Det finns tre bloggar jag gillar att störa mig på: Beta, recension / whatever av Johannes Nilsson och esgieqroue. Jag läser dem, har dem i min rss-feed men blir lika barnsligt irriterad för att inte säga moraliskt indignerad varje gång de uppdateras. Vilket i och för sig inte är särskilt ofta som tur är, då skulle jag nog inte palla.
Jag antar att det är att likställa med när Ungsocialisterna skapar Proletärbella som svar till Blondinbella. Fullkomligt meningslöst. Ungsocialisterna recenserar Dagens Nyheter på bloggen: "det här tycker jag om artikeln på sida 7, ur en annan vinkel så förstår man partiets nödvändiga uppgift och plikt". Intressant. Verkligen alltså. Dessutom? Proletär!?!?!? Finns det något ännu mer utdaterat ord? Centralkommiteen för PR-avdelningen i Socialistiska Partiet maskade på jobbet uppenbarligen.
Men ändå, jag bara måste. Jag måste recensera RECENSION eller jag gör det enkelt och buntar ihop alla tre. De skriver ju faktiskt likadant.
Jag antar att det ska vara lite provokativt att prata om fittor och kukar och jättejättemycket konstigt sex. Sådär så att man liksom ska fnissa i smyg; Näääää, nu tangerar de gränsen igen de där tokroliga grabbarna som vågar vara sådär ärliga om sådant man tänker men inte säger.
Smakprov:
"Kuken svullnar till slut en aning, så jag stänger av ”True Blood” och börjar leta runt bland den streamade porr som finns utbjuden på nätet. Den halva svullen visar sig dock ha lovat runt men hållit tunt, ty fem minuter senare sitter jag och Lina och tittar på hur en liftande tjej suger av en kille i en bil på en amerikansk ökenlandsväg, och kuken har ännu inte uppnått samlagsduglig styvnad. Penis tycks alltså ha gjort sitt för ikväll, och jag känner mig uttråkad."
Ett till:
"Det nya kattungar och lösgodis.
- Hej lilla vän, vill du följa med in i lastutrymmet på min vita skåpbil?
- Mamma har sagt att jag inte ska prata med främmande män.
- Okej, då får jag väl kolla på det nya Gossip girl-avsnittet själv.
Hennes trettonåriga händer börjar darra och svettpärlor bryter fram i pannan.
- Det är en specialversion med en timmes fläskigt extramaterial; Chuck visar överkroppen och Serena och Blair snackar skor, plus att dom först blir ovänner men sen blir kompisar igen på slutet.
Hon svimmar av upphetsning, varpå du bär in henne i bilen och gör’na gravid. Dock först efter att du faktiskt sett avsnittet, inklusive extramaterial: livet består ju som bekant av prioriteringar."
I mina öron är det där motsvarigheten till säg.. Linda Skugge, hon bloggar också om mens, bajsblöjor, skatter och annat jag inte bryr mig om (men, jeez, kan hon lära sig kajalhantering?!). De tre är väl några år efter, hon började ju redan mediahora på 90-talet (och har försökt med en betalblogg men det gick inte - haha). OBS! 90-talet är inte så coolt än. Grabbar. Lägg av.
Jag har ett förslag till bättre, nyare och roligare att läsa material (ni kan tacka mig i kommentarerna). Eran extreme makeover:
Något som är hippt och från 90-talet (eller egentligen tidigare men fick ett brett genomslag då) är ju faktiskt skolskjutningar. Att skämta, provocera eller ens bara skriva om sex och fyller ju ingen funktion längre när det finns skolskjutningsprovokationen.
Där kan vi snacka genomslag, där kan vi snacka provokation. Och det roligaste är att farbror polisen inte hört talas om internettroll, jag trodde alla visste att allt på internet inte är sant. Internet är som roliga timmen, sandlåda, en högstadieklass med håltimme. Hur som, han borde få skriva i Expressen. Där har vi någon som skulle röra runt i grytorna och tvinga andra krönikörer att tänka outside the box dårå. Johanne Hildebrandt på Aftonbladet hotar att gå nuts på hon på ledarsidan, Helle Kleins ungars dagis i en krönika, allting toppat med drogreferenser och några lökiga din mamma-skämt.
Just det, vill ni verkligen skriva ett till inlägg om fittan? Skolskjutning är det nya hipsterskämtet (efter att de har tjatat ut Engla-skämten som de drar medan de youtubar hennes begravning efter en hård utekväll med drinkar och amfetamin - bjud mig nästa gång). Arbetarplatsmasskerskämtet är det nya arbetsvägrarskämtet. "Äh, fick inte komma in på kontoret idag, Leffe hade dragit ett going postal-skämt på flashback/socialism.nu." Sjuk potential. Mejla mig för tacksamma arbetsplatser att hota.
En annan viktig del med den där grabbigheten får treenigheten är att gnälla på sig själv, att outa sina rädslor, berätta om saker som inte känns bra:
"Inte för att ni hade någon särskilt rikt, djupt eller ens spännande förhållande, om man nu kan kalla det för förhållande när man ringer varandra en till två gånger i veckan, träffas och knullar, men du var nöjd med sakernas tillstånd. Du kände att du hade ett visst övertag, att det var du som så småningom skulle tröttna på Jenny (hennes ytterst välformade röv, kuksugarskills och sexuella experimentlusta till trots) och dra den gamla visan om att ni båda borde gå vidare, att du vill försöka hitta något mer stabilt-å-seriöst, att den här relationen inte är hälsosam, ”varken för dig eller för mig”, och så vidare, inför hennes tårstrimmade ansikte. Men så blir det alltså tvärtom"
Suck. Alltså, visst man kan ju gnälla på emokidsen men de är ju i alla fall ärliga. Eller har jag missförstått allt? Är det bara en variant på raggningsknepet: kille som visar känslor får ligga? Det handlar inte alls om själva dumpningsgrejjen utan man vill mer berätta för världen något i stil med: dumpad, ligg mottages ödmjukast, svar till kille med trassligt känsloliv som du kvinna kan få försöka reda ut? Jag skulle bli ytterst tacksam för svar på frågan. Får ni ligga efter sådana inlägg? Mer än vanligt alltså? Funkar det? Skriver ni sådana inlägg när ni inte fått ligga på länge?
Om man nu gillar naturalism och ogenomtänkta tankar och brutal ärlighet rekommenderar jag faktiskt istället *festa, mysa, mejla!*. Vin, cigg och en jävla massa piller. Och ganska obscena, taskiga skämt på andras bekostnad. Oh yes.
*festa, mysa, mejla!* ger jag fem av fem.
Men om ni ska läsa något av grabbarna Grus, läs det här inlägget, det är så jävla sepebra. Det var därför jag började läsa dick-lit bloggarna. Såhär i efterhand inte värt det men å andra sidan: vad skulle jag gjort? Glott på gulliga katter på youtube? Eller kanske hotat en arbetsplats?
tisdag 24 februari 2009
söndag 22 februari 2009
LEKTION FEM: Fejka arbetsmoral/släktmanagement
(Det här kanske en del tycker är hemskt, att man inte får skriva såhär. Det får man visst. Man får skriva att man hatar sitt jobb och hur man klarar sig undan. Och du som tycker att det här är fel/hemskt/inte känns bra är hemskt välkommen till mitt jobb i ett år. Seriöst alltså. Vikariebanken. Jag hjälper dig. Är du pepp på det så är det fritt fram att gnälla i kommentarerna.)
Om du jobbar i vården kommer du träffa på vårdtagarnas släkt. Du kanske klarar dig länge, de kanske är rätt trevliga och inte pratar speciellt mycket med personalen. Men det kommer inte vara för evigt. Du kommer stöta på släkten från helvete, anhöriga som äter spädbarn till frukost, vårdtagares vänner som kammar sig med kniv. Då gäller det att veta hur man klarar sig undan deras kulsprutefrågor.
Först: de flesta av de anhöriga har ingen om arbetsprocessen. De vet inget om rapporter, skiftbyten, medicinlistor, dokumention. Och det ska de inte veta heller.
De flesta frågor som de frågar handlar inte om att de egentligen vill veta utan de vill bara veta att personalen bryr sig om deras släkting på ett ordentligt sätt. Helt enkelt: det är deras terapi att fråga dig, deras sätt att lugna sig själva.
Många av de som sitter på ålderdomshem nu tog hand om sina släktingar i hemmet och vårdtagarens barn har antagligen sett sin mamma/pappa ta hand om sin mamma och pappa. Därför känner ganska många anhöriga skuld för att de har lämnat sina föräldrar på ett ålderdomshem, att de så att säga har övergivit dem. De här skuldkänslorna ger upphov till en massa irrationella frågor och konstiga utbrott om att Carl Werners skohorn ligger på f e l plats.
