Det finns fyra väggar i ett rum. Det finns fyra väggar som kan börja luta inåt i ditt rum. Det kan kännas som att fyra väggar håller på att störta in i ditt studentrum. Du pressas ner i sängen och gör dig redo för att hela skiten bara ska falla ihop.
När du ligger i 90-sängen från det gamla flickrummet och känner dig ensam expanderar rummet. Det blir bara större och större eller om du blir mindre och mindre. Ingen vet riktigt. Säkerligen sker det ingenting fysiskt med vare sig rummet eller dig men ditt inre spelar på ditt fysiska upplevelserum som ett piano.
Tunga mornar. Då känns det som att armarna blir längre när du släpar kurslitteraturen mot föreläsningarna och axlarna sitter strax under öronsnibbarna av stress. Magen vägrar frukosten och fingrarna fumlar. Berusningen löser upp de här knutarna, då släps axlarna ner till sin normala höjd, armarna blir så långa som de ska vara men magen värker ändå. Men där är du inte nu.
Ute på gatan så går du dina vanliga steg och röker din vanliga morgoncigarett. Du är intimt länkad till andra arbetskroppar vart du än går, arbetskroppar som berör varandra men aldrig berörs av varandra. Ni träffas i alla fall tre gånger i veckan du och hon kassören på konsum, varje dag går du förbi frisören. Det slår dig då och då hur omedveten du är om din omgivning. Och att ingen skulle sakna dig: ingen skulle ringa till polisen och säga - idag gick hon aldrig förbi, hon har inte varit här på flera dagar och gått förbi. Kan ni kolla det?
Väggarna skulle kunna rasa ner över dig och begrava dig utan att någon hade noterat nämnvärt. Att du hade börjat lukta är väl till slut det som hade fått människor att reagera eller att du inte hade betalt hyran.
De som du känner bor inte i samma område utan för att ha någon att umgås med så är det 40 minuter bort. 80 minuter för att kunna prata med någon. Ibland orkar du inte men vill så gärna. Någon gång har någon kommit och hälsat på dig.
Ni har suttit där på dina 20 kvadrat och trängts. Man kan faan inte umgås på 20 kvadrat om man inte låter bli att umgås genom att man tittar på en film eller sitter still. Ni kan inte dra fram hela verktygslådan, sprida ideskisser på hela golvet eller tömma ut tyglådan på golvet. Det finns inte plats. Du borde skaffa dig nya intressen. Nu står allting i rummet mest som reliker över vad du har kunnat göra.
Plats. Konkret plats. Utrymme. Kvadratmeternas tyranni.
Du pluggar till statsvetare. Ni som aldrig kommer få jobb, inte alla 40 utav er i alla fall. De flesta utav av er kommer få serva de två av er som faktiskt lyckas. Ni kommer få diskjobben, serviceyrkena, vårdanställningarna. Egentligen så fattar du inte varför du deltar i lotteriet.
Det här är en tisdag som alla andra egentligen. Genom stadslandskapet cyklar du och transporteras genom arkitekturens tvingande utseenden. Varför ser gallerior likadana ut? Dörrar, stål, betong, massproducerade och ihopsatta som ett ikea-hus. Ditt tvingande hus lyder samma mönster: cafeteria, bibliotek, lärarrum, studierum och föreläsningssalar som små öar där ni kan vistas med speciella uppdrag.
Men vart är rummet som inte förutbestämt din aktivitet?
Ni är arbetsmarknadens organbank, ni underhålls, justeras och väntar på en plats en funktion att fylla. Bli viktig, va. Göra nytta, dårå. Lika mycket som det strömmar blod genom er, är ni blod som strömmer genom andra, större funktioner. Vad ni gör varje dag hjälper monstret som äter er att andas. För det är en stor återupprepning som görs från dag till dag. Fast än ni har så mycket att göra är det så tråkigt att leva. Ni drömmer om strejken, ni drömmer om maskinens hjärtstillestånd. Men inte så att någon hör såklart. Tänk om någon skulle tro att ni var galna!
Snön sopar igen spåren från den väg där du nyss gick. Vinden kyler vänster kind mer än höger kind när du går över bron. Skorna tar in vatten men du är tacksam över mössan som du har på dig. I innerfickan vibrerar mobilen och du har satt en speciell ringsignal för alla som tillhör din familj eller dem som kan tänkas fråga hur det går med utbildningen. Det är en sådan ringsignal.
Du funderar på att byta den ringsignalen mot en ljudlös ton istället. Så fort tonen ringer får du ont i magen. "Woop-woop! That's the sound of da police!" liksom. Karriärpolisen.
I Metro här om dagen stod det: Fråga dig inte vad du vill jobba med utan vad du vill jobba för, samt en tillhörande utläggning om medelklassens miljöskuldmetvetna som utbildar sig till något hela mänskligheten har nytta av. Att folk orkar ta i så att de skiter på sig alltså.
Men om man inte har livet utanför jobbet så blir väl jobbet ens liv. När man blir ett med maskinen, när man är maskinen och då aldrig kan vägra för då dör man själv.
Du blir rädd och överväger att sluta redan nu. Så att det är gjort.
----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Spykers ägare, Jinge skriver Iran eller en sparkstötting i Sahara?, Kaj Raving skriver Israel bygger fler illegala bosättningar
tisdag 29 december 2009
måndag 7 december 2009
Språklig revidering: Det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete
Det kom sig inte av någon speciell anledning att de gjorde det där. Att de snodde femtusen spänn ur kassan. Och sedan lite till.
Chefen hade inte varit extra jobbig, arbetstakten hade inte höjts utan allting var som vanligt. De hade till och med fått en fläkt att ha vid kassan de riktigt heta dagarna. Solen gassade in genom lokalen och det kändes som om det låg ett sepiafilter över hela världen. Tyst, dammigt och överexponerat. Dagarna var helt enkelt långa och trista. Det börjas kännas som förvaring att stå på jobbet. Stå, stå, stå, stå, stå, gå och hämta den andra skon, stå,stå, stå, äta lunch och så förflyter timmarna, arbetsdagarna och till slut hela arbetsveckan genom att de gömmer hemliga lappar i skorna och viker pappersflygblad av butikens reklamblad.
Det är sommar i den mellanstora staden någonstans i mellanmjölkens land. Två tjejer jobbar i en skobutik. De är fast anställda på deltid, passen är på fyra eller sex timmar. Aldrig heltid, aldrig åtta timmar. Men å andra sidan så har de svårt att uthärda fyra eller sex timmar i butiken – hur det skulle kännas att ibland få dubbla pass vill de inte ens fundera på. Tanken är svindlande. Tristessen och att försöka mota de timmarna i grind känns oöverstigligt.
De har semester att ta ut för i sommar. Chefen har bett dem upprepade gånger att schemalägga dem, att ta ut dem. Men, vill ni inte ha ledigt i slutet på sommaren? Koppla av lite efter det värsta stöket? Innan hösten – vila upp er innan allting blir kallt och trist försöker hon. Ni ignorerar henne, ni vet att hon beviljar semester som faan läser bibeln ändå. Men det är ju bara dumt att ta ut semestern resonerar ni. Ta ut semester! På en så låg lön? 9000 svenska kronor får man ungefär ut i månaden som deltidsanställd på Handels kollektivavtal.
Båda tjejerna vet att det är bättre att boka en sista minuten, sjuka sig en vecka och plocka ut semesterdagarna i pengar. Då bokar de gärna en charter. Där vilar de upp sig, bränner huden röd i solen och dricker sprit ur plastmuggar. Det, det är semester. Semester ska inte vara en plåga som de tycker att en del verkar resonera. Dem där som tycker att fjällvandring, bergsklättring, dykning, tälta i naturen och annan fysisk ansträngning är semester. Kassatjejerna förstår inte alls varför man skulle vilja ha skavsår, ont i kroppen och slita ut sig på s e m e s t e r n. Ska det inte vara tvärtom? Att man ska vila upp sig?
Den här dagen var en måndag. De var tillbaka på jobbet efter en slitig helg (läs: varit full och hånglat på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice). Måndagarna är svårast för butiksanställda. En helt ny vecka att fördriva men också varor att packa upp, order från huvudkontoret att det är dags att skylta om. Omskyltningen den här dagen rör ballerinaskorna. De ska synas mer än flip-flopsen eftersom ballerinaskorna är en hundring dyrare. Helst ska kunderna köpa gladiatorsandaler men de är en aningens svårsålda på småorter där man fortfarande köper ”partytoppar”, tycker att saker är piffiga och trenden med svart underhår och blondt överhår inte riktigt än lämnat det allmänna medvetandet. Hipsters och ironiska mustascher lyser med sin frånvaro. Här är second hand inte vintage utan begagnat.
Det är fint väder så det är inte speciellt många kunder i butiken. Lite slött artighetskonverserar tjejerna om semester, möjligheterna att ta semester och att de kanske inte har råd. Den här diskussionen går på repeat. Så många gånger har de hållt den förut och fortfarande inte kommit på något alternativ eller hittat möjligheten till snabba cash. När de upprepat skämten om att sälja sig på gatan några gånger glider alltid diskussionerna över i att handla om relationer. Deras egna relationsproblem eller någon annans. De målar upp stora händelseförlopp som blir som berättelser och sagor de berättar för varandra som egentligen inte har speciellt mycket med verkligheten att göra.
Det lyser det till i den ena tjejens ögon.
"Hur länge är vi chefslösa?" Det är Katrin som säger det. Hon har jobbat i skobutiken i ett och ett halvt år. Hon är den som mest vill härifrån, hon brukar berätta berättelser om hur hennes liv skulle vara i en storstad, vad hon skulle göra där. Ett helt liv spelar upp sig för hennes inre.
"Typ tre och en halvvecka till tror jag, till den 8:e, vadårå?" säger Carolina lite lojt. Hon förstår inte vad det ska spela för roll. Det är ju inte som att chefen jobbar här ändå eller gör något speciellt förutom att lägga pannan i djupa veck och prassla med papper.
"Då hinner det ju vara en löning till. Så då blir det ju en massa kvitton"
”So? Det är fortfarande långt kvar till löning för oss…”
"Det blir ju flera kassar med kvitton och en massa reklamationer under den tiden. Så då skulle ju vi kunna passa på att reklamera."
Carolina ser frågande på sin kollega och hon tänker att Katrin visst kan ha sina jävla idéer och vilja göra ganska mycket men nu förstår hon bara inte vad Katrin menar. Gud alltså. Du minns då hon försökte få alla att sjuka sig samma dag som en protest mot… åååh, vad var det nu?! Jo, en protest mot det nya schemat. Det gick sådär och ingen ville väl egentligen protestera eftersom det innehöll lika många timmar för alla om än lite mer utspridda på fler dagar.
"Jamen, du har väl också massa skor härifrån för att man får personalrabatt?! Jag har i alla fall massor av skor. Tänk om man skulle reklamera sina vinterskor och alla de där impulsköpsskorna. Då skulle man ju få lite semesterpengar." säger Katrin med allvarsam min.
Och Katrin har skor. Massor utav dem. Trots att hon vill protestera mest och pratar en massa så är hon ändå den som utnyttjar personalrabatten mest och kanske den som tänjer gränserna lite väl också. Det är väl därför de andra butiksbiträdena lyssnar lite si så där när hon predikar chefens lagbrott. Men det här.. Det här är ju trots allt en bra idé vi första anblicken tänker carolina.
Hon fortsätter idén:"Det kan ju inte spåras tillbaka till oss om de inte är så nitiska att de kollar upp just den reklamationen: vem som tog emot och vart pengarna sätts in. Dessutom, chefen lär ju inte gå igenom flera kassar av kvitton för att hitta reklamationer från en vanlig jävla måndag."
"Jag tror aaaaldrig hon pallar leta upp det, jag menar det lär ju inte bli miljoner vi snor ur kassan. Och vi snor ju inte ens, vi reklamerar ju bara frikostigt. Eller hur?" säger Katrin upphetsat. Det här kan ju faktiskt vara hennes bästa idé någonsin. I alla fall på jobbet.
De fnissar bakom kassan och tittar på klockan. Rasten ska tas ut mellan elva och ett, såklart kan de inte ta ut rasten tillsammans. Vem skulle då stå i butiken? De bestämmer sig för att de börjar plocka ut sina lunchraster tidigt så de kan. Om en tar elva så tar nästa vid direkt vid halv tolv.
På rasten går de hem till sina centrumlägenheter på rasten och hämtar skorna de inte vill ha, det här utspelar sig i en stad där man kan bo mitt i smeten och ändå överleva. Men det berättar också någonting om hur långt bort det ligger från andra storstäder.
Efter lunchrasten och de obligatoriska kunderna som shoppar på sina lunchrast så går de in på lagret. De lämnar dörren på glänt och vrider upp ringklockan på lagret till max volym så att de hör om någon kliver in i affären.
Auktionen börjar.
"Ett par vinterstövlar! Vad kan jag få för dem snälla kassaapparaten? 800? Kan jag få 1000 spänn? KOM IGEN!" säger Katrin. Hon tar rollen som regissör, skådespelare och manusförfattare på stort allvar. Något som är så här smart måste levas ut också, man ska känna i varenda del av kroppen att det här är värt att göra. Hon är trots allt lite rädd att Carolina ska backa ur. Inte tror hon att Carolina skulle skvallra, hon är inte den typen men ändå. Katrins semester är intimt förknippad med Carolinas.
"Jag hittade dem här i varukatalogen. Grattis! Tolvhundra tillbaka! Flyget betalt! Och du, vi glömmer väl att vi fått personalrabatt på de här? Bara för att du är en sådan fin arbetskamrat ska du få alla tolvhundra riksdalerna, med villkoret, och det här är ett villkor som är ett absolut krav; att du köper annat kaffe än Zoegas mörkrost! Det smakar skit." Säger Carolina och i hemlighet så pustar Katrin ut. Båda två dramatiserar sina roller för glatta livet. En vågad gissning skulle nog vara att det inte handlar så mycket om att man vill gå på auktion utan att man har hittat ett sätt att jaga de där minuterna och arbetstimmarna på ett bättre sätt. Varje gång klockan ringer blir det ett irriterande avbrott snarare än ett välkommet avbrott i de gamla invanda diskussionerna.
De auktionerar ut trasiga klackskor, stövletter, ballerinas, sneakers till skoföretaget. Medan de auktionerar så motiverar det handlingen på olika sätt för sig själva: att det inte är stöld, att de ändå har så låg lön, att företaget ändå inte märker någon skillnad, ingen blir ledsen av det.
Bland lagerhyllorna så glöms personalrabatten bort och fullpriset betalas tillbaka. En liten extraförtjänst som motiveras på olika sätt med ett lånat managementspråk: för att just du kan hålla flera bollar i luften, vilken social kompetens, du är verkligen en del av vårat human kapital. Det som de inte kan få ut i cash tar de i till godokvitton som de vet att de utan problem kan byta mot pengar med lite kassatrixande senare.
Snart är skorna slut. Men endorfinruset sitter kvar. Kassatjejerna är så glada, semestern är inom räckhåll!
"Du, borde vi inte dela med oss? Jag har kompisar som behöver extra pengar. Har inte du?"
De plockar upp mobilerna och ringer de tjejkompisar som de tycker bäst om, har barn eller som det är deras tur att ställa upp på.
De närmsta dagarna kommer de inbjudna in i butiken med sina gamla skor/fula skor/impulsinköpta skor och byter in dem mot pengar eller nya, oslitna par. Reklamationskvittona läggs i stora kassar, de nya skorna läggs i kartonger och pengarna stoppas i fickan. Vad det här kalaset kostat företaget har kassatjejerna ingen aning om. Inte heller bryr de sig speciellt.
Om du mister ett skitjobb står dig tusen åter.
Men det blir lite lättare att gå till jobbet, tillsammans fnissar kassatjejerna på lagret och de gör upp planer för när de ska sjuka sig och vilka anledningar de ska använda. Axel ur led? Halsfluss? AIDS? Feber (nääääää, för trååkigt!)? När det är lugnt i butiken diskuterar de ingående vilka sjukdomar som balanserar mellan att man slipper sjukintyg och att de verkar alltför konstiga.
Sedan, när semestern sjunkit in. Så sjunker insikten om att de så länge de jobbar på skoföretaget behöver de aldrig mer betala för sina skor. De lovar varandra att hålla hårt på den nya årsbonusen. Sedan lovar de också varandra att de ska gå ut i helgen, bli fulla och hångla med snyggingar på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice.
Chefen hade inte varit extra jobbig, arbetstakten hade inte höjts utan allting var som vanligt. De hade till och med fått en fläkt att ha vid kassan de riktigt heta dagarna. Solen gassade in genom lokalen och det kändes som om det låg ett sepiafilter över hela världen. Tyst, dammigt och överexponerat. Dagarna var helt enkelt långa och trista. Det börjas kännas som förvaring att stå på jobbet. Stå, stå, stå, stå, stå, gå och hämta den andra skon, stå,stå, stå, äta lunch och så förflyter timmarna, arbetsdagarna och till slut hela arbetsveckan genom att de gömmer hemliga lappar i skorna och viker pappersflygblad av butikens reklamblad.
Det är sommar i den mellanstora staden någonstans i mellanmjölkens land. Två tjejer jobbar i en skobutik. De är fast anställda på deltid, passen är på fyra eller sex timmar. Aldrig heltid, aldrig åtta timmar. Men å andra sidan så har de svårt att uthärda fyra eller sex timmar i butiken – hur det skulle kännas att ibland få dubbla pass vill de inte ens fundera på. Tanken är svindlande. Tristessen och att försöka mota de timmarna i grind känns oöverstigligt.
De har semester att ta ut för i sommar. Chefen har bett dem upprepade gånger att schemalägga dem, att ta ut dem. Men, vill ni inte ha ledigt i slutet på sommaren? Koppla av lite efter det värsta stöket? Innan hösten – vila upp er innan allting blir kallt och trist försöker hon. Ni ignorerar henne, ni vet att hon beviljar semester som faan läser bibeln ändå. Men det är ju bara dumt att ta ut semestern resonerar ni. Ta ut semester! På en så låg lön? 9000 svenska kronor får man ungefär ut i månaden som deltidsanställd på Handels kollektivavtal.
Båda tjejerna vet att det är bättre att boka en sista minuten, sjuka sig en vecka och plocka ut semesterdagarna i pengar. Då bokar de gärna en charter. Där vilar de upp sig, bränner huden röd i solen och dricker sprit ur plastmuggar. Det, det är semester. Semester ska inte vara en plåga som de tycker att en del verkar resonera. Dem där som tycker att fjällvandring, bergsklättring, dykning, tälta i naturen och annan fysisk ansträngning är semester. Kassatjejerna förstår inte alls varför man skulle vilja ha skavsår, ont i kroppen och slita ut sig på s e m e s t e r n. Ska det inte vara tvärtom? Att man ska vila upp sig?
Den här dagen var en måndag. De var tillbaka på jobbet efter en slitig helg (läs: varit full och hånglat på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice). Måndagarna är svårast för butiksanställda. En helt ny vecka att fördriva men också varor att packa upp, order från huvudkontoret att det är dags att skylta om. Omskyltningen den här dagen rör ballerinaskorna. De ska synas mer än flip-flopsen eftersom ballerinaskorna är en hundring dyrare. Helst ska kunderna köpa gladiatorsandaler men de är en aningens svårsålda på småorter där man fortfarande köper ”partytoppar”, tycker att saker är piffiga och trenden med svart underhår och blondt överhår inte riktigt än lämnat det allmänna medvetandet. Hipsters och ironiska mustascher lyser med sin frånvaro. Här är second hand inte vintage utan begagnat.
Det är fint väder så det är inte speciellt många kunder i butiken. Lite slött artighetskonverserar tjejerna om semester, möjligheterna att ta semester och att de kanske inte har råd. Den här diskussionen går på repeat. Så många gånger har de hållt den förut och fortfarande inte kommit på något alternativ eller hittat möjligheten till snabba cash. När de upprepat skämten om att sälja sig på gatan några gånger glider alltid diskussionerna över i att handla om relationer. Deras egna relationsproblem eller någon annans. De målar upp stora händelseförlopp som blir som berättelser och sagor de berättar för varandra som egentligen inte har speciellt mycket med verkligheten att göra.
Det lyser det till i den ena tjejens ögon.
"Hur länge är vi chefslösa?" Det är Katrin som säger det. Hon har jobbat i skobutiken i ett och ett halvt år. Hon är den som mest vill härifrån, hon brukar berätta berättelser om hur hennes liv skulle vara i en storstad, vad hon skulle göra där. Ett helt liv spelar upp sig för hennes inre.
"Typ tre och en halvvecka till tror jag, till den 8:e, vadårå?" säger Carolina lite lojt. Hon förstår inte vad det ska spela för roll. Det är ju inte som att chefen jobbar här ändå eller gör något speciellt förutom att lägga pannan i djupa veck och prassla med papper.
"Då hinner det ju vara en löning till. Så då blir det ju en massa kvitton"
”So? Det är fortfarande långt kvar till löning för oss…”
"Det blir ju flera kassar med kvitton och en massa reklamationer under den tiden. Så då skulle ju vi kunna passa på att reklamera."
Carolina ser frågande på sin kollega och hon tänker att Katrin visst kan ha sina jävla idéer och vilja göra ganska mycket men nu förstår hon bara inte vad Katrin menar. Gud alltså. Du minns då hon försökte få alla att sjuka sig samma dag som en protest mot… åååh, vad var det nu?! Jo, en protest mot det nya schemat. Det gick sådär och ingen ville väl egentligen protestera eftersom det innehöll lika många timmar för alla om än lite mer utspridda på fler dagar.
"Jamen, du har väl också massa skor härifrån för att man får personalrabatt?! Jag har i alla fall massor av skor. Tänk om man skulle reklamera sina vinterskor och alla de där impulsköpsskorna. Då skulle man ju få lite semesterpengar." säger Katrin med allvarsam min.
Och Katrin har skor. Massor utav dem. Trots att hon vill protestera mest och pratar en massa så är hon ändå den som utnyttjar personalrabatten mest och kanske den som tänjer gränserna lite väl också. Det är väl därför de andra butiksbiträdena lyssnar lite si så där när hon predikar chefens lagbrott. Men det här.. Det här är ju trots allt en bra idé vi första anblicken tänker carolina.
Hon fortsätter idén:"Det kan ju inte spåras tillbaka till oss om de inte är så nitiska att de kollar upp just den reklamationen: vem som tog emot och vart pengarna sätts in. Dessutom, chefen lär ju inte gå igenom flera kassar av kvitton för att hitta reklamationer från en vanlig jävla måndag."
"Jag tror aaaaldrig hon pallar leta upp det, jag menar det lär ju inte bli miljoner vi snor ur kassan. Och vi snor ju inte ens, vi reklamerar ju bara frikostigt. Eller hur?" säger Katrin upphetsat. Det här kan ju faktiskt vara hennes bästa idé någonsin. I alla fall på jobbet.
