A-kassan är biliigre från och med januari 2014. Gå med!
Jag vill tipsa om SAAK (Sveriges Arbetares Arbetslöshetskassa, bildades 1954 av SAC-Syndikalisterna under devisen "för inbördes hjälp kamrater emellan".)
Här är fyra bra anledningar till att gå med:
* 125 spänn i månaden, det är billigt!
* A-kassa är lättare att få ut pengar ifrån än soc. A-kassan tvingar dig inte heller att sälja eventuell bil eller andra ägodelar för att du ska få soc.
* Inget krångel om du byter branch, SAAK organiserar alla oavsett branch!
* A-kassan kräver att man varit medlem ett år och jobbat ett halvår för att få ersättning. Gå med redan nu! Unna dig lite skyddsnät på en osäker arbetsmarknad!
Ansökan om medlemsskap
(det spelar ingen roll om du är med i facket eller ej eller vilket fack du är med i)
För din egen skull, gå med i a-kassan!
måndag 17 februari 2014
torsdag 13 februari 2014
Våldtäktskulturen på kickoffen
I en sunkig lokal med vikta servetter och en ambitiös personal som försöker täcka upp skönhetsfläckarna sitter jag. Jag sitter med hela mitt team runt bordet och kring ett annat bord sitter resten av mina arbetskamrater. Vi har kick-off och lyssnat på VD's affärsplan för oss 2014, en inspirationstalare och haft "bikupor" (alltså gruppdiskussioner) rörande attityd på arbetsplatsen, samarbete och hur vi kan bli mer effektiva.
- Att ha ett inspirationstal av den där hockeycoachen om hur vi ska prestera som ett lag är inte speciellt smart egentligen.
- Nä, hans småländska var skitlökig och det var pinsamt när han fixat till passager i sitt tal för att passa företagets värdeord.
- Jamen inte bara det. Såhär, när du jobbar med idrott och elitidrott så jobbar du ju med de mest talangfulla och hängivna inom den sporten. Och så är det ju inte på en arbetsplats - du kan inte toppa laget och peta alla som presterar medelmåttigt eller kräva att alla ska lägga sina själ i sitt jobb. De är ju personer utanför sitt arbete också och har ofta en familj och ta hand om. Om jag skulle driva mitt team som ett professionellt fotbollslag så skulle det vara helt knäppt - det är ju snarare intressant att prata om hur gruppdynamik fungerar när alla är halvmotiverade och vill gå hem så fort arbetsdagen är slut.
Jag petar lite i min förrätt och tycker att vildpatén är någonting jag hade klarat mig utan. Vi ska sitta här igenom en trerätters, det känns lite glamouröst - jag äter ALDRIG trerätters på restaurang. Inte hemma heller för den delen. Men i akademiska yrken verkar man kunna sprätta iväg pengar på sådant här bjäfs. Efter sådana här tillställningar blir jag alltid väldigt trött, jag förställer mig och låtsas vara mindre smart än jag är (eller snarare - det finns ingen här som man kan prata samhälle, feminism eller någonting med). Jag blir alltid sjuk två dagar efteråt - ärligt talat vet jag inte hur hållbart sådant här är i längden. Någon gång kommer jag behöva välja, antingen är jag kommunist även på jobbet eller så är det dags att byta jobb. Det handlar inte om att stå på en öllåda och agitera till massorna utan att hitta en bekvämhet där jag inte pratar om meningslös skit för att passa in. Jag ger det tre år som max. Just nu njuter jag av känslan att ha ett fast jobb och en fast inkomst.
När allting är sagt, vi har gått igenom den pinsamma tystnaden mellan rätterna som brutits då och då och när någon har skojat klart. Då delas drinkbiljetterna ut. Två stycken per skalle som vi kan slita med hälsan under den här kvällen. Vill vi ha mer kan vi hala upp det egna VISA-kortet. När jag och några arbetskamrater går mot dansgolvet känner jag hur Mats tar tag längs min midja och låter händerna glida neråt, kröker fingrarna och placerar dem på höftbenen. Jag bänder loss hans händer och han gör det igen. VEM FAAN TROR HAN ATT HAN ÄR? 61 år. Varför tror han att han får ta på mig på det sättet? Det sättet som jag vet att han inte skulle ta på en enda av mina kollegor. Jag hittar en annan av mina kollegor och berättar allt, han håller koll på mig resten av kvällen och jag känner mig som en minderårig som smitit in på krogen.
