Forza Italia, Forza Svezia! DEL FEM - lämna henne bakom dig!

Jag är på ett härbärge i Rosarno och jag har fått syn på någon sommycket väl kan vara Yvonne. Jag har ställt frågan till personen tvärs över bordet och håller andan.

- Kanske, vem vill du att jag ska vara? säger figuren mitt emot mig med den bedrövliga blonderingen och de slitna kläderna. Hennes händer arbetar med någonting i knäet. Det ser ut om sömnad av något slag. Hennes vänstra pekfinger har en fingerborg på sig och hennes händer är torra. Hennes hus är solbränd som en sådan solariehäxa som finns hemma i sverige. Sådana som solar året om för att se fräscha ut och ser ut som skräcködlor.

- Jag skulle hemskt gärna vilja att du var Yvonne Björud Sörensen. Jag letar efter henne.
Kroppen rycker till.

- Varför då? Har hon gjort något?
- Nej, jag skulle vilja fråga henne en del saker. Vad hon gör här nere och hur hon försörjer sig?
- Om jag vet vem det är, får jag pengar då för att berätta vem det är?
- Hur mycket? Men visst är det du va?
- Jag tycker du kan ge mig 20 euro så svarar jag på varenda fråga.
- Hur vet jag att det är du då? Att du inte utger dig för att vara någon för att lura mig på pengar?

Jag tänker på någon gammal politisk text där det uttrycks att pengars uppgift är att släta över misstro, att det är bedrägeriets försäkring istället för det ömsesidiga. Att pengar är grunden till lögnen. Jag tror det var en gammal text, men trots den påstrukna teatraliska tonen så är det sant. Jag betalar henne för ärlighet. Pengar funktion är att utjämna allt, att göra det utbytbart. Pengar är anledningen till att det finns ett fast belopp att betala ut för ett förlorat ben i en olycka och att det är samma belopp som man kan använda för att köpa en bil. Bil eller ben? Cheap Monday-jeans och ett knull från en gatuprostituerad kostar lika mycket. Allting är utjämnat till en slätstruken sörja. Är inte pengar moralens förfall?

Den största rättigheten vi har nu för tiden är att sälja vad faan vi vill till vem vi vill. Men det som är det luriga i det hela är att så fort man betalat det pris som begärts eller gjort rätt för sig så kan man inte gjort något dumt. Det är inte fel att knulla med folk som inte vill eftersom man betalat det pris som begärts. Om priset betalats så som säljaren har begärt så är gärningen gottgjord. Man får felbehandla så benet amputeras på en diabetiker om man betalar. Allting är gottgjort när transaktionen har gjorts. Nu har jag betalt för att få höra om Yvonnes tid i Italien. Det kostade 20 euro. Lika mycket som fem paket cigaretter eller en tröja på H&M. Värdet finns alltså inte. Det är ett påhitt.

- Jag hittade dig via kliniken för papperslösa, säger jag. Vilka krämpor har du sökt för?
- Skurknän.
- Okej. Då antar jag att allt är i sin ordning. Jag spelar in samtalet och kommer nog mest lägga det på ett flashminne men om jag mot all förmodan skulle sprida det. Är det okej?
- Visst. Det är inte som att det spelar någon roll nu vad jag säger.
- Har du ätit förresten?
- Jag kan få plats med mer.

Jag säger att jag bjuder. Hon, jag och Michel går ut på stan för att hitta en lagom sjavig bar där vi kan prata ostört och inte anstränga min magra ekonomi alltför mycket. Vilken lustig trio vi är! En bitter krokig kommunist, ett hålögt vårdbiträde och en slavarbetande före detta chef. Han klädd i jeans och en röd piké, jag i shorts och linne och hon i halvlång kjol samt en småblommig blus. Jag kan inte låta bli att fråga henne om kläderna.

- Jag är van vid den här munderingen, i princip hela mitt arbetsliv har jag burit kjol, blus och kavaj. Kavajen är det för varmt för. Nu ser jag mer ut som en pastisch på en VD men med gåvokläder. Men jag tvättar kläderna varje kväll för att åtminstone hålla mig ren!
- Tar det inte mycket tid? För hand?
- Har du andra kreativa förslag på vad man ska göra på ett härbärge om kvällarna? Måla en tavla?

Att vi är sammanförda genom pengar lyser åter igenom, det var precis så här som hon förde samman människor på sin arbetsplats, tänker jag.

Jag äter lätt och beställer in en öl. Yvonne äter bara upp tre fjärdedelar på sin tallrik trots att hon tappat en del vikt och inte alls är lika trind som hon var när hon visade upp sig i morgonsofforna för Berns räkning. Jag antar att det är ett sätt att markera självständighet för henne. Att dra upp en gräns.

Jag sätter på diktafonen och spelar in på band att det är okej att jag sprider på materialet. Yvonne försöker se avslappnad ut och ber mig om en cigarett.

- Berätta om Berns! I intervjuer jag har hittat så säger du att du struntat i barn till förmån för att jobba och att du jobbade 60-70 timmar i veckan. Vad kände du då när Berns blev satt i blockad av SAC?
- Då ökade min arbetsvecka ännu mer! Det var hemskt, hemskt, hemskt! Min man som jag redan hade problem med bråkade jag ännu mer med och jag var tvungen att läsa in mig på arbetsrätt. Ett ämne jag aldrig riktigt brytt mig i. Men allting blev så svårt. Jag har liksom slagits för min plats inom den kvinnliga affärsvärlden och vässat armbågarna på olika sätt. Du skulle bara veta vilket gubbvälde det är. Min framgång och avancemang to the next level handlade om att vända Berns Salonger från minus till plus och då mitt upp i allt det här så stövlar några jävla syndikalister in. Fattar du? Jag såg liksom hur det här kunde vara början till slutet om jag inte fick bukt med dem. Företaget hade ju gett sig två gånger men det verkade sporra dem. Att vika sig en tredje skulle bli för ekonomiskt kostsamt.

- Men blev inte blockaden ekonomiskt kostsam då?
- Jo, men det kan man ju inte beräkna från början. Att ge sig in i sådana där strider är ju ett sluttande plan. Man kan inte ge upp halvvägs eftersom man då satsat för mycket för att ge upp då utan man hoppas hela tiden på att ens senaste manöver skulle få resultat. Man är som en SMS-lånare i mentalitet, eller en spelberoende.

Yvonne skrattar åt sig själv, slår sig på knäna och går på toa. Kvar sitter jag och Michel. Jag frågar hur tråkigt han har det och om han förstår någonting. Nä, det gör han ju i ärlighetens namn inte men han säger att han tittar på vårat kroppsspråk. Han tittar på mig och säger att jag borde sitta rakare i ryggen och utstråla att "jag bestämmer" lite tydligare så att jag kanske får bättre svar. Mer lärare och elev! Jag rätar på ryggen.