De fnissar bakom kassan och tittar på klockan. Rasten ska tas ut mellan elva och ett, såklart kan de inte ta ut rasten tillsammans. Vem skulle då stå i butiken? De bestämmer sig för att de börjar plocka ut sina lunchraster tidigt så de kan. Om en tar elva så tar nästa vid direkt vid halv tolv.
På rasten går de hem till sina centrumlägenheter på rasten och hämtar skorna de inte vill ha, det här utspelar sig i en stad där man kan bo mitt i smeten och ändå överleva. Men det berättar också någonting om hur långt bort det ligger från andra storstäder.
Efter lunchrasten och de obligatoriska kunderna som shoppar på sina lunchrast så går de in på lagret. De lämnar dörren på glänt och vrider upp ringklockan på lagret till max volym så att de hör om någon kliver in i affären.
Auktionen börjar.
"Ett par vinterstövlar! Vad kan jag få för dem snälla kassaapparaten? 800? Kan jag få 1000 spänn? KOM IGEN!" säger Katrin. Hon tar rollen som regissör, skådespelare och manusförfattare på stort allvar. Något som är så här smart måste levas ut också, man ska känna i varenda del av kroppen att det här är värt att göra. Hon är trots allt lite rädd att Carolina ska backa ur. Inte tror hon att Carolina skulle skvallra, hon är inte den typen men ändå. Katrins semester är intimt förknippad med Carolinas.
"Jag hittade dem här i varukatalogen. Grattis! Tolvhundra tillbaka! Flyget betalt! Och du, vi glömmer väl att vi fått personalrabatt på de här? Bara för att du är en sådan fin arbetskamrat ska du få alla tolvhundra riksdalerna, med villkoret, och det här är ett villkor som är ett absolut krav; att du köper annat kaffe än Zoegas mörkrost! Det smakar skit." Säger Carolina och i hemlighet så pustar Katrin ut. Båda två dramatiserar sina roller för glatta livet. En vågad gissning skulle nog vara att det inte handlar så mycket om att man vill gå på auktion utan att man har hittat ett sätt att jaga de där minuterna och arbetstimmarna på ett bättre sätt. Varje gång klockan ringer blir det ett irriterande avbrott snarare än ett välkommet avbrott i de gamla invanda diskussionerna.
De auktionerar ut trasiga klackskor, stövletter, ballerinas, sneakers till skoföretaget. Medan de auktionerar så motiverar det handlingen på olika sätt för sig själva: att det inte är stöld, att de ändå har så låg lön, att företaget ändå inte märker någon skillnad, ingen blir ledsen av det.
Bland lagerhyllorna så glöms personalrabatten bort och fullpriset betalas tillbaka. En liten extraförtjänst som motiveras på olika sätt med ett lånat managementspråk: för att just du kan hålla flera bollar i luften, vilken social kompetens, du är verkligen en del av vårat human kapital. Det som de inte kan få ut i cash tar de i till godokvitton som de vet att de utan problem kan byta mot pengar med lite kassatrixande senare.
Snart är skorna slut. Men endorfinruset sitter kvar. Kassatjejerna är så glada, semestern är inom räckhåll!
"Du, borde vi inte dela med oss? Jag har kompisar som behöver extra pengar. Har inte du?"
De plockar upp mobilerna och ringer de tjejkompisar som de tycker bäst om, har barn eller som det är deras tur att ställa upp på.
De närmsta dagarna kommer de inbjudna in i butiken med sina gamla skor/fula skor/impulsinköpta skor och byter in dem mot pengar eller nya, oslitna par. Reklamationskvittona läggs i stora kassar, de nya skorna läggs i kartonger och pengarna stoppas i fickan. Vad det här kalaset kostat företaget har kassatjejerna ingen aning om. Inte heller bryr de sig speciellt.
Om du mister ett skitjobb står dig tusen åter.
Men det blir lite lättare att gå till jobbet, tillsammans fnissar kassatjejerna på lagret och de gör upp planer för när de ska sjuka sig och vilka anledningar de ska använda. Axel ur led? Halsfluss? AIDS? Feber (nääääää, för trååkigt!)? När det är lugnt i butiken diskuterar de ingående vilka sjukdomar som balanserar mellan att man slipper sjukintyg och att de verkar alltför konstiga.
Sedan, när semestern sjunkit in. Så sjunker insikten om att de så länge de jobbar på skoföretaget behöver de aldrig mer betala för sina skor. De lovar varandra att hålla hårt på den nya årsbonusen. Sedan lovar de också varandra att de ska gå ut i helgen, bli fulla och hångla med snyggingar på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice.
torsdag 26 november 2009
Del 3 - Studiebesök
Kaffet kokar och jag kommer en timme tidigare. Vi äter sen frukost och vi funderar lite tillsammans hur han ska lägga upp mötet.
Det här är tredje gången de fem trappuppgångarna som ligger kring samma innergård ska träffas. De två mötena innan har de diskuterat problem rörande boendet, de flesta som har kommit är kvinnor mellan 30-50 år. Det är väl dem som har mest tid.
Det här är första mötet som hålls hemma hos någon, innan har de varit på gården men nu har det blivit för kallt för det. Det är ju trots allt regnigt november.
Igår bakade vi mockarutor, två plåtar så att det ska räcka till alla. Idag kommer det mellan 10-15 stycken, en del en kvart tidigt och en del en kvart försent.
När jag sitter där i soffan så känns det som om jag är tillbaka i arbetets sammanfogade gemenskap. Några tanter har för många Gula Blend-röst och pratar massor och ivrigt. Det finns den förnuftiga killen som har skrivit ut en massa papper om föreningsbildande (för det är mötets tema idag: att bilda en hyresgästförening), den unga tjejen som antecknar, killen med dreads, en nyinflyttad, en mamma som har med sig sin danska pojkvän, ja - det känns verkligen som att ha fikarast på jobbet.
Folk berättar hemska historier om sitt boende, om den rullstolsbundna kvinnan som sitter fast i timmar när hissen går sönder, de som vill hyresstrejka och någon frågar om de tänkt över en ombildning av fastigheten. Allting bara blandas med intryck, uttryck och känslorna flyger i rummet.
Till varje trappuppgång väljs en ansvarig som ska hålla kontakten med grannarna, plinga på och berätta om den nya föreningen. Sen ska trappansvarige också dela ut enkäten som dem ska skriva ihop. Den enkäten ska beröra boendestandard med mera. En militant undersökning som andra skulle säga. Underlaget ska användas till hyresförhandlingarna.
Och sänkta hyror är det enda som de vill gå med på. På mötet beslutas också att föreningen ska ingå i hyresgästföreningen men för att vara med i gårdsföreningen så behöver man inte lösa medlemskap i den stora organisationen. Om man kommer på mötena är man med.
Jag frågar efteråt hur man gör för att starta föreningen: Det var enkelt - jag skrev ett brev om hur bedrövlig miljön i trappen och hur innergården såg ut och att vi borde prata om det. Första gången dök det upp 30 personer. Skriv ut ett klart syfte, kontaktuppgifter och plats som kommer folk dyka upp.
Mitt nästa projekt är att få tag på hyresgästföreningen här på gården. Det vi har hört om dem hittills är dock att det bara sysslar med trivsel. Kan en hyresgästförening vara gul?
Det här är tredje gången de fem trappuppgångarna som ligger kring samma innergård ska träffas. De två mötena innan har de diskuterat problem rörande boendet, de flesta som har kommit är kvinnor mellan 30-50 år. Det är väl dem som har mest tid.
Det här är första mötet som hålls hemma hos någon, innan har de varit på gården men nu har det blivit för kallt för det. Det är ju trots allt regnigt november.
Igår bakade vi mockarutor, två plåtar så att det ska räcka till alla. Idag kommer det mellan 10-15 stycken, en del en kvart tidigt och en del en kvart försent.
När jag sitter där i soffan så känns det som om jag är tillbaka i arbetets sammanfogade gemenskap. Några tanter har för många Gula Blend-röst och pratar massor och ivrigt. Det finns den förnuftiga killen som har skrivit ut en massa papper om föreningsbildande (för det är mötets tema idag: att bilda en hyresgästförening), den unga tjejen som antecknar, killen med dreads, en nyinflyttad, en mamma som har med sig sin danska pojkvän, ja - det känns verkligen som att ha fikarast på jobbet.
Folk berättar hemska historier om sitt boende, om den rullstolsbundna kvinnan som sitter fast i timmar när hissen går sönder, de som vill hyresstrejka och någon frågar om de tänkt över en ombildning av fastigheten. Allting bara blandas med intryck, uttryck och känslorna flyger i rummet.
Till varje trappuppgång väljs en ansvarig som ska hålla kontakten med grannarna, plinga på och berätta om den nya föreningen. Sen ska trappansvarige också dela ut enkäten som dem ska skriva ihop. Den enkäten ska beröra boendestandard med mera. En militant undersökning som andra skulle säga. Underlaget ska användas till hyresförhandlingarna.
Och sänkta hyror är det enda som de vill gå med på. På mötet beslutas också att föreningen ska ingå i hyresgästföreningen men för att vara med i gårdsföreningen så behöver man inte lösa medlemskap i den stora organisationen. Om man kommer på mötena är man med.
Jag frågar efteråt hur man gör för att starta föreningen: Det var enkelt - jag skrev ett brev om hur bedrövlig miljön i trappen och hur innergården såg ut och att vi borde prata om det. Första gången dök det upp 30 personer. Skriv ut ett klart syfte, kontaktuppgifter och plats som kommer folk dyka upp.
Mitt nästa projekt är att få tag på hyresgästföreningen här på gården. Det vi har hört om dem hittills är dock att det bara sysslar med trivsel. Kan en hyresgästförening vara gul?
tisdag 24 november 2009
Panoptikon
Alienationen lever utanför en. Det är så konstigt när det man gör får ett eget liv som inte är en del av en.
Hej, jag står här och fipplar med morfinpiller och tänker på allting annat än det här.
Det är som att det finns två jag, en grå skugga som står och sorterar piller och ett liv inuti i det. Ett liv som dock inte kommer utanför den gråa sorterande skuggan. Det vibrerande livet inom mig slår och bankar mot den gråa skuggans konturer som håller mig i ett slags järngrepp. I förlängningen håller jag mig i hjärngreppet. Jag räknar tabletter vid bänken men inom mig rasar en storm, det spritter i hela kroppen och lite här och där i kroppen sker det små explosioner. Min hjärna spelar fragment av låtar och helst av allting vill jag bara dansa. Men det blir det inget av med.
Eller som när man går där i mataffären. Jag vill bara ställa mig och kasta potatis på folk som går förbi, välta det noga uppställda konservburksberget, bajsa i frysdisken. Men så kan man ju inte bete sig. Men galenskapen lurar kring hörnet hela tiden, vi har problem att mota den i grind.
Man har så tråkigt där man åker runt på det rullande bandet: bussen, jobbet, mataffären, kanske nya strumpor, tvättstugan, tv, internet, sova.
Jag minns henne från den danska avdelningen. Hon var från Norge och jätterolig. Vi hade ätartävlingar i köket och rökte var 20e minut. En kväll blev vi helt lämnade själva på avdelningen, sjuksköterskan gick hem tidigt och ingen annan fanns att övervaka oss.
Inne hos gubben som var borta hos frugan lånade vi takliften och lyfte upp varandra i. Upp sen ned. Vi provade vuxenblöjor utanpå vårduniformen. Jag satte henne i sittliften på hjul som man kunde rulla, hissade upp henne och sprang med henne i den 20 meter långa korridoren. Hon snurrar och skriker av glädje.
Det är det finaste minnet jag har därifrån. När livet inuti i mig kunde hitta ut, när jag kunde bli bortom den jag tvingats bli. När allting kunde bubbla ut ur mig och jag kunde skratta högt åt att jag lindat in hela hennes huvud i bandage. Att jaga varandra med ögonskölj och smaka på handspriten.
Men så kommer de där ögonen tillbaks. De där som tvingar en tillbaks. Som beskär kanterna på det man är och sakta men säkert tvingar sin form på oss. Det är knappt så att de säger någonting, att det ens behövs uttalas, ja – så självklart är det. Utan man går runt där på jobbet och passar sig. Passar sig jävligt noga så att ingen ängslig jävel rapporterar en till chefen.
För folk är ängsliga och på arbetsplatserna råder något slags 1984/stasi/angiverisystem som Stalin skulle avundas.
Angiveri som taktik för att bevisa hur man tagit till sig arbetet, hur starkt den här gråa skuggan håller en i ett järngrepp. Angiveri som att blotta halsen och visa på sin egen underordning.
Och kommunal sitter mitt i infernot och rapporterar som Pravda – från en annan verklighet.
Min norska arbetskamrat var vacker i sitt blonda burriga hår och sin jättekonstiga norsk/danska och vi brukade skämta om att vi skulle gifta oss. Speciellt när vi hade uttömt alla andra ämnen så planerade vi vårat bröllop. I det planlösa fann vi varandra. Ibland när jag kom försent till jobbet så väste hon i mitt öra: Älskar du mig inte längre? Och blinkade med ena ögat.
En gång hittade vi kanyler i medicinskåpet och ägnade resten av kvällen åt att ta blodprov och att mäta blodsockret. Hela resten av kvällen.
Nästa dag var ögonen tillbaka. De behövde inte ens titta på oss, vi visste att de var där. Som ett panoptikon övervakade det oss. Vi visste aldrig vilken sekund vi var iakttagna. Vem studerade mina rörelser? Noterade någon hur många plåster som försvann? Jag blev i alla fall tillsagd om blöjorna men det berodde antagligen på 174ans förbrukning innan hon coola vippen. Vi tog Flex istället för bukseble (byxblöja).
In i våra huvuden flyttade en polis in. Han gjorde sig hemmastadd och satt bekvämt. Polis polis potatisgris satt där inne och föreläste om vad man kunde göra och inte kunde göra. Han satt där och berättade om allting som var normalt och okej. Eller det sa han inte, utan han formulerade det som att gjorde man inte A så skulle minsann alla tycka man var jättekonstig. Och man vill inte vara jättekonstig. Punkt slut.
Den där snuten blev också fräckare med tiden och han blev snävare och snävare. Speciellt när jag mådde dåligt så tog han tillfället i akt att föreläsa med en styrka i rösten som gjorde mig lamslagen och oförmögen att tänka själv. Det löser sig aldrig!Jag vet.
Med att snuten fick mer spelrum så kom fängelset omkring mig att stärkas. Jag blev tråkigare och slutade prata på jobbet. I kroppen blev striderna värre om vem som skulle ha makten över motoriken och språket. Klasskampen skar rakt igenom mig och världen dramatiserade arbetet som ett val. Om lönearbetet framställs som ett val, är då svälten ett alternativ?
Ingenting kommer att möta mig och jag har ingenting att möta. Vi säger så för allas trevnad. Det är lättast så.
Dessa frågor som ställs rätt ut, till ingen speciell, till ingentinget. Rätt ut i ingenting frågar jag. Jag hoppas inte ens på svar, svaret är nog inbegripet i frågan när jag tänker efter.
Alla dessa vanföreställningar om vad som egentligen kan väljas dränker mig från insidan och ut. Man blir vansinnig på ett sätt som man själv inte kan förstå, uppslukad av ett krampaktigt försök att intala sig att allting går bra nu. Att det är skillnad. Försöker förklara för sig själv att det är så här det är. Att man är normal. I min ålder är det så här.
Som hon som min kompis bor med som inte vill jobba och bor i en garderob på åtta kvadratmeter och lever på 2500. Hon är fattig. Hon är galen. Jag tänker att galenskapen ligger en närmre ju mindre pengar man har, det är det sista som kan hålla ihop ens verklighet.
Jag undrar om att det är värt att hon svälter sig för den kunskapen hon får på universitet och tänker på ett bibelcitat: Du kan icke leva av endast bröd och vatten, du måste även ha guds ord. Kanske är akademin hennes galenskap, hennes guds ord, hennes frälsare som gör att hon kan använda teorierna som livboj men kanske också som tegelstenar till sitt fantasihus i en fantasivärld där hennes guds ord spelar roll. Det måste finnas en värld där genusvetenskapen spelar roll, där socialpsykologin är ovärderlig och där filosofin är livsavgörande. Äta kan inte vara livsavgörande i en religion. Bo kan inte vara livsavgörande i religion.
Det måste finnas stora system att ordna och förstå. Är det därför dem tjafsar om Marx mervärdesteorier och ackumulationen? Teori att flyta på, tegelstenar till ett fantasihus i en fantasivärld där våra organisationer spelade en sådan roll en dramatisk roll att skådespelet blir otänkbart utan oss. Oss själva som regissörer. Men också en vardag som tar musten ur oss, som är så miserabel att det enda den duger till är att fly undan den.
Det är okej. Men jag måste bli av med polisen i mitt huvud. Den kan faktiskt inte sitta där.
----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver GrisPestens orsak?, Anders_S skriver Det är mycket svin i media, tusenpekpinnar skriver Telia vill avskaffa det fria internet
Hej, jag står här och fipplar med morfinpiller och tänker på allting annat än det här.
Det är som att det finns två jag, en grå skugga som står och sorterar piller och ett liv inuti i det. Ett liv som dock inte kommer utanför den gråa sorterande skuggan. Det vibrerande livet inom mig slår och bankar mot den gråa skuggans konturer som håller mig i ett slags järngrepp. I förlängningen håller jag mig i hjärngreppet. Jag räknar tabletter vid bänken men inom mig rasar en storm, det spritter i hela kroppen och lite här och där i kroppen sker det små explosioner. Min hjärna spelar fragment av låtar och helst av allting vill jag bara dansa. Men det blir det inget av med.
Eller som när man går där i mataffären. Jag vill bara ställa mig och kasta potatis på folk som går förbi, välta det noga uppställda konservburksberget, bajsa i frysdisken. Men så kan man ju inte bete sig. Men galenskapen lurar kring hörnet hela tiden, vi har problem att mota den i grind.
Man har så tråkigt där man åker runt på det rullande bandet: bussen, jobbet, mataffären, kanske nya strumpor, tvättstugan, tv, internet, sova.
Jag minns henne från den danska avdelningen. Hon var från Norge och jätterolig. Vi hade ätartävlingar i köket och rökte var 20e minut. En kväll blev vi helt lämnade själva på avdelningen, sjuksköterskan gick hem tidigt och ingen annan fanns att övervaka oss.
Inne hos gubben som var borta hos frugan lånade vi takliften och lyfte upp varandra i. Upp sen ned. Vi provade vuxenblöjor utanpå vårduniformen. Jag satte henne i sittliften på hjul som man kunde rulla, hissade upp henne och sprang med henne i den 20 meter långa korridoren. Hon snurrar och skriker av glädje.
Det är det finaste minnet jag har därifrån. När livet inuti i mig kunde hitta ut, när jag kunde bli bortom den jag tvingats bli. När allting kunde bubbla ut ur mig och jag kunde skratta högt åt att jag lindat in hela hennes huvud i bandage. Att jaga varandra med ögonskölj och smaka på handspriten.
Men så kommer de där ögonen tillbaks. De där som tvingar en tillbaks. Som beskär kanterna på det man är och sakta men säkert tvingar sin form på oss. Det är knappt så att de säger någonting, att det ens behövs uttalas, ja – så självklart är det. Utan man går runt där på jobbet och passar sig. Passar sig jävligt noga så att ingen ängslig jävel rapporterar en till chefen.
För folk är ängsliga och på arbetsplatserna råder något slags 1984/stasi/angiverisystem som Stalin skulle avundas.
Angiveri som taktik för att bevisa hur man tagit till sig arbetet, hur starkt den här gråa skuggan håller en i ett järngrepp. Angiveri som att blotta halsen och visa på sin egen underordning.
Och kommunal sitter mitt i infernot och rapporterar som Pravda – från en annan verklighet.
Min norska arbetskamrat var vacker i sitt blonda burriga hår och sin jättekonstiga norsk/danska och vi brukade skämta om att vi skulle gifta oss. Speciellt när vi hade uttömt alla andra ämnen så planerade vi vårat bröllop. I det planlösa fann vi varandra. Ibland när jag kom försent till jobbet så väste hon i mitt öra: Älskar du mig inte längre? Och blinkade med ena ögat.
En gång hittade vi kanyler i medicinskåpet och ägnade resten av kvällen åt att ta blodprov och att mäta blodsockret. Hela resten av kvällen.
Nästa dag var ögonen tillbaka. De behövde inte ens titta på oss, vi visste att de var där. Som ett panoptikon övervakade det oss. Vi visste aldrig vilken sekund vi var iakttagna. Vem studerade mina rörelser? Noterade någon hur många plåster som försvann? Jag blev i alla fall tillsagd om blöjorna men det berodde antagligen på 174ans förbrukning innan hon coola vippen. Vi tog Flex istället för bukseble (byxblöja).
In i våra huvuden flyttade en polis in. Han gjorde sig hemmastadd och satt bekvämt. Polis polis potatisgris satt där inne och föreläste om vad man kunde göra och inte kunde göra. Han satt där och berättade om allting som var normalt och okej. Eller det sa han inte, utan han formulerade det som att gjorde man inte A så skulle minsann alla tycka man var jättekonstig. Och man vill inte vara jättekonstig. Punkt slut.
Den där snuten blev också fräckare med tiden och han blev snävare och snävare. Speciellt när jag mådde dåligt så tog han tillfället i akt att föreläsa med en styrka i rösten som gjorde mig lamslagen och oförmögen att tänka själv. Det löser sig aldrig!Jag vet.
Med att snuten fick mer spelrum så kom fängelset omkring mig att stärkas. Jag blev tråkigare och slutade prata på jobbet. I kroppen blev striderna värre om vem som skulle ha makten över motoriken och språket. Klasskampen skar rakt igenom mig och världen dramatiserade arbetet som ett val. Om lönearbetet framställs som ett val, är då svälten ett alternativ?
Ingenting kommer att möta mig och jag har ingenting att möta. Vi säger så för allas trevnad. Det är lättast så.
Dessa frågor som ställs rätt ut, till ingen speciell, till ingentinget. Rätt ut i ingenting frågar jag. Jag hoppas inte ens på svar, svaret är nog inbegripet i frågan när jag tänker efter.
Alla dessa vanföreställningar om vad som egentligen kan väljas dränker mig från insidan och ut. Man blir vansinnig på ett sätt som man själv inte kan förstå, uppslukad av ett krampaktigt försök att intala sig att allting går bra nu. Att det är skillnad. Försöker förklara för sig själv att det är så här det är. Att man är normal. I min ålder är det så här.
Som hon som min kompis bor med som inte vill jobba och bor i en garderob på åtta kvadratmeter och lever på 2500. Hon är fattig. Hon är galen. Jag tänker att galenskapen ligger en närmre ju mindre pengar man har, det är det sista som kan hålla ihop ens verklighet.