Hela veckan våndas jag över hur jag ska ta tag i det här. En gräns måste dras. Men vem faan vet hur en nästan helmanlig arbetsplats kommer reagera - speciellt bara på ett "litet tafs" när alla hade druckit. Jag har svårt att tänka på det som sexuella trakasserier, jag tycker att det låter så hårt, men vad skulle det annars vara? Sexuellt ofredande? Ja, kanske. Men i slutändan betyder det ju samma sak.
- Jag behöver ta en sak med dig? Jag stänger dörren bakom mig när jag går in på hans kontor.
- Vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det. Mats tafsade på mig på kick-offen.
- Oj.. oj. Inte okej. Hur gjorde han?
- Han gled med händerna längs min midja och drog tag i mina höfter.
Jag nästan skäms när jag säger det. Som om jag gör en för stor sak av det. Min chef upprepar att det inte är okej och att det är allvarligt. Jag bedyrar att jag inte är jättekränkt men säger å andra sidan att jag måste dra en gräns. Han nickar och säger att det är bra - annars blir det här kvar som en känsla och du kanske inte vill följa med på fler kickoffs. Och jag virar in mig i något ytterligare om att jag hade kul på kick-offen och att jag vill ta tag i det här för jag vill inte att det här ska vara den kvarvarande känslan från den kvällen.
Men jag har vetat att om någonting sådant här skulle hända, skulle det förmodligen vara han. Vissa män har svårt att hantera tjejer som har en egen idé men tycker också att det är roligt när man kan slänga käft. De vet inte hur de ska bete sig. Min pappa blev förbannad när jag inte vek mig och spottade på mig. En arbetskamrat berättar hela sitt livshistoria för mig och vill komma hem med mat till mig när jag ska jobba helg, vilket är att gå över en professionell gräns, speciellt när frågan först är om min sambo är hemma eller inte. Och Mats, som jag skämtat en hel del med och kan köra ganska hårt med, har kommit in på mitt rum och lagt pannan emot min panna. Helt jävla galet oprofessionellt också och han insåg nog inte heller vilken gräns han gick över. En annan kollega tycker att jag är svårsamarbetad för att jag inte böjer mig i deras interna hackordning och gör skitgörat/städar efter dem, men hur ska jag då utvecklas? För om man ska börja längst ner och äta skit bygger det på att man har arbetskamrater som hjälper en uppåt - det var inte han som sa åt mig: "jag tror att det finns en möjlighet att tjejer kan koda lika bra som killar". Vilket var logiskt eftersom kod skrivs med penis.
Min chef tittar på mig och frågar:
- Jaaa, och hur tar vi då tag i det här?
Då blir jag lite trött. Herregud. Varenda företag ska ha en policy för hur man ska göra i sådana här situationer. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att jag helt skulle kunna få diktera straffet så är det konstigt att vara offer, domare och bödel i ett. Det är väldigt mycket ansvar.
- De flesta företag har en policy, du kanske ska höra av dig till personalavdelningen och fråga.
- Ja, ja, absolut. Jag ringer dem och pratar med dig sen.
Ett par timmar senare hugger han tag mig och har skrivit ut företagets policy, markerat de delarna som gäller för just det här. Att vi hade druckit alkohol den kvällen poängteras flera gånger men också att det ändå inte är okej. Det som förvånar mig är en sak och det är skrivningen:
"Det är alltid den utsatta personen som definierar om det förekommit trakasserier eller inte"
Samma dag har våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt kommit i ett mål där förövaren frikändes eftersom han inte hade uppsåt att våldta trots att offret sa nej upprepade gånger. Jag trodde skrivningen i policyn skulle vara något liknande. Verkar som om jag hade tur som gick till min chef och inte snuten. Kanske är det därför företagets policy är bättre än samhällets? Det är bättre att göra upp här än i en polisanmälan. Inte vet jag. Men skönt är det i alla fall.
