungorna och andas ut. Försöker göra ringar men lyckas inte. Det blir mer som rökpustar, det hela ser rätt fånigt ut och jag ger upp. Rök och rödvin. Att dö för. Avkoppling, nu finns det inga pensionärer, inga chefer eller dåliga ekonomier. Från det att jag drog upp korken med vinöppnaren tills imorgon då jag vaknar och känner hur hela kroppen är tung finns inga problem. Inget magsår, inga måsten och ingen oro för om jag kommer få förlängt vikariat.
Jag är på semester. Semester från mig själv. Eller nä, det är inte semester från mig själv, det är semester från allting som gör att man inte kan vara sig själv. Jag är på semester från pressen att jämt uppföra mig på jobbet så att chefen låter mig stanna. Jag är på semester från att förvägra mig själv saker för att min ekonomi säger så. Semester från ont i höger axel.
Rösterna är högljudda, de grälar om musik. Jävla pretton. Någon knackar mig på axeln.
Vet du vad jag gjorde idag?
Öh, nä. Jobbade inte du?
Jo, jag jobbar på Game. Idag kom det in en riktig sådan där stockholmsbrat och hade alla sina kompisar i släptåg. Bjäääää, mjääää, bjäää lät dem. Så kommer en utav dem fram till mig med ett begagnat spel som han kaaaaanske vill köpa, men vill att jag ska kolla först om det fungerar och jag blir så jävla skitförbannad. Där står han som någon jävla kung med hela hovet omkring sig och ska demonstrera sin öööhhh.. makt mot butikspersonalen. Så, jag tänker: N Ä E, helvette heller. Så jag går in på kontoret och ollar skivan.
HA HA HA HA HA HA
Och när jag kommer ut säger jag att den funkar, och braten vänder på skiven och försöker se ut som han kan något, hmmmar och ser såklart fettfläcken efter jag har ollat skivan. Han försöker gnida bort fläcken med fingret, slickar på fingret och gnider bort fläcken - hahahahahahahahahaha! Hur jävla dum får man bli!?!?!? Hej-jag-pratar-jävligt-störig-stockholmska-och-jag-har-försäljarens-kuk-i-min-mun.
Vi skrattar åt brats, åt stockholmsdialekt och åt för tajta skjortor. Vi skrattar åt att kunden alltid har rätt, helvete heller. Då bryter annan kompis in:
Men hallå! Kunden har ju alltid rätt!
?!?!?!!?
Jo, jag ska förklara, vet ni vad jag gjorde här om dagen? Det är ju kris och allt det där så att man minskar personalen på min möbelavdelning, jag fick besked här om dagen att på grund utav den här krisen så kommer jag inte få mitt vikariat förlängt så jag blir arbetslös om en månad och lite till. Jävla kris tänkte jag, jävlar här ska det bli kris tänkte jag igen då. Om det blir kris för mig så ska fan dem också få lite kris. Inkomster och utgifter, handling och konsekvenser, ja ni fattar.
Jamen, vad är det du har gjort då? Spekulerat bort en massa matsalsbord?
Nä, nä, nä, det här mycket bättre än så. Jag har precis fått gå en kurs i kundbemötande. Vi fick lära oss att kategorisera kunderna i olika kategorier efter köpbetende och hur vi skulle sälja grejor; säga att borden är miljömärkta fast den miljömärkningen är från 1900 frös ihjäl. Hur som. Då tänkte jag att: det är väl bäst att göra som de säger, det där med att kunden alltid har rätt och ge det en kristouch. Så här om dagen gav jag bort en bäddmadrass för 6000, jag sa helt sonika att den ingick, sen gav ett annat par lite rabatt - tjejen var gravid så jag tänkte att det behöver dem nog.
Men, hörru, får du verkligen göra det där?
Nä, nä, verkligen inte. Det här är sådant man får skriftliga varningar för.
Men.. men..
