måndag 30 juni 2008

How to: överleva ditt vårdvikariat och bli omtyckt.

1. Skaffa arbetskläder (JA! Det är något du borde få! NEJ! Din chef sparar så räkna inte med något). Med arbetskläder menar jag uttjänta jeans eller mjukisbyxor, en stor tshirt och stödstrumpor (karlar behöver inte sådant dock). Och stödstrumpor är ett absolut krav, om du inte gillar åderbråck såklart.

2.
Maska ENDAST när resten av personalen maskar. Ny vårdpersonal tror att man får dricka kaffe och läsa tidningen när det inte verkar som det finns något att gör. Luttrad vårdpersonal frågar om något behövs göras innan de sätter sig. Kom ihåg att ni ska maska tillsammans, ingen ska stå i tvättstugan när du läser DN's kulturdel.

3. Kom i tid på morgonen. Tider är viktigt för vårdpersonal, natten vill gå hem på morgonen, kvällen vill gå hem strax innan nio osv. Ja, du fattar. Om du blir hemskickad tidigare så är det bara gå, men se till att kom i tid på morgonen! Om det är du som ska ta rapporten 0700 så stoppar du upp hela arbetet genom att komma en kvart försent. Inte populärt.

4. Skaffa dig ett partytrick. Jag är en himla fena på storbak då och då, och jag och Wascator TT136C är bästa polare. Den torktumlaren kan jag ta sönder och rengöra i sömnen. Erbjud dig att göra inskrivningar om vårdtagare på datorn, garanterat poppis bland äldre medarbetare. Eller läs tidningen högt för några stycken panchisar då och då. Eller håll koll på tvätten. Håll koll på städlistor och annat skit. Men försök inte sno någon annans partytrick, tanken är att man ska göra sig behövlig på arbetsplatsen och att ni allihopa ska hjälpa varandra.

5. Berätta personliga saker. Alltså inte saker i stil med: min katt dog igår, mamma har cancer och mitt fadderbarn har inte råd med dialys, utan roliga saker. När du blev rånad av tre transor i Ungern, dina flippiga klasskompisar och andra hippies.

6. Jobba inte ihjäl dig. Man får inga extra fanfarer i himlen för det. Så låt dem inte köra med dig bara för att du är vikarie, du ska inte ta tre duschar på morgonen, det är inte okej. Ni ska hjälpas åt.

7. Om du är lite långfingrigt lagd, sno ingenting förens du har fattat hur allting funkar. Plocka inte med dig rengöringsmedel, mat och sådant förens du har en uppfattning om någon i personalen räknar sådant t ex har ansvar för att fylla på förrådet/beställa mat. De kommer garanterat upptäcka det om du inte gör det snyggt.

8. Hata chefen med stil. Vårdchefer är inte kända för sin ledarskapsförmåga utan mer för så split. Lär dig se sådant: varför bråkar alltid heltidarna med deltidarna och säger att de är lata? Varför bråkar folk om att en del aldrig ringer sjuksköterskan? Är sjuksköterska ett rasistiskt svin som man helst inte vill ha att göra med? Man behöver inte hålla långa brandtal om varför man tycker chefen är en bajskossa. Chefhat kommer liksom automagiskt när man börjar jobba. Men akta dig, ofta finns det en i varje grupp som gärna skvallrar för chefen för att de tror att de ska ge något när de löneförhandlar. Identifiera den här personen innan du börjar säga något om vad du tycker om chefen. Och, du man behöver inte ta i från tårna utan oftast räcker det med: har ni tänkt på att när chefen gör så här då gör vi så här, då blir det ju som att vi är osams på grund av henne.

9. Ha kul på jobbet. Ja, alltså så kul du kan. Men man kan lika gärna försöka underhålla sig när man är tvingad att löneslava åtta timmar om dagen. När jag och en av de boende är ute och går river vi ner nasseklibbor, när jag och en arbetskamrat jobbar kväll så går en och handlar på Ica så lagar vi mat tillsammans. Hitta lufthål i arbetsdagen, och när du hittar dem: passa på att skratta.

måndag 23 juni 2008

Medan bomberna faller.

Det är midsommar. Det är midsommarväder; solen lyser mellan skurarna. Du är i Göteborg, i det ockuperade stationshuset i Agnesberg. Det är folkkök, punkspelning och en massa crustare.