Jag undrar om att det är värt att hon svälter sig för den kunskapen hon får på universitet och tänker på ett bibelcitat: Du kan icke leva av endast bröd och vatten, du måste även ha guds ord. Kanske är akademin hennes galenskap, hennes guds ord, hennes frälsare som gör att hon kan använda teorierna som livboj men kanske också som tegelstenar till sitt fantasihus i en fantasivärld där hennes guds ord spelar roll. Det måste finnas en värld där genusvetenskapen spelar roll, där socialpsykologin är ovärderlig och där filosofin är livsavgörande. Äta kan inte vara livsavgörande i en religion. Bo kan inte vara livsavgörande i religion.
Det måste finnas stora system att ordna och förstå. Är det därför dem tjafsar om Marx mervärdesteorier och ackumulationen? Teori att flyta på, tegelstenar till ett fantasihus i en fantasivärld där våra organisationer spelade en sådan roll en dramatisk roll att skådespelet blir otänkbart utan oss. Oss själva som regissörer. Men också en vardag som tar musten ur oss, som är så miserabel att det enda den duger till är att fly undan den.
Det är okej. Men jag måste bli av med polisen i mitt huvud. Den kan faktiskt inte sitta där.
----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver GrisPestens orsak?, Anders_S skriver Det är mycket svin i media, tusenpekpinnar skriver Telia vill avskaffa det fria internet
tisdag 17 november 2009
Del 2 - Första brainstormingen & möte med HGF
Sådärja. Då har vi funderat kring vad vi ska göra och hur vi ska göra det.
Vi träffades hemma hos oss och diskuterade olika strategier för att komma runt det. Våran teori är ju att de vill kasta ut oss för att vi är studenter och att det här ska bli bostadsrätter.
En tyckte att vi skulle köra helt på det kortet och prata om det som att det rörde grannarna också med våran uppsägning. (Det finns säkert fler som inte skulle kunna betala) Och tillsammans felanmäla allting i våra lägenheter eftersom bostadsbolaget antagligen skiter i det, då får vi betala för det vid en ombildning. Samt påpeka att det är en hyreshöjning på väg...
En annan tyckte mer att vi skulle köra på söta och snälla tjejer-kortet. Oförstående, att vi inte förstår hur det här kan hända oss när vi alltid betalt hyran och be om andras erfarenheter av hyresvärden. I slutet av mejlet så bifogar man hyresvärdens kontaktuppgifter för att alla ska kunna klaga om de tycker att det är fel.
En annan tanke som kom upp var att starta en blogg/facebokgrupp (i syfte att visa för hyresvärden) och att så småningom hota hyresvärden och hota med alla organisationer man har kontakt med.
Det var fint att folk dök upp men ändå så var det många osäkerhetstecken vid horisonten. Lite förnyad energi fick vi trots allt. För det behöver man verkligen, att ligga i konflikt tär på en. Det blir svårt att äta, svårt att sova och svårt att fokusera tankarna. Man får så ont i magen att man blir KNÄPP.
Hur som, jag satte mig och började formulera brevet till grannarna och min kombo skrev ett brev till våran hyresvärd där vi ber om en skriftlig motivering med uträkningen på ekonomin som de påstår att vi inte har samt ett utdrag ur deras studentpolicy. Från att alltid fått svar på mejlen nästa dag så är det nu radiotystnad från hyresvärden...
Dagen efter var vi hos hyresgästförening och vi hade skrivit upp en massa frågor som vi skulle ställa. Vi ställde samma fråga som vi har ställt varenda gång sen vi var där första gången: Vad händer den 31a december? Och varenda gång får vi samma svar: Det är bara för er att vänta. hyresvärden måste dra er till hyresnämnden. För att bestrida en uppsägning så är det enda ni behöver göra är att bo kvar.
Vi berättar för honom om mötet och vi räknar lite på ekonomin och han säger väl egentligen bu eller bä om den. Jag berättar också om mejlet till hyresvärden och frågar om han kan tänka sig att skicka samma sak om vi inte får något svar? Jodå, det kan han.
Min kombo berättar om hur liten hur kände sig i vårat samtal med hyresvärden. Att vi kände oss små och att han bara körde över en. Att han inte tittade en i ögonen utan ovanför. Byråkrater alltså, svarar inte på några av ens frågor och säger bara nej.
Vi frågar om han kan tänka sig att följa med på nästa möte, om det blir ett nytt möte, med hyresvärden. Han ler snett och säger: Jaaa, det ligger ju inte i mina vanliga arbetsuppgifter och går ju lite utanför mina åtaganden men jo.. Det kan jag nog.
Vi ler och tackar. Sen frågar jag igen om vad som händer den 31a och frågar: Hur långt tar tid tar handläggningstiden i hyresnämnden?
Vårat ombud skruvar på sig och säger: att det kan man aldrig riktigt veta. Men i alla fall fyra till sex månader. Och sen om man förlorar så brukar man ändå få skäligt uppskov på sig att flytta det vill säga tre månader. En normal uppsägningstid. Men jag kan ju som sagt inte lova någonting...
Shit pommes frites. Det här ger oss sju - nio månader kvar på att förbereda oss.
Han på hyresgästföreningen tipsar också om att dränka dem i information. Mejla dem alla inkomstuppgifter ni har, mejla alla papper på extrajobb, mejla en uträkning på eran ekonomi. Då kanske de fattar att ni kan lösa det utanför rättssalen! Dessutom är det så att om det blir en lång utdragen process så gynnar det er om ni under denna tid betalar hyran i tid och så vidare
Vi går hem och bara ler. Köper två liter rödvin! Sju - nio månader hur som helst är jävligt goda nyheter! Det är lite annorlunda från senaste mötet med hyresvärden då man bara ville gråta.
Jag börjar redan designa en budget och skriva en lista på saker vi behöver:
* Ett prejudicerande fall som man kan vifta med.
* En sur stor man som kan sitta med som någon släkting om det blir ett nytt möte så att byråkraten känner sig liten.
* Lagparagrafer att svänga mig med.
* Om det inte biter tänkte vi lista en lång lista med all media, alla organisationer, alla personer som vi har kontakt med och dramatisk beskrivning om hur illa det kan gå.
* Få min kombos chef att skriva på papper om sommarjobb redan nu så vi kan uppvisa en långsiktig försörjning.
Vi ska inte sitta och vänta på svar från dem utan mejla uppgifter för glatta livet. Papper, uppgifter, beräkningar osv. så att det framstår som att det inte är värt att gå in i juridisk tvist med två haverister. (Och vi är ju inte beroende av svar från dem, om dem är passiva så får vi kontraktet per automatik det vill säga om de inte drar inför hyresrätten. Det här är ett litet skitföretag som nog inte har hälften av den koll som de låtsas som - de försöker vräka oss via ett fastighetsförvaltningsbolag. De har alltså skrivit under papprena själva men resten verkar förvaltningsbolaget ha gjort.)
Allting känns ganska pepp, kul, bättre, lättare och jag sover bättre.
Igår ringde förvaltningsbolagets advokat. 20.30 på kvällen. Skitskumt. Han svamlade som faan om att våran hyresvärd nu lämnat över ärendet till förvaltaren eftersom de inte hade tid... (De blev alltså nervösa av mejlet) Och ljög gjorde han också för glatta livet. Han påstod att det var vi som skulle dra det här inför rätta, att vi skulle ta det till tingsrätten (NEJ, fy - dålig advokat. Det hamnar i hyresnämnden) och ville vi verkligen ha det här problemet?
Sen frågar karlsloken om vem som är vårat juridiska ombud är med självsäkerhet i rösten och min kombo svarar med ett namn. Knäpptyst i luren.
- Jaha... ehhhh... Han på hyresgästföreningen..
Att ringa hederligt skattebetalande folk (basta!) och hotas på en jävla måndagkväll vid halv nio-tiden. Var han full eller? Ensamt i ettan så han ringde och hotade studenter? Vilket jävla nöje.
Min gissning är att den här konflikten kommer blir ganska hård och att sweet talk just bevisades som en omöjlighet.
Av med silkesvantarna! Ur askan i elden!
Dela med dig av tips och hjälp i kommentarerna!
Vi träffades hemma hos oss och diskuterade olika strategier för att komma runt det. Våran teori är ju att de vill kasta ut oss för att vi är studenter och att det här ska bli bostadsrätter.
En tyckte att vi skulle köra helt på det kortet och prata om det som att det rörde grannarna också med våran uppsägning. (Det finns säkert fler som inte skulle kunna betala) Och tillsammans felanmäla allting i våra lägenheter eftersom bostadsbolaget antagligen skiter i det, då får vi betala för det vid en ombildning. Samt påpeka att det är en hyreshöjning på väg...
En annan tyckte mer att vi skulle köra på söta och snälla tjejer-kortet. Oförstående, att vi inte förstår hur det här kan hända oss när vi alltid betalt hyran och be om andras erfarenheter av hyresvärden. I slutet av mejlet så bifogar man hyresvärdens kontaktuppgifter för att alla ska kunna klaga om de tycker att det är fel.
En annan tanke som kom upp var att starta en blogg/facebokgrupp (i syfte att visa för hyresvärden) och att så småningom hota hyresvärden och hota med alla organisationer man har kontakt med.
Det var fint att folk dök upp men ändå så var det många osäkerhetstecken vid horisonten. Lite förnyad energi fick vi trots allt. För det behöver man verkligen, att ligga i konflikt tär på en. Det blir svårt att äta, svårt att sova och svårt att fokusera tankarna. Man får så ont i magen att man blir KNÄPP.
Hur som, jag satte mig och började formulera brevet till grannarna och min kombo skrev ett brev till våran hyresvärd där vi ber om en skriftlig motivering med uträkningen på ekonomin som de påstår att vi inte har samt ett utdrag ur deras studentpolicy. Från att alltid fått svar på mejlen nästa dag så är det nu radiotystnad från hyresvärden...
Dagen efter var vi hos hyresgästförening och vi hade skrivit upp en massa frågor som vi skulle ställa. Vi ställde samma fråga som vi har ställt varenda gång sen vi var där första gången: Vad händer den 31a december? Och varenda gång får vi samma svar: Det är bara för er att vänta. hyresvärden måste dra er till hyresnämnden. För att bestrida en uppsägning så är det enda ni behöver göra är att bo kvar.
Vi berättar för honom om mötet och vi räknar lite på ekonomin och han säger väl egentligen bu eller bä om den. Jag berättar också om mejlet till hyresvärden och frågar om han kan tänka sig att skicka samma sak om vi inte får något svar? Jodå, det kan han.
Min kombo berättar om hur liten hur kände sig i vårat samtal med hyresvärden. Att vi kände oss små och att han bara körde över en. Att han inte tittade en i ögonen utan ovanför. Byråkrater alltså, svarar inte på några av ens frågor och säger bara nej.
Vi frågar om han kan tänka sig att följa med på nästa möte, om det blir ett nytt möte, med hyresvärden. Han ler snett och säger: Jaaa, det ligger ju inte i mina vanliga arbetsuppgifter och går ju lite utanför mina åtaganden men jo.. Det kan jag nog.
Vi ler och tackar. Sen frågar jag igen om vad som händer den 31a och frågar: Hur långt tar tid tar handläggningstiden i hyresnämnden?
Vårat ombud skruvar på sig och säger: att det kan man aldrig riktigt veta. Men i alla fall fyra till sex månader. Och sen om man förlorar så brukar man ändå få skäligt uppskov på sig att flytta det vill säga tre månader. En normal uppsägningstid. Men jag kan ju som sagt inte lova någonting...
Shit pommes frites. Det här ger oss sju - nio månader kvar på att förbereda oss.
Han på hyresgästföreningen tipsar också om att dränka dem i information. Mejla dem alla inkomstuppgifter ni har, mejla alla papper på extrajobb, mejla en uträkning på eran ekonomi. Då kanske de fattar att ni kan lösa det utanför rättssalen! Dessutom är det så att om det blir en lång utdragen process så gynnar det er om ni under denna tid betalar hyran i tid och så vidare
Vi går hem och bara ler. Köper två liter rödvin! Sju - nio månader hur som helst är jävligt goda nyheter! Det är lite annorlunda från senaste mötet med hyresvärden då man bara ville gråta.
Jag börjar redan designa en budget och skriva en lista på saker vi behöver:
* Ett prejudicerande fall som man kan vifta med.
* En sur stor man som kan sitta med som någon släkting om det blir ett nytt möte så att byråkraten känner sig liten.
* Lagparagrafer att svänga mig med.
* Om det inte biter tänkte vi lista en lång lista med all media, alla organisationer, alla personer som vi har kontakt med och dramatisk beskrivning om hur illa det kan gå.
* Få min kombos chef att skriva på papper om sommarjobb redan nu så vi kan uppvisa en långsiktig försörjning.
Vi ska inte sitta och vänta på svar från dem utan mejla uppgifter för glatta livet. Papper, uppgifter, beräkningar osv. så att det framstår som att det inte är värt att gå in i juridisk tvist med två haverister. (Och vi är ju inte beroende av svar från dem, om dem är passiva så får vi kontraktet per automatik det vill säga om de inte drar inför hyresrätten. Det här är ett litet skitföretag som nog inte har hälften av den koll som de låtsas som - de försöker vräka oss via ett fastighetsförvaltningsbolag. De har alltså skrivit under papprena själva men resten verkar förvaltningsbolaget ha gjort.)
Allting känns ganska pepp, kul, bättre, lättare och jag sover bättre.
Igår ringde förvaltningsbolagets advokat. 20.30 på kvällen. Skitskumt. Han svamlade som faan om att våran hyresvärd nu lämnat över ärendet till förvaltaren eftersom de inte hade tid... (De blev alltså nervösa av mejlet) Och ljög gjorde han också för glatta livet. Han påstod att det var vi som skulle dra det här inför rätta, att vi skulle ta det till tingsrätten (NEJ, fy - dålig advokat. Det hamnar i hyresnämnden) och ville vi verkligen ha det här problemet?
Sen frågar karlsloken om vem som är vårat juridiska ombud är med självsäkerhet i rösten och min kombo svarar med ett namn. Knäpptyst i luren.
- Jaha... ehhhh... Han på hyresgästföreningen..
Att ringa hederligt skattebetalande folk (basta!) och hotas på en jävla måndagkväll vid halv nio-tiden. Var han full eller? Ensamt i ettan så han ringde och hotade studenter? Vilket jävla nöje.
Min gissning är att den här konflikten kommer blir ganska hård och att sweet talk just bevisades som en omöjlighet.
Av med silkesvantarna! Ur askan i elden!
Dela med dig av tips och hjälp i kommentarerna!
söndag 15 november 2009
Den sociala obduktionen
Jag skriver för att säga: Hej, jag finns. Jag existerar faktiskt.
Jag är inte statistik. Min kropp värker på riktigt, den värker inte i kategorin arbetssmärtor. Anledningen till att jag skriver är enkel, även om ingen aning tar mig på allvar utan föser undan mig som ett undantag, som socialt predestinerad och som en anomali så är jag skyldig mig själv att i alla fall lyssna på mig själv. (Varför börjar jag ens med att rättfärdiga att jag får skriva? Det är absurt! Det säger en del om mina tvivel!)
Jag måste det peta i det onda för att reda ut det. Dissekera. Den sociala obduktionen. För om jag kan dela upp det i olika kategorier, mäta och väga orden för att beskriva det på tungan och på så sätt förstå varför så gör det mindre ont inbillar jag mig. Jag kan ta isär det och sakta men säkert ta livet av allt det jobbiga. Eller i alla fall isolera det.
När jag har som mest hybris så tror jag att jag berättar en kollektiv historia om hur det är att vara längst ner och när jag är mer moderat tänker jag att det kan man aldrig så noga veta och kanske är det ingenting värt att sia om. De flesta människor berättar ändå sina egna historier även om det är gömt djupt nere i dagboken, på ett forum, på ett cafe, i SMS eller statusraden på facebook. Varenda människa har ju en egen röst de borde ta till vara på.
Jag orkar inte läsa en enda deckare till. Jag orkar inte se en till film där fattiga män säljer droger och tjejerna prostituerar sig och mördas av gubbar. Jag vill inte höra lyckliga historier om singellivet i storstan som sjunger tvåsamhetens lov, som berättar att man inte skulle vara hel utan en karl. Och alla de där författargubbarnas böcker ska jag bränna. Vad vet Strindberg om livet egentligen? Jag ska stoppa Dante i helvetetstratten och ser jag Hemmingway ska ha faan få höra vilket jävla sömnpiller han är. Att öppna den Gamle och Havet är faan valium i trycksvärta på skövlad bolivianskt regnskogspapper. Och Kafka, den gamla tråkgubben kan gott irra i byråkratins processer.
Snälla, börja skriv. Dokumentera ditt liv. Hur skiter jag i. Men greppa tag i det, minns alla oförrätter och små segrar du någonsin vunnit.
De små berättelserna är de som bygger upp för de stora. Tillsammans börjar vi berätta något större. Och jag hatar tanken om att jag är ensam.
***
För ibland så smyger den sig på. Ensamheten. Den oändliga ensamheten som känns djupt inne i en. Den rösten som säger åt en att man aldrig kommer få ett fast jobb och bli normal. Att man kommer leva några månader i taget resten av livet. Andan i halsen och kvar på mattan.
Visst känner du också när någon vänder bort huvudet eller när man själv hittar på anledningar att gå hem tidigare? Det är en skam att vara fattig. Speciellt i en tid där alla drömmer om att bli hollywoodfruar. Vi hatar inte längre överklassen, vi vill vara som dem. Kanske är det sunt: om dem får, varför får inte jag?
Handsspritsutslagen kliar på handryggen.
Lagen om alltings jävlighet förklarar morgonblåsten. Och om hur kaffet är det enda som kan få igång en på morgonen. Man formligen känner det ner genom strupen, ner i magsäcken och ut i kroppen. Koffeinet absorberas och strömmar ut i blodet. Nu kan jag vända pensionärer igen.
Inne på toaletterna speglar jag mig, det är en synnerligen ynklig varelse som står framför spegeln. Hålögd och i en för stor rock som jag lånat av avdelningen. Den finns i två storlekar: XL och XS. Det är nog för de två tillstånd som finns i vården. Hetsäta och belöningsäta för att överleva eller späka sig själva för stressen, hoppa över lunchen och mikropausa i rökrutan.
Ibland sminkar jag mig innan jag går till jobbet för att inte behöva undvika min spegelbild. Idag är jag osminkad och håret är inte tvättat på två dagar. Jag posar i olika poser framför spegeln men blir inte snyggare för det och övergår till att hata min vikt istället medan tanten bakom mig bajsar.
***
En gång fick jag avföring i ansiktet. Det var det mest förnedrande jag har varit med om. På vänster sida, snett ovanför munnen. Paniken i hela kroppen som river tag i en och äcklet inför att man inte ens kan lämna platsen och tvätta sig eftersom pensionären du vårdar aldrig kan lämnas ensam och speciellt inte naken på en toastol.
Jag spritar hela ansiktet i alcogel 85%. Till slut kan jag inte andas för att allting luktar alkohol. Jag gnider kinden med en idiots frenesi. Jag tycker att jag ser märken, att jag ser spår på huden efter avföringen. Självklart är det synvillor och min avsky för min egen hud. Aldrig mer vill jag röra den delen av huden, det känns som att den är smutsig för evigt. Om någon stryker mig över vänster kind så kommer de automatiskt veta att jag är äcklig.
Jag törs inte berätta för någon. Det finns inte en chans i helvetet att jag klarar av ett skämt om det här. Det skulle göra så ont. Och jag vet inte om jag skulle vilja bli tröstad heller.
***
Bryt ihop eller bit ihop? Bit ihop.
Och gudarna ska veta att gråten står en upp i halsen. Det är liksom ett helt företag att ens lyckas hålla näsan ovanför svältnivån. Oron som får en att pressa bakhuvudet långt ner i kudden och man vrider sina händer ibland böjer man bak fingrarna så långt man kan, så hårt man kan. Så hårt att det gör ont. Om det gör fysiskt ont kan man hålla tanken borta i tio sekunder att snart kommer jag inte undvika att gå till tandläkaren längre. Det är därför det är så viktigt att hålla mig hårt. Att supa tills jag spyr. Att plåga sig så att man omöjligt känner någonting inte heller dagen efter.
Det är därför vi inte sover på nätterna. Vi ligger där och plågar oss med oändliga scenarion som spelas framför våra ögonlock och desperat målar vi upp andra slut, nya möjligheter. Men vi vet att det nog mest är sagor som vi berättar för oss själva. Ovanpå det så får man hem ett brev från Polisen som om livet inte var tillräckligt miserabelt ändå. Jag vågar inte öppna kuvertet. Tyvärr. Ikväll har jag redan huvudet fullt av fantasier och saker som måste redas ut. Snuten, ni sitter på hold.
Man känner sig patetisk när man somnar till musik man gillade som barn för att det får en att känna en trygg. Täcket jag har över mig är ett tungt syntettäcke. Jag har öppnat fönstret så att det blir tillräckligt kallt för att ha ett till täcke och även ett överkast över mig. Tillsammans blir det här tungt. Man använder samma metod på psyksjuka och dementa fast då kallas det bolltäcke och innehåller små, små tunga kulor. Alla de här kulorna bildar punkter som berör huden och får personen under täcket att hela tiden få sinnesimpulser. Det är viktigt när man har ångest att man hela tiden känner sin kropp så man inte sugs ner i något hål eller får känslan av att man håller på att upplösas. Ska man sova bredvid mig och ta något av alla täckena måste man hålla i mig på något annat sätt: om det bara är små berättelser tills jag somnar eller om man håller mig i handen bryr jag mig inte speciellt i.
Men jag måste för guds skull se till att stanna på jorden.
Ett påpekande måste dock göras. Det går inte att säga att jag inte är sjuk men det vore väl att ta i att säga att man är helt frisk. Men det är inte en intressant distinktion att göra, det intressanta är att jag inte tar ansvar. Det är inte mitt fel. Jag tycker att mina krav är ganska enkla: jag vill bo, jag vill överleva, jag vill bestämma över min tid.
Mina tre månader på 84 kvadrat har fått mig att inse hur stort (sic!) man kan bo och ändå bara vara två. Vi har ett vardagsrum. Ett fint kök. Och nu ska jag tillbaka till skokartongshelvetet. Jag skulle bara ha nöjt mig i min delade tvåa. Inneboende. 15 kvadrat rum. Vita strukturtapeter. Titta vart chansandet tog dig!
Ända till hyresnämnden kommer det att ta mig och där någonstans kommer jag att förlora. Inkomsten vet du. Policyn företaget har: man hyr inte ut till studenter.
Allting bara för att du inte kunde nöja dig. Bara för att du ville vara inneboende med någon du kände och valde bort den konstlade gemenskapen från blocket.
***
Detta sökande efter gemenskap, efter minsta gemensamma nämnare. Vi letar efter dem bland blöjbytena, i fikarummet och när vi lägger in blodig tvätt i tvättmaskinen. Detta villkorslösa letande gör oss till några som aldrig ställer krav på våran aktivitet så länge vi håller den värsta tristessen borta. Jag har svalt efedrin, känt på plastikopererade bröst och skaffat FULA SOM FAAN nagelförlängningar tillsammans med arbetskamrater för att jag har varit så nära att bli galen.
