söndag 28 september 2008

UFOn har siktats i smålands skogar!

Jag är på sveriges svennigaste festival: den som visar fotbollsEM vid den största scenen och Linkin Park spelar på näst största scenen. Det är lördag och jag är varken intresserad av svettiga män eller amerikanska män.

Jag driver runt på campingen, sista festivaldagen idag. Ciggpaket är i den högra fickan och jag har en liter vin i PET-flaska i vänstra handen (classy, jag veeet!). Jag går förbi Streetchurchtältet för hundrasjuttifjärde gången. Det är ändå rätt charmigt, där sitter tjejerna i hästsvans och nördkillarna med taskig hållning och pratar om Gud.

Streetchurch har ställt upp två militärtält, på det ena tältet hänger det en banderoll som någon sprejat i all hast 23.00 GUDSTJÄNST. I det andra tältet sover streetchucharna och de skabbigaste punkarna. Anledningen är rätt enkel, hade jesus gett faan i att prata om att alla är mina får så hade punkarna varit bostadslösa. Hur hopplösa punkarna än är så får de alltid sova i streetchurchtältet, mat och lite jesus får man på köpet dessutom.

23 är ju faan snart. Jag stegar vidare till några kompisars tält; det ska ju fan ligga här någonstans. Det är egentligen lustigt att man hittar på festivaler: allt är bara ett virrvarr av tält, vin-tetror, berg av ölburkar, ironisk eurodisco (ironiskt hej svennebanan i ironiska rosa spandex tajts) och en massa skrik. Helt plötsligt är det okej för folk att måla sig i ansiktet, knulla med folk som inte duschat på tre dagar och kombinera gummistövlar och klänning.

Jag hittar mina polare. Och de är pepp på streetchurch.

Att hitta till streetchurch är inte svårt. Ta sikte på Langosballongen och sedan ser du den grusade stora vägen som du sen svänger till höger på.

Där är det. Vi går in med våra petflaskor med vin i och en BiB Jeltzin-vodka. Streetchurch-folket hmmar åt oss men är ändå glada att det kommit några som vill frälsas den sista dagen på festivalen.

Efter att de hälsat oss välkomna så kör de i igång. Först sjunger så vi om jesus, tyvärr inte den där "Han har öppnat pärleporten" vilket är synd eftersom det är en personlig favorit.

Min kompis till höger, tar i ända från tårna. Alltså: det låter så sanslöst illa med kristen falsksång på skånska, men det är sanslöst kul när han tar i och sjunger: Härrrrrrä Krrristous, soum rrrrrräddadä min sjäöäoäl (själ på rikssvenska) med är r som är så grova att man skulle kunna snubbla på dem. Jag biter mig i kinderna för att inte bryta ihop helt. Vi pajjar helt deras hyllningssånger till Gud, ena tjejen i hästsvans ser ganska bekymrad ut. Det förstår man ju, hon är ju den som verkligen har försökt sätta varenda ton perfekt i varenda låt och som verkligen lever sig in i musiken. Hon gungar i takt till min skapare, min ande: låt mig få tillbe dig.

Sen är det dags för diskussionerna; och vi avhandlar allt från den fria viljan till homosexualitet och till abort. Samma beigea svar på allting, gud har stakat ut en väg åt mig, homosexualitet är ingen synd om man inte knullar, abort är inte bra. NEJ FÖR I HELVETÄ KVINNOR SKA ICKE FÅ BESTÄMMA ÖVER SIN EGEN KROPP, TILLBAKS TILL SPISEN, säger de ju självklart inte även om det var det som är kontentan av diskussionen. Gäääsp, gääsp, det här börjar ju bli trist. UFO-spaning är kul. Resonera med UFO:n, inte lika kul.

