Det kom sig inte av någon speciell anledning att de gjorde det där. Att de snodde femtusen spänn ur kassan. Och sedan lite till.
Chefen hade inte varit extra jobbig, arbetstakten hade inte höjts utan allting var som vanligt. De hade till och med fått en fläkt att ha vid kassan de riktigt heta dagarna.
Det är sommar i den mellanstora staden någonstans i mellanmjölkens land. Två tjejer jobbar i en skobutik. De är fast anställda på deltid, passen är på fyra eller sex timmar. Aldrig heltid, aldrig åtta timmar. De har semester att ta ut, men det är ju bara löjligt resonerar dem. Ta ut semester! På en så låg lön? 9000 svenska kronor får de ungefär i månaden. Båda tjejerna vet att det är bättre att boka en sista minuten, sjuka sig en vecka och plocka ut semesterdagarna i pengar.
Då bokar de gärna en charter. Där vilar de upp sig, bränner hud röd i solen och dricker sprit ur plastmuggar. Det, det är semester. Semester ska inte vara en plåga som en del verkar resonera. Som dem som tycker att fjällvandring, bergsklättring, dykning, tälta i naturen och annan fysisk ansträning är semester. Kassatjejerna förstår inte alls varför man skulle vilja ha skavsår, ont i kroppen och slita ut sig på s e m e s t e r n. Ska det inte vara tvärtom? Att man ska vila upp liksom.
Den här dagen var en måndag. Tillbaka på jobbet efter en slitig helg (läs: varit full och hånglat på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice) är dagen monoton och tråkig. Det är fint väder så det är inte speciellt många kunder i butiken. Lite slött artighetskonverserar tjejerna om semester, möjligheterna att ta semester och att de kanske inte har råd.
Då lyser det till i den ena tjejens ögon.
"Hur länge är vi chefslösa?"
"Typ tre och en halvvecka till tror jag, till den 8:e"
"Då hinner det ju vara en löning till. Så då blir det ju en massa kvitton"
"Jaaaa, vad spelar det för roll?"
"Det blir ju flera kassar med kvitton och en massa reklamationer under den tiden. Så då skulle ju vi kunna passa på att reklamera."
"!?!?!??!?"
"Jamen, du har väl också massa skor härifrån för att man får personalrabatt?! Jag har i alla fall massor av skor. Tänk om man skulle reklamera sina vinterskor och alla de där impulsköpsskorna. Då skulle man ju få lite semesterpengar."
"Men, åh, ja! Det kan ju inte spåras tillbaka till oss om de inte är så nitiska att de kollar upp just den reklamationen: vem som tog emot och vart pengarna sätts in. Dessutom, chefen lär ju inte gå igenom flera kassar av kvitton för att hitta reklamationer från en vanlig jävla måndag."
"Jag tror aaaaldrig hon pallar leta upp det, jag menar det lär ju inte bli miljoner vi snor ur kassan. Och vi snor ju inte ens, vi reklamerar ju bara frikostigt. Eller hur?"
De fnissar bakom kassan och tittar på klockan. De bestämmer sig för att de börjar plocka ut sina lunchraster tidigt så de kan. De går hem till sina sentrum lägenheter på rasten och hämtar skorna de inte vill ha.
Efter lunchruschen går de in på lagret. Auktionen börjar.
"Ett par vinterstövlar! Vad kan jag få för dem snälla kassaapparaten? 800? Kan jag få 1000 spänn? KOM IGEN!"
"Jag hittade dem här i varukatalogen. Grattis! Tolvhundra tillbaka! Flyget betalt! Och du, vi glömmer väl att vi fått personalrabatt på de här? Bara för att du är en sådan fin arbetskamrat ska du få alla tolvhundra riksdalerna, med villkoret, och det här är ett villkor som är ett absolut krav; att du köper annat kaffe än Zoegas mörkrost! Det smakar skit."
Som tur är är det ingen i affären som lägger märke till tjejerna på lagret. De auktionerar ut trasiga klackskor, stövletter, ballerinas, sneakers till skoföretaget. Personalrabbatten glömms bort och fullpriset betalas tillbaka. Det som de inte kan få ut i cash tar de i till godokvitton som de vet att de utan problem kan byta mot pengar med lite kassatrixande senare.
Snart är skorna slut. Men endorfinruset sitter kvar. Kassatjejerna är så glada, semestern är inom räckhåll!
"Du, borde vi inte dela med oss? Jag har kompisar som behöver extra pengar. Har inte du?"
De plockar upp mobilerna och ringer de tjejkompisar som de tycker bäst om, har barn eller som det är deras tur att ställa upp på.
De närmsta dagarna kommer de inbjudna in i butiken med sina gamla skor/fula skor/impulsinköpta skor och byter in dem mot pengar eller nya, oslitna par. Reklamationskvittona läggs i stora kassar, de nya skorna läggs i kartonger och pengarna stoppas i fickan. Vad det här kalaset kostat företaget har kassatjejerna ingen aning om. Inte heller bryr de sig speciellt.
Om du mister ett skitjobb står dig tusen åter.
Men det blir lite lättare att gå till jobbet, tillsammans fnissar kassatjejerna på lagret och de gör upp planer för när de ska sjuka sig och vilka anledningar de ska använda. Axel ur led? Halsfluss? AIDS? Feber (nääääää, för trååkigt!)? När det är lugnt i butiken diskuterar de ingående vilka sjukdomar som balanserar mellan att man slipper sjukintyg och att de verkar alltför konstiga.
