- Hon var helt galen när ambulanspersonalen kom och lyfte ut henne ur duschen. Hennes var helt röd efter att ha suttit två timmar i kokhett vatten i duschen och skrubbat sig. Hon hade tydligen någon hygiennojja. Jag tror att den blev värre eller kom i full blom när hon flyttade till folkhögskola. Vissa tål ju inte för mycket ombyte, säger min mamma.
Vi sitter i hennes turkosa kök under kökslampan och spelar tvåmanswhist och dricker te.
- Jag väljer rött, säger jag och syftar på spelet. Det här teet blir ganska beskt efter ett tag, det gäller att akta sig för att ha i påsen för länge. Men hinner man är det faktiskt bra smultronsmak.
I min familj spelar vi spel jämt, mest kort men på juldagen är det ”Packa pappas kappsäck”, charader samt så ska pingisbollen blåsas på en list och efter prestation får man olika poäng. På nyårsdagen spelar vi bingo om mormors paket som innehåller fjantiga saker som dambindor, saker från överskottsbolaget, godis och så vidare. På midsommarafton så slänger vi stövel, spelar kubb, vattenbollar och ibland krocket. Det är ger en alldeles speciell jargong, såsom att mamma vrålar bajsfarbror när hon precis klarat sig från att förlora i skitgubbe pekandes på förloraren, och jag tycker det är skönt, de gånger man inte har något att säga kan man koncentrera sig på spelet. Det är en väldigt speciell känsla att ha en gemenskap där man är välkommen men där det inte finns krav på deltagande. Där när man lessnar kan lägga sig i kökssoffan i någons knä och tänka på allt det man inte hunnit med hittills.
- Hörde ni någonsin från henne igen?
- Nä.
Jag förstår duschkvinnan, jag duschar också när jag är orolig eller behöver lugna mig själv. Helst av allt vill jag bada, dyka i och bara simma under vattnet. Det är det absolut tryggaste jag vet, att vara under vatten. Titta på tång som driver omkring, höra bruset, känna mig lätt och graciös. Ingenting är svårt i vatten förutom att skynda sig för mycket, det är som om vatten har en helt annan tideräkning än vad som gäller på land. Men vattnet är också mäktigt, det kan ge dig dykarsjukan, dränka dig eller låta en haj mumsa i sig dina ben. Kanske inte här i Östersjön utan här får man nöja sig med attackgäddan som är känd för att leva i vassen kring badplatser och attackera stortår med ett förödande resultat.
Att känna vatten droppa på kroppen är att känna allting rinna av en. Att känna duschstrålen på hjässan med skållhet vatten är någon form av yoga. Jag kan stå så hur länge som helst. Ibland lägger jag mig i duschen, sätter på ännu hetare vatten och känner ett varmt regn över hela kroppen samtidigt som jag sluter ögonen. Fingrarna leker med vattnet som samlas intill kroppen och är på väg ner till brunnen. Däremot hatar jag att bada i badkar. Jag blir otålig, tycker det är för varmt, tycker det är för kallt, blir rastlös. Att bada är också helt tyst. Det löser sig inte med att dra in radion eller lyssna på musik, möjligtvis sitter jag lite mer still i badkaret om jag har sällskap. Men oftast cementerar badkaret tystnaden och gör den ännu tystare. Men i duschen kan jag sitta, stå, ligga still hur länge som helst. Det blir aldrig helt tyst och hela tiden träffar dropparna huden, det blir aldrig lugnt trots att väldigt lite händer. Ibland duschar jag så länge som en och en halvtimme. Tror ni inte att det skulle kalla mindfulness på någon av aftonbladets hälsosidor?
Men jag törs inte duscha för länge, min mamma har berättat så många gånger om den neurotiska kvinnan i duschen att jag tänker att två timmar är en slags maxgräns. Överträder man den så har man tagit steget in i den galna världen så jag ställer äggklockan när jag duschar. Måttfullheten och kontrollen är det som gör att man inte passerar gränsen, att man själv kan hålla sig i skinnet. För ibland vill man bara kasta sig över till den galna delen, jag tänker mig att man blir inlagd på ett sjukhus med vita väggar i oformliga kläder där allas hår står på ända. Där får man väva som terapi tänker jag. Det vill jag göra, sitta i vävstol och titta på olika bindningar och stryka handen över materialet som sitter fast i vävstolen. Jag vill väva med olika material som pappersåtervinningen, mjukplasten, fin merinoull och trasor. Där ska jag sitta på pallen och jämföra glans och fundera på om jag gjort rätt, blandat de finaste materialen eller om jag behöver ta upp och göra om. Jag har hört att man väver som terapi på fängelset Hinseberg också, jag skulle kunna tänka mig att sitta där ett par år och bara stirra ner i väven.
Så skulle det säkert inte bli säger jag till mig själv. Men om det skulle vara så har jag verkligen ingen orsak att inte bli galen. Säkert är det andra saker jag också skulle avsky med att vara inspärrad men när man har noll pengar på kontot och fryser och svär för att man måste köpa ny vinterjacka blir man ju inte jätteimponerad över den frihet man har.
Jag går hem från mamma efter den andra koppen te. Hon vann 7 gånger och jag vann 3. Jag går uppför backen till mitt miljonprogram, varannan gatlampa är tänd. Besparingsåtgärder i kommunen. Jag snubblar till lite på en asfaltsspricka när jag går förbi det kommunala badhuset. De vill stänga badhuset här och öppna ett i kommunens mer expansiva häftiga områden där de byggt bostadsrätter som om det inte fanns någon morgondag. För 40 år sedan var miljonprogram det häftigaste man kunde bygga och nu lever de gråa klumparna en sorgsen tillvaro med spordiska uppfräschningar som går ut på att måla balkongerna i grälla färger. Anledningen till att bostäderna är så tråkigt utformade är att man fick mer i bidrag av staten ju tightare och ju mindre gemensamma ytor man byggde. Allting skulle ju vara så praktiskt efter kriget.
Nu får man väl mer och mer betalt ju mer man bryter mot strandskyddet. Folk tävlar om att ta perversa bilder på helvita, blonda par som sitter på verandan och blickar ut mot havet. För där sitter de och förstör, de har ingen aning om vattnet, östersjön och vad vattnet kräver av en i omsorg. Man måste rensa strandkanten på tång flera gånger i veckan om de ska se ut som på den där reklambilden som gjorde att de köpte huset. Rensningen behöver inte boende ta hand om, det gör kommunen, såklart. Hur skulle det se ut om art directors jobbade med kroppen? De fattar inte heller att de ska ge faan i hälla ut schampo i havet eller hur farliga alla deras piller är för fiskarna. Hormoner går inte att rena bort i avloppsverken ut går rätt ut i havet där man sett abbor-hanar utveckla någonting som är början på en livmoder. Och oftast fattar de inte ens att de ska köpa fiskekort utan tycker att den stackars fisk de drar upp kan allemansrätten gott bjuda på. De köper ju rättvisemärkt alla andra dagar. Men de värsta är ändå de som klagar på måsarna, de var ändå där före någon idiot asfalterade hela udden. Om man inte gillar måsar kan man inte bo vid kusten. En del är så jävla dumma att de tömmer ut bajs i naturen vid sin sommarstuga och tänker att det inte är något fel för det är en del av naturen. Fel, det är en del av övergödningen.
Min korsrygg börjar bli fuktig av svett och därborta blinkar belysningen i mitt trapphus.
Jag låser upp dörren, gå direkt in på toaletten, låser och kränger av mig kläderna. Jag ska duscha. I badkaret ringer jag raklång med benen hängandes utanför kanten och låter det varma vattnet träffa mitten av kroppen. Det är så varmt att det inte går att ha hela kroppen under strålen.
När jag gick på folkhögskola så bodde jag i en korridor som låg lite avsides. Huset innehöll våra rum och en massa lektionssalar. Det var byggt i slutet på 1800-talet i sten och våra rum var gamla vårdrum för de som hade varit inlagda på mentalsjukhuset som det var innan skolverksamheten tog över. Duschen där var för jävlig, den blev aldrig varm och när den blev som varmast blev den precis under kroppstemperatur. Att duscha var en plåga och till slut gjorde jag det kanske endast var fjärde dag. Precis innan jag skulle flytta därifrån visade sig att temperaturen inte var normal och varmvattenberedaren åtgärdades. Väldigt snopet och jag krävde en halv hyra tillbaks och fick det också.
Äggklockan ringer och jag stänger av vattnet, sveper in mig i handduken och blir sittandes på badkarskanten med tandborsten i munnen. Att duscha såhär länge är en hyreshuslyx där vattnet ingår i hyran, det kan de där villaägarna med varmvattenbererare inte unna sig utan att få ångest när räkningen kommer.
tisdagen den 3:e januari 2012
fredagen den 14:e oktober 2011
Att söka jobb
Jag sitter på anställningsintervju och har förberett mig ordentligt. Hemma har jag blivit intervjuad av min sambo som slagit upp de vanligaste frågorna vid en anställningsintervju på internet. Vi har tränat på att inte ta i hand som någon jävla slapp kuk utan ett självsäkert handslag som signalerar ”hej, här kommer jag och jag vet precis vem jag är och varför ni vill ha mig” utan att ha för mycket attityd, förstås.
Jag har klätt alla mina förmågor med deras ord. För jag som inte har ett slappt jävla kuk-handslag längre är numera ambitiös, positiv och problemlösande. Jag sa det ett par gånger innan jag gick hit men orden verkar inte passa i min mun. Jag kände mig som ett nyhetsankare som glor in i kameran för att läsa sina inövade rader som flimrar förbi. Orden var som sådana där runda och fyrkantiga klossar som ska in i runda och fyrkantiga hål, jag har bara tringelformad mun. Fyrkanterna och cirklarna kom ut alldeles tillknycklade. Som små cp-barn studsade de ur min strupe.
Dagen till ära har jag köpt nya kläder, ja, jag beter mig som ett riktigt jävla tjänstehjon som har blivit uppbjuden till direktörn. Tackade artigt som faan när jag blev bjuden på kaffeautomatkaffe och en risig jävla eldoradokaka.
”Ja, tack. Den ser jättegod ut, kaffet tar jag svart.”
Jag gillar inte ens svart kaffe, jag vill ha mjölk i. Men jag vill vara så jävla inställsam och inte alls vara till besvär. Egentligen är jag en person som trycker röven mot min sambo och fiser på honom och han trycker sina äckelpäckelstrumpor i ansiktet på mig som hämnd och jag häller kallt vatten på honom i duschen. Vad jag har gemensamt med den här idioten som dricker svart kaffe har jag ingen aning om.
Att söka jobb är att låna någon annans språk och tvinga sig in i det, att göra det till en del av sig själv även om det är undanskymd del som man sällan använder. Hur stor del språket blir utav dig beror förmodligen inte på dig själv utan var du arbetar. På en vårdavdelning vadandes i alvedon, kiss och bajs så blir du förmodligen inte speciellt intresserad av engagemang och projektledning men om du istället jobbar som lärare, programmerare eller jobbcoach så kommer du använda dig av deras språk för att bringa ordning i verkligheten. Du kommer behöva engagemang för att göra det du är anställd för, du kommer behöva att folk på kontroret tar lite jävla ansvar och du tänker att skulden för ett misslyckande kommer skrivas upp på ditt konto. Till slut kommer du formas såsom du skrev i ditt personliga brev om du inte slutar i tid, det du skrev är den självuppfyllande profetia som du kan tänka dig att bli.
Precis som kungen sitter på sin tron och domaren avkunnar domar i sin peruk kommer jag att sitta bakom ett skrivbord och avlägga rapporter fantiserar jag. Om jag någonsin blir tillräckligt viktig kommer jag sitta i ett eget rum som en burfågel där någon ser genom glasdörrarna om jag kliar mig på fittan, i ett alldeles eget panoptikon, övervakad av alla runt omkring mig. Och jag kan övervaka dem för jag kommer vända alla deras skärmar mot min glasdörr. Men jag sitter där och är head of the department, överhuvudet. De andra under mig kommer vara låghuvuden, underlägsna och hela min fritid kommer gå åt att försöka lista ut vilka karriäristerna är. De är de som försöker resa sig från marken och ta min plats och för att lyckas måste de se till att aldrig bli upptäckta eller hoppas på att jag vandrar uppåt och väljer just någon av dem till efterträdare i mitt forna furstendöme. I nacken på oss alla andas osäkerheten och ångesten. Tillsammans i lunchrummet haglar strategierna för att stå ut med det: ”Om jag gör något är det ju bra att det kommer upp till ytan”, ”Jag har inget att dölja, jag förtjänar min lön”, ”Man kan ju själv styra hur mycket lön man vill ha beroende på hur man presterar”. Det är en västerländsk arbetsyoga, man upprepar tills man tagit orden till sig och blivit ett med dem.
”Hur skulle du beskriva dig själv?”
”Jag är stresstålig och kan prioritera i sådana situationer, jag är en idéspruta och gillar struktur men har inte ett pedantiskt skrivbord.”
När jag kommer börja leta fel på min arbetsplats så kommer jag ha glömt bort mitt egna språk, missnöjets språk som jag tidigare talade på mina arbetsplatser. Jag kommer bara ha deras språk i mun. Jag kommer undra varför jag inte orkar prestera längre, varför jag är så lättirriterad och vad det som är gör att jag inte trivs. När jag tittar på teve kommer jag plötsligt börja gråta och sen torka bort sminkfläcken på den dyra soffan. Kanske kommer jag ta hjälp av alla de yrkeskategorier som skapat för oss ängsliga kontorsjobbare; hemhjälp, personliga tränare, livscoacher, personal shopper och diverse pedagoger. Arbetet kommer göra mig så osjälvständig att jag inte ens kommer kunna städa mitt eget hem utan piga och världen te sig så förvirrande att jag tror att mina egna känslor är farliga och inte går att lita på. Och som lösning kommer det alltid finnas en expert jag kan betala.
Sociologer ägnar stor tid åt ditt och mitt beteende på arbetsplatsen. De undrar varför vi inte gör som vi blir tillsagda, hur vi tycker om att blir styrda och hur vi kan producera högst resultat. Det finns en mängd olika modeller för det här som styr hur vi blir styrda. Jan Carlzon, VD på SAS, skrev boken ”Riv pyramiderna!” där han förordade platta modeller och mycket ansvar till individerna och några år senare kom svaret från sociologerna i bokform och hette ”Bygg pyramiderna!”. Stukturlöshetens tyranni som management tyckte man var alltför naivt och fungerande dåligt.
Det löpande bandet har förklarats passé, kommit tillbaka, slängt på historiens sophög och recyklats. På sjuttiotalet kom sociologerna fram till att effektiviteten var det som skulle sitta högst upp på piedestalen och tog fram MTM-systemet där tidstudiemän mätte hur lång tid ett arbetsmoment tog för att sedan effektivisera de små handgreppen. Mindre Till Mat kallade arbetarna det och LO anställde egna tidsstudiemän eftersom den fackliga överenskommelsen byggde på att man bytte effektivitetsökningar mot löneökningar.
Sociologerna är ofta först med att upptäcka nya företeelserna på arbetsplatserna, sådant som varenda en vetat om hur länge som helst men först efter noggranna studier upphöjs till det medvetna språkets nivå. Kanske har de på golvet redan gett det ett namn men det spelar ingen roll, det är först nu som det kan talas om. Det är först nu chefen kan uttala det och avskeda folk med det nya sociologordet som anledning. Med det nya ordet kan det skrivas lagar om hur man får bete sig på en arbetsplats egentligen.
När den franska revolutionen sipprade in i Sverige var det ett problem att lagarna inte var skrivna för de bråk som de höll på med ute vid sågverken. I Sverige städades skråsystemet bort och adelns makt och in kom med saker som fri handel och rätt till fria sammanslutningar det vill säga att starta företag. Problemet var ju att strejkerna också var fria sammanslutningar, den nya logiken var svår. Precis som det stod individen att ta vilket jobb den behagade till den överenskomna lönen så fick fabrikören bjuda arbete till vilket pris som helst. Ett fritt avtal som båda parterna var överens om. Med denna logik var det svårt att bemöta strejkerna eftersom de var fria sammanslutningar av arbetare som ville ha ett nytt fritt avtal, fabrikören borde hitta andra arbetare som ville jobba till det föreslagna lönen eller höja lönen. Det var ju den fria marknaden som man så länge förordat från företagarhåll och såsom den franska revolutionen argumenterade för.