- Men ni tog ju till en hel del sjuka trick på Berns. Eller hur? Verkar det så vettigt i efterhand att använt PR-firmor med så tydliga kopplingar till politiken? Spionsossar?
- Alltså. Det var jag som drev igenom att städningen skulle ut på entreprenad. Jag ville ha smutsig verksamhet avskiljd från Berns så tycker du då det är konstigt att man anlitar politiker med PR-företag. Vem hade kunnat drömma om att man skulle kunna köpa ordföranden i polisnämnden? Han bestämde ju politiskt om polisinsatserna vid Berns och ökade dem såklart. Jag vet inte om det var ett problem för Berns, det blev nog ett problem för Ullman. Jag fattar ärligt talat inte varför han satte sitt rykte på spel för oss? Desperat antar jag.

- Men jag måste säga att jag tyckte ni skötte konflikten dåligt PR-mässigt. När ni satt i morgonsoffor och pratade om Berns och konflikten så försökte ni sätta er i någon slags offerposition. Att det var så synd om er och det enda budskapet nu i princip fick ut var att Berns var blockerat och att det var svårt att besöka. Planerade det ni det som PR-strategi? Att spela får som går till slakt och förlorare? Vem vill hålla på ett gäng gaphalsade loosers?
- Nä alltså. Sådär tänkte vi inte på det innifrån. I borgerligheten innan de nya moderaterna så var det kutym att anta det perspektivet. Du vet, den lilla människan mot staten. MUF vägrade ju betala TV-licensen, skrev insändare om vilket förtryck det var att man inte fick köpa sprit vid 18års ålder eftersom man då var myndig. De gamla moderaterna var som någons uppstudsig lillasyster. Vi hade helt missat att de nu kommit in i de fina salongerna och var statsbärande. Därför beblandade de sig inte med sådana här konflikter. Så vi fick stöd av sossarna som profilerade sig på allting som de kunde. Lustigt det där, att de blev missnöjesparti. Men ja, man kan ju inte säga att vi anlitade Ullman PR för hans talanger utan vi köpte ju han ordförandeskap i polisnämnden och det faktum att han hade en politisk ställning.

- Men visst du förresten att städarna arbetade under sådana här villkor? Att ni behandlade folk så illa?
- Men hallå. Även om jag inte visste detaljer så är restaurangbranschen en jävligt smutsig bransch. Den är så olönsam att den måste trivas med svarta löner, fusk och trix. Som jag sa så ville jag ju ha all sådan verksamhet avskiljd från Berns för att i alla fall kunna spela dum. Styrelsen tyckte att jag var smart och höjde min lön. Vi bytte ju företag då och då, alltså bytte namn på dem, för att på så sätt göra oss av med problemanställda. Sådan som till exempel organiserade sig fackligt eller ja, mest sådana som sa ifrån. Hotell och restaurang-facket är ju inget problem om folk var med i, de organiserade i princip bara fast anställda och, höhö, den varan hade vi inte mycket av.

Yvonne flinar med hela ansiktet. Jävla råtta tänker jag.

- Ångrar du dig inte idag då? Skulle du ha gjort annorlunda om du visste att du skulle förlorat?
- Idag skulle jag bara lagt mig ner på marken och sagt: okej, jag blir vårdbiträde eller nej, jag blir hemmafru eller jag blir ekonomibiträde på ett medelstort företag. Jag antar att sådana som du inte fattar varför. Detaljer förstår du! Detaljer! Kvinnan har inte ett sådant livsmanus att hon kan handskas med det förstår du. Hennes livsmanus är för tryckt till att klara kurvorna med inte groparna i vägen. Låt mig förklara. Det var aldrig någon som trodde att sju städare och en skitliten fackförening skulle välta mig och se till att moderaterna & co förlorade ett val. I alla kurvorna jag tagit mot toppen så hade jag förlorat eventuella barn och kom hem till ett tyst hem, jag hade förlorat min fritid i arbetet och i någon annan kurva gick min integritet åt helvete eftersom jag tvingades att hela tiden representera företaget jag ägde. Kvinnor är bra på att navigera och göra uppoffringar men i oberäknade situationer så håller aldrig de dina dig om ryggen. Inte männen och inga kvinnor. Absolut inga kvinnor! De är så rädda för att dras med i fallet. Men en man vettu hade aldrig fallit så här hårt eller långt ner. Han hade blivit landshövding eller så. Eller ja, statsminister kanske. Politiken är ju avstjälpningsplats för idioter.

- Fast de välte ju omvalet för den sittande regeringen också, som var fylld av män.
- Ser du dem någonstans här runt omkring oss? Nä, just det. Anledningen till att regeringen föll var väl att striden kring Berns blev en stor snöboll som kom i rullning. Så även om sossarna körde PR-maskinen så fattade ju folk vilka det var som ville fortsätta med bemanningsföretag. Sossarna är ju så ängsliga att de gör som folk ville och han Ullman skickade de ju istället till något kommunfullmäktige där han inte kunde göra skada. För kvinnor är det detaljer som är farliga, inte de stora uppoffringarna som visserligen gör livet miserabelt men vårat liv går åt helvete på grund utav kaosteorin. Dessutom är kvinnor så skadeskjutna mentalt av samhället att de borde åka på behandlingshem med alla sina krav och sin ångest. Herregud, jag trodde att folk inte ville göra affärer med mig för att jag var fet. Men anledningen var ju för att jag var kvinna, att de inte litade på min förmåga. När man blir fattig blir man lite nyktrare. Ja, tänk, kanske är det inte allt erat kommunisttrams som kommer välta utsugarväldet eller vad ni nu kallar det utan detaljer som att oljan tar slut.

Hon fortsätter och pekar på Michel: - Jag vet att han minsann är kommunist, det viskas om honom på kliniken. Han masserar folk.

Jag surnar till och fräser: - Har sådana som du råd att hata någon som vill dig väl? Det har väl inte varit överskott på den varan? Jag rätar ryggen och blänger på henne.

- Nä. Egentligen har jag väl inte det. Men man blir ju frustrerad. Jag ser ingen väg framåt egentligen. Jag vill bara slippa allt. Mardrömmen vore väl sovjet där man måste tro att man är fri när arbetar.

- Tror man inte det i Sverige också? Att välfärd och demokrati är att alla får ett jobb att slita ut sig på? Den enda frihet som finns är att välja jobb eller tandkrämsmärke.
- Men jo, men det är ju ingen som kämpar på det sättet. Eller jo, men äh, jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland hatar jag bara allting jag är och jag någonsin varit. Allt jag varit är mitt arbete som jag då valde och nu tvingas på mig. Här nere är jag papperslös arbetare och då VD. När jag förlorade jobbet så förlorade jag min identitet. Det var därför det blev skilsmässa och jag började supa.