Sedan, när semestern sjunkit in. Så sjunker insikten om att de så länge de jobbar på skoföretaget behöver de aldrig mer betala för sina skor. De lovar varandra att hålla hårt på den nya årsbonusen. Sedan lovar de också varandra att de ska gå ut i helgen, bli fulla och hångla med snyggingar på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice.
tisdag 29 juli 2008
söndag 27 juli 2008
Bränn böckerna! Vi har en ny managementteori!
En anteckning i mitt anteckningsblock under en lektion om freudiansk managementteori från då jag läste Organisation och Ledarskap på högskolan:
På högskolan får man lära sig en massa kul. Det senaste jag har fått lära mig är att en materialistisk historieuppfattning är skitskitskitskit. Vilket till och med står i våran lärobok. Jag trodde ju att vi hade lämnat idealismen bakom oss och blivit lite bättre. MEN ICKE inom ledarskapsteori, där låter det ungefär så här: När vi omsätter våra teorier i verkligheten så blir det ett resultat baserat på dem teorier vi försökt applicera i verkligheten inte på grund utav matriella förhållanden.
HAHAHAHHAHAHAHHAHA. Fuckin' retards.
Åt helvete med den materiaistiska historieuppfattningen, numera så kommer jag bestämt hävda att prylar i historien inträffat därför att någon kom på idén inte på grund av ekonomiska förhållanden. Det är så konstigt att någonting som resten av världen har insett förnekar managementmuppar, men det är väl bara för att existensberättiga att prata om fantastiska ledare och slippa göra annat än individundersökningar (era lata jävlar). Dock får man väl säga att det är ganska skönt för oss andra att cheferna tror att maskning och stöld på jobbet handlar om att dem inte motiverar oss rätt. Att ledarskapsförfattarna ägnar sig åt maoistisk självkritik istället för att fundera på klasskamp tycker jag håller en lagom självhatande nivå som jag trivs med, å andra sidan kommer det bli fantastiskt svårt att svälja hela kursen och rapa upp den så som man ska på tentorna.
Och ett annat jätteroligt citat från min kurslitteratur:
"Varför arbetar vi?
För att dagarna inte ska bli meningslösa
För att känna oss behövda och få social kontakt
För att ge livet struktur"
Sådärja, nu vet ni allihopa, spring iväg till Mcdonalds, äldrevården, telefonförsäljningen med er.
GE ERA LIV STRUKTUR FÖR I HELVETE!
På högskolan får man lära sig en massa kul. Det senaste jag har fått lära mig är att en materialistisk historieuppfattning är skitskitskitskit. Vilket till och med står i våran lärobok. Jag trodde ju att vi hade lämnat idealismen bakom oss och blivit lite bättre. MEN ICKE inom ledarskapsteori, där låter det ungefär så här: När vi omsätter våra teorier i verkligheten så blir det ett resultat baserat på dem teorier vi försökt applicera i verkligheten inte på grund utav matriella förhållanden.
HAHAHAHHAHAHAHHAHA. Fuckin' retards.
Åt helvete med den materiaistiska historieuppfattningen, numera så kommer jag bestämt hävda att prylar i historien inträffat därför att någon kom på idén inte på grund av ekonomiska förhållanden. Det är så konstigt att någonting som resten av världen har insett förnekar managementmuppar, men det är väl bara för att existensberättiga att prata om fantastiska ledare och slippa göra annat än individundersökningar (era lata jävlar). Dock får man väl säga att det är ganska skönt för oss andra att cheferna tror att maskning och stöld på jobbet handlar om att dem inte motiverar oss rätt. Att ledarskapsförfattarna ägnar sig åt maoistisk självkritik istället för att fundera på klasskamp tycker jag håller en lagom självhatande nivå som jag trivs med, å andra sidan kommer det bli fantastiskt svårt att svälja hela kursen och rapa upp den så som man ska på tentorna.
Och ett annat jätteroligt citat från min kurslitteratur:
"Varför arbetar vi?
För att dagarna inte ska bli meningslösa
För att känna oss behövda och få social kontakt
För att ge livet struktur"
Sådärja, nu vet ni allihopa, spring iväg till Mcdonalds, äldrevården, telefonförsäljningen med er.
GE ERA LIV STRUKTUR FÖR I HELVETE!
söndag 20 juli 2008
Den heterosexuella matrisen spelar fotboll
Bimbon är en dum blondin. Okej?
Eh?
Det är ju inte sant.
Jag tittade på trashteve och såg ett program om Wag's dvs, Wives And Girlfriends till fotbollsstjärnor. Uttrycket myntades av den engelska tabloidpressen och senare har även uttryck som Wow's(wives of Wimbledon) och Rag's (Royals and girlfriends) tillkommit. Någon slags allmän attityd kring de här kvinnorna är väl att de är korkade bimbos. Men, är dem korkade så vet jag inte vad man ska kalla dem som säger det. Ännu dummare? Idioter? Anna-Lena Lodenius?
Wag'sen som var med i programmet hade till stor del internaliserat bilden av sig själva som varor. De var medvetna om sin roll som statusobjekt. De var också medvetna om hur de hade fått sin position och vad som krävdes för att behålla den. Dags att operera pattarna liksom. De hade förstått kvinnligheten som konstruktion, att spelet omkring sexualitet och kvinnlighet är iscensatt. Och de hade en klar uppfattning om vad deras män förväntade sig av dem. De iscensatte med enkelhet genus, kön och sexualitet och hade en större förståelse för Butlers heterosexuella matris än vilken akademisk feminist som helst.
