tisdag 26 augusti 2008

Hur det kom sig att Jeffrey Dahmer blev snut och att du blev gravid.

Fortsättningen på När bomberna faller

Du går av tåget i din hemstad. Det är sen kväll. En natt till efter branden orkade du. Men du var tvungen att dricka ganska många öl efter ditt vaktpass. Av stressen och ångesten efter mordbranden känns inte allting riktigt som det brukar. När du åkte in till sjukhuset imorse röntgade de dig och allting var bra. Du hade inte fått några skador förutom det knytnävsstora blåmärket som helt täcker höger bröst. Det är mörkt lila och du får se till att inte ha några urringade tröjor på dig.

All stress och ångest har gett dig magkatarr. Det är därför du har så ont i magen. Du spyr och får uppstötningar vid de mest oväntade tillfällena. Det en gång som var psykiskt har blivit fysiskt. Läkaren skrev ut BT Ranitidin 150 mg och Sahlgrenska skickade med några tabletter så länge i en papperspåse. Men det känns inte bra. Du är så jävla konstig.

Du träffade en kompis direkt nu när du kom hem, du blev så glad och det kändes så bra att det blev för mycket. På hela dagen hade du inte kunnat äta, men när ni sågs så trugade han på dig en drickyoughurt med en oroad min. Du drack den och ni gick hem till honom för att titta på film, dricka te och umgås. Medan ni går där på trottoaren mellan de nyss tända gatlyktorna så stannar du ungefär var femte minut och spyr upp det du nyss drack. När det har hänt tillräckligt många gånger ger du upp, tänder en cigg och tuggar mentholtuggummi istället.

Det är bara för mycket, du klarar inte av att vara borta för gudarna ska veta att de där ölen i göteborg efter vaktpasset sved som eld i magen. Men du tvingade ner dem ändå. Du klarar inte heller av att komma hem. Det är så mycket du vill säga men inte kan formulera. Det är så mycket som rörs upp, det är så skönt att komma hem, men det är så mycket som ska förklaras som ska sättas ord på, allt ska bearbetas och imorgon ska du gå till polisen för att fotografera dina skador.

Du gör misstaget att gå dit själv. På morgonen har du valt en strechig tröja så att det är lätt att visa, du har även valt en BH man knäpper fram för att du misstänker att du inte kommer gilla känslan av att ta av dig kläderna framför snuten.

Du tar en nummerlapp, väntar nervöst på din tur. Till slut lyser 72 i röda siffror på digitaltavlan. Det är din tur.

Du går fram till kassan, tittar under lugg och de tommaste ögonen stirrar tillbaka på dig. Polisenmannen är något över femtio, har en ganska stor ölkagge (länge sedan fystestet, gubbjävel?), date-rapist-glasögon eller kanske mer seriemördarbrillor (fuck! Han ser ut som Jeffrey Dahmer!) och han tillhör ju inte den skara snutar som tycker det är kul att vara på jobbet och vill göra skillnad, en insats för samhället.

Det här är mer den sura typen som har nedräkning till pension alternativt spöar knarkare just for fun. Den typen har ju såklart inget intresse av att hjälpa dig. Du borde ha fattat det här innan. Man går inte till snuten själv, och man går inte till snutar som ser ut som Jeffrey Dahmer.

Du berättar för honom varför du är där: Mordbrand, jo, jag fick stryk, vill du plåta mitt bröst (det är ganska humoristiskt egentligen att du går in på en snutstation och erbjuder dig att flasha brösten, borde man inte få bokstavskombination för sådant?), till rättegången, bevis, yada yada. Under tiden du berättar det där på din överspända stockholmska som du får när du är nervös så kliar han sig på magen och putsar sedan sina glasögon. Eftertänksamt säger Jeffrey Dahmer:

"Jo, jag känner till det där. Men fotograferar är ingenting vi gör här förstår du. Nä säger han och smackar med läpparna. Det får du ringa Göteborg och fråga om."

Sedan stänger han luckan. Instinktivt vill du banka på luckan, be honom fara åt helvete och fråga om polismyndigheten endast har kameror i Göteborg. Men det gör du såklart inte. Utan du gå därifrån, lite till nedtryckt i skorna och du biter dig i innerkinderna för att fortsätta verka samlad.

Du kommer ut från polisstationen, slår dig ner på bänken bredvid hundrastgården och plockar upp mobiltelefonen. Du ringer mamma (åh! mamma!), kompisar och snuten i Göteborg. Nä, ingen vet egentligen någonting i snutreceptionerna, inte de heller poliser du pratar med för den delen. Du halkar runt i byråkratin som någon jävla Kafkatravesti och din kroppshållning blir sämre och sämre för varje telefonsamtal.

Du tar semester från dig själv ett tag, går hem till en polare och dricker rödvin. Du har sjukat dig från jobbet en vecka så det är okej. Du har inte berättat för chefen vad som har hänt utan har bara nämnt personliga skäl som du inte vill gå in på. Och ja, det är sant, du vill inte gå in på skälen med din chef. Nazister, misshandel, mordbrand är inte sådant som en arbetsköpare ska veta om en, de ska tro att man handlar på MQ och lyssnar Jean Paul och dricker Cosmopolitans ibland och glor på Sex and The City och att man har en pojkvän som är rörmokare och sådant där. Välartad liksom.

Du har bestämt dig för att gå till vårdcentralen och be dem fota istället. Det är dagen efter den här sentimentala rödvinsfyllan. I din mage expolderar det knivar och det bankar i huvudet så du orkar inte. Dessutom finns det ändå ingen kompis som kan följa med dig idag. Och du har lärt dig läxan från igår, myndigheter besöker man inte ensam.

Dagen efter när du duschar ser du att blåmärket börjar blekna något, det börjar övergå från lila till att bli mer gulaktigt. Du måste till vårdcentralen nu. Faan ta dem om region skåne också har alla sina jävla kameror i Göteborg.

Du möter upp din polare, eftersom vare sig du eller han är från stan så hittar ni inte rätt vårdcentral. Men ni hittar en vårdcentral. En jourvårdcentral. Spela roll tänker du och går in.

