Lådbilen

Om man säger att du att hade vuxit upp på landet med få grannar. Då hade du varit Sven. Du hade inte haft lånekort på bibblan men kört bil vid tio års-åldern.

Att börja skolan skulle gjort dig blyg med alla sina uppgifter och krav om att prestera. Bokstäverna som hoppade mest runt och de där skrivstilshäftet i fyran var ju bara ren terrorism. Snirkliga A:n och konstiga ihopbindningar gör Sven galen. Hur han än vinklar handen så verkar det aldrig bli riktigt riktigt rätt. En gång fick han en klasskamrat att göra hela hans skrivsstilsbok och Sven byggde ihop hans bro av glasspinnar som klassen hade i uppgift i NO.

I skolan klippte man guldstegar för att illustrera någonting med Jacob, änglar och massa skit från bibeln, Sven avskydde det. Varför var man tvungna att lära barn om de här människorna som uppenbarligen gjorde saker som inte alls gick att göra i verkligheten, som uppenbarligen var påhitt? Varför var det viktigt att rita snygga änglar en hel lektion? Och det skulle dessutom vara kul. Ha! Det tyckte i alla fall inte Sven. Hans änglar var fula. De stank av ointresse.

Klassen gjorde julpyssel, domherrar att hänga i taket och någon lertomte som Sven inte fick ta hem eftersom han hade berättat för fröken att han tyckte den var så jävla ful att han tänkte slänga den i marken vid ICA. Sven hade också beskrivit hur det skulle krasa med bränd lera mot asfalt. Fröken blir uppriktigt förvånad och försökte övertala Sven tills hon märker att det inte är någon idé. Svens mamma får den på ett kvartsamtal för att föra den till säkerhet. Det var på samma kvartsamtal du fick stämpeln DYSLEXI – med hjälp av den skulle man komma att förklara allt stök, allt skolk och allt ointresse ungefär som du vore handikappad. Men i fyran var det nog bra, då fick han faktiskt den där extra timmen med läxorna som behövdes. Men efter det så var Sven ETT JÄVLA SÄRBARN SOM INTE KAN LÄSA NORMALT HAHAHAHAHA. Då lärde mamma honom att det viktigaste är inte att ge igen utan att gå därifrån för då skulle de inte tycka det var något kul och sluta. Sven gjorde som hon sa men skulle senare konstatera att det var ett jävla sätt att lära sina barn acceptera underordning. Man får faktiskt slå folk på käften, man får säga nej till att bli behandlad som skit.

Killar har inga bästisar. Det vet alla. De slutar leka efter fyran – då man ska ju va istället. Leka gör bara barn. Men om man ska vara lite ärlig har Sven väl någon bästis, hon bor bredvid honom i radhuset.

De lärde känna varandra en eftermiddag i juli när han av misstag slog ut framtänderna på henne och gav henne ett skrapmärke på hela underarmen. För att åstadkomma det behövde Sven bara en sak: en lådbil.

Han plingade på dörren med stora förväntansfulla blåa ögon och de två samlades på gården för att åka lådbil. Pulkabacken funkar finfint, den har mjukt gräs och är ganska brant. Innan de vågar sig upp så testkör man på parkeringen, rondellen och på arga gubbens gräsmatta (Arga gubben hatar barn, kammar sig med kniv och tvekar inte att ta till ett högre tonläge när han finner det nödvändigt, alltså nästan jämt).

Hon drar i ena hjulet, inspekterar styranordningen och Sven förklarar tålmodigt det här med hjulaxlar, ratten och varför ni inte har några bromsar.Bromsar behöver man inte, för man kan bara sätta upp foten och bromsa med skon eller svänga in i en buske om man skulle tycka att det går för fort.

Egentligen är båda två för gamla för de här, de har åda gått ut sexan och ska nu inträda i vuxenvärlden. Ja, det tycker själva i alla fall. Högstadiet är då man skiljs från barndomen. Men nu är det ingen som ser och de har ju inte officiellt börjat sjuan, så det här torde ändå vara okej resonerar de.