Arbetet äter upp en inifrån. Någonting växer inuti mig och får mig att vilja att inte vilja någonting. Arbetet gör mig till ett djur eller en maskin. Med dessa mekaniska rörelser kan jag mata, torka bajs och klappa på kinden för att lugna.
Jag och mina arbetskamrater blev bara sammanförda. Ungefär som släkten man inte kunde välja så fick man inte heller välja de i sitt liv man träffar oftare än sina barn.
***
I gymnasiet så gick jag runt och kände mig så jävla unik och kreativ. Skolan, som de cyniska jävlar de är, närde såklart det här. De lurade i mig så jävla mycket dumb shit om vad jag skulle kunna bli. Pinsamt nog så började jag tro på det. Att man bara behövde välja rätt utbildning, kämpa lite så skulle man lyckas. De som satt i konsumkassan satt där av ren lathet. De som sitter där var tråkiga och utan livsambitioner.
Men verkligheten tog det snabbt ur mig. Här är vi alla lika. Här delade vi alla samma katastrof: klass. Få inte för dig något annat. Kanske säger du att du är på genomresa, att jobbet är tillfället, men jo, tjena. Vi ses om ett halvår.
Då kommer du också tillhöra arbetslinjen. Vi som står på rad och tackar för möjligheten att arbeta. Det är i vart fall vad arbetslinjen inneburit för oss.
Men i den krampaktiga gemenskapen så håller vi i någon och någon håller i oss. Det är nattpersonalen som sätter på kaffet till morgonpersonalen och det är att någon fyller i när man glömmer ge medicin utan att påpeka det. Det är en tyst överenskommelse som är livsfarlig att uttala. Allting som kan uttalas kan slås sönder av lagar och förordningar.
Det är så de håller oss på plats. Genom att ta oss ifrån språket och ersätta det med deras egna kraftiga maktspråk. Patientsäkerhet (mer kontroll), kvalitetssäkring (tidsstudie för att höja arbetstempot), valfrihet (osäkerhet), omstrukturering (sparka folk). Vi kan inte ens artikulera vad vi upplever utan påtvingas deras ord, deras språkbruk och kan på sin höjd tilltvinga oss vidareutbildning (arbetsmoralens helbrägdagörande katekes). Ge mig mitt språk tillbaka!
Till slut dör orden för oss, de kan inte ens beskriva de som våra chefer vill att de ska beskriva. De hänger bara som innehållslös massa i våra munnar. Som mörk materia vi måste pressa åt sidan för att ens kunna prata.
Det är så mycket som dör för oss, tomma ord, mekaniska rörelser. Är det människor jag vårdar, när vi pratar om dem så säger vi deras rumsnummer. Till oss själva säger vi att det är för att de vi vårar inte ska förstå att vi pratar om dem. Men är det allt? Handlar det inte om avståndet och att om vi ser dem stimuli -> reaktionsobjekt kan vi förstå dem. Blir de sociala varelser skulle vi tvingas se vad institutioner gör med människor. Stympar dem. Gör dem mindre än vad de är. Vi omformar dem till monotont arbete för att de ska bli hanterliga.
Förlåt.
I upprepandet av rörelserna ligger också en trygghet, däri ligger våran yrkeskunskap. Våran förmåga att se ett mönster och veta vilket mönster vi ska svara med.
Vi är inte alla så här. Vi har dem som sliter ihjäl sig. De som vill vara så mycket mer än vad äldreomsorgen tillåter dem. Sen vinner omsorgen.
Fan, jag vill massera era ryggar, öka era sjukskrivningsdagar och säga att det är inte erat fel. I David mot Goliat-striderna utdelas inte alltid vinsten ut till David. Vad än historieböckerna säger.
Historien upprepar sig.
Den som inte lär av historien är dömd att återuppleva den.
Vad erfarenheten och historien lär oss är att folk och regeringar aldrig lärt något av historien.
Historien är alltid historien om kungar, krig, om deras maktstrider och om deras öden. Vi måste skriva våran historia: om vad som utspelar sig bland oss som blir kontrollerade. Historien om att sälja sitt arbete. Hur långt är det från gatuprostitution att alltid vara tillgänglig för arbetsmarknaden i Platsbanken?
Hej! Köp mig! Hel, ren, frisk, aldrig sjukanmäld! 90 spänn och kan gå ner till åttifem om det krisar i herrns betalningsvilja.
Annars tvingar sig till slut deras historia in oss, blir en del av oss och till slut kan stå oemotsagd.
***
Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Föredragsturné med Kämpa tillsammans!, Jinge skriver Ideologiernas förtunning
Lästips: Bob Black - Avskaffa arbetet. Han inleder texten med: Ingen borde någonsin arbeta.
Jag är inte statistik. Min kropp värker på riktigt, den värker inte i kategorin arbetssmärtor. Anledningen till att jag skriver är enkel, även om ingen aning tar mig på allvar utan föser undan mig som ett undantag, som socialt predestinerad och som en anomali så är jag skyldig mig själv att i alla fall lyssna på mig själv. (Varför börjar jag ens med att rättfärdiga att jag får skriva? Det är absurt! Det säger en del om mina tvivel!)
Jag måste det peta i det onda för att reda ut det. Dissekera. Den sociala obduktionen. För om jag kan dela upp det i olika kategorier, mäta och väga orden för att beskriva det på tungan och på så sätt förstå varför så gör det mindre ont inbillar jag mig. Jag kan ta isär det och sakta men säkert ta livet av allt det jobbiga. Eller i alla fall isolera det.
När jag har som mest hybris så tror jag att jag berättar en kollektiv historia om hur det är att vara längst ner och när jag är mer moderat tänker jag att det kan man aldrig så noga veta och kanske är det ingenting värt att sia om. De flesta människor berättar ändå sina egna historier även om det är gömt djupt nere i dagboken, på ett forum, på ett cafe, i SMS eller statusraden på facebook. Varenda människa har ju en egen röst de borde ta till vara på.
Jag orkar inte läsa en enda deckare till. Jag orkar inte se en till film där fattiga män säljer droger och tjejerna prostituerar sig och mördas av gubbar. Jag vill inte höra lyckliga historier om singellivet i storstan som sjunger tvåsamhetens lov, som berättar att man inte skulle vara hel utan en karl. Och alla de där författargubbarnas böcker ska jag bränna. Vad vet Strindberg om livet egentligen? Jag ska stoppa Dante i helvetetstratten och ser jag Hemmingway ska ha faan få höra vilket jävla sömnpiller han är. Att öppna den Gamle och Havet är faan valium i trycksvärta på skövlad bolivianskt regnskogspapper. Och Kafka, den gamla tråkgubben kan gott irra i byråkratins processer.
Snälla, börja skriv. Dokumentera ditt liv. Hur skiter jag i. Men greppa tag i det, minns alla oförrätter och små segrar du någonsin vunnit.
De små berättelserna är de som bygger upp för de stora. Tillsammans börjar vi berätta något större. Och jag hatar tanken om att jag är ensam.
***
För ibland så smyger den sig på. Ensamheten. Den oändliga ensamheten som känns djupt inne i en. Den rösten som säger åt en att man aldrig kommer få ett fast jobb och bli normal. Att man kommer leva några månader i taget resten av livet. Andan i halsen och kvar på mattan.
Visst känner du också när någon vänder bort huvudet eller när man själv hittar på anledningar att gå hem tidigare? Det är en skam att vara fattig. Speciellt i en tid där alla drömmer om att bli hollywoodfruar. Vi hatar inte längre överklassen, vi vill vara som dem. Kanske är det sunt: om dem får, varför får inte jag?
Handsspritsutslagen kliar på handryggen.
Lagen om alltings jävlighet förklarar morgonblåsten. Och om hur kaffet är det enda som kan få igång en på morgonen. Man formligen känner det ner genom strupen, ner i magsäcken och ut i kroppen. Koffeinet absorberas och strömmar ut i blodet. Nu kan jag vända pensionärer igen.
Inne på toaletterna speglar jag mig, det är en synnerligen ynklig varelse som står framför spegeln. Hålögd och i en för stor rock som jag lånat av avdelningen. Den finns i två storlekar: XL och XS. Det är nog för de två tillstånd som finns i vården. Hetsäta och belöningsäta för att överleva eller späka sig själva för stressen, hoppa över lunchen och mikropausa i rökrutan.
Ibland sminkar jag mig innan jag går till jobbet för att inte behöva undvika min spegelbild. Idag är jag osminkad och håret är inte tvättat på två dagar. Jag posar i olika poser framför spegeln men blir inte snyggare för det och övergår till att hata min vikt istället medan tanten bakom mig bajsar.
***
En gång fick jag avföring i ansiktet. Det var det mest förnedrande jag har varit med om. På vänster sida, snett ovanför munnen. Paniken i hela kroppen som river tag i en och äcklet inför att man inte ens kan lämna platsen och tvätta sig eftersom pensionären du vårdar aldrig kan lämnas ensam och speciellt inte naken på en toastol.
Jag spritar hela ansiktet i alcogel 85%. Till slut kan jag inte andas för att allting luktar alkohol. Jag gnider kinden med en idiots frenesi. Jag tycker att jag ser märken, att jag ser spår på huden efter avföringen. Självklart är det synvillor och min avsky för min egen hud. Aldrig mer vill jag röra den delen av huden, det känns som att den är smutsig för evigt. Om någon stryker mig över vänster kind så kommer de automatiskt veta att jag är äcklig.
Jag törs inte berätta för någon. Det finns inte en chans i helvetet att jag klarar av ett skämt om det här. Det skulle göra så ont. Och jag vet inte om jag skulle vilja bli tröstad heller.
***
Bryt ihop eller bit ihop? Bit ihop.
Och gudarna ska veta att gråten står en upp i halsen. Det är liksom ett helt företag att ens lyckas hålla näsan ovanför svältnivån. Oron som får en att pressa bakhuvudet långt ner i kudden och man vrider sina händer ibland böjer man bak fingrarna så långt man kan, så hårt man kan. Så hårt att det gör ont. Om det gör fysiskt ont kan man hålla tanken borta i tio sekunder att snart kommer jag inte undvika att gå till tandläkaren längre. Det är därför det är så viktigt att hålla mig hårt. Att supa tills jag spyr. Att plåga sig så att man omöjligt känner någonting inte heller dagen efter.
Det är därför vi inte sover på nätterna. Vi ligger där och plågar oss med oändliga scenarion som spelas framför våra ögonlock och desperat målar vi upp andra slut, nya möjligheter. Men vi vet att det nog mest är sagor som vi berättar för oss själva. Ovanpå det så får man hem ett brev från Polisen som om livet inte var tillräckligt miserabelt ändå. Jag vågar inte öppna kuvertet. Tyvärr. Ikväll har jag redan huvudet fullt av fantasier och saker som måste redas ut. Snuten, ni sitter på hold.
Man känner sig patetisk när man somnar till musik man gillade som barn för att det får en att känna en trygg. Täcket jag har över mig är ett tungt syntettäcke. Jag har öppnat fönstret så att det blir tillräckligt kallt för att ha ett till täcke och även ett överkast över mig. Tillsammans blir det här tungt. Man använder samma metod på psyksjuka och dementa fast då kallas det bolltäcke och innehåller små, små tunga kulor. Alla de här kulorna bildar punkter som berör huden och får personen under täcket att hela tiden få sinnesimpulser. Det är viktigt när man har ångest att man hela tiden känner sin kropp så man inte sugs ner i något hål eller får känslan av att man håller på att upplösas. Ska man sova bredvid mig och ta något av alla täckena måste man hålla i mig på något annat sätt: om det bara är små berättelser tills jag somnar eller om man håller mig i handen bryr jag mig inte speciellt i.
Men jag måste för guds skull se till att stanna på jorden.
Ett påpekande måste dock göras. Det går inte att säga att jag inte är sjuk men det vore väl att ta i att säga att man är helt frisk. Men det är inte en intressant distinktion att göra, det intressanta är att jag inte tar ansvar. Det är inte mitt fel. Jag tycker att mina krav är ganska enkla: jag vill bo, jag vill överleva, jag vill bestämma över min tid.
Mina tre månader på 84 kvadrat har fått mig att inse hur stort (sic!) man kan bo och ändå bara vara två. Vi har ett vardagsrum. Ett fint kök. Och nu ska jag tillbaka till skokartongshelvetet. Jag skulle bara ha nöjt mig i min delade tvåa. Inneboende. 15 kvadrat rum. Vita strukturtapeter. Titta vart chansandet tog dig!
Ända till hyresnämnden kommer det att ta mig och där någonstans kommer jag att förlora. Inkomsten vet du. Policyn företaget har: man hyr inte ut till studenter.
Allting bara för att du inte kunde nöja dig. Bara för att du ville vara inneboende med någon du kände och valde bort den konstlade gemenskapen från blocket.
***
Detta sökande efter gemenskap, efter minsta gemensamma nämnare. Vi letar efter dem bland blöjbytena, i fikarummet och när vi lägger in blodig tvätt i tvättmaskinen. Detta villkorslösa letande gör oss till några som aldrig ställer krav på våran aktivitet så länge vi håller den värsta tristessen borta. Jag har svalt efedrin, känt på plastikopererade bröst och skaffat FULA SOM FAAN nagelförlängningar tillsammans med arbetskamrater för att jag har varit så nära att bli galen.
Arbetet äter upp en inifrån. Någonting växer inuti mig och får mig att vilja att inte vilja någonting. Arbetet gör mig till ett djur eller en maskin. Med dessa mekaniska rörelser kan jag mata, torka bajs och klappa på kinden för att lugna.
Jag och mina arbetskamrater blev bara sammanförda. Ungefär som släkten man inte kunde välja så fick man inte heller välja de i sitt liv man träffar oftare än sina barn.
***
I gymnasiet så gick jag runt och kände mig så jävla unik och kreativ. Skolan, som de cyniska jävlar de är, närde såklart det här. De lurade i mig så jävla mycket dumb shit om vad jag skulle kunna bli. Pinsamt nog så började jag tro på det. Att man bara behövde välja rätt utbildning, kämpa lite så skulle man lyckas. De som satt i konsumkassan satt där av ren lathet. De som sitter där var tråkiga och utan livsambitioner.
Men verkligheten tog det snabbt ur mig. Här är vi alla lika. Här delade vi alla samma katastrof: klass. Få inte för dig något annat. Kanske säger du att du är på genomresa, att jobbet är tillfället, men jo, tjena. Vi ses om ett halvår.
Då kommer du också tillhöra arbetslinjen. Vi som står på rad och tackar för möjligheten att arbeta. Det är i vart fall vad arbetslinjen inneburit för oss.
Men i den krampaktiga gemenskapen så håller vi i någon och någon håller i oss. Det är nattpersonalen som sätter på kaffet till morgonpersonalen och det är att någon fyller i när man glömmer ge medicin utan att påpeka det. Det är en tyst överenskommelse som är livsfarlig att uttala. Allting som kan uttalas kan slås sönder av lagar och förordningar.
Det är så de håller oss på plats. Genom att ta oss ifrån språket och ersätta det med deras egna kraftiga maktspråk. Patientsäkerhet (mer kontroll), kvalitetssäkring (tidsstudie för att höja arbetstempot), valfrihet (osäkerhet), omstrukturering (sparka folk). Vi kan inte ens artikulera vad vi upplever utan påtvingas deras ord, deras språkbruk och kan på sin höjd tilltvinga oss vidareutbildning (arbetsmoralens helbrägdagörande katekes). Ge mig mitt språk tillbaka!
Till slut dör orden för oss, de kan inte ens beskriva de som våra chefer vill att de ska beskriva. De hänger bara som innehållslös massa i våra munnar. Som mörk materia vi måste pressa åt sidan för att ens kunna prata.
Det är så mycket som dör för oss, tomma ord, mekaniska rörelser. Är det människor jag vårdar, när vi pratar om dem så säger vi deras rumsnummer. Till oss själva säger vi att det är för att de vi vårar inte ska förstå att vi pratar om dem. Men är det allt? Handlar det inte om avståndet och att om vi ser dem stimuli -> reaktionsobjekt kan vi förstå dem. Blir de sociala varelser skulle vi tvingas se vad institutioner gör med människor. Stympar dem. Gör dem mindre än vad de är. Vi omformar dem till monotont arbete för att de ska bli hanterliga.
Förlåt.
I upprepandet av rörelserna ligger också en trygghet, däri ligger våran yrkeskunskap. Våran förmåga att se ett mönster och veta vilket mönster vi ska svara med.
Vi är inte alla så här. Vi har dem som sliter ihjäl sig. De som vill vara så mycket mer än vad äldreomsorgen tillåter dem. Sen vinner omsorgen.
Fan, jag vill massera era ryggar, öka era sjukskrivningsdagar och säga att det är inte erat fel. I David mot Goliat-striderna utdelas inte alltid vinsten ut till David. Vad än historieböckerna säger.
Historien upprepar sig.
Den som inte lär av historien är dömd att återuppleva den.
Vad erfarenheten och historien lär oss är att folk och regeringar aldrig lärt något av historien.
Historien är alltid historien om kungar, krig, om deras maktstrider och om deras öden. Vi måste skriva våran historia: om vad som utspelar sig bland oss som blir kontrollerade. Historien om att sälja sitt arbete. Hur långt är det från gatuprostitution att alltid vara tillgänglig för arbetsmarknaden i Platsbanken?
Hej! Köp mig! Hel, ren, frisk, aldrig sjukanmäld! 90 spänn och kan gå ner till åttifem om det krisar i herrns betalningsvilja.
Annars tvingar sig till slut deras historia in oss, blir en del av oss och till slut kan stå oemotsagd.
***
Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Föredragsturné med Kämpa tillsammans!, Jinge skriver Ideologiernas förtunning
Lästips: Bob Black - Avskaffa arbetet. Han inleder texten med: Ingen borde någonsin arbeta.
söndag 8 november 2009
Kvinnor - historier från arbetarklassen goes bostadsblogg
Det har blivit lite trubbel för oss i reproduktionen av oss själva som arbetskraft, våran rättighet att bo överensstämmer inte med hyresvärdens uppfattning om världen. Han vill slänga ut oss och vi vill bo kvar.
Det som har hänt är följande:
* A & B står båda på kontraktet med B vill inte stå kvar och har hittat en annan lägenhet h*n har skrivit kontrakt på.
* B skriver över sin del av kontraktet på A
* A frågar mig om jag vill flytta in, vilket jag givetvis vill.
* När hyresvärden får höra att B skrivit över sin del av kontraktet hävdar han att det måste omförhandlas dvs skriva nytt kontrakt (trots att A redan står på det) och därför vägrar de nu förnya kontraktet och har sagt upp lägenheten.
* Hyresvärden vägrar prata med oss och slänger på luren. Vi har nu skickat mejl med ex antal lösningar.
* Efter att ha googlat lite och stalkat honom efter bästa förmåga så hittar vi uppgifter på att våra hus riskerar att bli bostadsrätter och att det är antagligen därför som han inte vill ha oss kvar. Två studenter som aldrig skulle ha råd att köpa och garanterat röstat nej till ombildning.
Men hyresvärden är ju en jävla byråkratjävel och en jävla fitta. Det är onsdag och hela dagen har vi varit hemma och städat och städat inför hans besök. Vi tänkte att vilja till dialog skulle innebära någonting. På något sätt så såg vi våra liv på sjuttio kvadrat utkristallisera sig. Kanske skulle vi orka inreda våran syhörna och släpa upp barbordet och ha sveriges jävla inflyttningsfest. (Nu ser det mer ut som vi får ha stödfest för att kunna casha en advokat till hyresnämnden).
Vi har suttit på blocket och letat möbler. Min bror hjälpte mig att flytta från den delade tvåan och hit. Det var inte så att någon av oss eller någon jag känner har körkort anyways så en del tog vi med taxi och stora grejjer som sängen och skrivbordet drog vi på rullvagn. Det såg ut som om det var familjen Taikon som flyttade. Men det var faktiskt ganska kul att ge min bror vägbeskrivningar eftersom han inte såg någonting alls. Ibland glömde jag bort och han gick typ in i en vägg och blev jättearg. Som alla småsyskon mutas de bäst med socker.
Hur som efter vi mejlat våra idioter till hyresvärdar och bett om ett möte så kom de hit och förklarade deras beslut att säga upp oss: Ni är två studenter, vårat företag har som policy att aldrig acceptera två studenter eftersom studenter ibland hoppar av sina studier och inte har någon inkomst. Då skiter de i att betala hyran."
"Så ni skiter i en individuell bedömning?"
Sen under samtalet så återupprepar han om vilka parasiter studenter är och de skiter i alla våra lösningar som borgenärer, lämna hyra i deposition.
"Ni ska veta att vi har två hundra på varje visning som står och knackar på. Med jobb."
6700 som utbetalats från en arbetsgivare är tydligen finare pengar än pengar från studenter. Men så har vi ju det där med bostadsrätten också... Det har varit fruktansvärt att kastas mellan hopp och förtvivlan att tro att vi får ha lägenheten kvar för att sen inse att vi är körda för att sen kanske hoppas igen. Emotionell berg och dalbana som ger dig ont i magen, svårt att sova och i ett lätt tillstånd av panik hela tiden. Att strukturera dagarna är ett måste och ibland kommer man på sig själv med att ligga flera timmar och se på serier som man egentligen inte alls gillar. Det är inte ett dugg kul att befinna sig i konflikt trots glorifiering utav det. Det här är inte bara en konflikt för oss, det rör hela våra liv. Vi stirrar bokstavligen bostadslösheten i vitögat och lösningen är faan inte att söka nytt. Jag är inte nomad.
"Det vi kan erbjuda till dig som bott här innan är en ersättningslägenhet på 20 kvadrat med delat kök för 3500. Det är ett studentrum."
"Men... VA? Ni erbjuder mig en dyrare lägenhet än den jag bo i nu?"
"Det är din bedömning"
"Men 3400 är ju mindre än 3500. Dessutom är studentrummet MINDRE än där vi bor nu"
"Det ingår el och det där är... ehum. Din bedömning."
Ni hör ju hur jävla efterbliven hyresvärd vi har. Och hyresgästföreningen verkar vara av den tråkiga typen. De bistår med regler och förordningar. Men alltså, oh my god, man står där på deras kontor och känner sig helt individualiserad och att allting bara är ens eget fel hela tiden. Man tjänar inte tillräckligt mycket, borde ha tänkt sig för, genomtänkta ekonomiska beslut borde man ta i min ålder. Att stå med papprena i hand inför hyresgästföreningen känns som att stå och vänta på domen. Det är som att gå till en underbetalad advokat. Men folkrörelse kan de stoppa upp i röven. Snarare är de en organisation som tycker synd om oss på bostadsmarknaden för kämparglöden lyser med sin frånvaro. Om vi organiserar oss bortom dem blir byråkraterna inte grundpelaren längre...