När man säger sådant här vrålar någon medelklassfeminist att det här med objektifierade kvinnor är så himla hemskt (läs: Linda skugge & co och hon tycker verkligen det är SÅ HIMLA HEMSKT). JA, HÄRREGU, VAD HEMSKT DET ÄR. De här kvinnorna är ju helt utlämnade åt sina män. Vill de ba va objekt eller? Ingen karriär liksom? Hur ska de gå med pensionspoängen eller när de blir rynkiga? Va? Va? Då kommer de att ångra att det inte har en akademisk examen minsann. SKAFFA KARRIÄR, SKAFFA PENGAR, UTBILDA DIG. (Så tycker Linda medan hon själv avsvor sig feminismen, blev en gubbe i en kvinnas kropp, och började skriva krönikor om bajsblöjor.) Och, OBS! Ingen är objektifierad i medelklassen. Någonsin. Där lever alla upplysta happily ever after med en skitnödig akademisk examen och har Gudrun Sjödén på sig.
I trashprogrammet var det också en wannebeWag med. Hon raggade stenhårt på fotbollskillarna och var noga med manikyren. Hon var arbetarklass. Det tog inte lång stund innan man förstod att det här var hennes privata lösning på klasproblematiken. Hennes klassresa. Hej klassmedvetande får man väl säga.
Hon vet att hennes karriärmöjligheter är lika med noll. Jag menar, om man inte räknar snabbtmatsarbetare och butiksbiträde till det häftigaste och mest välbetalda i världen. Linda Skugge & co kan ju köra upp det här med karriär i röven. Arbetarklassbrudar gör statistiskt sett inte karriär, de får arbetsskador.
Så, kom inte här och kleta dina karriärdrömmar på oss! Som om det ens skulle vara möjligt för oss att slippa ångesten, tristessen och de monotona rörelserna. Dina jävla ideal kan du behålla! Jag menar, är himlen grön och månen gjord av ost? Flyger grisar? Kan Linda Skugge hantera en kajalpenna? Nä.
Vad gör man då om man inte kan jobba sig uppåt, inte känner för att bli arbetslös akademiker (efter att först svält på csn i fyra år) och inte lockas av arbetarklassarbeten? Man gifter sig rikt såklart. Och i det här fallet siktar wannebeWag'en jävligt högt. Fotbollsfru liksom.
Andra investerar i utbildningar, fonder och volontärarbetar för att skaffa sig rätt erfarenheter till drömjobbet. (HAHA! Som om det finns ett jobb man drömmer om. Arbete kommer i två kategorier: tråkiga jobb & inte lika dödstråkiga jobb.) Wag:en investerar istället i sin kropp. Den trimmas, tränas, sminkas, rakas och faan och hans moster.
Visst är det en tråkig syn på varandra som verktyg och statussymboler. Det är ju inte så jävla Romeo och Julia. Men när lönearbetet presenteras som ett befriande alternativ är man faan inte riktigt frisk. Tror någon att man kan lönearbeta sig till frihet och självförverkligande? Hur dum är man när man tror att man kan sälja sig fri? Medelklassen kan ha sin jävla amerikanska dröm om arbete i fred.
Jag håller tummarna för wannebeWag:en och hoppas att hon hittar en trevlig fotbollsspelare. Jag hoppas också att hennes nya klasshelvete blir mindre jobbigt än det som hon upplever nu.
Eh?
Det är ju inte sant.
Jag tittade på trashteve och såg ett program om Wag's dvs, Wives And Girlfriends till fotbollsstjärnor. Uttrycket myntades av den engelska tabloidpressen och senare har även uttryck som Wow's(wives of Wimbledon) och Rag's (Royals and girlfriends) tillkommit. Någon slags allmän attityd kring de här kvinnorna är väl att de är korkade bimbos. Men, är dem korkade så vet jag inte vad man ska kalla dem som säger det. Ännu dummare? Idioter? Anna-Lena Lodenius?
Wag'sen som var med i programmet hade till stor del internaliserat bilden av sig själva som varor. De var medvetna om sin roll som statusobjekt. De var också medvetna om hur de hade fått sin position och vad som krävdes för att behålla den. Dags att operera pattarna liksom. De hade förstått kvinnligheten som konstruktion, att spelet omkring sexualitet och kvinnlighet är iscensatt. Och de hade en klar uppfattning om vad deras män förväntade sig av dem. De iscensatte med enkelhet genus, kön och sexualitet och hade en större förståelse för Butlers heterosexuella matris än vilken akademisk feminist som helst.
När man säger sådant här vrålar någon medelklassfeminist att det här med objektifierade kvinnor är så himla hemskt (läs: Linda skugge & co och hon tycker verkligen det är SÅ HIMLA HEMSKT). JA, HÄRREGU, VAD HEMSKT DET ÄR. De här kvinnorna är ju helt utlämnade åt sina män. Vill de ba va objekt eller? Ingen karriär liksom? Hur ska de gå med pensionspoängen eller när de blir rynkiga? Va? Va? Då kommer de att ångra att det inte har en akademisk examen minsann. SKAFFA KARRIÄR, SKAFFA PENGAR, UTBILDA DIG. (Så tycker Linda medan hon själv avsvor sig feminismen, blev en gubbe i en kvinnas kropp, och började skriva krönikor om bajsblöjor.) Och, OBS! Ingen är objektifierad i medelklassen. Någonsin. Där lever alla upplysta happily ever after med en skitnödig akademisk examen och har Gudrun Sjödén på sig.
I trashprogrammet var det också en wannebeWag med. Hon raggade stenhårt på fotbollskillarna och var noga med manikyren. Hon var arbetarklass. Det tog inte lång stund innan man förstod att det här var hennes privata lösning på klasproblematiken. Hennes klassresa. Hej klassmedvetande får man väl säga.
Hon vet att hennes karriärmöjligheter är lika med noll. Jag menar, om man inte räknar snabbtmatsarbetare och butiksbiträde till det häftigaste och mest välbetalda i världen. Linda Skugge & co kan ju köra upp det här med karriär i röven. Arbetarklassbrudar gör statistiskt sett inte karriär, de får arbetsskador.
