Forza Italia, Forza Svezia! DEL TVÅ - Att leva i spillorna av ruinen

Spåren efter Berns VD har lett mig till Pesco-Pagano i Italien. En obetydlig ort som genomgått ett betydande förfall efter dess glansdagar på 70-talet. Här lovade Yvonne att hennes imperium skulle återuppstå och hon åter skulle krönas till hotelldrottning.

När jag kommer till Pesco-Pagano står jag rådvill längs stranden och försöker spana efter något stort hotell där Yvonne kan tänkas hålla till. I förväg har jag mejlat kommunen och de har upplyst mig om att det finns ingen Yvonne Sörensen Björud folkbokförd i deras kommun och verket som handhar ansökningar om medborgarskap låter hälsa att de avslagit hennes. Det är alltså inte ens säkert att hon befinner sig i Italien. Jag börjar undra varför jag följer mina idiotiska infall och inte kan vara ens lite strukturerad eller realistisk.

Med sand mellan tårna och tunga tankar i huvudet ser jag mig omkring. Tar på mig skorna och ger mig på vandring genom staden, hela staden sluttar får jag en känsla av. Ingenting är som Malmö, platt och enkelt.

Jag stannar framför hotellet: HOTEL E ALBERGHI och går in. Tänker att det är lika bra att chansa och kliver in. I receptionen möter mig en kort kvinna med en stram page som tuggar tuggummi och surfar på någonting som ser ut att vara facebook. Jag harklar mig och på ringrostig engelska frågar jag om Yvonne och visar en bild, hon skakar på huvudet och återgår till datorn. Jag knackar henne på axeln igen och säger att jag vill ha tag på kvinnan på bilden, att det är viktigt och att jag har åkt ändå från Sverige för det. Hon tittar på mig. Suckar och säger att hon ska ringa sin chef.

Hon kommer tillbaka och ger mig en adress och säger att jag ska åka dit så ska han förklara vad han vet om Yvonne. Jag frågar vem han är och hon säger att det är hennes arbetsgivare, en man som har bott väldigt länge i trakterna.

Jag tar en taxi och skickar ett SMS hem om vad som hänt och vart jag ska. Om någonting går åt helvete, vet de i alla fall vart de ska börja leta. Jag lovar också att höra av mig efter mötet med den här mannen. I taxin så ser jag hur "guidos" fyller gatorna.

Guidos är slang för en arbetarklasskultur i Italien som först var ett skällsord på italienska amerikaner men nu använder italienska thugs det om sig själva. En guido ser ut ungefär som följer: kort hår med massor av vax i som ställs i spikes eller uppåtlugg, solglasögon, kors runt halsen, gigantiska brunbrända muskler som avslöjar flera timmar på gymmet och i solariet, ett tajt linne och ljusa jeans.

När jag kommer fram till huset som hotellets ägare bor i så ligger det lite undangömt och är inte en stor vräkig villa som jag väntat mig. Han häller upp ett glas rödvin och visar mig in i ett vardagsrum. Han undrar vad jag vill Yvonne egentligen. Jag berättar kortfattat om hennes svenska historia och säger som det är: att hon inte kunnat lämna mig i tankarna och att jag mest vill ha en pratstund med henne.

Jag ber honom berätta vad han vet, om han vet något. Han tittar misstänksamt på mig, smackar med läppar och säger att han lika gärna kan berätta det han visste eftersom det inte spelar någon roll nu.

Han sätter sig tillrätta och berättar om hur Yvonne kom till Rosarno med en dåres överlägensenhet "you know, nose in the air and long nails". Hon hade kommit dit och frågat om sin släkting som var delägare i många av husen i Pesco-Pagano när stadens turistkvarter byggdes ut på 70-talet. "But he was dead and testamented everything to some relative in the unites states" och Yvonne hade replikerat att hon bara skulle söka rätt på släktingen och ringa ett telefonsamtal så skulle hon börja arbeta på hotellet.

Släktingen hade upprört ringt till hotellägaren som jag satt mittemot och sagt att han visste om hennes inblandning i Berns konflikten, hon fick inte på några villkor arbeta i någon form av ledning och eftersom hon var papperslös fick inte ett eventuellt arbete kopplas till hotellet. "So we did what we always do with illegal immigrants, we employ them in another comapany that we employ, no dirty hands". Han berättar att de bara anställer sin vita arbetskraft i företaget och resten har de outsourcat. Det gör stor skillnad företagets ekonomi berättar han men också att de slipper handha personalen som är besvärligast, det vill säga de som har det värst och arbetar under störst tidspress.