Du tar fram ditt rödvin som du hade packat ner och sköljer ur en soyagräddeburk som du häller upp vinet i. Första klunken smakar bra, den är så där sträv och lagom syrlig. Precis så som du vill ha den. Hela kvällen festar du, pratar med folk, dansar och skrattar. Det är en lyckad midsommar, allt känns rätt bra när du leder in din för fulla kompis i sovsalen för att lägga er och sova.

Du lägger dig på din luftmadrass, byter om till mjukiskläder och drar täcket över dig. Du och din kompis småpratar lite om allt möjligt. Om vad som borde göras i huset, hur bra organiserat det är och sedan känner ni er stolta över att ni körde iväg den där äckelpäckelfarbrorn som envisades med att klänga på folk. Efter ett tag somnar ni. Klockan är nu nio minuter över tre och om en timme och sexton minuter kommer larmet att gå.

Du vaknar av en enorm smärta i bröstet. Det känns som om någon stampar på din bröstkorg, som att du tappar andan om och om och om igen, det bränner i hela dig. Hela bröstet gör så j ä v l a ont. Vad är det som har hänt?

Du uppfattar bara en gestalt svagt i bakgrunden, hans kroppsspråk är osäkert och mörkret är helt kompakt. Men då, då känner du det. Det luktar rök. Det sticker i näsan. Du blir helt stel och smärtan försvinner när du inser att det är brandrök som luktar. Helvete! Det brinner. Huset du sover i brinner. Du hör någon ropa: sieg heil, men tror inte riktigt på dina öron.

Då ropar någon: "UT! UT! UT! BRAND! BRAND!" Paniken sprider sig i sovsalen. Du tar täcket springer mot dörren. I dina lungor river nu den tjocka brandröken och lukten av pulversläckaren sticker. Brandröken känns som en tjock massa som lägger sig i lungorna och varken går att andas in eller ut och pulversläckarlukten är som att andas in syra som fräter i munnen, halsen och i hela bröstet.

Panik. Panik. Panik.

Du snubblar på en tröskel, reser dig upp, famlar i mörkret och ser en strimma ljus som du fäster blicken på och slutligen lyckas ta dig fram till.

När du kommer ut sätter du dig ner på asfalten med täcket virat omkring dig. I huvudet är det tomt. Bredvid ligger en kille i chock, han är invirad i en sovsäck och skakar. Folk hjälps åt och försöker lugna honom.

Du går runt huset för att försöka leta upp din kompis, vart är hon? Du går runt huset och står och stirrar på de människor som står där. Men du kan inte förmå dig att gå fram, du vet inte om du är ledsen, arg eller om du ens känner någonting. Du är inte ens tacksam för att du kom ut ur huset. Plötsligt kommer en tjej fram, du har sett henne på avstånd under kvällen men ni har inte sagt ett ord till varandra.

Hon slår armarna om dig och börjar gråta. Och nu släpper det inom dig. Du gråter, gråter, helt utan gräns. Du gråter för att det gör så ont i bröstet, du gråter för att du är så rädd, du gråter för att någon försökt bränna upp huset du sov i.

När alla gråtit klart samlas ni och har ett möte där folk får berätta hur de mår och vart de var. Du får reda på att det är nazister som kastat in molotovs och rökbomber i huset. Sedan har de misshandlat några av ockupanterna slumpmässigt och du förstår varför du har så ont i bröstet. De har slagit dig med ett basebollträ när du sov. Du börjar gråta igen.

Så småningom går du bort till ambulansen, klagar över att du har ont i bröstet. Går in i ambulansen och drar upp tröjan för en av ambulanskillarna. Han ryggar tillbaka när han ser att hela ditt högra bröst är blått, lila och rött. Han frågar dig om du kan dra djupa andetag utan att det hugger, du kan det och han lugnar dig med att det är normalt att det gör ont men att blåmärken inte är farliga. Han stryker dig över ryggen och massa känslor åker bergochdalbana inom dig.

Du går tillbaka och gråter. Du sätter dig inne i festlokalen, insvept i täcket med hjärtan i olika rosa nyanser och mötet fortsätter. Rösterna är ett sorl. Du förstår vad de säger men du vill inte ta in det: en kille vaknade av att han brann, en annan kylde sin brännskade hand i en vattenpöl innan han åkte ambulans, någon annan får sy stygn i ansiktet för att de slog honom när han sov, en annan har fått sin ryggrad pajad och det ryktas om att en annan fått en spricka i skallen.