Men snart hottar det till igen. BÖN. Haha - vi ska be tillsammans. Nu jävlar, jag knäpper händerna och slår ner blicken i marken. Det är tydligen så man gör. Karln som ber ser inte riktigt frisk ut och inte som i ful utan inte riktigt frisk ut som i blek, datanördsblek och mismatchade kläder. Men han tar i ändå från tårna: om sin mamma, om frälsningen från satan, lite hippietjafs om miljön och att överlämna sig till Gud. Gääsp, gäsp, också ganska tråkigt: att be med UFO:n.

Men sen, sen släpper han bönen lös: vem som helst får ta ton. Är det någon som vill säga något inför denna församling till Gud? You stupid fuck liksom, hur tror du att det här ska sluta?

Den skönsjungande skåningen bredvid mig tar ton: Kära Gud. Jag tror att det är endast du som har kraften att omdana mitt liv. Att det är endast du som kan leda mig såsom du leder dina får. Var min herde! Här med avsäger jag mig nu all fri vilja, inte längre vill jag bestämma någonting själv, att överlämna mig i dina händer är att ge frid till mitt hjärta. Att aldrig igen ta ett beslut känns som logiskt, inga av mina tankar är längre mina, de tillhör dig. Gud, jag är nu din. Jag ska sluta med att kämpa för saker och bli ett får. AMEN!

HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAHAHHA. Jag grimaserar under hela bönen för att hålla mig för skratt och för att inte släppa ur mig kvävda fnissningar. Det här är ju så H I L A R I O U S. Ironi på en högre nivå, man är så ironisk att dem man ironiserar över inte förstår det utan säger fin bön fin bön. Vilka känslor du förmedlar!

Är det någon annan som vill be till vår herre?


Ja jävlar du. Det kan du ge dig på. Nu ska du få höra en bön, din kvinnohatande jesustönt.

Hej Gud, jag vill inte be om för mycket eller så. Jag tänker inte be om världsfred eller omåttligt med pengar. Däremot så skulle jag vilja be att du enade oss alla i personalen på jobbet. Så att istället för att vi bråkar med varandra så går vi ihop tillsammans mot chefen för hon är inte så snäll jämt. Och då skulle jag vilja att du såg till att vi fick högre löner, arbetskläder och riktigt sköna arbetsskor. Det skulle inte heller bli så dyrt för Malmö stad så det behöver du inte oroa dig för. Vi ses på jobbet, gud. Amen.

Streetchurch skruvar på sig och ut genom tältet ramlar sju snorungar med Jeltzinvodkan i högsta hugg som skrattar och skrattar och skrattar.

onsdag 24 september 2008

Lösningen är en Walter 22

En till skolskjutning i Finland.

Media rapporterar så idiotiskt att det är sanslöst. Man funderar över om det är copycat av Jokela. Alltså, nu får de ju ge sig. Det är ett jävligt bekvämt sätt att frånta folk deras syften genom att bara vråla härmapa!

Samma process och samma argumentation har skett i USA också. Man försökte ta ifrån skolmördarna att de hatade skolan, att de hatade systemet och göra om dem till härmapor och kids som bara ville spela cooooooola. Och visst, skolmördarna använder gärna referenser till Columbine så som "I´ll make columbine look like a [valfri fredlig aktivitet]", trenchcoat mafia och till såväl som Harris och Klebold. Och det är väl snarare en hyllning och en blinkning till historien, än en upprepning för att man vill samla coolhetspoäng till den internationella coolhetstävlningen.

Aftonbladet ledarsida hävdar psykisk sjukdom
vilket måste vara ett jävligt bekvämt sätt att skjuta ifrån sig allt. Ett trevligt sätt att hålla för ögonen. Och för att dementera den psykiska sjukdomen, alltså, jag kände inte Matti. Jag vet jack shit om karlfaans mentala tillstånd. Men det jag vet är att psykiska sjukdomar inte producerar sig själva, att de inte uppstår ur tomma intet och psykiska sjukdomar är ett resultat av omständigheter. Människor reagerar extremt på extrema saker. Skolan producerade skolskjutningen, det finska samhället är ansvarigt.

De finska artisterna däremot vrålar i enad kör: Won't somebody please think of the children!