Yvonne fick arbete i disken, "you should have seen her face", till en något lägre lön än de andra i syfte att tvinga bort henne från Pesco-Pagano. Trots att staden en gång varit en blomstrande ort föll den på 90-talet offer för kriminalitet, turisterna flydde och gamla hotell som blev överflödiga hyrs idag ut till de papperlösa.

Yvonne klarade tre veckor sen stod hon ut, hon började göra väsen av sig på arbetsplatsen, vägra arbeta vissa tider, kräva mer i lön och lättare arbetsuppgifter på grund av sin bakgrund. "Jag svarade henne med ett enkelt: här är ni papperslösa alla lika."

En månad till gick och Yvonne ringde återigen sin släkting i USA för att försöka komma upp sig i företaget eller åtminstone få pengar för sin överlevnad. Hon nekades. Släktingen tyckte han hade gjort henne tillräckligt av en tjänst som gett henne anställning. En utav de papperslösa berättade att det fanns jobb för sådana som henne, alltså vita i södra Italien, eftersom många utav italienarna där hatade de afrikanska immigranterna och det ansågs ha högre status att ha en vit hemhjälp. "She told me that she was worth more and left, I gave her the last payment with some extra to make sure she left" Den stad som hon hade tagit sikte på var jordbruksstaden Rosarno.

Jag frågar om han har sett henne sedan dess och det har han inte. Han plockar med glaset och säger att hon nu inte längre är hans problem. Det är han glad för, de som har haft det bra är inte tillräckligt tacksamma för ett arbete.

Tankfullt läppjar jag på vinet och undrar vad som skulle hända med hans företag om de skulle anställa all sin arbetskraft med lagliga kontrakt. Han skrockar och säger att då kan lika gärna hans bransch lägga ner, det skulle bli för dyrt och ingen skulle ha råd att betala för de tjänster som hotellet bjuder ut. Det är facket som driver oss i konkurs förklarar han och i grund och botten är han tacksam för de moraliskt tveksamma bemanningsföretagen som han vet har kontakter med den organiserade kriminaliteten. Han slår ut händerna och säger: "vad skulle jag annars leva av?"

Jag har inget svar. Istället så undrar jag i tysthet vad vi andra ska leva av. När jag dricker upp den sista klunken ur mitt vinglas frågar jag om det finns något internet i närheten eftersom jag skulle behöva kolla telefonnumret till personen som har soffan där jag ska sova på mitt couchsurfingkonto. Skrockande så klappar han mig på axeln och säger att han just bevisat sin tes om att det måste bli billigare för konsumenter. Jag skrattar och säger att jag är bemanningsanställd i äldreomsorgen, då tittar han allvarligt på mig och säger att ta hand om gamla är ett ärofyllt uppdrag och att jag borde ha hög lön. Skämtsamt säger jag att kommunen säger att de inte har råd om de inte ska höja skatten så att cirkel är sluten, det verkar inte finnas pengar någonstans. Det kan vi enas om.

Han erbjuder mig sin soffa istället som en gest mot att jag stannar upp en stund till och pratar med honom och spelar schack. Schack har inget språk, det är universiellt utropar han. Det som jag spelar schack mot döden. Det har dött så många papperslösa på väg över medelhavet bara för att få slavjobb i företag som hans.

Dagen efter går jag upp tidigt och frågar hur jag ska ta mig till Rosarno. Han ger mig anvisningar till tåg men också ett par varningens ord på vägen: "Det är farligt, som vilda västern, negrerna ställer till med kravaller där. Akta dig!"

***
Pesco-Pagano är en stad som finns på riktigt och det är sant att den togs över av kriminaliteten. Förfarandet med immigranterna i ruinerna av hotellen och deras anställning via bemanningsföretag är inte heller något påhittat. Den som inte finns men som säkert existerar i någorlunda likadan form är hotellchefen jag spelar schack med.

Nästa gång åker vi till raskravallernas Rosarno, besöker en klinik för papperslösa och försöker hitta dokumenterade arbetsskador i journalerna. Vi träffar också en nunna som vill stänga gränsen och en gammal kommunist som nostalgiskt drömmer sig tillbaks.

Forza Italia, Forza Svezia! DEL ETT - omständigheternas tvingande karaktär

När jag åker till Italien för att leta reda på Yvonne Sörensen Björud så vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Senast någon hörde av henne så var det i den södra byn Pesco-Pagano. En tidigare luxuös semesterort men på 90-talet bredde kriminaliteten ut sig och nu hyrs husen ut till afrikanska immigranter. Anledningen till att det är så svårt att få tag på Yvonne beror på ett juridiskt snedsteg och ett sinne för alkohol. För att förstå varför jag söker efter Berns förra VD i ruinerna av en påkostad semesterort så måste vi börja från början.