Sedan slår dig den värsta insikten av alla. De försökte bränna er inne. De ville att ni skulle dö.

________________________________________


Göteborgsposten

Motkraft

Tågpiraternas film från förra 48 timmars ockupationen i samma hus

tisdag 17 juni 2008

Pete Doherty är ett vårdbiträde.

Svarta har högre blodtryck än vita, det är fastställt i någon studie av människor i vita rockar, stetoskop och hög lön. Så är spekulationen i gång: har svarta har anlag eller beror det på att svarta blir diskriminerade? Beror det kanske på klass? Hur är det för kvinnor? Fibromyalgi? Vad menar man med att missbruk ärvs?

Jag skakar av mig funderingarna, går genom dörrarna till min arbetsplats och gör mig redo för ett nattpass. Vanligtvis brukar jag inte jobba natt, men jag ställde upp för att det var kris och OB:et jag får är ganska bra. Dessutom måste jag få ihop mina timmar så att jag kan betala mina räkningar. Vikarier är aldrig säkra på hur mycket de kommer att få jobba.

Egentligen borde jag inte ha gått hit. Jag vet att jag kommer att göra ett dåligt jobb, att jag kommer knappt göra det nödvändiga. Dessutom har jag ont i magen. Sådär nervöst ont i magen. Anledningen är att jag går av sju imorgon bitti och börjar åtta på ett annat boende. En timme att hinna till ett nytt ställe till ett tio timmarspass från ett nio och en halvtimmes nattpass.

Kvällspersonalen rapporterar till mig, inget har hänt, någon har näsblod. Vi går genast upp och börjar "lägga" de få som fortfarande är uppe. Byter blöjor, tar av strumpor, drar fram larmmattor. Jag är noga med att spara på energin, den ska räcka i många timmar till. Till många fler vårdtagare.

Till slut bryter hon tystnaden, hon jag jobbar med.
"Eh, jaha, visst har du jobbat här förut? Jag tycker jag känner igen dig."

Vi utbyter artighetsfraser om arbetet och ett par bajshistorier (det tar sekunder från det att folk upptäckt att de både jobbar på äldreboenden tills de börjar berätta äckliga vårdhistorier för varandra).

"Nehej, vet du vad!" Säger hon plötsligt. "Snart är det OZ, ta en kopp kaffe så gå vi upp en våning och tittar med de andra!"

Jag gillar oz. Eller vem gör inte det. Hej ihjälkramad serie. Jag får ett snabbt referat om vad som hände igår: Alvarez sitter i isolering, O'Reily bråkar med någon och Schillinger försöker hämnas på Beacher. Tydligen så är nattpersonalen så noga med att rapportera vad som hänt i det senaste avsnittet till andra nattpasset att det är det första som man pratar om på rapporten.

Han i rullstolen resonerar: "you'll never get rid of drugs if you don't get rid of the pain.", kaffedoft, fem nattarbetare och en jävla massa lila flexblöjor i storlek medium.

När klockan börjar bli tre börjar jag bli trött på riktigt. Men det är dags för tredje ronden, dags att bita ihop. Kolla blöjan, byta blöjan, slänga blöjan. Arbetsmoment upprepas hundra gånger och jag kommer och tänka på hur många gånger till jag kommer att göra samma repetitiva moment. Tanken är hissnande. Minst 40 år till av blöjbyte, på ett år är det 1924 timmar blöjbytande. Det är 115 440 minuter per år. Fy faan. Fatta vad 115 440 är gånger 40. Det enda som kommer ur den ekvationen är ångest.

"Du är ganska trött va? Du ser himla sliten ut." säger min arbetskamrat medan hon tvättar en patient som gjort ner sig rätt ordentligt.
"Ja, jo, ehum... kanske litegrann, eh."
"Ja, det förstår jag, om du vill kan du få något uppiggande av mig, så att du orkar din stackare."