Och alla de anhöriga har hört larmrapporterna om äldrevården och är rädda för att samma sak ska hända på det här boendet och därför vill de kontrollera att du är reko och de vill se att du genuint bryr dig. De vill se arbetsmoral. De vill höra att du älskar att jobba med människor. De vill höra om att du är uppmärksam på vårdtagarens behov.
Så några tips för att hantera anhöriga:
Aldrig och då menar jag aldrig berätta om medicinlistan och hur den fungerar. Ju mindre de vet om arbetsprocessen desto bättre, desto mindre kan de bli minichefer och kontrollera dig. Om kapitalismen har styckat upp livet i olika sfärer så är det bara att spela efter reglerna: du är vårdare, du gör omvårdnaden. De är anhöriga, de kommer med choklad.
Om de anhöriga frågar om Irma har fått ändrad medicinering handlar det oftast inte om piller och mängder eller tider. Utan de tycker att de upplevt en förändring hos personen. De vill inte att han eller hon ska försämras. Här är det en balansgång mellan vad de vill höra och vad du egentligen kan säga för du är ingen doktor.
Lösningen? Fokusera på en detalj! Du har spenderat så mycket tid med den här personen att du kan droppa några meningar om att hon är alert när ni sjunger tandborstsången tillsammans om kvällarna. Det säger absolut ingenting egentligen om hennes tillstånd men du berättar i finare ord att du bryr dig, är uppmärksam och att de kan slappna av.
Men det gäller också att hålla en armlängdsavstånd till anhöriga, ger du dem lillfingret käkar de flesta upp armen. Helt enkelt: inget daltande, inte servera kaffe på rummet åt dem (herregud, de kan gå ut i köket själva, du är vårdare inte piga - remember!), inte bli personlig (det kan backlasha när som), var noga med att lämna jobbet när du går därifrån (inte handla åt din kontaktperson på fritiden) och kom ihåg att så fort du blir osäker: ta fram arbetsmoralen.
Samma som ovan gäller för att prata med chefen också. Hävda arbetsmoral så fort du kan! Använd deras arbetsmoral emot dem och låt dig inte tryckas ner när de försöker påföra dig arbetsmoral, om du känner dig otillräcklig på jobbet är det deras fel, inte ditt.
-------------
Kim Müller skriver om stadsdelsmotstånd - sjukt intressant.
Om du jobbar i vården kommer du träffa på vårdtagarnas släkt. Du kanske klarar dig länge, de kanske är rätt trevliga och inte pratar speciellt mycket med personalen. Men det kommer inte vara för evigt. Du kommer stöta på släkten från helvete, anhöriga som äter spädbarn till frukost, vårdtagares vänner som kammar sig med kniv. Då gäller det att veta hur man klarar sig undan deras kulsprutefrågor.
Först: de flesta av de anhöriga har ingen om arbetsprocessen. De vet inget om rapporter, skiftbyten, medicinlistor, dokumention. Och det ska de inte veta heller.
De flesta frågor som de frågar handlar inte om att de egentligen vill veta utan de vill bara veta att personalen bryr sig om deras släkting på ett ordentligt sätt. Helt enkelt: det är deras terapi att fråga dig, deras sätt att lugna sig själva.
Många av de som sitter på ålderdomshem nu tog hand om sina släktingar i hemmet och vårdtagarens barn har antagligen sett sin mamma/pappa ta hand om sin mamma och pappa. Därför känner ganska många anhöriga skuld för att de har lämnat sina föräldrar på ett ålderdomshem, att de så att säga har övergivit dem. De här skuldkänslorna ger upphov till en massa irrationella frågor och konstiga utbrott om att Carl Werners skohorn ligger på f e l plats.
Och alla de anhöriga har hört larmrapporterna om äldrevården och är rädda för att samma sak ska hända på det här boendet och därför vill de kontrollera att du är reko och de vill se att du genuint bryr dig. De vill se arbetsmoral. De vill höra att du älskar att jobba med människor. De vill höra om att du är uppmärksam på vårdtagarens behov.
Så några tips för att hantera anhöriga:
Aldrig och då menar jag aldrig berätta om medicinlistan och hur den fungerar. Ju mindre de vet om arbetsprocessen desto bättre, desto mindre kan de bli minichefer och kontrollera dig. Om kapitalismen har styckat upp livet i olika sfärer så är det bara att spela efter reglerna: du är vårdare, du gör omvårdnaden. De är anhöriga, de kommer med choklad.
Om de anhöriga frågar om Irma har fått ändrad medicinering handlar det oftast inte om piller och mängder eller tider. Utan de tycker att de upplevt en förändring hos personen. De vill inte att han eller hon ska försämras. Här är det en balansgång mellan vad de vill höra och vad du egentligen kan säga för du är ingen doktor.
Lösningen? Fokusera på en detalj! Du har spenderat så mycket tid med den här personen att du kan droppa några meningar om att hon är alert när ni sjunger tandborstsången tillsammans om kvällarna. Det säger absolut ingenting egentligen om hennes tillstånd men du berättar i finare ord att du bryr dig, är uppmärksam och att de kan slappna av.
Men det gäller också att hålla en armlängdsavstånd till anhöriga, ger du dem lillfingret käkar de flesta upp armen. Helt enkelt: inget daltande, inte servera kaffe på rummet åt dem (herregud, de kan gå ut i köket själva, du är vårdare inte piga - remember!), inte bli personlig (det kan backlasha när som), var noga med att lämna jobbet när du går därifrån (inte handla åt din kontaktperson på fritiden) och kom ihåg att så fort du blir osäker: ta fram arbetsmoralen.
Samma som ovan gäller för att prata med chefen också. Hävda arbetsmoral så fort du kan! Använd deras arbetsmoral emot dem och låt dig inte tryckas ner när de försöker påföra dig arbetsmoral, om du känner dig otillräcklig på jobbet är det deras fel, inte ditt.
-------------
Kim Müller skriver om stadsdelsmotstånd - sjukt intressant.
tisdag 17 februari 2009
Flykten från hönsgården
Ibland tror jag att de vill ta död på oss. Vissa duger inte ens som arbetskraft och en del duger inte ens som arbetslösa eftersom de inte är i stånd att kunna konkurrera om jobben på riktigt. De duger inte ens till hotet om armén av arbetslösa som gladeligen skulle ta ditt jobb till en sämre lön om du inte gör som jag säger.
Det som de duger till är att vara avskräckande exempel. Och den rollen kan man ju knappast säga genererar några pengar. Snarare tvärtom. Ju sämre de klarar sig desto bättre. Desto mer avskräckande. Om du har ett barn och dig själv att ta hand om får du 700 spänn i veckan att leva på av soc. Hoppas man aldrig mer behöver gå till tandläkaren.
Det finns dem som tjänar pengar på att vara förebilderna. De syns i rätt kläder, på rätt bild med rätt människor i rätt glossy magasin. Det finns de som föds i rätt familj: som har en pappa som har en PR-firma och det enda man behöver göra är att starta en blogg så trillar gratisprylarna in.
Vi skickas runt till AMS och soc som ska tvinga oss tillbaka in i lönearbetet. Eller åtminstone försöka. Allting är en jävla hönsgård av handlingsplaner, skitsnack, bevisa att man står till arbetsmarknadens förfogande och bevisa att man inte ha en enda tillgång kvar man kan sälja så att man få sitt soc: GE MIG MITT JÄVLA FÖRSÖRJNINGSUNDERSTÖD.
Sen finns det de som gör någonting åt det, de som flyr hönsgården.
Säg att din morsa haft en snubbe som betedde sig illa. Säg att han vid skilsmässan ser till att få lägenheten, en massa prylar och tar sparpengarna som din morsa aldrig satte in på sparkontot från det att hon dubbelarbetade eftersom hon inte ville skatta på dem igen. Ni hamnar i förorten och din morsa får gå på soc eftersom hon har blivit utbränd.
Det är ingen idé att fråga sig What would Jesus do? Vända andra kinden till är inte ett alternativ i det här läget.
Mitt svar på frågan:
Du skulle gå till Claes Ohlsson, gå fram till verktygshyllan, dra med handen över de olika skruvdragarna. Väga dem i handen. Titta på prislapparna och låtsas att du förstod någonting av de tekniska specifikationerna. Du skulle fråga expediten vilken som låter minst sen skulle du bestämma dig för en orange med svarta detaljer från ett relativt okänt märke. 249 kronor. Du skulle också köpa en jordad förlängningssladd för 35 kronor för att vara på den säkra sidan. I kassan betalar du med dina sista pengar på kortet och när du går hem så trycker du fram MIA - paper planes på MP3-spelaren. Du skulle känna tygnden av skruvdragaren i vänster hand och känna dig segerviss.