Där sitter ni i ett gulmålat nittiotalsväntrum med nummerlapp och fyller i varför du söker vård. Och ni väntar, väntar och väntar. En gammal arbetskamrat dyker upp och slår sig ner bredvid er. Hon har sin mamma med sig. Ni artighetskonverserar om ditten, datten och vädret. Under samtalet blir du tystare och tystare, slår ner blicken och går på toa var tionde minut. Inne på handikapptoaletten sätter du huvudet mellan knäna och hyperventilerar. Just nu är allting bara för jävligt, kan inte den där jävla morsan hålla käften?! Hon bara pratar och pratar och är som en karikatyr av Mia & Klaras karaktärer. Allihopa finns i henne.

Du vill bara be henne hålla tyst, du vill prata med din kompis om vad du ska säga till doktorn. Ska han följa med dig in? Tänk om dem säger nej, orkar han argumentera då? Vad säger han då? Vet han att du kommer stortjuta när du går här ifrån oavsett vad som händer?

Men alla de frågorna trasar mamman sönder med frågor om arbete, hur vi har fått våran bostad och förresten, ska ni inte plugga vidare det är ju viktigt på dagens arbetsmarknad när jag var ung då var det ganska annorlunda därför att då var det ju så att jag gick ut gymnasiet och då fanns det ett annat bla bla bla.

Din vilja att vara artig är större än självbevarelsedriften.

Du är onödigt uppklädd idag. Till och med idiotiskt uppklädd, att få av sig den högknäppta skjortan kommer bli ett meck, samma sak med bustiern du har under. Du vet det, men du vet också varför, mer kläder känns som att man är lite mer skyddad. Som att osäkerheten inte kan lysa igenom kjolar, skjortor, linnen och bustiers lika lätt.

De ropar upp erat nummer. ÄNTLIGEN. Ni går in båda två i den där buren där man ska förklara sitt ärende. Du förklarar vad det gäller och receptionisten bara tittar på dig. De tänker minnsann inte fota eftersom det här inte är din rätta vårdcentral och du kommer ju på jourtid då ska det ju vara akut och ja, faktiskt, någon ordning får det ju vara i den medicinska hierarkin.

Såklart börjar du gråta, receptionstanten tittar på dig med trötta ögon och säger att hon skickar väl in dig till en sjuksköterska för bedömning. Väntan. Arbetskamratens mamma maler fortfarande på om landsbygdens problem.

Äntligen sjuksköterska.

Du knäpper upp skjortan och drar upp bustiern, hon ryggar tillbaka. Det där ser ut att gjort ont säger hon. Du hmm:ar till svar. Hon dividerar med sig själv högt om hon ska skicka mig till min rätta vårdcentral eller inte. Har dem tid eller inte? kommer dem hinna innan blåmärket försvinner? Det har ju blivit gult i kanterna.

Du påpekar att det tar tio minuter att ta ett foto. Hon inser det absurda i situationen och ska se till så att du får träffa en doktor.

Tillbaka till väntrummet. Mamman tar livet av dig. Hon har nu gått över till att prata om flingor hon tycker om. Kellogs gör alltid goda, dem kan man lita på men de häller ju så mycket socker i allt nu för tiden som de där cherios till exempel och det är ju minnsann inte bra för barnen. Herregud. Skjut ungarna tänker du. Ge dem socker tills de kräks. Håll käften.

Du ser ett par platser lediga längre bort och du och din kompis skyller på en abstrakt sjukdom som är privat och därför vill ni prata om den här borta. Mamman är uppenbart stött, nästan förnärmad att du inte vill dela allting med henne. Hon tycker nog att du är skyldig henne det efter allt hon har berättat. Dö kärringjävel. Hon bryr sig inte egentligen, du vet att hon samlar på historier och skvaller om folk såsom andra samlar frimärken eller information om nazister.

Du säger ingenting. Din kompis stryker dig över håret och viskar lugnande, han berättar om sina sjukhusbesök, kryddkombinationer han tycker om, vilka i hans klass från gymnasiet som är med barn och sedan börjar börjar han berätta arbetarromantiska historier. Och hela tiden viskande tonläge. Det är så skönt. Du blir så lugn.

Sedan ropar de in dig i undersökningsrummet. Du sitter och dinglar med benen på den läderklädda britsen. Det är ett evigt jävla väntande tänker du. Ungefär som någon sovjetisk brödkö.

Den vita rocken kommer in med sitt stetoskop kring nacken. Han hälsar, du är artig och förklarar ditt ärende. Han lyssnar, nickar och skriver kråkfötter på ett papper.

Så, du blev alltså misshandlad på ett vandrarhem av någon annan som bodde där?


Du bara stirrar bara på honom. Du tycker det är funny haha att du skulle bo med nazister frivilligt och att han får ett ockuperat stationshus till ett vandrarhem. Har han ens lyssnat?

Han ursäktar sig efter att du har förklarat och säger att han ska gå och hämta kameran. Du sitter kvar på britsen och skruvar på dig, snart kommer det där obehagliga momentet då du måste klä av dig. Dörren öppnas hastigt och in kommer den m a n l i g a läkaren och hans m a n l i g a kollega.

Du får en sten i magen, det knyter sig och du mår illa. Smärtan kommer med sådan styrka och sådan hastighet att du stönar till och kryper ihop. Millisekunden efteråt bestämmer du dig, inga jävla bondnassar ska få spöa dig och ingen jävla känsla av utsatthet ska hindra dig från att få dina skador dokumenterade.

Du knäpper upp skjortan, nästan lite för hastigt tar du av dig kläderna. Under tiden står de både männen och stirrar intensivt på varandra, pratar om fiske (sic!) och är noga med att verka oberörda. När du står där i bar överkropp så säger de åt dig hur du ska stå, at du måste vrida kroppen och trots att det hela är över på två minuter så känns det som en evighet. De tar två polaroidbilder som de skriver namn och personnummer på, det hela känns som en scen ur Memento.

När du ska klä på dig står de kvar. Och stirrar maniskt på varandra. Och pratar fiske. Och försöker verka oberörda. Det går snabbt som faan att klä på sig (men du knäpper skjortan brännvin). Du tänker att de skulle kunnat bemött dig så mycket bättre, om du bara hade få varit människa och inte behandlats som en sak. De hade kunnat visa lite medlidande, de hade kunnat lyssna på din berättelse och doktorn borde hämtat en kvinnlig sjuksköterska.

De berättar att bilderna nu kommer finnas i din journal, du okejar att snuten kan begära ut fotona och använda dem i förundersökningen.

