Att söka jobb

Jag sitter på anställningsintervju och har förberett mig ordentligt. Hemma har jag blivit intervjuad av min sambo som slagit upp de vanligaste frågorna vid en anställningsintervju på internet. Vi har tränat på att inte ta i hand som någon jävla slapp kuk utan ett självsäkert handslag som signalerar ”hej, här kommer jag och jag vet precis vem jag är och varför ni vill ha mig” utan att ha för mycket attityd, förstås.

Jag har klätt alla mina förmågor med deras ord. För jag som inte har ett slappt jävla kuk-handslag längre är numera ambitiös, positiv och problemlösande. Jag sa det ett par gånger innan jag gick hit men orden verkar inte passa i min mun. Jag kände mig som ett nyhetsankare som glor in i kameran för att läsa sina inövade rader som flimrar förbi. Orden var som sådana där runda och fyrkantiga klossar som ska in i runda och fyrkantiga hål, jag har bara tringelformad mun. Fyrkanterna och cirklarna kom ut alldeles tillknycklade. Som små cp-barn studsade de ur min strupe.

Dagen till ära har jag köpt nya kläder, ja, jag beter mig som ett riktigt jävla tjänstehjon som har blivit uppbjuden till direktörn. Tackade artigt som faan när jag blev bjuden på kaffeautomatkaffe och en risig jävla eldoradokaka.

”Ja, tack. Den ser jättegod ut, kaffet tar jag svart.”

Jag gillar inte ens svart kaffe, jag vill ha mjölk i. Men jag vill vara så jävla inställsam och inte alls vara till besvär. Egentligen är jag en person som trycker röven mot min sambo och fiser på honom och han trycker sina äckelpäckelstrumpor i ansiktet på mig som hämnd och jag häller kallt vatten på honom i duschen. Vad jag har gemensamt med den här idioten som dricker svart kaffe har jag ingen aning om.
Att söka jobb är att låna någon annans språk och tvinga sig in i det, att göra det till en del av sig själv även om det är undanskymd del som man sällan använder. Hur stor del språket blir utav dig beror förmodligen inte på dig själv utan var du arbetar. På en vårdavdelning vadandes i alvedon, kiss och bajs så blir du förmodligen inte speciellt intresserad av engagemang och projektledning men om du istället jobbar som lärare, programmerare eller jobbcoach så kommer du använda dig av deras språk för att bringa ordning i verkligheten. Du kommer behöva engagemang för att göra det du är anställd för, du kommer behöva att folk på kontroret tar lite jävla ansvar och du tänker att skulden för ett misslyckande kommer skrivas upp på ditt konto. Till slut kommer du formas såsom du skrev i ditt personliga brev om du inte slutar i tid, det du skrev är den självuppfyllande profetia som du kan tänka dig att bli.

Precis som kungen sitter på sin tron och domaren avkunnar domar i sin peruk kommer jag att sitta bakom ett skrivbord och avlägga rapporter fantiserar jag. Om jag någonsin blir tillräckligt viktig kommer jag sitta i ett eget rum som en burfågel där någon ser genom glasdörrarna om jag kliar mig på fittan, i ett alldeles eget panoptikon, övervakad av alla runt omkring mig. Och jag kan övervaka dem för jag kommer vända alla deras skärmar mot min glasdörr. Men jag sitter där och är head of the department, överhuvudet. De andra under mig kommer vara låghuvuden, underlägsna och hela min fritid kommer gå åt att försöka lista ut vilka karriäristerna är. De är de som försöker resa sig från marken och ta min plats och för att lyckas måste de se till att aldrig bli upptäckta eller hoppas på att jag vandrar uppåt och väljer just någon av dem till efterträdare i mitt forna furstendöme. I nacken på oss alla andas osäkerheten och ångesten. Tillsammans i lunchrummet haglar strategierna för att stå ut med det: ”Om jag gör något är det ju bra att det kommer upp till ytan”, ”Jag har inget att dölja, jag förtjänar min lön”, ”Man kan ju själv styra hur mycket lön man vill ha beroende på hur man presterar”. Det är en västerländsk arbetsyoga, man upprepar tills man tagit orden till sig och blivit ett med dem.

”Hur skulle du beskriva dig själv?”
”Jag är stresstålig och kan prioritera i sådana situationer, jag är en idéspruta och gillar struktur men har inte ett pedantiskt skrivbord.”