Fast när de upptäcker det och levererar ut möblerna är jag long gone. Så jävla fint. Kris för mig är kris för dem. Sen har jag kommit på en annan grej man kan göra också.
Jasså?
Jo, ge bort extra sängben till kunderna. Man tar sängbenen från ett paket på lagret och eftersom det hör ihop och inte kan beställas separat så måste de wastea hela sängen. Så i runda slängar har jag väl kostat företaget en 12-15 tusen idag, säger han med en stolt min. Och jag planerar att fortsätta vara jävligt dyr.
Jag ler. Är det kris så är det kris, åt helvete med ansvaret! Som mormor säger: ska're gå åt skogen så ska det åt skogen med musik!
Med den sovjetiska melodifestivalen i bakgrunden blandar vi senare drinkar, plankar in på klubben och lurar i några brats att vi är modefotografer och får dem att bjuda oss på öl resten av kvällen.
------
På tal om att hata arbetet: Arbetsplatsmasskrerna i USA har nu nått sådana nivåer att det dör nästan en chef i veckan på grund utav det.Det är vad jag kallar folkrörelse. Arbetarrörelse?
Länktips på samma ämne:
Remember, workplace violence can happen to you or someone you love. (Vem älskar sin chef? Va? Va?)
(Jag tänkte sluta tjata om going postal-prylen, men jag kan bara inte hålla mig. Det är HIL-ARI-OUS att man istället för att leta orsaker utbildar personal i att känna igen en potentiell chefsmördare. Jänkare alltså.)
På fest. På fest i ett gammalt hus. 3.60 i takhöjd. I vardagsrummet projiceras Sovjetunionens melodifestivalen på den vita väggen. Herregud. Vad smaklöst. Vad jag gillar det. Det överdrivna, det som är för mycket, det som precis, precis är på gränsen. Helt utan respekt för inredning blandar kollektivet plast, gamla soffor, IKEAfynd med någon antik byrå. Och det är verkligen också på gränsen, på gränsen till att bli för mycket intryck för att man ska klara av det. Lite sådär nästan-epilepsi-varning.
Jag och min polare sitter i soffan, den billiga soffan eftersom vi dricker rödvin. Skadebegränsningar måste man ju trots allt göra. Det är lite pinsamt att bli den där typen som förstörde soffan.
Röken åker ner genom halsen, river till så där som jag vill att den ska. Jag låter den cirkulera i lungorna och andas ut. Försöker göra ringar men lyckas inte. Det blir mer som rökpustar, det hela ser rätt fånigt ut och jag ger upp. Rök och rödvin. Att dö för. Avkoppling, nu finns det inga pensionärer, inga chefer eller dåliga ekonomier. Från det att jag drog upp korken med vinöppnaren tills imorgon då jag vaknar och känner hur hela kroppen är tung finns inga problem. Inget magsår, inga måsten och ingen oro för om jag kommer få förlängt vikariat.
Jag är på semester. Semester från mig själv. Eller nä, det är inte semester från mig själv, det är semester från allting som gör att man inte kan vara sig själv. Jag är på semester från pressen att jämt uppföra mig på jobbet så att chefen låter mig stanna. Jag är på semester från att förvägra mig själv saker för att min ekonomi säger så. Semester från ont i höger axel.
Rösterna är högljudda, de grälar om musik. Jävla pretton. Någon knackar mig på axeln.
Vet du vad jag gjorde idag?
Öh, nä. Jobbade inte du?
Jo, jag jobbar på Game. Idag kom det in en riktig sådan där stockholmsbrat och hade alla sina kompisar i släptåg. Bjäääää, mjääää, bjäää lät dem. Så kommer en utav dem fram till mig med ett begagnat spel som han kaaaaanske vill köpa, men vill att jag ska kolla först om det fungerar och jag blir så jävla skitförbannad. Där står han som någon jävla kung med hela hovet omkring sig och ska demonstrera sin öööhhh.. makt mot butikspersonalen. Så, jag tänker: N Ä E, helvette heller. Så jag går in på kontoret och ollar skivan.