Utanför möter upp din kompis, berättar om känslan i undersökningsrummet och blir alldeles tjock i halsen. Så här utelämnad kände du dig inte ens när du fick stryk.

Några dagar senare går du till apoteket i sällskap av en killkompis och går fram till kassan med ditt recept. Receptarien är en kvinna i 60årsåldern skulle du gissa, hon scrollar upp och ner på datorn och förklarar att byter ut det utskrivna preparatet mot ett billigare med samma aktiva substans. Hon klappar till och med om dig och berättar att sura uppstötningar nu kommer vara vanligt en period och att det är inget att vara orolig för.

"Och händer det igen är det inget du behöver åka in till sjukhuset utan bara köpa sådana hära" säger hon och viftar med brustabletterna.

Du betalar går hem och ni funderar lite över varför hon var så trevlig och hur hon visste att det skulle återkomma.

Din mamma skrattar åt dig när du berättar om receptarien.

"HAHA! Det fattar du väl vad man tror om du går i på apoteket med en kille i sällskap och ska ha medicin för sura uppstötningar?"
"Asså, neeej, vaddå??"
"Hon trodde ju att du var GRAVID!"
säger hon och skrattar så att hon kiknar i andra änden av telefonen, 50 mil från dig.

söndag 24 augusti 2008

Seriemord, vilda strejker och skådespel.

Jag jobbar tidigt på helgmorgonen och är hemma på fredagkvällen. I brist på annat bättrar jag på min seriemördarkunskap, frossar i detaljer, ser tarmar som flyger åt alla håll och tycker att det är ganska spännande trots allt. Efter att jag läst det mest intressanta om Son of Sam och andra knäppskallar googlar jag seriemördare och Malmö. Man vet aldrig, tänk om... Fantasin som sällskap.

Jorå, ta mej faan. Det bor en seriemördare här, på Värnhem för att vara exakt. Jag läser och läser i tråden på Flashback (herregud vilket nöje FB är, där vet dem allt om droger, kriminalitet och semiskvaller typ nakenbilder på Basshunter) om sjukhusmorden i Malmö.

Det utspelar sig på en vårdinrättning; Malmö Östra Sjukhus avdelning 26, på deras långvård dvs det vi idag kallar för äldrevård. En 18-årig beredskapsarbetande vårdare mördar på 99 dygn 27 stycken patienter och utför 16 stycken mordförsök.

Han mördar dem med Gevisol. Gevisol är ett rengöringsmedel som används för desificera, han blandar det i saften och ger det till patienterna. Mördaren anses vara "svagbegåvad" och uppger som anledning till morden att han "tyckte synd om dem" och att deras lidande var oacceptabelt. (Kuriosa: om någon minns larmet om " de dödliga kändisparfymerna" för något/några år sedan så berodde det på att parfymerna innehöll samma aktiva substans som Gevisol: fenol. Fenol används till tillverkning av konstfibrer, färger, parfymer, tvålar, läkemedel, tillsatser för livsmedel, sprängämnen och gummi.) Gevisol är frätande och patienterna dog i fruktansvärda plågor. Några drack fogligt, andra spottade och fräste men dem tvingade mördaren att dricka saften. Han berättar: "Det var gubben i rum 1 som kämpade för att få luft från 8 till 12, sen var det över [...] det var Lill-Anna med den gula koftan som ville slippa."

Att antalet offer blev så högt kan bara skyllas på bristande rutiner på avdelning. Man trodde först att nån smittsam sjukdom härjade och när kropparna obucerades fann man frätskador i mungiporna. Dessa frätskador (som Gevisolen orsakat) trodde läkarna hade orsakats av saltsyra som stötts upp från magen. En patient nämnde att hon hade fått en "stark medicin" av [mördaren] men detta togs aldrig upp. Istället avled hon några dagar senare då [mördaren] förmodligen hört att hon pratade om honom och på nytt tvingat i henne Gevisol. Han hade också haft en tidigare anställning på ett annat sjukhus men fått dåliga vitsord med rekommendationen att inte anställa honom inom sjukvården igen. Detta intyg försvann och MÖS fick inget veta.

1979 dömdes han till sluten psykiatrisk vård.

I tråden spekuleras det vilt om att mördarens pappa var en respekterad överläkare och att en mörkläggning har skett, att det fanns en andra medhjälpare och att det var han som var den egentliga hjärnan bakom alltihopa.

Det är som ett random CSI-avsnitt men med en helt annan närhet men jag fastnar mitt i tråden på något annat.

"BC [den där påstådda medhjälparen] var mycket aktiv under den vilda strejk som mentalskötarna i Malmö hade januari 1990. Han höll många brinnande tal och upplevdes av en del som väl fanatisk. Då arbetade han på Rättspsykiatriska kliniken på MÖS. Hans besvikelse när den vilda konflikten upplöstes lär ha varit mycket stor."

Vild strejk! Vild strejk på riktigt? Inom vården? På 90-talet, va? Lägg av. Vårdarbetare får väl inte strejka hur som helst. Jag googlar. Jag hittar ingenting egentligen utom en kommentar på Marcus Birros blogg i kommentaren av antigone längre ner.

"1990 drog jag och tre andra som då var vårdbiträden och mentalskötare ut i vild strejk i Malmö. Ensamma lyckades vi samla 1500 vårdbiträden att under en dag sittstrejka i på våra arbetsplatser. Detta var i samband med att dåvarande statsminister Ingvar Carlsson drog in strejrätten i vårt land. Ja vad hände då med oss? Arbetsgivarna genomdrev lockout men vi skrämde skiten ur dem. Vad var det värsa som hände mig och de övriga “strejkledarna”? Jo vi blev omplacerade…….vilket i sig inte hade ngn betydelse alls. Jag vet att alla människor kan genomdriva förändringar om man bara inte vore så rädd och bekväm."

Jag trillar av stolen. Jesus. Herregud. 1500 pers är jävligt mycket, jag vet inte om det beror på mina internetskillz eller om det inte skrevs så mycket om det. Trots ivrigt letande hittar jag inget mer om det. Jag fortsätter googla vilda strejker och vården. Jag hittar ingenting förutom en kommunalkärring som arbetat som mentalvårdare och beklagar sig över dagbarnvårdarnas strejk:

"Värsta minnet härrör sig från dagbarnvårdarnas vilda strejk 1986. Grunden till strejken var kravet på månadslön. Estelle blev omringad av ilskna, skrikande människor och stämningen var så hotfull att polis tillkallades.
- Jag hade mardrömmar om detta flera år efteråt, säger Estelle och
kan konstatera att dagbarnvårdarna fick månadslön vid det årets avtalsrörelse
och att så hade skett även utan vild strejk."