Till kvällsmat steker du upp lök i olja, rör ner en matsked mjöl, häller ner passerade tomater och en buljongtärning, saltar. När du slår dig ner framför teven med din tomatsoppa så tar du fram din mobiltelefon och ringer en kompis med bil.
- Visst var du ledig imorgon?
- Bra, han börjar vid nio tror jag. Halv åtta på min parkering?
Du skulle också ringa din syster, berätta tiden och be henne plocka med sig du-vet-vad.
Under kvällen så skulle du läsa instruktionsboken till skruvdragaren och träna på bokhyllans metallbeslag. Dra ut skruven, sätta i skruven. Så tyst som möjligt, så snabbt som möjligt. Du skulle träna upp precisionen, koncentrationen som du kommer behöva imorgon. Fan, det här har du väntat på länge.
Hela kvällen skulle du vara spänd och ha inte ro att titta på teve. Internet tråkar ut dig. Det enda du kan göra medan du väntar på att klockan ska bli 08.30 är att leka med skruvdragaren och städa. Du skulle städa meningslösa saker som kylskåpet, sortera bland badrummsgrejerna och kanske påbörja en vattenlåsrensning. Innan du lägger dig för att sova lägger du fram skruvdragaren, en papperskasse från ICA Maxi, förlängningssladden och två böcker i hallen. Du tar även fram vad du ska ha på dig imorgon. Inte för att du ska ha på dig något speciellt på dig utan för att vara väl förberedd är den bästa huvudkudden.
När du går och lägger dig är klockan 23.54 och alarmet skulle du ställa på 07.30. Självklart vaknar du innan larmet går, i trappen hörs tidningsbudet.
Efter att du har vridit dig i sängen går du upp och gör gröt (jag vet ingen som äter så mycket gröt som du). Läsa något kapitel ur en Henning Mankell-deckare för att avleda viljan att börja leka med skruvdragaren.
Klockan 07.23 så går du ut i hallen: packar ner skruvdragaren och förläningssladden i pappkassen, ovanpå lägger du böckerna. 07.26 låser du ytterdörren och ställer dig på parkeringen för att vänta. Du skulle slås av hur kalla vårmornar trots allt är och önskar dig ett par varmare vantar.
07.33 skulle du och din syster sitta i bilen med chauffören. Ni köper take away-kaffe på pressbyrån och åker till adressen. Bilen parkerar ni tvärs över gatan, en bit från porten. Nu börjar väntan, du vet att han har ungefär tjugo minuter till jobbet. Klockan är bara 08.01. Medan ni väntar lyssnar ni på morgonradion på P3, ni skämtar om att ni bara skulle haft donuts också hade ni sett ut som riktiga töntsnutar.
Han trycker upp porten 08.36 och har på sig sina prydliga jobbkläder. I ena handen har han en portfölj och i den andra håller han sin mobiltelefon. Eftersom han är en sådan där som köper samvete så tar han alltså bussen istället för att ha en egen bil. Egentligen har han ha råd med en bil och det skulle korta hans resa till jobbet med sju minuter, men han tycker att han kan lägga sju minuter av dagen på sitt samvete och klimatet, framtiden, sina barns jord, whatever. Du har hört predikan alltför många gånger.
I tjugo minuter skulle ni vänta innan du skulle gå in eftersom ni då vet att ni i alla fall har tjugo minuter på er innan han kommer tillbaka. Tyvärr för dig så skulle ni bli lite för ivriga och gå in efter en kvart.
Med nyckeln som din syrra har snott från din mammas nyckelskåp så skulle du låsa upp dörren och kliva in i lägenheten. Du skulle bli förvånad över hur prydlig den var, nästan maniskt välstädad. Du behöver inte orientera dig runt i lägenheten eftersom du minns den från när ni bodde här. I vardagsrummet står fåtöljen, du hoppas bara att han inte bytt gömställe. Finns bara ett sätt att få veta: du välter fåtöljen.
Men din mobiltelefon ringer, han är på väg tillbaka. Helvete!
Du hinner knappast ut nu, SHIT, va faan va faan va faan. Han ska ju jobba. ARBEIT MACHT FREI. Det skulle gå runt i huvudet på dig, nu är varenda sekund värdefull. Du ställer tillbaka fåtöljen, hämtar pappkassen med dina grejer, låser ytterdörren och rusar in på toaletten. Du skulle ställa dig i badkaret och dra för duschdraperiet. Adrenalinet flödar nu ut i varenda del av kroppen, du skulle hålla andan längre än vad du någonsin gjort förut och du ber till alla högre makter du aldrig trott på att det här ska fungera.
Genom badrumsdörren hör du honom prata i mobiltelefonen om någon rapport han har glömt hemma. Du hör att han bläddrar med papper i vardagsrummet. Han går där ifrån.
Du sjunker nästan ihop där du står i badkaret. Du slås återigen av vilken b-film det här är och du ler och skakar samtidigt. För att återfå sansen stänker du vatten i ansiktet, ser dig själv i spegeln och intalar dig att det kommer gå bra.
Väl ute i vardagsrummet välter du fåtöljen och tar fram skruvdragaren. Jamen se på faan, samma gamla gömsälle. Old habits die hard. Du tycker att han av alla människor borde vetat bättre.
Ur fåtöljen plockar du ner femhundra-kronorssedlar i buntar. Han har själv lagt dem i små buntar som han bundit om med ett platsband, du fnissar åt arrangemanget. Själv skulle du ju knytit om sidenband kring dina 200.000 - någon stil får man ju ändå ha.
Du skulle fylla pappkassen, lägga skruvdragaren och förlängningssladden, som du inte behövde använda, i mitten av kassen ungefär och lägger fler sedlar ovanpå. Sist lägger du dit böckerna. Här skulle det vara lätt att vilja sno fler av hans saker: teknikprylar eller kanske repa varenda dvd han äger, men du vill inte bli påkommen inom några dagar. Poängen är att ni ska få era pengar och att när han nästa gång öppnar fåtöljen ska han få ett knytnävsslag i magen av chock, det vill du ju såklart inte förvarna om.
Eftersom de här pengarna inte existerar, eftersom ni gömt dem från skatteverket, vet du att han aldrig kommer polisanmäla. Han kommer ju fatta däremot, men desto bättre. Det här kommer inte ens vara i närheten av öga för öga tand för tand men ändå. Du önskar bara att du kunde få se hans ansikte när han skulle upptäcka den tomma fåtöljen. Vilket kodak moment!
Snabbt sätter du tillbaka skruvarna och låser dörren efter dig. Ka-FUCKING-ching!
Du går ut till bilen, chauffören startar och ni åker hem till din morsa. Du vet inte riktigt hur kommer att reagera, din mamma är en sådan som har en väldigt stark känsla för mitt och ditt även när ditt uppenbarligen är mitt. Men du skulle tänka att hon nog kan tumma på den regeln för att betala av sina skulder till kronofogden.
På vägen hem så skulle du knyta upp ett av banden till en sedelbunt, gå in på ett konditori och köpa en Schwarzvaldtårta. I maggropen skulle du känna att det här kommer lösa sig, att från och med nu kan det bara bli bättre.
Det som de duger till är att vara avskräckande exempel. Och den rollen kan man ju knappast säga genererar några pengar. Snarare tvärtom. Ju sämre de klarar sig desto bättre. Desto mer avskräckande. Om du har ett barn och dig själv att ta hand om får du 700 spänn i veckan att leva på av soc. Hoppas man aldrig mer behöver gå till tandläkaren.
Det finns dem som tjänar pengar på att vara förebilderna. De syns i rätt kläder, på rätt bild med rätt människor i rätt glossy magasin. Det finns de som föds i rätt familj: som har en pappa som har en PR-firma och det enda man behöver göra är att starta en blogg så trillar gratisprylarna in.
Vi skickas runt till AMS och soc som ska tvinga oss tillbaka in i lönearbetet. Eller åtminstone försöka. Allting är en jävla hönsgård av handlingsplaner, skitsnack, bevisa att man står till arbetsmarknadens förfogande och bevisa att man inte ha en enda tillgång kvar man kan sälja så att man få sitt soc: GE MIG MITT JÄVLA FÖRSÖRJNINGSUNDERSTÖD.
Sen finns det de som gör någonting åt det, de som flyr hönsgården.
Säg att din morsa haft en snubbe som betedde sig illa. Säg att han vid skilsmässan ser till att få lägenheten, en massa prylar och tar sparpengarna som din morsa aldrig satte in på sparkontot från det att hon dubbelarbetade eftersom hon inte ville skatta på dem igen. Ni hamnar i förorten och din morsa får gå på soc eftersom hon har blivit utbränd.
Det är ingen idé att fråga sig What would Jesus do? Vända andra kinden till är inte ett alternativ i det här läget.