Vi går ner till omklädningsrummet, hon tar fram sin fejkgucciväska ur sitt skåp och tar fram en ask. En sådan där minttablettsask som antagligen är ganska gammal, det är Oscar den andra på plåtburken. Va är det hon ska visa mig? Koffeintabletter? Jag börjar känna mig olustig i situationen. I ett halvmörkt omklädningsrum står en fyrtionågonting arbetskamrat som ska bota min trötthet och sträcker fram en plåtburk. Hennes nariga, sönderspritade händer håller hårt om den ljusrosa plåtburken. Känslan är en flashback från när jag var fjorton och man stod bakom rulltrappan med någon äldre kille/alkis/person med tveksam moral och köpslog om hur mycket pengar de skulle ha för att köpa ut en liter vin. Det är bara det att den här gången har jag ingen aning om vad det är som erbjuds.

"Vad är det för någonting?"
"Ephedra, det gör så man blir piggare och orkar lite mer. Man kan typ banta på det också. Jag blir skitpigg."
"Eh? Va?"
"Jamen det är typ som ett starkt koffein och man får ingen antikick efter ett par timmar som av kaffe. Och anledningen till att jag äter dem är att jag ska orka träna mer."
"Okej, men det är inte farligt va? Man blir väl bara piggare?"
"Ja, ja, precis, ta tre av mig och så tar du dem när du känner att du börjar bli så där supersupertrött så tar du en till."
"Vart har du hittat dem här?"
"Man köper dem i Danmark eller ja sådär, typ, på nätet."


I brist på andra alternativ sväljer jag ett lakritssmakande ephedrapiller och stoppar de andra två i myntfickan på jeansen.

HERREJESUS. FY FAAN. JAG BLIR HELT SJUKT PIGG. Jag tuggar tuggummi i hundraåttio och börjar städa korridorerna, att sitta still kan jag glömma. Det blir inga problem att jobba resten av dagen, jag sover litegrann på min tvåtimmarsrast och på kvällen är jag tillbaks på nattpasset (de ringde ju och trugade så att jag inte kunde säga nej).

Jag petar i mig ett halvt ephedrapiller och blir klar första av alla med ronden. Jag hjälper de andra och vi tar oss igenom OZ. Jag tar mig igenom hela natten utan problem. När jag går av klockan sju söndag morgon är jag fortfarande pigg trots att jag egentligen har arbetat mer än ett dygn i sträck med timmesraster här och där.

När ephedran äntligen går ur kroppen på söndageftermiddagen så går luften ur mig och jag sover fjorton timmar i sträck. När jag vaknar på måndagen funderar jag på vad faan det var som hände i helgen. I fickan ligger ett halvt ephedrapiller. Jag fingrar på det lite grann och tittar på den svarta färgen. Jag kan inte bestämma mig: det kan vara bra att ha en ephedra liggandes, man vet aldrig när man jobbar dubbelpass, men å andra sidan var det obehagligt att vara så fucked på jobbet.

Jag sätter mig framför datorn. Börjar googla och jag blir obehaglig till mods. I Sverige är ephedra dopingklassat och allting som innehåller ephedra läkemedelsklassas. I Danmark däremot tycker man att det är ett naturläkemedel som vilket som helst. Jag hittar berättelser om folk som deffar (karlar deffar, kärringar bantar) på ephedra, Treo och koffein, hur folk fått hjärtklappning av det och hur folk super på det och hamnar på sjukan.

Ephedra är vanligt bland byggnadsarbetarna. De börjar med ephedra och efter ett tag går de över till den kemiska kusinen amfetamin. Jag läser om hur byggnadsarbetarna som drömde om de snabba pengarna i Norge, hur de istället började knarka för att orka jobba mer och komma hem fortare men aldrig kom de hem med några pengar. Utan när de väl kommer hem är det raka vägen till rehab (om man nu kommer dit, eftersom soc helst endast rehabiliterar heroinpundare).

Men jag skulle aldrig bli hooked säger jag till mig själv. Det vet jag. Jag måste bara palla jobba. Jag tar den halva ephedratabletten jag har kvar, lägger den i en plåtask för öronproppar som jag fått på Hultsfred av Hotell och restaurangfacket förra året. Översta byrålådan, längst in lägger jag den. Där får den ligga tills nästa gång jag jobbar tre pass på raken för att kunna betala hyran. Jag bara hoppas på att det dröjer riktigt länge dit. Än så länge är mina händer inga nariga händer som kramar en ljusrosa ask utan rödmålade naglar som håller i ett vitt plåtetui. Jag kommer att tänka på Oz igen, och vad han i rullstolen sa:

"You'll never get rid of drugs if you don't get rid of the pain."