- Estelle fd Ordförande i Kommunals sektion 40 i Mölndal

Jag sitter nästan och hoppar i min stol framför datorn. Åh! åh! åh! Vild strejk! De hotade fackpampar! Herregud, vad trevligt. Men där är mitt internetgooglande en dead end. Jag hittar inga fler svenska vilda vårdstrejker. Gör du?

Men vad var det Ingvar Carlsson gjorde då? Googla, googla, googla. (Hur gjorde man innan när man letade på internet? Jag har nästan glömt altavista, skunk och annat från internets gryning.)

Ingvar evil Carlsson försökte införa ett strejk- och lönestopp 1990 på grund av att ekonomin var något man kunde skrämma små barn med. Ingen har väl glömt 90-talskrisen? Eller missat sossarnas och borgarnas tjafs om vad som orsakade det hela (gäääääsp).

Regeringen Carlsson ville frysa lönerna och TVINGA fram fredsplikt. Strejkböterna ville de höja från 200 till 5000 spänn, de motiverade det med att det var en höjning som skulle vara tvungen för att behålla fredsplikten. LO:s ledning godkände det hela dock med en viss tvekan. FACKLIG POLITISK SAMVERKAN IS THE SHIT! Verkligen asså.

Men riksdagen var det lite drag i och de röstade nein. Eftersom Ingvar Carlsson är en jävla dramaqueen hade han sagt att regeringen skulle avgå om de inte fick igenom sitt förslag. Så de avgick, för att efter byråkratiskt exercerande bilda en ny socialdemokratisk regering som istället gjorde följande:
Man införde inte den sjätte semesterveckan man lovat utan endast två dagar, övriga tre skulle fås senare. Dem har ingen sett skymten av.
De höjde egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen till 12 kronor/månad
De hävde pris- och hyresstoppen utan att höja lönerna och lämnade till arbetsmarknadens parter att komma överens om någon slags löneökning som blev skitdålig.

Så, nattens sensmoral är något i stil som följer: Seriemördares misstänkta "puppet masters" leder vilda vårdstrejker, kommunal är ena jävla stoppklossar och är helt utan klassmedvetande, facklig politisk samverkan är mord, parlamentarism är ett skådespel och sossarna är backstabbers. Fast jag vet inte om de gett någon kniven i ryggen egentligen, som om vi räknade med dem från början.

Förresten, vet ni vem som lade fram förslaget om strejk- och lönestopp för riksdagen för regeringens räkning? Ledtråd: Hon är partiledare för ett parti som söker "supporters". Tjänster och gentjänster.

Men jag undrar, vet någon mer om sittstrejken i Malmö? Eller mer om vilda strejker i vårdsektorn överhuvudtaget? Skriva gärna i kommentarerna, det skulle vara jättespännande att veta detaljer som organisering, repression, resultat osv.

--------

Ännu mer kuriosa om Saftmorden på Malmö Östra Sjukhus:
Dagar som skakade Sverige:
Gevisol - smaken du aldrig glömmer

Tv3 dokumentär med sjukt smaklöst namn och halvtaskig journalistik men okej tidsfördriv.

Flera av byggnaderna av det som var Malmö Östra Sjukhus står idag tomma. En del används för skolverksamhet, som studentboende och av UMAS rättspsykiatriska klinik. Området benämns idag Sege Park och det finns planer att omvandla området till en stadsdel med bostäder.

MERA MALMÖ NUTCASES: Kannibalen på Kornettsgatan! Malmö var tydligen en farlig stad 1979, saftmördare och kannibaler. Huga!
Tråden på Flashback
Sydsvenskan om kannibalens permission och diagnoser
Kannibalen hotar folk
Kannibalen blir inte åtalad

lördag 16 augusti 2008

We sing, we dance, we steal things

Vi är i en annan stadsdel. Vi är jag och några kompisar och några kompisars kompisar och deras bekanta. En nio, tio personer är vi nog.

Stadsdelen vi är i är ett villaområde där alla har matchande staket. Deras trädgårdar är välklippta och har fint ordnade rabatter kring husen. I fönstrena är det släckt, i något källarfönster lyser en lampa. Jag ser framför mig hur medelklasskidsen sitter där i en ring och försöker författa Kent-texter till sitt broder daniel 2.0-band. Det luktar annorlunda här, det luktar jord, nyklippta gräsmattor och kanske något som jag inte kan kategorisera bättre än klar luft. Och tempot är annorlunda, en moppe hörs visserligen på avstånd men det är inga nattöppna pizzerior, ingen avlägsen fest som studsar mellan höghusen utan det är bara tyst. Jag hör till och med en syrsa.

Men vi är inte här för någon jävla naturupplevelse. Vi är här för att hitta på skit.

Eller jag ska inte göra någon skit. Jag har ingen aning om någonting med bilar, en gång körde jag på fyllan. Det gick ju inte så jävla lysande utan bilen hoppande kängruhopp femtio meter innan jag gav upp.

Men min kompis polare vet hur. Min uppgift är att hålla utkik, tänds det några lampor? Öppnas några dörrar? Kommer det någon runt hörnet?

Så, nu är bilen är upplåst, tyst smyger jag över den krattade grusgången. Det knarrar under mina tygskor. Det gäller bara att tjuvkoppla fanskapet. Jag har ingen aning om sådant heller, kablar hit och kablar dit. Vem bryr sig? Jag är här för kicken.

Vi är ungdomsligisterna. De där som tidningen skriver om som organiserade gäng, spekulerar om det är Hells Angels eller Original Gangsters. Vi vet ingenting om dem, det är inte vi. Vi är från ditt lokala miljonprogram och vi har jävligt tråkigt. Folk kan bara inte ta att man skulle kunna sticka ner dem på en kvart, att den sociala freden är bräcklig och det finns ingen säkerhet i den. Inget är säkert för er, därför beskyller ni oss för att vara organiserade gäng, för att kunna hantera oss. Och det hot vi utgör.