Så, kom inte här och kleta dina karriärdrömmar på oss! Som om det ens skulle vara möjligt för oss att slippa ångesten, tristessen och de monotona rörelserna. Dina jävla ideal kan du behålla! Jag menar, är himlen grön och månen gjord av ost? Flyger grisar? Kan Linda Skugge hantera en kajalpenna? Nä.
Vad gör man då om man inte kan jobba sig uppåt, inte känner för att bli arbetslös akademiker (efter att först svält på csn i fyra år) och inte lockas av arbetarklassarbeten? Man gifter sig rikt såklart. Och i det här fallet siktar wannebeWag'en jävligt högt. Fotbollsfru liksom.
Andra investerar i utbildningar, fonder och volontärarbetar för att skaffa sig rätt erfarenheter till drömjobbet. (HAHA! Som om det finns ett jobb man drömmer om. Arbete kommer i två kategorier: tråkiga jobb & inte lika dödstråkiga jobb.) Wag:en investerar istället i sin kropp. Den trimmas, tränas, sminkas, rakas och faan och hans moster.
Visst är det en tråkig syn på varandra som verktyg och statussymboler. Det är ju inte så jävla Romeo och Julia. Men när lönearbetet presenteras som ett befriande alternativ är man faan inte riktigt frisk. Tror någon att man kan lönearbeta sig till frihet och självförverkligande? Hur dum är man när man tror att man kan sälja sig fri? Medelklassen kan ha sin jävla amerikanska dröm om arbete i fred.
Jag håller tummarna för wannebeWag:en och hoppas att hon hittar en trevlig fotbollsspelare. Jag hoppas också att hennes nya klasshelvete blir mindre jobbigt än det som hon upplever nu.
fredag 18 juli 2008
Jag <3 Anton Nilsson
På ordentlig stockholmska berättar Anton Nilsson aka Amaltheabombaren/sommarhajpen 08 om sin resor i Sovjet. Och vem har inte en sovjetromantiker någonstans begravd djupt inom sig?
SR Minnen är programmet som grävt i arkiven.
Lyssna!
SR Minnen är programmet som grävt i arkiven.
Lyssna!
måndag 14 juli 2008
Håll arbetet ifrån dig!
En kompis mosters bryllings pappas flickväns låtsaskompis jobbade i hemtjänsten. Hon berättar:
Biståndshandläggaren (ja, visst är det ett kul namn? Barnen i Afrika och dementa får bistånd.) hade beviljat en tant hemtjänst. Den här tanten föll på min morgonrunda. Jag var den första som skulle träffa den här vårdtagaren. Ingen visste egentligen någonting om henne men det bistånd (kom igen! döp om det!) hon hade beviljats gällde påklädning och måltider. Det vill säga tre besök om dagen.
Jag planerade in henne som nummer tre på rundan. Först på med stödstrumporna hos Aina och i porten bredvid skulle Per-Axel ha hjälp med att göra frukostgröt.
Gröten fick inga stående ovationer utan kommenterades av en morgonsur 78-åring med:
"Nästa gång skulle du ju kunna prova att ha i mer vatten så man slapp äta klister."
"Jävla gubbe" tänkte jag innan jag tog cykeln till Linnégatan 4b, gick de tre trapporna upp och plingade på dörren som det stod Johansson på.
Dörren öppnas och där står en kort, nyvaken tant. Hennes frisyr är nypermanentad men är i en enda okammad vit röra. Som en vit gloria, eller en söndagsbakisfrilla. Nattlinne hon har på sig är väldigt nött och av utseendet att döma har varit med sedan 50-talet. Massa spets, pasteller och en volang längst nertill. Ansiktet är stramt och ser inte alls att höra hemma i den här förorten utan hon borde vara placerad i en mexitegelvilla med perenner utanför.
"Är det du som är hemtjänsten frågar hon misstänksamt. De sa att ni skulle komma åtta, nu är klockan kvart över."
"Eh, jo, det är jag som är hemtjänsten. Jag heter Birgit och ursäkta att jag kommer försent."
Jag krymper från att vara en bastant undersköterska, omskolad på komvux under 90-talet till att bli någon som tittar ner i golvet i trapphuset och ber om ursäkt för sig själv.
Vi går in i lägenheten. Nästan genast noterar jag att den nya tanten går konstigt. Bredbent, liksom vaggar fram fast hon är ganska smal.
Det är ju första gången den här tanten får hygienhjälp så jag försöker ta det piano. Det måste man göra med jag-tror-att-jag-är-finare-än-hemtjänsten-tanter annars får man ett jäkla ringande till chefen. Och någonstans kan jag förstå tanten framför mig. Det är integritetskränkande att bli tvättad av en annan människa. (Ja, fråga min pappa hur kul han tyckte det var när han bröt båda handlederna och fick hemtjänst, 36 år gammal, som hjälpte honom med allt från toalett till dusch till mat.)
Så istället för att börja med tvätt och påklädning så sätter jag mig ner vid frukostbordet med den nya tanten. Hon äter frukost; fil, macka och kaffe. Vi lär känna varandra litegrann, samtalet handlar om arbete, barn och hennes avlidna man.
När frukosten är uppäten så är det dags för hygienen. Jag pratar med henne med min mjukaste och mest pedagogiska röst om vad som kommer hända:
"Först får du gå på toaletten, då står jag utanför. Sen säger du till när du är färdig. Då ska vi tillsammans tvätta ansiktet, under armarna och underlivet. Efter det väljer du kläder som vi hjälps åt med att ta på. Blir det bra?"