Yvonne Sörensen Björud började arbeta som VD på Berns Salonger 2007 efter att tidigare arbetat som VD på Svenskt Tenn och innan det på hotellet Birger Jarl. I intervjuer berättar om hur hon längtat till Berns på ledig tid eftersom hon trivs bäst i restaurangbranschen och att hon gillar människor.

Bolaget hon skulle vara VD för drogs vid övertagandet med stora förluster, närmare bestämt 38 miljoner minus. Det föll på henne att se till att bokslutet gick ihop 2009, det slutade på minus tre miljoner kronor (Siffrorna är inget påhitt!). 2010 var ödesåret som skulle bestämma om verksamheten på Berns skulle fortsätta. Det som hade gett det goda minusresultatet skulle också visa sig bli Berns död.

I februari 2010 utbryter en konflikt med SAC Syndikalisterna eller närmare bestämt Storstockholms Hotell och Restaurangsyndikat som driver konflikten om sju städare som sparkats. De har inte sparkats av Berns utan av bemanningsföretaget Berns anlitade. Dock hade städarna sin arbetsplats på Berns. SAC anser därför att Berns är ansvarig även om man lagt städning på entreprenad. Det är en tjänst de köper in och därmed ansvarar för, precis på samma sätt som man ställer H&M ansvarig för deras underleverantörer.

Kanske hade blockaden knäckts om den inte smutskastas så till en början för att ta en helt ny vändning då det bevisades att Berns omfattande registrerade blockadvakter och att all smutsgöra såsom diskning och städning lagts ut på bemanningsföretag med koppling till kriminella nätverk och att dessa bolag utnyttjat städarna under omänskliga förhållanden. Högern som vrålat maffiafack och pekat med hela handen från borgliga ledarsidor tystnade nu och Yvonne Sörensen Björud blev en persona non grata.

Den borgliga valförlusten tillskrevs också konflikten kring Berns salonger men var nog snarare ett resultat av en väljarkår som inte såg skillnad på blocken. I september 2010 så handlade allt om arbete och hur det skulle beskattas. För en som inte arbetade på skatteverket var det svårt att ha en aning om vad som skiljde alternativen åt. Egentligen borde nog valförlusten skyllas på politikens utslätning men också arbetsmarknadens hårdnande tilltag.

Socialdemokraterna gjorde analysen att vinsten berodde på att man lyckats locka över de sista viktiga procenten genom att fånga en del av sverigedemokraternas väljare. Man hade gjort det genom löften om att realisera språktestet. En stor proteströrelse uppstod i valtider och socialdemokraterna lovade ett jämlikt språktest som alla i landet skulle få genomgå. Det skulle vara ett krav för att få komma in i arbetslivet med omsorg om arbetarna på arbetsmarknaden förklarades det. Alla ska kunna arbeta och till exempel förstå säkerhetsföreskrifter men även för att främja en god kamratskap på arbetsplatsen hördes som argument. Språktestet skulle göra människor till jämlikar. Några protester hördes fortfarande bland anarkisterna men dessa röstade ändå inte utan skrev mest på kultursidorna resonerade partiet med stort P.

2011 blev testet verklighet och det var då de riktiga utmaningarna kom för Yvonne. Hon hade vid den tidpunkt hon skulle testas halkat ner i ett riktigt svårt alkoholmissbruk efter att ha förlorat arbetet och blivit avstängd från sina övriga bolagsengagemang. Hennes äktenskap var på upphällningen rapporterade Se & Hör som med jämna mellanrum frossade i hennes olycka.

Testet hade skapat en juridisk gråzon där människor som var födda svenska medborgare men inte klarat testet inte kunde skickas hem men blev fråntagna sitt medborgarskap. Polisen visste om att de existerade och icke-medborgarna kunde ändå hyra lägenheter och arbete, de enda de inte hade rätt till var det sociala trygghetsnätet och avgiftsbelades om de valde att ha sina barn i skolan eller utnyttja andra institutioner. Lönen för dessa (o)medborgare höjdes eftersom de hade mer att betala men blev i praktiken sämre på grund utav alla avgifter. LO-facken kliade sig i huvudet och diskuterade internt att luckra upp beslutet på att inte organisera papperslösa men man inväntade en utredning.