Mitt svar på frågan:
Du skulle gå till Claes Ohlsson, gå fram till verktygshyllan, dra med handen över de olika skruvdragarna. Väga dem i handen. Titta på prislapparna och låtsas att du förstod någonting av de tekniska specifikationerna. Du skulle fråga expediten vilken som låter minst sen skulle du bestämma dig för en orange med svarta detaljer från ett relativt okänt märke. 249 kronor. Du skulle också köpa en jordad förlängningssladd för 35 kronor för att vara på den säkra sidan. I kassan betalar du med dina sista pengar på kortet och när du går hem så trycker du fram MIA - paper planes på MP3-spelaren. Du skulle känna tygnden av skruvdragaren i vänster hand och känna dig segerviss.
Till kvällsmat steker du upp lök i olja, rör ner en matsked mjöl, häller ner passerade tomater och en buljongtärning, saltar. När du slår dig ner framför teven med din tomatsoppa så tar du fram din mobiltelefon och ringer en kompis med bil.
- Visst var du ledig imorgon?
- Bra, han börjar vid nio tror jag. Halv åtta på min parkering?
Du skulle också ringa din syster, berätta tiden och be henne plocka med sig du-vet-vad.
Under kvällen så skulle du läsa instruktionsboken till skruvdragaren och träna på bokhyllans metallbeslag. Dra ut skruven, sätta i skruven. Så tyst som möjligt, så snabbt som möjligt. Du skulle träna upp precisionen, koncentrationen som du kommer behöva imorgon. Fan, det här har du väntat på länge.
Hela kvällen skulle du vara spänd och ha inte ro att titta på teve. Internet tråkar ut dig. Det enda du kan göra medan du väntar på att klockan ska bli 08.30 är att leka med skruvdragaren och städa. Du skulle städa meningslösa saker som kylskåpet, sortera bland badrummsgrejerna och kanske påbörja en vattenlåsrensning. Innan du lägger dig för att sova lägger du fram skruvdragaren, en papperskasse från ICA Maxi, förlängningssladden och två böcker i hallen. Du tar även fram vad du ska ha på dig imorgon. Inte för att du ska ha på dig något speciellt på dig utan för att vara väl förberedd är den bästa huvudkudden.
När du går och lägger dig är klockan 23.54 och alarmet skulle du ställa på 07.30. Självklart vaknar du innan larmet går, i trappen hörs tidningsbudet.
Efter att du har vridit dig i sängen går du upp och gör gröt (jag vet ingen som äter så mycket gröt som du). Läsa något kapitel ur en Henning Mankell-deckare för att avleda viljan att börja leka med skruvdragaren.
Klockan 07.23 så går du ut i hallen: packar ner skruvdragaren och förläningssladden i pappkassen, ovanpå lägger du böckerna. 07.26 låser du ytterdörren och ställer dig på parkeringen för att vänta. Du skulle slås av hur kalla vårmornar trots allt är och önskar dig ett par varmare vantar.
07.33 skulle du och din syster sitta i bilen med chauffören. Ni köper take away-kaffe på pressbyrån och åker till adressen. Bilen parkerar ni tvärs över gatan, en bit från porten. Nu börjar väntan, du vet att han har ungefär tjugo minuter till jobbet. Klockan är bara 08.01. Medan ni väntar lyssnar ni på morgonradion på P3, ni skämtar om att ni bara skulle haft donuts också hade ni sett ut som riktiga töntsnutar.
Han trycker upp porten 08.36 och har på sig sina prydliga jobbkläder. I ena handen har han en portfölj och i den andra håller han sin mobiltelefon. Eftersom han är en sådan där som köper samvete så tar han alltså bussen istället för att ha en egen bil. Egentligen har han ha råd med en bil och det skulle korta hans resa till jobbet med sju minuter, men han tycker att han kan lägga sju minuter av dagen på sitt samvete och klimatet, framtiden, sina barns jord, whatever. Du har hört predikan alltför många gånger.
I tjugo minuter skulle ni vänta innan du skulle gå in eftersom ni då vet att ni i alla fall har tjugo minuter på er innan han kommer tillbaka. Tyvärr för dig så skulle ni bli lite för ivriga och gå in efter en kvart.
Med nyckeln som din syrra har snott från din mammas nyckelskåp så skulle du låsa upp dörren och kliva in i lägenheten. Du skulle bli förvånad över hur prydlig den var, nästan maniskt välstädad. Du behöver inte orientera dig runt i lägenheten eftersom du minns den från när ni bodde här. I vardagsrummet står fåtöljen, du hoppas bara att han inte bytt gömställe. Finns bara ett sätt att få veta: du välter fåtöljen.
Men din mobiltelefon ringer, han är på väg tillbaka. Helvete!
Du hinner knappast ut nu, SHIT, va faan va faan va faan. Han ska ju jobba. ARBEIT MACHT FREI. Det skulle gå runt i huvudet på dig, nu är varenda sekund värdefull. Du ställer tillbaka fåtöljen, hämtar pappkassen med dina grejer, låser ytterdörren och rusar in på toaletten. Du skulle ställa dig i badkaret och dra för duschdraperiet. Adrenalinet flödar nu ut i varenda del av kroppen, du skulle hålla andan längre än vad du någonsin gjort förut och du ber till alla högre makter du aldrig trott på att det här ska fungera.
Genom badrumsdörren hör du honom prata i mobiltelefonen om någon rapport han har glömt hemma. Du hör att han bläddrar med papper i vardagsrummet. Han går där ifrån.
Du sjunker nästan ihop där du står i badkaret. Du slås återigen av vilken b-film det här är och du ler och skakar samtidigt. För att återfå sansen stänker du vatten i ansiktet, ser dig själv i spegeln och intalar dig att det kommer gå bra.
Väl ute i vardagsrummet välter du fåtöljen och tar fram skruvdragaren. Jamen se på faan, samma gamla gömsälle. Old habits die hard. Du tycker att han av alla människor borde vetat bättre.
Ur fåtöljen plockar du ner femhundra-kronorssedlar i buntar. Han har själv lagt dem i små buntar som han bundit om med ett platsband, du fnissar åt arrangemanget. Själv skulle du ju knytit om sidenband kring dina 200.000 - någon stil får man ju ändå ha.
Du skulle fylla pappkassen, lägga skruvdragaren och förlängningssladden, som du inte behövde använda, i mitten av kassen ungefär och lägger fler sedlar ovanpå. Sist lägger du dit böckerna. Här skulle det vara lätt att vilja sno fler av hans saker: teknikprylar eller kanske repa varenda dvd han äger, men du vill inte bli påkommen inom några dagar. Poängen är att ni ska få era pengar och att när han nästa gång öppnar fåtöljen ska han få ett knytnävsslag i magen av chock, det vill du ju såklart inte förvarna om.
Eftersom de här pengarna inte existerar, eftersom ni gömt dem från skatteverket, vet du att han aldrig kommer polisanmäla. Han kommer ju fatta däremot, men desto bättre. Det här kommer inte ens vara i närheten av öga för öga tand för tand men ändå. Du önskar bara att du kunde få se hans ansikte när han skulle upptäcka den tomma fåtöljen. Vilket kodak moment!
Snabbt sätter du tillbaka skruvarna och låser dörren efter dig. Ka-FUCKING-ching!
Du går ut till bilen, chauffören startar och ni åker hem till din morsa. Du vet inte riktigt hur kommer att reagera, din mamma är en sådan som har en väldigt stark känsla för mitt och ditt även när ditt uppenbarligen är mitt. Men du skulle tänka att hon nog kan tumma på den regeln för att betala av sina skulder till kronofogden.
På vägen hem så skulle du knyta upp ett av banden till en sedelbunt, gå in på ett konditori och köpa en Schwarzvaldtårta. I maggropen skulle du känna att det här kommer lösa sig, att från och med nu kan det bara bli bättre.
torsdag 12 februari 2009
Feminism är ingen mental kosmetika - ett svar till Alexander Chamberland
Essensen från Alexander Chamberlands (något röriga) inlägg i debatten skulle kunna sammanfattas med: den manliga respektive kvinnliga könsrollen är inte helt igenom bra. Kvinnor måste få ta plats och att man borde plocka det bästa från de två könsrollerna. Han marknadsför som en åsikt; man väljer att vara manlig, man kan sluta låta som en buffel och folk borde tycka att homosexuella är helt okej. Alexander Chamberland pratar om manlighetens uttryck men inte dess ursprung.
Ett förslag som han nämner för att bryta könsrollerna är att ha på sig något kvinnligt kodat, exempelvis rosa. HERREGUD! Det är inte könsöverskridande, det är en lek med symboler. Rosa är idag kvinnligt kodat, men symboler kan kodas om eftersom de är kontextberoende. Man ser knappast brats i höga klackar trots att den manliga adeln var de enda som hade lov att bära det för två hundra år sedan. Om man anser att rosa i sig på en kille är könsöverskridande och ifrågasätter kön så säger man i samma andetag att kön är symboler, ett skådespel. Är målet att patriarkatet ska kodas om? Ett rosa patriarkat gör för mig detsamma.
