Det är bara en tidsfråga

Jag ligger med armarna utslagna på sängen efter arbetsdagen, trött efter att ha stått i en kyl i åtta timmar. Mjölk, fil, smaksatt creme fraiche, matlagningsgrädde. Varför köper man ens matlagningsgrädde? Det är ju utspädd vanlig grädde. För ett par år sedan var det ju en skandal med kokosmjölk light, anledningen till att det var mindre fett i den berodde på att den var utspädd med vatten. Kränkta konsumenter drog tillverkaren inför debattprogram men debatten uteblev när tillverkaren konstaterade lojt att kokosmjölken var utspädd med vatten - hur skulle man annars få den fettsnålare?

En liten frys står vi konstant påklädda i. Mössor, vantar, jackor som prasslar för att göra klart våra plock. Plock, plock, plock i blåa plastlådor som sedan läggs i kartonger som märks upp sorteras och ges till chauffören. Man riktigt hör hur smidigt personen på andra sidan dörren tycker att det är när de öppnar dörren och får sin matkasse hem till dörren. "Mmm, beställa på internet, hinna med annat - vara fri". Det jag gör är inte avdragillt som en RUT-tjänst men bygger på samma princip, man betalar någon annan för att göra någonting som man kan göra själv. Men stället jag jobbar på är lika subventionerat som vilken städeriverksamhet som helst. Det rätta ordet är inte subventionerat, den rätta förklaringen är att det är ett företag som är beroende av bidrag för att kunna gå runt. De där stropparna på kontoret är som vilken skräckhistoria från Hanne Kjöller som helst. De ligger samhället till last när de tar emot höga bidragsbelopp för sin verksamhet som anställer varenda diagnos, varenda bidragsanställning som finns, varenda jävel där reglerna möjliggör avdrag exempelvis på de sociala avgifter och timhororna såklart. Vi från bemanningsföretagen alltså. Förmodligen vill de bli av med oss men väntar på den dagen att de från FAS3 ska klara av verksamheten själva, just nu kan man säga att de har, med ledningens ord, kvalitetsproblem. Jag tycker det är en humanitär katastrof.

Jag ska förklara. Men du måste lova att vara tyst om vad som har hänt, för om det kommer ut riskerar du mitt jobb.

Jag packar blåa lådor fulla med varor som folk med bättre saker för sig än att åka och handla beställer. Man kan jobba på tre ställen; torr, kyl eller frys. Det jag gör i åtta timmar känns som en stressdröm. Jag åker och handlar och blir aldrig, aldrig klar. För varje sak jag plockar ner i korgen växer listan. Varje gång jag är klar med listan spottar den förhatliga ipaden ut en ny lista och skiten börjar om. I packrummet sitter en tv som visar resultatet av våra sammanlagda ansträngningar idag, hur många av dagens plock som redan är plockade - ligger vi efter visas allt på skärmen i rött och en lampa ovanför blinkar. Det är svårt att inte stressa då fast man egentligen inte orkar. Vad det gör med folk som har en utbrändhetsproblematik vill jag inte ens tänka på. Fast jag tänker på det en hel del ändå.

Vi är en blandad skara som kommit hit. De flesta i någon form av åtgärd. Man skulle kunna tro att handläggarna på försäkringskassan är tränade av Hitler, utrustade med metoder från Guantanamo och med ett en organisationsplan från Kafkas bok "Processen" njuter de personligen av att terrorisera folk med ett något insjunket ansikte. Så är det inte, människorna som kommer till oss är hälften stolta över att få jobba och till hälften undertryckt bedrövade. Det ena kan man prata om, inte det andra. Du kan ju gissa vilket.

Jag har jobbat på Volvo. Jag har jobbat på bio. Det här är en vidrig arbetsplats. Vi är så splittrade.

Eftersom lönebidragsjobbarna är stolta över att de åtminstone inte blir så utnyttjade som FAS3 så odlar de som nyss fått sitt första jobb-jobbarna är en stolthet mot lönebidragarna eftersom de inte fått jobbet genom AMS och vi på bemanningsföretaget känner oss oumbärliga eftersom vi vet att de vill sparka oss men att de inte kan eftersom de andra klåparna är just klåpare. Ett av bolagets värderingar som finns inramat på väggen lyder: Tillsammans presterar vi perfekt synkroniserade för kundens upplevelse. Men jag tror inte att vi på golvet som ligger samhället till last genom att kosta cash utan att det är marknadsavdelningen. Det är en förtäckt arbetsmarknadsinsats för inavlade handelsstudenter vars föräldrar skulle ställa till med ett för jävla liv om deras Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle behöva gå i en åtgärd med vanliga människor. Men kosta samhället en jävla massa pengar för att de ska utbildas att kunna glo på diagram hela jävla dagarna skäms de inte för. "Nuppelinoppis, vårt täckningsbidrag i brödsektorn är verkligen BEDRÖVLIGT. Marginalerna på pastan är så inåtihelvete mycket bättre, ska vi ta en sittning om det här?" 