1879 bröt sundsvallsstrejken ut när lönehöjningarna uteblivit trots att Träpatronerna fått nödlån på tre miljoner av staten, de var 5000 som mest som inte gick till arbetet och istället befann sig på bönemöten och höll sig nyktra. Träpatronerna argumenterade att strejkledarna tvingat ut folk i strejk och på så sätt bröt strejken mot de fria avtalens idé, på mötet där sådana synpunkterna svarade arbetarna med att be alla som strejkade frivilligt skulle räcka upp händerna och alla händer sträcktes upp. Läget var låst och militären kallades in samt landshövdingen Curry. Curry Treffenberg. Med ett så fånigt namn är det svårt att veta om han togs på allvar eller inte.
Men vare sig böner eller Gud hjälpte mot Currys hot den tredje juni. Han ställde militären bakom sig och sa att de strejkande skulle betraktas som lösdrivare och vräkas från skogsbolagens bostäder om de inte genast återgick till arbetet. Om de ställde till med någon oreda så skulle han skjuta på dem eller spärra in dem på tukthus såsom man gjorde med lösdrivare. Den 5e juni var strejken krossad.
Currys, patronernas, fabrikörernas och statens problem var avsaknaden av lagen. De hade ingen lag som de kunde använda mot de bråkiga utan var tvungen till vissa krumbukter rent legalt för att få resonemangen att någorlunda bita på arbetarna. Trots att Dagens Nyheter knappast var för strjker så tyckte man att arbetarnas rätt till att inställa arbetet var deras rättighet och fick de inte det så skulle hela idén om fria sammanslutningar hotas.
De tyckte inte de som var utsatta för strjkerna. De tyckte att deras språk behövde fästas på papper och det behövde ett nytt rätt och fel för att kunna ordna samhället på de sättet de hade formulerat sig. Ett samhälle med entreprenörer, fri företagsamhet och evig avkastning.De grep efter de halmstrån de hade och upprättade lagen om skydd för arbetsvilliga. De första fröet till alla de regler som du och jag lever under varje dag. Deras stora seger och idé var kollektivavtalet då de effektivt kunde avväpna fackföreningarna i en överenskommen period.
En lag kommer till på följande sätt: idé, förslag, utredning, betänkande, proposition, lagrådsremiss och till slut en tillämpbar lagtext. Att dela uppverkligheten i vad som är lagligt och olagligt är svår process, det är många linjer som ska dras i sanden och egentligen kan man säga att juridiken dras med samma problem som matematiken gör. Eller ja, som ett språk för verkligheten. Är man sjuk när man har 37.5 grader feber? När man har 38? Är man frisk då när man har 37.9 grader? Man kan argumentera att det där är upp till indiven att känna efter men den dagen du står framför din doktor som avgör om du är sjuk enligt försäkringskassans doktrin spelar det roll. På samma sätt framstår Jan Björklunds skola med ordningsbetyg och betygshierarkier som ett mätinstrument på det omätbara? Vad är kunskap? Hur mäter vi det? Vad säger dig ett VG i Geografi B? Kan man inte tala Svenska om man får IG i det ämnet?
Verkligheten beskrivs i abstraktioner och modeller men människor är högst reella. Ett barn som nyss lärt sig skilja på blått och turkost kommer se flera turkosa färger. I språket talar vi hela tiden i dessa abstraktioner och vi tänker med hjälp av språk och dramatiserar omgivning med det. Att man håller sig på mattan betyder ju inte att man från och med nu spenderar sin tid på två kvadratmeter vävd yta. Att ett företag söker en spindel i nätet betyder inte att man behöver utöka terrariet. Det fattar vi. Men lagen kan inte hålla sig med sådana uttryck, den måste vara absolut och omöjligt tvetydig. Om det ens går att vara tydlig i språket, att uttrycka en sak är att säga att det samtidigt finns en annan. När vi höjer upp någonting till skyarna så säger vi samtidigt att de andra också finns. Lagen brottas med den här dualismen, när övergår någonting positivt till att bli det där andra negativa. Vart går skillnaden mellan de två? Hur vet man det? Det allmänna rättsmedvetandet sa min lärare. Det gjorde mig inte klokare.
En lag ska vara myndig, den ska blicka ner, den kommer vara full av invändningar, undantag och har tänkt på alla eventualiteter. Den innehåller slutligen Det Som Inte Går Att Säga Emot och Sanningen.
Men lagen kan inte utövas av vem som helst. Så länge lagen funnits har det också funnits institutioner och ritualer för domens avkunnande. Först utgick den från högre makter och utövades av religionens präster för att på senare dagar fastställas av en domstol. Ordet lag betyder ”något grundläggande”. Men någonting som är så grundläggande kan inte utövas av hur som helst, det kräver ett speciellt rum, speciella blanketter och utbildad personal.
Brottslingen är inte dömd för en domaren avkunnar domen för brottet som ska bevisats i domstolen. Hur domen ska avtalas styrs av redan fördefinierade meningar som domaren ska använda. Men att döma strejkande är inte någonting svensk domstol befattar sig. För att handskas med detta tillsattes istället Arbetsdomstolen som består av jurister, LO-ombudsmän och företrädare för näringslivet. Här avkunnas Sanningen inte endast av utbildade lagkunniga utan även arbetslivet självt. Det är som ett tyst erkännande att lagen inte riktigt räcker till.
Språket hägnas in, skrivs in i speciella böcker och vi avkrävs att lyda de här regleringarna och annars vara beredd på att ta konsekvenserna. Men för att de lärda ska veta vad de ska skriva i sina böcker, utredningar och lagar så behöver de sociologerna ty annars skulle de stå där chanslösa att lösa problemen med produktiviteten.
Och med denna cirkel av åtgärder och förlopp så tvingas vi använda deras språk och de bygger kontinuerligt ut det. Men det är faktiskt du och jag som bygger det. Vi bygger det genom att sätta oss på tvären, läsa romaner på dass eller bara smita hem tidigare. Det är någon som snackat skit om företaget på fritiden så de tvingar oss att skriva på en lojalitetsklausul. De har tillgång till språket och förändrar verkligheten med hjälp utav det medan vi har tillgång till allt det som de faktiskt händer.
Telefonen ringer tre dagar senare.
”Tyvärr, vi har hittat någon bättre lämpad för tjänsten.”
Och allting rasar ihop. Glasdörren går sönder med ett kras, mitt skrivbord bara krymper och medarbetarna försvinner en efter en. Och genast börjar osäkerheten gro. Vad gjorde jag för fel? Vad tyckte de inte om mig? Mina meriter? Mitt utseende? Min attityd? Hörde de att alla fyrkantsorden kom ut ur en triangelmun?
Att söka jobb är att söka sig tillbaks till sin tid som tonåring och känn sig utvärderad vart man än går och man oroar sig för hur man ska passa in. Det är språket och anpassningens win-win, om du blir anställd så ska du tala ett visst språk och duger du inte så börjar du nagelfara dig själv och gör du inte det ordentligt sätter arbetsförmedlingen in det hårda artilleriet: jobbcoachen. Den lär oss att tala, tänka och visualisera målet rätt. Den lär oss den nya arbetsmarknaden, det är som en stor indoktrineringskampanj från staten där vi tvingas ha kontakt med någon överenergisk, positiv och ganska dum person som ska hjälpa oss med CV’t och inte är mottaglig för argument som att det inte finns jobb just nu. ”Den moderna arbetstagaren skapar sina egna jobb” står det i metro och din jobbcoach har garanterat sparat utklippet.
Vi lever i en värld där ingenting är dåligt, där de arbetslösa är avskaffande till förmån för de arbetssökande och de enda krig som bedrivs är preventiva krig där man låter oss förstå att om de inte ingrep så skulle allting bara bli värre. Inte ens de utförsäkrade får vara utförsäkrade, de är nollklassade. Det är i alla fall på plusminusnoll istället för att att det låter som man är utanför försäkringssystemet. Man kanske kan säga att dagens läkarkår är tidsoptimister när det gäller tillfrisknandet istället för nonchalanta mot de människor de ska vårda. Då låter det ju positivt om inte annat.
Meningen ”du duger inte till jobbet” ekar i mitt huvud dag efter dag efter anställnings intervjun. Jag lyckas inte alls omvända det till en positiv klang, jag lyckas inte höra hur jag ska bli taggad att söka fler jobb efter en besvikelse.
Du duger inte till jobbet. Själva strukturen av vår grammatik kräver tre saker av oss, vem gör vad mot vadå och ibland noteras också en tidsangivelse. Det är som om hela språket är byggt för att utkräva ansvar. Det är som en skolbok där vi bara behöver fylla i de tomma luckorna. En tankens pepparkaksform där det uttryckta är som små stjärnor, bockar, gummor, hjärtan, månar är de tankar som kan formuleras. En del akademiker med språket som inriktning säger att en erfarenhet finns inte i vårt medvetande förens vi formulerat den.
I språket finns också en massa rester från svunna tider som vi inte tänker på men ändå tvingas leva med de gamla tankemönstren. Låt mig ta ett exempel så att läsaren tror mig. Jag ljuger inte, även språk bara är någonting man bara slänger ur sig så är det fyllt med så mycket att jag tycker är värt att nysta upp.
All historia börjar med de gamla grekerna men vi börjar istället med de gamla romarna. De duger. När man hos romarna i lag kulle definiera vad som var en fri person och vad denne fick göra så formulerade man sig så att frihet det var när man fick göra vad man ville förutom det lagen förbjöd. En ganska dålig formulering som härrörde hur man såg på egendom i den romerska straffrätten. Någon som ägde någonting hade full makt över det exempelvis såsom en herre ägde sina slavar.
Frihet är alltså äganderätten över dig själv förutom det förbjudna. Och friheten vi fick från romarriket var att vi fick äga vår frihet, alltså, herre och slav ryms nu i en istället för två. En del menar att den här definitionen är anledningen till att vi så gärna separerar oss i kropp och sinne. Kroppen som åtlyder sinnet. En författare som heter Judith Butler skriver i sin bok att separationen av kroppen och sinnet återfinns hos de människor som gör sig redo för underordning. En sådan idé gör att vi masar oss till jobbet med ont i kroppen för att vi ska betala hyran men inte uppfattar oss som slavar.
De mänskliga rättigheterna då? De bygger ju på att vi har ett okränkbart värde som vi aldrig kan sälja, hyra ut eller bli av med. Slavägaren Thomas Jeffersson, författare till USA:s självständighetsförklaring, skrev bland annat raden ”vi är begåvade med vissa obestridbara rättigheter”. Men varje försöka att tillämpa det här skapar oändliga paradoxer. Varför får man inte äga människor men spärra in dem i fängelse och tvinga dem att arbeta? Om alla är okränkbart lika värda varför dör en del människor i väntan på vård? Vad betyder rätten till oss själva? Vem är fri?
När jag söker jobb är jag herre över alla lediga jobb på arbetsförmedlingen. Jag tittar på annonserna, väljer bort bort de jag tycker låter tråkiga och skriver och skickar in mina papper till de annonser som får mig att hoppas.Friheten är att välja, men valfriheten lastar allt ansvar på en. Man kunde valt annorlunda bättre, mer fördelaktigt, varit mer aktiv. Kanske är mitt jobbsökande bara slaveri under min frihet?
Jag lutar mig över tevesoffan till min jacka, fiskar upp tamponger ur fickan som det står ”frihet i en liten ask” och går in på toaletten för att trycka upp tre och en halvcentimeter blodstoppande frihet i mitt underliv.
Jag har klätt alla mina förmågor med deras ord. För jag som inte har ett slappt jävla kuk-handslag längre är numera ambitiös, positiv och problemlösande. Jag sa det ett par gånger innan jag gick hit men orden verkar inte passa i min mun. Jag kände mig som ett nyhetsankare som glor in i kameran för att läsa sina inövade rader som flimrar förbi. Orden var som sådana där runda och fyrkantiga klossar som ska in i runda och fyrkantiga hål, jag har bara tringelformad mun. Fyrkanterna och cirklarna kom ut alldeles tillknycklade. Som små cp-barn studsade de ur min strupe.
Dagen till ära har jag köpt nya kläder, ja, jag beter mig som ett riktigt jävla tjänstehjon som har blivit uppbjuden till direktörn. Tackade artigt som faan när jag blev bjuden på kaffeautomatkaffe och en risig jävla eldoradokaka.
”Ja, tack. Den ser jättegod ut, kaffet tar jag svart.”
Jag gillar inte ens svart kaffe, jag vill ha mjölk i. Men jag vill vara så jävla inställsam och inte alls vara till besvär. Egentligen är jag en person som trycker röven mot min sambo och fiser på honom och han trycker sina äckelpäckelstrumpor i ansiktet på mig som hämnd och jag häller kallt vatten på honom i duschen. Vad jag har gemensamt med den här idioten som dricker svart kaffe har jag ingen aning om.
Att söka jobb är att låna någon annans språk och tvinga sig in i det, att göra det till en del av sig själv även om det är undanskymd del som man sällan använder. Hur stor del språket blir utav dig beror förmodligen inte på dig själv utan var du arbetar. På en vårdavdelning vadandes i alvedon, kiss och bajs så blir du förmodligen inte speciellt intresserad av engagemang och projektledning men om du istället jobbar som lärare, programmerare eller jobbcoach så kommer du använda dig av deras språk för att bringa ordning i verkligheten. Du kommer behöva engagemang för att göra det du är anställd för, du kommer behöva att folk på kontroret tar lite jävla ansvar och du tänker att skulden för ett misslyckande kommer skrivas upp på ditt konto. Till slut kommer du formas såsom du skrev i ditt personliga brev om du inte slutar i tid, det du skrev är den självuppfyllande profetia som du kan tänka dig att bli.
Precis som kungen sitter på sin tron och domaren avkunnar domar i sin peruk kommer jag att sitta bakom ett skrivbord och avlägga rapporter fantiserar jag. Om jag någonsin blir tillräckligt viktig kommer jag sitta i ett eget rum som en burfågel där någon ser genom glasdörrarna om jag kliar mig på fittan, i ett alldeles eget panoptikon, övervakad av alla runt omkring mig. Och jag kan övervaka dem för jag kommer vända alla deras skärmar mot min glasdörr. Men jag sitter där och är head of the department, överhuvudet. De andra under mig kommer vara låghuvuden, underlägsna och hela min fritid kommer gå åt att försöka lista ut vilka karriäristerna är. De är de som försöker resa sig från marken och ta min plats och för att lyckas måste de se till att aldrig bli upptäckta eller hoppas på att jag vandrar uppåt och väljer just någon av dem till efterträdare i mitt forna furstendöme. I nacken på oss alla andas osäkerheten och ångesten. Tillsammans i lunchrummet haglar strategierna för att stå ut med det: ”Om jag gör något är det ju bra att det kommer upp till ytan”, ”Jag har inget att dölja, jag förtjänar min lön”, ”Man kan ju själv styra hur mycket lön man vill ha beroende på hur man presterar”. Det är en västerländsk arbetsyoga, man upprepar tills man tagit orden till sig och blivit ett med dem.
”Hur skulle du beskriva dig själv?”
”Jag är stresstålig och kan prioritera i sådana situationer, jag är en idéspruta och gillar struktur men har inte ett pedantiskt skrivbord.”
När jag kommer börja leta fel på min arbetsplats så kommer jag ha glömt bort mitt egna språk, missnöjets språk som jag tidigare talade på mina arbetsplatser. Jag kommer bara ha deras språk i mun. Jag kommer undra varför jag inte orkar prestera längre, varför jag är så lättirriterad och vad det som är gör att jag inte trivs. När jag tittar på teve kommer jag plötsligt börja gråta och sen torka bort sminkfläcken på den dyra soffan. Kanske kommer jag ta hjälp av alla de yrkeskategorier som skapat för oss ängsliga kontorsjobbare; hemhjälp, personliga tränare, livscoacher, personal shopper och diverse pedagoger. Arbetet kommer göra mig så osjälvständig att jag inte ens kommer kunna städa mitt eget hem utan piga och världen te sig så förvirrande att jag tror att mina egna känslor är farliga och inte går att lita på. Och som lösning kommer det alltid finnas en expert jag kan betala.