Våran första insikt är att vi måste skaffa oss ett kollektiv. Även om vi inte kan vinna legalt (faan vet om hyresnämnden kommer samtycka till min sambos/kombos ekonomi) så kan vi vinna det politiska spelet. Och vi kan skaffa oss ett kollektiv i ryggen som gör det svårt/omöjligt/för jobbigt att vräka oss. Kan man verkligen vräka två söta snälla studenter som gråter ut i media?
Vad som händer vid en vräkning förklarar kronofogden:
Innan vräkningen kan ske
Hyresvärden måste först säga upp ditt hyreskontrakt. Hyresvärden ska också meddela socialförvaltningen i din kommun att du blivit uppsagd (gäller bara bostäder).
Du kan sedan välja att flytta frivilligt. Om du inte gör det kan hyresvärden vända sig till Kronofogden för att få ett bevis (utslag) där det står att du ska flytta. Han eller hon kan också vända sig till hyresnämnden för att få en dom. Hyresvärden behöver beviset eller domen för att Kronofogden ska hjälpa till med vräkningen. Kronofogden måste vara med för att vräkningen ska gå rätt till. Ingen annan får tvinga dig att lämna din bostad eller lokal.
Att få tillbaka hyresrätten
Om vräkningen beror på att du inte har betalat hyran i tid, har du möjlighet att få tillbaka hyresrätten.
Hur går en vräkning till?
* Du kommer att bli kontaktad av Kronofogden, som talar om när vräkningen ska genomföras. Fram till vräkningsdagen har du möjlighet att flytta själv för att slippa extra kostnader.
* På vräkningsdagen kommer Kronofogden till din bostad, tömmer den på det som du inte har tagit hand om själv och byter lås.
Det här handlar dock INTE om att vi inte betalat hyran utan om att vi är två unga studenttjejer som de tror att man kan köra över. Och att man nu från privat håll börjar sätta standarden: två studenter får inte ha ett första hands-kontrakt ihop. De ska inte komma in på bostadsmarknaden utan vara reserverad till en skärva av den: studentlägenheterna och som inneboenden. Fuck you och fuck off.
Den 31/12 -09 går vårat kontrakt ut och 1/1 -10 börjar alltså med en ockupation av lägenheten. Gott nytt jävla år.
Så, vad är dina bästa tips för grannmobilisering och mobilisering av resurser som gör det extra svårt och jobbigt att vräka oss? Känner du någon vi borde kontakta? Förslag på vad vi borde göra?
Se det här bostadsbloggandet som en blogg-dokusåpa/julkalender där temat är självorganisering. Imorgon öppnar vi luckan som berättar hur den första brainstormingen gått.
Det som har hänt är följande:
* A & B står båda på kontraktet med B vill inte stå kvar och har hittat en annan lägenhet h*n har skrivit kontrakt på.
* B skriver över sin del av kontraktet på A
* A frågar mig om jag vill flytta in, vilket jag givetvis vill.
* När hyresvärden får höra att B skrivit över sin del av kontraktet hävdar han att det måste omförhandlas dvs skriva nytt kontrakt (trots att A redan står på det) och därför vägrar de nu förnya kontraktet och har sagt upp lägenheten.
* Hyresvärden vägrar prata med oss och slänger på luren. Vi har nu skickat mejl med ex antal lösningar.
* Efter att ha googlat lite och stalkat honom efter bästa förmåga så hittar vi uppgifter på att våra hus riskerar att bli bostadsrätter och att det är antagligen därför som han inte vill ha oss kvar. Två studenter som aldrig skulle ha råd att köpa och garanterat röstat nej till ombildning.
Men hyresvärden är ju en jävla byråkratjävel och en jävla fitta. Det är onsdag och hela dagen har vi varit hemma och städat och städat inför hans besök. Vi tänkte att vilja till dialog skulle innebära någonting. På något sätt så såg vi våra liv på sjuttio kvadrat utkristallisera sig. Kanske skulle vi orka inreda våran syhörna och släpa upp barbordet och ha sveriges jävla inflyttningsfest. (Nu ser det mer ut som vi får ha stödfest för att kunna casha en advokat till hyresnämnden).
Vi har suttit på blocket och letat möbler. Min bror hjälpte mig att flytta från den delade tvåan och hit. Det var inte så att någon av oss eller någon jag känner har körkort anyways så en del tog vi med taxi och stora grejjer som sängen och skrivbordet drog vi på rullvagn. Det såg ut som om det var familjen Taikon som flyttade. Men det var faktiskt ganska kul att ge min bror vägbeskrivningar eftersom han inte såg någonting alls. Ibland glömde jag bort och han gick typ in i en vägg och blev jättearg. Som alla småsyskon mutas de bäst med socker.
Hur som efter vi mejlat våra idioter till hyresvärdar och bett om ett möte så kom de hit och förklarade deras beslut att säga upp oss: Ni är två studenter, vårat företag har som policy att aldrig acceptera två studenter eftersom studenter ibland hoppar av sina studier och inte har någon inkomst. Då skiter de i att betala hyran."
"Så ni skiter i en individuell bedömning?"
Sen under samtalet så återupprepar han om vilka parasiter studenter är och de skiter i alla våra lösningar som borgenärer, lämna hyra i deposition.
"Ni ska veta att vi har två hundra på varje visning som står och knackar på. Med jobb."
6700 som utbetalats från en arbetsgivare är tydligen finare pengar än pengar från studenter. Men så har vi ju det där med bostadsrätten också... Det har varit fruktansvärt att kastas mellan hopp och förtvivlan att tro att vi får ha lägenheten kvar för att sen inse att vi är körda för att sen kanske hoppas igen. Emotionell berg och dalbana som ger dig ont i magen, svårt att sova och i ett lätt tillstånd av panik hela tiden. Att strukturera dagarna är ett måste och ibland kommer man på sig själv med att ligga flera timmar och se på serier som man egentligen inte alls gillar. Det är inte ett dugg kul att befinna sig i konflikt trots glorifiering utav det. Det här är inte bara en konflikt för oss, det rör hela våra liv. Vi stirrar bokstavligen bostadslösheten i vitögat och lösningen är faan inte att söka nytt. Jag är inte nomad.
"Det vi kan erbjuda till dig som bott här innan är en ersättningslägenhet på 20 kvadrat med delat kök för 3500. Det är ett studentrum."
"Men... VA? Ni erbjuder mig en dyrare lägenhet än den jag bo i nu?"
"Det är din bedömning"
"Men 3400 är ju mindre än 3500. Dessutom är studentrummet MINDRE än där vi bor nu"
"Det ingår el och det där är... ehum. Din bedömning."
Ni hör ju hur jävla efterbliven hyresvärd vi har. Och hyresgästföreningen verkar vara av den tråkiga typen. De bistår med regler och förordningar. Men alltså, oh my god, man står där på deras kontor och känner sig helt individualiserad och att allting bara är ens eget fel hela tiden. Man tjänar inte tillräckligt mycket, borde ha tänkt sig för, genomtänkta ekonomiska beslut borde man ta i min ålder. Att stå med papprena i hand inför hyresgästföreningen känns som att stå och vänta på domen. Det är som att gå till en underbetalad advokat. Men folkrörelse kan de stoppa upp i röven. Snarare är de en organisation som tycker synd om oss på bostadsmarknaden för kämparglöden lyser med sin frånvaro. Om vi organiserar oss bortom dem blir byråkraterna inte grundpelaren längre...
Våran första insikt är att vi måste skaffa oss ett kollektiv. Även om vi inte kan vinna legalt (faan vet om hyresnämnden kommer samtycka till min sambos/kombos ekonomi) så kan vi vinna det politiska spelet. Och vi kan skaffa oss ett kollektiv i ryggen som gör det svårt/omöjligt/för jobbigt att vräka oss. Kan man verkligen vräka två söta snälla studenter som gråter ut i media?
Vad som händer vid en vräkning förklarar kronofogden:
Innan vräkningen kan ske
Hyresvärden måste först säga upp ditt hyreskontrakt. Hyresvärden ska också meddela socialförvaltningen i din kommun att du blivit uppsagd (gäller bara bostäder).
Du kan sedan välja att flytta frivilligt. Om du inte gör det kan hyresvärden vända sig till Kronofogden för att få ett bevis (utslag) där det står att du ska flytta. Han eller hon kan också vända sig till hyresnämnden för att få en dom. Hyresvärden behöver beviset eller domen för att Kronofogden ska hjälpa till med vräkningen. Kronofogden måste vara med för att vräkningen ska gå rätt till. Ingen annan får tvinga dig att lämna din bostad eller lokal.
Att få tillbaka hyresrätten
Om vräkningen beror på att du inte har betalat hyran i tid, har du möjlighet att få tillbaka hyresrätten.
Hur går en vräkning till?
* Du kommer att bli kontaktad av Kronofogden, som talar om när vräkningen ska genomföras. Fram till vräkningsdagen har du möjlighet att flytta själv för att slippa extra kostnader.
* På vräkningsdagen kommer Kronofogden till din bostad, tömmer den på det som du inte har tagit hand om själv och byter lås.
Det här handlar dock INTE om att vi inte betalat hyran utan om att vi är två unga studenttjejer som de tror att man kan köra över. Och att man nu från privat håll börjar sätta standarden: två studenter får inte ha ett första hands-kontrakt ihop. De ska inte komma in på bostadsmarknaden utan vara reserverad till en skärva av den: studentlägenheterna och som inneboenden. Fuck you och fuck off.
Den 31/12 -09 går vårat kontrakt ut och 1/1 -10 börjar alltså med en ockupation av lägenheten. Gott nytt jävla år.
Så, vad är dina bästa tips för grannmobilisering och mobilisering av resurser som gör det extra svårt och jobbigt att vräka oss? Känner du någon vi borde kontakta? Förslag på vad vi borde göra?
Se det här bostadsbloggandet som en blogg-dokusåpa/julkalender där temat är självorganisering. Imorgon öppnar vi luckan som berättar hur den första brainstormingen gått.
onsdag 2 september 2009
Going postal till sverige/så går det när man avskaffar LAS
Nu har det hänt. Arbetsplatsmasskern har tagit sina första stapplande steg i Sverige.
En 37-åring man har knivhuggit sin chef efter att han i måndags blivit uppsagd enligt Kvällsposten(hittar dock inte på internet, håll till godo med DN). Det är ganska frestande att dra till med ett: vad var det vi sa. Och ja, vi hade tecknen där.
Vi jämför snabbt med amerikanernas förutsättningar: en kollapsad/frånvarande fackföreningsrörelse, en pressad ekonomi, man blir avsked, riktad direkt uppåt och främst manliga förrövare. Allting stämmer utom vapnet. Inget skjutvapen utan en kniv istället men det förklaras ganska enkelt: våra vapenlagar.
Ett annat tecken i tiden var ju för ett år sedan knivhögg en kille sina skolkamrater som mobbade honom. En skolskjutning men med kniv.
LO-kollektivet har kollapsat och klarar inte av dess främsta uppgift: att sälja arbetsfred mot förbättringar för arbetarna. Det som man nu gör är att försöka lugna arbetare eller ställa till med fejk-strejker.
Krisen har slagit till i Sverige och människor tar inte anställning längre utan man snarare konkurrerar om en chans att få lönearbeta. I dokusåpor så söker vi jobb som modeskapare, toppmodeller, the rachael zoe project eller work for diddy och detta är en tendens som vi ser runt om i samhället även om ingen vill göra en dokusåpor om vikarierande konkurrerande vårdbiträden. Men vi terroriseras i arbetsförmedlingen till att ta vilket jobb som helst - tanken är att vi ska hata AMS-åtgärderna så mycket att vi gör vad som helst. Så att vi delar ut Metro tidigt om mornarna och fryser hellre än att gå in i arbetslöshet. AMS åtgärder handlar om att vi ska kämpa så hårt att vi meriterar oss för arbete - inte att vi ska välja arbete.
Och när vi väl har fått arbete så pressas vi hårt. Vi jagas med hotet om att vi när som helst kan bytas ut. Provanställningen kan när som helst brytas och arbetsgivarna använder krisen som en ursäkt för att sparka folk. Andan i halsen och arbetarna på mattan.
Socialbidrag är ingen lätt match att få och kompisar berättar horrorstories om handläggare som har en burk näsdukar på skrivbordet. Att de redan är beredda på att man ska gråta, att de är så vana att näsdukarna lika gärna kan stå framme.
Manligheten är i kris. Det som främst definierade mansrollen är på väg bort: fabriken och den fasta yrkesrollen, rollen som familjeförsörjare och män upplever just nu kollektivt en klassresa nedåt där de jobbar med kärringjobb såsom vårdare i LSS istället för på Kockums varvet. Den identitet som du lärde dig av din pappa är på väg bort.
Det finns ingenstans att bo i de större städerna och när vi väl bor så hamnar vi i kåkar som är misskötta eller på riktigt usla svartkontrakt eller tredje handskontrakt med dåliga villkor.
Matpriserna går upp. A-kassan och alfakassans handläggningstider ligger på flera månader. Vad ska folk äta? Och vad har de betalat för? Kollektivtrafiken kostar mer och kronans värde sjunker men våra löner går inte upp.
Våran lön sänks alltså i realiteten eftersom vi kan köpa mindre och mindre för den. Dessutom ska vi helst jobba deltid och inte heltid.
Tycker du att det är konstigt att man inte orkar mer, att man är så pressad att man lika gärna kan hamna på kåken för dit når i alla fall inte inkasso? Jag är inte förvånad.
Hans chef kanske var en hyvens kille. Vad vet jag? Men det spelar ingen roll, han är offret för våran relation till arbetsmarknaden i sin helhet. Det här är den individualiserade klasskonflikten. Det handlade inte om att döda för dödandets skull, utan han knivade den chef som ryckte undan benen för hans försörjning.
Vill man spara fler chefers liv är det bästa man kan göra är att ge oss ett drägligt liv. Det här mordet ska inte förstås som en galnings verk utan snarare är det rationellt i den meningen att han sänkte det som sänkte honom.
Ni fick oss att hata arbetslösheten så mycket att vi inte stod ut med tanken och tog vilket arbete som helst (att jobba på internetcafe måste ha varit deltidsarbetslöshetens helvete) att när ni sparkade så stod vi inte med tanken på att gå tillbaka.
Jag lägger skulden på alla andra insitutioner än personen. Om jag vore chef så skulle jag titta mig en extra gång över axeln och vara jävligt rädd för det monster som man under flera års tid producerat. Och du: jag skulle inte ta den där påbyggnadsutbildningen i ledarskap. Man vet aldrig vilka galningar det finns.
"Workplace violence can happen some one you love!" är inte sant. "Workplace violence can happen your boss!" Och du, ta det väldigt lugnt vilka du lierar dig med, chefens hantlangare brukar också råka illa ut vid en going postal. Det är inte ett hot, det är empiri och du vill väl överleva ditt löneslaveri?
En längre analys av fenomenet: http://tackforingenting.blogspot.com/2008/09/going-postal-i-dont-like-mondays.html
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Män är män…, kamratwot skriver Mord utan offer, Jinge skriver Nätcensur idé i USA!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansen sänker Sverige ekonomiskt och socialt, Anders_S skriver Att vaccinera sig eller inte
En 37-åring man har knivhuggit sin chef efter att han i måndags blivit uppsagd enligt Kvällsposten(hittar dock inte på internet, håll till godo med DN). Det är ganska frestande att dra till med ett: vad var det vi sa. Och ja, vi hade tecknen där.
Vi jämför snabbt med amerikanernas förutsättningar: en kollapsad/frånvarande fackföreningsrörelse, en pressad ekonomi, man blir avsked, riktad direkt uppåt och främst manliga förrövare. Allting stämmer utom vapnet. Inget skjutvapen utan en kniv istället men det förklaras ganska enkelt: våra vapenlagar.
Ett annat tecken i tiden var ju för ett år sedan knivhögg en kille sina skolkamrater som mobbade honom. En skolskjutning men med kniv.
LO-kollektivet har kollapsat och klarar inte av dess främsta uppgift: att sälja arbetsfred mot förbättringar för arbetarna. Det som man nu gör är att försöka lugna arbetare eller ställa till med fejk-strejker.
Krisen har slagit till i Sverige och människor tar inte anställning längre utan man snarare konkurrerar om en chans att få lönearbeta. I dokusåpor så söker vi jobb som modeskapare, toppmodeller, the rachael zoe project eller work for diddy och detta är en tendens som vi ser runt om i samhället även om ingen vill göra en dokusåpor om vikarierande konkurrerande vårdbiträden. Men vi terroriseras i arbetsförmedlingen till att ta vilket jobb som helst - tanken är att vi ska hata AMS-åtgärderna så mycket att vi gör vad som helst. Så att vi delar ut Metro tidigt om mornarna och fryser hellre än att gå in i arbetslöshet. AMS åtgärder handlar om att vi ska kämpa så hårt att vi meriterar oss för arbete - inte att vi ska välja arbete.
Och när vi väl har fått arbete så pressas vi hårt. Vi jagas med hotet om att vi när som helst kan bytas ut. Provanställningen kan när som helst brytas och arbetsgivarna använder krisen som en ursäkt för att sparka folk. Andan i halsen och arbetarna på mattan.
Socialbidrag är ingen lätt match att få och kompisar berättar horrorstories om handläggare som har en burk näsdukar på skrivbordet. Att de redan är beredda på att man ska gråta, att de är så vana att näsdukarna lika gärna kan stå framme.
Manligheten är i kris. Det som främst definierade mansrollen är på väg bort: fabriken och den fasta yrkesrollen, rollen som familjeförsörjare och män upplever just nu kollektivt en klassresa nedåt där de jobbar med kärringjobb såsom vårdare i LSS istället för på Kockums varvet. Den identitet som du lärde dig av din pappa är på väg bort.
Det finns ingenstans att bo i de större städerna och när vi väl bor så hamnar vi i kåkar som är misskötta eller på riktigt usla svartkontrakt eller tredje handskontrakt med dåliga villkor.
Matpriserna går upp. A-kassan och alfakassans handläggningstider ligger på flera månader. Vad ska folk äta? Och vad har de betalat för? Kollektivtrafiken kostar mer och kronans värde sjunker men våra löner går inte upp.
Våran lön sänks alltså i realiteten eftersom vi kan köpa mindre och mindre för den. Dessutom ska vi helst jobba deltid och inte heltid.
Tycker du att det är konstigt att man inte orkar mer, att man är så pressad att man lika gärna kan hamna på kåken för dit når i alla fall inte inkasso? Jag är inte förvånad.
Hans chef kanske var en hyvens kille. Vad vet jag? Men det spelar ingen roll, han är offret för våran relation till arbetsmarknaden i sin helhet. Det här är den individualiserade klasskonflikten. Det handlade inte om att döda för dödandets skull, utan han knivade den chef som ryckte undan benen för hans försörjning.
Vill man spara fler chefers liv är det bästa man kan göra är att ge oss ett drägligt liv. Det här mordet ska inte förstås som en galnings verk utan snarare är det rationellt i den meningen att han sänkte det som sänkte honom.
Ni fick oss att hata arbetslösheten så mycket att vi inte stod ut med tanken och tog vilket arbete som helst (att jobba på internetcafe måste ha varit deltidsarbetslöshetens helvete) att när ni sparkade så stod vi inte med tanken på att gå tillbaka.
Jag lägger skulden på alla andra insitutioner än personen. Om jag vore chef så skulle jag titta mig en extra gång över axeln och vara jävligt rädd för det monster som man under flera års tid producerat. Och du: jag skulle inte ta den där påbyggnadsutbildningen i ledarskap. Man vet aldrig vilka galningar det finns.
"Workplace violence can happen some one you love!" är inte sant. "Workplace violence can happen your boss!" Och du, ta det väldigt lugnt vilka du lierar dig med, chefens hantlangare brukar också råka illa ut vid en going postal. Det är inte ett hot, det är empiri och du vill väl överleva ditt löneslaveri?
En längre analys av fenomenet: http://tackforingenting.blogspot.com/2008/09/going-postal-i-dont-like-mondays.html
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Män är män…, kamratwot skriver Mord utan offer, Jinge skriver Nätcensur idé i USA!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansen sänker Sverige ekonomiskt och socialt, Anders_S skriver Att vaccinera sig eller inte
måndag 3 augusti 2009
Redogörelse framlagd för en akademi
Jag är inte ensam, jag är långt ifrån speciell och min situation är inte unik. Det finns de som har haft en långt mycket hemskare barndom, fått värre skador av arbetet och de som till och med trivs med det nomadiska livet. Jag tror inte jag längtar tillbaka till den fasta anställningen (som jag aldrig haft) eller till radhus, jag längtar bara bort, ut och ifrån. Kan man säga så? Får man längta bort utan att ha bestämt sig vartåt man längtar? Bort räcker för mig.
Jag vaknar av att solen lyser in genom glipan och jag har lyckats veva ner alla tre kuddarna på golvet i sömnen. Idag har jag ingenting att göra, inget jobb att gå till. Ingen ville betala för mina händer idag. Första dagen på länge som jag går utan jobb när jag vill ha det. Undrar om det alla är friska eller om de hittat en ny vikarie? Se där! Där sitter jag på sängkanten, nyss vaknat men funderar ändå på hur jag ska få min tid såld.
Skit samma. Klockan är 11.35 och idag har jag en del att göra. Egentligen hade jag velat gått upp tidigare för att få ut maximalt av dagen. Jag ska slänga in en tvätt, betala mina räkningar och handla tänker jag (vilket jag inte fattar varför jag gör, allt ruttnar ändå i min kyl).
Jag tvättar, handlar på Netto, sorterar i garderoben. Klockan blir tre och jag möter upp folk för att fika. Drar runt på stan, funderar på om vi ska gå på bio, provar kläder och någon snor ett läppglans. Är det någon som är ledig i helgen? Festa?
Dricker öl och spelar biljard på kvällen. Jag trillar in i min delade tvåa på kvällen och en tanke vill inte släppa: är det här allt? Är det här allting som finns? Visst mitt kök skulle kunna vara finare, mitt jobb skulle kunna vara mer välbetalt och mitt liv mer bekymmerslöst. Men är det här allting som finns? Att arbeta och få en summa att konsumera för?
Det skulle hjälpa mig med högre lön och en trygg anställning. Men jag längtar ut. Jag längtar efter att styra min tid helt själv, att stanna hemma och hänga med min bror så länge jag vill inte tills då jag är schemalagd.
Vilken politiker röstar man på om det enda man vill ska stå i valprogrammet är: bränn skiten? Till vilken nämnd hör man av sig om man inte vill gå till jobbet igen? Kan man få diagnosen: less på situationen överlag?
Jag somnar och avbryts i mina funderingar. Fortsätter på vägen till bussen och det slår mig om hur allting hänger ihop.
Vi bor osäkert, på soffor, vi delar ettor, vi bor på andra handskontrakt, får lägenhet i tre månader och flyttar igen. Att flytta tre gånger på ett år är verklighet.