Vi pysslar inte med skit i sitt eget område, nä nä, något slags klassmedvetande har man väl. Vi åker till de lite finare områdena, de som har försäkring och huslån. De kan gott betala, och de är inte ens som betalar. Det är deras arbetsplatser: bankerna, försäkringsbolagen, kreditfirmorna. Så, vem bryr sig? De ska vara glada att de bara behöver betala självrisken, att de har försäkring och vi inte släpper allt hat löst. Då hade de byggt nya hus från grunden. De ska vara tacksamma för den sociala freden. Så. Jävla. Tacksamma.

Är bilen kopplad? Motorn hackar. Snart, snart, snart. Skynda, skynda, skynda. Jag börjar bli nervös. Det är jävla skit att jag blir såhär nervös. Helvete, det är då jag börjar höra i syne och fuckar upp hela grejen. Jag hör steg som inte finns, en gång drog vi utan bil på grund av mina fantasier. Jag kämpar för att skilja mina hjärnspöken från verkligheten och faktiskt vara en någorlunda bra utkik. Mina hjärnspökens steg låter rytmiska och taktfasta, riktiga steg är osäkra och försiktigt prövande.

Det kommer ingen när vi bryter oss in i Volvon, inga andra än mina hjärnspöken. Vi puttar Volvon ut från garageuppfarten (det måste man göra om bilen står illa till, biltjuvar kan liksom inte både syssla med smidig start och fickparkering på samma gång!), min pojkvän sitter i bilen och rattar den rätt från utfarten. Snart så ska jag sätta mig i sätet bredvid honom, knäppa fast bilbältet och sedan på E4:an utanför Gnesta är det dags.

Vi sätter oss i bilen. När vi startar bilen gör vi det så tyst vi kan, nästan obemärkt glider vi förbi de fina husen med och deras välklippta häckar. Nu är vi på väg. Adrenalinet börjar pumpa, från och med nu kan det bara bli roligare.

De andra har ju såklart också snott en bil. Vi möts utanför busstationen i Vagnhärad, röker en cigg och skryter lite om bilarna. Knackar på motorhuven, sparkar lite på däcken och känner på känslan av att ha en fin bil. Det skulle vara någonting att komma hem med, tänk att ge morsan en ny bil istället för att hon ska ha den där orangea Opeln som dessutom är så sjukt pinsam att åka runt i. Tänk om hon skulle kunna få den här. Fast det skulle inte ens ta en dag innan snuten skulle plocka både henne och mig.

Åh, sen dessutom, fy faan vad arg hon skulle bli. Stöld är för henne jämställt med nazism. När jag kom hem, eller rättare sagt när två snutar ko hem med mig efter att jag hade åkt fast för snatteri på Åhléns så sa hon med iskall röst: Det enda som skulle kunna göra det här värre är om du vore nazist också!

Jag stammade fram att jag faktiskt inte var nazist. Inte därför jag trodde att hon någonsin skulle tro det om mig. Men det känns det ändå lite bättre att inte ligga längst ner på skalan, även om det bara är näst längst ner i helvetestratten. Jag är i alla fall ingen nazitjuv utan bara en tjuv.

Vi vet att tiden vi kan behålla bilarna är ganska kort, det dröjer några timmar innan de första grannarna kommer att upptäcka stölden. Jag fimpar, sätter mig längst fram och sätter på rumpvärmen. Det är inte så varmt på vårnätter trots allt.

Vi åker ut mot grustaget, där vi vet att det är ganska öde men bara en kilometer hem till Jonas. Vi bestämmer oss för att det ska vara en kilometer mellan bilarna. Vår bil lämnar den andra i vägkorset.

I bilen sitter jag, min pojkvän, en av mina bästa kompisar som egentligen inte vill göra det här. Men jag har sagt att om hon inte törs det här så ska inte jag följa med henne till hennes pojkväns studentmottagning. Sen är det min pojkväns kompis också. Fyra stycken är vi.

Vi tittar noga på den där mätaren som mäter i hundratalsmeter, nollställer och börjar sakta köra iväg. En kilometer ska vi, nu är vi uppe i 700 meter, snart når vi 1000.

Vi ställer upp oss. Som tur är låg en kilometer exakt på en liten höjd. Min pojkvän tycker det är skitbra för då kommer bilen accelera mer i början och då kommer han få upp högre fart. Jag ringer och säger att vi är klara, att vi är klara att gasa. Adrenalinet och nervositeten gör att jag får svårt att veta om jag ska fnissa eller om jag ska vara rädd, om jag ska tycka något eller hålla käft, om jag borde lugna min kompis eller om allting bara blir värre då.

Fuck it, nu kör vi. G-kraften kittlar i magen när vi accelererar, adrenalinet spritter i hela kroppen. Jag törs knappt andas, deras blå Toyota är som en prick, men som blir större och större. Jag ser mina andra kompisar i den andra bilen.

Jag vill inte det här längre. Helvete, jag törs inte, shit, shit, shit. Så jävla nära är bilen nu. Jag ser mina kompisar tydligt och blir så jävla rädd. På en millisekund bestämmer jag mig för att inte säga något, kniper ihop munnen och tittar med döda ögon framåt.

Samtidigt så vet jag att det är det här jag är ute efter.

Jag vill ju att det ska smälla. Att krockkudden ska explodera i ansiktet på mig, jag vill ha ett blåmärke tvärs över bröstkorgen efter bilbältet. Jag vet att endorfiner kommer att släppas lös i hela kroppen. Det kommer värka i kroppen på det där sättet jag har längtat efter och det kommer sticka i hela kroppen ungefär som det gör när man försöker väcka en arm eller ett ben som somnat.

Det är jag som har hetsat om det här när vi suttit hemma i min soffa. Jag har tjatat och tjatat. Jag har hört historier om det här förut och någon gång innan har vi ju gjort det. Det var ju ett tag sedan sist nu. Fast det är alltid såhär, jag tjatar mest, har varken lärt mig sno eller köra så jag får bara vara utkik och sedan vill jag backa ur sekunderna innan.