När Yvonne gjorde testet så fann hon sig själv underkänd eftersom hon utvecklat en riktigt rödvinskärring-baginbox-alkoholism. När den socialdemokratiska ledaren i Aftonbladet blåste upp det med stora rubriker deklarerade Yvonne att hon nu skulle lämna Sverige "för att det var ett jävla kommunistland som inte kunde hantera fri företagsamhet". Och hon stormade iväg till Italiens Pesco-Pagano där hennes släkt hade haft hotell och där hon skulle kunna fortsätta med det hon var ämnad för meddelade hon via en notis i Arbetaren som var en nedkortad debattartikel menad för DN debatt.

Sedan dess hade det varit tyst om henne. Den forna hotelldrottningen med ett indraget medborgarskap. Berättelsen är som en grekisk tragedi för mig och jag kommer och tänka på henne flyktigt när jag är i Stockholm i Berzelli Park. Jag var med på en utav blockaderna. För mig är det ett starkt minne om hur vi tog tag i blockadvakter som polisen gripit och rykte tillbaks dem in i kedjan igen. För att överrösta människor som försökte provocera så sjöng vi internationalen.

Sen jag besöket i Berzelli park så kommer minnet över mig då och då. Historien om inte Yvonne släpper mig inte. I mitt huvud fantiserar jag hur det skulle vara att vara henne under blockaderna, i intervjuer har hon gjort uttalanden som:"När jag tog vid hade bolaget förluster på 38 miljoner kronor. Då vaknade jag ofta på nätterna av mardrömmar som handlade om att jag var inne på ett sjukhus där det sprutade blod överallt som jag försökte stoppa."

Hur kändes det då att ha syndikalisterna där varenda helg? Vad drömde hon om då? Jag tänker mig Yvonne som stålkvinnan som sagt att hon avstått barn för kunna viga livet åt arbete. Säkert var det därför hon blev så förstörd efter Berns gick omkull, hennes identitet gick i stöpet med företaget. Jag undrar hur det känns då? När allt som man en gång varit tagit slut. Hon har säkert kämpat mot kvinnlig diskriminering för att nå så långt men behandlade ändå städarna illa. Vad tycker hon om det idag? Var det sådant hon såg sig tvungen att göra för att få Berns på plussidan. En tvingande omständighet?

I mina tankar blir hon allt mer och mer närvarande trots att jag försöker vifta bort henne. Vad gör hon egentligen därnere i Italien i Pesco-Pagano? Fick hon uppehållstillstånd i Italien? Om hon inte har fått det, har hon då lärt sig något? Kan hon språket? Frågorna hopar sig och blir så många att jag till slut inte kan göra någonting annat än att resa ner till Italien. Jag skaffar ett couchsurfing-konto och ger mig iväg med en väldigt mager budget. Vem som ens vill läsa om en avdankad hotelldirektör bryr jag mig inte om då. Jag måste bara få veta hur det gick sen.

***

Det här är första delen av många om VDn för Berns Salonger Yvonne Sörensen Björuds liv i Italien. Det är fiktivt men mycket av det är sant: platser, händelser, sakernas tillstånd i Italien är inte påhittade omständigheter. Sprid gärna en länk eller copy pastea till din egen blogg så att det står på någonting annat på internet än högerreaktionärers åsikter om SAC och Bernskonflikten.

Nästa gång ses vi i Pesco-Pagano där det visar sig att Yvonnes rykte har förekommit henne och vi lär oss vad en guido är för någonting.

Ps. Man kan ju undra varför DN publicerar en artikel om "utpressing" på kultursidorna, märks att de sparkat nina björk. SR hänger på som nyttiga idioter. Arbetaren har intervjuat städarna och fått reda på vad som faktiskt händer. Törs alla de som pekat och skrikit maffiafack ta i det här?

Kapitalistisk biologi - det depressiva isberget

Det finns inga mediciner mot klass. Försök medicinera bort 12års demoraliserande skolgång. Tror du att du kan ge mig en jävla Alvedon då? Tror du att en Alvedon botar arbetets värk? Ge mig hellre en fylla. Den får mig i alla fall att glömma.

Kan man medicinera bort att jag helt kommer av mig när jag går på en krog där folk lyssnar på avantgarde musik och man kan köpa fina drinkar i drömska färger. De är säkert söta och slinker ner lätt. I kroppen känner man sig nog fnissig och ler inställsamt. Inte som den beska ölen eller det sura vinet som gör kroppen oförutsägbar och munnen bitsk.