Jag tror inte Matti började hata mänskligheten ur tomma intet, utan grund. Skolskjutningen i Finland är inte en isolerad händelse, den är en tendens.

Det finns dem som tror att problem kan byggas bort med hjälp av tekniken. Jamen tjena, lycka till, det finns ingen som "snaps" och börjar skjuta vilt. Det här är ett problem som är egenproducerat, som situationen har skapat. I´m your shit and you should be ashamed of what you have eaten. Det kommer komma fler skolskjutningar trots mer raffinerade system. Det är här inget problem som kan kontrolleras bort. Om staten tar vapnen kommer kidsen ta något annat. Kökskniven? Och hur ska ni kontrollera den?

Skyller man på Marilyn Manson (jeez, han var ju inne senast 2003, häng med lite grann fulmedia!) eller wumpscut, vapenlagar, psykisk sjukdom, intresse för våld som faktorer är det för att man inte vågar titta på samhället. På det som vi säger är objektivt gott: arbete, utbildning.

Det är inte så jävla kul att plugga. Och det är inte så jävla kul att jobba heller. Och är det inte det som Matti Saari, Pekka-Eric Auvinen, Mitchell Johnson & Andrew Golden , Kipland "Kip" Kinkel,Robert Steinhäuser, Jeffrey Weise,Eric Harris & Dylan Klebold med flera kommunicerar och inte en enorm förkärlek för Natural born killers?

Det finns det tydligen en del svenska kids som inte heller tycker skolan är så jävla lattjo.

tisdag 23 september 2008

Klass och stil ända in i döden

Med inspiration av Ruinromantik och Rostsverige som dokumenterar något som varit, relikerna av politik så gick jag till kyrkogården på Rosengård eller Östra kyrkogården som det egentligen heter.



Familjegravarna ligger prydligt på rad, enstaka blommor och tydliga stenar. De är nästan maniskt krattade och vid nästan varje grav sitter en liten lapp där det står att svenska kyrkan sköter gravskötseln. Tydligen är gravskötsel ingen billig lösning men det är ett sätt att slippa att få graven återtagen för att den misssköts. Enligt Svenska kyrkan får inte gravstenen luta, man ska ge faan i att plantera knasiga blommor och bollspel är å det grövsta förbjudet.



Byggnaderna på kyrkogården är väldigt futuristiska. Det här är St Gertruds kapell. Arkitekten är Sigurd Lewerentz och han har ritat hela kyrkogården. Anledningen till att det blev just han är att Malmö Stad inte hade en aning om vad man skulle göra med den mark just köpt till kyrkogård så man utlyste en tävling (crowdsourcing, i början på 1900-talet. Det du!) som Sigurd vann.

Tävlingsbidraget kallades han för "ås" eftersom han utgick från den höjdsträckning som fanns: bronsåldershögen. Vikingarna brukade lägga sina döingar här redan 800någon gång.



Sigurd gillade zonering. Väldigt. Mycket. Och raka led. Symmetri. Is. The. Shit.



Sa jag futuristiskt? Berättade jag att han gillade symmetri?



Länsman levde länge. 99 år bestämt. Det är långt över medellivslängden för karlar och mycket längre än vad någon på den muslimska delen av kyrkogården gjorde.

De som denna lagens man dömt ligger dock troligen inte i närheten utan de ligger på den norra sidan av kyrkogården. Där begravdes nämigen kriminella. Anledningen var enkel: när domedagen kom och människor skulle återuppstå så skulle körkan rasa samman åt norr och allt bråte skulle göra det svårt att komma upp ur gravarna. Och vem vill ha ofrälse med när Guds rike är på g? Just det.

Från 1815, när man inte längre tillät begravningar inom kyrkans murar, ville man istället bli begravd så nära kyrkans södra vägg som möjligt, helst så nära att det vigda vattnet från kyrkotaket kunde droppa ner på gravplatsen.