När jag kommer börja leta fel på min arbetsplats så kommer jag ha glömt bort mitt egna språk, missnöjets språk som jag tidigare talade på mina arbetsplatser. Jag kommer bara ha deras språk i mun. Jag kommer undra varför jag inte orkar prestera längre, varför jag är så lättirriterad och vad det som är gör att jag inte trivs. När jag tittar på teve kommer jag plötsligt börja gråta och sen torka bort sminkfläcken på den dyra soffan. Kanske kommer jag ta hjälp av alla de yrkeskategorier som skapat för oss ängsliga kontorsjobbare; hemhjälp, personliga tränare, livscoacher, personal shopper och diverse pedagoger. Arbetet kommer göra mig så osjälvständig att jag inte ens kommer kunna städa mitt eget hem utan piga och världen te sig så förvirrande att jag tror att mina egna känslor är farliga och inte går att lita på. Och som lösning kommer det alltid finnas en expert jag kan betala.
Sociologer ägnar stor tid åt ditt och mitt beteende på arbetsplatsen. De undrar varför vi inte gör som vi blir tillsagda, hur vi tycker om att blir styrda och hur vi kan producera högst resultat. Det finns en mängd olika modeller för det här som styr hur vi blir styrda. Jan Carlzon, VD på SAS, skrev boken ”Riv pyramiderna!” där han förordade platta modeller och mycket ansvar till individerna och några år senare kom svaret från sociologerna i bokform och hette ”Bygg pyramiderna!”. Stukturlöshetens tyranni som management tyckte man var alltför naivt och fungerande dåligt.

Det löpande bandet har förklarats passé, kommit tillbaka, slängt på historiens sophög och recyklats. På sjuttiotalet kom sociologerna fram till att effektiviteten var det som skulle sitta högst upp på piedestalen och tog fram MTM-systemet där tidstudiemän mätte hur lång tid ett arbetsmoment tog för att sedan effektivisera de små handgreppen. Mindre Till Mat kallade arbetarna det och LO anställde egna tidsstudiemän eftersom den fackliga överenskommelsen byggde på att man bytte effektivitetsökningar mot löneökningar.

Sociologerna är ofta först med att upptäcka nya företeelserna på arbetsplatserna, sådant som varenda en vetat om hur länge som helst men först efter noggranna studier upphöjs till det medvetna språkets nivå. Kanske har de på golvet redan gett det ett namn men det spelar ingen roll, det är först nu som det kan talas om. Det är först nu chefen kan uttala det och avskeda folk med det nya sociologordet som anledning. Med det nya ordet kan det skrivas lagar om hur man får bete sig på en arbetsplats egentligen.

När den franska revolutionen sipprade in i Sverige var det ett problem att lagarna inte var skrivna för de bråk som de höll på med ute vid sågverken. I Sverige städades skråsystemet bort och adelns makt och in kom med saker som fri handel och rätt till fria sammanslutningar det vill säga att starta företag. Problemet var ju att strejkerna också var fria sammanslutningar, den nya logiken var svår. Precis som det stod individen att ta vilket jobb den behagade till den överenskomna lönen så fick fabrikören bjuda arbete till vilket pris som helst. Ett fritt avtal som båda parterna var överens om. Med denna logik var det svårt att bemöta strejkerna eftersom de var fria sammanslutningar av arbetare som ville ha ett nytt fritt avtal, fabrikören borde hitta andra arbetare som ville jobba till det föreslagna lönen eller höja lönen. Det var ju den fria marknaden som man så länge förordat från företagarhåll och såsom den franska revolutionen argumenterade för.

1879 bröt sundsvallsstrejken ut när lönehöjningarna uteblivit trots att Träpatronerna fått nödlån på tre miljoner av staten, de var 5000 som mest som inte gick till arbetet och istället befann sig på bönemöten och höll sig nyktra. Träpatronerna argumenterade att strejkledarna tvingat ut folk i strejk och på så sätt bröt strejken mot de fria avtalens idé, på mötet där sådana synpunkterna svarade arbetarna med att be alla som strejkade frivilligt skulle räcka upp händerna och alla händer sträcktes upp. Läget var låst och militären kallades in samt landshövdingen Curry. Curry Treffenberg. Med ett så fånigt namn är det svårt att veta om han togs på allvar eller inte.

Men vare sig böner eller Gud hjälpte mot Currys hot den tredje juni. Han ställde militären bakom sig och sa att de strejkande skulle betraktas som lösdrivare och vräkas från skogsbolagens bostäder om de inte genast återgick till arbetet. Om de ställde till med någon oreda så skulle han skjuta på dem eller spärra in dem på tukthus såsom man gjorde med lösdrivare. Den 5e juni var strejken krossad.