Sociologer ägnar stor tid åt ditt och mitt beteende på arbetsplatsen. De undrar varför vi inte gör som vi blir tillsagda, hur vi tycker om att blir styrda och hur vi kan producera högst resultat. Det finns en mängd olika modeller för det här som styr hur vi blir styrda. Jan Carlzon, VD på SAS, skrev boken ”Riv pyramiderna!” där han förordade platta modeller och mycket ansvar till individerna och några år senare kom svaret från sociologerna i bokform och hette ”Bygg pyramiderna!”. Stukturlöshetens tyranni som management tyckte man var alltför naivt och fungerande dåligt.
Det löpande bandet har förklarats passé, kommit tillbaka, slängt på historiens sophög och recyklats. På sjuttiotalet kom sociologerna fram till att effektiviteten var det som skulle sitta högst upp på piedestalen och tog fram MTM-systemet där tidstudiemän mätte hur lång tid ett arbetsmoment tog för att sedan effektivisera de små handgreppen. Mindre Till Mat kallade arbetarna det och LO anställde egna tidsstudiemän eftersom den fackliga överenskommelsen byggde på att man bytte effektivitetsökningar mot löneökningar.
Sociologerna är ofta först med att upptäcka nya företeelserna på arbetsplatserna, sådant som varenda en vetat om hur länge som helst men först efter noggranna studier upphöjs till det medvetna språkets nivå. Kanske har de på golvet redan gett det ett namn men det spelar ingen roll, det är först nu som det kan talas om. Det är först nu chefen kan uttala det och avskeda folk med det nya sociologordet som anledning. Med det nya ordet kan det skrivas lagar om hur man får bete sig på en arbetsplats egentligen.
När den franska revolutionen sipprade in i Sverige var det ett problem att lagarna inte var skrivna för de bråk som de höll på med ute vid sågverken. I Sverige städades skråsystemet bort och adelns makt och in kom med saker som fri handel och rätt till fria sammanslutningar det vill säga att starta företag. Problemet var ju att strejkerna också var fria sammanslutningar, den nya logiken var svår. Precis som det stod individen att ta vilket jobb den behagade till den överenskomna lönen så fick fabrikören bjuda arbete till vilket pris som helst. Ett fritt avtal som båda parterna var överens om. Med denna logik var det svårt att bemöta strejkerna eftersom de var fria sammanslutningar av arbetare som ville ha ett nytt fritt avtal, fabrikören borde hitta andra arbetare som ville jobba till det föreslagna lönen eller höja lönen. Det var ju den fria marknaden som man så länge förordat från företagarhåll och såsom den franska revolutionen argumenterade för.
1879 bröt sundsvallsstrejken ut när lönehöjningarna uteblivit trots att Träpatronerna fått nödlån på tre miljoner av staten, de var 5000 som mest som inte gick till arbetet och istället befann sig på bönemöten och höll sig nyktra. Träpatronerna argumenterade att strejkledarna tvingat ut folk i strejk och på så sätt bröt strejken mot de fria avtalens idé, på mötet där sådana synpunkterna svarade arbetarna med att be alla som strejkade frivilligt skulle räcka upp händerna och alla händer sträcktes upp. Läget var låst och militären kallades in samt landshövdingen Curry. Curry Treffenberg. Med ett så fånigt namn är det svårt att veta om han togs på allvar eller inte.
Men vare sig böner eller Gud hjälpte mot Currys hot den tredje juni. Han ställde militären bakom sig och sa att de strejkande skulle betraktas som lösdrivare och vräkas från skogsbolagens bostäder om de inte genast återgick till arbetet. Om de ställde till med någon oreda så skulle han skjuta på dem eller spärra in dem på tukthus såsom man gjorde med lösdrivare. Den 5e juni var strejken krossad.
Currys, patronernas, fabrikörernas och statens problem var avsaknaden av lagen. De hade ingen lag som de kunde använda mot de bråkiga utan var tvungen till vissa krumbukter rent legalt för att få resonemangen att någorlunda bita på arbetarna. Trots att Dagens Nyheter knappast var för strjker så tyckte man att arbetarnas rätt till att inställa arbetet var deras rättighet och fick de inte det så skulle hela idén om fria sammanslutningar hotas.
De tyckte inte de som var utsatta för strjkerna. De tyckte att deras språk behövde fästas på papper och det behövde ett nytt rätt och fel för att kunna ordna samhället på de sättet de hade formulerat sig. Ett samhälle med entreprenörer, fri företagsamhet och evig avkastning.De grep efter de halmstrån de hade och upprättade lagen om skydd för arbetsvilliga. De första fröet till alla de regler som du och jag lever under varje dag. Deras stora seger och idé var kollektivavtalet då de effektivt kunde avväpna fackföreningarna i en överenskommen period.
En lag kommer till på följande sätt: idé, förslag, utredning, betänkande, proposition, lagrådsremiss och till slut en tillämpbar lagtext. Att dela uppverkligheten i vad som är lagligt och olagligt är svår process, det är många linjer som ska dras i sanden och egentligen kan man säga att juridiken dras med samma problem som matematiken gör. Eller ja, som ett språk för verkligheten. Är man sjuk när man har 37.5 grader feber? När man har 38? Är man frisk då när man har 37.9 grader? Man kan argumentera att det där är upp till indiven att känna efter men den dagen du står framför din doktor som avgör om du är sjuk enligt försäkringskassans doktrin spelar det roll. På samma sätt framstår Jan Björklunds skola med ordningsbetyg och betygshierarkier som ett mätinstrument på det omätbara? Vad är kunskap? Hur mäter vi det? Vad säger dig ett VG i Geografi B? Kan man inte tala Svenska om man får IG i det ämnet?
Verkligheten beskrivs i abstraktioner och modeller men människor är högst reella. Ett barn som nyss lärt sig skilja på blått och turkost kommer se flera turkosa färger. I språket talar vi hela tiden i dessa abstraktioner och vi tänker med hjälp av språk och dramatiserar omgivning med det. Att man håller sig på mattan betyder ju inte att man från och med nu spenderar sin tid på två kvadratmeter vävd yta. Att ett företag söker en spindel i nätet betyder inte att man behöver utöka terrariet. Det fattar vi. Men lagen kan inte hålla sig med sådana uttryck, den måste vara absolut och omöjligt tvetydig. Om det ens går att vara tydlig i språket, att uttrycka en sak är att säga att det samtidigt finns en annan. När vi höjer upp någonting till skyarna så säger vi samtidigt att de andra också finns. Lagen brottas med den här dualismen, när övergår någonting positivt till att bli det där andra negativa. Vart går skillnaden mellan de två? Hur vet man det? Det allmänna rättsmedvetandet sa min lärare. Det gjorde mig inte klokare.
En lag ska vara myndig, den ska blicka ner, den kommer vara full av invändningar, undantag och har tänkt på alla eventualiteter. Den innehåller slutligen Det Som Inte Går Att Säga Emot och Sanningen.
Men lagen kan inte utövas av vem som helst. Så länge lagen funnits har det också funnits institutioner och ritualer för domens avkunnande. Först utgick den från högre makter och utövades av religionens präster för att på senare dagar fastställas av en domstol. Ordet lag betyder ”något grundläggande”. Men någonting som är så grundläggande kan inte utövas av hur som helst, det kräver ett speciellt rum, speciella blanketter och utbildad personal.
Brottslingen är inte dömd för en domaren avkunnar domen för brottet som ska bevisats i domstolen. Hur domen ska avtalas styrs av redan fördefinierade meningar som domaren ska använda. Men att döma strejkande är inte någonting svensk domstol befattar sig. För att handskas med detta tillsattes istället Arbetsdomstolen som består av jurister, LO-ombudsmän och företrädare för näringslivet. Här avkunnas Sanningen inte endast av utbildade lagkunniga utan även arbetslivet självt. Det är som ett tyst erkännande att lagen inte riktigt räcker till.
Språket hägnas in, skrivs in i speciella böcker och vi avkrävs att lyda de här regleringarna och annars vara beredd på att ta konsekvenserna. Men för att de lärda ska veta vad de ska skriva i sina böcker, utredningar och lagar så behöver de sociologerna ty annars skulle de stå där chanslösa att lösa problemen med produktiviteten.
Och med denna cirkel av åtgärder och förlopp så tvingas vi använda deras språk och de bygger kontinuerligt ut det. Men det är faktiskt du och jag som bygger det. Vi bygger det genom att sätta oss på tvären, läsa romaner på dass eller bara smita hem tidigare. Det är någon som snackat skit om företaget på fritiden så de tvingar oss att skriva på en lojalitetsklausul. De har tillgång till språket och förändrar verkligheten med hjälp utav det medan vi har tillgång till allt det som de faktiskt händer.
Telefonen ringer tre dagar senare.
”Tyvärr, vi har hittat någon bättre lämpad för tjänsten.”
Och allting rasar ihop. Glasdörren går sönder med ett kras, mitt skrivbord bara krymper och medarbetarna försvinner en efter en. Och genast börjar osäkerheten gro. Vad gjorde jag för fel? Vad tyckte de inte om mig? Mina meriter? Mitt utseende? Min attityd? Hörde de att alla fyrkantsorden kom ut ur en triangelmun?
Att söka jobb är att söka sig tillbaks till sin tid som tonåring och känn sig utvärderad vart man än går och man oroar sig för hur man ska passa in. Det är språket och anpassningens win-win, om du blir anställd så ska du tala ett visst språk och duger du inte så börjar du nagelfara dig själv och gör du inte det ordentligt sätter arbetsförmedlingen in det hårda artilleriet: jobbcoachen. Den lär oss att tala, tänka och visualisera målet rätt. Den lär oss den nya arbetsmarknaden, det är som en stor indoktrineringskampanj från staten där vi tvingas ha kontakt med någon överenergisk, positiv och ganska dum person som ska hjälpa oss med CV’t och inte är mottaglig för argument som att det inte finns jobb just nu. ”Den moderna arbetstagaren skapar sina egna jobb” står det i metro och din jobbcoach har garanterat sparat utklippet.
Vi lever i en värld där ingenting är dåligt, där de arbetslösa är avskaffande till förmån för de arbetssökande och de enda krig som bedrivs är preventiva krig där man låter oss förstå att om de inte ingrep så skulle allting bara bli värre. Inte ens de utförsäkrade får vara utförsäkrade, de är nollklassade. Det är i alla fall på plusminusnoll istället för att att det låter som man är utanför försäkringssystemet. Man kanske kan säga att dagens läkarkår är tidsoptimister när det gäller tillfrisknandet istället för nonchalanta mot de människor de ska vårda. Då låter det ju positivt om inte annat.
Meningen ”du duger inte till jobbet” ekar i mitt huvud dag efter dag efter anställnings intervjun. Jag lyckas inte alls omvända det till en positiv klang, jag lyckas inte höra hur jag ska bli taggad att söka fler jobb efter en besvikelse.
Du duger inte till jobbet. Själva strukturen av vår grammatik kräver tre saker av oss, vem gör vad mot vadå och ibland noteras också en tidsangivelse. Det är som om hela språket är byggt för att utkräva ansvar. Det är som en skolbok där vi bara behöver fylla i de tomma luckorna. En tankens pepparkaksform där det uttryckta är som små stjärnor, bockar, gummor, hjärtan, månar är de tankar som kan formuleras. En del akademiker med språket som inriktning säger att en erfarenhet finns inte i vårt medvetande förens vi formulerat den.
I språket finns också en massa rester från svunna tider som vi inte tänker på men ändå tvingas leva med de gamla tankemönstren. Låt mig ta ett exempel så att läsaren tror mig. Jag ljuger inte, även språk bara är någonting man bara slänger ur sig så är det fyllt med så mycket att jag tycker är värt att nysta upp.
All historia börjar med de gamla grekerna men vi börjar istället med de gamla romarna. De duger. När man hos romarna i lag kulle definiera vad som var en fri person och vad denne fick göra så formulerade man sig så att frihet det var när man fick göra vad man ville förutom det lagen förbjöd. En ganska dålig formulering som härrörde hur man såg på egendom i den romerska straffrätten. Någon som ägde någonting hade full makt över det exempelvis såsom en herre ägde sina slavar.
Frihet är alltså äganderätten över dig själv förutom det förbjudna. Och friheten vi fick från romarriket var att vi fick äga vår frihet, alltså, herre och slav ryms nu i en istället för två. En del menar att den här definitionen är anledningen till att vi så gärna separerar oss i kropp och sinne. Kroppen som åtlyder sinnet. En författare som heter Judith Butler skriver i sin bok att separationen av kroppen och sinnet återfinns hos de människor som gör sig redo för underordning. En sådan idé gör att vi masar oss till jobbet med ont i kroppen för att vi ska betala hyran men inte uppfattar oss som slavar.
De mänskliga rättigheterna då? De bygger ju på att vi har ett okränkbart värde som vi aldrig kan sälja, hyra ut eller bli av med. Slavägaren Thomas Jeffersson, författare till USA:s självständighetsförklaring, skrev bland annat raden ”vi är begåvade med vissa obestridbara rättigheter”. Men varje försöka att tillämpa det här skapar oändliga paradoxer. Varför får man inte äga människor men spärra in dem i fängelse och tvinga dem att arbeta? Om alla är okränkbart lika värda varför dör en del människor i väntan på vård? Vad betyder rätten till oss själva? Vem är fri?
När jag söker jobb är jag herre över alla lediga jobb på arbetsförmedlingen. Jag tittar på annonserna, väljer bort bort de jag tycker låter tråkiga och skriver och skickar in mina papper till de annonser som får mig att hoppas.Friheten är att välja, men valfriheten lastar allt ansvar på en. Man kunde valt annorlunda bättre, mer fördelaktigt, varit mer aktiv. Kanske är mitt jobbsökande bara slaveri under min frihet?
Jag lutar mig över tevesoffan till min jacka, fiskar upp tamponger ur fickan som det står ”frihet i en liten ask” och går in på toaletten för att trycka upp tre och en halvcentimeter blodstoppande frihet i mitt underliv.
torsdagen den 20:e januari 2011
Tintin: Uppropet
Egentligen borde jag ha sett stormsvalorna redan på uppropet i sjuan. De fanns där tydligt för vem som helst att se men det var nog lättare för fröken att tänka att vi var en alldeles vanlig klass. En sådan klass som hon haft hand om hur många gånger som helst förut.
På sifferbetygens tid så sa man att en helt sådan normal klass bestod av 10 procent ettor och lika många procent femmor. Jag minns inte riktigt om fröken sa att det var 20 procent tvåor och fyror men jag vet att de flesta fick en trea. Hon berättade för oss att betygen nu var bättre utformade ty de var kunskapsorienterade. Alla i klassen kunde få MVG om vi bara kämpade tillräckligt hårt. Alla kunde blir rockstjärnor och lyckade. Betygssystemet sa att vi alla nu var oskrivna blad och att vi själva bestämde hur långt vi skulle gå. Från att staten indelat oss i kategorier efter statistik skulle vi nu låtsas om som ingen bakgrund eller statistik existerade. Det enda som skulle existera var framtiden, vart vi kom ifrån och vad gjort fanns inte. Eller åtminstone skulle det inte påverkas där vi nu stod på ruta ett.
Uppropet var en konstig blandning av en din-egen-lyckas-smed-retorik och information att ingen såg när min klasskompis, Jim, klottrade "Negrer luktar illa" på bänken. Jim var ful. Tänk dig en spenslig trettonårig kille med brynja och flanellskjorta. Precis så som man ondgör sig över tjejer som sminkar sig för tidigt så borde någon uppmärksammat Jims brådmognad.
De flesta i klassen kom från utkanterna av staden och jag kände inte någon. Inte för att det gjorde mig någonting, jag hoppades på att jag skulle slippa alla referenser till Hergé och Tintin-böckerna. Att mina bästisar skulle slippa kallas Milou efter hunden och kapten Haddock efter den försupne mannen.
Att gå och äta första dagen är alltid det värsta på ett nytt ställe. Jag kommer nog aldrig riktigt komma över det. Hur gammal jag än blir. När jag hamnat på ålderdomshemmet så kommer jag bäva den första timmarna för att behöva gå till matsalen. Den ångesten kändes ordentligt den här dagen.