De åker lite på gården och puttar på lådbilen och turas om att sitta i den för att lära sig att styra. Runt den ena gården, förbi garaget och in på den andra gården, runt häcken två varv och förbi äppelträdet som nog ingen har beskurit på i alla fall en mindre evighet. I det trädet brukar ni klättra, hämta äppelkart och har äppelkrig allihopa på gården. Sven tycker att det nog är färdigtestat nu, allt går ju jättebra med både bromsen och att styra.

Lådbilen är blå och kromfärgad. Byggd av plankor och en barnvagns smala hjul. På sidorna har han målat Stålmannen S:et, dels för att det är tufft och dels för att det matchar så bra med hans eget namn. Sven. Inte direkt det modernaste namnet som finns. Skulle han ha har varit modern skull du hetat Jim, Fredrik eller Christian och fått smeknamnet Jimpa, Fredde eller Chrille. Nu döptes pojken på BB till Sven och alla kallar honom kort och kott för Sven. Namnet är lite för kort för att göras om till ett smeknamn och Sven ingår inte inte något stort gäng där man får smeknamn som Bullen eller Pom. Ibland kallar mamma honom för Gurkan men det är inte speciellt kul, inget namn som han vill att alla andra ska ropa efter honom.

De unga racerförarna släpar och drar lådbilen mot pulkabacken. Pulkabacken ligger över ängen, förbi den övergivna fabriken där de äldre barnen spelar paintball och upp på cykelvägen till höger. Där ligger den, ganska brant och förra sommaren cyklade Simon ner för den. Inte bra – ganska ont sammanfattar rätt bra.

Sven är däremot övertygad om att lådbil och cykel olika saker. Cykel har två hjul och går lite snabbare dessutom var det inte förens Simon bromsade som det sket sig.

Och kolla! Det är massa högt gräs därnere så när vi kommer ner för backen så kommer ni att bromsas mjukt av gräset. Det Sven inte har räknat med är att lådbilen på grund utav en felkonstruktion kommer gå en bit åt vänster och till vänster ligger en riktigt stor sten. Men å andra sidan, hur många matematiker finns det i hans ålder?
Tillsammans släpar de upp skapelsen som har tagit två veckor att bygga. Kromet glänser i solen och reflekterar strålarna. Det är en sportbil för erat inre, en sådan sportbil som Sven ska köpa när han blir stor oavsett hur länge han får jobba oavsett vilka andra utgifter som behövs dras in på. Ett barn upplevelsevärld är så praktisk på det sättet, svart/vit naivitet där ändå det mesta är möjligt eller man tänker att skärvor av en vuxen värld är möjlig. Livet kommer vara anständigt för Sven, det är så han tänker sig det. Än är det spensliga pojken för liten för begrepp som ”det social arvet” eller ”socioekonomiska förutsättningar”. Blir man tillräckligt gammal för att någonsin inse konsekvenserna av dem? Gör du det?

Vinden blåser svagt och Sven ska äntligen få visa upp för Tintin vad han kan och att han är mer än vad hon tror. Svens 15 minutes of fame är här. Och de femton minuterna räcker bra. De är där för att vara i en evighet.

De tar på sig sina cykelhjälmar som de blivit påpropsade och sätter sig i bilen. Sven längst fram och Tintin håller ett stadigt grepp om hans midja. Ett sådant där grepp som berättar att man är rädd men gör det ändå, att man litar på någon.

På tre åker de ner för backen. Det suger till i maggropen och de sekunderna varar i flera minuter. Lungorna fylls med sommarluft och om Sven hade haft något hår så hade det fladdrat i vinden. Lådbilen följer backens linjer perfekt.

Men nu börjar de dra åt vänster, helvetehelvetehelvete, Sven ser precis åt vilket håll det barkar. Stenen, stenen, stenen. Nej, nej, nej. Han drar och drar i lådbilen för att försöka få den och svänga. Kom igen nu! Kom igen!

Lådbilen svänger inte som föraren vill att den ska, den kränger och lådbilar är synnerligen svårstyrda i gräs. Ekipaget kör rätt in i stenen och välter. Sven slår i knäet men Tintin skriker för kung och fosterland. Hon hamnade med huvudet före rätt ner i backen och när hon vänder ansiktet mot Sven ser han att det rinner blod ur munnen på henne.