måndag 9 juni 2008

Populärkultur: Trashteve/ social grupp 3-porr

Jag pallar inte se kulturprogram. Fy faan vad tråkiga de är, tråkigt redigerade, åsikterna som vädras är något i stil med Ung Vänsters förbundsstyrelse (man ska vara snäll mot djuren, att slåss är dumt, fy på er demonstranter som inte delar ut rosor till världens bästa poliskår osv.). Och den gång ett kulturprogram tar upp något "radikalare" (radikal är väl ett jävla värdelöst ord?!) i stil med: "visste ni att Sverige inte är riktigt superjämställt, ibland får kvinnor spö?" så hurrar alla (läs: människor med politiska ambitioner) och tycker att SVT är den bästa instansen på jorden.

Vilket såklart är fel. SVT är skittråkigt (vi pratar om de som gjorde "Svenska hjärtan", jeez liksom.) Kulturens bärare och tevens beskyddare är ju MTV.

MTV gör musikprogram och visar amerikanska realityshower från Amerika. I like. Musikprogrammen är väl okej. Men det är ju amerikansk realtyteve som är bäst, programmen Next, X-factor och Dismissed innehåller material till massor med uppsatser om kön, genus & sexualitet. Det är en gyllene guldgruva.

Men, det finns ett program som står ut mer än dem andra. Som får de andra dejtingprogrammen att verka töntiga. Programmet som lyckas förena sexualitet, straighta män, 16 lesbianer och en glamourmodell: A shot at love with Tila Tequila. 16 karlar anmäler sig till någonting dem tror är i stil med Bachelor med Tila Tequila (Tila Tequila är väl någon slags motsvarighet till Carolina Gynning), Tila Tequila avslöjar att hon är bisexuell och in kommer 16 lipstick-lesbians. Killarna blir sura, irriterade och vädrar all sin hetronormativitet, tafsar på dem lesbiska brudarna, slåss, lesbianerna hatar killar (förutom en som ligger med en av killarna, hon åker såklart ut och killen får stanna kvar). Det är fullt ös.

Istället för att mediaforskare lägger sin tid på att analysera Six feet under så borde de skriva en roman om A shot at... Herregud, det finns hur mycket som helst att ösa ur: killarnas hetronormativitet och hur de tvingas övervinna den för att inte åka ut, att lesbianerna har minimala kläder på sig och hur de avviker mot den gängse uppfattningen om lesbiska, varför serien är så sexuell, monogamin för alla utom Tila, deras sätt att se på kärlek som en vara, hur Tila ser sig själv som en vara och som ett pris.

Dokusåpor viftas bort och tillmäts inget populärkulturellt värde. Jag tror inte bara det beror på dokusåpans intrigerande och enkla upplägg utan det beror ju också på klass. Realityteve genomsyras till stor del av arbetarklass och behandlar arbetarklassproblematik.

För att ta ett exempel, minns ni The Swan? The Swan var ett program som förvandlade fula ankungar till svanar, de plastikopererade sönder kroppar, visade upp dem och familjer grät av lycka för att deras nära eller kära blivit så "snygga"/helt jävla botoxfyllda med blonda lockar runt omkring.

En sak alla dessa "svanar" hade gemensamt var tänderna, de var i bedrövligt skick; de hade ruttnat, blivit bruna, med mera. De flesta av dem var också väldigt överviktiga. Det mesta som åtgärdades var egentligen sådant som var arbetsskadorna av att ha ett dåligt betalt arbete och andra indirekta skador som att inte ha råd med tandvård.

Eller, ett annat exempel: Extreme Home Makeover som egentligen skulle kunna vara en skräckpropagandafilm från valfritt kommunistparti om kapitalismens hemskheter. Hela serien handlar om hur den amerikanska staten lämnar sina medborgare vind för våg (efter att de har skjutit ett par irakier och blivit av med ett ben, såklart). Och snälla, snälla NBC går in bygger ett svulstigt hus med alltmankantänkasig. Kapitalismen hittar ett sätt att tjäna pengar på misären, det finns pengar att hämta hos dem som knappt konsumerar. Möbelföretagen marknadsför sig på deras bekostnad, NBC säljer reklamplatser och aktieägarna är glada!

Fler program med klass: Americas Next Top Model (där de flesta någon gång i programmet bölar om sin fattiga uppväxt och att man vill bli modell för att äntligen kunna konsumera), Rent hus, Cops, Baren, Tjockholmen, Stilpoliserna, Du är vad du äter, Lyxfällan osv.