På lunchen kristalliserar sig strukturen i klassen ut sig. Vem som umgås med vem och vilka gäng som uppstår. Det värsta är att alla är desperata och pratar med forcerad artighet, slumpen avgör hur man placerar sig i matsalen och man vet att de som man sitter med i "maten" kommer vara de som man kommer umgås med första veckan innan man hittat kompisar som man själv valt. Det är helt otänkbart med en strategi som går ut på att vara själv. Att vara själv första veckan är att bjuda ut sig själv till högstbjudande mobbare. Det är att ställa sig i maten och skrika till hela skolan: JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET ATT JAG INTE KAN UMGÅS MED FOLK. ALLA HATAR MIG. JAG ÄR SJUK I HUVUDET KNÄPP KOM HIT Å RETA MIG. DOPPA MIG I TOALETTEN. Exakt det meddelandet skickar du ut till din omvärld när du med lätta steg glider undan konversationer och står med nedböjt huvud och väntar på att läraren ska öppna dörren till lektionen.
Jag bävade verkligen inför lunchen denna uppropsdag. Helst av allt hoppades jag på att vi skulle ha en kort första skoldag och skickas hem innan lunch. Men allt det skulle betyda är att problemet sköts upp till imorgon. Jag kollar mig runt i klassrummet. I ena hörnet sitter en tjej med block och penna upplagt framför sig. Hon heter Jenny, jag bestämmer mig i samma ögonblick som jag ser henne att hon är en plugghäst. Hon är en rövslickande plugg häst som alltid är redo för läxor. Jag ser det på hennes hållning och på hennes hästsvans men mest syns det på hennes präktiga präktiga pennskrin i grönt med påsydda utskurna grodor i filt.
Min blick vandrar vidare och jag ser en tjej sitta längst inne i hörnet. Hon har inte krypit undan i hörnet utan hon har placerat ryggen mot väggen och benen på den tomma stolen bredvid henne. Det ser avslappnat av ut men jag tänker mig att hon nog är dryg. Hon har jazzbyxor och en oxblodsröd Fruit Of The Loom-tröja. En sådan som jag vill ha. En sådan som alla hade utom jag kändes det som. Jag fick inga adidasbyxor med knappar på sidan året innan eftersom mamma tycker "att mjukisbyxor har man inte i skolan, det är inte kläder". Det kändes som hopplöst omodernt för en 13åring och mitt sug efter märken var stort. Det är ju en sådan enkel grej för att höra hemma: köpa en standardiserad tröja med en logga. Det är som en sköld eller ja, till en viss del. Någon borde göra ett rollspel av högstadiet. Nu säger de åt hörntjejen att spotta ut tuggummit. Carolina hette hon tydligen.
I en klunga sitter fyra killar som verkar komma från samma håla utanför staden. De skämtade med varandra innan vi gick in på uppropet och nu sitter de bredvid varandra. En är tjock, två är fula och den sista ser rätt alldagligt ut men hans tröja med ett Kiviks-marknad visdomsord drar ner helhetsintrycket. "Ät gul snö - det kan vara öl!"
Den sista klumpen min blick sveper över är Buffaloskor-tjejerna. Buffaloskor är en slags platåsko kombinerad med en sneaker. Buffalo var ett märke som var riktigt hett men de skorna kostade uppåt tusen kronor. Ett annat märke som också var accepterat var Strange. De gjorde platåsneakersen lite färgglada, oftast svar de svarta med en accentfärg så som röd eller turkos. Man valde accentfärg efter ens favoritfärg. Att han accentfärg rosa tyckte jag kändes patetiskt och förutsägbart. Nästan lite barnsligt. Jag hade inga platåsneakers och var givetvis avundssjuk.
Det ringer ut till lunch och fröken säger att vi ska ses i aulan efteråt. Där ska våra skåp delas ut och den som inte kommer dit kommer få de sämsta skåpen. Suck. Jag inser att jag inte har någonting annat och välja på än att dyka upp. För att undvika att försöka undvika situationen där jag står och tittar på alla bord för att försöka lista ut vilket det är socialt acceptabelt så stoppar jag snabbt ner papperna vi har fått utdelade och nästan rusar till matsalen.
Väl framme där hamnar jag bland de första i kön. Kön som sträcker sig väldigt långt och framme vid brickorna ligger orangea brickor, bestick i rostfritt stål och vita tallrikar. En del missfärgade av tidens tand. Det gäller att tycka de är äckliga. Brunt är äckligt. Det är smutsigt. Precis som sallad som är det minsta brun i kanterna är bajs. Om någon inte tar den översta tallriken så ska man som efter i kön inte heller göra det även om man inte ser någon synbar fläck som inte diskats bort eller en missfärgning. Gör man det så är man äcklig då tar man någons smutsiga tallrik ("Faan vad äckligt att du tar den tallriken, du vet ju inte varför jag inte tog den. Äckel-Henke tog i den förut vill stoppa hans äckel i munnen. MEN KNULLA HONOM DÅ!") Allt det här ska jag lära mig om några veckor, just idag tar jag en missfärgad tallrik men kommer undan med det. Ingen tänker på det eller noterar det. Alla är ynkligt rädda i kön till maten.
Matsalen är helt i tegel och utsmyckad med vad man får anta vara forna elevers konstnärliga tillkortakommanden i träslöjden. Det är uthuggna drakar av elever som inte riktigt tagit hänsyn till proportioner eller färgval. De hänger på skolans matsalsvägg så som föräldrar hänger upp teckningar av sina barn. I de teckningarna är det inte resultatet som räknas utan ansträngningen. Precis så är det här också. De tavlorna som hänger runt omkring oss i matsalen ska bli utsatta för en hel del påhopp när vi inte har någonting annat att prata om.
Jag lägger upp två potatisar, en halv slev kalops på min tallrik och lommar vidare till salladsbordet. Där tar jag en sked majs, en lite hög rivna morötter men låter bli kinakålssalladen. Typiskt skolbudgetsnålisar att göra sallad på kinakål. Portionen är mindre än vad jag annars brukar äta. Dels måste jag försäkra mig om matens kvalitet och dessutom vill jag se vad genomsnittet hos de andra tjejerna är. Att sticka ut är faan det sista jag vill just nu.
Vid ett tomt runt bord slår jag mig ner på en röd plaststol. Ur väskan jag bär med mig tar jag upp informationspapperna vi fick av fröken och läser. Jag stirrar på dem och försöker se nonchalant ut, hoppas på att någon sätter sig vid mitt bord. Det dröjer två evighetslånga minuter innan Carolina stolpar fram och sätter ner brickan med en smäll.
"Såg du vad Jim skrev på bänken?"
"Näe.."
"Negrer luktar illa. Han stavade säkert illa fel. Jag såg att han klottrade så jag kollade innan jag gick på lunch"
"Jaha. Vart bor du?"
"I stan. Jag kommer inte ifrån landet i alla fall. Förut gick jag på Långbergsskolan men jag ville inte gå högstadiet där. Sex år räckte tyckte mina föräldrar. Vart gick du innan?"
"På Oppebyskolan, jag har typ inte gått med några av de i klassen. Lite trist."
Våran konversation fortsätter och Carolina berättar också att hennes föräldrar tror hon har en chans till bättre utbildning på den här skolan. Du berättar om när du och Sven åkte lådbil. Carolina väsaer plötsligt till mig:
"Vet du att Linda i våran klass är Jims flickvän? Det var hon med glitterjazzbyxorna. Jävla lantisar."
Ur fickan tar hon fram en penna och skriver: Linda e en fjårtiz på bordet.
Jag reser mig och går bort med brickan och det finns antagligen en anledning till att Carolina går på här istället för på Långberg. Och den anledningen är nog inte bara hennes föräldrar. Det är svårt att inte gilla Carolina men jag tänker att det här antagligen kommer innebära en hel del problem när jag med hjälp av kniven skrapar ner matresterna från tallriken i en brun hink.
------------
I nästa del tar vi reda på vart det blev av Johan och Sven egentligen. Ses då!
På sifferbetygens tid så sa man att en helt sådan normal klass bestod av 10 procent ettor och lika många procent femmor. Jag minns inte riktigt om fröken sa att det var 20 procent tvåor och fyror men jag vet att de flesta fick en trea. Hon berättade för oss att betygen nu var bättre utformade ty de var kunskapsorienterade. Alla i klassen kunde få MVG om vi bara kämpade tillräckligt hårt. Alla kunde blir rockstjärnor och lyckade. Betygssystemet sa att vi alla nu var oskrivna blad och att vi själva bestämde hur långt vi skulle gå. Från att staten indelat oss i kategorier efter statistik skulle vi nu låtsas om som ingen bakgrund eller statistik existerade. Det enda som skulle existera var framtiden, vart vi kom ifrån och vad gjort fanns inte. Eller åtminstone skulle det inte påverkas där vi nu stod på ruta ett.
Uppropet var en konstig blandning av en din-egen-lyckas-smed-retorik och information att ingen såg när min klasskompis, Jim, klottrade "Negrer luktar illa" på bänken. Jim var ful. Tänk dig en spenslig trettonårig kille med brynja och flanellskjorta. Precis så som man ondgör sig över tjejer som sminkar sig för tidigt så borde någon uppmärksammat Jims brådmognad.
De flesta i klassen kom från utkanterna av staden och jag kände inte någon. Inte för att det gjorde mig någonting, jag hoppades på att jag skulle slippa alla referenser till Hergé och Tintin-böckerna. Att mina bästisar skulle slippa kallas Milou efter hunden och kapten Haddock efter den försupne mannen.
Att gå och äta första dagen är alltid det värsta på ett nytt ställe. Jag kommer nog aldrig riktigt komma över det. Hur gammal jag än blir. När jag hamnat på ålderdomshemmet så kommer jag bäva den första timmarna för att behöva gå till matsalen. Den ångesten kändes ordentligt den här dagen.
På lunchen kristalliserar sig strukturen i klassen ut sig. Vem som umgås med vem och vilka gäng som uppstår. Det värsta är att alla är desperata och pratar med forcerad artighet, slumpen avgör hur man placerar sig i matsalen och man vet att de som man sitter med i "maten" kommer vara de som man kommer umgås med första veckan innan man hittat kompisar som man själv valt. Det är helt otänkbart med en strategi som går ut på att vara själv. Att vara själv första veckan är att bjuda ut sig själv till högstbjudande mobbare. Det är att ställa sig i maten och skrika till hela skolan: JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET ATT JAG INTE KAN UMGÅS MED FOLK. ALLA HATAR MIG. JAG ÄR SJUK I HUVUDET KNÄPP KOM HIT Å RETA MIG. DOPPA MIG I TOALETTEN. Exakt det meddelandet skickar du ut till din omvärld när du med lätta steg glider undan konversationer och står med nedböjt huvud och väntar på att läraren ska öppna dörren till lektionen.
Jag bävade verkligen inför lunchen denna uppropsdag. Helst av allt hoppades jag på att vi skulle ha en kort första skoldag och skickas hem innan lunch. Men allt det skulle betyda är att problemet sköts upp till imorgon. Jag kollar mig runt i klassrummet. I ena hörnet sitter en tjej med block och penna upplagt framför sig. Hon heter Jenny, jag bestämmer mig i samma ögonblick som jag ser henne att hon är en plugghäst. Hon är en rövslickande plugg häst som alltid är redo för läxor. Jag ser det på hennes hållning och på hennes hästsvans men mest syns det på hennes präktiga präktiga pennskrin i grönt med påsydda utskurna grodor i filt.
Min blick vandrar vidare och jag ser en tjej sitta längst inne i hörnet. Hon har inte krypit undan i hörnet utan hon har placerat ryggen mot väggen och benen på den tomma stolen bredvid henne. Det ser avslappnat av ut men jag tänker mig att hon nog är dryg. Hon har jazzbyxor och en oxblodsröd Fruit Of The Loom-tröja. En sådan som jag vill ha. En sådan som alla hade utom jag kändes det som. Jag fick inga adidasbyxor med knappar på sidan året innan eftersom mamma tycker "att mjukisbyxor har man inte i skolan, det är inte kläder". Det kändes som hopplöst omodernt för en 13åring och mitt sug efter märken var stort. Det är ju en sådan enkel grej för att höra hemma: köpa en standardiserad tröja med en logga. Det är som en sköld eller ja, till en viss del. Någon borde göra ett rollspel av högstadiet. Nu säger de åt hörntjejen att spotta ut tuggummit. Carolina hette hon tydligen.
I en klunga sitter fyra killar som verkar komma från samma håla utanför staden. De skämtade med varandra innan vi gick in på uppropet och nu sitter de bredvid varandra. En är tjock, två är fula och den sista ser rätt alldagligt ut men hans tröja med ett Kiviks-marknad visdomsord drar ner helhetsintrycket. "Ät gul snö - det kan vara öl!"
Den sista klumpen min blick sveper över är Buffaloskor-tjejerna. Buffaloskor är en slags platåsko kombinerad med en sneaker. Buffalo var ett märke som var riktigt hett men de skorna kostade uppåt tusen kronor. Ett annat märke som också var accepterat var Strange. De gjorde platåsneakersen lite färgglada, oftast svar de svarta med en accentfärg så som röd eller turkos. Man valde accentfärg efter ens favoritfärg. Att han accentfärg rosa tyckte jag kändes patetiskt och förutsägbart. Nästan lite barnsligt. Jag hade inga platåsneakers och var givetvis avundssjuk.
Det ringer ut till lunch och fröken säger att vi ska ses i aulan efteråt. Där ska våra skåp delas ut och den som inte kommer dit kommer få de sämsta skåpen. Suck. Jag inser att jag inte har någonting annat och välja på än att dyka upp. För att undvika att försöka undvika situationen där jag står och tittar på alla bord för att försöka lista ut vilket det är socialt acceptabelt så stoppar jag snabbt ner papperna vi har fått utdelade och nästan rusar till matsalen.
Väl framme där hamnar jag bland de första i kön. Kön som sträcker sig väldigt långt och framme vid brickorna ligger orangea brickor, bestick i rostfritt stål och vita tallrikar. En del missfärgade av tidens tand. Det gäller att tycka de är äckliga. Brunt är äckligt. Det är smutsigt. Precis som sallad som är det minsta brun i kanterna är bajs. Om någon inte tar den översta tallriken så ska man som efter i kön inte heller göra det även om man inte ser någon synbar fläck som inte diskats bort eller en missfärgning. Gör man det så är man äcklig då tar man någons smutsiga tallrik ("Faan vad äckligt att du tar den tallriken, du vet ju inte varför jag inte tog den. Äckel-Henke tog i den förut vill stoppa hans äckel i munnen. MEN KNULLA HONOM DÅ!") Allt det här ska jag lära mig om några veckor, just idag tar jag en missfärgad tallrik men kommer undan med det. Ingen tänker på det eller noterar det. Alla är ynkligt rädda i kön till maten.
Matsalen är helt i tegel och utsmyckad med vad man får anta vara forna elevers konstnärliga tillkortakommanden i träslöjden. Det är uthuggna drakar av elever som inte riktigt tagit hänsyn till proportioner eller färgval. De hänger på skolans matsalsvägg så som föräldrar hänger upp teckningar av sina barn. I de teckningarna är det inte resultatet som räknas utan ansträngningen. Precis så är det här också. De tavlorna som hänger runt omkring oss i matsalen ska bli utsatta för en hel del påhopp när vi inte har någonting annat att prata om.
Jag lägger upp två potatisar, en halv slev kalops på min tallrik och lommar vidare till salladsbordet. Där tar jag en sked majs, en lite hög rivna morötter men låter bli kinakålssalladen. Typiskt skolbudgetsnålisar att göra sallad på kinakål. Portionen är mindre än vad jag annars brukar äta. Dels måste jag försäkra mig om matens kvalitet och dessutom vill jag se vad genomsnittet hos de andra tjejerna är. Att sticka ut är faan det sista jag vill just nu.
Vid ett tomt runt bord slår jag mig ner på en röd plaststol. Ur väskan jag bär med mig tar jag upp informationspapperna vi fick av fröken och läser. Jag stirrar på dem och försöker se nonchalant ut, hoppas på att någon sätter sig vid mitt bord. Det dröjer två evighetslånga minuter innan Carolina stolpar fram och sätter ner brickan med en smäll.