Nu är vi så nära. Det rör sig om två sekunder innan det smäller. Men de två sekunderna känns aldrig som två sekunder. De två sekunderna är evighetslånga och jag upplever att inga rörelser är plötsliga utan de förannonseras av små knyckningar på nacken, en rörelse på skulderbladen eller att lungorna fylls med luft som om personen tar sats. Jag hinner också tänka så mycket på de här två sekunderna, jag funderar på varför man kallar blått för blått och varför man inte kallar rött för blått. Kanske var det ingen olyckshändelse att han slog henne? Vad har bibblan för öppettider?

Hur kommer det att bli när de här två sekunderna är slut? Då kommer vi skrattande knäppa loss oss från bilbälten, smaka på adrenalinet och kanske lägga oss på marken och titta på några utav stjärnorna. Sedan så borstar vi av oss, går kilometern hem till Jonas och sover. Kanske att vi dricker några folköl när vi kommer hem till honom och jag hånglar lite med min pojkvän. Sedan kommer vi vakna utvilade, äta frukost på Donken och var och en drar sig så småningom hemåt.

Nu är de två sekunderna slut. Jag hör metall som kolliderar mot metall. En smäll i ansiktet. Krockkudden.

torsdag 7 augusti 2008

DIY-LAS / Skit i byråkratin! Utomfacklig kamp - för snabbare resultat & argare chefer!

Hennes mage hade precis börjat puta litegrann. Den var sådär rund och kunde anas genom tröjan. Än så länge låg kulan ganska långt ner, vissa av arbetskamraterna hävdade att det därför var en tjej för de hade minsann sett en sådan där graviditetsmage förut. Jajjamensan, en tjej borde det bli. Så klart fanns det ju dem som sa emot, att könet på barnet inte berodde på hur magen var format utan temperatur eller kanske sexställning eller så kunde man också märka det på om brösten svullnade tidigt.

Det var barn i luften överallt på arbetsplatsen.

På fikarasterna berättades det förlossningshistorier där blodet flöt, fittor sprack och moderkakor flög åt höger och vänster. Stämningen var outhärdlig.

Det var inte hon som var gravid som tog upp de här samtalsämnena, utan det var resten av personalen som var tacksamma att dela med sig av sina egna och andras upplevelser kring kroppsvätskor och blod.

Det är personalfrukost på avdelningen. Klockan är 10.09 och vi tänker inte lyfta ett finger förens 11.00 prick. Jag, den gravida tjejen och två medelålders kvinnor jobbar. Jag sätter frukostägget i vrångstrupen de två över femtio börjar diskutera sina erfarenheter kring att skita på sig under förlossningen (alla gör det tydligen, så tro inte att du är så j-a speciell och kommer komma undan). Där går bara min gräns. Jag vet att vårdpersonal får helt förskjutna normer (kom förbi en helg då någon är bakis och hela personalstyrkan glatt sitter och diskuterar att bakisskita), men jag kan tycka att vissa kroppsvätskor diskuterar man bara i icke-mat situationer.

Den gravida tjejens anställning närmade sig slutet, hon gick på månadslön och hade skrivit på papper till den 5:e augusti. Nervöst gick hon och hoppades på ett nytt vick, ju närmre vi kom den 5 augusti desto mindre deltog hon i de målande beskrivningarna av förlossningar.

Tydligen fanns det inget arbete åt henne, sa chefen. Nä, det fanns bestämt ingenting alls, som av magi hade hela husets personal blivit pigga, friska och hade ingen lust att ta semester när en gravid tjej har sju dagar kvar tills hon blir Las:ad.

Jaha. Okej. Arg blev hon ju och tyckte att det kändes ganska taskigt. Skulle hon behöva söka nytt jobb för att hon var så nära att få en fast tjänst, just för att hon hade sju arbetsdagar tills den var hennes?

När hon kom ner till oss på avdelningen och berättade det här så smällde förra arbetsplatsombudet med kaffekoppen så hårt i bordet att kaffet stänkte.(Fortfarande sitter det kvar en kaffefläck på den ljusgula tapeten alldeles intill personalbordet, LAS-fläcken.)

Rapporten blev det ingenting av med. Ingenting alls. Nu skulle en vikarie gå och vi skulle få in massa timmisar här och där istället. Alla var jävligt upprörda, varför ville man splittra en personalgrupp som fungerade och som folk trivdes i? Vi satt nästan en timme kring bordet och diskuterade vad vi kunde göra, to hell med pensionärernas jävla kaffe. De dör inte om de inte får sitt eftermiddagssocker.

Prata med chefen? Vägra jobba? Sjuka sig?

Sjuka sig, ja. Att vara sjuk. Att få sjukersättning. Mina arbetskamrater tittar på mig. Vad exakt har sjukdom med det här att göra?

Jag ler och frågar Nina om hon fortfarande har bokningsansvar för vikarier. Visst har hon kvar det.

Nu ska det backlasha att chefen lägger ut sina arbetsuppgifter på oss. Hennes outsourcing av arbete ska vi vrida ur händerna på henne, när hon delegerade ut makt trodde hon bara det skulle leda till ökad arbetsbelastning och att hon skullle slippa personalhantering. Helvete heller. Hon ska få vaska fram en fast anställning som straff. En fast anställning som kommer vara ett halvår innan Lisa blir mammaledig och ser till att stadsdelen får betala en massa pengar. Hon ska ha en fast anställning så att hon ska slippa den och kunna sitta hemma på sina graviditetskilon och käka det hon mani på för tilfället.

Jag förklarar för mina arbetskamrater att man får vara sjuk sju dagar utan läkarintyg (vilket också är en jävla grej, läkarintyg. Ungefär som när man hade lapp från morsan att man inte behövde vara med på skolgympan). Eftersom vi aldrig jobbar sju dagar i sträck så behöver vi dela upp sjukskrivningen på två. Helst sju dagar efter varandra, vi studerar schemat, fördelar karensdagarna. För att det ska bli rättvist så beslutar vi oss för att alla på avdelningen får lägga en hundring som sedan fördelas på de som sjukar sig för att täcka upp utebliven lön och karensdagen.

Sagt och gjort. Vi ringer Lisa. Hon frågar om man verkligen får göra så här. Nä, svarar vi ärligt, det får man nog inte. Men man får inte utnyttja sin personal heller. Nöden kräver handling säger någon i bästa dramaqueenstil. Lisa antecknar datumen, det är nästa vecka med start onsdag, hennes schema slutar måndag.