Med finns alltid en arbetarklass som ska uppfostras, som ska bli snyggare, få bättre smak, kunna föra sig bättre, lära sig städa mer, bli lite smalare.

SVT's Toppform är väl sosseversionen av "The Swan".

Helt enkelt; realty-teve och dokusåpor profiterar på klassamhällets misslyckanden. Sådant som borde vi egentligen borde ha rätt till kan med tur fixas till av en styrelse på NBC om våran ansökningsvideo andas tillräckligt mycket misär och desperation.

Om du nu blev pepp på att se "A shot at love with Tila Tequila":

Säsong 1


Säsong 2 (som sänds just nu på andra sidan sjön och hela avsnitten ligger på mtv.com)

onsdag 4 juni 2008

Höghus, låghus, dårhus.

Det finns dem som tycker att det där med bostad inte är så viktigt, att det är bra att man bor i bostadsrätt för då får man måla om hur man vill och att marknadshyror är det bästa sedan skivat bröd.

Och det har dem ju rätt i. Om man har en inkomst över 25 000. Vi andra söker bostadsbidrag för att ha råd att bo i studentbostad.



(klicka för större bild)



(klicka för större bild)

Om man undrar hur det är bo i storstad och leta lägenhet finns sanningen på blocket. Män som söker kvinnliga inneboenden och vill att de skicka skicka med foto i sin ansökan. Män som vill ha en kvinnlig inneboende som får bo gratis mot "hushållstjänster". Ockerpriser.Andra handshyresvärdar som kräver att man inte har betalninganmärkningar. Krav på deposition. Ensamstående morsor som hyr ut sin källare svart. Andra handsboenden där hyresvärden inte ens vet om att lägenheten kommer hyras ut i andra hand. Boenden som hyrs ut två månader i stöten. Lägg ihop det med att de flesta har vikariearbeten där man planerar två veckor framåt i tiden, osäkerheten är total. Alltid på jakt efter ett arbete och en bostad.

Det är ju solklart att det behövs byggas fler Turning Torso's med tillhörande lyxköpcentrum där man bara säljer Prada och Gucci. Resten kan få subventionerade plåtskjul och banankartonger.

söndag 1 juni 2008

Dina händer behöver gå på högskola.

Min syster är här. Det är länge sedan vi träffades, vi bor så långt från varandra och vi kan inte prata i telefon. När jag ska prata med henne måste jag se hennes miner, gester och hur hon är morgontvärsur.

Men nu är hon här. Äntligen träffar jag henne. Jag har saknat henne så mycket. Jag har saknat att reta henne för att hon alltid satte sig bredvid panchisarna på bussen när hon var liten, eller att hon la sig raklång på golvet och sparkade med händer och ben när hon var arg.

Hon kliver av bussen på stationen. Jag känner igen gången. Mamma och jag har kallat henne för Bambi och "Den gula Giraffen". När hon har sina korta klänningar och strumpbyxor ser hon ut som en giraff på sina höga klackar. Hon svajar fram. Som en giraff. Giraffen. Giraffen är i stan.

Jag kramar om henne. Vi går hem till mig och lastar av hennes packning, stoppar in ett täcke i påslakan, sminkar om och byter om, dräller på stan och ser på något djupt svårt artiefartie med någon queergrupp från Köpenhamn, dricker ett par öl, äter en korv, fnissar och sätter nyckeln i lägenhetslåset.

Väl hemma lägger vi oss i sängen med sminket kvar och börja berätta historier för varandra. Om när vi var små, hur det är nu och varför mammas nya kille brorsas svågers fru är helt jävla körd i huvudet. Ju allvarligare ämnen vi pratar om desto lägre blir våra röster som om att vissa saker inte kan sägas högt. När vi pratar om det värsta av det värsta, det som är hemskast just nu, då räcker det inte att viska utan då håller vi varandra i handen. Det går nästan på autopilot. Att man pratar om något som är så stort att man måste hålla fast i en annan människa för att inte sväva iväg. Och man kan bara prata på nätterna, i skydd av mörkret och upplyst av det gatljus som letar sig in mellan persiennerna.

Vi småpratar om kroppen, om att göra sig illa. Vi jämför vem som har längst ärr och vem som har bäst historier till.