"Såg du vad Jim skrev på bänken?"
"Näe.."
"Negrer luktar illa. Han stavade säkert illa fel. Jag såg att han klottrade så jag kollade innan jag gick på lunch"
"Jaha. Vart bor du?"
"I stan. Jag kommer inte ifrån landet i alla fall. Förut gick jag på Långbergsskolan men jag ville inte gå högstadiet där. Sex år räckte tyckte mina föräldrar. Vart gick du innan?"
"På Oppebyskolan, jag har typ inte gått med några av de i klassen. Lite trist."
Våran konversation fortsätter och Carolina berättar också att hennes föräldrar tror hon har en chans till bättre utbildning på den här skolan. Du berättar om när du och Sven åkte lådbil. Carolina väsaer plötsligt till mig:
"Vet du att Linda i våran klass är Jims flickvän? Det var hon med glitterjazzbyxorna. Jävla lantisar."
Ur fickan tar hon fram en penna och skriver: Linda e en fjårtiz på bordet.
Jag reser mig och går bort med brickan och det finns antagligen en anledning till att Carolina går på här istället för på Långberg. Och den anledningen är nog inte bara hennes föräldrar. Det är svårt att inte gilla Carolina men jag tänker att det här antagligen kommer innebära en hel del problem när jag med hjälp av kniven skrapar ner matresterna från tallriken i en brun hink.
------------
I nästa del tar vi reda på vart det blev av Johan och Sven egentligen. Ses då!
tisdagen den 19:e oktober 2010
DEN ULTIMATA GUIDEN TILL HÖGSTADIET FÖR DIG SOM BLIVANDE PUBERTETSMONGO
STRING
Viktigt. Riktigt viktigt. Dock inte viktigare är behå. Det gällde att vara lagom också det vill säga – inte ha stringen sticka uppovanför byxlinningen för då var man en fjortis (skånska: pentabrud), inte svarta string under vita byxor. Men man skulle ändå markera att man hade string: gärna prata om det, ge andra tips på hur man vänjer sig att ha string (ha string och så har du vanliga trorsor utanpå så känns det som vanligt och du vänjer dig vid att det skaver in) och berätta högt att ha vanliga trosor nu känns som att ha blöja och hur fult det är när troskanten syns på jazzbyxor. Alltså, hur fult det är med en kant på de i övrigt tajta utsvängda spandexbyxorna. Stor ironi.
BRÖST
Att ha bröst var också viktigt, det var liksom formen på att man var kvinna. Mens kunde man fejka, om man inte hade string så kunde man vika in sina vanliga trosor så att man fick den där stringkanten uppe vid linningen men bröst kan man inte fejka på samma sätt. Köpte man A-kupa och stoppade den full med papper så blev man påkommen på gympalektionerna.
Det gällde att köpa rätt första behå, inte en utan vaddering (DÅ SYNS JU BRÖSTVÅRTORNA!!! Äckligt), inte för tantig men inte för utmanande (vem tror du att du är?). Vi växte upp då plastikkirurgin och push-up behån slog igenom på bred front. Vi tittade på storleken på våra bröst, jämförde med varandra på gympan, var det ena större än det andra?
Att skaffa behå för tidigt var pinsamt (vad skulle HON med behå till?) och att skaffa det för sent var också ett tecken på att man inte hade en uppfattning alls om kvinnlighet (om man inte skaffar behå i tid så får man HÄNGBRÖST!?!? Ueöööö!). En del sov med behån för att brösten då skulle forma sig efter behån när de växte och på så sätt skulle man undvika att få taxöron.
MENS
Att blöda en gång i månaden var kvittot på att man helt och fullt skulle kunna delta i det mongama äktenskapet med barn. Man skulle kunna föda barn, det som ytterst definierade oss kvinnor. Det gällde att inte få mens sist, det var ett misslyckande och som vi väntade på våran mens. Tjejerna väntade på smärtan och blodet eftersom det skulle markera övergången till någonting nytt. Det gick rykten om vem som fått mens, vem som inte fått sin och vem som fejkade att hon hade fått mens. Att få mens före klassens queen bee (alltså: populäraste tjejen på amerikanska) var också ett brott. Hela våran tillvaro präglades av ångest inför våran kropp, att den såg ut på rätt sätt och att den fungerade normalt.
Diciplineringen av kroppen var enorm och alla av oss var rädda för att sticka ut, att göra fel. Priset för att göra fel varierade från skitsnack till utfrysning i flera månader till att bara bli mobbad. För att undgå det värsta tog tag i det vi kunde ta tag i: kvinnligheten och gick in för det med liv och lust. Vi läste Frida, Veckorevyn och slukade alla frågespalter vi hittade (tyvärr gav dem inte de svar vi ville ha: allt var ju normalt, vi som desperat letade efter en normalitet att klänga fast vid). Vi sökte desperat efter normer som kunde ge oss lite skydd och som vi kunde gömma oss bakom.
Vi försökte lista ut hur man var kvinna på rätt sätt: att det fanns ett rätt och fel fattade vi. De som gjorde fel blev horor eller flator. Att bli kvinna handlar om att upprepa normerna och att upprepa dem rätt. I högstadiet är alla bara en bunch of motherfucking aphjärnor som härmar och härma allting de ser och läser.
HIERARKIORDNINGEN
(eller vet din plats i hackordningen!)
Men i längden var det ju såklart ohållbart att vi tjejer hängde med varandra och försökte komma överens så som läraren försökte i början av terminen. Man kommer inte automatiskt överens för att man allihopa har livmoder. Tjejer är fruktansvärt bra på att positionera sig mot varandra – allting blir en jakt på status med killar, kläder och musiksmak. Alla klättrar desperat uppåt för att inte hamna längst ner och ju högre upp vi kommer desto mer höjs botten och vi får lägga mer och mer tid på våra utseenden. Vi lägger mer och mer pengar på kläderna som blir dyrare och dyrare och mindre mat på tallriken för att bli smalare och smalare. Kollektivt stirrade vi ihjäl Victoria Silverstedt och Anne Nicole Smith men ärligt talat så var det inte deras fel, hade de satt Marit Paulsen framför oss och sagt att hon var it-girl hade vi köpt det. Vi hade runkat till Leif GW Person om samhället hade haft en kollektiv psykos som sa att han var all that.
Det fanns alltid en tjej i klassen som var coolast, som hade mest status och som det gällde att hålla sig väl med. Hon var snyggast, hade flest beundrare men också en riktigt jävla utvecklat sinne för tortyr. Utfrysning var alltid hennes paradnummer och illa dolt äckel. Men med hennes janusansikte så log hon alltid för läraren och såg till att hålla sina händer rena för att aldrig kunna anklagas för något. Istället fick hennes underhuggare utföra skitgörat och de var rädda för henne. Rädda för att förlora sin position i hennes strålglans, rädda för att återgå till att vara mobbade. Så de imiterade henne allt det kunde. Men såklart inte med en exakt precision.
ÅHH GUUD VAD PINSAMT
Fras användbar i hela högstadiet och används till det mesta som inte går exakt så som det gör i våran uppfostrande populärkultur. Det vill säga när man gör någonting lite fel, när man inte är exakt sådär supersuper JÄTTEnormal eller när någonting inte slutar lyckligt. Till våran hjälp för at örstå att allting var dödspina och pinsamt samt att andra gjorde fel så fanns det en hel del pedagogiska teveserier och ungdomsböcker. Den som vi alla läste i femman: GLAPPET. Finns numera på youtube för dig som missat det.
POJKVÄN
Inte för många men inte för några. Inte för fula och inte för tråkiga men absolut inga snygga players heller. Gärna lite äldre men inte för gammal och lastbilschaffis. Ett sugmärke på halsen. Inte flera. Gärna din pjkväns för stora tröja. Men inte varje dag. Du har ju faktiskt en egen stil. Du ska umgås med din pojkvän. Men inte för mycket. Så här höll det på i all oändlighet. Det var sådan jävla misär att vara kär i högstadiet att det bästa var att fejka vem man var kär i. Men inte den snyggaste killen. Eftersom det skulle vara helt jävla omöjligt för en sådan som dig.
Visst, det låter som en dystopi men högstadiet är i mångt och mycket så. Speciellt i slutet på nittotalet där det blev modernt med plastikoperationer och debatten rasade om kroppsideal. Och när vi gick där i sjuan så tränade man snarare på att hålla i magen och funderade mest på hur man skulle överleva högstadiet. De andra frågorna om könsroller gick oss över huvudet för det mesta. Och det skulle visa sig senare att det skulle vara lugnt, att vi skulle finna det andningshål vi letade efter men det skulle ta oss ett tag. Hur vi skulle ta oss igenom den här strida strömmen av skit sysselsatte det mesta av vårat första halvår i högstadiet. Under en bildlektion tittar Sven frågande på bildläraren:
”Det kanske ändå är bra att högstadiet är så här tufft så man är ordentligt förberedd för vuxenlivet”.
Hon tittar tillbaks på honom och säger ledsamt: ”Du... Det kommer inte var såhär hela livet, det kommer bli bättre”.
***
Vad man som karl tyckte var extra ångest har jag dålig koll på. Förtidig utlösning och penisstorlek säger mig mitt något blurriga minne men jag vågar inte uttalöa mig med risk för att det blir patetiskt.
Viktigt. Riktigt viktigt. Dock inte viktigare är behå. Det gällde att vara lagom också det vill säga – inte ha stringen sticka uppovanför byxlinningen för då var man en fjortis (skånska: pentabrud), inte svarta string under vita byxor. Men man skulle ändå markera att man hade string: gärna prata om det, ge andra tips på hur man vänjer sig att ha string (ha string och så har du vanliga trorsor utanpå så känns det som vanligt och du vänjer dig vid att det skaver in) och berätta högt att ha vanliga trosor nu känns som att ha blöja och hur fult det är när troskanten syns på jazzbyxor. Alltså, hur fult det är med en kant på de i övrigt tajta utsvängda spandexbyxorna. Stor ironi.
BRÖST
Att ha bröst var också viktigt, det var liksom formen på att man var kvinna. Mens kunde man fejka, om man inte hade string så kunde man vika in sina vanliga trosor så att man fick den där stringkanten uppe vid linningen men bröst kan man inte fejka på samma sätt. Köpte man A-kupa och stoppade den full med papper så blev man påkommen på gympalektionerna.
Det gällde att köpa rätt första behå, inte en utan vaddering (DÅ SYNS JU BRÖSTVÅRTORNA!!! Äckligt), inte för tantig men inte för utmanande (vem tror du att du är?). Vi växte upp då plastikkirurgin och push-up behån slog igenom på bred front. Vi tittade på storleken på våra bröst, jämförde med varandra på gympan, var det ena större än det andra?
Att skaffa behå för tidigt var pinsamt (vad skulle HON med behå till?) och att skaffa det för sent var också ett tecken på att man inte hade en uppfattning alls om kvinnlighet (om man inte skaffar behå i tid så får man HÄNGBRÖST!?!? Ueöööö!). En del sov med behån för att brösten då skulle forma sig efter behån när de växte och på så sätt skulle man undvika att få taxöron.
MENS
Att blöda en gång i månaden var kvittot på att man helt och fullt skulle kunna delta i det mongama äktenskapet med barn. Man skulle kunna föda barn, det som ytterst definierade oss kvinnor. Det gällde att inte få mens sist, det var ett misslyckande och som vi väntade på våran mens. Tjejerna väntade på smärtan och blodet eftersom det skulle markera övergången till någonting nytt. Det gick rykten om vem som fått mens, vem som inte fått sin och vem som fejkade att hon hade fått mens. Att få mens före klassens queen bee (alltså: populäraste tjejen på amerikanska) var också ett brott. Hela våran tillvaro präglades av ångest inför våran kropp, att den såg ut på rätt sätt och att den fungerade normalt.
Diciplineringen av kroppen var enorm och alla av oss var rädda för att sticka ut, att göra fel. Priset för att göra fel varierade från skitsnack till utfrysning i flera månader till att bara bli mobbad. För att undgå det värsta tog tag i det vi kunde ta tag i: kvinnligheten och gick in för det med liv och lust. Vi läste Frida, Veckorevyn och slukade alla frågespalter vi hittade (tyvärr gav dem inte de svar vi ville ha: allt var ju normalt, vi som desperat letade efter en normalitet att klänga fast vid). Vi sökte desperat efter normer som kunde ge oss lite skydd och som vi kunde gömma oss bakom.
Vi försökte lista ut hur man var kvinna på rätt sätt: att det fanns ett rätt och fel fattade vi. De som gjorde fel blev horor eller flator. Att bli kvinna handlar om att upprepa normerna och att upprepa dem rätt. I högstadiet är alla bara en bunch of motherfucking aphjärnor som härmar och härma allting de ser och läser.
HIERARKIORDNINGEN
(eller vet din plats i hackordningen!)
Men i längden var det ju såklart ohållbart att vi tjejer hängde med varandra och försökte komma överens så som läraren försökte i början av terminen. Man kommer inte automatiskt överens för att man allihopa har livmoder. Tjejer är fruktansvärt bra på att positionera sig mot varandra – allting blir en jakt på status med killar, kläder och musiksmak. Alla klättrar desperat uppåt för att inte hamna längst ner och ju högre upp vi kommer desto mer höjs botten och vi får lägga mer och mer tid på våra utseenden. Vi lägger mer och mer pengar på kläderna som blir dyrare och dyrare och mindre mat på tallriken för att bli smalare och smalare. Kollektivt stirrade vi ihjäl Victoria Silverstedt och Anne Nicole Smith men ärligt talat så var det inte deras fel, hade de satt Marit Paulsen framför oss och sagt att hon var it-girl hade vi köpt det. Vi hade runkat till Leif GW Person om samhället hade haft en kollektiv psykos som sa att han var all that.
Det fanns alltid en tjej i klassen som var coolast, som hade mest status och som det gällde att hålla sig väl med. Hon var snyggast, hade flest beundrare men också en riktigt jävla utvecklat sinne för tortyr. Utfrysning var alltid hennes paradnummer och illa dolt äckel. Men med hennes janusansikte så log hon alltid för läraren och såg till att hålla sina händer rena för att aldrig kunna anklagas för något. Istället fick hennes underhuggare utföra skitgörat och de var rädda för henne. Rädda för att förlora sin position i hennes strålglans, rädda för att återgå till att vara mobbade. Så de imiterade henne allt det kunde. Men såklart inte med en exakt precision.
ÅHH GUUD VAD PINSAMT
Fras användbar i hela högstadiet och används till det mesta som inte går exakt så som det gör i våran uppfostrande populärkultur. Det vill säga när man gör någonting lite fel, när man inte är exakt sådär supersuper JÄTTEnormal eller när någonting inte slutar lyckligt. Till våran hjälp för at örstå att allting var dödspina och pinsamt samt att andra gjorde fel så fanns det en hel del pedagogiska teveserier och ungdomsböcker. Den som vi alla läste i femman: GLAPPET. Finns numera på youtube för dig som missat det.
POJKVÄN
Inte för många men inte för några. Inte för fula och inte för tråkiga men absolut inga snygga players heller. Gärna lite äldre men inte för gammal och lastbilschaffis. Ett sugmärke på halsen. Inte flera. Gärna din pjkväns för stora tröja. Men inte varje dag. Du har ju faktiskt en egen stil. Du ska umgås med din pojkvän. Men inte för mycket. Så här höll det på i all oändlighet. Det var sådan jävla misär att vara kär i högstadiet att det bästa var att fejka vem man var kär i. Men inte den snyggaste killen. Eftersom det skulle vara helt jävla omöjligt för en sådan som dig.
Visst, det låter som en dystopi men högstadiet är i mångt och mycket så. Speciellt i slutet på nittotalet där det blev modernt med plastikoperationer och debatten rasade om kroppsideal. Och när vi gick där i sjuan så tränade man snarare på att hålla i magen och funderade mest på hur man skulle överleva högstadiet. De andra frågorna om könsroller gick oss över huvudet för det mesta. Och det skulle visa sig senare att det skulle vara lugnt, att vi skulle finna det andningshål vi letade efter men det skulle ta oss ett tag. Hur vi skulle ta oss igenom den här strida strömmen av skit sysselsatte det mesta av vårat första halvår i högstadiet. Under en bildlektion tittar Sven frågande på bildläraren:
”Det kanske ändå är bra att högstadiet är så här tufft så man är ordentligt förberedd för vuxenlivet”.