Eftersom chefen också har lagt ut sjukanmälningarna på avdelningarna så planerar vi att inte säga något. Vi låtsas som att det regnar i Afghanistan och om chefen prompt undrar vad Lisa gör där så låtsas vi ännu mer som det regnar i Afghanistan, jiddrar om vikariebrist och att någon visst var sjuk. VEM SKULLE VI RINGA IN LIKSOM?!?!? VI MÅSTE JU TÄNKA PÅ VERKSAMHETEN. JA HERREGUD VERKSAMHETEN. Fejkad arbetsmoral is the shit.

Onsdag kommer, jag är sjuk. Fnissandes ringer jag in, öveeeerdriver min feber.

"Ja den är minst fyrtioen och en halv grad, sedan har jag fått en släng av delirium också. Jag kommer tillbaks om fyra dagar, då är jag nog frisk från min alkoholdemens. puss!"

Semester i fyra dagar. Naaaajs. Jag gör det nödvändiga av hemarbetet, sen drar jag en sväng till sommarstugan, dricker rödvin och bättrar på brännan. Tack vare att vi lagt ihop pengar är det betald semester. Ingen förlorar något. Förutom kanske kommunen. Och vem faan bryr sig om den? Den kan brinna hur som.

Jag svarar inte på dolt nummer, jag vet att det kan vara chefen. Nej tack. Mina arbetskamrater skickar sms då och då när chefen varit på avdelningen. Än så länge är det lugnt. På söndag börjar jag jobba igen och det är Helenas tur att vara sjuk. LAS-sjuk.

Det är fredag, chefen har inte upptäckt något än. Tonen i smsen jag får håller andan, ingen vågar ta ut någon seger i förskott. Klarar vi oss idag, klarar vi helgen, sedan är det bara två dagar till Lisa behöver jobba. Sedan är hon Las:ad och klar.

Vi klarar fredagen. Så per automatik klarar vi lördagen och söndagen eftersom chefen inte jobbar obekväm arbetstid.

Redan klockan sju måndag morgon är stämningen spänd. Nästan förväntansfull, det är så nära nu. Vi är noga med att hålla Lisa inne hos vårdtagarna så mycket som möjligt, hon städar tvättstugan, vårdtagarnas rum, gömmer sig på personaltoaletten när vi hör de lågklackade chefsskorna mot laminatgolvet.

Chefen frågar saker som: Har det gått bra i helgen? Är ni fulltaliga idag? Alla friska?

Vi böjer sanningen, vi ljuger aldrig men vi säger aldrig hur det egentligen ligger till. I tolvans rum har vi utsikt över den asfalterade parkeringen och därmed över chefen svarta Audi med registreringsnummeret SGK 846. När den åker hem, går Lisa hem tio minuter senare.

Tisdag är sista dagen. Det är tisdag nu, klockan halv nio.

Väntan. Spänning. För minsta lilla ljud är hela arbetskollektivet på fötter.

Vi tror det knappt själva när klockan slår två och Lisa har klarat sin sista Las-dag. Hon kommer bli Las:ad, Las:ad era jävlar! Så jävla Las:ad!

Jag fyller bröstkorgen med torr inomhusluft och andas ut ordentligt. Äntligen. Hur det känns i kroppen kan inte beskrivas med ord. LALALALALALLALALALALLALA sjunger varenda cell. Jag måste vrida upp radion, den spelar schlager men det skiter jag i.

Jag ger Lisa en buggsnurr, två snurrar och en sådan där tvist. VI GJORDE DET! VI HÖLL IHOP! JAG FICK SEMESTER, DU FICK FAST ANSTÄLLNING, ALLA FÅR ETT FUNGERADE ARBETSLAG. Som ess i ärmen ta Lisa fram en alkholfri champagne, skakar den och skvätter ner hela köket. Vi skrattar och skrattar.

Till helgen ska vi alla samlas hemma hos Lisa och grilla. Jag hoppas bara att det inte blir några förlossningskonversationer. Snälla.

Det blir det ju såklart. Som om mina arbetskamrater börja prata väder och blommor och barnbarn bara för att de kom utanför arbetsplatsen fyra väggar?

På måndagen, nästan en vecka efter att Lisa fått alla sina Las-dagar, går hon till personaltjänst på kommunförvaltningen. De var ju inga glada miner över att hon blev Las:ad, men lag är lag även på kommunförvaltningen. Tio minuter efter hon ringt oss och berättat hur det gick kommer en högröd chef nerstormandes.

JAG VET VAD NI HAR GJORT nästan skriker hon andfått. JAG VET, ni såg till att få Lisa Las:ad fast hon är gravid. Ni utnyttjade mitt förtroende för er! NI UTNYTTJADE MIN GODTROGENHET! Jag LÄT er boka vikarier som ett förtroende. MEN DET BRYTER NI! FY FAAN! Har ni ingen respekt för den som är överordnad? JAG ÄR ERAN ARBETSLEDARE! NI SKA LYDA MIG! Jag ska leda och fördela arbetet på den här arbetsplatsen, inte ni. Jag hade sagt nej till Lisa, ni gör som JAG säger! Är det ni eller jag som ska ta personalbeslut? VA!? VA!? VA!? Vem är det som är ansvarig för det här? Vem har gjort vad? DEN KOMMER FÅ SPARKEN! Nu måste jag ju placera ut Lisa här och det är erat fel. Det är ett givande och ett tagande och jag kommer ta tjänsten här. Nå, vem var det?


Ursäkta, det spelar ingen roll. Vi är alla fast anställda. Du kan inte sparka någon utav oss.


Chefen blir blek, tänker efter i två sekunder och stormar ut med orden:
JAG ÄR ERAN ARBETSLEDARE! JAG SKA FÖRDELA ARBETET I FORTSÄTTNINGEN.

Vi ler. Vi vet ju vilka som egentligen leder och fördelar arbete. Och vilka som anställer för delen också.

onsdag 6 augusti 2008

Och hur faan hinner folk med att skaffa barn?

Jag stänger tyst dörren efter mig men det ekar ändå i den långa gulmålade korridoren. Dags att gå hem. Vilken jävla avslutning på dagen.

