Det lättaste är att tänka att man får skylla sig själv

- Om du ska bli sådär irriterad varje gång du tycker någon försöker sätta sig på dig så kommer du aldrig orka 30 år den här branschen. säger hon på bred skånska utan att skämta. Du får vänja dig vid att de inte lyssnar på vad du säger på ett möte och sen när en man kommer man samma förslag så är det så oooh jättebra och alla lyssnar.

- Mmm. Men du, jag har tänkt på en sak som jag skulle vilja kolla av med dig. Här om veckan när jag var tvungen att jobba helg inför lanseringen så kom Anders in på Nuttans kontor när vi satt där och redde ut en grej. Han bah: du bli´re mycket helgjobb för dig nu? Vad sägs om att jag kommer hem till dig med lunch på lördag? Din pojkvän är väl ändå ute och glor på blommor. Gör man så?

Med hela hennes minspel visar hon att det är konstigt. Det ser ut som hon tagit ett bett i en citron.

- Om jag vore som dig skulle jag hålla Anders kort.

- Ja, för jag tänkte att han bara ville vara snäll, kompis liksom. Jag vet inte hur ni gör på det här företaget?

- Håll skiten ifrån dig, säger hon och går mot bussen.

Jag har ältat den där händelsen på Nuttans kontor en mindre evighet. Och jag kan återkomma av känslan i kroppen när han frågar. Det isar till i hela kroppen och jag blir illamående. Jag vill spy rätt ut på kontorsgolvet. Allt det som jag tänkte att jag skulle slippa när jag valde en arbetsplats med män i 40årsåldern och uppåt var att jag nu inte skulle bli en kvinna utan en kollega. Att det inte skulle tänka på mig i former av kvinnan med utseendet utan som en yrkesperson. Ända till Anders kommentar hade det gått som smort. Jag avböjde erbjudandet i alla fall och fick dåligt samvete för att jag avvisade honom inför alla arbetskamraterna och att det måste varit förnedrande. Sen när jag åkte hem tänkte jag att jag hade sexualiserat hela situationen, att jag såg sexuella övergrepp i varje buske.

När jag svänger in med cykeln på innergården berättar jag för M vad som har hänt nät han står och meckar på gården. Om det dåliga samvetet och att:

- Nästa gång han frågar kanske inte jag ska få panik över att någon vill vara trevlig?

M säger ingenting och verkar inte reagera på påståendet utan deklarerar att han är klar med cykeln och att det är dags att vi lagar mat.

Under följande dag, gör jag mig förberedd flera gånger för att säga till Anders att han visst kan komma hem med mat till mig på lördag. Trots att det egentligen är rätt orimligt. Han bor ju 6 mil ifrån mig och har fru och barn. Vill inte dem träffa honom? Jag tänker att han kanske vill ha en kompis, han har ju bara 15 vänner på facebook och verkar ibland lite ensam. Sen tänker jag att jag återigen sexualiserat situationen och jag gör det eftersom han och jag åkt ut och konsultat en del ihop och då kommit varandra lite närmre. Jag tror att lördagsmaten betyder att han raggar på mig för att jag egentligen är lite kompiskär i honom sådär som man är när man träffat en ny kompis man kommer superbra överens med.

Alla väger leder till Rom. Alla ursäkter leder till honom. All skuld leder till mig.

Jag går in och känner in hur han eventuellt kan känna, känner in mig själv. Om omvärlden kunde lägga två strån i kors och känna sig in i någon annans situation kanske de skulle hålla käften om all mat som de kan köra hem till en.