Hon tittar tillbaks på honom och säger ledsamt: ”Du... Det kommer inte var såhär hela livet, det kommer bli bättre”.
***
Vad man som karl tyckte var extra ångest har jag dålig koll på. Förtidig utlösning och penisstorlek säger mig mitt något blurriga minne men jag vågar inte uttalöa mig med risk för att det blir patetiskt.
söndagen den 3:e oktober 2010
Tintin & kapten Haddock
Jag bodde i ett mintgrönt radhus, nummer 96.
Mamma och pappa köpte radhuset i början av 90-talet för 25 000. Vilket måste anses vara en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. Det berodde på ekonomiska faktorer jag inte förstod då men som jag skulle läsa om i skolan mycket senare.
Så här skulle det senare stå i min bok: Priserna på bostäder föll eftersom bankerna hade köpt och lånat ut pengar till bostadsbolag som spekulerat om en massa pengar men inte fick vinsterna man hade förväntat sig. Då priset på bostäder visade sig vara någonting som inte så många kunde betala föll värdet på dem.
Det här skulle min lärare säga: Krisen var inte bra ur den synpunkten att folk fick sparken och inte anständigt betalt som arbetslösa fast den ekonomiska krisen inte var deras fel eftersom det inte var vanliga människor som hade spekulerat om en massa pengar.
I samma veva bytte min pappa också vår orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa var en av de få som hade kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig. Eller han hade väl inte kommit ur arbetslösheten och fått ett riktigt jobb utan han varvade att jobba svart och programmera ett bokföringsprogram åt Amiga. Allting tillsammans med Målargunnar. De hade både stora planer för både om trädgårdsverksamheten och om bokföringsprogrammet. Det fanns inga andra jobb att tillgå speciellt inte för några som knappt klarat av gymnasiet.
Min pappa, Kenneth, var fungerade på så sätt att bestämde han sig för något så var det så, han var som en orubblig koloss, en betongklump som det bara var att lyda när han kommit till den punkten. Han hade blivit pappa till mig som väldigt ung: 21 år gammal. När man tittar på korten så ser han väldigt ung ut och det gör han fortfarande med sitt svarta hår, skäggstubb och stora bruna ögon. När han inte hade blåställ eller jobbkläder så var det svarta jeans, tshirt och hårdrock som gällde. Företrädesvis AC/DC eller Black Sabbath. Musiken var lika viktig som kläder för honom – det tillhörde hans identitet så starkt. Den hade speciellt förstärkts i perioder av arbetslöshet. Då han inte längre kunde säga hantverkare när han presenterade sig så istället brukade han säga: hårdrockare eller världsmästare i kreativ bokföring (dock var det ingenting som min mamma uppskattade överhuvudtaget). I brist på familjeförsörjare fick man hitta någonting annat att svara på frågan om sysselsättning.
Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.
Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa hoppades han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.
Programmet sålde faktiskt bra på en datamässa i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektive dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om KoM Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.
Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar, svartjobb och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.
Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio, det här var sista chansen.
Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara fem tänder i munnen.
Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset). Det luktade kobajs mixat med ruttet gräs och en lätt touch av något sött som jag inte har någon aning om vad det var. Hela fältet blev liksom till geggamojja från och med mars och det fanns bara fläckar av gräs men framåt början på juni så slutade det lukta och fältet så ut som ett fält.
Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.
Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp.
Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att Sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna och alla vet att kids inte särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.
Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra i klassen så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.
Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.
Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i samma klass utan i parallellklassen. Jag skulle få se det sedan i högstadiet då så skulle jag förstå hur de gjort. En kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna. Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron. Men det var inte högstadiet för oss än. Vi står bara på randen till katastrofen.
För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bet varandra och vi ryckte benen av grodor tillsammans. Vi har alltid gjort oss illa tillsammans som den där gången då han byggde en lådbil och jag hamnade på sjukan. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.
Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, dags att lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.
Senare när jag blev större och blev aktiv i någon slags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då; vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på.
Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.
Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.
På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och sådant på. Sven sprejade breven till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på breven och alltid låg det små presenter i kuvertet.
Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.
Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Diamondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.
En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från USA eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som referenser.
Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda. Jag skrev till Sven om vad jag hoppades inför högstadiet, om att det verkade spännande och vilka affischer jag skulle ha i mitt skåp. Det var bara en vecka kvar till uppropet för 7c.
Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.
***
Nu står vi redo att möta gymnasiet med våra nya bekantskaper. Tintin är de av de fyra karaktärerna som ser tillbaks på hur det var förut medan de andra berättar direkt från högstadiet. Innan vi tar ett kliv in i högstadiet kommer vi nästa gång få läsa en stor do's and don'ts lista om högstadiet.
Mamma och pappa köpte radhuset i början av 90-talet för 25 000. Vilket måste anses vara en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. Det berodde på ekonomiska faktorer jag inte förstod då men som jag skulle läsa om i skolan mycket senare.
Så här skulle det senare stå i min bok: Priserna på bostäder föll eftersom bankerna hade köpt och lånat ut pengar till bostadsbolag som spekulerat om en massa pengar men inte fick vinsterna man hade förväntat sig. Då priset på bostäder visade sig vara någonting som inte så många kunde betala föll värdet på dem.
Det här skulle min lärare säga: Krisen var inte bra ur den synpunkten att folk fick sparken och inte anständigt betalt som arbetslösa fast den ekonomiska krisen inte var deras fel eftersom det inte var vanliga människor som hade spekulerat om en massa pengar.
I samma veva bytte min pappa också vår orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa var en av de få som hade kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig. Eller han hade väl inte kommit ur arbetslösheten och fått ett riktigt jobb utan han varvade att jobba svart och programmera ett bokföringsprogram åt Amiga. Allting tillsammans med Målargunnar. De hade både stora planer för både om trädgårdsverksamheten och om bokföringsprogrammet. Det fanns inga andra jobb att tillgå speciellt inte för några som knappt klarat av gymnasiet.
Min pappa, Kenneth, var fungerade på så sätt att bestämde han sig för något så var det så, han var som en orubblig koloss, en betongklump som det bara var att lyda när han kommit till den punkten. Han hade blivit pappa till mig som väldigt ung: 21 år gammal. När man tittar på korten så ser han väldigt ung ut och det gör han fortfarande med sitt svarta hår, skäggstubb och stora bruna ögon. När han inte hade blåställ eller jobbkläder så var det svarta jeans, tshirt och hårdrock som gällde. Företrädesvis AC/DC eller Black Sabbath. Musiken var lika viktig som kläder för honom – det tillhörde hans identitet så starkt. Den hade speciellt förstärkts i perioder av arbetslöshet. Då han inte längre kunde säga hantverkare när han presenterade sig så istället brukade han säga: hårdrockare eller världsmästare i kreativ bokföring (dock var det ingenting som min mamma uppskattade överhuvudtaget). I brist på familjeförsörjare fick man hitta någonting annat att svara på frågan om sysselsättning.
Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.
Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa hoppades han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.
Programmet sålde faktiskt bra på en datamässa i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektive dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om KoM Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.
Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar, svartjobb och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.
Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio, det här var sista chansen.
Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara fem tänder i munnen.
Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset). Det luktade kobajs mixat med ruttet gräs och en lätt touch av något sött som jag inte har någon aning om vad det var. Hela fältet blev liksom till geggamojja från och med mars och det fanns bara fläckar av gräs men framåt början på juni så slutade det lukta och fältet så ut som ett fält.
Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.
Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp.
Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att Sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna och alla vet att kids inte särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.
Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra i klassen så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.
Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.
Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i samma klass utan i parallellklassen. Jag skulle få se det sedan i högstadiet då så skulle jag förstå hur de gjort. En kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna. Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron. Men det var inte högstadiet för oss än. Vi står bara på randen till katastrofen.
För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bet varandra och vi ryckte benen av grodor tillsammans. Vi har alltid gjort oss illa tillsammans som den där gången då han byggde en lådbil och jag hamnade på sjukan. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.
Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, dags att lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.
Senare när jag blev större och blev aktiv i någon slags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då; vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på.
Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.
Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.
På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och sådant på. Sven sprejade breven till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på breven och alltid låg det små presenter i kuvertet.
Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.
Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Diamondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.
En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från USA eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som referenser.
Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda. Jag skrev till Sven om vad jag hoppades inför högstadiet, om att det verkade spännande och vilka affischer jag skulle ha i mitt skåp. Det var bara en vecka kvar till uppropet för 7c.
Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.
***
Nu står vi redo att möta gymnasiet med våra nya bekantskaper. Tintin är de av de fyra karaktärerna som ser tillbaks på hur det var förut medan de andra berättar direkt från högstadiet. Innan vi tar ett kliv in i högstadiet kommer vi nästa gång få läsa en stor do's and don'ts lista om högstadiet.
söndagen den 26:e september 2010
Lådbilen
Om man säger att du att hade vuxit upp på landet med få grannar. Då hade du varit Sven. Du hade inte haft lånekort på bibblan men kört bil vid tio års-åldern.
Att börja skolan skulle gjort dig blyg med alla sina uppgifter och krav om att prestera. Bokstäverna som hoppade mest runt och de där skrivstilshäftet i fyran var ju bara ren terrorism. Snirkliga A:n och konstiga ihopbindningar gör Sven galen. Hur han än vinklar handen så verkar det aldrig bli riktigt riktigt rätt. En gång fick han en klasskamrat att göra hela hans skrivsstilsbok och Sven byggde ihop hans bro av glasspinnar som klassen hade i uppgift i NO.
I skolan klippte man guldstegar för att illustrera någonting med Jacob, änglar och massa skit från bibeln, Sven avskydde det. Varför var man tvungna att lära barn om de här människorna som uppenbarligen gjorde saker som inte alls gick att göra i verkligheten, som uppenbarligen var påhitt? Varför var det viktigt att rita snygga änglar en hel lektion? Och det skulle dessutom vara kul. Ha! Det tyckte i alla fall inte Sven. Hans änglar var fula. De stank av ointresse.
Klassen gjorde julpyssel, domherrar att hänga i taket och någon lertomte som Sven inte fick ta hem eftersom han hade berättat för fröken att han tyckte den var så jävla ful att han tänkte slänga den i marken vid ICA. Sven hade också beskrivit hur det skulle krasa med bränd lera mot asfalt. Fröken blir uppriktigt förvånad och försökte övertala Sven tills hon märker att det inte är någon idé. Svens mamma får den på ett kvartsamtal för att föra den till säkerhet. Det var på samma kvartsamtal du fick stämpeln DYSLEXI – med hjälp av den skulle man komma att förklara allt stök, allt skolk och allt ointresse ungefär som du vore handikappad. Men i fyran var det nog bra, då fick han faktiskt den där extra timmen med läxorna som behövdes. Men efter det så var Sven ETT JÄVLA SÄRBARN SOM INTE KAN LÄSA NORMALT HAHAHAHAHA. Då lärde mamma honom att det viktigaste är inte att ge igen utan att gå därifrån för då skulle de inte tycka det var något kul och sluta. Sven gjorde som hon sa men skulle senare konstatera att det var ett jävla sätt att lära sina barn acceptera underordning. Man får faktiskt slå folk på käften, man får säga nej till att bli behandlad som skit.
Killar har inga bästisar. Det vet alla. De slutar leka efter fyran – då man ska ju va istället. Leka gör bara barn. Men om man ska vara lite ärlig har Sven väl någon bästis, hon bor bredvid honom i radhuset.
De lärde känna varandra en eftermiddag i juli när han av misstag slog ut framtänderna på henne och gav henne ett skrapmärke på hela underarmen. För att åstadkomma det behövde Sven bara en sak: en lådbil.
Han plingade på dörren med stora förväntansfulla blåa ögon och de två samlades på gården för att åka lådbil. Pulkabacken funkar finfint, den har mjukt gräs och är ganska brant. Innan de vågar sig upp så testkör man på parkeringen, rondellen och på arga gubbens gräsmatta (Arga gubben hatar barn, kammar sig med kniv och tvekar inte att ta till ett högre tonläge när han finner det nödvändigt, alltså nästan jämt).
Hon drar i ena hjulet, inspekterar styranordningen och Sven förklarar tålmodigt det här med hjulaxlar, ratten och varför ni inte har några bromsar.Bromsar behöver man inte, för man kan bara sätta upp foten och bromsa med skon eller svänga in i en buske om man skulle tycka att det går för fort.
Egentligen är båda två för gamla för de här, de har åda gått ut sexan och ska nu inträda i vuxenvärlden. Ja, det tycker själva i alla fall. Högstadiet är då man skiljs från barndomen. Men nu är det ingen som ser och de har ju inte officiellt börjat sjuan, så det här torde ändå vara okej resonerar de.
De åker lite på gården och puttar på lådbilen och turas om att sitta i den för att lära sig att styra. Runt den ena gården, förbi garaget och in på den andra gården, runt häcken två varv och förbi äppelträdet som nog ingen har beskurit på i alla fall en mindre evighet. I det trädet brukar ni klättra, hämta äppelkart och har äppelkrig allihopa på gården. Sven tycker att det nog är färdigtestat nu, allt går ju jättebra med både bromsen och att styra.
Lådbilen är blå och kromfärgad. Byggd av plankor och en barnvagns smala hjul. På sidorna har han målat Stålmannen S:et, dels för att det är tufft och dels för att det matchar så bra med hans eget namn. Sven. Inte direkt det modernaste namnet som finns. Skulle han ha har varit modern skull du hetat Jim, Fredrik eller Christian och fått smeknamnet Jimpa, Fredde eller Chrille. Nu döptes pojken på BB till Sven och alla kallar honom kort och kott för Sven. Namnet är lite för kort för att göras om till ett smeknamn och Sven ingår inte inte något stort gäng där man får smeknamn som Bullen eller Pom. Ibland kallar mamma honom för Gurkan men det är inte speciellt kul, inget namn som han vill att alla andra ska ropa efter honom.
De unga racerförarna släpar och drar lådbilen mot pulkabacken. Pulkabacken ligger över ängen, förbi den övergivna fabriken där de äldre barnen spelar paintball och upp på cykelvägen till höger. Där ligger den, ganska brant och förra sommaren cyklade Simon ner för den. Inte bra – ganska ont sammanfattar rätt bra.
Sven är däremot övertygad om att lådbil och cykel olika saker. Cykel har två hjul och går lite snabbare dessutom var det inte förens Simon bromsade som det sket sig.
Och kolla! Det är massa högt gräs därnere så när vi kommer ner för backen så kommer ni att bromsas mjukt av gräset. Det Sven inte har räknat med är att lådbilen på grund utav en felkonstruktion kommer gå en bit åt vänster och till vänster ligger en riktigt stor sten. Men å andra sidan, hur många matematiker finns det i hans ålder?
Tillsammans släpar de upp skapelsen som har tagit två veckor att bygga. Kromet glänser i solen och reflekterar strålarna. Det är en sportbil för erat inre, en sådan sportbil som Sven ska köpa när han blir stor oavsett hur länge han får jobba oavsett vilka andra utgifter som behövs dras in på. Ett barn upplevelsevärld är så praktisk på det sättet, svart/vit naivitet där ändå det mesta är möjligt eller man tänker att skärvor av en vuxen värld är möjlig. Livet kommer vara anständigt för Sven, det är så han tänker sig det. Än är det spensliga pojken för liten för begrepp som ”det social arvet” eller ”socioekonomiska förutsättningar”. Blir man tillräckligt gammal för att någonsin inse konsekvenserna av dem? Gör du det?
Vinden blåser svagt och Sven ska äntligen få visa upp för Tintin vad han kan och att han är mer än vad hon tror. Svens 15 minutes of fame är här. Och de femton minuterna räcker bra. De är där för att vara i en evighet.
De tar på sig sina cykelhjälmar som de blivit påpropsade och sätter sig i bilen. Sven längst fram och Tintin håller ett stadigt grepp om hans midja. Ett sådant där grepp som berättar att man är rädd men gör det ändå, att man litar på någon.