Det finns fyra sätt att ta tag i det här:
1. Jag pratar med Mats.
2. Jag, min chef pratar med Mats.
3. Min chef pratar med Mats.
4. Ingen diskussion utan policyn tas upp på ett personalmöte i allmänna termer.
Det finns ingen anledning att prata med Mats själv, vem vet vad det kommer leda. Antingen kanske han försvarar sig eller också vill ha gotta ner sig i detaljerna eller dra ett smörigt förlåt där jag måste förlåta och säga allting är okej. Jag vill inte ha en rättegång där jag och min chef sitter med Mats. Och att inte ta upp det med personen gör ju att han aldrig kommer förstå att han har gjort något fel och då kommer det ju garanterat ske igen. Om inte jag så någon annan. Jag förklarar för min chef igen att jag inte vill dröja mig kvar vid det här utan få det ur världen men att jag måste dra en gräns för min egen skull. Alltså, få upprättelse. Men det med upprättelse säger jag inte. Det vet jag bara.
- Okej, jag pratar med Mats. Men inte idag, det är fredag och det är inte bra att ha det över helgen. Jag tar det på måndag.
Allt det här är en del av det som kallas våldtäktskultur (eng. rape culture), det är en kultur som uppfostrar förövare att inte förstå att de är förövare. Det är en kultur som inte ser kvinnors kroppar som deras egna utan allmän egendom. Det är också en kultur som uppfostrar offer till att se sin egen kropp och känslor som någonting de inte har rätt till. Så här känner du igen våldtäktskulturen:
- Fokus riktas på offret istället för på förövaren. ("Det hände ju i en atmosfär då ni hade druckit litegrann")
- Trivialisering av sexuella övergrepp. (Lite tafs på klubben är normalt och jag känner inte en kvinna som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella övergrepp. Men hela diskussionen kring falska anmälningar är också en typisk sådan sak som bidrar till att misstänkliggöra alla kvinnors anmälningar)
- Objektifiering av kvinnor. (Bedöma kvinnors utseende, avkläddheten i offentligheten, vikthetsen, ja du fattar)
Under hela dagen tvivlar jag på mig själv, går igenom sekundrarna i huvudet och undersöker dem från alla håll. Finns det ett kryphål som allting kan åla sig ut igenom? Var jag för hård när jag använde ordet tafsa? Jag skulle aldrig orka anmäla en våldtäkt. Att de som orkar orkar är väldigt beundransvärt och starkt. Veta hur mycket motstånd man kommer möta, hur osäker utgången är, hur hårt ens berättelse kommer undersökas men trots det kan man inte förhandla bort sig själv.
Jag accepterar att jag kan ha klumpen i magen över helgen istället. Och på måndagen är allting utrett och min chef framför Mats djupaste förlåt.
Jag, jag är mentalt redo för nästa omgång.
- Att ha ett inspirationstal av den där hockeycoachen om hur vi ska prestera som ett lag är inte speciellt smart egentligen.
- Nä, hans småländska var skitlökig och det var pinsamt när han fixat till passager i sitt tal för att passa företagets värdeord.
- Jamen inte bara det. Såhär, när du jobbar med idrott och elitidrott så jobbar du ju med de mest talangfulla och hängivna inom den sporten. Och så är det ju inte på en arbetsplats - du kan inte toppa laget och peta alla som presterar medelmåttigt eller kräva att alla ska lägga sina själ i sitt jobb. De är ju personer utanför sitt arbete också och har ofta en familj och ta hand om. Om jag skulle driva mitt team som ett professionellt fotbollslag så skulle det vara helt knäppt - det är ju snarare intressant att prata om hur gruppdynamik fungerar när alla är halvmotiverade och vill gå hem så fort arbetsdagen är slut.