Currys, patronernas, fabrikörernas och statens problem var avsaknaden av lagen. De hade ingen lag som de kunde använda mot de bråkiga utan var tvungen till vissa krumbukter rent legalt för att få resonemangen att någorlunda bita på arbetarna. Trots att Dagens Nyheter knappast var för strjker så tyckte man att arbetarnas rätt till att inställa arbetet var deras rättighet och fick de inte det så skulle hela idén om fria sammanslutningar hotas.

De tyckte inte de som var utsatta för strjkerna. De tyckte att deras språk behövde fästas på papper och det behövde ett nytt rätt och fel för att kunna ordna samhället på de sättet de hade formulerat sig. Ett samhälle med entreprenörer, fri företagsamhet och evig avkastning.De grep efter de halmstrån de hade och upprättade lagen om skydd för arbetsvilliga. De första fröet till alla de regler som du och jag lever under varje dag. Deras stora seger och idé var kollektivavtalet då de effektivt kunde avväpna fackföreningarna i en överenskommen period.

En lag kommer till på följande sätt: idé, förslag, utredning, betänkande, proposition, lagrådsremiss och till slut en tillämpbar lagtext. Att dela uppverkligheten i vad som är lagligt och olagligt är svår process, det är många linjer som ska dras i sanden och egentligen kan man säga att juridiken dras med samma problem som matematiken gör. Eller ja, som ett språk för verkligheten. Är man sjuk när man har 37.5 grader feber? När man har 38? Är man frisk då när man har 37.9 grader? Man kan argumentera att det där är upp till indiven att känna efter men den dagen du står framför din doktor som avgör om du är sjuk enligt försäkringskassans doktrin spelar det roll. På samma sätt framstår Jan Björklunds skola med ordningsbetyg och betygshierarkier som ett mätinstrument på det omätbara? Vad är kunskap? Hur mäter vi det? Vad säger dig ett VG i Geografi B? Kan man inte tala Svenska om man får IG i det ämnet?

Verkligheten beskrivs i abstraktioner och modeller men människor är högst reella. Ett barn som nyss lärt sig skilja på blått och turkost kommer se flera turkosa färger. I språket talar vi hela tiden i dessa abstraktioner och vi tänker med hjälp av språk och dramatiserar omgivning med det. Att man håller sig på mattan betyder ju inte att man från och med nu spenderar sin tid på två kvadratmeter vävd yta. Att ett företag söker en spindel i nätet betyder inte att man behöver utöka terrariet. Det fattar vi. Men lagen kan inte hålla sig med sådana uttryck, den måste vara absolut och omöjligt tvetydig. Om det ens går att vara tydlig i språket, att uttrycka en sak är att säga att det samtidigt finns en annan. När vi höjer upp någonting till skyarna så säger vi samtidigt att de andra också finns. Lagen brottas med den här dualismen, när övergår någonting positivt till att bli det där andra negativa. Vart går skillnaden mellan de två? Hur vet man det? Det allmänna rättsmedvetandet sa min lärare. Det gjorde mig inte klokare.

En lag ska vara myndig, den ska blicka ner, den kommer vara full av invändningar, undantag och har tänkt på alla eventualiteter. Den innehåller slutligen Det Som Inte Går Att Säga Emot och Sanningen.

Men lagen kan inte utövas av vem som helst. Så länge lagen funnits har det också funnits institutioner och ritualer för domens avkunnande. Först utgick den från högre makter och utövades av religionens präster för att på senare dagar fastställas av en domstol. Ordet lag betyder ”något grundläggande”. Men någonting som är så grundläggande kan inte utövas av hur som helst, det kräver ett speciellt rum, speciella blanketter och utbildad personal.

Brottslingen är inte dömd för en domaren avkunnar domen för brottet som ska bevisats i domstolen. Hur domen ska avtalas styrs av redan fördefinierade meningar som domaren ska använda. Men att döma strejkande är inte någonting svensk domstol befattar sig. För att handskas med detta tillsattes istället Arbetsdomstolen som består av jurister, LO-ombudsmän och företrädare för näringslivet. Här avkunnas Sanningen inte endast av utbildade lagkunniga utan även arbetslivet självt. Det är som ett tyst erkännande att lagen inte riktigt räcker till.