Yvonne berättar om hålet inuti i henne som var tvungen att fyllas med någonting och det enda hon kom på att fylla det med var sprit. Det var så hon löst det tidigare. Hon har ingen aning om vad hon annars skulle fyllt det med eftersom hon själv tycker att det då var försent att bli någon annan. Livet hade redan mejslat ut vem hon var som person. Trots allt var hon ju 55 år fyllda och hennes man hade gift sig med en affärskvinna av ett speciellt snitt. När han insåg att hon bara var en spillra, att hon skulle tvingas bli någon annan. Skiljde han sig illa kvickt. Det hade inte funnits en terapeut på hela jordklotet som kunde hindra den utgången eftersom den var en konsekvens av att karlfan var förutseende och inte hade slut på kärlek. Yvonne konstaterar att den var väldigt oslut då den räckte till en yngre kvinna med råge.

- Hur tänkte du egentligen då du gick full till språktestet?
- Jag planerade det minutiöst noggrant att bli alkoholist. Doserade och handlade på bolaget som en dåre. Så var det ju såklart inte, du är så naiv. Jag skulle bara ta mig en liten jäkel på kvällen innan men det slutade med drinkar för att kunna sova. Värdelöst. Och jag pratar helst inte om det men är det något jag har lärt mig så är det att man som sagt inte väljer så mycket här i livet som man tror. Man är mest en lus i den jämmerdal som kallas Sverige, fnissar Yvonne.

Hon forsätter: Jag tänkte vara förutseende när jag blev av med passet, sålde huset och stack hit. Tänkte att jag kunde leva ett lagom-liv härnere. Men ja, som sagt, det här med detaljer förstör det.

- Jag har ju följt dig. Jag vet att du var för divig i Pesco-Pagano och att du jobbar som hushållerska. Så jag tänkte fråga dig lite hur det ser på jobbet och så. Min tanke är att vi har mer gemensamt än i Sverige.
- Vart jobbar du?
- Äldreomsorgen.

- Har du andra prioriteringar nu eftersom du har låg lön? Har du ett annat sätt att leva. Jag tänker på saker som att man inte behöver planera matlista när man har ett oändligt matkonto till exempel.
- Ja, gud ja. Jag har fått lära mig att laga billig mat men också vad mat kostar. Det är helt sjukt dyr! Men vi får inga pengar så gissningsvis vet jag vart mellanskillnaden hamnar. Men sådana saker som jag inte gjorde innan också: städa efter mig. Innan jag kom till Italien kan jag inte minnas när jag städade en toalett sist. Eller diskade! Allt sådant var bortrationaliserat för mig, utlagt på entreprenad. Jag fick lära mig från början, det var en stor lärdom för mig hur samhället tar bort sambandet mellan orsak och verkan. Skitar man ner från man städa upp.

- Fast på ett samhälleligt plan skickar i väl våra sopor till u-länder också. Ingen vill ju ta hand om sitt. Men vad är det värsta du har drabbats av härnere, hur behandlar de dig?
- Jag är vit så mig gör de inte vad som helst mot. Men ja, en gång när jag inte fick ut min lön så fick jag hjälp av några att driva in den själv. Vi åkte ut dit och hotade bonden i maskering och sen fick jag pengar. Men en sak jag också har märkt är hur många märken i kroppen arbetet lämnar efter sig: ärr, skavsår, blåmärken men också en trötthet i kroppen som är obeskrivlig och endast kan upplevas. Jag har också blivit lite botad från mitt negerhat härnere eftersom jag lever som de så blir jag som de.

Jag stirrar på henne och blir tyst. Tantjäveln är så dum ändå. Kärring. Jag hade trott att hon skulle ändå vara ångerfull på något vis men icke. Eller inte så som jag vill. Att kalla sin arbetskamrater för negrer är lite väl magstarkt.

Rätt överbordet tittar en ynklig, grå och rynkig gestalt på mig. Hennes gröna ögon borrar sig in i mig och jag vill vika med blicken men är fast besluten att inte ge mig. Inte alls. Det uppstår en sjuk form av arga leken. Till slut punkterar hon den spända stämningen med:

- Får jag följa med hem till Sverige?
- Nej, replikerar jag blixtsnabbt. Jag vet inte vart det kom ifrån. Men under samtalet tror jag att jag har svarat på alla frågor jag ställde mig själv inledningsvis om det här var okej enligt moraliska frågeställningar.
- Jag har inte råd. Och jag kan inte gå i god för dig i tullen. Du får ta buss eller tåg. Båt kanske till och med funkar.
- Men jag har inga pengar. Inga alls.
- Lilla du. Det har inte jag heller. Det kanske jag hade haft om sådana som du inte konstant sänkte gränsen neråt.

Jag reser mig upp och går därifrån. Hatet hade fått blomma ut och även om man inte ska sparka på de som ligger så kunde jag inte hålla mig. Det var skönt. Skönt att få se besvikelsen i hennes ögon. Skönt att slippa leverera medlidande. Jag vågade elda under min vrede. Michel följer efter och ropar:

- Vad är det som är fel? Sa hon något elakt?
- Nej, men jag kan inte, jag kan inte, säger jag. JAG KAN FAAN INTE JAG KAN INTE!!! HON KAN INTE BE MIG OM NÅGOT SÅDANT!
- Bad hon dig om en hemresa?

Jag gnyr och det dåliga samvetet sköljer över mig. Det dränker mig faan innifrån. Borde jag hjälpa henne? Jag tittar med stora ögon på Michel.

- Med vilka pengar då? Du kan inte betala. Dessutom har du inget världsansvar och speciellt inte för någon som klättrade över lik när det begav sig. Människan är summan av sina handlingar och att hon inte omger sig med människor som inte älskar henne kan du inte göra någonting åt. Jag går tillbaks och hämtar en adress som vi kan ge till hennes före detta man. Sen är det upp till honom.

Jag säger inte ett ljud och sätter mig på trottoaren. Jävla skit att jag alltid blir så hysterisk. Han kommer med lappen och vi tar farväl. Han ger mig sin mejl och hastar iväg i natten. Jag åker hem dagen efter till Sverige och undrar om jag är riktigt klok.

---------------------
Där var följetongen slut. Givetvis vet jag inte om detaljerna i Yvonne Sörensen Björuds privatliv men gissar att hon inte står ut från mängden. Rövarhistorien PR-byrån och köpta sossar är helt sann hur uppåt väggarna den än låter. Arbetaren lägger korten på bordet.

Om någon från berns eller med anknytning till konflikten på arbetsgivarsidan läser. SNÄLLA KOMMENTERA. Jag ber er. GE OSS LYTESKOMIK. Då ska jag skriva ut kommentaren och rama in den. Jag hatar er. Bara så att ni vet.

Ni andra med hjärtat på rätta ställe vill jag såklart också att ni kommenterar. Vad tyckte ni? Var det ett bra sätt att förklara komplicerade processer? Var det spännande? Tills vidare: kört hårt och kör över alla idioter.

Forza Italia, Forza Svezia! DEL FYRA - bakgårdens skräpiga ekonomi

Jag sitter i en lokal och läser jornaler på en klinik för papperslösa. Jag har hittat en journal som kan vara den jag söker: förra VDn för Berns salonger Yvonne Sörensen Björuds journal. Om det inte är hennes journal kan jag lika gärna åka hem. Då har jag inga andra spår att gå efter. Då är hon försvunnen.