På tre åker de ner för backen. Det suger till i maggropen och de sekunderna varar i flera minuter. Lungorna fylls med sommarluft och om Sven hade haft något hår så hade det fladdrat i vinden. Lådbilen följer backens linjer perfekt.
Men nu börjar de dra åt vänster, helvetehelvetehelvete, Sven ser precis åt vilket håll det barkar. Stenen, stenen, stenen. Nej, nej, nej. Han drar och drar i lådbilen för att försöka få den och svänga. Kom igen nu! Kom igen!
Lådbilen svänger inte som föraren vill att den ska, den kränger och lådbilar är synnerligen svårstyrda i gräs. Ekipaget kör rätt in i stenen och välter. Sven slår i knäet men Tintin skriker för kung och fosterland. Hon hamnade med huvudet före rätt ner i backen och när hon vänder ansiktet mot Sven ser han att det rinner blod ur munnen på henne.
Det ser ut som någonting som han har sett i en zombiefilm och ser nästan helt overkligt ut. Det är därför han inte ryggar tillbaka utan hjälper henne att ställa sig upp, visserligen ganska bryskt men ändå. Men det stödet så går de vägen hem från pulkabacken till Tintins mamma. Under hela vägen hem viskar han i hennes öra: förlåt, förlåt, förlåt, jag visste inte, jag visste inte om och om igen.
Tintins mamma däremot är inte lika sansad när hon får se Tintin. Hon får närmast panik och rycker henne nästan ur greppet som hon håller kring Svens midja. Eftersom Tintins mamma är ensamstående så finns det ingen bil att tillgå och Svens föräldrar är ute i Jönåker och meckar med sina bilvrak.
Det slutar med att Tintin får åka taxi till akuten, Sven kramar om henne tafatt och ber jättemycket om ursäkt en gång till för säkerhets skull om hon inte skulle ha hört alla de andra förlåten som han har sagt. Tintin ler ett väldigt motbjudande blodleende och säger:
”Det gör ingenting, jag hade roligt även om det gör lite ont. Det gör ingenting.”
”Är du säker på det?”
Dörren smälls igen och frågan studsar tillbaka. Med tunga steg går Sven tillbaka till pulkabacken för att samla ihop två veckors arbete som han företagit sig med en stor omsorg. Jävla helvete, han som hade byggt bilen och så kommer den där jävla stenjäveln och bara förstör och tänk om den förstör för Tintin nu också. Tänk om hon har skadat munnen på något konstigt sätt som gör att tänderna är borta för evigt eller att hon aldrig mer kan prata ordentligt. Jävla sten. Jävla sten. Var den absolut tvungen att stå där?
Sven sparkar och sparkar på stenen, försöker välta den, hämtar en pinne och försöker gräva runt den för att kunna rulla bort den. Jävla sten! Han skriker rätt ut.
Måste allting gå så illa när tanken var att allting skulle gå så jävla bra.
Resterna av lådbilsJÄVELN leder han hem. Ett framhul har lossnat, hela framdelen på bilen är pajad i alla fall på vänster sida och hjulaxeln är sne. När Biggan och Bengt kommer hem ikväll ska han fråga om man kan laga det. Han lämnar skothögen på framsidan av radhuset och sätter sig ner på trappen för att fundera på om han kan gottgöra det på något sätt. Tänk om Tintin blir invalid – då är det hans fel. Med rynkad panna sitter han på farstutrappan och försöker att inte tänka på det. Längre bort på gatan ser Sven sin parallellklasskamrat, Carolina. Hon betyder alltid trubbel. Ännu mer trubbel tänker han och suckar.
***
Nu har vi träffat den nästa sista huvudpersonen i vår berättelse. Den sista som kommer presenteras är Tintin! Sedan är våran trench coat mafia all set för att börja högstadiet med allting som det innebär.
Att börja skolan skulle gjort dig blyg med alla sina uppgifter och krav om att prestera. Bokstäverna som hoppade mest runt och de där skrivstilshäftet i fyran var ju bara ren terrorism. Snirkliga A:n och konstiga ihopbindningar gör Sven galen. Hur han än vinklar handen så verkar det aldrig bli riktigt riktigt rätt. En gång fick han en klasskamrat att göra hela hans skrivsstilsbok och Sven byggde ihop hans bro av glasspinnar som klassen hade i uppgift i NO.
I skolan klippte man guldstegar för att illustrera någonting med Jacob, änglar och massa skit från bibeln, Sven avskydde det. Varför var man tvungna att lära barn om de här människorna som uppenbarligen gjorde saker som inte alls gick att göra i verkligheten, som uppenbarligen var påhitt? Varför var det viktigt att rita snygga änglar en hel lektion? Och det skulle dessutom vara kul. Ha! Det tyckte i alla fall inte Sven. Hans änglar var fula. De stank av ointresse.
Klassen gjorde julpyssel, domherrar att hänga i taket och någon lertomte som Sven inte fick ta hem eftersom han hade berättat för fröken att han tyckte den var så jävla ful att han tänkte slänga den i marken vid ICA. Sven hade också beskrivit hur det skulle krasa med bränd lera mot asfalt. Fröken blir uppriktigt förvånad och försökte övertala Sven tills hon märker att det inte är någon idé. Svens mamma får den på ett kvartsamtal för att föra den till säkerhet. Det var på samma kvartsamtal du fick stämpeln DYSLEXI – med hjälp av den skulle man komma att förklara allt stök, allt skolk och allt ointresse ungefär som du vore handikappad. Men i fyran var det nog bra, då fick han faktiskt den där extra timmen med läxorna som behövdes. Men efter det så var Sven ETT JÄVLA SÄRBARN SOM INTE KAN LÄSA NORMALT HAHAHAHAHA. Då lärde mamma honom att det viktigaste är inte att ge igen utan att gå därifrån för då skulle de inte tycka det var något kul och sluta. Sven gjorde som hon sa men skulle senare konstatera att det var ett jävla sätt att lära sina barn acceptera underordning. Man får faktiskt slå folk på käften, man får säga nej till att bli behandlad som skit.
Killar har inga bästisar. Det vet alla. De slutar leka efter fyran – då man ska ju va istället. Leka gör bara barn. Men om man ska vara lite ärlig har Sven väl någon bästis, hon bor bredvid honom i radhuset.
De lärde känna varandra en eftermiddag i juli när han av misstag slog ut framtänderna på henne och gav henne ett skrapmärke på hela underarmen. För att åstadkomma det behövde Sven bara en sak: en lådbil.
Han plingade på dörren med stora förväntansfulla blåa ögon och de två samlades på gården för att åka lådbil. Pulkabacken funkar finfint, den har mjukt gräs och är ganska brant. Innan de vågar sig upp så testkör man på parkeringen, rondellen och på arga gubbens gräsmatta (Arga gubben hatar barn, kammar sig med kniv och tvekar inte att ta till ett högre tonläge när han finner det nödvändigt, alltså nästan jämt).
Hon drar i ena hjulet, inspekterar styranordningen och Sven förklarar tålmodigt det här med hjulaxlar, ratten och varför ni inte har några bromsar.Bromsar behöver man inte, för man kan bara sätta upp foten och bromsa med skon eller svänga in i en buske om man skulle tycka att det går för fort.
Egentligen är båda två för gamla för de här, de har åda gått ut sexan och ska nu inträda i vuxenvärlden. Ja, det tycker själva i alla fall. Högstadiet är då man skiljs från barndomen. Men nu är det ingen som ser och de har ju inte officiellt börjat sjuan, så det här torde ändå vara okej resonerar de.
De åker lite på gården och puttar på lådbilen och turas om att sitta i den för att lära sig att styra. Runt den ena gården, förbi garaget och in på den andra gården, runt häcken två varv och förbi äppelträdet som nog ingen har beskurit på i alla fall en mindre evighet. I det trädet brukar ni klättra, hämta äppelkart och har äppelkrig allihopa på gården. Sven tycker att det nog är färdigtestat nu, allt går ju jättebra med både bromsen och att styra.
Lådbilen är blå och kromfärgad. Byggd av plankor och en barnvagns smala hjul. På sidorna har han målat Stålmannen S:et, dels för att det är tufft och dels för att det matchar så bra med hans eget namn. Sven. Inte direkt det modernaste namnet som finns. Skulle han ha har varit modern skull du hetat Jim, Fredrik eller Christian och fått smeknamnet Jimpa, Fredde eller Chrille. Nu döptes pojken på BB till Sven och alla kallar honom kort och kott för Sven. Namnet är lite för kort för att göras om till ett smeknamn och Sven ingår inte inte något stort gäng där man får smeknamn som Bullen eller Pom. Ibland kallar mamma honom för Gurkan men det är inte speciellt kul, inget namn som han vill att alla andra ska ropa efter honom.
De unga racerförarna släpar och drar lådbilen mot pulkabacken. Pulkabacken ligger över ängen, förbi den övergivna fabriken där de äldre barnen spelar paintball och upp på cykelvägen till höger. Där ligger den, ganska brant och förra sommaren cyklade Simon ner för den. Inte bra – ganska ont sammanfattar rätt bra.
Sven är däremot övertygad om att lådbil och cykel olika saker. Cykel har två hjul och går lite snabbare dessutom var det inte förens Simon bromsade som det sket sig.
Och kolla! Det är massa högt gräs därnere så när vi kommer ner för backen så kommer ni att bromsas mjukt av gräset. Det Sven inte har räknat med är att lådbilen på grund utav en felkonstruktion kommer gå en bit åt vänster och till vänster ligger en riktigt stor sten. Men å andra sidan, hur många matematiker finns det i hans ålder?
Tillsammans släpar de upp skapelsen som har tagit två veckor att bygga. Kromet glänser i solen och reflekterar strålarna. Det är en sportbil för erat inre, en sådan sportbil som Sven ska köpa när han blir stor oavsett hur länge han får jobba oavsett vilka andra utgifter som behövs dras in på. Ett barn upplevelsevärld är så praktisk på det sättet, svart/vit naivitet där ändå det mesta är möjligt eller man tänker att skärvor av en vuxen värld är möjlig. Livet kommer vara anständigt för Sven, det är så han tänker sig det. Än är det spensliga pojken för liten för begrepp som ”det social arvet” eller ”socioekonomiska förutsättningar”. Blir man tillräckligt gammal för att någonsin inse konsekvenserna av dem? Gör du det?
Vinden blåser svagt och Sven ska äntligen få visa upp för Tintin vad han kan och att han är mer än vad hon tror. Svens 15 minutes of fame är här. Och de femton minuterna räcker bra. De är där för att vara i en evighet.
De tar på sig sina cykelhjälmar som de blivit påpropsade och sätter sig i bilen. Sven längst fram och Tintin håller ett stadigt grepp om hans midja. Ett sådant där grepp som berättar att man är rädd men gör det ändå, att man litar på någon.
På tre åker de ner för backen. Det suger till i maggropen och de sekunderna varar i flera minuter. Lungorna fylls med sommarluft och om Sven hade haft något hår så hade det fladdrat i vinden. Lådbilen följer backens linjer perfekt.
Men nu börjar de dra åt vänster, helvetehelvetehelvete, Sven ser precis åt vilket håll det barkar. Stenen, stenen, stenen. Nej, nej, nej. Han drar och drar i lådbilen för att försöka få den och svänga. Kom igen nu! Kom igen!
Lådbilen svänger inte som föraren vill att den ska, den kränger och lådbilar är synnerligen svårstyrda i gräs. Ekipaget kör rätt in i stenen och välter. Sven slår i knäet men Tintin skriker för kung och fosterland. Hon hamnade med huvudet före rätt ner i backen och när hon vänder ansiktet mot Sven ser han att det rinner blod ur munnen på henne.
Det ser ut som någonting som han har sett i en zombiefilm och ser nästan helt overkligt ut. Det är därför han inte ryggar tillbaka utan hjälper henne att ställa sig upp, visserligen ganska bryskt men ändå. Men det stödet så går de vägen hem från pulkabacken till Tintins mamma. Under hela vägen hem viskar han i hennes öra: förlåt, förlåt, förlåt, jag visste inte, jag visste inte om och om igen.
Tintins mamma däremot är inte lika sansad när hon får se Tintin. Hon får närmast panik och rycker henne nästan ur greppet som hon håller kring Svens midja. Eftersom Tintins mamma är ensamstående så finns det ingen bil att tillgå och Svens föräldrar är ute i Jönåker och meckar med sina bilvrak.
Det slutar med att Tintin får åka taxi till akuten, Sven kramar om henne tafatt och ber jättemycket om ursäkt en gång till för säkerhets skull om hon inte skulle ha hört alla de andra förlåten som han har sagt. Tintin ler ett väldigt motbjudande blodleende och säger:
”Det gör ingenting, jag hade roligt även om det gör lite ont. Det gör ingenting.”
”Är du säker på det?”
Dörren smälls igen och frågan studsar tillbaka. Med tunga steg går Sven tillbaka till pulkabacken för att samla ihop två veckors arbete som han företagit sig med en stor omsorg. Jävla helvete, han som hade byggt bilen och så kommer den där jävla stenjäveln och bara förstör och tänk om den förstör för Tintin nu också. Tänk om hon har skadat munnen på något konstigt sätt som gör att tänderna är borta för evigt eller att hon aldrig mer kan prata ordentligt. Jävla sten. Jävla sten. Var den absolut tvungen att stå där?
Sven sparkar och sparkar på stenen, försöker välta den, hämtar en pinne och försöker gräva runt den för att kunna rulla bort den. Jävla sten! Han skriker rätt ut.
Måste allting gå så illa när tanken var att allting skulle gå så jävla bra.
Resterna av lådbilsJÄVELN leder han hem. Ett framhul har lossnat, hela framdelen på bilen är pajad i alla fall på vänster sida och hjulaxeln är sne. När Biggan och Bengt kommer hem ikväll ska han fråga om man kan laga det. Han lämnar skothögen på framsidan av radhuset och sätter sig ner på trappen för att fundera på om han kan gottgöra det på något sätt. Tänk om Tintin blir invalid – då är det hans fel. Med rynkad panna sitter han på farstutrappan och försöker att inte tänka på det. Längre bort på gatan ser Sven sin parallellklasskamrat, Carolina. Hon betyder alltid trubbel. Ännu mer trubbel tänker han och suckar.
***
Nu har vi träffat den nästa sista huvudpersonen i vår berättelse. Den sista som kommer presenteras är Tintin! Sedan är våran trench coat mafia all set för att börja högstadiet med allting som det innebär.
söndagen den 19:e september 2010
Telefonsamtalet
Johan sitter i köket, han har bytt om till sin pyjamas. Det är en fin pyjamas, blå prickiga byxor och ovandelen är också blå med en elefant på magen. Det är hans favorit. Han älskar den. Framför honom står ett glas mjölk som han dricker av då och då. Han dinglar med benen och väntar på att hela familjen ska samlas. Johan beter sig exakt sådär som barn gör när de går i andra klass och undrar saker som när man ska få vara uppe längre än klockan åtta och vad man ska få i födelsedagspresent.
När alla är samlade kring bordet berättar Johans mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Det ligger en mördande tystnad över bordet, alla tittar på varandra som för att hitta ett uttryck i någon annans ansikte. Någonting som talar om hur man ska reagerar i en sådan här situation. Det finns ingen inövad mall och ingen av omkring bordet har lust att göra fel.
Till slut börjar Johan gråta, mamma börjar gråta, hans syster ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta och från pappa hörs en snyftning. Tafatt försöker de lägga armen om varandra för att trösta varandra men ingen vet riktigt hur de ska göra. Är allting slut nu? Får pappa verkligen ta på mamma när hon håller om sina barn. De ska ju trots allt skiljas. När de gråtit i fyrtiofem minuter gör de allesammans ansatser att sluta men Johan vet inte hur han ska göra. Nog för att det var svårt att förstå hur man gjorde i början av det hemska beskedet, hur slutar man? Han är ju inte färdig med att vara ledsen över det här hemska beslutet. Men just nu orkar han bara inte gråta mer.
Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.
Pappa Henrik försökte bo i en etta i miljonprogrammet och resten bodde kvar i villan. Det gick inte så bra för någon av de inblandade. Så småningom fick Henrik något teknikjobb i Södertälje så han flyttade till ett radhus, den familj han lämnat bakom sig flyttade också, fast till miljonprogrammet.