Tanten nickar till svars och går in på den lilla miljonprogramstoaletten.
Jag suckar tyst för mig själv när jag ser den. "Här, i de här lägenheterna var det nog aldrig meningen att man skulle bli gammal" tänker jag.
Tanten är klar och tillsammans står vi framför handfatet och känner på vattnet.
"Ovanför tvättmaskinen i skåpet, där är tvättlapparna", säger hon.
Jag sätter på mig latexhandskarna jag har med mig och tar fram tvättlapparna. De är ljusblåa och fulla med hål. Jag frågar om det verkligen är rätt.
"De blir så när man tvättar dem i maskin. Hemmafrupensionen räcker inte till allt."
"Nä, det såklart", stammar jag fram.
Skumgummitvättlappar är engångsartiklar och meningen att man ska använda och sedan slänga. Jag lägger på minnet att jag ska ta med några förpackningar från hemtjänstlokalen. "Det är det här som är straffet att vara hemma med sina barn" tänker jag. "Han jobbar och får alla ATP-poäng, frugan sköter markservicen så han kan jobba men får inte ett skit. När han dör blir frugan kvar i någon förort eftersom hon inte hade råd eller ork att ha kvar det stora huset. Makar borde dela lika på ATP-poängen."
Ansiktet tvättas och smörjs med dagkräm. De vithåriga armhålorna blir rena med de håliga tvättlapparna och tyst stryker jag på deodorant.
"Så, nu får du ta av dig dina underbyxor."
Tanten tvekar. Jag böjer mig ner och tar fram Lactacyden. När jag vänder mig om stelnar jag till. "Vad är det där?" tänker jag och fryser helt i min rörelse.
Mellan den gamla kvinnans ben hänger det något rött ner, som en klump. Nästan tio centimeter hänger klumpen ner. Det ser ut som en röd vattenballong med könshår på. Jag kan inte fatta vad det är. Jag måste fråga. Men hur gör man det? Vad säger man?
"Ursäkta, men du har något problem med ditt underliv? Eller hur?"
"Eh, du menar... äh. Jo, ja, det har jag nog." säger hon skamset, blir pionröd i ansiktet och stirrar ner i handfatet på en spricka. "Jag vet inte, jag har haft det i nästan tio år. Det bara började, och så blev det större och större. Jag vet inte vad det är, jag vet faktiskt inte."
Jag ser skammen över den egna kroppen och jag menade ju inte att få henne att skämmas. Men jag har aldrig sett något liknande. Någonting är ju dock inte riktigt rätt. Så där ska det inte se ut. Något är fel. Och det borde jag väl veta så många tantunderliv jag har tvättat.
"Okej, vi gör så här. Du har haft det där länge. Gör det ont?"
Knappt synbart skakar hon på huvudet.
"Då gör vi såhär att jag tvättar dig, sen ringer jag sjuksköterskan. Det du har är inte bra, men du ska få hjälp."
Vi känner oss fram till ljummet vatten. Jag tar på lactacyd på tvättlappen och tvättar försiktigt, försiktigt. Tanten tar på sig trosor och inkontinensskydd. I garderoben hittar hon en matchande dräkt av 50-talssnitt som vi hjälps åt med att ta på.
Jag ringer sjuksköterskan och under tiden sitter tanten ute i köket och stirrar ner i golvet. Hon skäms så himla mycket. Och det här är verkligen inte vad jag behöver, hela min dag är uppfuckad nu. Jag kommer inte hinna till någon i tid. "Jag vill bara ha vanliga dagar", tänker jag precis innan sjuksköterskan svarar.
När jag lägger på så sitter jag kvar i soffan i vardagsrummet. Jag känner mig äcklad och jag är antagligen rätt blek. Eller det känns i kroppen som jag är det, det känns som allt blod är i benen och gör dem tunga. Jag undrar hur jag ska berätta det här för tanten i köket som skäms. Hur jag ska berätta för henne att det är hennes livmoder som hänger ut mellan benen? Att hennes inre organ hänger ut som en konsekvens av barnafödande och förslappad slidmuskulatur? Och därför att hon har gått med det så länge så har livmodern skavt mot benen och underlivet, blivit förhårdnad och därför har det börja växa könshår på den.
Hon kommer skämmas så mycket när jag berättar det för henne. "Jag vet inte om jag vågar."
Sjuksköterskan kommer och tar över. Hon frågar den gamla tanten om hon har några anhöriga som kan följa med henne till sjukhuset. Såklart har ju tanten inte det. Sjuksköterskan tittar uppfodrande på mig och säger att då får ju du där följa med.
Jag måste gå in ett annat rum.
"JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. JÄVLA FITTSEPE! MONGO-SSK! JAG SKA FAAN SLÅ HENNE. Jag har ingen lust att följa med någon jävla tant med inre organ uthängande till akuten, jag har ett arbete att göra. Jag pallar inte att alla bli sura för att de får mina vårdtagare, att chefen undrar om det verkligen var nödvändigt att tanten åkte in akut och jag orkar inte bry mig genuint i flera timmar till. Dem kräver allt av mig. ALLT ska de ha. JAG ORKAR INTE." tänker jag medan stampar i golvet och grimaserar. Antagligen ser jag himla fånig ut men om man inte får skrika och slåss måste man göra något.
Efter jag har grimaserat klart så går jag in och säger: "Okej. Men jag, ringer inte min chef, jag ringer inte mina kollegor och delar ut mitt arbete. Det får du göra."
"Men, det kan ju inte jag göra förstår du väl? Jag känner ju inte alla vårdtagare och det är ju bäst att du pratar med din chef."