Språket hägnas in, skrivs in i speciella böcker och vi avkrävs att lyda de här regleringarna och annars vara beredd på att ta konsekvenserna. Men för att de lärda ska veta vad de ska skriva i sina böcker, utredningar och lagar så behöver de sociologerna ty annars skulle de stå där chanslösa att lösa problemen med produktiviteten.

Och med denna cirkel av åtgärder och förlopp så tvingas vi använda deras språk och de bygger kontinuerligt ut det. Men det är faktiskt du och jag som bygger det. Vi bygger det genom att sätta oss på tvären, läsa romaner på dass eller bara smita hem tidigare. Det är någon som snackat skit om företaget på fritiden så de tvingar oss att skriva på en lojalitetsklausul. De har tillgång till språket och förändrar verkligheten med hjälp utav det medan vi har tillgång till allt det som de faktiskt händer.

Telefonen ringer tre dagar senare.

”Tyvärr, vi har hittat någon bättre lämpad för tjänsten.”

Och allting rasar ihop. Glasdörren går sönder med ett kras, mitt skrivbord bara krymper och medarbetarna försvinner en efter en. Och genast börjar osäkerheten gro. Vad gjorde jag för fel? Vad tyckte de inte om mig? Mina meriter? Mitt utseende? Min attityd? Hörde de att alla fyrkantsorden kom ut ur en triangelmun?

Att söka jobb är att söka sig tillbaks till sin tid som tonåring och känn sig utvärderad vart man än går och man oroar sig för hur man ska passa in. Det är språket och anpassningens win-win, om du blir anställd så ska du tala ett visst språk och duger du inte så börjar du nagelfara dig själv och gör du inte det ordentligt sätter arbetsförmedlingen in det hårda artilleriet: jobbcoachen. Den lär oss att tala, tänka och visualisera målet rätt. Den lär oss den nya arbetsmarknaden, det är som en stor indoktrineringskampanj från staten där vi tvingas ha kontakt med någon överenergisk, positiv och ganska dum person som ska hjälpa oss med CV’t och inte är mottaglig för argument som att det inte finns jobb just nu. ”Den moderna arbetstagaren skapar sina egna jobb” står det i metro och din jobbcoach har garanterat sparat utklippet.

Vi lever i en värld där ingenting är dåligt, där de arbetslösa är avskaffande till förmån för de arbetssökande och de enda krig som bedrivs är preventiva krig där man låter oss förstå att om de inte ingrep så skulle allting bara bli värre. Inte ens de utförsäkrade får vara utförsäkrade, de är nollklassade. Det är i alla fall på plusminusnoll istället för att att det låter som man är utanför försäkringssystemet. Man kanske kan säga att dagens läkarkår är tidsoptimister när det gäller tillfrisknandet istället för nonchalanta mot de människor de ska vårda. Då låter det ju positivt om inte annat.

Meningen ”du duger inte till jobbet” ekar i mitt huvud dag efter dag efter anställnings intervjun. Jag lyckas inte alls omvända det till en positiv klang, jag lyckas inte höra hur jag ska bli taggad att söka fler jobb efter en besvikelse.

Du duger inte till jobbet. Själva strukturen av vår grammatik kräver tre saker av oss, vem gör vad mot vadå och ibland noteras också en tidsangivelse. Det är som om hela språket är byggt för att utkräva ansvar. Det är som en skolbok där vi bara behöver fylla i de tomma luckorna. En tankens pepparkaksform där det uttryckta är som små stjärnor, bockar, gummor, hjärtan, månar är de tankar som kan formuleras. En del akademiker med språket som inriktning säger att en erfarenhet finns inte i vårt medvetande förens vi formulerat den.

I språket finns också en massa rester från svunna tider som vi inte tänker på men ändå tvingas leva med de gamla tankemönstren. Låt mig ta ett exempel så att läsaren tror mig. Jag ljuger inte, även språk bara är någonting man bara slänger ur sig så är det fyllt med så mycket att jag tycker är värt att nysta upp.

All historia börjar med de gamla grekerna men vi börjar istället med de gamla romarna. De duger. När man hos romarna i lag kulle definiera vad som var en fri person och vad denne fick göra så formulerade man sig så att frihet det var när man fick göra vad man ville förutom det lagen förbjöd. En ganska dålig formulering som härrörde hur man såg på egendom i den romerska straffrätten. Någon som ägde någonting hade full makt över det exempelvis såsom en herre ägde sina slavar.