Min syrra har inget ärr i skallen. Men det har jag, tre centimeter långt är det. Om jag har mittbena syns det. Ärret ligger mitt på hjässan. Jag fick ärret under en Köpenhamnsresa, mamma och pappa hade fyllt volvon med PicnicBog (den sålde man vidare till skånska ICA när vi kom ner, BIG MONEY var det! Här i Svealand var skinkan nämligen billigare än i syd av någon konstig anledning). Vi hade precis sålt all jävla PicnicBog och stod på Tivolis parkering. Full av adrenalin hoppade jag runt kring Volvon. Tjong! sa det bara. Pappa hade inte sett att jag skuttat åt hans håll när han stängde bakluckan så den fick jag i skallen. Jag grät som en stucken gris, men skulle absolut gå på Tivoli så min mamma satte en tunn blöja under den rosa och vitrandigamössan, så gick vi.

"Men, äh, det där är ju inte sant. Ofta att morsan skulle ba ”sätt kissskydd på skallen så får du åka karusell”.ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!"
"Joooooo, jag lååvar, berätta något bättre du då!"
"Men stressa mig inte, min kååånstnärssjäl take tajm.

”Okej, så här var det va. Kolla här"

Min syrra visar ett ärr på armen, fem centimeter brett men ganska bleknat. Hon fick det när hon bara var fyra år. Det här är hennes första minne, det är från när vi bodde lite utanför stan. Hon lekte med de andra ungarna i lekparken, de åkte lådbil, spelade kula och slogs. Då, då kom det minnsann en krokodil upp ur en brunnen och bet henne där.

"Fy faan vilken jävla fantsilös konstnärssjäl du är."

Ärrhistorierna avlöser varandra. Och plötsligt säger hon:

"Tror du man kan ha ärr i själen?"
"Vad menar du? Typ, ’det här kommer jag alltid minnas-grejjor’ eller mer som AJSOMFAAN VAD JOBBIGT DET DÄR VAR NU PRATAR VI INTE OM DET-grejjor?
"Både och liksom. Asså, jag har ju massa minnen så det skulle ju vara en massa minnen, Men ärr är ju sådant som inte läkt riktigt perfekt, och ibland är det för stort för att läka ihop perfekt, så det blir ett ärr."
"Jaha, så. Jamen det är väl klart man har. Har inte alla det?"

Vi pratar om oss själva en stund. Om feminism som förtäckt mantel för oss själva som kvinnor, istället för att säga "jag" pratar vi om "kvinnorna". Att man ibland bara inte klarar att gå till skolan, hur man lägger skulden på sig själv istället för att bli arg på de man borde bli arg på och att man inte får bli arg när man väl blir arg så då sparar man allting inom sig. Och eftersom man aldrig får vara arg på någon annan blir man arg på den enda tillåtna att vara arg på: sig själv.

"Vad det något speciellt ärr du tänkte på?"
"Alltså jag tänkte att precis som kroppen bär spår, har ärr, sår, eksem och ja du vet. Jamen typ, som hon du vet min kompis, hon som skar sig, hennes kropp kommer ju alltid utanpå visa ärr och visa på det liv och de känslor som levt inuti henne. Typ att kroppen är som en spegel av vad som pågår inne i den."
"Jaaaa, alltså, som att mamma får eksem av att hon spritar händerna så mycket på jobbet. De nariga händerna är liksom hennes kvitto på att hon är lågutbildad. Hennes ärr från lönearbetet."
"Usch, det låter så hemskt. Fast det finns väl dem som det går ännu värre för som hon, Annika som pajade båda knäna, eller hon som bodde granne med oss och var frisör som fick missfall för att hon utsätts för så starka kemikalier jämt."
"Som att kroppen vet ”i den här jävla livmodern är det ingen idé att bli till om man inte vill födas till socialgrupp tre och få kvicksilverförgiftning”? ”

Orden sjunker in sakta. Vi ligger tysta ett tag. Sedan säger min syrra:

"Duuu, förresten, jag tycker du ska gå på högskolan."
"Va, varför då? Jag har ju gått en termin för ett tag sen, eller hur menar du?"
"Jo, alltså. Dina händer skulle behöva det."

Hon kramar min hand hårdare. Hon trycker så hårt; det är ett sätt att säga 'jag älskar dig, men jag vill inte att du ska paja din rygg’.