Det här med titlar var viktigt. Yrket tog man med sig ända in i döden. Och frugan och kidsen med, eller i alla fall på samma sten.

Graven reflekterade såklart klass. Så fort gemene man började med gravsten istället för träkors så började överklassen med staket kring gravarna och de började också skriva titeln på gravstenen. Detta gör att man kan utläsa en orts näringsstruktur på kyrkogården.

Överklasslund kom på ett annat sätt att rå bot på problemet: man organiserade sig och köpte helt enkelt egen mark för att göra en passande kyrkogård för den sista vilan. Jävlar vad exklusivt det blev och jävlar vad man distansierade sig från de där fattigmansdöingarna.

År 1958 infördes bruket med jordfästning i minneslundar. Detta gravskick grundar sig i tanken om allas likhet och anonymitet inför döden. Det vill säga: ingen klass, bara stil ända in i döden.



24 år. Den här stenen återfinns på den muslimska kyrkogården. De muslimska kyrkogårdarna skiljer sig en del från de protestantiska. Bland annat så är det viktigt att ligga i jungfrulig jord. Med det menas helt enkelt att ingen annan döing redan legat där och blivit uppgrävd (vilket man speciellt sysslade man med på 1700-talet in svidän, när kyrkogården var full grävde man upp den och la alla ben i ett benhus. Fräääscht! Men lugn, these days är man mer finurlig och begraver på olika gravdjup.). Muslimer vill också ligga bland trosfränder och med huvudet vänt mot Mecka. Östra Kyrkogårdens muslimska del av kyrkogården är från 1976.



Jag blir helt paff. 14 år. Och han är inte den enda, runt omkring ligger fler tonåringar. Människor som bara blev tjugo, sjutton, tjugoett. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det varit en epedemi i Malmö.



Trettio år. Lite äldre. Men ändå. Och när jag börjar räkna ordentligt upptäcker jag att den muslimska kyrkogården har läskigt låg medellivslängd. Jag ser få som blivit över sextio, några undantag som bekräftar regeln.

Till skillnad från den delen av kyrkogården med svenska namn är den muslimska dåligt skött. Jag vet inte om det beror på islams regler eller slapphänhet från Svenska kyrkan. På den andra kyrkogården, den med svenska namn sitter det hotbrev om att graven tas tillbaka om folk inte styr upp skötseln, här växer det maskrosor utan att någon bryr sig. Nästan ingen har den där lappen som talar om att Svenska kyrkan sköter graven. Det är väl för dyrt.



1943 - 2006. Medans politikerna funderar på hur de ska problemet med att 40-talisterna går i pension så hinner andra aldrig ens se de pensionspoäng som de blev lovade.



En del har inte gravsten utan ett träbit som någon målat på eller fasttejpade laminerade lappar. Men det som verkligen är genomgående är att de inte blir gamla.

Klass tar livet av folk. Kapitalism dödar.

lördag 13 september 2008

Pöbeln snackar praktisk kommunism

Jag som skriver det här är ingen speciell, jag tror att jag är som de flesta andra. Lägenheten jag bor i är en hyreslägenhet, mina möbler är från ikea, mer än hälften av mina kläder är från H&M och jag jobbar i kommunal verksamhet. Som jag sa: jag är inte speciell. Sådana som jag finns överallt.

Och precis som ganska många får jag inte riktigt pengarna att räcka till. Då innan barnbidraget kommer är det tight. Hur jag än gör så saknas det alltid. Trots att jag försöker; att jag sparar, lagar billig mat så finns det alltid hål jag måste stoppa pengarna i. Minsta killen växer ur sin vinterjacka, micron går sönder eller jag får inte lika mycket jobb som vikarie på äldreboendet.

När jag har arbetat på ålderdomshemmet och kommer hem, väntar nästa arbete på mig: det obetalda arbetet. Jag diskar, lagar mat, tar hand om mina barn, tvättar och lägger mig i tid så att jag skulle orka jobba imorgon om chefen skulle ringa. När jag släcker lampan på kvällen brukar jag ibland tänka att hela mitt liv ibland ter sig som en fabrik.