Det ser ut som någonting som han har sett i en zombiefilm och ser nästan helt overkligt ut. Det är därför han inte ryggar tillbaka utan hjälper henne att ställa sig upp, visserligen ganska bryskt men ändå. Men det stödet så går de vägen hem från pulkabacken till Tintins mamma. Under hela vägen hem viskar han i hennes öra: förlåt, förlåt, förlåt, jag visste inte, jag visste inte om och om igen.

Tintins mamma däremot är inte lika sansad när hon får se Tintin. Hon får närmast panik och rycker henne nästan ur greppet som hon håller kring Svens midja. Eftersom Tintins mamma är ensamstående så finns det ingen bil att tillgå och Svens föräldrar är ute i Jönåker och meckar med sina bilvrak.

Det slutar med att Tintin får åka taxi till akuten, Sven kramar om henne tafatt och ber jättemycket om ursäkt en gång till för säkerhets skull om hon inte skulle ha hört alla de andra förlåten som han har sagt. Tintin ler ett väldigt motbjudande blodleende och säger:
”Det gör ingenting, jag hade roligt även om det gör lite ont. Det gör ingenting.”
”Är du säker på det?”

Dörren smälls igen och frågan studsar tillbaka. Med tunga steg går Sven tillbaka till pulkabacken för att samla ihop två veckors arbete som han företagit sig med en stor omsorg. Jävla helvete, han som hade byggt bilen och så kommer den där jävla stenjäveln och bara förstör och tänk om den förstör för Tintin nu också. Tänk om hon har skadat munnen på något konstigt sätt som gör att tänderna är borta för evigt eller att hon aldrig mer kan prata ordentligt. Jävla sten. Jävla sten. Var den absolut tvungen att stå där?

Sven sparkar och sparkar på stenen, försöker välta den, hämtar en pinne och försöker gräva runt den för att kunna rulla bort den. Jävla sten! Han skriker rätt ut.

Måste allting gå så illa när tanken var att allting skulle gå så jävla bra.
Resterna av lådbilsJÄVELN leder han hem. Ett framhul har lossnat, hela framdelen på bilen är pajad i alla fall på vänster sida och hjulaxeln är sne. När Biggan och Bengt kommer hem ikväll ska han fråga om man kan laga det. Han lämnar skothögen på framsidan av radhuset och sätter sig ner på trappen för att fundera på om han kan gottgöra det på något sätt. Tänk om Tintin blir invalid – då är det hans fel. Med rynkad panna sitter han på farstutrappan och försöker att inte tänka på det. Längre bort på gatan ser Sven sin parallellklasskamrat, Carolina. Hon betyder alltid trubbel. Ännu mer trubbel tänker han och suckar.

***
Nu har vi träffat den nästa sista huvudpersonen i vår berättelse. Den sista som kommer presenteras är Tintin! Sedan är våran trench coat mafia all set för att börja högstadiet med allting som det innebär.

Telefonsamtalet

Johan sitter i köket, han har bytt om till sin pyjamas. Det är en fin pyjamas, blå prickiga byxor och ovandelen är också blå med en elefant på magen. Det är hans favorit. Han älskar den. Framför honom står ett glas mjölk som han dricker av då och då. Han dinglar med benen och väntar på att hela familjen ska samlas. Johan beter sig exakt sådär som barn gör när de går i andra klass och undrar saker som när man ska få vara uppe längre än klockan åtta och vad man ska få i födelsedagspresent.

När alla är samlade kring bordet berättar Johans mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Det ligger en mördande tystnad över bordet, alla tittar på varandra som för att hitta ett uttryck i någon annans ansikte. Någonting som talar om hur man ska reagerar i en sådan här situation. Det finns ingen inövad mall och ingen av omkring bordet har lust att göra fel.

Till slut börjar Johan gråta, mamma börjar gråta, hans syster ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta och från pappa hörs en snyftning. Tafatt försöker de lägga armen om varandra för att trösta varandra men ingen vet riktigt hur de ska göra. Är allting slut nu? Får pappa verkligen ta på mamma när hon håller om sina barn. De ska ju trots allt skiljas. När de gråtit i fyrtiofem minuter gör de allesammans ansatser att sluta men Johan vet inte hur han ska göra. Nog för att det var svårt att förstå hur man gjorde i början av det hemska beskedet, hur slutar man? Han är ju inte färdig med att vara ledsen över det här hemska beslutet. Men just nu orkar han bara inte gråta mer.

Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.

Pappa Henrik försökte bo i en etta i miljonprogrammet och resten bodde kvar i villan. Det gick inte så bra för någon av de inblandade. Så småningom fick Henrik något teknikjobb i Södertälje så han flyttade till ett radhus, den familj han lämnat bakom sig flyttade också, fast till miljonprogrammet.

Att Pappa Henrik valde att flytta 100 kilometer ifrån sina barn var ingenting som skulle påverka hur mycket de skulle ses lovade han Johan. Johan minns hur hans pappa hade lovat det, han hade stoppat om Johan där han låg i sängen och kramat sin son god natt för första gången på ett år; kallade Johan sin ögonsten och lovade att de skulle ses oftare från och med nu.

Johan minns det fortfarande tydligt och det är dit han ibland längtar tillbaka. Den där villkorslösheten, att sakna tre tänder i munnen, skrapat upp knäna och komma hem med en hink med grodor. Det enda hans föräldrar gjorde var att visa vart han skulle ställa grodorna på baksidan sen gick de och hällde ut dem i ån på kvällen och till Johan sa dem att de hade rymt.

Henrik avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Johan och hans syster åkte dit mer och mer sällan, när pappa var i Japan var det svårt liksom. Mamma tog hand om syskonparet på Henriks, ibland syndes det att mamma var trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.

Johan tyckte bäst om när han och hans syster var sjuka från skolan samtidigt, då fick de hyra film och fick varsin serietidning. Efter ett tag slutade de vänta på att febern skulle tajma istället hade de ett system att när någon hade feber så var den andra tvungen att käka en halv tub tandkräm. På så sätt fick man en mild flourförgiftning och den önskvärda febern.

En gång kommer Johan speciellt ihåg, det var den gången då de hyrde alla tre Star Wars-filmerna från 70-talet och sträckglodde dem. Johans syster, Mika, gillar egentligen inte sci-fi eller rymdskepp men han satt bredvid henne i soffan och berättade allting om Darth Vader och hur allting hängde ihop med Anakin Skywalker. Straffet för att han fick välja film var att han fick blanda saft och poppa popcorn hela dagen.

Pappa avancerade i företaget och ibland fick Johan och Mika japanskt godis som plåster på såren. Och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl, ingen åt godisen av annat än artighet. Presenterna botade inte problemet med att pappa faktiskt var borta; syskonen längtade tillbaka till de helger då de åkt rullerblades på plattan och Johan körde in i en tant av misstag. Hon trillade nästan baklänges och slog i bakhuvudet efter det fick de lite kalla fötter och packade ihop för dagen. Istället för det här så blev det mutor från Henriks utlandsresor eller Men In Black och massa godis medan han själv satt framför datorn och jobbade.

Samtidigt som de blev mutade med socker så vägrade Henrik betala för Mikas jeansjacka. Hon behövde den verkligen, Johan minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit ut och syskonen hade brottats ute vid vår koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Där stod de två med munnen öppen och såg ut som två fågelholkar. Johan såg till att de tog cyklarna ner på stan och såg ut en ny jeansjacka. Den var så snygg, den hade stor örn på ena sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade Mika senare bort och sydde dit upp och ned).

Men Henrik tittade mamman i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minsann räknat på alla mammans bidrag och hennes lön och hon lurades bara minsann när hon sa att hon behövde pengar. (Henrik hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där jackan, Mikas vinterjacka blev för varm till slut.

***

Telefonen ringer och Johan hasar sig från datorn till telefonen.
-Stenhage
-Hej, har du någon vuxen hemma som jag kan få prata med.
-Vänta lite.

I telefonen hörs en röst som talar skånska och Johan undrar om de verkligen känner någon som är skåning. Mamman och Johnny sitter kvar vid matbordet och äter fortfarande, söndagsmiddag och allt. Snacka om prestationsångest när man gör söndagsstek i flera timmar för att Johnnys föräldrar ska komma.