"Kan du översätta vad som står i journalen?"

Jag förstår inte alls, jag kan ingen italienska." Michel tar upp glasögonen ur bröstfickan och sätter dem på näsan. Han ger mig ambivalenta känslor, han är en jävla gubbe men ganska egen på ett roligt sätt. Om det här vore en Stieg Larsson-bok så skulle vi antagligen ligga med varandra såsom den där punknördtjejen och han journalisten. Patetiskt.

Han läser:
"Pat. har sk skurknän och nariga fingrar med förhårdnader. Pat klagar över värk och att hon blivit "ful". Arbetar som hembiträde hos Marchetti. Från Sverige.
Behandling: Salicylsyrevaselin som är receptfritt på varje knä på kvällen och täck sedan de insmorda områdena med plast och låt det vara över natten."

Han tittar på mig och säger "Tror du att det kan vara hon?"

Jag vet inte om det är hon, det står ju att hon är från Sverige och journalen är märkt Yvon. Jag är försiktigt hoppfull och vi har nu ett efternamn vi kan kolla upp och fråga om det var hon. Om de känner igen henne från bilderna.

"Nunnan jag pratade med innan jag kom hit sa att jag kunde få besöka kyrkans härbärge för att se om någon där visste någonting. Vill du följa med? Det blir alltid bättre med sällskap."

Han nickar och plockar ner sina glasögon och frågar om jag vill ha en kopia av journalen. Jag vet inte riktigt vad jag ska med det till men tänker att det är lika bra.

Han berättar att släkten Marchetti är släkt med borgmästaren och att den släkt varit rik väldigt länge. Om de har kontakter med maffian vet han inte men Michel blir inte så förvånad att just de har anställt Yvonne, det handlar väldigt mycket om representation i höga skikt i samhället. Och då är ju en vit hushållerska finare än en svart eftersom en vit antas ha högre lön men också bättre etikett och kunna föra sig. Tur för Yvonne då. Hushållerskan som en förlängd representation av familjen.

Han har ingen aning om hur vi ska komma i kontakt med den familjen eller hur vi ska få tag på någon som jobbar där. Medan vi går längs gatan så känner jag hur tröttheten och ångesten drabbar mig, den sköljer över och sköljer igenom mig. Det här leder ta mig faan ingenstans. Jävla massagekommunistjävel. Jag vill bara vråla åt honom att han kan väl gå och massera någonting och se om det hjälper! Men på samma gång är det hans förtjänst att jag ens kommit såhär långt. Min frustration tar jag nog bara ut på honom.

"Du, jag måste hem och duscha innan vi går till härbärget. Min svenska kropp klarar inte sådan här värme."

Han nickar och säger att han borde göra samma sak men frågar om vi inte ska äta middag ihop ändå? Så att jag kan berätta om Sverige men också så att vi kan samtala om vad jag ska göra den gången jag hittar Yvonne. "Tänk om hon ber dig ta henne med till Sverige, vad gör du då?" Tanken har inte ens slagit mig, jag har hela tiden tänkt att hon har det så pass bra att hon inte kommer be mig om någonting. Att hon utan vidare kommer låta mig intervjua henne och att hon kommer svara på frågorna i en välklippt page så som hon såg innan landsförvisningen. Den enda skillnaden skulle vara hennes skurknän.

Jag får en klump i halsen. Kan jag ens träffa Yvonne vid närmare eftertanke? Vad kommer det mötet förpliktiga mig att göra? Jag tar farväl av Michel och vi kommer överens om att vi ska ses utanför kliniken om två timmar.

Medan jag står i duschen hos människan jag lånar soffan hos så börjar jag tänka allt mer intensivt. Vad om hon har blivit drogberoende? Varför skulle hon inte vilja fly härifrån? Kan man ta hem en människa till Sverige och tro att man kan klippa banden där? Att då har jag gjort mitt? Hon kommer ju inte leva bättre i Sverige än här antagligen. Hennes förlust av Berns-striden gjorde henne ju till mer persona non grata än Sven Otto Littorin. Men så är ju läget hela tiden, det går allt mer åt skogen för kvinnor, de har lättare att glida ner i fattigdom än män. Men jag vet inte heller om jag kan känna någon solidaritet eller ens tycka synd om henne för att det gick som det gick. Det är ju inte direkt som att hon engagerar sig för futtiga kvinnolöner i offentlig sektor.

Och så slår mig insikten: vad händer om hon inte ens vill bli intervjuad utan jag står där med skägget i brevlådan? Vad händer om hon skäms så mycket att hon blankt säger nej? Jag kan ju inte lova att publicera hennes historia någonstans eller att någon ens kommer få höra den. Ska jag erbjuda henne pengar? Ska jag göra hennes berättelse till en handelsvara? En tragedi som man betalar för att få fråga om? Helt plötsligt vet jag inte ens om jag vill ha den här intervjun. Om jag har mage till att be henne om det.

Jag tar på mig jeansshorts och en t-shirt. Allt obehag av hela situationen får mig att vilja vara osynlig, att försvinna, stryka längs väggen och höra berättelser istället för att tvinga fram dem. Men såklart så vet ju jag också att jag inte kommer smälta in. Hudfärgen avslöjar mig direkt. Och språket. Och mitt osäkra sätt att röra mig.

När jag kommer till kliniken så kommer Michel och hämtar mig. Vi går upp i ett gammalt hus med knarriga trappor. Han har gjort en enkel pasta och jag slår mig ner vid det gamla köksbordet. Han häller upp ett glas vin till mig och frågar hur det är i Sverige, har vi också stora illegala bostättningar som de har i Rom? Jag tittar på honom, "vad menar du?"

"Kåkstäder! Utan el, vatten eller avlopp. Bara i Rom finns 60 stycken sådana. De lever som djur och får inga arbeten. De är inte ens som en arbetarklass utan är liksom utanför allting."

Jag hmmmar och vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, har det varit incidenter med husvagnasbyar som hyrts ut till missbrukare som kommunen misskött, visst har en del arbetat så mycket att de inte brytt sig i att skaffa bostad utan sover på jobbet och en del som jag känner försörjer sig på småstölder och bedrägerier. Men de sover inte i kåkstäder, eller är det som är konsekvensen av trycket på bostadsmarknaden så småningom? Inte vet jag.

"Det finns ju skrotletare i Sverige, knarkare som försörjer sig på att stjäla koppar och skala av plasten från kablarna. Sedan så säljer de det. Det har också efter krisen vuxit fram en andrahands-marknad. De som är ärliga har gårdsloppisar eller letar i soprum och containrar efter saker att sälja till andra hands-butiker. De som är oärliga stjäl saker och säljer."