Medan vi bor osäkert i Malmö Kommunala Bostadsbolag, arbetar vi osäkert i Malmö Stads verksamheter. Medan vi bor på soffan i Rosengård tar Malmö Kommunala Bostadsbolag vinsterna från våra hyrespengar och bygger Turning Torso med politikernas goda minne, som dessutom går med förlust. Medan vi tar flyttlasset för hundrafemtielfte gången står lokaler runt om i Malmö tomma. När vi lägger upp en annons på blocket om bostad river politikerna i Lund Smultronstället.
Det handlar liksom inte bara om jobb eller bara om feminism eller om skattelättnader utan allting sitter ihop. Det handlar om hela situationen och vart vi befinner oss, visst - det skulle kunna bli lite bättre här och där och ibland blir det sämre här och där. Jag fattar att man flyttar ut i skogen utan el utan någonting, det är det i alla fall lugnt och inte hundra saker man måste göra. Men det är ju ingen lösning för oss allihop, för jag tror inte bara att det är jag som längtar ut, bort, någon annanstans. Och vi längtar inte ut i skogen, vi längtar efter att inte behöva sälja vårat arbete, våran tid, vårat liv för att få överleva. Tänk att inte bli behandlad som en ägodel: på jobbet, av snuten när de kör bort en, försäljaren som bara vill att jag ska köpa, killen på krogen som bara vill knulla och skiter i vem egentligen, läraren som vill att jag ska ta av mig kepsen och vara tyst eller dagiset där de förvarar mina syskon så att mamma ska kunna arbeta. Den långa vandringen genom institutionerna där vi inte är människor utan utbytbara kugghjul i stort maskineri.
Jag längtar efter att sy upp min väns bröllopsklänning, lära mig bygga saker och inte ha ont i magen för att jag har så lite pengar efter att räkningarna är betalda.
Allting sitter ihop, mina problem med era problem. Lösningen är inte då att vinna på lotto, bli chef eller ta livet av sig. Någon får ändå jobbet som diskare. Någon annan får ändå sparken. Alla andra måste sälja sitt arbete, sin tid, sina liv. Och det önskar jag inte någon. Jag kan inte sluta sälja mitt liv om inte alla andra gör det också.
Det är dags för förstörande av allmän ordning: att kugghjulen börjar krångla och slutar fungera. Tillsammans. Så att vi kommer härifrån. Snarast.
---------------------------------------------------------------------------------------
Om man undrar varifrån rubriken till inlägget kommer ifrån så kommer det från Kafka och är titeln på en novell han skrev. En bris av frisk luft beskriver innehållet i novellen såhär: I novellen ”Redogörelse framlagd för en akademi” formulerar Franz Kafka en kritik av frihetsbegreppet när han beskriver hur en apa, fängslad ombord ett skepp och på väg att säljas till en cirkus, genomgår en omvandling och blir människa. Apans människoblivande är en utväg vilket är något helt annat än frihet. I apans fall finns det bara en utgång om frihetsidealet skulle följas: att hoppa överbord och in i säker död.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Falkvinge riskerar riksdagsplatsen?, Kaj Raving skriver Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Johan Frick skriver Ett avskyvärt mellanting, Anders_S skriver Adam Backström – fastighetsklipparen Kamratwot skriver om tecknade politiska serier
Jag vaknar av att solen lyser in genom glipan och jag har lyckats veva ner alla tre kuddarna på golvet i sömnen. Idag har jag ingenting att göra, inget jobb att gå till. Ingen ville betala för mina händer idag. Första dagen på länge som jag går utan jobb när jag vill ha det. Undrar om det alla är friska eller om de hittat en ny vikarie? Se där! Där sitter jag på sängkanten, nyss vaknat men funderar ändå på hur jag ska få min tid såld.
Skit samma. Klockan är 11.35 och idag har jag en del att göra. Egentligen hade jag velat gått upp tidigare för att få ut maximalt av dagen. Jag ska slänga in en tvätt, betala mina räkningar och handla tänker jag (vilket jag inte fattar varför jag gör, allt ruttnar ändå i min kyl).
Jag tvättar, handlar på Netto, sorterar i garderoben. Klockan blir tre och jag möter upp folk för att fika. Drar runt på stan, funderar på om vi ska gå på bio, provar kläder och någon snor ett läppglans. Är det någon som är ledig i helgen? Festa?
Dricker öl och spelar biljard på kvällen. Jag trillar in i min delade tvåa på kvällen och en tanke vill inte släppa: är det här allt? Är det här allting som finns? Visst mitt kök skulle kunna vara finare, mitt jobb skulle kunna vara mer välbetalt och mitt liv mer bekymmerslöst. Men är det här allting som finns? Att arbeta och få en summa att konsumera för?
Det skulle hjälpa mig med högre lön och en trygg anställning. Men jag längtar ut. Jag längtar efter att styra min tid helt själv, att stanna hemma och hänga med min bror så länge jag vill inte tills då jag är schemalagd.
Vilken politiker röstar man på om det enda man vill ska stå i valprogrammet är: bränn skiten? Till vilken nämnd hör man av sig om man inte vill gå till jobbet igen? Kan man få diagnosen: less på situationen överlag?
Jag somnar och avbryts i mina funderingar. Fortsätter på vägen till bussen och det slår mig om hur allting hänger ihop.
Vi bor osäkert, på soffor, vi delar ettor, vi bor på andra handskontrakt, får lägenhet i tre månader och flyttar igen. Att flytta tre gånger på ett år är verklighet.
Medan vi bor osäkert i Malmö Kommunala Bostadsbolag, arbetar vi osäkert i Malmö Stads verksamheter. Medan vi bor på soffan i Rosengård tar Malmö Kommunala Bostadsbolag vinsterna från våra hyrespengar och bygger Turning Torso med politikernas goda minne, som dessutom går med förlust. Medan vi tar flyttlasset för hundrafemtielfte gången står lokaler runt om i Malmö tomma. När vi lägger upp en annons på blocket om bostad river politikerna i Lund Smultronstället.
Det handlar liksom inte bara om jobb eller bara om feminism eller om skattelättnader utan allting sitter ihop. Det handlar om hela situationen och vart vi befinner oss, visst - det skulle kunna bli lite bättre här och där och ibland blir det sämre här och där. Jag fattar att man flyttar ut i skogen utan el utan någonting, det är det i alla fall lugnt och inte hundra saker man måste göra. Men det är ju ingen lösning för oss allihop, för jag tror inte bara att det är jag som längtar ut, bort, någon annanstans. Och vi längtar inte ut i skogen, vi längtar efter att inte behöva sälja vårat arbete, våran tid, vårat liv för att få överleva. Tänk att inte bli behandlad som en ägodel: på jobbet, av snuten när de kör bort en, försäljaren som bara vill att jag ska köpa, killen på krogen som bara vill knulla och skiter i vem egentligen, läraren som vill att jag ska ta av mig kepsen och vara tyst eller dagiset där de förvarar mina syskon så att mamma ska kunna arbeta. Den långa vandringen genom institutionerna där vi inte är människor utan utbytbara kugghjul i stort maskineri.
Jag längtar efter att sy upp min väns bröllopsklänning, lära mig bygga saker och inte ha ont i magen för att jag har så lite pengar efter att räkningarna är betalda.
Allting sitter ihop, mina problem med era problem. Lösningen är inte då att vinna på lotto, bli chef eller ta livet av sig. Någon får ändå jobbet som diskare. Någon annan får ändå sparken. Alla andra måste sälja sitt arbete, sin tid, sina liv. Och det önskar jag inte någon. Jag kan inte sluta sälja mitt liv om inte alla andra gör det också.
Det är dags för förstörande av allmän ordning: att kugghjulen börjar krångla och slutar fungera. Tillsammans. Så att vi kommer härifrån. Snarast.
---------------------------------------------------------------------------------------
Om man undrar varifrån rubriken till inlägget kommer ifrån så kommer det från Kafka och är titeln på en novell han skrev. En bris av frisk luft beskriver innehållet i novellen såhär: I novellen ”Redogörelse framlagd för en akademi” formulerar Franz Kafka en kritik av frihetsbegreppet när han beskriver hur en apa, fängslad ombord ett skepp och på väg att säljas till en cirkus, genomgår en omvandling och blir människa. Apans människoblivande är en utväg vilket är något helt annat än frihet. I apans fall finns det bara en utgång om frihetsidealet skulle följas: att hoppa överbord och in i säker död.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Falkvinge riskerar riksdagsplatsen?, Kaj Raving skriver Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Johan Frick skriver Ett avskyvärt mellanting, Anders_S skriver Adam Backström – fastighetsklipparen Kamratwot skriver om tecknade politiska serier
söndag 14 juni 2009
Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte
17/5 - St Lars
Helt plötsligt står hon framför mig. Jag har sett det ansiktet så många gånger förr. Jag har sett den där halvlockiga luggen drypandes av öl, jag har sett luggen nytvättad eller bara hängandes stripig längs kinderna. Jag har sett henne i de flesta sinnestämningar och ganska många gånger har hon och jag gått hem tillsammans och hoppats på bättre lycka nästa gång. Vi har varit arga tillsammans, glada tillsammans och besvikna tillsammmans.
Nu blir jag arg när jag ser henne.
- Vad faan gör du här? Stick! Stick! Fattar du inte att snuten kommer snart?
Jag vänder på klacken och ser hur hon rusar ner i källaren. Hon kryper antagligen ut genom det lilla fönstret på sidan ut i trädgården.
Bra, här kan hon inte vara. Hon har ju redan ett åtal för olaga intrång. Inte ett till.
Vi har gjort det här förut: tagit ett hus. Vi såg ut ett hus, en tom lokal och beslöt oss för att ta det. Vi fixade möbler till lokalen, vi la upp en plan för hur det skulle gå till och vi undersökte vilka verktyg vi kunde få tag på.
I tanken var det nu vårat hus, äganderätten har vi aldrig haft speciellt mycket till övers för och i huvudet inreder vi vårat hus, vi diskuterar vad vi vill göra där. För våra inre tar en helt ny värld form. I den nya världen finns ingen störingsjour eller tvättstugeregler. I den nya världen finns huscigg och ingen aning om vad som sker i kväll men det blir nog bra.
När vi hade valt huset så hittade vi ett litet fönster. Gruppen funderade på vem som hade kroppshyddan för att ta sig in i sådan liten öppning? In kommer vi och hon rekar efter larm, det sitter en dosa på väggen och snabbt tittar hon sig omkring för att ta sig ut ur det stora fönstret (vi lämnar det lite på glänt så att vi kan komma tillbaka).
Vi fyra som har varit där, spanat, klättrat och gömt kofötter innanför jackan samlas och går hem och sätter på tevattnet. Vi funderar på hur vi ska göra om det är larm, om det inte är ett larm, vad vi ska göra inne i huset och om vi ska bära dit möblerna i förväg. Lite senare ringer vi resten som ska vara med och berättar hur lokalen såg ut.
Möblerna bärs in natten innan, genom fönstret som står öppet lyfter vi in en matta, stolar och annat vi kommer att behöva. Dags att gå hem och sova. Hon och jag går hem tillsammans, och vi kan knappt vänta tills imorgon. Imorgon får vi huset.
Efter kaffe och en snabb frukost tar vi på oss arbetshandskarna och tar med stegen. Vi samlas allihopa utanför, snabbt upp med stegen och IN! NU!
Och där står vi, därinne! Det nästan snurrar så lätt det var, vi är i vårat hus. VÅRAT JÄVLA HUS, början på någonting som vi inte kan veta vart de slutar och inte heller har någon lust att kontrollera. Larmet går igång och en utav oss gå fram till den lilla dosan och slår sönder den med släggan.
Jag hittar mig själv några månader senare på en bostadspolitisk debatt. Temat är: Hur kan vi lösa ungas bostadskris NU? Jag sitter bland parlamentariska partier, bostadsbolag och stadsplanerare. Jag sitter där bland siffror, statistik och undersökningar. Mina problem reduceras till procent och enligt en uträkning ska jag färdigutbildad på högskolan och med jobb ha 6373 att spendera på boende.
Jamen tjena, visa mig en 22-åring som är färdigutbildad på högskolan (som förskolelärare med 18.700 i månaden) och som kan lägga 6373 spänn på boendet i månaden.
Medan jag sitter där blir jag bara förbannad, det finns ingen dialog i världen jag skulle vilja ha med de här människorna. Vad fan ska vi prata om? Mina bostadsproblem? Visst jag har bostadsproblem, men det är knappast mitt enda problem. Jag står i en hel jävla konflikthärd och här försöker de isolera det till att det handlar om vart jag ställer min säng och vilken adress jag få min post skickad till.
Ingen ifrågasätter ockupationernas legitimitet. Vi är där som vilken lobbygrupp som helst för vår idé om att lösa bostadsbristen med ockupation. De vill så gärna att vi ska ha en dialog och jag undrar mest vad jag gör här. Jag har inte problem med bostadspolitiken, jag lever i konflikt och de försöker reducera konflikterna till bostadspolitik. Trots alla lovvärda ord så står de helt svarslösa när jag säger:
Hon, Anna med högskoleutbildning och 6373 spänn att lägga på bostad. Jag är ledsen, men hon är död, hon finns inte. Jag känner inte en enda Anna. De jag känner jobbar på osäkra anställningar. Vi drar in 12.000 en bra månad, en dålig månad kanske 9.000. Det är våran verklighet. Om man tar mig som exempel: jag jobbade osäkert i Malmö Stad och jag bor i en MKB lägenhet i andra hand och kontraktet förnyas fyra månader i taget. Och det är erat fel! Det är erat fel att reglerna säger att man inte får boka en vikarie mer än fyra veckor i förväg, det är erat fel att jag inte tjänar så jag kan få en bostad. Det är ni som satt i system att sparka människor för att ge dem osäkra anställningar. Era osäkra anställningar tvingar oss till osäkra boenden för överpris i era kåkar.
Jag och mina kompisar kan inte alls gå ihop och köpa ett hus som du Lari Pitkä-Kangas föreslår. Skulle vi kunna valsa in på banken och säga: tja, låna oss en halv mille visserligen är vi studenter med konstiga jobb och osäkert anställda, men lovar att betala tillbaka. Snäääälla.
Livet funkar faan inte så. Osäkra jobb ger en osäker bostadsmarknaden och det är erat fel. Malmö Stad är en del i det maskineri som tvingar oss till osäkra anställningar för att kunna betala ockerhyror i era mögelkåkar. Ni har satt det i system!
Inom mig kokar jag när jag tänker på det. Det här är 1800-talet allover. Då ägde fabriksägaren bostäderna och fick man kicken blev man bostadslös. Sossarna vältar sig arbetarrörelsens historia och hur det systemet nådde vägs ände. Men fuck you very much. Arbeta i Malmö Stads verksamhet och bo i Malmö Kommunala Bostadsbolag - lite flera led, samma jävla konsekvenser.
Då bad man den snälla fabriksägaren om ackord, idag sitter jag framför datorn och hoppas på att bli bokad fler timmar.
Vem faan sitter man i paneldebatt om det här med? Ingen har ju några svar. Kommuntjänstemännen oc politikerna rycker bara på axlarna och skyller på lagen eller budgeten.
Jag vill inte diskutera bostadspolitik, jag vill diskutera makten över mitt liv. Jag vill inte att de ska ge mig ett hus på nåder, en allmosa skänker man - makt över sitt eget liv tar man.
Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar inte om fyra väggar och tak. Det handlar om att jag, med människor jag litar på och tycker om, väljer ett tomt hus och börjar sakta skissera våra nya liv där. Det handlar om att vi väljer våra liv och dess innehåll och där finns inga räkningar eller hyra (som tvingar oss till arbete).
Och när man tar släggan och slår sönder larmet så känner varenda del i kroppen att det här handlar inte om bostadspolitik, det här är det största jävla fingret åt allting.
När jag ligger där i källaren på St Lars på kartonger och försöker sova med vindjackan över mig vet jag att anledningen till att det känns så jävla bra är inte på grund av cementväggarna och kartongen utan för att jag tagit alla konflikterna jag upplevt på allvar. Jag somnar hållandes M i handen, jag vet att imorgon har vi bara äppelkräm att äta men jag vet också att någonting har börjat som jag inte vet vart det kommer sluta.
Den dagen, 17/5 på ockupationsfestivalen, tar vi två hus och förbi mig springer en till av mina mest älskade återfallsförbrytare: väntar också på beslut om åtal för olaga intrång. Det är för sent att försöka få ut henne, så jag ler och kramar om henne hårt. Förbi mig springer 14åringar som bär kylskåp för att bygga barrikader. Jag stänger in mig på ett av rummen för att ringa, plötsligt lyfts dörren av:
Förlåt, men vi behöver den här till barrikaden vid balkongen.
Jag har inte bestämt mig för om jag vill bo på St Lars, kanske - kanske inte. Men jag vill forma St Lars, när jag satte igång spisen i morse och folk kom med mat så vi kunde göra lasagne så var det så tydligt att det finns någonting utanför att sitta isolerad i sin hyresetta i förorten. Det finns en gemenskap som går bortom shoppinggalleriorna, som går bortom träningslokalen, skolans uppgifter och arbetets dåliga ergonomi. Det är den farliga gemenskapen som får dem att riva tomma hus, att skicka polisen på oss och kasta ut oss så fort som möjligt. Det är den gemenskapen som gör att jag skrattar åt deras böter och den gemenskapen som gör att vi orkar fortsätta.
Det är den gemenskapen som får mig att förstå att kommunismen är en reell möjlighet. Det behövs inte ett partiprogram, det krävs inga övergångsstadier eller proletariatets diktatur utan den är nåbar. Makten över våra liv är ingenting abstrakt, det är ingenting som finns långt där borta och som vi måste vänta på (och de som säger åt er att vänta eller att ta det lugnt avslöjar vilka de egentligen är) utan som någonting vi kan gripa tag i. NU.
Vi behöver inga aktioner för bostad åt alla, ingen bostadspolitik. Vi behöver ingenting som säger ta alla de sociala konflikterna för att ge dem begränsad tid och begränsat utrymme, ska vi skapa en gemenskap för att upplösa den några timmar senare när vi anser oss färdiga? I bästa fall blir vi en våldsam insändare, i värsta fall en kampanjande SSU-klubb. Om man är allvarlig med sin antikapitalism kan man då säga: mellan sju och elva protesterar vi mot [något hemskt och ahr hotfull estetik] för att sen gå tillbaka till alla andra konflikter, till vardagen. Är det ens något annat en just en insändare, en kommentar, ett skådespel? Hur skiljer sig "en fest mot dem rika" avsevärt från en bröstcancergala? Konflikterna i våra liv tar inte slut, vi måste skapa något som inte har en sluttid - ett uppror som inte kan upplösas och gå hem.
Partiet kan dra åt helvete, politiken intresserar mig inte utan ni som är beredda att faktiskt gå in i huset, ni som vågar faktiskt riskera någonting och vara en del av gemenskapen - ni är de enda jag behöver.
Konfliktportalen.se Anders S deltar med liv och lust i bostadspolitiken, Salka skriver om THE SPIRIT OF 01, Total Avlöning skriver om det sociala arvet, vardagspussel skriver chefer förstår ingenting
Och läs Matona som undrar vad chefsjäveln håller på med? och Kom igen Lagena!
Helt plötsligt står hon framför mig. Jag har sett det ansiktet så många gånger förr. Jag har sett den där halvlockiga luggen drypandes av öl, jag har sett luggen nytvättad eller bara hängandes stripig längs kinderna. Jag har sett henne i de flesta sinnestämningar och ganska många gånger har hon och jag gått hem tillsammans och hoppats på bättre lycka nästa gång. Vi har varit arga tillsammans, glada tillsammans och besvikna tillsammmans.
Nu blir jag arg när jag ser henne.
- Vad faan gör du här? Stick! Stick! Fattar du inte att snuten kommer snart?
Jag vänder på klacken och ser hur hon rusar ner i källaren. Hon kryper antagligen ut genom det lilla fönstret på sidan ut i trädgården.
Bra, här kan hon inte vara. Hon har ju redan ett åtal för olaga intrång. Inte ett till.
Vi har gjort det här förut: tagit ett hus. Vi såg ut ett hus, en tom lokal och beslöt oss för att ta det. Vi fixade möbler till lokalen, vi la upp en plan för hur det skulle gå till och vi undersökte vilka verktyg vi kunde få tag på.
I tanken var det nu vårat hus, äganderätten har vi aldrig haft speciellt mycket till övers för och i huvudet inreder vi vårat hus, vi diskuterar vad vi vill göra där. För våra inre tar en helt ny värld form. I den nya världen finns ingen störingsjour eller tvättstugeregler. I den nya världen finns huscigg och ingen aning om vad som sker i kväll men det blir nog bra.
När vi hade valt huset så hittade vi ett litet fönster. Gruppen funderade på vem som hade kroppshyddan för att ta sig in i sådan liten öppning? In kommer vi och hon rekar efter larm, det sitter en dosa på väggen och snabbt tittar hon sig omkring för att ta sig ut ur det stora fönstret (vi lämnar det lite på glänt så att vi kan komma tillbaka).
Vi fyra som har varit där, spanat, klättrat och gömt kofötter innanför jackan samlas och går hem och sätter på tevattnet. Vi funderar på hur vi ska göra om det är larm, om det inte är ett larm, vad vi ska göra inne i huset och om vi ska bära dit möblerna i förväg. Lite senare ringer vi resten som ska vara med och berättar hur lokalen såg ut.
Möblerna bärs in natten innan, genom fönstret som står öppet lyfter vi in en matta, stolar och annat vi kommer att behöva. Dags att gå hem och sova. Hon och jag går hem tillsammans, och vi kan knappt vänta tills imorgon. Imorgon får vi huset.
Efter kaffe och en snabb frukost tar vi på oss arbetshandskarna och tar med stegen. Vi samlas allihopa utanför, snabbt upp med stegen och IN! NU!
Och där står vi, därinne! Det nästan snurrar så lätt det var, vi är i vårat hus. VÅRAT JÄVLA HUS, början på någonting som vi inte kan veta vart de slutar och inte heller har någon lust att kontrollera. Larmet går igång och en utav oss gå fram till den lilla dosan och slår sönder den med släggan.
Jag hittar mig själv några månader senare på en bostadspolitisk debatt. Temat är: Hur kan vi lösa ungas bostadskris NU? Jag sitter bland parlamentariska partier, bostadsbolag och stadsplanerare. Jag sitter där bland siffror, statistik och undersökningar. Mina problem reduceras till procent och enligt en uträkning ska jag färdigutbildad på högskolan och med jobb ha 6373 att spendera på boende.
Jamen tjena, visa mig en 22-åring som är färdigutbildad på högskolan (som förskolelärare med 18.700 i månaden) och som kan lägga 6373 spänn på boendet i månaden.