- Hallå B.Ö.G! Flytta på dig! Jag har hundra mjölk med mig. HUNDRA!!!
- Knäck inte ryggen. Ska du ha den kvar? Jag kan inte jobba om du ska leka Hulken.
- Jag bjuder mig själv på en rökpaus så du kan snigelbära.
- Ska jag hålla dig inloggad på ipaden?

Andreas sliter gärna ut sig. Han är så lycklig för att han är här, den lilla försäkringskasseungen. Tjugonågonting bast, hjärtproblem och höll på att mista förmågan att gå för några år sen. Han hade vridit till benet när han hade gått av bussen och dörren gick igen. Läkarna trodde det skulle vara fixat på ett halvår men det slutade med utförsäkring efter ett par år och hemflytt till föräldrarnas källare. Härom veckan fortsatte olyckan och han blev påkörd på ett övergångsställe av en stulen bilen som körde i motsatt trafikriktning. Du kanske undrar hur länge han blev sjukskriven? Noll dagar. Akuten plåstrade ihop stackar'n och eftersom han inte har någon självbevarelsedrift så kom han till jobbet dagen efter. "Jag hade ju bah fått lite hjärnskakning och spydde ju inte ens". Nä, men dåså. Därför får jag lite hicka när den otursmaskinen ska hålla på och bära hur mycket som helst eller ta andra risker. Hans karmakonto pallar uppenbarligen inte trycket och jag vill inte vara i närheten när balansen går på minus.

Jag plockar lite slött det Andreas har på sin ipad då och då medan jag plockar mitt eget. På så sätt syns det inte att han är borta, det finns en tidsgräns på hur länge man kan låta bli att "be om ett nytt plock"/vara inaktiv. Gränsen ligger på ungefär två och en halv minut. Vilket egentligen är en lång gräns så för att få ett annat referensvärde så snittar datamaskinen också tiden mellan plocken.

Andreas kommer inte tillbaks. Efter tio minuter tycker jag att det är dags för honom att komma in, att dubbelplocka är störigt i längden. Dessutom behöver jag själv dassa - blåsan är inget fem liters utrymme. På avstånd hör jag sirener samt att chefen gafflar i packrummet om att mätaren på skärmen håller på att åka ner på rött. Ibland när jag går på golvet gör jag små ljud med klackarna och "spelar" låtar, min klackversion av Final countdown blev till och med igenkänd av en arbetskamrat. Jag funderar på att köpa en kazoo så jag kan spela den här versionen.

Dörren slits upp och värmen strömmar in.
- DE HAR TAGIT ANDREAS.
- Kom in, du bryter kylkedjan om termometern sticker iväg uppåt.
- Han trillade ihop på lastbryggan, hans hjärta stannade, men men... Det gick igång igen och nu är han på väg till sjukan. Han liksom bara föll ihop, såhär....

Kollegan demonstrerar och jag släpper allting och går. Är det värt det? Att arbeta ihjäl sig i det här arbetshuset för småpengar för AMS eller försäkringskassan. Är tvångsarbetet verkligen avskaffat? Istället för att bli inspärrad för lösdriveri är systemet konstruerat för att lämna folk helt utan val. Vad har jag för val? Ett annat okvalificerat skitjobb, arbetslöshetens tristess, meningslösa studier och skuldsätta mig hos CSN? Varför kan inte de sjuka åtminstone få vara sjuka och de som inte orkar mer inte tvingas jobba över sin kapacitet? Varför kan man inte anpassa arbetslivet efter människorna istället för människorna efter arbetslivet? Man får köra slut på bemanningspersonal, praktikanter, arbetstränare och ta vinsten själv och lämna notan till det offentliga när personerna sjukskrivs och går sönder - sen ska mellancheferna bölröva sig om skattesänkningarna när det är dags för val. VI ÄR INTE MASKINER.

Dagen efter tar jag mitt pliktskyldiga tåg till min arbetsplats, stämplar pliktskyldigt in och det känns som om ipaden stirrar uppfodrande på mig. Ingen pratar om det som hände igår, man kan ju tycka att HR-avdelningens Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle vara här nere och informera. Om man verkligen fick önska kanske de också skulle erbjuda stödsamtal för oss som behöver. Nä. Istället har vi en liten mellanchefsråtta här nere som gormar som vanligt igen.

Jag tror jag känner det alla andra känner för jag hör honom inte, jag står kvar. Jag står här, flyttar mig närmre de andra som bara står. Vi står och han gormar om betingen från igår som måste uppfyllas idag. Till slut tar sig en utav FAS3arna ton:

- NU HÅLLER DU KÄFT.

Allting stannar, inte ett ljud, jag tror till och med sekundvisaren på klockan slutar ticka.

- Vi förlorade nästan en arbetskamrat på grund av stress igår. Vi gör inte om det misstaget igen. Idag jobbar vi i vår takt.

Vi skingrar oss och går mot våra stationer. Idag frös helvetet och jag hoppas att det ger oss den styrka vi behöver om vi alla ska orka vara kvar. Jag lyfter varor i lådor och vet att det värsta som kan hända FAS3arna är att jobbet börjar flyta så vi timmisar försvinner och allting läggs ut på dem...