Varför kön finns går djupare än ett skådespel, kön är ingen olycklig historisk omständighet utan fyller en funktion i ett kapitalistisk samhälle.
Butler, en amerikansk queerteoretiker, menar att kön och sexualitet skapas samtidigt i någonting hon kallar för den heterosexuella matrisen: Om vi inte hade kön skulle vi inte ha sexualitet. Om vi inte delade upp oss efter kvinnor och män skulle vi inte dela in vårat "begär" i kvinnor och män. För att kunna vara en fullvärdig Kvinna måste man "begära" en man. Och den riktiga Mannen "begär" kvinnor, riktiga karlar knullar inte andra karlar.
Familjen är inte heller någon slump. Det är inte en produkt utav att det är trevligt att bo mamma, pappa, barn tillsammans utan att det var den ekonomiska enhet som passade bäst för kapitalism. Engels skrev om hur familjer och synen på vilka som tillhörde en familj förändrats med de ekonomiska systemen. Kärnfamiljen är så arbetet organiseras bäst just nu.
Och allting är arbete, inte bara de timmar vi får betalt för på ett arbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade.
Du tvättar dina kläder så att du har något att ta på dig när du ska till jobbet. Du lägger dig i tid så att du orkar jobba. Du har roligt så att du slipper tänka på jobbet så att du kan gå till jobbet med ny energi. Vilka av de här timmarna tillhör egentligen dig? Vilka av de här timmarna utför du underhåll av arbetskraften (dvs dig själv) så att du kan fortsätta gå till arbetet även nästa dag? Ganska många.
Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Om allting är arbete, en social fabrik, vilken funktion fyller då könsrollerna, tvåsamheten och den heterosexuella matrisen?
Det fördelar vem som utför det betalda arbetet och det obetalda.
Foucault beskriver de kategorier hundarna i det gamla Kina delades in i: Magiska hundar, Hundar som varit gudar i sitt förra liv, Dumma hundar, Hundar som har kunnat flyga osv. Kategoriseringen fyllde funktionen att hundarna nu kunde värderas, kategoriseras och jämföras med varandra.
De enda positionerna som finns att välja på just nu är Man eller Kvinna och att dessa kräver en sexualitet för att bekräftas som just Män eller Kvinnor. Lika absurt som det är med hundar som varit gudar i sitt förra liv är det med kvinnor och män som kategorier. Alltså: uppdelningen är en fantasi som fyller ett behov.
Engels (Familjens, privategendomens och statens ursprung) skrev (fritt citerat): "När släktskapet och arvsrätten slutade räknas på kvinnan uppstod den första klassrelationen; den mellan kvinna och man. Eftersom mannen i och med det ägde både hemmet, det offentliga livet och arbetet så blev kvinnan också hans ägodel."
Heterosexualiteten och kön säkrar den här arbetsdelningen. Splittringen fyller ingen annan funktion än för att skilja ut oss för olika arbetsuppgifter, deras värdering och deras betalning.
Ur det privata ägandet uppstod behovet att kontrollera kvinnors sexualitet, det blev säkerheten för att det var just den mannens biologiska avkomma. Patriarkens envälde i familjen var garantin för stabilitet. I slavsamhället var kvinnans likställd med slaven. Under feodalismen var hon ett tillbehör till jorden, som feodalherren ofta fritt kunde bestämma vem hon skulle bilda familj med, för att försäkra ett fortbestånd av livegna. Under kapitalismen producerar kvinnor varor i hemmet – klassamhällets intimaste bur.
Varför upplevs då könsrollsinstabilitet som ett hot? Om det är relationen kvinna-man som ska säkras? Män som ligger män borde ju egentligen inte vara ett problem då. Ingen klagar ju över att överklassen knullar överklassen. Den viktigaste orsaken till homofobi är hotet mot kärnfamiljen och arbetsdelningen inom den. Om arbetet i kärnfamiljen omfördelas, omfördelas makten.
Homosexualiteten (alltså, bögarna) utgör ett konkret hot mot könsrollen Mannen eftersom den destabiliserar männens homosocialitet. Homosocialitet är det som gör att män kan springa nakna och slåss med handdukarna i omklädningsrummet utan att det ses som sexuellt. Och att de kan ligga på varandra i en hög och frusta efter en ishockeymatch utan att det ses som sexuellt. Vilket det direkt skulle göras om en blandad grupp med kvinnor och män skulle göra samma sak. Bögarna påpekar det homosexuella i homosocialiteten, att manligheten inte är ens i närheten av sådär macho som den ska vara.
Homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion– Mannen egentligen är. Och en dekonstruering (att vi inte ser Man som en identitet) skulle leda till att män blir av med den priviligering som just Mannen innebär. Bögarna påpekar det omanliga i manligheten och hur män inte är Mannen jämt och ständigt. Utan att just Mannen är en fiktion och hans privilegier grundas på ett luftslott: könsrollen.
Homosexualiteten kan vara ett öppet hot mot könsmaktsordningen och i förlängningen mot splittringen man-kvinna och dess arbetsdelning. Homosexualiteten destabiliserar allt det som räknas som manligt och på så sätt identiteten Mannen. Ifrågasätter man heterosexualiteten så ifrågasätter man manligheten och på så sätt arbetsdelningens grunder. Därför är queer intressant; att undanfly indelningar i fasta identiteter.
Men HBT-identiteter erbjuder inte heller i sig en fristad från arbetsdelningen: se hur bögarna oskadliggjorts i kampen för att få gifta sig. De har inte gjort upp med tvåsamheten och knappast könet heller (eftersom man fortfarande pratar om kön) och har fått lagstadgade rättigheter: de får både adoptera och ingå partnerskap (nej, jag tycker inte det är fel – min poäng är snarare att det inte hotar könsordningen eller arbetsdelningen). Sexualiteten är inte i sig radikal, att vara HBT betyder ingenting om det cementerar tvåsamheten. Tvåsamheten är uppenbarligen viktigare än det faktiska könet i tvåsamheten för kapitalismen.
Vi kan inte plocka det bästa från två könsroller. Varför skulle vi plocka det bästa från två fängelser som reducerar oss? Det vore som att plocka det bästa från Tidaholmsanstalten och Kumlaanstalten, kvinna och man är inte de möjliga positionerna. En argumentation om att män också tjänar på feminism är löjlig, varför skulle vi inte vilja ut ur könsrollsfängelset?
Kanske borde det gamla slagordet: ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, bytas ut mot: "Vi vill inte ha några kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer eller kvinnor alls!" Jag vill inte bli jämställd med Mannen. Jag är inte intresserad av jämställdhet. Jag är intresserad av kampen mot kapitalismen och med det kommer INGA jävla könsroller. Inga sexualiteter. Inga splittringar. Inga Kvinnor. Inga Män. Det vill säga: ingen att mätas emot.
Vad har då en sådan här analys för konsekvenser för en machovänster? (Brasklapp: Jag gillar inte vänstern egentligen: en hopplös åsiktsallians om saker som är dumma/inte känns bra. Klassorganisering däremot, det är grejjer! Men nu handlade ju frågan som bekant om machovänstern.)
Först: vänsterrörelsen kom till i en viss historisk kontext och släpar med sig beteenden och organisationssätt från densamma. Det betyder inte att den står handfallen eller oförmögen att göra något åt det. Det "vänstern" borde fråga sig är: hur reproducerar vi arbetsdelningen? Hur reproducerar vi kön? (eftersom kön är som bekant något man gör och inte något man är)
Jag skulle vilja se en rörelse som börjar ta betalt, som inte vill dela på det obetalda arbetet, utan som vill ha betalt för att man utför obetalt arbete som gör att kapitalismen fungerar. Inget arbete vi utför åt kapitalismen ska vara gratis, om de tvingar oss att jobba är det minsta vi kan göra är att vägra jobba gratis. Attackera arbetet i alla dess former, vart än arbetet visar sitt ugly face: avlönat eller oavlönat – slå tillbaka. Att börja ta betalt för det obetalda arbetet är att börja ifrågasätta värderingen av arbetsdelningen och att börja sudda ut den. Självorganisering istället för åsiktsallianser!
Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord; har på sig rosa halsband/gummistövlar fast man är kille, ger pengar till en kvinnojour och tror att man kan tycka bort den sociala konstruktionen kön om man argumenterar tillräckligt bra.
Feminism är när vi börjar dra undan mattan för begreppet kön.