"Nä, det tänker jag inte. Det står inte arbetsledare i min arbetsbeskrivning. Ska jag ta ansvar för att du beslutar att skicka mig till fucking akuten?" säger jag upprört. Jag ser sådär bestämd ut som jag tränat på framför spegeln, jag håller rösten stadig och stirrar på henne. Precis som jag har tränat på. Tränat framför spegeln på att inte bli överkörd.
"Vissa är väl alltid på tvären", säger hon överlägset på sin fula jävla bonniga skånska. Men jag gör det då. För den här gången.
När hon går, lägger jag mig på soffan. Jag och tanten väntar på ambulansen.
"Det är ju ett jävla jobb man har, man ska bry sig om tanterna och gubbarnas välmående. Och jag har ingen lust att engagera mig personligt i de här människornas liv. Chefen har gjort dem till varor som ska tvättas, matas och byta blöjor på. Att bry sig utanför de sex timmarna om dagen jag får betalt för är precis vad de vill. Att vi ska ta med oss jobbet hem, tänka på vårdtagarna, klura över hur man ska lägga upp arbetet för att det ska gå fort. Faan heller. Man måste se vårdtagarna som saker om det ska funka, om man skulle bry sig om alla som dog hemma i sina lägenheter alldeles ensamma och alla liggsår skulle man ju bli helt konstig. Jag har ju sett det förr, de sommarvikarierna som kommer in och tror att de kan ändra på någonting. Det är dem som blir riktigt elaka sista veckan av vikariatet när de fattar att de inte kunde ändra på något alls."
Allt det här snacket om professionalism är ju ett sätt att lära oss hur vi ska hantera vårdtagarna som varor, att se på dem som ting. Och för att vårdpersonalen inte ska bli helt muppig i huvudet och lämna tanter vind för våg och bli helt nihilistiska så får vi lära oss litegrann om etik och människovärde också.
Det handlar helt enkelt om att bry sig utan att bry sig. Att helt göra vårdtagaren till en vara som får bistånd och andra rättigheter. Etiken ska vara vårdtagarens räddning från varuformen och dess konsekvenser, vårdarbetarnas räddning för att klara av lönearbetet är det professionella förhållningssättet, alltså varuformen.
Därför har inte kämpande arbetsplatskollektiv och anhörigorganisationer samma intresse. Kraven må sammanfalla ibland. Men glöm att anhörigorganisationerna är era kompisar.
Biståndshandläggaren (ja, visst är det ett kul namn? Barnen i Afrika och dementa får bistånd.) hade beviljat en tant hemtjänst. Den här tanten föll på min morgonrunda. Jag var den första som skulle träffa den här vårdtagaren. Ingen visste egentligen någonting om henne men det bistånd (kom igen! döp om det!) hon hade beviljats gällde påklädning och måltider. Det vill säga tre besök om dagen.
Jag planerade in henne som nummer tre på rundan. Först på med stödstrumporna hos Aina och i porten bredvid skulle Per-Axel ha hjälp med att göra frukostgröt.
Gröten fick inga stående ovationer utan kommenterades av en morgonsur 78-åring med:
"Nästa gång skulle du ju kunna prova att ha i mer vatten så man slapp äta klister."
"Jävla gubbe" tänkte jag innan jag tog cykeln till Linnégatan 4b, gick de tre trapporna upp och plingade på dörren som det stod Johansson på.
Dörren öppnas och där står en kort, nyvaken tant. Hennes frisyr är nypermanentad men är i en enda okammad vit röra. Som en vit gloria, eller en söndagsbakisfrilla. Nattlinne hon har på sig är väldigt nött och av utseendet att döma har varit med sedan 50-talet. Massa spets, pasteller och en volang längst nertill. Ansiktet är stramt och ser inte alls att höra hemma i den här förorten utan hon borde vara placerad i en mexitegelvilla med perenner utanför.
"Är det du som är hemtjänsten frågar hon misstänksamt. De sa att ni skulle komma åtta, nu är klockan kvart över."
"Eh, jo, det är jag som är hemtjänsten. Jag heter Birgit och ursäkta att jag kommer försent."
Jag krymper från att vara en bastant undersköterska, omskolad på komvux under 90-talet till att bli någon som tittar ner i golvet i trapphuset och ber om ursäkt för sig själv.
Vi går in i lägenheten. Nästan genast noterar jag att den nya tanten går konstigt. Bredbent, liksom vaggar fram fast hon är ganska smal.
Det är ju första gången den här tanten får hygienhjälp så jag försöker ta det piano. Det måste man göra med jag-tror-att-jag-är-finare-än-hemtjänsten-tanter annars får man ett jäkla ringande till chefen. Och någonstans kan jag förstå tanten framför mig. Det är integritetskränkande att bli tvättad av en annan människa. (Ja, fråga min pappa hur kul han tyckte det var när han bröt båda handlederna och fick hemtjänst, 36 år gammal, som hjälpte honom med allt från toalett till dusch till mat.)
Så istället för att börja med tvätt och påklädning så sätter jag mig ner vid frukostbordet med den nya tanten. Hon äter frukost; fil, macka och kaffe. Vi lär känna varandra litegrann, samtalet handlar om arbete, barn och hennes avlidna man.
När frukosten är uppäten så är det dags för hygienen. Jag pratar med henne med min mjukaste och mest pedagogiska röst om vad som kommer hända:
"Först får du gå på toaletten, då står jag utanför. Sen säger du till när du är färdig. Då ska vi tillsammans tvätta ansiktet, under armarna och underlivet. Efter det väljer du kläder som vi hjälps åt med att ta på. Blir det bra?"
Tanten nickar till svars och går in på den lilla miljonprogramstoaletten.
Jag suckar tyst för mig själv när jag ser den. "Här, i de här lägenheterna var det nog aldrig meningen att man skulle bli gammal" tänker jag.