-Du har telefon. Eller någon av er har.

Fem minuter senare sliter mamman upp dörren till ditt rum och ser helt jävla vansinnig ut. Vad faan, tror hon att hon gör, knacka…

Johan hinner inte påpeka det innan hon tar till orda.

-FÖR I HELVETE. Va fan tror du att du pysslar med? Varför får jag ett samtal om att du har snattat på ICA? Har inte vi pratat om det här? VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?

Tillbaka stirrar ett par ögon och en öppen mun. I sitt huvud försöker Johan gå igenom den senaste tidens händelser. Han har faktiskt inte snattat någonting på flera månader.

-Jag jag jag jag jag, jag vet inte, jag har ingen aning. Jag har inte snattat på Ica, jag lovar. Mamma, jag har verkligen inte gjort det. Jag lovar. Vem var det som sa det?

Hon skriker och tonåringen försöker resonera, men Johan är mest vettskrämd egentligen men ju mer de diskuterar desto mer går det upp för henne att han nog faktiskt inte har gjort det. Dessutom hade han i telefonen sagt att det här var tredje gången och mamman hade inte hört om de två andra. När hon börjar lugna ner sig och har kramat om den vettskrämda varelsen klart och bett om ursäkt uppstår det en pinsam tystnad och de både tänker samma sak. Hur förklarar vi det här för Johnnys föräldrar?

Mamma beslutar sig för att ringa och dubbelkolla det här med ICA så att de kan vara säkra på att någon busringde. Så var det ju såklart, det bestämmer sig både Johan och mamman för så där ansträngt. Men det ringer hon och kollar för säkerhets skull imorgon. Nu gäller det att lugna middagsgästerna och faktiskt ge sken av att ingen närt en ligist vid sin barm!

Johan sitter kvar på rummet, det här har han verkligen ingen lust att höra. Det hela känns så jävla orättvist. Så jävla skitkul att någon ringer hem till honom och säger att han snattar. Han undrar om det är sådant folk tror om honom? Tror de att han stjäl saker? Varför vill folk göra sådant här mot honom? Han tänker efter, han är ju faktiskt inte osams med någon. Även om det kanske skulle vara svårt i hans fall. Han känner ju trots allt inte så många.

En ilning går genom hela kroppen och Johan blir nervös. Om några dagar börjar skolan. Tänk om alla hans nya klasskamrater tror det här, tänk om alla vet om det här. Varenda muskel i kroppen spänner sig och han känner hur han blir mindre och mindre. HELVETE.

På skrivbordet ligger klasslistan för 7C och han tar fram den för att kolla hur många i hans gamla klass som han känner igen. Hanna, Johan, Maja, Karl, Johannes, Jim, Sandra… de här namnen betyder ingenting. Det är ju standard att man inte går i samma klass i sexan som i sjuan. Fröken förklarade det med att det är bra för alla med miljöombyte och lära känna nya och om man känner att man har fått en viss roll i klassen så kan man nu få chansen att få en annan. Folk kommer inte ha lika mycket förutfattade meningar om en. Men Johan tycker att det verkar väldigt förstört för hans del.

Han blir så arg att han gör det han alltid gör när han är arg: lägger sig på sängen och stirrar upp i taket för att bygga worst case-scenarion i huvudet så att han är beredd på att möta det värsta. Är det någonting han hatar så är det överraskningar. Han funderar på varenda formulering som kan komma ur någons mun och på varenda kommentar funderar han ut ett svar på varenda dum kommentar som kanske kan komma. Om han är förberedd och vet vad som kommer hända så kommer det inte svida lika hårt.

Medan han ligger där i sängen och lägger sten på sten på axlarna och trycker ner sig själv så kommer Johan fram till att det sista han vill är att gå till skolan.

***

Som du kanske har märkt har jag påbörjat en ny följetong. Den här gången kommer vi träffa fyra kids som vi kommer följa. Hur länge och genom vad har jag ingen aning, men just nu presenteras alla pre-högstadiet, för det är där de kommer träffas och bilda sin egen trench coat mafia.