Frihet är alltså äganderätten över dig själv förutom det förbjudna. Och friheten vi fick från romarriket var att vi fick äga vår frihet, alltså, herre och slav ryms nu i en istället för två. En del menar att den här definitionen är anledningen till att vi så gärna separerar oss i kropp och sinne. Kroppen som åtlyder sinnet. En författare som heter Judith Butler skriver i sin bok att separationen av kroppen och sinnet återfinns hos de människor som gör sig redo för underordning. En sådan idé gör att vi masar oss till jobbet med ont i kroppen för att vi ska betala hyran men inte uppfattar oss som slavar.

De mänskliga rättigheterna då? De bygger ju på att vi har ett okränkbart värde som vi aldrig kan sälja, hyra ut eller bli av med. Slavägaren Thomas Jeffersson, författare till USA:s självständighetsförklaring, skrev bland annat raden ”vi är begåvade med vissa obestridbara rättigheter”. Men varje försöka att tillämpa det här skapar oändliga paradoxer. Varför får man inte äga människor men spärra in dem i fängelse och tvinga dem att arbeta? Om alla är okränkbart lika värda varför dör en del människor i väntan på vård? Vad betyder rätten till oss själva? Vem är fri?
När jag söker jobb är jag herre över alla lediga jobb på arbetsförmedlingen. Jag tittar på annonserna, väljer bort bort de jag tycker låter tråkiga och skriver och skickar in mina papper till de annonser som får mig att hoppas.Friheten är att välja, men valfriheten lastar allt ansvar på en. Man kunde valt annorlunda bättre, mer fördelaktigt, varit mer aktiv. Kanske är mitt jobbsökande bara slaveri under min frihet?

Jag lutar mig över tevesoffan till min jacka, fiskar upp tamponger ur fickan som det står ”frihet i en liten ask” och går in på toaletten för att trycka upp tre och en halvcentimeter blodstoppande frihet i mitt underliv.

Tintin: Uppropet

Egentligen borde jag ha sett stormsvalorna redan på uppropet i sjuan. De fanns där tydligt för vem som helst att se men det var nog lättare för fröken att tänka att vi var en alldeles vanlig klass. En sådan klass som hon haft hand om hur många gånger som helst förut.

På sifferbetygens tid så sa man att en helt sådan normal klass bestod av 10 procent ettor och lika många procent femmor. Jag minns inte riktigt om fröken sa att det var 20 procent tvåor och fyror men jag vet att de flesta fick en trea. Hon berättade för oss att betygen nu var bättre utformade ty de var kunskapsorienterade. Alla i klassen kunde få MVG om vi bara kämpade tillräckligt hårt. Alla kunde blir rockstjärnor och lyckade. Betygssystemet sa att vi alla nu var oskrivna blad och att vi själva bestämde hur långt vi skulle gå. Från att staten indelat oss i kategorier efter statistik skulle vi nu låtsas om som ingen bakgrund eller statistik existerade. Det enda som skulle existera var framtiden, vart vi kom ifrån och vad gjort fanns inte. Eller åtminstone skulle det inte påverkas där vi nu stod på ruta ett.

Uppropet var en konstig blandning av en din-egen-lyckas-smed-retorik och information att ingen såg när min klasskompis, Jim, klottrade "Negrer luktar illa" på bänken. Jim var ful. Tänk dig en spenslig trettonårig kille med brynja och flanellskjorta. Precis så som man ondgör sig över tjejer som sminkar sig för tidigt så borde någon uppmärksammat Jims brådmognad.

De flesta i klassen kom från utkanterna av staden och jag kände inte någon. Inte för att det gjorde mig någonting, jag hoppades på att jag skulle slippa alla referenser till Hergé och Tintin-böckerna. Att mina bästisar skulle slippa kallas Milou efter hunden och kapten Haddock efter den försupne mannen.

Att gå och äta första dagen är alltid det värsta på ett nytt ställe. Jag kommer nog aldrig riktigt komma över det. Hur gammal jag än blir. När jag hamnat på ålderdomshemmet så kommer jag bäva den första timmarna för att behöva gå till matsalen. Den ångesten kändes ordentligt den här dagen.