Tanten är klar och tillsammans står vi framför handfatet och känner på vattnet.
"Ovanför tvättmaskinen i skåpet, där är tvättlapparna", säger hon.
Jag sätter på mig latexhandskarna jag har med mig och tar fram tvättlapparna. De är ljusblåa och fulla med hål. Jag frågar om det verkligen är rätt.
"De blir så när man tvättar dem i maskin. Hemmafrupensionen räcker inte till allt."
"Nä, det såklart", stammar jag fram.
Skumgummitvättlappar är engångsartiklar och meningen att man ska använda och sedan slänga. Jag lägger på minnet att jag ska ta med några förpackningar från hemtjänstlokalen. "Det är det här som är straffet att vara hemma med sina barn" tänker jag. "Han jobbar och får alla ATP-poäng, frugan sköter markservicen så han kan jobba men får inte ett skit. När han dör blir frugan kvar i någon förort eftersom hon inte hade råd eller ork att ha kvar det stora huset. Makar borde dela lika på ATP-poängen."
Ansiktet tvättas och smörjs med dagkräm. De vithåriga armhålorna blir rena med de håliga tvättlapparna och tyst stryker jag på deodorant.
"Så, nu får du ta av dig dina underbyxor."
Tanten tvekar. Jag böjer mig ner och tar fram Lactacyden. När jag vänder mig om stelnar jag till. "Vad är det där?" tänker jag och fryser helt i min rörelse.
Mellan den gamla kvinnans ben hänger det något rött ner, som en klump. Nästan tio centimeter hänger klumpen ner. Det ser ut som en röd vattenballong med könshår på. Jag kan inte fatta vad det är. Jag måste fråga. Men hur gör man det? Vad säger man?
"Ursäkta, men du har något problem med ditt underliv? Eller hur?"
"Eh, du menar... äh. Jo, ja, det har jag nog." säger hon skamset, blir pionröd i ansiktet och stirrar ner i handfatet på en spricka. "Jag vet inte, jag har haft det i nästan tio år. Det bara började, och så blev det större och större. Jag vet inte vad det är, jag vet faktiskt inte."
Jag ser skammen över den egna kroppen och jag menade ju inte att få henne att skämmas. Men jag har aldrig sett något liknande. Någonting är ju dock inte riktigt rätt. Så där ska det inte se ut. Något är fel. Och det borde jag väl veta så många tantunderliv jag har tvättat.
"Okej, vi gör så här. Du har haft det där länge. Gör det ont?"
Knappt synbart skakar hon på huvudet.
"Då gör vi såhär att jag tvättar dig, sen ringer jag sjuksköterskan. Det du har är inte bra, men du ska få hjälp."
Vi känner oss fram till ljummet vatten. Jag tar på lactacyd på tvättlappen och tvättar försiktigt, försiktigt. Tanten tar på sig trosor och inkontinensskydd. I garderoben hittar hon en matchande dräkt av 50-talssnitt som vi hjälps åt med att ta på.
Jag ringer sjuksköterskan och under tiden sitter tanten ute i köket och stirrar ner i golvet. Hon skäms så himla mycket. Och det här är verkligen inte vad jag behöver, hela min dag är uppfuckad nu. Jag kommer inte hinna till någon i tid. "Jag vill bara ha vanliga dagar", tänker jag precis innan sjuksköterskan svarar.
När jag lägger på så sitter jag kvar i soffan i vardagsrummet. Jag känner mig äcklad och jag är antagligen rätt blek. Eller det känns i kroppen som jag är det, det känns som allt blod är i benen och gör dem tunga. Jag undrar hur jag ska berätta det här för tanten i köket som skäms. Hur jag ska berätta för henne att det är hennes livmoder som hänger ut mellan benen? Att hennes inre organ hänger ut som en konsekvens av barnafödande och förslappad slidmuskulatur? Och därför att hon har gått med det så länge så har livmodern skavt mot benen och underlivet, blivit förhårdnad och därför har det börja växa könshår på den.
Hon kommer skämmas så mycket när jag berättar det för henne. "Jag vet inte om jag vågar."
Sjuksköterskan kommer och tar över. Hon frågar den gamla tanten om hon har några anhöriga som kan följa med henne till sjukhuset. Såklart har ju tanten inte det. Sjuksköterskan tittar uppfodrande på mig och säger att då får ju du där följa med.
Jag måste gå in ett annat rum.
"JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. JÄVLA FITTSEPE! MONGO-SSK! JAG SKA FAAN SLÅ HENNE. Jag har ingen lust att följa med någon jävla tant med inre organ uthängande till akuten, jag har ett arbete att göra. Jag pallar inte att alla bli sura för att de får mina vårdtagare, att chefen undrar om det verkligen var nödvändigt att tanten åkte in akut och jag orkar inte bry mig genuint i flera timmar till. Dem kräver allt av mig. ALLT ska de ha. JAG ORKAR INTE." tänker jag medan stampar i golvet och grimaserar. Antagligen ser jag himla fånig ut men om man inte får skrika och slåss måste man göra något.
Efter jag har grimaserat klart så går jag in och säger: "Okej. Men jag, ringer inte min chef, jag ringer inte mina kollegor och delar ut mitt arbete. Det får du göra."
"Men, det kan ju inte jag göra förstår du väl? Jag känner ju inte alla vårdtagare och det är ju bäst att du pratar med din chef."
"Nä, det tänker jag inte. Det står inte arbetsledare i min arbetsbeskrivning. Ska jag ta ansvar för att du beslutar att skicka mig till fucking akuten?" säger jag upprört. Jag ser sådär bestämd ut som jag tränat på framför spegeln, jag håller rösten stadig och stirrar på henne. Precis som jag har tränat på. Tränat framför spegeln på att inte bli överkörd.