Medan jag sitter där blir jag bara förbannad, det finns ingen dialog i världen jag skulle vilja ha med de här människorna. Vad fan ska vi prata om? Mina bostadsproblem? Visst jag har bostadsproblem, men det är knappast mitt enda problem. Jag står i en hel jävla konflikthärd och här försöker de isolera det till att det handlar om vart jag ställer min säng och vilken adress jag få min post skickad till.
Ingen ifrågasätter ockupationernas legitimitet. Vi är där som vilken lobbygrupp som helst för vår idé om att lösa bostadsbristen med ockupation. De vill så gärna att vi ska ha en dialog och jag undrar mest vad jag gör här. Jag har inte problem med bostadspolitiken, jag lever i konflikt och de försöker reducera konflikterna till bostadspolitik. Trots alla lovvärda ord så står de helt svarslösa när jag säger:
Hon, Anna med högskoleutbildning och 6373 spänn att lägga på bostad. Jag är ledsen, men hon är död, hon finns inte. Jag känner inte en enda Anna. De jag känner jobbar på osäkra anställningar. Vi drar in 12.000 en bra månad, en dålig månad kanske 9.000. Det är våran verklighet. Om man tar mig som exempel: jag jobbade osäkert i Malmö Stad och jag bor i en MKB lägenhet i andra hand och kontraktet förnyas fyra månader i taget. Och det är erat fel! Det är erat fel att reglerna säger att man inte får boka en vikarie mer än fyra veckor i förväg, det är erat fel att jag inte tjänar så jag kan få en bostad. Det är ni som satt i system att sparka människor för att ge dem osäkra anställningar. Era osäkra anställningar tvingar oss till osäkra boenden för överpris i era kåkar.
Jag och mina kompisar kan inte alls gå ihop och köpa ett hus som du Lari Pitkä-Kangas föreslår. Skulle vi kunna valsa in på banken och säga: tja, låna oss en halv mille visserligen är vi studenter med konstiga jobb och osäkert anställda, men lovar att betala tillbaka. Snäääälla.
Livet funkar faan inte så. Osäkra jobb ger en osäker bostadsmarknaden och det är erat fel. Malmö Stad är en del i det maskineri som tvingar oss till osäkra anställningar för att kunna betala ockerhyror i era mögelkåkar. Ni har satt det i system!
Inom mig kokar jag när jag tänker på det. Det här är 1800-talet allover. Då ägde fabriksägaren bostäderna och fick man kicken blev man bostadslös. Sossarna vältar sig arbetarrörelsens historia och hur det systemet nådde vägs ände. Men fuck you very much. Arbeta i Malmö Stads verksamhet och bo i Malmö Kommunala Bostadsbolag - lite flera led, samma jävla konsekvenser.
Då bad man den snälla fabriksägaren om ackord, idag sitter jag framför datorn och hoppas på att bli bokad fler timmar.
Vem faan sitter man i paneldebatt om det här med? Ingen har ju några svar. Kommuntjänstemännen oc politikerna rycker bara på axlarna och skyller på lagen eller budgeten.
Jag vill inte diskutera bostadspolitik, jag vill diskutera makten över mitt liv. Jag vill inte att de ska ge mig ett hus på nåder, en allmosa skänker man - makt över sitt eget liv tar man.
Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar inte om fyra väggar och tak. Det handlar om att jag, med människor jag litar på och tycker om, väljer ett tomt hus och börjar sakta skissera våra nya liv där. Det handlar om att vi väljer våra liv och dess innehåll och där finns inga räkningar eller hyra (som tvingar oss till arbete).
Och när man tar släggan och slår sönder larmet så känner varenda del i kroppen att det här handlar inte om bostadspolitik, det här är det största jävla fingret åt allting.
När jag ligger där i källaren på St Lars på kartonger och försöker sova med vindjackan över mig vet jag att anledningen till att det känns så jävla bra är inte på grund av cementväggarna och kartongen utan för att jag tagit alla konflikterna jag upplevt på allvar. Jag somnar hållandes M i handen, jag vet att imorgon har vi bara äppelkräm att äta men jag vet också att någonting har börjat som jag inte vet vart det kommer sluta.
Den dagen, 17/5 på ockupationsfestivalen, tar vi två hus och förbi mig springer en till av mina mest älskade återfallsförbrytare: väntar också på beslut om åtal för olaga intrång. Det är för sent att försöka få ut henne, så jag ler och kramar om henne hårt. Förbi mig springer 14åringar som bär kylskåp för att bygga barrikader. Jag stänger in mig på ett av rummen för att ringa, plötsligt lyfts dörren av:
Förlåt, men vi behöver den här till barrikaden vid balkongen.
Jag har inte bestämt mig för om jag vill bo på St Lars, kanske - kanske inte. Men jag vill forma St Lars, när jag satte igång spisen i morse och folk kom med mat så vi kunde göra lasagne så var det så tydligt att det finns någonting utanför att sitta isolerad i sin hyresetta i förorten. Det finns en gemenskap som går bortom shoppinggalleriorna, som går bortom träningslokalen, skolans uppgifter och arbetets dåliga ergonomi. Det är den farliga gemenskapen som får dem att riva tomma hus, att skicka polisen på oss och kasta ut oss så fort som möjligt. Det är den gemenskapen som gör att jag skrattar åt deras böter och den gemenskapen som gör att vi orkar fortsätta.
Det är den gemenskapen som får mig att förstå att kommunismen är en reell möjlighet. Det behövs inte ett partiprogram, det krävs inga övergångsstadier eller proletariatets diktatur utan den är nåbar. Makten över våra liv är ingenting abstrakt, det är ingenting som finns långt där borta och som vi måste vänta på (och de som säger åt er att vänta eller att ta det lugnt avslöjar vilka de egentligen är) utan som någonting vi kan gripa tag i. NU.
Vi behöver inga aktioner för bostad åt alla, ingen bostadspolitik. Vi behöver ingenting som säger ta alla de sociala konflikterna för att ge dem begränsad tid och begränsat utrymme, ska vi skapa en gemenskap för att upplösa den några timmar senare när vi anser oss färdiga? I bästa fall blir vi en våldsam insändare, i värsta fall en kampanjande SSU-klubb. Om man är allvarlig med sin antikapitalism kan man då säga: mellan sju och elva protesterar vi mot [något hemskt och ahr hotfull estetik] för att sen gå tillbaka till alla andra konflikter, till vardagen. Är det ens något annat en just en insändare, en kommentar, ett skådespel? Hur skiljer sig "en fest mot dem rika" avsevärt från en bröstcancergala? Konflikterna i våra liv tar inte slut, vi måste skapa något som inte har en sluttid - ett uppror som inte kan upplösas och gå hem.
Partiet kan dra åt helvete, politiken intresserar mig inte utan ni som är beredda att faktiskt gå in i huset, ni som vågar faktiskt riskera någonting och vara en del av gemenskapen - ni är de enda jag behöver.
Konfliktportalen.se Anders S deltar med liv och lust i bostadspolitiken, Salka skriver om THE SPIRIT OF 01, Total Avlöning skriver om det sociala arvet, vardagspussel skriver chefer förstår ingenting
Och läs Matona som undrar vad chefsjäveln håller på med? och Kom igen Lagena!
fredag 29 maj 2009
Bertil Thunberg hade aldrig Lenin på byrån
Brev till Albert Bonniers förlag AB STOCKHOLM den 23 nov 1983
I berättelsen Statarliv rekapitulerar jag händelser som inträffade under mina föräldrars sista fem år som statfolk. Eller precis sagt: från hösten 1912 till samma årstid 1917. Och resonemangen, personerna elemellan, ha jag försökt återge så korrekt som möjligt.
Och vidare kan jag meddela att namnen på såväl gårdar som personer är uppdiktade. Enda undantaget är mina föräldrar, som uppträder under sitt rätta förnamn.
Jag kan även bekänna, att mycket av det som berättas är – mer eller – mindre självupplevt.
Så lite om mig själv: Jag är född den 1 aug 1905. Och mitt födelsenummer är 050801-xxxx.
Och beträffande mitt jobb, så blev jag skogsarbetare. Ja, mina första lärospån i yrket fick jag redan på hösten 1917, då jag traskade med far tre dar i veckan. Resterande veckodagar gick jag till skolan. Men – efter femtitre års slit – på hösten 1970 – hade motorsågarna fördärvat mig så pass, att jag tvingades lämna jobbet i skogen.
Med vänlig hälsning
Bertil Thunberg
Bertil var min gammelmorfar och skrev manuskript till en bok på sin ålders höst. 1976 gick han en kurs i Praktisk svenska på Linköping universitet och skrev en del noveller, en del av dem fick han publicerade i lokaltidningen. Han tog också en del fotografier och skrev små texter till, även de publicerades i lokaltidningen. Det mesta han skrev berörde skogen och arbetet på något sätt, hur han slet i skogen och den dåliga betalningen. Dagsersättningen låg på ungefär tre kronor, vilket resulterade i ungefär 900-1200 kronor i årslön – beroende på ackordet och beroende på hur mycket arbete det fanns.
Det jag slås av när jag läser hans berättelser från skogen – om att hugga i – och aldrig ha pengar är att så mycket har förändrats men ändå inte. Även om vi inte idag äter lingon och potatis när det inte finns något att äta så äter vi eldorados pasta, även om vi inte sliter i skogen och börjar arbeta som tolvåringar så äter vårdens ergonomi upp våra kroppar. Vi bor inte längre hela familjer på 28 kvadrat (eller så kanske det ser ut för flyktingfamiljerna?) , men vi lägger ut annonser på blocket och hoppas slippa att bo på soffor de kommande tre månaderna.
Jag läser noveller om osäkerheten i att leva upp till ackordet eller inte. Att behöva jobba över för att få ihop pengar, att använda slöa verktyg, att inte få olja för att inte hålla sågen ren från kåda så arbetet blir tyngre. Byt ut ackord mot timlön och du är 100 år fram i tiden. Timlön är det nya ackordet.Istället för att någon apterare (tillsynsman som mätte ut hur man skulle ta ner träden) finns socialstyrelsen och lagarna. På samma sätt som de slet ihop metrar nedsågade träd sliter vi ihop timmar (Men kanske drömmar arbetsgivarna om ackordet igen? Individuell lön?).
I en intervju i lokaltidningen förklarar Henrik Thunberg (Bertils pappa) om hur det egentligen är med relationen nu och då och utvecklingen:
Nej, säger Henrik Thunström och plirar illmarigt, när folk talar om den gamla goda tiden, vill jag inte hålla med riktigt. Fast det är ju klart att den tiden också hade sina goda sidor. Det är ju så förfärligt jäktigt nu, och pengarna räcker inte till trots att förtjänsterna är goda för folk. Javisst, vet jag att man fick mer för slantarna då än nu.
Men tror ni att en statare hade råd att skaffa sig så värst mycket för de 175 kr. om året han fick i kontanter av sin arbetsgivare utom staten? Gumman tjänade hela 15 kronor i månaden genom att mjölka tre gånger om dan i lagårn, men jag slutade till sist med staten och tog skogsarbete fast det var tyngre, ty när barnen växte opp behövde mor vara hemma och det fick hon inte, när hon var tvingad till lagårdstjänst. Undra på att statarungarna var sämre klädda än andra barn, mödrarna hann ju aldrig sy eller lappa eller de till sitt hus, som de borde.
Och nu har vi barnen som kommer och hälsar på så ofta de hinner. Och barnbarn har vi 16 stycken, som i en del fall är så stora att de borde presentera barnbarnsbar, men se de gör de inte för fruarna måste ha sitt förvärvsarbete att sköta. Allt går igen, även om det inte är statarsystem.
Bertils mamma, Gerda Thunberg, hade ledgångsreumatism – statarhustrunas och handmjölkernaskors förbannelse. Min före detta arbetskamrat hade ont i benen och haltade ibland på avdelningen, kommunen ville bli av med henne och erbjöd henne omplacering från äldreboende till hemtjänst, allt för att få henne att säga upp sig alternativt hålla käften och nöja sig.
Bertil Thunberg började som socialdemokrat och satt i styrelsen för Skogs- och Flottningsavd 730 som bland annat drev studieciklar på 50-talet för att hjälpa skogsarbetare att skola om sig från att ”svansa” (såga) för att ”posta om” till motorsåg. Men mormor berättade hur viktig Amalthea-männen var för honom och hur han gärna berättade historien om hur man handskas med strejkbrytare och Ådalen -31 gjorde också intryck. Ju äldre han blev desto mindre socialdemokrat blev han och till slut kallade han sig för kommunist istället.
Det finns en historia om när han och frun, Helga, skulle rösta. I vallokalen fann det dock inga valsedlar för VPK – både Helga och Beril surnade till och röstade på moderaterna istället. Tja, skådespel som skådespel kan man ju tänka sig, eller att sossehatet var välgrundat.
Nedan följer en av novellerna han skrev, det är en romantisk novell och han skrev den på kursen i Praktisk Svenska 1976. Jag tror att den handlar om när Bertil träffade Helga även om inte allt säkert inte är helt sant så är nog det mesta hämtat från verkligheten – så är det med de andra texterna jag läst.
-------------------------------------------------------------------------------------
(Tyvärr finns det ingen titel på texten)
En efter en tystnar motorsågarna denna ovädersdag. Den sista av oss i huggarlaget som går till kojan är ”charmören”.
- Förbannade regn! Väser han emot oss och rister på sig, så att det blir en vattenpöl på golvet.
- Och snöblandat är det också! Konstaterar Oskar i deltagande ton.
Men den sist anlände svarar inte. Han har bara ögon för kaminen. Som han sätter sig så nära, att vi fruktar för brandskador.I brist på annan sysselsättning hade jag börjat stussåka på sittbänken. Fast det kom jag själv inte till insikt om, förrän ”charmörens” fråga väckte mig:
- Har du fått tjejklåden – va?
Skrattet som följer gör mig förlägen. Men en deltar inte i de andras glädje. Det är Egon, lagets fjärde man, som för sin ålders skulle får heta gubben. Hans år är nästan lika många, som våra blir tillsammans.
Men Egon är inte bara gammal till åren, han är det även i skogen. Där han för drygt fetio år sedan – som tolvåring – gjorde sina första lärospån.
Det är något visst med Egon, tycker jag. Något i hans sätt och uppträdande som jag beundrar, och själv försöker ta efter. Ock trots att han är förtiofem år äldre än mig, har jag mer gemensamt med honom än med någon annan jobbare. Framför allt i ett hänseende. Numera. Vi läser båda mycket. Det var förresten han, som väckte mitt intresse. Som han manade fram, genom att med verklig inlevelse återge det han själv läst.
Oskar har bekymmer för sin motorsåg. Den krånglar så ofta. Och ingenting tycks hjälpa. Varken reparationer eller svordomar. Nyss avslutade han sina utgjutelser över sågan, genom att hota kasta den fan-i-vall och skffa sig timmersvans istället.
Jag vänder mig till Egon:
- Gillade du timmersvansen?
- Ja, man hankade sig fram då också. Fast den var billig i inköp och utan driftskostnad. Men det bästa av allt. Den höll tyst! Man behövde inte gå med hörselskydd.
Egon har fler synpunkter om verktygen. Men när han fortsätter, blir han överröstad av ”charmören”, som med högljudd röst låter sin historia kulminera.
-… och när jag kom ut från tjejens rum, kom hennes syster – en riktig goding – emot mig. Sätt dej, sa hon, så ska jag koka kaffe. För det kan du nog behöva! Nu! Så smålog hon finurligt och sa: Du kan gott stanna hos mej! I natt! För det ska du inte behöva ångra! – En annan gång, sa jag och tänkte gå. Men då undrade hon: Om vi inte kunde lägga oss på soffan? Ett slag… - Du förstår, att hon var ”sugen”! säger ”charmören” och grinar mot Oskar.
- Ja, den du! Oskar flinar.
- Men jag kunde inte ”hjälpa” henne, fortsätter ”charmören” i beklagande ton. För jag måste ju i första hand tänka på tjejen.
Egon ler ironiskt, när han med på tonvikt på varje ord upprepar:
- Å inte kunde du ”hjälpa” henne? Så synd då! Rösten hårdnar då han fortsätter: Sådant skitprat! Skäms du inte? För det som du snuskar ner försökte vi – min generation – hålla rent och snyggt. Jag skulle kunna ge dig en annan bild av livet. Från min ungdom!
”Charmören” svarar inte. Han verkar skamsen. Men Oskar, som hellre lyssnar än talar själv, ropar ivrigt:
- Berätta!
Vilken upplevelse skulle inte det bli! tänker jag förtjust och säjer:
- Ja, gör det Egon!
Men Egon drar på det.
- Ja, jag vet inte….
Varken Oskar eller jag vill dock ge upp. Vi är enträgna:
- Nog kan han väl berätta?
Egon tystnar. Han sitter framåtböjd och ser envist ned på sina händer, som stora och valkiga vilar på bordet. Och tystnaden som breder ut sig skulle varit total, om vi inte hört regnet smattra mot kojtaket. Slutligen lyfter Egon huvudet, ser på oss och säjer:
- Ja, ni ska få höra min historia. Det jag nu kommer att berätta hände alltså i min ungdom. Ja, den sammanföll i stort sett med 20-talet. Och från ett av deras senare år minns jag en lördagsnatt i juli, som jag aldrig glömmer. Lördagskvällen började som alla andra och ingenting tydde heller på, att den skulle bli annorlunda än sina föregångare.
Efter sedvanliga toalettbestyr blev jag som vanligt sittande med en bok framför mig. På den tiden läste jag nämligen mycket, i realiteten praktiskt taget allt som kom i min väg. Men helst romaner, för de kom mig att glömma en tillvaro, som jag då ännu inte hunnit anpassa mig till.
Jag minns också, att jag den kvällen avslutade en säregen bk. Handlingen i den grep mig så intensivt att jag drevs ut i natten, för tt i dess svalka tänka över den.
Medan tankarna ältade bokens problem hade jag, helt ofrivilligt, närmat mig dansbanan. Först tänkte jag vända, men så åtrade jag mig och beslöt att gå fram.
Glädjen där framme skulle nog liva upp mig och det var jag i behov av.
I skenet från dansbanan varseblev jag för mig okänd flicka, som allt emellanåt kastade förstulna blickar åt mitt håll. Och eftersom jag inte ville skymma den hon sökte, drog jag mig ifrån dansbanan. Något senare upptäckte jag emellertid till min häpnad, att flickan kom rakt emot mig.
Omedelbart därefter stod hon framför mig.
- Hej! Sa hon och log. Men leendet försvann då hon frågade: Kan ni… för i kväll… låna mig ett par kronor? För jag glömde mina pengar… hemma!
Visst skulle hon få låna! Glad över att få göra denna flicka en tjänst, slet jag upp plånboken och räckte henne en femma: Varsågod!
Hon tog emot sedeln med sänkt blick.
- Tack! Sa hon. Så snällt av er!
Vi de orden möttes våra ögon, och jag tänkte: vackrare ögon finns inte! Och så ung…! Nästan skolflicksaktigt ung , tyckte jag. Allt hos henne får mig att febrilt önska: Måtte jag nu bara få igång ett samtal, så att hon inte genast går ifrån mig!
Men jag fick strax ett nytt bekymmer. Flickan smög sin arm under min och vädjade:
- Kom, vi går upp och dansar!
Ett ögonblick tvekar jag, men flickan och valsmelodin får mig att glömma, att jag är en dålig dansör. På väg upp mot banan delger jag henne mina bekymmer.
- Å, det går nog! Ler hon.
Det visade sig också att hon fick rätt. För efter de första osäkra stegen återfår jag självförtroendet. Och bättre blev det, när flickan uppmuntrade mig:
- Så bra du dansar!
- Tack! Sa jag. I så fall är det din förtjänst!
Medan vi dansar valsen i repris, viskar flickan i mitt öra:
- Jag heter nina!
Min egen presentation uteblir, för hon fortsätter:
- Och ditt namn är Egon!
Förvånad sa jag:
- Hur kan du veta det? Då vi aldrig tidigare sett varandra?
- Jo, sa Nina och log. Jag har sett dig… en gång. Och det glömmer jag inte.
- Hur så? Uppträdde jag olämpligt?
- Nej inte alls! Men den gången hade du bara ögon för de kära böckerna, och såg förstås inte mig, som från någon meters håll med beundran i blicken såg ditt val av böcker.
- Det var på biblioteket då?
- Ja, den kvällen var jag med farbror…
Hon nämnde ett namn, som jag kände igen som bibliotekariens.
- Och det är hans familj jag nu gästar, sa Nina.
Hur länge, tänkte jag ofta den kvällen, ska Nina finna sig i att bara få dansa vals – det enda jag vågade mig på, när det nu vimlade av vana dansörer, som ville dansa med henne. Men nina avvisade dem alla, för hon lämnade min inte.
Plötsligt för Nina det på tal, som hon redan antytt och som jag därför förstod skulle komma.
- Och du som är skogsman!
- Ja, jag arbetar i skogen.
- Dom i skogen har det väj tjusigt? Hennes ögon glänser av beundran. Men jag känner mig illa berörd och säger:
- På sommaren – kanske. Vintern är förstås sämst.
Men nu vill jag glömma alla som är torftigt och grått., för att istället drömma om flickan, som ödet i natt låtit mig möta. Min fantasi börjar redan spinna trådar av kärlek mellan mig och Nina. Jag är så långt ifrån verkligheten, att ropet om sista vals går mitt öra förbi.
Men drömmen består och förändras till realitet, då Nina väcker mig och med underlig blick ceremoniöst frågar:
- Får jag lov?
Vår sista vals fick ett brått slut, för efter ett par varv viskar Nina i mitt öra:
- Vi går nu!
Utanför området stannar vi. Nina vill det. Hon ställer sig rakt framför mig, mycket nära och säger:
- Vad tänkte du på nyss… Innan vi gick upp och dansade? Du såg så bekymrad ut! Har du redan tröttnat på mitt sällskap?
Inför hennes olyckliga min, brister fördämningen inom mig. Jag kysser henne girigt gång på gång. Först våldsamt, sen – när hon slagit armarna om min hals – mjukt och innerligt. Mellan kyssarna viskar jag samma ord:
- Älskling, älskling…
När känslostormen bedarrat, står vi tysta en stund ännu flämtande. I Ninas purpurfärgade ansikte har ögonen fått en sällsam glans och jag hör henne sucka och lågmält säga:
- Äntligen.
Förvirrad lät jag armarna sjunka och sa:
- Förlåt mig!
- Förlåta? Ninas röst låter förvånad då den upprepar: Vad ska jag förlåta?
- Min heta längtan!Som jag väl tänkt dölja… men inte förmådde.
Nina ser på mig, hennes ögon är tårblanka då hon säger:
- Käre Egon! Jag är så glad för vad du har sagt och… gjort. Och hur jag känner det? Ja du märkte väl… Hon rodnar… Att jag besvarade både kyssar och smek. Så gott jag nu kunde förstås, för du är så stark.
Som skogen själv, tänkte jag, då du kramade mig. Men härligt var det!