Att Pappa Henrik valde att flytta 100 kilometer ifrån sina barn var ingenting som skulle påverka hur mycket de skulle ses lovade han Johan. Johan minns hur hans pappa hade lovat det, han hade stoppat om Johan där han låg i sängen och kramat sin son god natt för första gången på ett år; kallade Johan sin ögonsten och lovade att de skulle ses oftare från och med nu.
Johan minns det fortfarande tydligt och det är dit han ibland längtar tillbaka. Den där villkorslösheten, att sakna tre tänder i munnen, skrapat upp knäna och komma hem med en hink med grodor. Det enda hans föräldrar gjorde var att visa vart han skulle ställa grodorna på baksidan sen gick de och hällde ut dem i ån på kvällen och till Johan sa dem att de hade rymt.
Henrik avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Johan och hans syster åkte dit mer och mer sällan, när pappa var i Japan var det svårt liksom. Mamma tog hand om syskonparet på Henriks, ibland syndes det att mamma var trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.
Johan tyckte bäst om när han och hans syster var sjuka från skolan samtidigt, då fick de hyra film och fick varsin serietidning. Efter ett tag slutade de vänta på att febern skulle tajma istället hade de ett system att när någon hade feber så var den andra tvungen att käka en halv tub tandkräm. På så sätt fick man en mild flourförgiftning och den önskvärda febern.
En gång kommer Johan speciellt ihåg, det var den gången då de hyrde alla tre Star Wars-filmerna från 70-talet och sträckglodde dem. Johans syster, Mika, gillar egentligen inte sci-fi eller rymdskepp men han satt bredvid henne i soffan och berättade allting om Darth Vader och hur allting hängde ihop med Anakin Skywalker. Straffet för att han fick välja film var att han fick blanda saft och poppa popcorn hela dagen.
Pappa avancerade i företaget och ibland fick Johan och Mika japanskt godis som plåster på såren. Och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl, ingen åt godisen av annat än artighet. Presenterna botade inte problemet med att pappa faktiskt var borta; syskonen längtade tillbaka till de helger då de åkt rullerblades på plattan och Johan körde in i en tant av misstag. Hon trillade nästan baklänges och slog i bakhuvudet efter det fick de lite kalla fötter och packade ihop för dagen. Istället för det här så blev det mutor från Henriks utlandsresor eller Men In Black och massa godis medan han själv satt framför datorn och jobbade.
Samtidigt som de blev mutade med socker så vägrade Henrik betala för Mikas jeansjacka. Hon behövde den verkligen, Johan minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit ut och syskonen hade brottats ute vid vår koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Där stod de två med munnen öppen och såg ut som två fågelholkar. Johan såg till att de tog cyklarna ner på stan och såg ut en ny jeansjacka. Den var så snygg, den hade stor örn på ena sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade Mika senare bort och sydde dit upp och ned).
Men Henrik tittade mamman i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minsann räknat på alla mammans bidrag och hennes lön och hon lurades bara minsann när hon sa att hon behövde pengar. (Henrik hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där jackan, Mikas vinterjacka blev för varm till slut.
***
Telefonen ringer och Johan hasar sig från datorn till telefonen.
-Stenhage
-Hej, har du någon vuxen hemma som jag kan få prata med.
-Vänta lite.
I telefonen hörs en röst som talar skånska och Johan undrar om de verkligen känner någon som är skåning. Mamman och Johnny sitter kvar vid matbordet och äter fortfarande, söndagsmiddag och allt. Snacka om prestationsångest när man gör söndagsstek i flera timmar för att Johnnys föräldrar ska komma.
-Du har telefon. Eller någon av er har.
Fem minuter senare sliter mamman upp dörren till ditt rum och ser helt jävla vansinnig ut. Vad faan, tror hon att hon gör, knacka…
Johan hinner inte påpeka det innan hon tar till orda.
-FÖR I HELVETE. Va fan tror du att du pysslar med? Varför får jag ett samtal om att du har snattat på ICA? Har inte vi pratat om det här? VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?
Tillbaka stirrar ett par ögon och en öppen mun. I sitt huvud försöker Johan gå igenom den senaste tidens händelser. Han har faktiskt inte snattat någonting på flera månader.
-Jag jag jag jag jag, jag vet inte, jag har ingen aning. Jag har inte snattat på Ica, jag lovar. Mamma, jag har verkligen inte gjort det. Jag lovar. Vem var det som sa det?
Hon skriker och tonåringen försöker resonera, men Johan är mest vettskrämd egentligen men ju mer de diskuterar desto mer går det upp för henne att han nog faktiskt inte har gjort det. Dessutom hade han i telefonen sagt att det här var tredje gången och mamman hade inte hört om de två andra. När hon börjar lugna ner sig och har kramat om den vettskrämda varelsen klart och bett om ursäkt uppstår det en pinsam tystnad och de både tänker samma sak. Hur förklarar vi det här för Johnnys föräldrar?
Mamma beslutar sig för att ringa och dubbelkolla det här med ICA så att de kan vara säkra på att någon busringde. Så var det ju såklart, det bestämmer sig både Johan och mamman för så där ansträngt. Men det ringer hon och kollar för säkerhets skull imorgon. Nu gäller det att lugna middagsgästerna och faktiskt ge sken av att ingen närt en ligist vid sin barm!
Johan sitter kvar på rummet, det här har han verkligen ingen lust att höra. Det hela känns så jävla orättvist. Så jävla skitkul att någon ringer hem till honom och säger att han snattar. Han undrar om det är sådant folk tror om honom? Tror de att han stjäl saker? Varför vill folk göra sådant här mot honom? Han tänker efter, han är ju faktiskt inte osams med någon. Även om det kanske skulle vara svårt i hans fall. Han känner ju trots allt inte så många.
En ilning går genom hela kroppen och Johan blir nervös. Om några dagar börjar skolan. Tänk om alla hans nya klasskamrater tror det här, tänk om alla vet om det här. Varenda muskel i kroppen spänner sig och han känner hur han blir mindre och mindre. HELVETE.
På skrivbordet ligger klasslistan för 7C och han tar fram den för att kolla hur många i hans gamla klass som han känner igen. Hanna, Johan, Maja, Karl, Johannes, Jim, Sandra… de här namnen betyder ingenting. Det är ju standard att man inte går i samma klass i sexan som i sjuan. Fröken förklarade det med att det är bra för alla med miljöombyte och lära känna nya och om man känner att man har fått en viss roll i klassen så kan man nu få chansen att få en annan. Folk kommer inte ha lika mycket förutfattade meningar om en. Men Johan tycker att det verkar väldigt förstört för hans del.
Han blir så arg att han gör det han alltid gör när han är arg: lägger sig på sängen och stirrar upp i taket för att bygga worst case-scenarion i huvudet så att han är beredd på att möta det värsta. Är det någonting han hatar så är det överraskningar. Han funderar på varenda formulering som kan komma ur någons mun och på varenda kommentar funderar han ut ett svar på varenda dum kommentar som kanske kan komma. Om han är förberedd och vet vad som kommer hända så kommer det inte svida lika hårt.
Medan han ligger där i sängen och lägger sten på sten på axlarna och trycker ner sig själv så kommer Johan fram till att det sista han vill är att gå till skolan.
***
Som du kanske har märkt har jag påbörjat en ny följetong. Den här gången kommer vi träffa fyra kids som vi kommer följa. Hur länge och genom vad har jag ingen aning, men just nu presenteras alla pre-högstadiet, för det är där de kommer träffas och bilda sin egen trench coat mafia.
När alla är samlade kring bordet berättar Johans mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Det ligger en mördande tystnad över bordet, alla tittar på varandra som för att hitta ett uttryck i någon annans ansikte. Någonting som talar om hur man ska reagerar i en sådan här situation. Det finns ingen inövad mall och ingen av omkring bordet har lust att göra fel.
Till slut börjar Johan gråta, mamma börjar gråta, hans syster ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta och från pappa hörs en snyftning. Tafatt försöker de lägga armen om varandra för att trösta varandra men ingen vet riktigt hur de ska göra. Är allting slut nu? Får pappa verkligen ta på mamma när hon håller om sina barn. De ska ju trots allt skiljas. När de gråtit i fyrtiofem minuter gör de allesammans ansatser att sluta men Johan vet inte hur han ska göra. Nog för att det var svårt att förstå hur man gjorde i början av det hemska beskedet, hur slutar man? Han är ju inte färdig med att vara ledsen över det här hemska beslutet. Men just nu orkar han bara inte gråta mer.
Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.
Pappa Henrik försökte bo i en etta i miljonprogrammet och resten bodde kvar i villan. Det gick inte så bra för någon av de inblandade. Så småningom fick Henrik något teknikjobb i Södertälje så han flyttade till ett radhus, den familj han lämnat bakom sig flyttade också, fast till miljonprogrammet.
Att Pappa Henrik valde att flytta 100 kilometer ifrån sina barn var ingenting som skulle påverka hur mycket de skulle ses lovade han Johan. Johan minns hur hans pappa hade lovat det, han hade stoppat om Johan där han låg i sängen och kramat sin son god natt för första gången på ett år; kallade Johan sin ögonsten och lovade att de skulle ses oftare från och med nu.
Johan minns det fortfarande tydligt och det är dit han ibland längtar tillbaka. Den där villkorslösheten, att sakna tre tänder i munnen, skrapat upp knäna och komma hem med en hink med grodor. Det enda hans föräldrar gjorde var att visa vart han skulle ställa grodorna på baksidan sen gick de och hällde ut dem i ån på kvällen och till Johan sa dem att de hade rymt.
Henrik avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Johan och hans syster åkte dit mer och mer sällan, när pappa var i Japan var det svårt liksom. Mamma tog hand om syskonparet på Henriks, ibland syndes det att mamma var trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.
Johan tyckte bäst om när han och hans syster var sjuka från skolan samtidigt, då fick de hyra film och fick varsin serietidning. Efter ett tag slutade de vänta på att febern skulle tajma istället hade de ett system att när någon hade feber så var den andra tvungen att käka en halv tub tandkräm. På så sätt fick man en mild flourförgiftning och den önskvärda febern.
En gång kommer Johan speciellt ihåg, det var den gången då de hyrde alla tre Star Wars-filmerna från 70-talet och sträckglodde dem. Johans syster, Mika, gillar egentligen inte sci-fi eller rymdskepp men han satt bredvid henne i soffan och berättade allting om Darth Vader och hur allting hängde ihop med Anakin Skywalker. Straffet för att han fick välja film var att han fick blanda saft och poppa popcorn hela dagen.
Pappa avancerade i företaget och ibland fick Johan och Mika japanskt godis som plåster på såren. Och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl, ingen åt godisen av annat än artighet. Presenterna botade inte problemet med att pappa faktiskt var borta; syskonen längtade tillbaka till de helger då de åkt rullerblades på plattan och Johan körde in i en tant av misstag. Hon trillade nästan baklänges och slog i bakhuvudet efter det fick de lite kalla fötter och packade ihop för dagen. Istället för det här så blev det mutor från Henriks utlandsresor eller Men In Black och massa godis medan han själv satt framför datorn och jobbade.
Samtidigt som de blev mutade med socker så vägrade Henrik betala för Mikas jeansjacka. Hon behövde den verkligen, Johan minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit ut och syskonen hade brottats ute vid vår koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Där stod de två med munnen öppen och såg ut som två fågelholkar. Johan såg till att de tog cyklarna ner på stan och såg ut en ny jeansjacka. Den var så snygg, den hade stor örn på ena sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade Mika senare bort och sydde dit upp och ned).
Men Henrik tittade mamman i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minsann räknat på alla mammans bidrag och hennes lön och hon lurades bara minsann när hon sa att hon behövde pengar. (Henrik hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där jackan, Mikas vinterjacka blev för varm till slut.
***
Telefonen ringer och Johan hasar sig från datorn till telefonen.
-Stenhage
-Hej, har du någon vuxen hemma som jag kan få prata med.
-Vänta lite.
I telefonen hörs en röst som talar skånska och Johan undrar om de verkligen känner någon som är skåning. Mamman och Johnny sitter kvar vid matbordet och äter fortfarande, söndagsmiddag och allt. Snacka om prestationsångest när man gör söndagsstek i flera timmar för att Johnnys föräldrar ska komma.
-Du har telefon. Eller någon av er har.
Fem minuter senare sliter mamman upp dörren till ditt rum och ser helt jävla vansinnig ut. Vad faan, tror hon att hon gör, knacka…
Johan hinner inte påpeka det innan hon tar till orda.
-FÖR I HELVETE. Va fan tror du att du pysslar med? Varför får jag ett samtal om att du har snattat på ICA? Har inte vi pratat om det här? VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?
Tillbaka stirrar ett par ögon och en öppen mun. I sitt huvud försöker Johan gå igenom den senaste tidens händelser. Han har faktiskt inte snattat någonting på flera månader.
-Jag jag jag jag jag, jag vet inte, jag har ingen aning. Jag har inte snattat på Ica, jag lovar. Mamma, jag har verkligen inte gjort det. Jag lovar. Vem var det som sa det?
Hon skriker och tonåringen försöker resonera, men Johan är mest vettskrämd egentligen men ju mer de diskuterar desto mer går det upp för henne att han nog faktiskt inte har gjort det. Dessutom hade han i telefonen sagt att det här var tredje gången och mamman hade inte hört om de två andra. När hon börjar lugna ner sig och har kramat om den vettskrämda varelsen klart och bett om ursäkt uppstår det en pinsam tystnad och de både tänker samma sak. Hur förklarar vi det här för Johnnys föräldrar?
Mamma beslutar sig för att ringa och dubbelkolla det här med ICA så att de kan vara säkra på att någon busringde. Så var det ju såklart, det bestämmer sig både Johan och mamman för så där ansträngt. Men det ringer hon och kollar för säkerhets skull imorgon. Nu gäller det att lugna middagsgästerna och faktiskt ge sken av att ingen närt en ligist vid sin barm!
Johan sitter kvar på rummet, det här har han verkligen ingen lust att höra. Det hela känns så jävla orättvist. Så jävla skitkul att någon ringer hem till honom och säger att han snattar. Han undrar om det är sådant folk tror om honom? Tror de att han stjäl saker? Varför vill folk göra sådant här mot honom? Han tänker efter, han är ju faktiskt inte osams med någon. Även om det kanske skulle vara svårt i hans fall. Han känner ju trots allt inte så många.
En ilning går genom hela kroppen och Johan blir nervös. Om några dagar börjar skolan. Tänk om alla hans nya klasskamrater tror det här, tänk om alla vet om det här. Varenda muskel i kroppen spänner sig och han känner hur han blir mindre och mindre. HELVETE.
På skrivbordet ligger klasslistan för 7C och han tar fram den för att kolla hur många i hans gamla klass som han känner igen. Hanna, Johan, Maja, Karl, Johannes, Jim, Sandra… de här namnen betyder ingenting. Det är ju standard att man inte går i samma klass i sexan som i sjuan. Fröken förklarade det med att det är bra för alla med miljöombyte och lära känna nya och om man känner att man har fått en viss roll i klassen så kan man nu få chansen att få en annan. Folk kommer inte ha lika mycket förutfattade meningar om en. Men Johan tycker att det verkar väldigt förstört för hans del.
Han blir så arg att han gör det han alltid gör när han är arg: lägger sig på sängen och stirrar upp i taket för att bygga worst case-scenarion i huvudet så att han är beredd på att möta det värsta. Är det någonting han hatar så är det överraskningar. Han funderar på varenda formulering som kan komma ur någons mun och på varenda kommentar funderar han ut ett svar på varenda dum kommentar som kanske kan komma. Om han är förberedd och vet vad som kommer hända så kommer det inte svida lika hårt.
Medan han ligger där i sängen och lägger sten på sten på axlarna och trycker ner sig själv så kommer Johan fram till att det sista han vill är att gå till skolan.
***
Som du kanske har märkt har jag påbörjat en ny följetong. Den här gången kommer vi träffa fyra kids som vi kommer följa. Hur länge och genom vad har jag ingen aning, men just nu presenteras alla pre-högstadiet, för det är där de kommer träffas och bilda sin egen trench coat mafia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