"Du vet, förut undersökte vi fabrikerna och möjligheterna att kämpa mot chefen och företaget där. Jag tror fortfarande att det är viktigt att förstå vad arbetet gör med en och hur de försöker bestämma över en. Men, alla de här som är utanför samhället då? Som hankar sig fram i soporna utav det? Ska man säga att de ska kämpa för jobb? Att kämpa för rätten till att någon chef ska köpa en tid? Måste samhället verkligen vara såhär?" Han ser uppriktigt ledsen ut, för vilken gång i ordningen den här dagen vet jag inte.

Jag tittar tillbaks på honom och frågar vad för samhälle vi då ska ha? Varför tycker han inte att de här människorna ska få jobb?

Då tittar han tillbaks lite slugt på mig: "Men tror du inte att man hade gett dem jobb om det hade varit möjligt och möjligt i den mån att det är lönsamt, för det måste du komma ihåg, det här systemet bygger på att det är lönsamt. Varför skär de ner där du jobbar? För att det lönsamt såklart. Varför ska man slåss om brödsmulorna till lön med sin arbetsgivare när man kan ha ett system som inte handlar om pengar?"

"Men hur gör man det då? Säger: tjena, jag tycker att vi skiter i pengarna nu, är ni me på det, va? Så funkar det ju inte."

"Nej, så klart inte. Man måste göra småsteg hela tiden, göra saker gratis. Egentligen är det ju rätt sympatiskt att bo många tillsammans i övergivna fabriker. Tänk vilket utrymme man har till skillnad från sin trånga etta i staden, här kan man ha ateljéer, danssalar, ja vad man vill. Eller som i Italien förr så satte arbetarna själva ett rimligt pris på maten, elen och kollektivtrafiken. De vägrade betala mer än en viss summa."

"Nej, för faan, du skämtar. Jag säger att det är en skröna!"

"Nej, jag lovar och svär att det är sant. Folk gick ihop och betalade inte mer än vad de tyckte var rimligt."

Italien framstår bara som konstigare och konstigare för mig. Om nu folk som jobbat har bestämt så mycket, hur kommer det sig nu att de jagar papperslösa i jakt på de sista jobben? Jag får ingen rätsida på det.

"Men ska man inte kräva att staten tar hand om alla de här papperslösa, att gatubarnen har rätt till hjälp enligt FN och så. Typ hjälporganisationer."

"Jo, det finns väl en poäng med det. Det finns center i den illegala slummen som ser till att de får tvätta sin kläder i tvättmaskin och får tillgång till internet och kanske viss hjälp med myndigheter och så. Det är bra när det fungerar men ofta blir det här mest statens förlängda arm: ett sätt att folkräkna dem, att hjälpa dem till praktiker som ju är gratis arbete men främst så sätter man dem i kontakt med myndigheter. Och myndigheterna hjälper men de stjälper dem också, visste du att det finns interneringsläger för de här papperslösa? Det är som fängelse där en vakt registrerar alla som passerar."

"Men det är ju som ett ghetto, ett ghetto!" utbrister jag. "Är det lagligt, får man göra så?"

"De får det ju bättre än i de andra ghettona och får avlopp, vatten och el men du vet, de får en förmån och då rycks andra ifrån en. Så har det alltid varit. I alla samhällen i alla tider. Förr var ju a-kassorna självstyrda sen började staten kontrollera de mer och mer med förmåner som att arbetarna inte behövde betala lika mycket. Men för den förmånen så blev a-kassorna nationella och någonting man måste ha ett personnummer och godkänd av staten för. Är det inte knäppt? Även om man vann så förlorade man."

Jag tittar på honom. Jag suckar. Men vad gör man då? Vad kan man göra? FInns det något att göra? Ska vi alla bara lägga oss ner och dö på fläcken? Hej då livet, du suger så jävla mycket att jag drar till andra sidan. Michels självsäkra "börja litet" känns så litet. Vad hjälper det när allting är så fucked up?

Jag har för länge sedan ätit upp och jag orkar inte vara kvar här med alla de här tankarna.

"Kan vi inte gå till härbärget?"

Han stirrar ner i tallriken och fattar nog att han varit för svartsynt mot mitt 23-åriga sinnelag som inte klarar lika mycket som en medelålders man som i alla fall har erfarenheter av att det går.

"Förlåt."

Tyst går vi ner till härbärget. Vi kan inte prata om någonting. Vi är som katter kring het gröt. Han vill ge goda råd om hur jag ska göra med Yvonne men han vet att vilken ton han än anlägger kommer låta uppläxande. Och att jag bara skulle bita ifrån vad han än sa. För allting som jag sa under middagen verkade ju vara fel.

Vi puttar upp dörren till härbärget och det som möter oss är en nunna som undrar om vi vill skriva in oss för att sova över natten. Det kostar 1 euro och då ingår dusch. Jag säger att vi är journalister och att vi söker Yvonne Sörensen Björud. Brukar hon sova här? Granskande tittar nunnan på mig och pekar bort mot allrummet.

"Jag vet väl inte vad alla heter, du får se efter själv"

Där i hörnet sitter en blond kvinna i slitna men välstrukna kläder. Hon sitter hukad över någonting och har en riktig hemsk blond utväxt. Utväxtkanten är nere vid öronen och det syns på henne att hon inte försöker ta någon plats.

Mitt hjärta hoppar till, det är den enda vita kvinnan i rummet. Jag går fram och sätter mig vid bordet, hon tittar upp på mig och jag säger:

"Yvonne, är det du?"

------------

Ja, är det Yvonne som är kvar i spillrornas Rosarno? I nästa avsnitt avslöjas det om vi får åka vidare eller om jag hittade rätt person. Som vanligt är all fakta i artikel sann (till och med det om hur man botar skurknän!).

I fallet med Berns och blockaderna utanför så rullar allting på som vanligt med den skillnaden att Berns salonger börjar bli desperata. På almedalsveckan hade man en föreläsning om blockaderna (som jag tyvärr inte visste att de hölls förens det var försent) och man har även haft en debatt i morgonteve om blockaderna med SAC - syndikalisterna. Det enda budskap man lyckas förmedla (tycker jag) är hur synd det är om Berns, hur mycket pengar man förlorar och att det är svårt som gäst att komma in på Berns. Jag undrar om man har som mediastrategi att framställa sig som loosers och offer samt sprida ordet om hur svårbesökta man är? De ska tydligen anställt en PR-byrå för ändamålet att hjälpa dem med konflikten som dock inte verkar vara speciellt intresserad av att göra sitt jobb. Tack för det.

Forza Italia, Forza Svezia! DEL TRE - att balansera på gränsen till tvångsarbete

Sökandet efter Berns VD går vidare, den här gången åker vi mot Rosarno för att förhoppningsvis få veta vad som hänt Yvonne. Det som möter oss är en avgrundstad.

På väg till Rosarno fäller jag upp laptopen och försöker läsa på. Vad är det för stad? Vad är det för någonting som kommer möta mig när jag går av stationen?