Till slut något om den tröttsamma frågan om våld: Pridetåget, homorörelsen kom ur Stonewallkravallerna – snutarna attackerade transorna och transorna slog tillbaka, inte med goda argument utan med klackskor och allting annat de hade till hands. I Ådalen 1931 sköt militären på strejkande arbetare. Att vägra det nuvarandes ordning drar på sig repressalier. Vem är du, Alexander Chamberland, eller jag att säga att man borde skriva en debattartikel istället för att slå tillbaka?
Revolutionen kommer förmodligen innehålla några brutna klackar, blåmärken och en massa folk som vägrar betalt eller obetalt arbete. Kapitalism är ingenting som man tycker bort med sina åsikter utan antikapitalism är något man gör. Så tills vidare:
- Ta betalt för allt arbete!
- Hävdar någon kön och arbetsdelning – ge dem vad de förtjänar!
--------------------------
Det här var en text som jag skickade in till Yelah och deras machovänsterserie (som mest har varit radikalfeminister spekulerar om saker som känns jobbiga ibland och knappast handlat om kön och makt) men som de inte ville publicera eftersom jag inte ville skriva under med för och efternamn. Anledningen till att man måste ha för och efternamn på Yelah är att man ska våga stå för det man säger.
Fuck off! Jag tog lärdom från när jag fick sparken för ett dagbokinlägg på Helgon, min säkerhet i att våga säga vad jag tycker är att jag kan vara anonym på internet (Yelah: men bara 17% av cheferna googlar sina anställda på internet enligt DN. Jag: JAHA!?!? Tror ni att jag ska ha samma chef och samma jobb hela livet. Hört om prekaritet?). Jag har ingen politisk karriär som Alexander Chamberland att värna, jag har inget varumärke att bygga. Jag lönearbetar för att överleva, det är min försörjning och jag måste se till att den person som kommer fram när man googlar är bandyresultat.
(Yelah:Just nu sitter Alexander Chamberland och debatterar med idel anonyma personer så ser inte det fantastiskt bra ut, och utgör en bra grund för en drastisk sänkning av debattnivån. Jag: Alexander Chamberland är väl den som sänkt debattnivån helt!?! Han claimar en rörelse som han inte är en del av. Grön ungdom är inte autonoma. Dessutom har pratar bara om sin person om vad han upplever är viktigt. "Debattinläggen" är ju för faan Alexander Chamberland om hur det känns att vara Alexander Chamberland.)
Jag tjänar inget på att publicera för eller efternamn som Alexander Chamberland gör, eftersom han säljer konceptet Alexander Chamberland, snarare sätter jag mig i en korkad situation. Varför ska jag debattera på samma premisser som någon som arbetar med att sälja åsikter/sig själv? Kan de på Yelah inte förstå den skillnaden och den maktrelationen så tillhör Yelah och jag uppenbarligen inte samma rörelse.
(Just det! Hur var det nu förtrycksförståelsen på redaktionen? Eller missade ni den här aspekten när ni diskuterade förtryckssamverkan, förlåt, intersektionalitet på redaktionen?)
Så, nu förväntar jag mig tokhaveri i kommentarerna.
Puss!
Ett förslag som han nämner för att bryta könsrollerna är att ha på sig något kvinnligt kodat, exempelvis rosa. HERREGUD! Det är inte könsöverskridande, det är en lek med symboler. Rosa är idag kvinnligt kodat, men symboler kan kodas om eftersom de är kontextberoende. Man ser knappast brats i höga klackar trots att den manliga adeln var de enda som hade lov att bära det för två hundra år sedan. Om man anser att rosa i sig på en kille är könsöverskridande och ifrågasätter kön så säger man i samma andetag att kön är symboler, ett skådespel. Är målet att patriarkatet ska kodas om? Ett rosa patriarkat gör för mig detsamma.
Varför kön finns går djupare än ett skådespel, kön är ingen olycklig historisk omständighet utan fyller en funktion i ett kapitalistisk samhälle.
Butler, en amerikansk queerteoretiker, menar att kön och sexualitet skapas samtidigt i någonting hon kallar för den heterosexuella matrisen: Om vi inte hade kön skulle vi inte ha sexualitet. Om vi inte delade upp oss efter kvinnor och män skulle vi inte dela in vårat "begär" i kvinnor och män. För att kunna vara en fullvärdig Kvinna måste man "begära" en man. Och den riktiga Mannen "begär" kvinnor, riktiga karlar knullar inte andra karlar.
Familjen är inte heller någon slump. Det är inte en produkt utav att det är trevligt att bo mamma, pappa, barn tillsammans utan att det var den ekonomiska enhet som passade bäst för kapitalism. Engels skrev om hur familjer och synen på vilka som tillhörde en familj förändrats med de ekonomiska systemen. Kärnfamiljen är så arbetet organiseras bäst just nu.
Och allting är arbete, inte bara de timmar vi får betalt för på ett arbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade.
Du tvättar dina kläder så att du har något att ta på dig när du ska till jobbet. Du lägger dig i tid så att du orkar jobba. Du har roligt så att du slipper tänka på jobbet så att du kan gå till jobbet med ny energi. Vilka av de här timmarna tillhör egentligen dig? Vilka av de här timmarna utför du underhåll av arbetskraften (dvs dig själv) så att du kan fortsätta gå till arbetet även nästa dag? Ganska många.
Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Om allting är arbete, en social fabrik, vilken funktion fyller då könsrollerna, tvåsamheten och den heterosexuella matrisen?
Det fördelar vem som utför det betalda arbetet och det obetalda.
Foucault beskriver de kategorier hundarna i det gamla Kina delades in i: Magiska hundar, Hundar som varit gudar i sitt förra liv, Dumma hundar, Hundar som har kunnat flyga osv. Kategoriseringen fyllde funktionen att hundarna nu kunde värderas, kategoriseras och jämföras med varandra.
De enda positionerna som finns att välja på just nu är Man eller Kvinna och att dessa kräver en sexualitet för att bekräftas som just Män eller Kvinnor. Lika absurt som det är med hundar som varit gudar i sitt förra liv är det med kvinnor och män som kategorier. Alltså: uppdelningen är en fantasi som fyller ett behov.
Engels (Familjens, privategendomens och statens ursprung) skrev (fritt citerat): "När släktskapet och arvsrätten slutade räknas på kvinnan uppstod den första klassrelationen; den mellan kvinna och man. Eftersom mannen i och med det ägde både hemmet, det offentliga livet och arbetet så blev kvinnan också hans ägodel."
Heterosexualiteten och kön säkrar den här arbetsdelningen. Splittringen fyller ingen annan funktion än för att skilja ut oss för olika arbetsuppgifter, deras värdering och deras betalning.
Ur det privata ägandet uppstod behovet att kontrollera kvinnors sexualitet, det blev säkerheten för att det var just den mannens biologiska avkomma. Patriarkens envälde i familjen var garantin för stabilitet. I slavsamhället var kvinnans likställd med slaven. Under feodalismen var hon ett tillbehör till jorden, som feodalherren ofta fritt kunde bestämma vem hon skulle bilda familj med, för att försäkra ett fortbestånd av livegna. Under kapitalismen producerar kvinnor varor i hemmet – klassamhällets intimaste bur.
Varför upplevs då könsrollsinstabilitet som ett hot? Om det är relationen kvinna-man som ska säkras? Män som ligger män borde ju egentligen inte vara ett problem då. Ingen klagar ju över att överklassen knullar överklassen. Den viktigaste orsaken till homofobi är hotet mot kärnfamiljen och arbetsdelningen inom den. Om arbetet i kärnfamiljen omfördelas, omfördelas makten.
Homosexualiteten (alltså, bögarna) utgör ett konkret hot mot könsrollen Mannen eftersom den destabiliserar männens homosocialitet. Homosocialitet är det som gör att män kan springa nakna och slåss med handdukarna i omklädningsrummet utan att det ses som sexuellt. Och att de kan ligga på varandra i en hög och frusta efter en ishockeymatch utan att det ses som sexuellt. Vilket det direkt skulle göras om en blandad grupp med kvinnor och män skulle göra samma sak. Bögarna påpekar det homosexuella i homosocialiteten, att manligheten inte är ens i närheten av sådär macho som den ska vara.
Homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion– Mannen egentligen är. Och en dekonstruering (att vi inte ser Man som en identitet) skulle leda till att män blir av med den priviligering som just Mannen innebär. Bögarna påpekar det omanliga i manligheten och hur män inte är Mannen jämt och ständigt. Utan att just Mannen är en fiktion och hans privilegier grundas på ett luftslott: könsrollen.
Homosexualiteten kan vara ett öppet hot mot könsmaktsordningen och i förlängningen mot splittringen man-kvinna och dess arbetsdelning. Homosexualiteten destabiliserar allt det som räknas som manligt och på så sätt identiteten Mannen. Ifrågasätter man heterosexualiteten så ifrågasätter man manligheten och på så sätt arbetsdelningens grunder. Därför är queer intressant; att undanfly indelningar i fasta identiteter.