HA HA HA HA HA HA
Och när jag kommer ut säger jag att den funkar, och braten vänder på skiven och försöker se ut som han kan något, hmmmar och ser såklart fettfläcken efter jag har ollat skivan. Han försöker gnida bort fläcken med fingret, slickar på fingret och gnider bort fläcken - hahahahahahahahahaha! Hur jävla dum får man bli!?!?!? Hej-jag-pratar-jävligt-störig-stockholmska-och-jag-har-försäljarens-kuk-i-min-mun.
Vi skrattar åt brats, åt stockholmsdialekt och åt för tajta skjortor. Vi skrattar åt att kunden alltid har rätt, helvete heller. Då bryter annan kompis in:
Men hallå! Kunden har ju alltid rätt!
?!?!?!!?
Jo, jag ska förklara, vet ni vad jag gjorde här om dagen? Det är ju kris och allt det där så att man minskar personalen på min möbelavdelning, jag fick besked här om dagen att på grund utav den här krisen så kommer jag inte få mitt vikariat förlängt så jag blir arbetslös om en månad och lite till. Jävla kris tänkte jag, jävlar här ska det bli kris tänkte jag igen då. Om det blir kris för mig så ska fan dem också få lite kris. Inkomster och utgifter, handling och konsekvenser, ja ni fattar.
Jamen, vad är det du har gjort då? Spekulerat bort en massa matsalsbord?
Nä, nä, nä, det här mycket bättre än så. Jag har precis fått gå en kurs i kundbemötande. Vi fick lära oss att kategorisera kunderna i olika kategorier efter köpbetende och hur vi skulle sälja grejor; säga att borden är miljömärkta fast den miljömärkningen är från 1900 frös ihjäl. Hur som. Då tänkte jag att: det är väl bäst att göra som de säger, det där med att kunden alltid har rätt och ge det en kristouch. Så här om dagen gav jag bort en bäddmadrass för 6000, jag sa helt sonika att den ingick, sen gav ett annat par lite rabatt - tjejen var gravid så jag tänkte att det behöver dem nog.
Men, hörru, får du verkligen göra det där?
Nä, nä, verkligen inte. Det här är sådant man får skriftliga varningar för.
Men.. men..
Fast när de upptäcker det och levererar ut möblerna är jag long gone. Så jävla fint. Kris för mig är kris för dem. Sen har jag kommit på en annan grej man kan göra också.
Jasså?
Jo, ge bort extra sängben till kunderna. Man tar sängbenen från ett paket på lagret och eftersom det hör ihop och inte kan beställas separat så måste de wastea hela sängen. Så i runda slängar har jag väl kostat företaget en 12-15 tusen idag, säger han med en stolt min. Och jag planerar att fortsätta vara jävligt dyr.
Jag ler. Är det kris så är det kris, åt helvete med ansvaret! Som mormor säger: ska're gå åt skogen så ska det åt skogen med musik!
Med den sovjetiska melodifestivalen i bakgrunden blandar vi senare drinkar, plankar in på klubben och lurar i några brats att vi är modefotografer och får dem att bjuda oss på öl resten av kvällen.
------
På tal om att hata arbetet: Arbetsplatsmasskrerna i USA har nu nått sådana nivåer att det dör nästan en chef i veckan på grund utav det.Det är vad jag kallar folkrörelse. Arbetarrörelse?
Länktips på samma ämne:
Remember, workplace violence can happen to you or someone you love. (Vem älskar sin chef? Va? Va?)
(Jag tänkte sluta tjata om going postal-prylen, men jag kan bara inte hålla mig. Det är HIL-ARI-OUS att man istället för att leta orsaker utbildar personal i att känna igen en potentiell chefsmördare. Jänkare alltså.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)