Det är ett socialt kaos i Rosarno, i februari 2010 utbröt det kravaller. De papperslösa arbetar halvårsvis i staden med start på hösten och slut tidigt vår. De arbetar åt maffian som kontrollerar det mesta av jordbruket, plockar apelsiner och andra citrusfrukter. 2010 föll priset på apelsiner med 30% eftersom Brasilien fick en jätteskörd på just apelsiner. Mycket av frukten satt kvar på träden och ruttnade.

Om ett företag kan välja på att anställa vitt eller papperslösa till löjligt låga löner så är det ganska uppenbart vad som väljs. Antingen kan man bli sverigedemokrat eller också kan man tycka det är ett problem att de inte är organiserade i fackligt. I Sverige så har ju LO länge vägrat organiserat papperslösa och när fackförbundet SAC - syndikalisterna gjorde det så skrev Ung Vänster ett argt uttalande om att man nu sänkte lönerna på arbetsmarknaden trots att man tvingade upp priset på svartarbete.

Staden plågades redan innan de papperslösa kom den hösten av svår arbetslöshet och med bristen på arbete både för papperlösa och de som bor i Rosarno året runt gjorde stämningen spänd. Borgmästaren i Rosarno är dömd för att favorisera maffians företag, alltså är han en sådan som aktivt sänker lönerna för den bofasta befolkning. Man kan ju undra varför folk röstar på honom?

Luften i Rosarno var alltså fylld ett halvår av ilska, tidigare hade de papperslösa attackerats och då svarat med fredliga demonstrationer men den här gången blev det annorlunda.

Starten upploppet blev att två vita killar sköt på några papperslösa med en luftpistol från en bil. De fredliga demonstrationerna hade då nått sitt slut och upploppet blev ett faktum. Staden slogs sönder och man brände bilar. Som svar gick de bofasta invånarna till angrepp och började misshandla papperslösa, till slut
var den italienska staten tvungen att skicka sina legoknektar, polisen för att sära grupperna åt. De papperslösa evakuerades med buss och blev lovade att ändå få stanna i landet, vilket alla såklart inte fick. En del vägrade lita på staten och gav sig iväg till fots mot norr.

Tåget skakar till under mig och jag kommer att tänka på att jag är hungrig. Väldigt hungrig, jag tar mig till bistrovagnen för en kopp kaffe och vad som helst att äta. Jag skulle vilja röka också. När jag går mellan vagnarna så slås jag av att det inte alls var en raskravall i Rosarno, det var en kamp om teoritoriumet där den bofasta befolkningen röstat på borgmästaren som understödde slavvillkoren och där de papperslösa existerat som skuggor och bott i gamla övergivna fabriker. Det var de som var en stor del av regionens ekonomi men utslängda på dess bakgård.

Så tänker jag mig också kravallerna i Rosengård, att det var kriget om vem som skulle kontrollera teoritoriumet. Trångbodda, knappt avlönade men ständigt kontrollerade av snuten. Jag tänker mig att lågavlönade jobb måste vara lågavlönade eftersom ingen annars skulle återvända, ingen skulle arbeta enligt schema eftersom det enda man vill är att komma därifrån. Det brinner mer eller mindre konstant i Rosengård fortfarande, fråga mig, jag bor längs Amiralsgatan så jag hör sirenerna från brandbilarna varje gång de kör ut.

Orsaken till kravallerna i december 2008 som varade en vecka var ockupationen av den gamla moskén som skulle vräkas. En annan gång att polisen hotat ett par ungdomar i området. Så där håller det på. Ett stadsgerillakrig. Kidsen bränner inte på måfå, de planerar noga vad de sätter eld på och kastar sten på polisen och brandkåren när de kommer. Det bevisar för polisen om och om igen att det här är deras område. Rosengård är våran baksida men som till underpriser diskar på restaurangerna. I Malmö finns inga apelsiner.

En genomsnittspapperslös tjänar 12 euro på en tolv timmars arbetsdag. Bussen ut till plantagen kostar dock 5 euro. En tanke slår mig när går tillbaks till min plats med mitt kaffe: de tyska one-euro-jobben. Fuck.

De tyska one-euro-jobben är skapade för de som utnyttjar de sociala försäkringssystemen, de får euro i timmen ovanpå sitt socialbidrag (som täcker hyran i princip), det kallas jobbmöjlighet men det är ju en levnadsstandardsänkning. Man har inte längre rätt till att utnyttja de försäkringar man har betalat skatt för utan måste jobba. Beroende. Bidragsberoende.

Jag tänker också på asfaltsligan som lurade hit engelska hemlösa och höll dem som slavar. Ofriheten är nog på väg tillbaks, tvångsarbetet letar sig in i Europa.

Väl i Rosarno så ser jag grävskoporna äta sig igenom immigranternas kåkbostäder och de gamla fabrikerna som varit deras bostäder. Jag undrar om invånarna verkligen tror att problemen nu är över, att allting blivit bättre? Tror de att företagen vill betala mer i lön för att de inte är papperslösa? Att cynikerna skulle betala mer för att vita händer plockat frukten?

Hur ska jag hitta någon som har en aning om Yvonne? Hon är ju definitivt papperslös i alla fall. Det måste finnas en förmedling av de här svarta jobben. Det står ju till och med på wikipedia att regionens jordbruk styrs av Maffian. Jävla soppa.

Men jag har i alla fall tur med vädret, här i södra Italien skiner solen starkt på mig och ibland så fläktar vinden mina shortsklädda ben. Kyrkorna sträcker sig mot himlen, så vackra de är! Katoliker är ändå bättre än protestanter, de har inga gränser men samtidigt så många, tänker jag,

Man får inte knulla innan äktenskapet och sen när man får knulla så får man inte använda preventivmedel och man ska bikta sig och då ska en snuskpräst sitta och förhöra en om exakt hur snuskig man varit, gotta ner sig i de extra smaskiga detaljerna. Efter det dömer han dig till ett lämpligt straff såsom fem stycken av bönen ave maria eller något annat beroende på vad man har gjort. Protestanter har istället bara ångest och luthersk arbetsmoral.

Katoliker är som dragqueens - de smyckar sin kyrka med allt pråligt de kan hitta och de målar Maria för glatta livet på allt de kan hitta. Allihopa är som hysteriska 16åriga fans som klottrar favoritbandets namn överallt. Medan det i sverige finns det kyrkor i betong och allting är depressionsgrått. Om den svenska kyrkan skulle vara en artist skulle det vara Eva Dahlgren och genomsnittsprotestanten skulle vara ett fan som artigt klappar händerna utan inlevelse efter varje låt. Vem vill vara protestant egentligen?

När jag kliver in i kyrkan så fastnar jag med blicken i taket och beundrar takmålningarna med jesu liv. Jag gapar och ser nog lite lätt efterbliven ut. I ögonvrån ser jag en nunna. Vänta, vänta, vänta nu här. Mina fördomar som jag tillgodogjort mig via amerikansk populärkulturell film i filmer som "En värsting till syster" säger mig att nunnor är medkännande varelser som vet mycket om samhällets utslagna eftersom de ägnar sitt liv att vistas bland dem. Precis så som Jesus bjöd in samhällets utslagna. Eller ja, så tänker jag mig det. Det finns ju kyrkor som istället sysslar med bögbashing.