Jag petar lite i min förrätt och tycker att vildpatén är någonting jag hade klarat mig utan. Vi ska sitta här igenom en trerätters, det känns lite glamouröst - jag äter ALDRIG trerätters på restaurang. Inte hemma heller för den delen. Men i akademiska yrken verkar man kunna sprätta iväg pengar på sådant här bjäfs. Efter sådana här tillställningar blir jag alltid väldigt trött, jag förställer mig och låtsas vara mindre smart än jag är (eller snarare - det finns ingen här som man kan prata samhälle, feminism eller någonting med). Jag blir alltid sjuk två dagar efteråt - ärligt talat vet jag inte hur hållbart sådant här är i längden. Någon gång kommer jag behöva välja, antingen är jag kommunist även på jobbet eller så är det dags att byta jobb. Det handlar inte om att stå på en öllåda och agitera till massorna utan att hitta en bekvämhet där jag inte pratar om meningslös skit för att passa in. Jag ger det tre år som max. Just nu njuter jag av känslan att ha ett fast jobb och en fast inkomst.
När allting är sagt, vi har gått igenom den pinsamma tystnaden mellan rätterna som brutits då och då och när någon har skojat klart. Då delas drinkbiljetterna ut. Två stycken per skalle som vi kan slita med hälsan under den här kvällen. Vill vi ha mer kan vi hala upp det egna VISA-kortet. När jag och några arbetskamrater går mot dansgolvet känner jag hur Mats tar tag längs min midja och låter händerna glida neråt, kröker fingrarna och placerar dem på höftbenen. Jag bänder loss hans händer och han gör det igen. VEM FAAN TROR HAN ATT HAN ÄR? 61 år. Varför tror han att han får ta på mig på det sättet? Det sättet som jag vet att han inte skulle ta på en enda av mina kollegor. Jag hittar en annan av mina kollegor och berättar allt, han håller koll på mig resten av kvällen och jag känner mig som en minderårig som smitit in på krogen.
Hela veckan våndas jag över hur jag ska ta tag i det här. En gräns måste dras. Men vem faan vet hur en nästan helmanlig arbetsplats kommer reagera - speciellt bara på ett "litet tafs" när alla hade druckit. Jag har svårt att tänka på det som sexuella trakasserier, jag tycker att det låter så hårt, men vad skulle det annars vara? Sexuellt ofredande? Ja, kanske. Men i slutändan betyder det ju samma sak.
- Jag behöver ta en sak med dig? Jag stänger dörren bakom mig när jag går in på hans kontor.
- Vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det. Mats tafsade på mig på kick-offen.
- Oj.. oj. Inte okej. Hur gjorde han?
- Han gled med händerna längs min midja och drog tag i mina höfter.
Jag nästan skäms när jag säger det. Som om jag gör en för stor sak av det. Min chef upprepar att det inte är okej och att det är allvarligt. Jag bedyrar att jag inte är jättekränkt men säger å andra sidan att jag måste dra en gräns. Han nickar och säger att det är bra - annars blir det här kvar som en känsla och du kanske inte vill följa med på fler kickoffs. Och jag virar in mig i något ytterligare om att jag hade kul på kick-offen och att jag vill ta tag i det här för jag vill inte att det här ska vara den kvarvarande känslan från den kvällen.
Men jag har vetat att om någonting sådant här skulle hända, skulle det förmodligen vara han. Vissa män har svårt att hantera tjejer som har en egen idé men tycker också att det är roligt när man kan slänga käft. De vet inte hur de ska bete sig. Min pappa blev förbannad när jag inte vek mig och spottade på mig. En arbetskamrat berättar hela sitt livshistoria för mig och vill komma hem med mat till mig när jag ska jobba helg, vilket är att gå över en professionell gräns, speciellt när frågan först är om min sambo är hemma eller inte. Och Mats, som jag skämtat en hel del med och kan köra ganska hårt med, har kommit in på mitt rum och lagt pannan emot min panna. Helt jävla galet oprofessionellt också och han insåg nog inte heller vilken gräns han gick över. En annan kollega tycker att jag är svårsamarbetad för att jag inte böjer mig i deras interna hackordning och gör skitgörat/städar efter dem, men hur ska jag då utvecklas? För om man ska börja längst ner och äta skit bygger det på att man har arbetskamrater som hjälper en uppåt - det var inte han som sa åt mig: "jag tror att det finns en möjlighet att tjejer kan koda lika bra som killar". Vilket var logiskt eftersom kod skrivs med penis.
