Min fader har återfötts. Den nya är smalare än den gamla men
har sämre hårväxt. Den gamla kallade min mamma för strutsen eftersom han hade
smala ben som kröntes av en rejäl kulmage. De är lika gamla men med min nya
fader spenderar jag väldigt mycket tid. Mer tid än jag någonsin spenderat med
den gamla.
Den nya och jag sitter i samma rum men tittar på olika
skärmar. Ibland så äter vi lunch ihop,
jag och mina andra nyblivna plastsyskon. Den här familjen skiljer sig från min
gamla, den nya har jag varit på audition för.
Jag är även införstådd med att det här är ett
transithem och ingen permanentlösning. Här är jag tills jag normaliserats och
lärt mig de ritualer och förställningar som behövs. Så här gör man för att jag
ska kunna anpassas till en permanent familj där jag ska kunna vistas men också
till fullo förstå familjedressyren att jag kan lära upp andra i den.
Idag när vi åt lunch så satt vi alla barn kring bordet med
varsin matlåda och vår fader kom ut och berättade att han hade varit på ett
musteri i helgen. Där hade han införskaffat äppelmust av den bästa kvalite som
han vill att vill skulle smaka på och undrade om vi uppskattade den något
syrliga smaken. Han ställde fram glas och försvann iväg en stund.
När han kom tillbaka och frågade vad vi tyckte var jag
desperat och sa att jag älskade äppelmust. När jag tänker tillbaka på det blir
jag orolig över att jag kanske var för mycket, att min teater blir överdriven
och orsakade honom obehag. Som om jag avslöjade att jag är lite ringrostig och
att våran relation är konstlad. Sådant här kan hålla mig vaken om nätterna.
Tänk om han inte gillar mig, om han inte vill fortsätta. Det skulle i så fall
vara ett hot mot min existens. Mot mitt liv i sig självt.
Att bli bortvald är att få det svårare att skaffa nytt, det
kräver mer charader men också ensamträning av att förställa sig och improvisation
kring det givna manuset. Det farliga med sådan träning är att du riskerar att
driva för långt ifrån den allmänna uppfattningen om social samvaro. Social
kompetens är en färskvara och en gruppkunskap. Den sociala kompetensen är en
formbarhetsprincip ytterst. Det är kunskapen att kunna se de små ryckningarna i
ansiktet som uttrycker ogillande, osäkerhet eller en smula obekvämhet när du
skämtar och att nästa gång anpassat skämten till allas trevnad.
Alla runt bordet vet att jag inte är där på samma villkor
som dem men de är snälla mot mig ändå. Jag måste låtsas om som jag inte
upplever att det är någon skillnad mellan mig även om det naturligtvis avslöjas
då det beställs godis och kakor. I lasten kommer oftast: sockerläsk, vilket
jag avskyr, sliskiga kakor, daim, bridge blandning samt chokladbollar.
Ingenting som är min favorit men väl deras. De blir glada och samlas i
upphållsrummet och ställer sig runt Fadern när han öppnar försändelsen. De hurrar
och fyller på sina godisskålar och tar in på sina repsektive rum. Om de mot
förmodan inte är hemma så informerar han dem om försändelsen så fort de kommer
in igen. Jag äter också av deras godis, det sa min nya Fader redan första dagen
att det var okej.
Jag aktar mig för att äta för mycket godis efter den gången
då de andra skämtade om att kakorna minsann försvann snabbt nu för tiden. Då
slutade jag på en gång men jag hoppas att de misstänkte blev den senaste
nykomlingen, han var tjockare än mig och försvann efter fyra veckor. Det tyckte
jag var skönt. Jag kände mig då utvald.
Igår försvann fadern i två timmar och jag kämpade med att
hålla koncentrationen och arbeta trots att det inte fanns någon som övervakade
mig. Det gick ganska bra men jag uträttade något mindre än jag föreställt mig.
När han kom tillbaka sträckte han på sig, nickade åt mitt håll, sträckte ut sig
i kontorsstolen och ropar till sig en medarbetare. Jag trodde de skulle prata
affärer och att han varit på ett kundmöte. Icke!
Fadern skryter för
medarbetaren hur skönt det var att gå på massagesalong och att han hört sig för
om just dennes ryggproblem och om den thailändska massören kan göra något åt
det. Det framkommer även att det är omöjligt att prata med massören av någon
anledning och istället pratar man med ägaren som är en vit man som ”rekryterat
de bästa massörerna direkt från Thailand”. Medarbetaren slänger iväg en gliring
om förhållandet mellan rekryt och rekryterare. Fadern nickar men fortsätter
tala om vilken slags ryggvärk medarbetaren har och de åtgärder som finns. Han
försäkrar även att man kan be thaitjejen att ta det lite mjukare om man skulle
tycka att det skulle göra för ont. Medarbetaren pekar på en punkt nedanför
skulderbladet och jag tror att de ska börja ta på varandra. De gör de inte. Medarbetaren
lämnar till slut rummet skämtandes om Faderns vekhet som gör att han behöver
massage.
På väggen sitter en broderad bonad av den dikt som talmannen brukar läsa upp vid riksdagens öppnande:
Fader Vår, som är allestädes
Arbete varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja,
såsom i världen så ock i själen.
Vårt dagliga slit giv oss idag,
och giv oss våra skulder,
såsom vi lånar när
inflationen tar åter,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån sjukfrånvaro.
[Ty riket är ditt och makten och
härligheten i evighet.]
Amen.