Jag tvättar så att jag har rena kläder på jobbet, jag sköter om mina barn så att min ex-man kan jobba, jag lägger mig i tid för att orka med jobbet. Arbetet är överallt.

Inte blir det bättre av att lönen i offentlig sektor är så låg och det händer inte så mycket för att det ska bli bättre. Kommunal strejkade ju en gång, men det blev inte så mycket av med det. Strejken sköttes dåligt och jag tror jag fick några procents lönepåslag som jag knappt märkte. Det kändes nästan som ett skådespel. Kommunal visar musklerna, Sveriges kommun och landsting sparade pengar eftersom man inte behövde betala ut lön för de strejkande och själv hoppades, hoppades och hoppades jag. Förgäves. Istället får man vara lite uppfinningsrik och dryga ut sin lön själv. Från förrådet på jobbet tar jag disktrasor, rengöringsmedel och en gång tog jag till och med hem en kaffekrans från frysen.

På något sätt kunde jag inte låta bli att le lite snett när grannens flicka kom hem med en snut på var sida. Hon hade snattat på apoteket, dagen efter-piller. Det är ju liksom som att sno från jobbet tänkte jag eftersom samhället är som en fabrik. Och det är rätt konstigt att man tar betalt för att kvinnor ska få bestämma över sin egen kropp. Om man vill vara gravid eller inte. Jag tycker nog att bestämmandet över sin egen kropp inte ska få vara något man behöver betala för. Det finns egentligen en massa saker som man inte borde betala för. Jag menar varför ska man behöva betala för kollektivtrafiken? Att pendla till jobbet blir ju också som arbetstid och det är ganska konstigt att man ska betala för att arbeta.

Jag är inte speciell, sådana som mig finns överallt. Jag finns på din arbetsplats, kanske bor vi grannar och säkerligen har vi någongång setts på stan. Vi skulle nog behöva prata med varandra om hur det är att inte ha pengar, om att vi snor saker då och då och att livet ibland är som en fabrik. Då skulle vi kunna sluta skämmas, det är inte vårat fel att vi har låg lön och att vi inte får betalt för det obetalda arbetet.

Det finns inget att skämmas för, men en hel del att bli arg på.

Vi kommer träffas på Utkanten (Industrigatan 20) för att diskutera våra erfarenheter och utbyta strategier. Gör oss sällskap! Kom bara för att lyssna eller dela med dig av dina tankar. Träffarna kallas för Radical Assemblies och har olika teman olika tider. På torsdag är det träff som handlar om kvinnors situation, klockan 14.00. Senare samma dag är det en träff om osäkra anställningar som börjar 16.00.

Vi ses!

Andra arbetsplatsreportage från sociala fabriken: Betaltjejen rapporterar kritiskt från livet som eskorttjej, Slippery Salamander sitter på anstalt, har tråkigt och berättar roliga anekdoter om när hans polare smugglar in modemet till det mobila bredbandet i trosorna (sen är det en massa knark & kriminalitet överallt också, YES!), Smaskigt fakta berättar hur man fixar lite ledigt från skolan och roar sig på andras bekostnad.

måndag 8 september 2008

I väntan på Godot.

Vi brukar prata på fikapauserna på jobbet om vad vi skulle göra om vi fick tio miljoner istället för 16 000 innan skatt. Ingen av oss skulle jobba.

Facket tycker att vi ska kämpa för högre lön eftersom 17 000 är närmare tio miljoner än 16 000.

Och det är ju sant. Men ganska fel.
Vi vill ju inte arbeta.

onsdag 3 september 2008

Going Postal / I don't like mondays

Going Postal syftar på arbetsplatsmassakrerna som sedan 80-talet varit ett fenomen i USA. De första arbetsplatsmassakrerna inträffade på postkontor därav termen going postal. (Nu vet ni varför spelet Postal heter ju Postal också!)

