Finrummet

Det vardagsrum jag lever en stor del av min tid efter jobbet i har inte designats med mig i åtanke. Inte min mamma heller och inte personen som bodde här innan mig - en konstnärstyp som sprätt färg på en del väggar. De miljonprogramhus jag kommer hem till och vaknar i byggdes på femtiotalet för sekelskiftesfamiljen. Den familjen där man delade sju personer på en etta (hur var det ens fysiskt möjligt?) och kvinnor hade jobb i tändsticksfabriken. Den tiden när männen i LO inte ville släppa in kvinnorna på arbetsmarknaden eller i facket för att de inte ville kämpa för att få upp kvinnornas löner eftersom socialismen då skulle ta för lång tid. 100 år senare ligger jag i soffan och undrar varför ett av sovrummen är i direkt anslutning till vardagsrummet.

Vardagsrummet har inte alltid funnits, som rum eller som idé. Vad som däremot funnits vid sekelskiftet var finrummet. Finrummet var ett rum där det hängde lakan som skydd över möblerna,  här hade man kanske en servis och en dyr matta. Det här var statusrummet, det här var dåtidens skrytbil som man köpte med SMS-lån, samlingsvinylskivorna man inte törs spela för att de är så värdefulla eller Stone Island-jackan man valt före räkningarna. Det var inget som användes när det var fredagsmys - utan på speciella dagar kanske en jämn födelsedag, ett bröllop eller när det kom "fint" främmande. När min morfars mamma fick främmande så slog hon ut kaffepulvret hon kokat kaffe på hela veckan och tog nytt - om det var istället för att fika i finrummet vet jag inte.

Det var ju såklart bananas i trångboddheten att ha ett rum tillägnat fina tillställningar - det var ju ett rum där barnen kanske skulle kunna göra sina läxor och folk skulle kunna slippa sova i skift. Men fin rum var någonting folk ville ha (irrationella behov har man gott om när man är fattig som att man klipper och färgar håret istället för att köpa ordentlig mat) trots bland annat makarnas Myrdal försök att argumentera bort finrummet försvann det inte. Det är lätt att tänka sig varför: att ge upp vore finrummet vore ett erkännande och ett fastställande av sin egen fattigdom men också ett reellt problem - vart skulle man ta emot de "fina" gästerna som köket inte dög till? Hur skulle man då kunna visa klassamhället vördnad och att man själv visste sin plats? Socialdemokraterna upplöste aldrig klassamhället utan fick ta till andra metoder för att bli av med finrum. Den enda chansen att tvinga arbetarklassen ur din irrationella önskan att ha finrum var att bygga bort dem. Miljonprogrammet var ett perfekt tillfälle.

När man kliver ut ur hallen i min systers lägenhet så kliver man rätt in i vardagsrummet, därifrån kan man gå till köket eller sovrummet. Från kökets matplats finns det glasdörrar och man ser rätt in i vardagsrummet. Det är omöjligt att ha vardagsrummet som ett avstängt rum där möblerna är övertäckta. Om du vill till något annat rum måste du gå igenom vardagsrummet och tvingas på så sätt använda det rummet.

Oftast används finrummet i nutid av rubrikmakarna som någonting som ska få oss att haja till "Rasismen släpps in i finrummet!", "Kvinnor med gjorda läppar släpps sällan in i finrummet", "Kor och Opera i finrummen i Berlin!" och få oss att ställa frågan: ska det verkligen vara såhär? Det är en hundra år gamla klassyn som ekar när tidningarna skriver "Damhandbollens väg in i finrummet" - nu är damhandbollen lika fin som brukspatronen!

Titta på nästa miljonprogramslägenhet du är inne i, vart är ligger vardagsrummet? Och vad har vardagsrummet för golv? Parkett är ett typiskt arv från finrummet. De detaljerna är en blinkning och en ruin från klassamhället för tre generationer sedan till oss som spiller rödvin, spelar kort och har efterfest i vardagsrummen idag.

***
Nästa gång ska vi prata kök & svensk köksstandard!