Men HBT-identiteter erbjuder inte heller i sig en fristad från arbetsdelningen: se hur bögarna oskadliggjorts i kampen för att få gifta sig. De har inte gjort upp med tvåsamheten och knappast könet heller (eftersom man fortfarande pratar om kön) och har fått lagstadgade rättigheter: de får både adoptera och ingå partnerskap (nej, jag tycker inte det är fel – min poäng är snarare att det inte hotar könsordningen eller arbetsdelningen). Sexualiteten är inte i sig radikal, att vara HBT betyder ingenting om det cementerar tvåsamheten. Tvåsamheten är uppenbarligen viktigare än det faktiska könet i tvåsamheten för kapitalismen.
Vi kan inte plocka det bästa från två könsroller. Varför skulle vi plocka det bästa från två fängelser som reducerar oss? Det vore som att plocka det bästa från Tidaholmsanstalten och Kumlaanstalten, kvinna och man är inte de möjliga positionerna. En argumentation om att män också tjänar på feminism är löjlig, varför skulle vi inte vilja ut ur könsrollsfängelset?
Kanske borde det gamla slagordet: ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, bytas ut mot: "Vi vill inte ha några kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer eller kvinnor alls!" Jag vill inte bli jämställd med Mannen. Jag är inte intresserad av jämställdhet. Jag är intresserad av kampen mot kapitalismen och med det kommer INGA jävla könsroller. Inga sexualiteter. Inga splittringar. Inga Kvinnor. Inga Män. Det vill säga: ingen att mätas emot.
Vad har då en sådan här analys för konsekvenser för en machovänster? (Brasklapp: Jag gillar inte vänstern egentligen: en hopplös åsiktsallians om saker som är dumma/inte känns bra. Klassorganisering däremot, det är grejjer! Men nu handlade ju frågan som bekant om machovänstern.)
Först: vänsterrörelsen kom till i en viss historisk kontext och släpar med sig beteenden och organisationssätt från densamma. Det betyder inte att den står handfallen eller oförmögen att göra något åt det. Det "vänstern" borde fråga sig är: hur reproducerar vi arbetsdelningen? Hur reproducerar vi kön? (eftersom kön är som bekant något man gör och inte något man är)
Jag skulle vilja se en rörelse som börjar ta betalt, som inte vill dela på det obetalda arbetet, utan som vill ha betalt för att man utför obetalt arbete som gör att kapitalismen fungerar. Inget arbete vi utför åt kapitalismen ska vara gratis, om de tvingar oss att jobba är det minsta vi kan göra är att vägra jobba gratis. Attackera arbetet i alla dess former, vart än arbetet visar sitt ugly face: avlönat eller oavlönat – slå tillbaka. Att börja ta betalt för det obetalda arbetet är att börja ifrågasätta värderingen av arbetsdelningen och att börja sudda ut den. Självorganisering istället för åsiktsallianser!
Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord; har på sig rosa halsband/gummistövlar fast man är kille, ger pengar till en kvinnojour och tror att man kan tycka bort den sociala konstruktionen kön om man argumenterar tillräckligt bra.
Feminism är när vi börjar dra undan mattan för begreppet kön.
Till slut något om den tröttsamma frågan om våld: Pridetåget, homorörelsen kom ur Stonewallkravallerna – snutarna attackerade transorna och transorna slog tillbaka, inte med goda argument utan med klackskor och allting annat de hade till hands. I Ådalen 1931 sköt militären på strejkande arbetare. Att vägra det nuvarandes ordning drar på sig repressalier. Vem är du, Alexander Chamberland, eller jag att säga att man borde skriva en debattartikel istället för att slå tillbaka?
Revolutionen kommer förmodligen innehålla några brutna klackar, blåmärken och en massa folk som vägrar betalt eller obetalt arbete. Kapitalism är ingenting som man tycker bort med sina åsikter utan antikapitalism är något man gör. Så tills vidare:
- Ta betalt för allt arbete!
- Hävdar någon kön och arbetsdelning – ge dem vad de förtjänar!
--------------------------
Det här var en text som jag skickade in till Yelah och deras machovänsterserie (som mest har varit radikalfeminister spekulerar om saker som känns jobbiga ibland och knappast handlat om kön och makt) men som de inte ville publicera eftersom jag inte ville skriva under med för och efternamn. Anledningen till att man måste ha för och efternamn på Yelah är att man ska våga stå för det man säger.
Fuck off! Jag tog lärdom från när jag fick sparken för ett dagbokinlägg på Helgon, min säkerhet i att våga säga vad jag tycker är att jag kan vara anonym på internet (Yelah: men bara 17% av cheferna googlar sina anställda på internet enligt DN. Jag: JAHA!?!? Tror ni att jag ska ha samma chef och samma jobb hela livet. Hört om prekaritet?). Jag har ingen politisk karriär som Alexander Chamberland att värna, jag har inget varumärke att bygga. Jag lönearbetar för att överleva, det är min försörjning och jag måste se till att den person som kommer fram när man googlar är bandyresultat.
(Yelah:Just nu sitter Alexander Chamberland och debatterar med idel anonyma personer så ser inte det fantastiskt bra ut, och utgör en bra grund för en drastisk sänkning av debattnivån. Jag: Alexander Chamberland är väl den som sänkt debattnivån helt!?! Han claimar en rörelse som han inte är en del av. Grön ungdom är inte autonoma. Dessutom har pratar bara om sin person om vad han upplever är viktigt. "Debattinläggen" är ju för faan Alexander Chamberland om hur det känns att vara Alexander Chamberland.)
Jag tjänar inget på att publicera för eller efternamn som Alexander Chamberland gör, eftersom han säljer konceptet Alexander Chamberland, snarare sätter jag mig i en korkad situation. Varför ska jag debattera på samma premisser som någon som arbetar med att sälja åsikter/sig själv? Kan de på Yelah inte förstå den skillnaden och den maktrelationen så tillhör Yelah och jag uppenbarligen inte samma rörelse.
(Just det! Hur var det nu förtrycksförståelsen på redaktionen? Eller missade ni den här aspekten när ni diskuterade förtryckssamverkan, förlåt, intersektionalitet på redaktionen?)
Så, nu förväntar jag mig tokhaveri i kommentarerna.
Puss!
onsdag 11 februari 2009
LEKTION FYRA: Övertyga
Att bli en i gänget på jobbet kan ta lite olika tid beroende på vart man jobbar och hur man jobbar (med vilka, vilka pass osv). Men man kan hjälpa det litegrann på traven: bli en som man inte kan tycka illa om.
Vårdkärringar har en sak gemensamt som de gillar oavsett hur mycket de ogillar allting annat: socker. Socker i alla dess former: mockarutor, kladdkaka, kolasnitt, rulltårta och smoothies med sötningsmedel till hon som jojo-bantar.
Vem tycker illa om den nya vikarien som står och bakar i köket?
Du har ingen ingång till vårdkärringarna via barn-barn och trädgårdsskötsel, det är bättre att satsa på socker och halvtaskiga skämt istället. Att vara sådär ofarligt snäll.
Skvallra inte på dina arbetskamrater över glömda mediciner, att de glömt lägga om ett sår, inte duschat någon på rätt duschdag. Håll käften om det, men berätta det i lättsam ton att du såg igår att de glömt en medicin men att du sket i det eftersom det bara var två Alvedon. Tala om för folk när du städar upp efter dem så att de vet att du håller deras rygg. Då kommer de börja hålla din. Enda gången man ska skriva avvikelse (rapport till chefen) är om någon styckmördar en pensionär med motorsåg. Det kan vara en rätt olämplig arbetskamrat att ha i närheten. Allt skvallrande till chefen eller avdelningens småpåvar kommer backlasha på dig.
Lägg dig inte i diskussioner som är omöjliga att vinna: när folk klagar på arabjävlar så kan man bara le och säga med glimten i ögat: Haha! Har vi inte sagt att du ska lämna Hitler hemma?! Jag och en arbetskamrat kom sjukt bra överens på så sätt, när hon tyckte jag var dum i huvudet och sa något som var för mycket kallade hon mig bara för en öststatsdiktator eller Fidel Catro och när jag tyckte hon var lite för mycket kallade jag henne för Mussolini eller Franco. På sätt så kunde vi sätta tydliga gränser för varandra om vad som var okej att säga utan att behöva bli osams eller ta jobbiga diskussioner som bara skulle lett till irritation. När min manliga arbetskamrat blev för macho påpekade jag bara att han tog för lite anabola för att få säga sådant där och han sa att jag hade penisavund tillbaks. Sätta gränser utan att behöva bli sura på varandra.