Jag håller på att explodera. Det kokar inom mig, i varje del av kroppen vibrerar min ilska. Den går ut i fingerspetsarna, ut i hårrötterna och jag spänner varenda muskel i benen för att inte ska ställa mig och skrika i köket på jobbet på ingen speciell. Jag är bara så jävla arg. Så. Jävla. Arg. Så. Jävla. Frustrerad. Så jag säger saker som: Mer sås till fisken? God natt, Sven-Erik. Vi ses imorgon. Ja visst, jag jobbar extra på onsdag. Jasså, kostade den bara 99 kronor?

Hon som står före mig i konsumkön köper två liter cola, en liter blåbärsglass och två påsar frusen Spagetti Carbonara. Hennes ansiktsuttryck är trött och hennes två barn står bredvid rullbandet.

Jag reagerar på att hon köper frusen Carbonara. Vem betalar 40 spänn för pasta, matlagningsgrädde och skinka? Ensamstående morsor. De som är så trötta efter jobbet (ehh, som om de slutade jobba, de har också ett helt hem att sköta) att de inte ens orkar veva ihop fem ingredienser.

Mitt hat får aldrig komma ut som jag vill. Jag kan aldrig dra min chef i håret, sparka sönder någon lift eller hälla vatten i datorn. Jag kommer aldrig vinna. Det enda jag kan få är andrum och mikropauser, men aldrig vinst. Varje dag spenderar jag 10 timmar med att arbeta, ta mig dit och hem för att få leva de andra 14 timmarna på dygnet.

Och på dem 14 timmarna ska man:

Diska, städa, ligga med sin partner, tvätta, uppfostra barn, träna, laga mat, plocka undan litegrann i hallen, bråka om vem som ska diska, städa, tvätta, ringa försäkringskassan för att man inte fått alla sina sjukskrivningspengar, gå till banken, gå ut på någon ball klubb, ha en hobby, shoppa, peela ansiktet, duscha, läsa tidningen, handla mat, fundera över vad man ska handla för mat, surfa på internet efter recept så man vet vilken mat man ska äta, umgås med kompisar, titta på teve, prata med mamma i telefon, besöka någon annan avlägsen släkting, planera inför semestern, fundera på sin eventuella karriär, åka bil, vara politiskt aktiv, skriva dagbok, stajla håret, lyssna på musik, förfesta, diskutera smink med kassörskan på Åhléns så man vet om man ska ha make up-stores läppstift eller det från face, blogga, läsa en djupsinnig bok till sin bokcirkel, betala räkningar, spekulera i aktier (haha, nä, nu skämtade jag) och skriva under någon blankett från något försäkringsbolag.

Jag kanske visst fattar varför man köper Carbonara på påse.

Mitt hat måste ut. Det. Måste. Ut. Jag står inte ut med att vara den person jag är på arbetet. Jasså, du vill att jag ska borsta dina tandproteser. Nä, Bengt-Åke man får inte slåss. Jag tycker att du ska svälja dina Alvedon för annars får du så ont och det vill du väl inte? Som någon nazibödel matar jag även den sängliggande damen som mest gnyr, har ticks och dricker flytande mat. Ett liv är ett liv är ett liv som ska räddas. Även när det livet bara verkar innehålla smärta. Jag står inte ut med att vara förstående även när jag får bajs på armen, även när min chef påpekar att jag är omogen och inte ser ut som man ska ska eller när jag måste trösta anhöriga (do I look like fucking Florence Nightingale?).

Jag bråkar med störiga killar på krogen. Jag välter öl, dansar i någon för att på skrika på honom, går hem och snor meningslösa saker i kiosken och är noga med att kassörskan ser vad jag gör.

Jag står inte ut med lönearbetet, mentaliteten att man ska vara tacksam för att man har ett lönearbete och jag står inte med att jag bara sover fem, sex timmar varje natt för att hinna med arbetet utanför arbetet.

Ibland blir jag jättesnurrig, berättar samma sak tre gånger för samma person, glömmer vilken veckodag det är, ibland känns det som onsdag när det är söndag. Den obekväma arbetstiden tar livet av mig, den är så himla obekväm.

Jag kommer hem och lägger mig på soffan, önskar mig lite Ricky Lake för att det är så himla bra att slappna av till men får nöja mig med dr Phil. Halvsomnar, dreglar lite på kudden (charmigt va?) och funderar på om jag ska laga mat eller om jag står ut med att vara hungrig.

Herregud, det tar ju livet av en att ha lönesamtal med chefen, tänker jag.

söndag 3 augusti 2008

Jag hatar Strindberg och jag hatar människor som gillar Strindberg.

Strindberg är en sekelskiftesförfattare som skrev om män och gillade absint, det vill säga: han var föga orginell på sin tid. Dessutom hade han andra spännande karaktärsdrag som att han hatade kvinnor, levde i ekonomisk kris och skrev tråkiga böcker. Enligt all logik borde Strindberg alltså blivit bortglömd.

Men någonting händer; den wannebe-boehemiska-män-män-män-kvinnohatar-medelklassen glömmer honom inte utan bildar istället ett internt grupptryck att man ska gilla Strindberg eftersom man då uppnått någon slags högre intellektuell och kulturell nivå. Strindberg är litteraturens Pete Dorothy fast med ett utgångsdatum av helt annan kaliber. Detta resulterar i att människor som läst vid insnöade, skitnödiga institutioner säger saker som: "Strindbergs samlade verk är jävligt sexiga" (10års jublieumsnumret av Nöjesguiden). Va faan liksom. Hur jävla desperat får man bli.

Nu rycker alltid Strindbergs försvarare ut: "Han stod upp mot tidens sedlighetsideal!" Jamen, gud vad orginellt. Han ville ligga, det gör ingen Beauvoir.

Och va faan finns det egentligen i hans böcker att hajpa? Han skriver om män män män män, hålla fast sina konstnärsideal, bohemer, en trevlig alkoholism och att vara fattig. Det vill säga Strindberg skriver om män på det sättet han skulle vilja att andra uppfattar honom, som en mysig konstnärkuf. Därför citerar även den wannebe-boehemiska-män-män-män-kvinnohatar-medelklassen (även om man bara nu hatar kvinnor i smyg och kanaliserar allting genom Jan Guillou) än idag Strindberg. Man vill vara den Strindberg hoppades att man uppfattade honom som, lite mysigt kvinnohatandekonstnärskufistisk. I modern tappning blir det väl något i stil med: Sobril, ekologiska bananer och illaluktande studentrum.

Aldrig förr har det varit så radikalt med Marian Keyes, Volvo och semester.