Såklart så snubblar jag när jag går bort mot henne för att prata. "Do you speak english?" Det är en smal äldre kvinna som har klohänder runt korset som hon för tillfället polerar.

Hon pratar engelska och jag försöker förklara varför jag är här. Hon verkar inte riktigt förstå hur det hänger ihop men hon tar sig tid och berättar om de papperslösas tillvaro i Rosarno. Läkare utan gränser bedriver en klinik för de papperslösa eftersom de inte kan vårdas av de italienska institutionerna eftersom de då blir angivna. Trots att vård enligt FN är en mänsklig rättighet som inte ska höra samman med medborgarskap. Det finns även en klinik för papperslösa i Stockholm som drivs av Läkare i världen. "Det är ingen ide att slå sig för bröstet", tänker jga.

Hon berättar också om hur de papperslösa får jobb genom att på morgonen gå till huvudgatan i Rosarno och rada upp sig där. Sedan kommer arbetsgivarna och väljer ut vilka de ska ha just idag och hur många de behöver. De som inte blir utvalda till arbete får gå hem. Ett raffinerat vikariesystem, tänker jag cyniskt och säger i samma sekund åt mig själv att sluta gnälla så jävla förbannat.

Jag frågar nunnan om Yvonne och berättar snabbt hennes historia. Nunnan förstår inte varför det är så viktigt för mig att komma i kontakt med Yvonne. Hon undrar vad jag tror att hon ska berätta som att jag inte vet? Den svarta klänningen och doket stirrar på mig, varför kan inte du bara ta ett skitjobb och berätta hur det är då? "Då kan du ju intervjua dig själv, billigare också" säger hon och skrattar. Hon tycker nog att jag är lite loco men att det är gulligt, på samma sätt som man tycker barn är gulliga och söta.

Jag frågar henne om vad hon tycker om Rosarno och de kravallerna som varit. Hon rynkar på näsan och säger att man inte tala om massinvandring om man inte vill tala om kapitalismen. Jag hajar till, jag tänkte mig att en nunna skulle säga någonting sådant: spänt lyssnar jag efter en förklaring eller en fördjupning som handlar om att vi menar samma sak. Plötsligt fattar hon trasan och fortsätter polera korset. "Det är ju inte som om dem som bor här röstat hit en massa papperslösa utan de vill maffian ha för att då får de mer pengar. Det förstör stan. Det var bra att de lämnade även om det borde skett på andra sätt. De som redan bor här måste ju först och främst kunna försörja sig innan andra kan komma hit. Vi borde efterleva de regler vi har."

Det är så svårt att veta om jag ska diskutera med henne eller låta bli. Ska jag säga att lagar inte spelar så stor roll, folk invandrar ändå för att de med eller utan papper får det bättre än hemma? Att man inte vill ha en bomb i huvudet och hellre plockar apelsiner? Även om man tror man stängt gränserna så är de alltid öppna ändå.

Det drabbar alla om företagen har arbetskraft som de kan betala så låga löner och som så ofta blir blåsta på sina löner och kräver papperslöa lön så hotar arbetsgivaren med angivning. Sista trappsteget blir då lite lägre ner för alla och det är så lätt att sparka folk för att ta in ett shady bemanningsföretag med papperslösa istället och hävda att man aldrig visste vad som pågick. Precis som Berns gjorde.

Jag frågar henne om adressen till den papperslösakliniken och en sista gång om hon inte har sett Yvonne eller har en gissning om vart hon kan ha fått anställning? Rycker på axlarna och säger att jag kan fråga på kyrkans härbärge ikväll om jag vill men då får jag vara beredd på att det kan vara lite stökigt. "Visst."

Hon ger mig adressen och fortsätter polera, nu har hon kommit till Jesus ben. Jag går ut i värmen, ringer det telefonnummer hon också gav mig. Det ska gå till en av volontärerna. En mans röst svarar och säger att han bor ovanpå och att han gärna går ner och möter mig och berättar om verksamheten.

Kliniken som Läkare utan gränser driver ligger i en undangömd källarlokal. De har öppet på kvällstid tre gånger i veckan och kliniken drivs helt av volontärarbete. Ingen som jobbar här får betalt och man är beroende av donationer såväl pengar som receptbelagd medicin som kan vara svår att få tag på. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att gå in här, det känns som om jag inkräktar på någon annans område. Från den röda porten flagnar det färg och det finns ingen lapp uppsatt om att det här skulle vara en klinik här. Det är nog bäst så.

När jag kliver in i lokal så noterar jag att inredningen och utformningen är väldigt lik en vårdcentral, en vårdcentral där mjuka stolar fått stå tillbaka för hårda och enhetliga stolar övertrumfats av många olika skänkta stolar. Han jag har bestämt träff med reser sig upp från ett skrivbord och tar mig i handen: Michel.

Han är en medelålders man som är massör. Det är så han hjälper till på kliniken och masserar patienter. "Det kan vara lika viktigt med beröring som att någon lyssnar och att man kan få hjälp för saker som inte är akut. Så tänker jag mig att jag gör nytta" Michel är kommunist. En sådan där stålhård kommunist av den gamla skolan - inte stalinskolan utan operaist som de kallas här nere. De undersökte sina arbetsplatserna för att hitta strategier att göra motstånd och poängterade att det var viktigt att vara autonom, självständig från staten.

Jag frågar honom Yvonne och för honom tänker jag att jag kan lägga ut texten noga. Han borde ju vara intresserad av samhället, förändringar men också personerna bakom dem. I hans undersökningar så borde han ju stött på en hel del chefer och veta hur de fungerar. Så jag berättar hela historien och han tittar tillbaks på mig. "Du har alltså åkt till Italien för att peta i såren i en gammal strid som ni redan vunnit" Jag hajar till, vem faan tror han att han är? "Kanske lite för att gotta mig i att det gått åt skogen för henne men också, vad ser hon som jag inte ser? Vad märker när man inte född och uppvuxen i arbetarklassen."

Han frågar mig om jag ska ha en öl och om vi ska sätta oss på innergården. Sagt och gjort. Ute på gården suger han på sin cigarett någon minut innan han tittar på mig och säger: "Arbetarklassen behöver bara studera sig själv för att förstå kapitalet sa Tronti, en teoretiker om du känner till honom? Så jag tror att du ska studera henne som en arbetare och klassresenär neråt - tala om det som binder er samman och gemensamma punkter och skit i att studera henne som alien eller anomali. Hon är bara en extrem nyansskillnad men ingen artskillnad. Förstår du?" Men herregud vilken dryg jävla karlslok. Han tilltalar mig som om jag vore dum. En till som tycker att jag är korkad. Jag borde säga åt honom att hans piketröja sitter illa. Jävla översittare.