Ta det chill på jobbet, dra ner på arbetstakten på jobbet (jag brukar säga till hon med städmani att det inte är någon idé att hon skurar tvättstugan eftersom det ändå inte väntar 14 oskulder på henne i himlen som tack) och var beredd på att jobba när ni verkligen måste hinna undan. Och vem gillar inte någon som chillar på rätt tider, som bakat och ser till att kaffet är klart till maskningen?
(Tips till dig som flörtar dig in med mockarutor: gör dubbelsats av glasyren det döljer om du gjort en dålig botten)
Vårdkärringar har en sak gemensamt som de gillar oavsett hur mycket de ogillar allting annat: socker. Socker i alla dess former: mockarutor, kladdkaka, kolasnitt, rulltårta och smoothies med sötningsmedel till hon som jojo-bantar.
Vem tycker illa om den nya vikarien som står och bakar i köket?
Du har ingen ingång till vårdkärringarna via barn-barn och trädgårdsskötsel, det är bättre att satsa på socker och halvtaskiga skämt istället. Att vara sådär ofarligt snäll.
Skvallra inte på dina arbetskamrater över glömda mediciner, att de glömt lägga om ett sår, inte duschat någon på rätt duschdag. Håll käften om det, men berätta det i lättsam ton att du såg igår att de glömt en medicin men att du sket i det eftersom det bara var två Alvedon. Tala om för folk när du städar upp efter dem så att de vet att du håller deras rygg. Då kommer de börja hålla din. Enda gången man ska skriva avvikelse (rapport till chefen) är om någon styckmördar en pensionär med motorsåg. Det kan vara en rätt olämplig arbetskamrat att ha i närheten. Allt skvallrande till chefen eller avdelningens småpåvar kommer backlasha på dig.
Lägg dig inte i diskussioner som är omöjliga att vinna: när folk klagar på arabjävlar så kan man bara le och säga med glimten i ögat: Haha! Har vi inte sagt att du ska lämna Hitler hemma?! Jag och en arbetskamrat kom sjukt bra överens på så sätt, när hon tyckte jag var dum i huvudet och sa något som var för mycket kallade hon mig bara för en öststatsdiktator eller Fidel Catro och när jag tyckte hon var lite för mycket kallade jag henne för Mussolini eller Franco. På sätt så kunde vi sätta tydliga gränser för varandra om vad som var okej att säga utan att behöva bli osams eller ta jobbiga diskussioner som bara skulle lett till irritation. När min manliga arbetskamrat blev för macho påpekade jag bara att han tog för lite anabola för att få säga sådant där och han sa att jag hade penisavund tillbaks. Sätta gränser utan att behöva bli sura på varandra.
Ta det chill på jobbet, dra ner på arbetstakten på jobbet (jag brukar säga till hon med städmani att det inte är någon idé att hon skurar tvättstugan eftersom det ändå inte väntar 14 oskulder på henne i himlen som tack) och var beredd på att jobba när ni verkligen måste hinna undan. Och vem gillar inte någon som chillar på rätt tider, som bakat och ser till att kaffet är klart till maskningen?
(Tips till dig som flörtar dig in med mockarutor: gör dubbelsats av glasyren det döljer om du gjort en dålig botten)
söndag 1 februari 2009
LEKTION TRE: Isolera obehagliga typer
(Not: med obehagliga menas repressiva typer som vill höja arbetstakten)
Jag glider in på jobbet i mina nya nördbrillor. Riktiga tönt i kvadrat-glasögon och jag tycker det är sååå snyggt.Glasögonen är nyuthämtade.
Jag drar ut kontakten ur vägguttaget, rullar ut matvagnen och trycker på knappen till hissen. Jackie ställer sig bakom mig och busvisslar.
- Hello not very sexy! Du vet väl att du aldrig någonsin kommer få ligga igen?
Jag gapar och hon försvinner upp till våning två. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Jag trycker på trean och åker upp till min avdelning.
Jackie har en 75procentstjänst, två barn och slingar håret i olika blonda nyanser hos frisören var tredje vecka, så hon jobbar en del extra i huset för att få det att gå ihop. Innan jag började jobba på trean så vikarierade jag en del på hennes avdelning: tvåan. Hon är väl av den åsikten att vikarier ska jobba. Mycket. Och hon kontrollerade alltid min timlista.
Jag öppnar dörren till avdelningen och drar in matvagnen. Vi serverar, diskar och tar de på toaletten som ska.
Medan jag tar fram fikat till rapporten (skiftbytet mellan morgonen och kvällen) så berättar jag för avdelningens fashionista vad som hände när jag hämtade matvagnen.
- Nej, nu jävlar!! Ska hon säga!? Har hon sett sitt sönderblekta trasselhår för att inte tala om hennes sminkning!! Hon lägger ju vit kajal här [pekar på nedre ögonlocket och föreläser om hur man ska lägga vit kajal]. Jag ligger ju hellre med dig 100 gånger än den där kossan!
Någon dag senare kommer bosniern fram och berättar att hon hört vad Jackie sagt. I tvättstugan urartar hon i en förläsning om serber och att det minsann aldrig haft rätt om någonting i historien.
Nästa helg vi jobbar får Elllen höra. Hon har ett gammalt bråk med Jackie efter att Jackie flörtade med Ellens pojkvän för några månader sedan. Morgonfikan blir ett sammelsurium av kajal, serber och Jackies moral.
Anledningen till att några blev så upprörda beror ju inte på att de tycker mina nya glasögonen är skitsnygga, antagligen tycker de att de röda jag hade innan var snyggare. Utan anledningen handlar ju snarare om gamla konflikter och hierarkier som blossar så fort de får en chans eftersom det finns personer som vill driva det här konflikterna. Och det är ju inte bara personligt, lika viktig är tanken: sin egen avdelning först! Att klaga på en avdelnings personal är att klaga. Och "det är det jävla sätt att komma här och tro att man är något".
Helt enkelt: utnyttja gamla konflikter, lär dig hierarkierna.
Jackie jobbar hos oss ganska sällan nu.
"Vi måste ju boka vikarier genom vikariebanken och du är inte med där, så vi får ju bara ringa in dig. Så är reglerna, tyvärr."
Jag glider in på jobbet i mina nya nördbrillor. Riktiga tönt i kvadrat-glasögon och jag tycker det är sååå snyggt.Glasögonen är nyuthämtade.
Jag drar ut kontakten ur vägguttaget, rullar ut matvagnen och trycker på knappen till hissen. Jackie ställer sig bakom mig och busvisslar.
- Hello not very sexy! Du vet väl att du aldrig någonsin kommer få ligga igen?
Jag gapar och hon försvinner upp till våning två. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Jag trycker på trean och åker upp till min avdelning.
Jackie har en 75procentstjänst, två barn och slingar håret i olika blonda nyanser hos frisören var tredje vecka, så hon jobbar en del extra i huset för att få det att gå ihop. Innan jag började jobba på trean så vikarierade jag en del på hennes avdelning: tvåan. Hon är väl av den åsikten att vikarier ska jobba. Mycket. Och hon kontrollerade alltid min timlista.
Jag öppnar dörren till avdelningen och drar in matvagnen. Vi serverar, diskar och tar de på toaletten som ska.
Medan jag tar fram fikat till rapporten (skiftbytet mellan morgonen och kvällen) så berättar jag för avdelningens fashionista vad som hände när jag hämtade matvagnen.
- Nej, nu jävlar!! Ska hon säga!? Har hon sett sitt sönderblekta trasselhår för att inte tala om hennes sminkning!! Hon lägger ju vit kajal här [pekar på nedre ögonlocket och föreläser om hur man ska lägga vit kajal]. Jag ligger ju hellre med dig 100 gånger än den där kossan!
Någon dag senare kommer bosniern fram och berättar att hon hört vad Jackie sagt. I tvättstugan urartar hon i en förläsning om serber och att det minsann aldrig haft rätt om någonting i historien.
Nästa helg vi jobbar får Elllen höra. Hon har ett gammalt bråk med Jackie efter att Jackie flörtade med Ellens pojkvän för några månader sedan. Morgonfikan blir ett sammelsurium av kajal, serber och Jackies moral.
Anledningen till att några blev så upprörda beror ju inte på att de tycker mina nya glasögonen är skitsnygga, antagligen tycker de att de röda jag hade innan var snyggare. Utan anledningen handlar ju snarare om gamla konflikter och hierarkier som blossar så fort de får en chans eftersom det finns personer som vill driva det här konflikterna. Och det är ju inte bara personligt, lika viktig är tanken: sin egen avdelning först! Att klaga på en avdelnings personal är att klaga. Och "det är det jävla sätt att komma här och tro att man är något".
Helt enkelt: utnyttja gamla konflikter, lär dig hierarkierna.
Jackie jobbar hos oss ganska sällan nu.
"Vi måste ju boka vikarier genom vikariebanken och du är inte med där, så vi får ju bara ringa in dig. Så är reglerna, tyvärr."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)