"Vissa är väl alltid på tvären", säger hon överlägset på sin fula jävla bonniga skånska. Men jag gör det då. För den här gången.
När hon går, lägger jag mig på soffan. Jag och tanten väntar på ambulansen.
"Det är ju ett jävla jobb man har, man ska bry sig om tanterna och gubbarnas välmående. Och jag har ingen lust att engagera mig personligt i de här människornas liv. Chefen har gjort dem till varor som ska tvättas, matas och byta blöjor på. Att bry sig utanför de sex timmarna om dagen jag får betalt för är precis vad de vill. Att vi ska ta med oss jobbet hem, tänka på vårdtagarna, klura över hur man ska lägga upp arbetet för att det ska gå fort. Faan heller. Man måste se vårdtagarna som saker om det ska funka, om man skulle bry sig om alla som dog hemma i sina lägenheter alldeles ensamma och alla liggsår skulle man ju bli helt konstig. Jag har ju sett det förr, de sommarvikarierna som kommer in och tror att de kan ändra på någonting. Det är dem som blir riktigt elaka sista veckan av vikariatet när de fattar att de inte kunde ändra på något alls."
Allt det här snacket om professionalism är ju ett sätt att lära oss hur vi ska hantera vårdtagarna som varor, att se på dem som ting. Och för att vårdpersonalen inte ska bli helt muppig i huvudet och lämna tanter vind för våg och bli helt nihilistiska så får vi lära oss litegrann om etik och människovärde också.
Det handlar helt enkelt om att bry sig utan att bry sig. Att helt göra vårdtagaren till en vara som får bistånd och andra rättigheter. Etiken ska vara vårdtagarens räddning från varuformen och dess konsekvenser, vårdarbetarnas räddning för att klara av lönearbetet är det professionella förhållningssättet, alltså varuformen.
Därför har inte kämpande arbetsplatskollektiv och anhörigorganisationer samma intresse. Kraven må sammanfalla ibland. Men glöm att anhörigorganisationerna är era kompisar.
fredag 4 juli 2008
Fuck-me-heels that will fuck you up, W.
När tjejer konsumerar blir det väskdebatter som urartar och man skäller ut Sex and the city-filmen. "Och så tycker jag fan att om man är tjej och tycker det här är bra, då är man värd halva männens löner, inte en krona till" får man säga om man är manlig filmrecensent.
Det finns så mycket att tycka om det påståendet att det är löjligt att en försöka. Jag antar att det skulle vara som om Foucault skulle förklara diskursbegreppet för dagiskids.
Hur som: När kvinnor konsumerar så heter sidorna i tidningen Mode/Livsstil/Trend och layouten är i kladdiga pasteller.
När män konsumerar så heter sidorna Buisness/Teknik (I Metro kommer det ju till och med ut en teknikbilaga då och då.) och är väldigt seriöst betonade. Inga jävla pasteller här inte utan det är faktarutor om megapixlar och myndiga bilder på företagschefer. (Förresten, hur likt är inte det "Veckans stilikon"?)
Kvinnors konsumtion har en historia av att vara ful. Minns någon 90-talet och djurrättsrörelsen? Päls var phedt hemskt. Djurrättsrörelsen skuldbelade glatt kvinnors konsumtion, skvätte färg och vrålade om skinn, men sportkillarna kunde sitta på Donken och äta fem kossor var. Hela estetiken kring det här lets-skuldbelägga-kvinnor-för-deras-djurkonsumtion var jävligt osmaklig och sexistisk .
Kvinnor ska lägga sina pengar på något viktigare än kläder, smink och andra brudiga grejor (och ändå vara sådär naturligt supersnygga). Som vaddå? Iphones, kameror och ett Xbox kanske?
Jag ska faan peta ut ögonen på dig, Hans Wiklund, med min mascaraborste sedan ska jag slå dig med tegelstenen som jag lagt i min handväska och gissa vad mina fuck-me-heels gör mot displayen på din Ipod?
Det finns så mycket att tycka om det påståendet att det är löjligt att en försöka. Jag antar att det skulle vara som om Foucault skulle förklara diskursbegreppet för dagiskids.
Hur som: När kvinnor konsumerar så heter sidorna i tidningen Mode/Livsstil/Trend och layouten är i kladdiga pasteller.
När män konsumerar så heter sidorna Buisness/Teknik (I Metro kommer det ju till och med ut en teknikbilaga då och då.) och är väldigt seriöst betonade. Inga jävla pasteller här inte utan det är faktarutor om megapixlar och myndiga bilder på företagschefer. (Förresten, hur likt är inte det "Veckans stilikon"?)
Kvinnors konsumtion har en historia av att vara ful. Minns någon 90-talet och djurrättsrörelsen? Päls var phedt hemskt. Djurrättsrörelsen skuldbelade glatt kvinnors konsumtion, skvätte färg och vrålade om skinn, men sportkillarna kunde sitta på Donken och äta fem kossor var. Hela estetiken kring det här lets-skuldbelägga-kvinnor-för-deras-djurkonsumtion var jävligt osmaklig och sexistisk .
Kvinnor ska lägga sina pengar på något viktigare än kläder, smink och andra brudiga grejor (och ändå vara sådär naturligt supersnygga). Som vaddå? Iphones, kameror och ett Xbox kanske?
Jag ska faan peta ut ögonen på dig, Hans Wiklund, med min mascaraborste sedan ska jag slå dig med tegelstenen som jag lagt i min handväska och gissa vad mina fuck-me-heels gör mot displayen på din Ipod?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)