Istället frågar jag syrligt om hur det kunde gå som det gick om nu operaisterna på 70-talet var så bra. Hur kommer det sig att han sitter undangömd i en källare och masserar folk medan det pågår raskravaller i staden? Även om jag inte hade blivit arg så borde jag ha frågat det. Någon borde också fråga danskarna hur de gick från att vara wienerbrödsätande tjocka lantisar till ett folk som tycker det är viktigt att rita roliga teckningar på Muhammed i grupp? Måste komma ihåg att fråga någon om det.

Han berättar hur kommunistpartiet på 70-talet hade 12 miljoner medlemmar och den heta hösten 1969 då strejkerna avlöste varandra men sen så kom Berlusconis "tutt"-teve på 90-talet. Kommunisterna satsade nämligen mycket på radio och kultur. De sände långa invecklade program och förklarade långa invecklade saker och folk lyssnade på det. Men så kom teven och kommunisterna blev helt omkörda av teveprogrammen, speciellt av de lättklädda frågesporterna. Folk slutade lyssna på radio och satte sig framför teven där de lyssnade på Berlusconis pöbel med högaffel-mentalitet. Från början var inte ens Berlusconis teve-sändande lagligt och han hade inte tillstånd men Michel suckar och säger: "Vem behöver lag när det finns korruption?"

Berlusconi äger också ett fotbollslag och han gav sitt parti det fotbollsinspirerade namnet: Framåt, Italien! (Forza Italia). Partiet fick sin chans i början på nittiotalet när de två stora partierna: socialisterna och kristdemokraterna skakas av korruptionsskandaler. Numera har Berlusconi strukturerat om och tillsammans med Nationella Alliansen så kallar de sig för Frihetens Folk.

Det slår mig vilket jävla looserland Sverige är om man jämför med Italien, vi ligger så jävla mycket efter och har gjort det här så mycket mesigare. Låt mig jämföra litegrann: Berlusconis media som piratsände är som TV3 från England lagligt, som Berlusconi minus lagbrottet. Forza Italia är som Ny demokrati och Berlusconi är som Bert Karlsson. Bert ägde dock något jävla dansbandsskivbolag med Vikingarna, Eddie Meduza och Kicki hetsäta falukorv Danielsson. Båda kom under 90-talskrisen och socialdemokratin borttynande. Men bonnpöjken från Skara didn't make the cut och gör nu istället kommentarer om hur tjejer bör se ut i Expressen istället. Inte ens svenska reaktionärer kan vara reaktionära på riktigt. Istället blev det socialdemokratin som fick axla den manteln. Tio år senare hade de genomfört Ny Demokratis alla förslag som Bert smackande säger i intervjuer med en självgod suck så fort någon för på tal att han är en jävla rasist.

Med lite omskrivningar och förenklingar berättar jag för Michel om att i Sverige kan vi bara mellanmjölksreaktionära och är det några som ska vara reaktionära så är det socialdemokratin som gör det i ett omsorgens sken som nu med språktestet. Han ser ledsen ut när jag berättar det och jag frågar om jag sagt något dumt. "They say sometimes sweden is the last sovjet state and i wanted that to be the case" Jag säger att ibland så drömmer väldigt många i Sverige om operaisterna men också läser dem. Han ser trött upp på mig under luggen. "På riktigt?" "Alltså, inte sådär att det är på bestseller-listan men en del tycker att ni är viktiga. Tänkte att du ville veta det." Han ser inte ett dugg piggare ut men ler lite försiktigt. "Men ändå, tänk att kommunistpartiet var tolv miljoner, vart är alla dem nu...?"

Bredvid mig sitter en hopplös nostalgiker. Jaha. Jag frågar om Yvonne igen, vet han vart hon skulle kunna ha hamnat. Hade han sett henne? Vita kvinnor kan väl ändå inte höra till vanligheterna i den här stan. Nu verkar det gå upp för honom att jag kommit hit i ett ärende och inte bara för att berätta en historia. "Vi kan kolla i registret över journaler om hon finns där, men jag har i alla fall inte masserat henne."

Vi går in till arkivet som är en skrubb med journaler arkiverade årsvis. Jag frågar varför de sparar journalerna. "Det är ju säsongsarbete de flesta sysslar med här så de är bara här i ett halvår och drar sedan vidare. Det kan vara bra att kunna gå tillbaka så att man inte börjar om på noll varje år."

Det gula mapparna är sorterade efter ursprungsland eftersom det är lättast så. Många har inte ett personnummer och att sortera på namn kan bli krångligt och mycket. De har ingen svenskhög men de har en européhög, alltså en hög för sådana som förlorat sina medborgarskap, det är ett par till länder i EU som har samma system som i Sverige bl a Grekland och Spanien. Det var en reaktion på krisen i respektive länder,rättigheterna stramades åt till att gälla en del men arbetet alla. Jag tittar på högen för de som borde vara inne i systemet men inte är det. Det har funnits en sådan hög sedan 2009 men den bestod då av squatters som hankade sig fram genom Europa och inte ville besöka den offentliga sjukvården av olika anledningar såsom att man deltagit i en kravall och inte vill gå till sjukvården med sina skador eftersom man vet att det är stor chans att man rapporteras. Nu kommer allt fler till kliniken, människor som deltagit i kravallerna runt de interneringsläger som finns för flyktingar är väldigt känsliga.

Jag sätter mig med 2010-högen även om Yvonne inte borde hunnit hit då, hon stod trots allt ut i Pesco-Pagano i fyra månader. Det är dock lika bra att gå igenom den på en gång så att inga misstag begås. Det skulle vara så typiskt. Mitt signum tenderar att vara: allt på trekvart. Det finns ingen Yvonne eller någon svensk registrerad 2010. Men i 2011 högen så dyker Yvon upp. Inget efternamn men jag hoppas att det är hon, det måste vara hon. Annars tar spåren slut här.

"Kan du läsa för mig och översätta?"

***
Kravallerna i Rosarno är högst verkliga och ingenting jag har hittat på. Alla fakta omkring den stämmer, de tyska one-euro-jobben finns också. I stockholm finns en klinik för papperslösa för att den svenska sjukvården går inte att lite på och läkare bryter konsekvent mot läkareden som bland annat säger "…min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor och respektera humanitetens principer.” Italien är inte så långt bort som vi föreställer oss, speciellt inte med den senaste tidens skandaler om Bildt och Lundin oil.

Berns salonger vägrar förhandla med SAC trots att SAC hävt blockaderna (vilket var ett krav för att blockaderna skulle fortsätta). Företaget hotar också att enskilt stämma städarna, det är väl maffiametoder om något? DNs ledarsida, vart är ni nu? Som svar så kommer syndikatet att fortsätta blockaden imorgon och man satsar då på att vara extra många! Hjälp till, åk dit! Här är facebook-eventet med allt du behöver veta: http://www.facebook.com/home.php?#!/event.php?eid=132041480152263