Min chef tittar på mig och frågar:
- Jaaa, och hur tar vi då tag i det här?
Då blir jag lite trött. Herregud. Varenda företag ska ha en policy för hur man ska göra i sådana här situationer. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att jag helt skulle kunna få diktera straffet så är det konstigt att vara offer, domare och bödel i ett. Det är väldigt mycket ansvar.
- De flesta företag har en policy, du kanske ska höra av dig till personalavdelningen och fråga.
- Ja, ja, absolut. Jag ringer dem och pratar med dig sen.
Ett par timmar senare hugger han tag mig och har skrivit ut företagets policy, markerat de delarna som gäller för just det här. Att vi hade druckit alkohol den kvällen poängteras flera gånger men också att det ändå inte är okej. Det som förvånar mig är en sak och det är skrivningen:
"Det är alltid den utsatta personen som definierar om det förekommit trakasserier eller inte"
Samma dag har våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt kommit i ett mål där förövaren frikändes eftersom han inte hade uppsåt att våldta trots att offret sa nej upprepade gånger. Jag trodde skrivningen i policyn skulle vara något liknande. Verkar som om jag hade tur som gick till min chef och inte snuten. Kanske är det därför företagets policy är bättre än samhällets? Det är bättre att göra upp här än i en polisanmälan. Inte vet jag. Men skönt är det i alla fall.
Det finns fyra sätt att ta tag i det här:
1. Jag pratar med Mats.
2. Jag, min chef pratar med Mats.
3. Min chef pratar med Mats.
4. Ingen diskussion utan policyn tas upp på ett personalmöte i allmänna termer.
Det finns ingen anledning att prata med Mats själv, vem vet vad det kommer leda. Antingen kanske han försvarar sig eller också vill ha gotta ner sig i detaljerna eller dra ett smörigt förlåt där jag måste förlåta och säga allting är okej. Jag vill inte ha en rättegång där jag och min chef sitter med Mats. Och att inte ta upp det med personen gör ju att han aldrig kommer förstå att han har gjort något fel och då kommer det ju garanterat ske igen. Om inte jag så någon annan. Jag förklarar för min chef igen att jag inte vill dröja mig kvar vid det här utan få det ur världen men att jag måste dra en gräns för min egen skull. Alltså, få upprättelse. Men det med upprättelse säger jag inte. Det vet jag bara.
- Okej, jag pratar med Mats. Men inte idag, det är fredag och det är inte bra att ha det över helgen. Jag tar det på måndag.
Allt det här är en del av det som kallas våldtäktskultur (eng. rape culture), det är en kultur som uppfostrar förövare att inte förstå att de är förövare. Det är en kultur som inte ser kvinnors kroppar som deras egna utan allmän egendom. Det är också en kultur som uppfostrar offer till att se sin egen kropp och känslor som någonting de inte har rätt till. Så här känner du igen våldtäktskulturen:
- Fokus riktas på offret istället för på förövaren. ("Det hände ju i en atmosfär då ni hade druckit litegrann")
- Trivialisering av sexuella övergrepp. (Lite tafs på klubben är normalt och jag känner inte en kvinna som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella övergrepp. Men hela diskussionen kring falska anmälningar är också en typisk sådan sak som bidrar till att misstänkliggöra alla kvinnors anmälningar)
- Objektifiering av kvinnor. (Bedöma kvinnors utseende, avkläddheten i offentligheten, vikthetsen, ja du fattar)
Under hela dagen tvivlar jag på mig själv, går igenom sekundrarna i huvudet och undersöker dem från alla håll. Finns det ett kryphål som allting kan åla sig ut igenom? Var jag för hård när jag använde ordet tafsa? Jag skulle aldrig orka anmäla en våldtäkt. Att de som orkar orkar är väldigt beundransvärt och starkt. Veta hur mycket motstånd man kommer möta, hur osäker utgången är, hur hårt ens berättelse kommer undersökas men trots det kan man inte förhandla bort sig själv.
Jag accepterar att jag kan ha klumpen i magen över helgen istället. Och på måndagen är allting utrett och min chef framför Mats djupaste förlåt.
Jag, jag är mentalt redo för nästa omgång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)