Alvedon, Sobril, Importal Ex-Lax, Ebixa och Connoisseur

Där låg den. Jag hade aldrig sett den förut. Connoisseur. Hur uttalas det? Konisör? Koonnääsöööör! Tror jag. Fyra års skolfranska letar sig fram från skrymslen i hjärnbarken.

Jag är på en vårdcentral, mig är det inget större fel på. Jag är lite bakfull så det var ganska tacksamt när jag fick följa med Gerd till läkaren. Det betyder att jag måste sitta i en taxi, inte glömma tanten, ta en lapp, betala avgiften för att fabror doktorn ska stirra henne i halsen och säga PSYKISKT. Inte så jobbigt. Jag överräcker en lapp där hennes mediciner är uppskrivna; Alvedon, Sobril, Importal Ex-Lax, Ebixa och ett par pillersorter till. Doktorn kommer nicka, harkla sig lite och sedan säga att enda felet på tenten är att hon är dement. Jag får tillbaks medicinlappen, en till rapport där doktorn skrivit helt åt helvete. Exakt så kommer det bli.

Men just nu sitter vi i väntrummet på vårdcentralen och där ligger den framför mig. Tidningen. Connoisseur. Det är faktiskt en gratistidning. Jag borde inte bli så förvånad att den ligger bland Metro och Hemmets Journal.

Det som är så speciellt med Koonnääsöööör! är att den är bara gratis för vissa människor; de med 1,2 mille i nettoinkomst eller om man har fem mille skräpandes på banken (Visste ni att Connoisseur faktiskt säljs på blocket för flera tusenlappar av folk som vill imitera rikedom?). Och här ligger den nonchalant slängd på en OFFENTLIG vårdcentral.

Jag plockar upp den, börjar bläddra i den, försiktigt försiktigt. Litegrann som om någon skulle se på mig att jag inte hade massa pengar på banken eller var speciellt högavlönad och komma fram och skälla på mig för att jag läste en sådan fin tidning.

Det första som möter mig är Peder Lamm på en siluettbild och som i en krönika talar om att te är en dryck för finsmakare minnsann. Gäspgäspgäsp. Och så är hela innehållet: "vilken MBA ska jag välja?" "Segelbåt med stil 2008" "Golf yada yada".

Men det finns ett intressant uppslag i tidningen som jag fastnar länge på. Jag berundar, jag fnissar, jag fascineras. Vad har överklassen på de sidor som motsvarar lokaltidningens: behöver-du-en-hantverkare-sidor?

Kapitalförvaltning, kristallkronor, plastikkirurgi, och vad står det... m a r...

GERD ANDERSSON, NU ÄR DET DIN TUR säger en stram röst. PANG! Jag smäller ihop tidningen. Jag letar rätt på Gerd. Hon står framför akvariet och namnger fiskarna. Vi följer den vita rocken, förbi Connoisseur och in till en ny manifestering av klass.

Tanten har ont någonstans i halsen tror vi, hon har ätit konstigt senaste veckan, mest druckit förklarar jag för doktorn. Han nickar, petar in något som ser ut som en nagelfil. Medans han gräver runt och tanten viftar för fulla muggar så tittar jag på pedagogiska bilder om hur man ska hålla sina barn när dem ska bli undersökta.

"Jävla... jävla... men det var väl hujeda! oh! oh! AAAJ!" spottar tanten
Jag suckar. Jävla doktor, legitimation på postorder, tänker jag. Jag reser mig upp och ställer mig framför Gerd.
"Hej, hej Gerd. Titta mig i ögonen. Nej nej nej nej, inte på han, titta på mig hääääääär ska du titta. Också så gör vi så här. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, ut med tungan. Nu gör vi det tillsammans, AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA".
Låtsasdoktorn vevar lite till i käften och låtsas undersöka något. Han ser väldigt bekymrad ut.
"Gerd? Gerd? Gerd? Hör du mig? Kan du dricka lite vatten, svääääääälja liksom?" säger låtsasdoktorn.
Gerd tar emot koppen, dricker, gurglar, börjer sig framåt, kastar huvudet bakåt för att luta det åt vänster och svälja. Proceduren upprepas.
Låtsasdoktorn fäller sitt omdöme:
"Gerd här är ju dement och då kan ju vissa saker bli lite konstiga med tiden då demensen försämras. Jag tror att det här är psykiskt, hon kan ju uppenbarligen svälja och jag ser inga fysiska fel."

För att gottgöra att han inte hittade hennes sväljproblem så blåser han rent hennes öron på vax. Gerd viftar igen.
"Det låter i örat, FRÄÄÄÄÄS, FRÄÄÄÄS, FRÄÄÄS låter det, oooohhh, aaahhh, meeeeeen nääääe, kära doktorn!"

Det här är manifestationen av den vita rockens makt. Läkarens makt och patientens charader. Det är ett helvete att åka till vita gamla manliga läkare. Den generationen som vårdas nu på äldreboenden växte upp med läkaren som gud och jesus på samma gång. Läkaren, kan allt, vet allt, och för läkaren måste man uppföra sig. Inget pjosk! Gerd sväljer fast hon inte kan hemma, vårdtagare som vägrar öppna munnen för tandborsten gapar glatt för tandläkaren och oroliga patienter sitter längre på sin stol än vanligt. Farbror doktorn är ju här. Men vem faan skulle inte svälja, gapa och sitta jävligt still när man växt upp med den läkarkår som tvångssteriliserade folk på pin kiv, spärrade in människor godtyckligt på mentalinstitutioner och testade den nya tekniken: lobotomi på dem motsträviga.

Jag och Gerd tar en taxi till äldreboendet. Hon äter inte, sväljer ingenting och irrar runt i korridoren. Det är inte psykiskt, hon klagar över att hon är hungrig och pekar på halsen. ONTONTONTONTONT. Ingen vet något. Gerd irrar. Jag går hem.