Avskedade postarbetare gick tillbaka till sin arbetsplats, beväpnad till tänderna och sköt arbetsledare såväl som personal. United States Postal Service (USPS) var helt oförstående inför fenomenet och hävdade att man hade så många anställda att några idioter fick man räkna med. Det berodde alltså inte på USPS utan på att en viss procent av befolkningen är psykisk instabil och kan flippa och meja ner hela arbetsplatsen när som helst.

Mellan 1986 och 1997 dödades 40 människor i olika arbetsplatsmassakrer i USA. För att skydda sig mot detta i viss mån så avskedar amerikanska företag anställda endast på fredagar så att personen som fått sparken ska ha helgen på sig att "lugna ner sig".

Skolskjutningarna lånade sedan estetiken av arbetsplatsmassakrerna. Men förutom att de utspelar sig på olika arenor så är de väldigt lika.

Det finns de som hävdar att gärningsmännen är psykiskt instabila (hell yeah!) eller väljer någon halvmesig förklaring i stil med: De blev mobbade när de var små, deras pappa var frånvarande, de lyssnade på Marilyn Manson.

Klart att det där kan vara en del av förklaringen, det är ju faktiskt ganska rimligt att man går loss på jobbet och viftar med en pistol för att man hört lite våldsamma låttexter. Har man dessutom blivit kallad fetto så är det inte alls långt till att mecka ihop egna bomber och försöka spränga skolan. Nej, faktum är att fetto och bensinbomb nästan är synonymer. Kom igen, liksom. Hur vore det med en riktig analys?

Det som har varit gemensamt för de individer som har skjutit på arbetet och på skolor är att deras dödande beskrivits som slumpmässigt, vilket det inte har varit. De som dött/skadats har ofta varit chefer och personal som anammat chefens inställning dvs. repressiva idioter. En annan sak som återkommer som upptrappning innan någon mejade ner hela arbetsplatsen är stressen. Och hur den har ignorerats, dels från arbetsplatskollektivet som haft mentaliteten att lite stress får man tåla och ofta varit väldigt splittrade eftersom pressen varit stor. Men stressen ignoreras också från arbetsledarhåll och de säger i princip: passar det inte får du sparken. Lägg till ett par andra stressfaktorer som: frugan lämnar dig, din husvagn läcker, du träffar inte dina barn, depression, osäker anställning så fattar du grejen.

Våldet är inte slumpmässigt, det är inte meningslöst, det har en anledning, det fyller ett syfte. Det är en isolerad arbetare som pressade till det och som inte har några andra medel att ta till. Det är företaget som har producerat den här arbetaren och producerat det här upproret. De har producerat det sociala fenomenet arbetsplatsmassaker och skolskjutningar.

Visst, de kan splittra arbetsplatskollektiv - men cheferna kommer aldrig att kunna skydda sig. Om de stänger en väg, pressar de arbetarklassen till nya.

Som personalen på tryckeriet sa efter att Joe Wesbecker hade gått postal därinne: Oh?! Joe, han var pressad till det! Många människor kommer att säga det! De pressade honom till det. Han hade fått mer sympati om han hade skjutit de rätta killarna bara. Fast han har sympati ändå." säger en före detta kollega till Wesbecker som själv blev skadad under arbetsplatsmassakern. (Anledningen till att han inte sköt de rätta killarna var att chefen inte var på jobbet den dagen.)

(Källa: Going Postal - rage, murder and rebellion in America, Mark Ames, s. 15)

Wesbeckers arbetsplats är idag nedlagd och det är ett av arbetsplatsmassakerns mål. Den anställda som goes postal attackerar hela företaget, arbetet som institution, företagskulturen precis lika mycket som de individer han skjuter. Det är därför det inte finns några slumpmässiga offer - alla i företaget är guilty by association eller så är de collateral damage. Målet är att förstöra företaget - orsaken till lidandet.

