Vi har sålt din mammas medicin till en pundare.

Ibland har vi vikarier på jobbet. Jag är också egentligen en sådan. Men skit samma, det är massor med vikarier hos oss, av varierande kvalité och varierande inställning. Oftast skiter jag i vem som kommer, det är händerna som är viktiga och ibland är det skönt att prata med någon annan än fitt-lena som bara pratar om att spara tvättlappar.

Men det finns en typ av vikarier (och anhöriga) som är de vidrigaste människorna att jobba med. Bohemerna, konstnärerna och sådana där flummiga typer. Nonchalant glider de in 40 minuter för sent och ber om ursäkt för att dem är lite sena. Du känner igen dem på Levis 501:orna och det lätt flottiga håret i en hästsvans. När jag ser en sådan blir jag instinktivt sur, för då vet jag att här kommer medelklassen. Den bohemiska medelklassen som nedlåter sig att jobba med bajs tills dem fått sitt kreativa genombrott. Vården är bara en passage, och det är fine by me, om det inte vore för attityden mot oss.

De läxar upp oss om kultur som om vi vore efterblivna, de ser ner på oss. För våran kultur är kitschig, larvig, banal och andas inte ens hälften av den autencitet som framsvettad och ångestfylld medelklasskultur gör. Och dem tycker synd om oss för att vi inte är så upplysta utan så himla passiviserade av teven. På svenska: vårdarbetare är dumma som spån, har överbett och förstår sig inte på kultur på en högre nivå än melodifestivalen.

I en rik stadsdel stöter jag på fiiiiiiina damer som undrar varför dem inte blir behandlade som dem bodde på Hilton. (Ja, undra varför?!) Det kan man hantera, på hemmet finns utrymme för viss uppfostran (nej, hilde, man spottar inte på folk som hjälper en. Men, KENT, uppför dig! En karl på 93 år ska väl vuxit ifrån att slåss?!).

Men när jag hör dörren gå upp på avdelningen och ser en kulturbaskeranhörig komma in, då går jag in i tvättstugan. Jag har träffat dem så många gånger. Folk i övre medelåldern med akademiska poäng som hoppas på att ärva mammas pengar när hon trillar av pinn. (Ni skulle bara veta hur snåla dem är (anhöriga har ju hand om pengar när man sitter på hem) mot sina föräldrar. Väntar och väntar på arvet. Sex millar på banken och går bananas när personalen förstör en luggsliten sjuttiotalsklänning i tvättmaskinen.)

Torkskåpet brummar och igenom bruset hör jag röster: Har mamma fått ordentligt med mat? (Nej, hon får bara de mjölkprodukter hon inte tål.) Har ni hittat Karls skohorn som ni har haft bort än? Han saknar faktiskt det. (För vi är jävligt intresserade av att sno ett skohorn. Och nej, tyvärr, har vi inte kunnat trolla med knäna än.) Har det hänt något med Ingrid idag? Har ni ändrat medicinerna? va? Har hon verkligen fått medicinerna? (Nämen förlåt mig, jag tror vi sålde dem till en pundare utanför, de gick för en femma.)

Efter att dem har förklarat för oss hur vi ska göra vårat jobb, gnäller dem på att vi är så få personal men tycker vi att ska servera deras mamma och de själva kaffe på rummet (för dem är vi inte bara vårdpersonal utan även pigor, arbetarklassen ska alltid passa upp!). De avslutar besöket med att ta ut sin mamma på promenad utan att säga något, så vi letar halvt ihjäl oss efter den förrymda panchisen innan dem glatt knallar in genom dörren och säger: "Så, nu har jag hjälpt er litegrann, du kan väl ta henne nu."

Och där står man, skitarg, lättad och fullkomligt överkörd.