Det finns inga coacher för sådana som mig. Jag vill inte samtala, ha en dialog eller prata om hur det känns. Vad ska man svara? Skit. Det finns inte ens tillräckligt med positivt innehåll i en jobbcoach för att den skulle kunna förverkliga sig själv medan den vadar till knäna i LSS-exkrementer.

Det finns inget vaccin mot teveapparater. Den står i mitt vardagsrum och lockar mig från böckerna. Den viskar att jag kan ligga i soffan och bara titta, att det inte är några svåra berättelser och att den lovar att vara lätt att ta till sig - vi ska skratta konstlat tillsammans.

Bildbloggarnas enkla språk gör mig beroende. Jag klickar mellan dem och skrattar. Förströelse som fördumning. Som ett barn slukar jag girigt bilderna men det är nog typiskt för min generation. Generationen som aldrig växer upp och schemalägger allting till sen.

Jag föds på nytt om igen. Jag kommer till världen varje dag. Fabriken går igenom mig och sätter samman mig på nytt varje dag. Men med samma usla resultat. Det finns en diagnos för alla oss. I värsta fall går vi genom livet på statlig amfetamin mot vår ADHD och ler när vi bor som djur, arbetar som slavar och äter det frälsningsarmen tilldelar oss medan de maler: tabletter är inte lösningen men de kan vara ett stöd på vägen.

Men helt plötsligt så håller slår han armarna runt mig. Hårt. Hårt. Ni vet när någon håller en så hårt så att man känner att man kan luta sig mot den, släppa taget litegrann. Att man kan släppa sig själv för att man har just överlåtit åt någon annan att hålla ens disktrase-lekamen uppe. Luften strömmar ner i lungorna och att andas ut känns som att rensa kroppen. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Koncentrera sig bara på att andas och känna hur tårarna bränner i ögonvrån.

Teaser: Nästa blogginlägg kommer antagligen vara en intervju med Berns VD Yvonne Sörensen Björud som blivit papperslös i Italien, tvingats arbeta för brödfödan och blivit syndikalist sedan hon inte fått ut sin lön som hon skulle smugglas till Sverige för. I den borgliga pressen talas förskräckt om ett tydligt utvecklat stockholmssyndrom och Anna Lena Lodenius försöker desperat analysera Yvonne Sörensen Björud för att inte tappa sin status som expert på syndikalister.

För dig som inte riktigt har koll på Bernskonflikten finns mycket matnyttigt på sac.se och här är två länkar för den late: länk 1 och länk 2

ps. Mer om diagnossamhället

Long time, no see

Hej, du som läser. Jag har varit lite inaktiv och inte skrivit så mycket på bloggen. Det beror inte på att jag slutat att skriva utan att jag började snickra på ett manus till en bok. En tjej på Federativs Förlag kommenterar texter och säger myndigt: En passiv sats konstrueras så här. Det är ganska skönt när man står där helt rådvill och texten bara stirrar elakt tillbaks på en från skärmen, ja, ibland räcker den till och med finger åt en. Än ingenting bestämt att det ska tryckas men jag vill i alla fall få ihop ett manus.

Det jag försöker göra är att smälta ihop texter för att få dem mindre bloggiga och mer novelliga. Det är skitsvårt. Att hantera bloggen funkar ganska bra: här kan jag skita i rättstavning, ignorera en beskrivning och inte behöva förklara mig exakt (ni hänger ju med ändå) men nu kan jag inte bara skriva allt det som är roligt utan nu måste jag hålla koll på parallellhandling och inte tappa bort någon karaktär samt rita små tidslinjer för mig själv för att hålla reda på vart jag är i berättelsen. Men det är ändå kul på något sätt och jag lär mig mer.

Ni som fortfarande hänger kvar trots det dåliga uppdaterandet, vilka texter tycker ni bäst om? Finns det någon blogginlägg som fastnat extra mycket?

Till slut måste jag tacka för ALLA kommentarer jag fått på alla texter. När jag började blogga så var jag helt överlycklig för att bloggen nådde 30 besökare på en vecka. Det var svindlande att så många läste vad jag skrev och sen när ni började kommentera så var det helt galet. Jag tycker väldigt mycket om kommentarerna, de är så fina och fortsätter hjälpa mig att fortsätta skriva. Så, återigen, TACK.

Bloggen är inte död, den är på sparlåga men min plan är att lägga textstycken här som jag gillar men som inte passar in i texterna. Vi ses!

Glöm nu inte att berätta vad du gillat allra mest.

ps. Om du gillar poetisk politisk teori så kan jag varmt rekommendera: Det stundande upproret av Den osynliga kommittén. Finns också på engelska: The comming insurrection