-------------------------------------------------------------------------------------
Det som framkommer ganska tydligt när man läser berättelsen är Bertils identifikation med sitt arbete och sin läsning. Och det är de två egenskaperna som gör att Nina är intresserad av honom, i början av berättelsen markerar ”Egon”, vilket man får anta är Bertil, mot lössläpptheten (eller lika gärna synen på kvinnor som endast till för sex). Där här berättelsen berättar ganska mycket om 20-talets syn på kärlek men också på arbete som en del av identiten.
Tycker man att det är intressant kan jag rekommendera Lenin på byrån av Andrés Brink Pinto. Han har läst den kommunistiska veckopressen perioden 1921-1939 och hur man producerade normer kring, klass, genus och sexualitet.
I de texterna han har läst berättas olika historier: om kvinnor som är kommunister (men i första hand mödrar), om starka män som slåss mot fascismen och för sin klass, om att man ska ha sex lagom mycket, om borgarna som beskrivs som feminina och svaga, hur man drömmer om sovjet (utan ironi) och vikten av att alltid sätta sin klass först.
När han lägger ihop alla de här berättelserna så hittar han ideal för arbetarklassen och hur alla de här berättelserna hjälper till att skapa en arbetarklassidentitet – den kommunistiska rörelsen ansåg sig vara en rörelse för arbetarklassen och skulle också bygga den nya människan.
Läs den! Låna på bibblan eller beställ här. Vill man läsa mer av Andrés så bloggar han här.
Och boken lämnar mig med en tanke om vad är det vi förmedlar för normer idag? Vad är det för normer jag ställer upp på bloggen för att kvala in i kategorin: en bra arbetskamrat/en arbetsplatskämpe.
Visserligen består inte vänstertidningar idag av så många romantiska noveller; men i propagandan, i texterna, i våra pressmeddelanden, vad berättas? Vad är segrar? Vad är förluster? Vem gör vad? Vem säger vad? Vad är värt att diskutera? Vad tas för självklart? Borde vi använda könsneutrala ord i våra texter istället? Har vi identiteter som aktivister, som socialister, som arbetare, som bostadslösa, som ungdomar, som strejkare, som arbetslösa, som arbetarklass – vart ligger tonvikten och vilket subjekt vill vi ska vara den samlande faktorn och identifikationen ska ligga vid?
Sen ska man komma ihåg att normer inte i sig är dåligt: det är bra med normer om att vi inte skvallrar på våra arbetskamrater, att man inte agerar strejkbrytare och att vi ger faan i att kommentera att folk ser ut som julgranar så länge de uppför sig.
Vill man läsa en till novell av Bertil Thunberg finns den här; Skogen blev mitt öde, och femitre år var jag dess fånge. Berättelsen är ett arbetsplatsreportage från skogen och innehåller inga kyssar eller dansbanor.
Om man är intresserad av skogsbruket finns en bra redogörelse här. Och vill man läsa mer om hur det var att arbeta i skogen kan man läsa Dan Andersson – en av hans dikter Hälgdagskväll i timmerkojan och Thåströms Om Black Jim handlar om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på Klarakvartetten år 1920.
Men vad svarade då Albert Bonniers förlag?
Bäste Bertil Thunberg!
Det finns ett betydande dokumentärt värde i den berättelse du sänt oss, tycker vi. Man får verkligen veta en hel del om en statarfamiljs livsvillkor. men tyvärr har berättelsen inte riktigt sådana skönlitterära kvaliteter att vi kan ge ut den och vi returnerar manuskriptet till dig. Berättelsen var ju dessutom i kortaste laget för att bli bok. Tack för att vi fick läsa!
Med hälsningar från
Hans Isaksson
Jakten på det försvunna manuskriptet går vidare.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel
I berättelsen Statarliv rekapitulerar jag händelser som inträffade under mina föräldrars sista fem år som statfolk. Eller precis sagt: från hösten 1912 till samma årstid 1917. Och resonemangen, personerna elemellan, ha jag försökt återge så korrekt som möjligt.
Och vidare kan jag meddela att namnen på såväl gårdar som personer är uppdiktade. Enda undantaget är mina föräldrar, som uppträder under sitt rätta förnamn.
Jag kan även bekänna, att mycket av det som berättas är – mer eller – mindre självupplevt.
Så lite om mig själv: Jag är född den 1 aug 1905. Och mitt födelsenummer är 050801-xxxx.
Och beträffande mitt jobb, så blev jag skogsarbetare. Ja, mina första lärospån i yrket fick jag redan på hösten 1917, då jag traskade med far tre dar i veckan. Resterande veckodagar gick jag till skolan. Men – efter femtitre års slit – på hösten 1970 – hade motorsågarna fördärvat mig så pass, att jag tvingades lämna jobbet i skogen.
Med vänlig hälsning
Bertil Thunberg
Bertil var min gammelmorfar och skrev manuskript till en bok på sin ålders höst. 1976 gick han en kurs i Praktisk svenska på Linköping universitet och skrev en del noveller, en del av dem fick han publicerade i lokaltidningen. Han tog också en del fotografier och skrev små texter till, även de publicerades i lokaltidningen. Det mesta han skrev berörde skogen och arbetet på något sätt, hur han slet i skogen och den dåliga betalningen. Dagsersättningen låg på ungefär tre kronor, vilket resulterade i ungefär 900-1200 kronor i årslön – beroende på ackordet och beroende på hur mycket arbete det fanns.
Det jag slås av när jag läser hans berättelser från skogen – om att hugga i – och aldrig ha pengar är att så mycket har förändrats men ändå inte. Även om vi inte idag äter lingon och potatis när det inte finns något att äta så äter vi eldorados pasta, även om vi inte sliter i skogen och börjar arbeta som tolvåringar så äter vårdens ergonomi upp våra kroppar. Vi bor inte längre hela familjer på 28 kvadrat (eller så kanske det ser ut för flyktingfamiljerna?) , men vi lägger ut annonser på blocket och hoppas slippa att bo på soffor de kommande tre månaderna.
Jag läser noveller om osäkerheten i att leva upp till ackordet eller inte. Att behöva jobba över för att få ihop pengar, att använda slöa verktyg, att inte få olja för att inte hålla sågen ren från kåda så arbetet blir tyngre. Byt ut ackord mot timlön och du är 100 år fram i tiden. Timlön är det nya ackordet.Istället för att någon apterare (tillsynsman som mätte ut hur man skulle ta ner träden) finns socialstyrelsen och lagarna. På samma sätt som de slet ihop metrar nedsågade träd sliter vi ihop timmar (Men kanske drömmar arbetsgivarna om ackordet igen? Individuell lön?).
I en intervju i lokaltidningen förklarar Henrik Thunberg (Bertils pappa) om hur det egentligen är med relationen nu och då och utvecklingen:
Nej, säger Henrik Thunström och plirar illmarigt, när folk talar om den gamla goda tiden, vill jag inte hålla med riktigt. Fast det är ju klart att den tiden också hade sina goda sidor. Det är ju så förfärligt jäktigt nu, och pengarna räcker inte till trots att förtjänsterna är goda för folk. Javisst, vet jag att man fick mer för slantarna då än nu.
Men tror ni att en statare hade råd att skaffa sig så värst mycket för de 175 kr. om året han fick i kontanter av sin arbetsgivare utom staten? Gumman tjänade hela 15 kronor i månaden genom att mjölka tre gånger om dan i lagårn, men jag slutade till sist med staten och tog skogsarbete fast det var tyngre, ty när barnen växte opp behövde mor vara hemma och det fick hon inte, när hon var tvingad till lagårdstjänst. Undra på att statarungarna var sämre klädda än andra barn, mödrarna hann ju aldrig sy eller lappa eller de till sitt hus, som de borde.
Och nu har vi barnen som kommer och hälsar på så ofta de hinner. Och barnbarn har vi 16 stycken, som i en del fall är så stora att de borde presentera barnbarnsbar, men se de gör de inte för fruarna måste ha sitt förvärvsarbete att sköta. Allt går igen, även om det inte är statarsystem.
Bertils mamma, Gerda Thunberg, hade ledgångsreumatism – statarhustrunas och handmjölkernaskors förbannelse. Min före detta arbetskamrat hade ont i benen och haltade ibland på avdelningen, kommunen ville bli av med henne och erbjöd henne omplacering från äldreboende till hemtjänst, allt för att få henne att säga upp sig alternativt hålla käften och nöja sig.
Bertil Thunberg började som socialdemokrat och satt i styrelsen för Skogs- och Flottningsavd 730 som bland annat drev studieciklar på 50-talet för att hjälpa skogsarbetare att skola om sig från att ”svansa” (såga) för att ”posta om” till motorsåg. Men mormor berättade hur viktig Amalthea-männen var för honom och hur han gärna berättade historien om hur man handskas med strejkbrytare och Ådalen -31 gjorde också intryck. Ju äldre han blev desto mindre socialdemokrat blev han och till slut kallade han sig för kommunist istället.
Det finns en historia om när han och frun, Helga, skulle rösta. I vallokalen fann det dock inga valsedlar för VPK – både Helga och Beril surnade till och röstade på moderaterna istället. Tja, skådespel som skådespel kan man ju tänka sig, eller att sossehatet var välgrundat.
Nedan följer en av novellerna han skrev, det är en romantisk novell och han skrev den på kursen i Praktisk Svenska 1976. Jag tror att den handlar om när Bertil träffade Helga även om inte allt säkert inte är helt sant så är nog det mesta hämtat från verkligheten – så är det med de andra texterna jag läst.
-------------------------------------------------------------------------------------
(Tyvärr finns det ingen titel på texten)
En efter en tystnar motorsågarna denna ovädersdag. Den sista av oss i huggarlaget som går till kojan är ”charmören”.
- Förbannade regn! Väser han emot oss och rister på sig, så att det blir en vattenpöl på golvet.
- Och snöblandat är det också! Konstaterar Oskar i deltagande ton.
Men den sist anlände svarar inte. Han har bara ögon för kaminen. Som han sätter sig så nära, att vi fruktar för brandskador.I brist på annan sysselsättning hade jag börjat stussåka på sittbänken. Fast det kom jag själv inte till insikt om, förrän ”charmörens” fråga väckte mig:
- Har du fått tjejklåden – va?
Skrattet som följer gör mig förlägen. Men en deltar inte i de andras glädje. Det är Egon, lagets fjärde man, som för sin ålders skulle får heta gubben. Hans år är nästan lika många, som våra blir tillsammans.
Men Egon är inte bara gammal till åren, han är det även i skogen. Där han för drygt fetio år sedan – som tolvåring – gjorde sina första lärospån.
Det är något visst med Egon, tycker jag. Något i hans sätt och uppträdande som jag beundrar, och själv försöker ta efter. Ock trots att han är förtiofem år äldre än mig, har jag mer gemensamt med honom än med någon annan jobbare. Framför allt i ett hänseende. Numera. Vi läser båda mycket. Det var förresten han, som väckte mitt intresse. Som han manade fram, genom att med verklig inlevelse återge det han själv läst.
Oskar har bekymmer för sin motorsåg. Den krånglar så ofta. Och ingenting tycks hjälpa. Varken reparationer eller svordomar. Nyss avslutade han sina utgjutelser över sågan, genom att hota kasta den fan-i-vall och skffa sig timmersvans istället.
Jag vänder mig till Egon:
- Gillade du timmersvansen?
- Ja, man hankade sig fram då också. Fast den var billig i inköp och utan driftskostnad. Men det bästa av allt. Den höll tyst! Man behövde inte gå med hörselskydd.
Egon har fler synpunkter om verktygen. Men när han fortsätter, blir han överröstad av ”charmören”, som med högljudd röst låter sin historia kulminera.
-… och när jag kom ut från tjejens rum, kom hennes syster – en riktig goding – emot mig. Sätt dej, sa hon, så ska jag koka kaffe. För det kan du nog behöva! Nu! Så smålog hon finurligt och sa: Du kan gott stanna hos mej! I natt! För det ska du inte behöva ångra! – En annan gång, sa jag och tänkte gå. Men då undrade hon: Om vi inte kunde lägga oss på soffan? Ett slag… - Du förstår, att hon var ”sugen”! säger ”charmören” och grinar mot Oskar.
- Ja, den du! Oskar flinar.
- Men jag kunde inte ”hjälpa” henne, fortsätter ”charmören” i beklagande ton. För jag måste ju i första hand tänka på tjejen.
Egon ler ironiskt, när han med på tonvikt på varje ord upprepar:
- Å inte kunde du ”hjälpa” henne? Så synd då! Rösten hårdnar då han fortsätter: Sådant skitprat! Skäms du inte? För det som du snuskar ner försökte vi – min generation – hålla rent och snyggt. Jag skulle kunna ge dig en annan bild av livet. Från min ungdom!
”Charmören” svarar inte. Han verkar skamsen. Men Oskar, som hellre lyssnar än talar själv, ropar ivrigt:
- Berätta!
Vilken upplevelse skulle inte det bli! tänker jag förtjust och säjer:
- Ja, gör det Egon!
Men Egon drar på det.
- Ja, jag vet inte….
Varken Oskar eller jag vill dock ge upp. Vi är enträgna:
- Nog kan han väl berätta?
Egon tystnar. Han sitter framåtböjd och ser envist ned på sina händer, som stora och valkiga vilar på bordet. Och tystnaden som breder ut sig skulle varit total, om vi inte hört regnet smattra mot kojtaket. Slutligen lyfter Egon huvudet, ser på oss och säjer:
- Ja, ni ska få höra min historia. Det jag nu kommer att berätta hände alltså i min ungdom. Ja, den sammanföll i stort sett med 20-talet. Och från ett av deras senare år minns jag en lördagsnatt i juli, som jag aldrig glömmer. Lördagskvällen började som alla andra och ingenting tydde heller på, att den skulle bli annorlunda än sina föregångare.
Efter sedvanliga toalettbestyr blev jag som vanligt sittande med en bok framför mig. På den tiden läste jag nämligen mycket, i realiteten praktiskt taget allt som kom i min väg. Men helst romaner, för de kom mig att glömma en tillvaro, som jag då ännu inte hunnit anpassa mig till.
Jag minns också, att jag den kvällen avslutade en säregen bk. Handlingen i den grep mig så intensivt att jag drevs ut i natten, för tt i dess svalka tänka över den.
Medan tankarna ältade bokens problem hade jag, helt ofrivilligt, närmat mig dansbanan. Först tänkte jag vända, men så åtrade jag mig och beslöt att gå fram.
Glädjen där framme skulle nog liva upp mig och det var jag i behov av.
I skenet från dansbanan varseblev jag för mig okänd flicka, som allt emellanåt kastade förstulna blickar åt mitt håll. Och eftersom jag inte ville skymma den hon sökte, drog jag mig ifrån dansbanan. Något senare upptäckte jag emellertid till min häpnad, att flickan kom rakt emot mig.
Omedelbart därefter stod hon framför mig.
- Hej! Sa hon och log. Men leendet försvann då hon frågade: Kan ni… för i kväll… låna mig ett par kronor? För jag glömde mina pengar… hemma!
Visst skulle hon få låna! Glad över att få göra denna flicka en tjänst, slet jag upp plånboken och räckte henne en femma: Varsågod!
Hon tog emot sedeln med sänkt blick.
- Tack! Sa hon. Så snällt av er!
Vi de orden möttes våra ögon, och jag tänkte: vackrare ögon finns inte! Och så ung…! Nästan skolflicksaktigt ung , tyckte jag. Allt hos henne får mig att febrilt önska: Måtte jag nu bara få igång ett samtal, så att hon inte genast går ifrån mig!
Men jag fick strax ett nytt bekymmer. Flickan smög sin arm under min och vädjade:
- Kom, vi går upp och dansar!
Ett ögonblick tvekar jag, men flickan och valsmelodin får mig att glömma, att jag är en dålig dansör. På väg upp mot banan delger jag henne mina bekymmer.
- Å, det går nog! Ler hon.
Det visade sig också att hon fick rätt. För efter de första osäkra stegen återfår jag självförtroendet. Och bättre blev det, när flickan uppmuntrade mig:
- Så bra du dansar!
- Tack! Sa jag. I så fall är det din förtjänst!
Medan vi dansar valsen i repris, viskar flickan i mitt öra:
- Jag heter nina!
Min egen presentation uteblir, för hon fortsätter:
- Och ditt namn är Egon!
Förvånad sa jag:
- Hur kan du veta det? Då vi aldrig tidigare sett varandra?
- Jo, sa Nina och log. Jag har sett dig… en gång. Och det glömmer jag inte.
- Hur så? Uppträdde jag olämpligt?
- Nej inte alls! Men den gången hade du bara ögon för de kära böckerna, och såg förstås inte mig, som från någon meters håll med beundran i blicken såg ditt val av böcker.
- Det var på biblioteket då?
- Ja, den kvällen var jag med farbror…
Hon nämnde ett namn, som jag kände igen som bibliotekariens.
- Och det är hans familj jag nu gästar, sa Nina.
Hur länge, tänkte jag ofta den kvällen, ska Nina finna sig i att bara få dansa vals – det enda jag vågade mig på, när det nu vimlade av vana dansörer, som ville dansa med henne. Men nina avvisade dem alla, för hon lämnade min inte.
Plötsligt för Nina det på tal, som hon redan antytt och som jag därför förstod skulle komma.
- Och du som är skogsman!
- Ja, jag arbetar i skogen.
- Dom i skogen har det väj tjusigt? Hennes ögon glänser av beundran. Men jag känner mig illa berörd och säger:
- På sommaren – kanske. Vintern är förstås sämst.
Men nu vill jag glömma alla som är torftigt och grått., för att istället drömma om flickan, som ödet i natt låtit mig möta. Min fantasi börjar redan spinna trådar av kärlek mellan mig och Nina. Jag är så långt ifrån verkligheten, att ropet om sista vals går mitt öra förbi.
Men drömmen består och förändras till realitet, då Nina väcker mig och med underlig blick ceremoniöst frågar:
- Får jag lov?
Vår sista vals fick ett brått slut, för efter ett par varv viskar Nina i mitt öra:
- Vi går nu!
Utanför området stannar vi. Nina vill det. Hon ställer sig rakt framför mig, mycket nära och säger:
- Vad tänkte du på nyss… Innan vi gick upp och dansade? Du såg så bekymrad ut! Har du redan tröttnat på mitt sällskap?
Inför hennes olyckliga min, brister fördämningen inom mig. Jag kysser henne girigt gång på gång. Först våldsamt, sen – när hon slagit armarna om min hals – mjukt och innerligt. Mellan kyssarna viskar jag samma ord:
- Älskling, älskling…
När känslostormen bedarrat, står vi tysta en stund ännu flämtande. I Ninas purpurfärgade ansikte har ögonen fått en sällsam glans och jag hör henne sucka och lågmält säga:
- Äntligen.
Förvirrad lät jag armarna sjunka och sa:
- Förlåt mig!
- Förlåta? Ninas röst låter förvånad då den upprepar: Vad ska jag förlåta?
- Min heta längtan!Som jag väl tänkt dölja… men inte förmådde.
Nina ser på mig, hennes ögon är tårblanka då hon säger:
- Käre Egon! Jag är så glad för vad du har sagt och… gjort. Och hur jag känner det? Ja du märkte väl… Hon rodnar… Att jag besvarade både kyssar och smek. Så gott jag nu kunde förstås, för du är så stark.
Som skogen själv, tänkte jag, då du kramade mig. Men härligt var det!
-------------------------------------------------------------------------------------
Det som framkommer ganska tydligt när man läser berättelsen är Bertils identifikation med sitt arbete och sin läsning. Och det är de två egenskaperna som gör att Nina är intresserad av honom, i början av berättelsen markerar ”Egon”, vilket man får anta är Bertil, mot lössläpptheten (eller lika gärna synen på kvinnor som endast till för sex). Där här berättelsen berättar ganska mycket om 20-talets syn på kärlek men också på arbete som en del av identiten.
Tycker man att det är intressant kan jag rekommendera Lenin på byrån av Andrés Brink Pinto. Han har läst den kommunistiska veckopressen perioden 1921-1939 och hur man producerade normer kring, klass, genus och sexualitet.
I de texterna han har läst berättas olika historier: om kvinnor som är kommunister (men i första hand mödrar), om starka män som slåss mot fascismen och för sin klass, om att man ska ha sex lagom mycket, om borgarna som beskrivs som feminina och svaga, hur man drömmer om sovjet (utan ironi) och vikten av att alltid sätta sin klass först.
När han lägger ihop alla de här berättelserna så hittar han ideal för arbetarklassen och hur alla de här berättelserna hjälper till att skapa en arbetarklassidentitet – den kommunistiska rörelsen ansåg sig vara en rörelse för arbetarklassen och skulle också bygga den nya människan.
Läs den! Låna på bibblan eller beställ här. Vill man läsa mer av Andrés så bloggar han här.
Och boken lämnar mig med en tanke om vad är det vi förmedlar för normer idag? Vad är det för normer jag ställer upp på bloggen för att kvala in i kategorin: en bra arbetskamrat/en arbetsplatskämpe.
Visserligen består inte vänstertidningar idag av så många romantiska noveller; men i propagandan, i texterna, i våra pressmeddelanden, vad berättas? Vad är segrar? Vad är förluster? Vem gör vad? Vem säger vad? Vad är värt att diskutera? Vad tas för självklart? Borde vi använda könsneutrala ord i våra texter istället? Har vi identiteter som aktivister, som socialister, som arbetare, som bostadslösa, som ungdomar, som strejkare, som arbetslösa, som arbetarklass – vart ligger tonvikten och vilket subjekt vill vi ska vara den samlande faktorn och identifikationen ska ligga vid?
Sen ska man komma ihåg att normer inte i sig är dåligt: det är bra med normer om att vi inte skvallrar på våra arbetskamrater, att man inte agerar strejkbrytare och att vi ger faan i att kommentera att folk ser ut som julgranar så länge de uppför sig.
Vill man läsa en till novell av Bertil Thunberg finns den här; Skogen blev mitt öde, och femitre år var jag dess fånge. Berättelsen är ett arbetsplatsreportage från skogen och innehåller inga kyssar eller dansbanor.
Om man är intresserad av skogsbruket finns en bra redogörelse här. Och vill man läsa mer om hur det var att arbeta i skogen kan man läsa Dan Andersson – en av hans dikter Hälgdagskväll i timmerkojan och Thåströms Om Black Jim handlar om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på Klarakvartetten år 1920.
Men vad svarade då Albert Bonniers förlag?
Bäste Bertil Thunberg!
Det finns ett betydande dokumentärt värde i den berättelse du sänt oss, tycker vi. Man får verkligen veta en hel del om en statarfamiljs livsvillkor. men tyvärr har berättelsen inte riktigt sådana skönlitterära kvaliteter att vi kan ge ut den och vi returnerar manuskriptet till dig. Berättelsen var ju dessutom i kortaste laget för att bli bok. Tack för att vi fick läsa!
Med hälsningar från
Hans Isaksson
Jakten på det försvunna manuskriptet går vidare.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)