Gökboet

Idag flyttade en ny tant in hos oss. Inget konstigt, någon dör en annan åker in. Vi är gateway till Sankte Per och Pärleporten. Våran chef berättade för oss för några dagar sedan att hon skulle komma. Chefen var glad, nästan exalterad.

Hon som hade bott på rum 52 innan hade nämligen dött den 4:e i månaden så nu hann chefen få in någon annan där innan den 15:e. Det vill säga innan brytpunkten för månaden. Så nu "Förlorade vi faktiskt inga pengar, bra va?" (under utläggningen om ekonomiska fördelar med folk som dör tidigt i månaden undrade jag mest vilka vi:et i "vi förlorade faktiskt inga pengar" var).

När den nya tanten kommer, vi kan kalla henne Edith, så tappar jag andan. Där i en klunga bland vi-ser-allihopa-ut-som-60-plussare stod våran vårdtagare. Vem skulle man räcka fram handen till? Ingen ser ju ut som en vårdhemsaspirant.

Till slut sträcks en hand fram:
"Hej, det är jag som är Edith."

Vi visar henne hennes rum, vi visar henne matsalen och vi presenterar henne för de övriga vårdtagarna. Hennes anhöriga dukar fram kaffe och någon vetekrans med något grönt som ser ut som mormors hosta, vi lämnar dem i fred.

Jag står och bakar när min arbetskamrat kommer tillbaks från rasten. Jag berättar lite om den nya tanten; att hennes handslag är ett järngrepp, att hon marcherar som en soldat och hennes kläder är fina. Medan jag vispar äggen poröst kommer Edith ut i köket.

"DU DÄR! Nu har det hänt något! Jag är så rädd så rädd förstår du. Det är någon som har tagit alla mina möbler och flyttat dem hit. Jag ska hemma och sova för jag till jobbet serru."

Jag berörs, min arbetskamrat berörs, vårdtagarna berörs.

Alla kan vi spegla oss i henne. Hon är ju så ung, bara efter ett par år efter pensionen har hon hamnat här. Här av alla ställen, här där vi lyfter folk med lift, här där en del äter med sugrör, här där några bajsar i hinkar för att de är rädda för toaletten.

Jag ser min morföräldrar i henne, hur hennes självständighet trasats sönder och blivit något som nu ska institutionaliseras, jag ser hur löneslaveriet kan bli hela ens liv, min arbetskamrat ser sin mamma så som hon var när hon var friskare, hon ser sig själv, det skiljer bara 15 år mellan dem (ska hon spendera livet på hem? ska livet avtjänas på ett vårdhem?) vårdtagarna ser vilka dem har varit innan dem kom hit och eftersom Edith är friskast påminner hon de vårdtagare som alltid varit piggast deras egen sjukdom, att dem inte är friska. Hon påminner oss om rörligheten, energin och viljan.

Tyst stoppar jag in sockerkakan i ugnen. Det finns inga ord för den sorg som känns inför tvånget att anpassa henne.