Våldet är inte irrationellt. Det är ett hat mot arbetet i sig. Det är en kamp mot arbetet i sig, kanske inte så som vi är vana att se det: i fiina ordentliga fackliga organisationer eller prydliga flygbladsutdelningar. Det här är mer tarmarna flyger och utan någon jävla kravlista.

Jag tänkte skriva en going postal-berättelse och jag behöver hjälp.

Vem vill du ska dö i prosa? Kanske har du en störig chef? Kanske önskar du fiktivt livet ur Martin Timell (vilket jag faktiskt mer än gärna tar livet av)? Din gamla lärare från högstadiet som för alltid fuckade upp dina chanser att lära dig matte? Nu har du chansen att ge alla repressiva idioter bloggstryk.

Så lämna förslag på vem just du fiktivt önskar livet ur. Allt från kändisar till fantasifoster är välkommet. Lämna namn och en kort motivering så kanske just ditt hatobjekt stryker med. Förresten, önska gärna en arbetsplats också! Och kanske ett vapen till våran desperate arbetare? Jag kan nämligen ingenting om sådant.

(Sen nej, alltså, no worries, jag är inte speciellt våldsam och har inga planer på att gå bananas på min arbetsplats. Jag boxas två gånger i veckan, det räcker. Jag <3 amerikansk populärkultur, så cred till den som känner igen citatet i rubriken.)

tisdag 2 september 2008

I delar av Rosengård vågar polisen inte fotpatrullera på grund av risken för stenkastning.

Året är 1712, det är snart 300 år sedan. 24 stycken slavar samlas i stadskärnan. De är alla slavar som jobbar inomhus, det vill säga, de tillhör de priviligerade slavarna.

Anledningen till att de har samlats är att de ska tända eld på ett hus. De ska inte bränna ner någonting för att något borde brännas ner utan därför att de väntar på de människor som springer ut och släcker elden.

De hoppas att deras handling är den handlingen som kommer tända gnistan för slavuppror runt om i hela Amerika.

Det sprakar när det gamla huset tar eld, och ut ur husen runt omkring springer vita människor för att försöka släcka elden. Beväpnade med musketer, svärd och knivar attackerar slavarna från sina bakhåll. Nio stycken dör och ytterligare nio skadas. De vita som undkommer larmar myndigheterna och paniken sprider sig i New York City.

Allting blev inte som de 24 slavarna hoppades, inget slavuppror skedde någon annanstans. Slavarna förblev passiva och upprorsmakarna gripna. Några valde att hellre ta sitt liv än att bli torterade av britterna, de som greps fick ovanligt hårda straff: hängning, kedjad för att svälta till döds, bränning på bål och en fick alla ben i kroppen knäckta och lämnades att svälta ihjäl.

De vita förstod inte alls vad som hade hänt? Hur kom det sig att de priviligerade slavarna ville mörda folk (OBS! i det allmänna medvetandet var vita folk och INTE slavägare)? Vad var anledningen till massakern? Varför var de priviligerade slavarna så onda?

De vita skyllde det hela på sin tids NRA, våldsamma dataspel och Marilyn Manson i 1712-tappning.

Tänker du på vad jag tänker på?

Trots att anledningen fanns där hela tiden framför dem så såg dem den inte. Händelsen förklarades med ondska och individuella fel på individerna.

Det jag tänker på är när kidsen i Rosengård sätter eld på sophuset och kastar sten på brandmännen. Vi ser det som lika irrationellt. Varför skulle man vilja stena the good guys, de som ska rädda bostadsområdet? Varför skulle man vilja stena representanter för den rasistiska statsmakten? Varför skulle man inte vilja stena dem? Enda gången byråkratin/välfärsstaten visar sig där är när livsmedelskontrollanten stänger ner pizzerian, drar in pengarna från ungdomsgården, snuten griper någon eller när det brinner...

Varför har de inte kastat sten tidigare?

KvP berättar att det brunnit 90 gånger i Rosengård på ett år.

Ps. Läs kommentarerna, de är jättecharmiga: "Varför hatar de Sverige så mycket att det vill bränna ner det?"