På lunchen kristalliserar sig strukturen i klassen ut sig. Vem som umgås med vem och vilka gäng som uppstår. Det värsta är att alla är desperata och pratar med forcerad artighet, slumpen avgör hur man placerar sig i matsalen och man vet att de som man sitter med i "maten" kommer vara de som man kommer umgås med första veckan innan man hittat kompisar som man själv valt. Det är helt otänkbart med en strategi som går ut på att vara själv. Att vara själv första veckan är att bjuda ut sig själv till högstbjudande mobbare. Det är att ställa sig i maten och skrika till hela skolan: JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET ATT JAG INTE KAN UMGÅS MED FOLK. ALLA HATAR MIG. JAG ÄR SJUK I HUVUDET KNÄPP KOM HIT Å RETA MIG. DOPPA MIG I TOALETTEN. Exakt det meddelandet skickar du ut till din omvärld när du med lätta steg glider undan konversationer och står med nedböjt huvud och väntar på att läraren ska öppna dörren till lektionen.

Jag bävade verkligen inför lunchen denna uppropsdag. Helst av allt hoppades jag på att vi skulle ha en kort första skoldag och skickas hem innan lunch. Men allt det skulle betyda är att problemet sköts upp till imorgon. Jag kollar mig runt i klassrummet. I ena hörnet sitter en tjej med block och penna upplagt framför sig. Hon heter Jenny, jag bestämmer mig i samma ögonblick som jag ser henne att hon är en plugghäst. Hon är en rövslickande plugg häst som alltid är redo för läxor. Jag ser det på hennes hållning och på hennes hästsvans men mest syns det på hennes präktiga präktiga pennskrin i grönt med påsydda utskurna grodor i filt.

Min blick vandrar vidare och jag ser en tjej sitta längst inne i hörnet. Hon har inte krypit undan i hörnet utan hon har placerat ryggen mot väggen och benen på den tomma stolen bredvid henne. Det ser avslappnat av ut men jag tänker mig att hon nog är dryg. Hon har jazzbyxor och en oxblodsröd Fruit Of The Loom-tröja. En sådan som jag vill ha. En sådan som alla hade utom jag kändes det som. Jag fick inga adidasbyxor med knappar på sidan året innan eftersom mamma tycker "att mjukisbyxor har man inte i skolan, det är inte kläder". Det kändes som hopplöst omodernt för en 13åring och mitt sug efter märken var stort. Det är ju en sådan enkel grej för att höra hemma: köpa en standardiserad tröja med en logga. Det är som en sköld eller ja, till en viss del. Någon borde göra ett rollspel av högstadiet. Nu säger de åt hörntjejen att spotta ut tuggummit. Carolina hette hon tydligen.

I en klunga sitter fyra killar som verkar komma från samma håla utanför staden. De skämtade med varandra innan vi gick in på uppropet och nu sitter de bredvid varandra. En är tjock, två är fula och den sista ser rätt alldagligt ut men hans tröja med ett Kiviks-marknad visdomsord drar ner helhetsintrycket. "Ät gul snö - det kan vara öl!"

Den sista klumpen min blick sveper över är Buffaloskor-tjejerna. Buffaloskor är en slags platåsko kombinerad med en sneaker. Buffalo var ett märke som var riktigt hett men de skorna kostade uppåt tusen kronor. Ett annat märke som också var accepterat var Strange. De gjorde platåsneakersen lite färgglada, oftast svar de svarta med en accentfärg så som röd eller turkos. Man valde accentfärg efter ens favoritfärg. Att han accentfärg rosa tyckte jag kändes patetiskt och förutsägbart. Nästan lite barnsligt. Jag hade inga platåsneakers och var givetvis avundssjuk.

Det ringer ut till lunch och fröken säger att vi ska ses i aulan efteråt. Där ska våra skåp delas ut och den som inte kommer dit kommer få de sämsta skåpen. Suck. Jag inser att jag inte har någonting annat och välja på än att dyka upp. För att undvika att försöka undvika situationen där jag står och tittar på alla bord för att försöka lista ut vilket det är socialt acceptabelt så stoppar jag snabbt ner papperna vi har fått utdelade och nästan rusar till matsalen.

Väl framme där hamnar jag bland de första i kön. Kön som sträcker sig väldigt långt och framme vid brickorna ligger orangea brickor, bestick i rostfritt stål och vita tallrikar. En del missfärgade av tidens tand. Det gäller att tycka de är äckliga. Brunt är äckligt. Det är smutsigt. Precis som sallad som är det minsta brun i kanterna är bajs. Om någon inte tar den översta tallriken så ska man som efter i kön inte heller göra det även om man inte ser någon synbar fläck som inte diskats bort eller en missfärgning. Gör man det så är man äcklig då tar man någons smutsiga tallrik ("Faan vad äckligt att du tar den tallriken, du vet ju inte varför jag inte tog den. Äckel-Henke tog i den förut vill stoppa hans äckel i munnen. MEN KNULLA HONOM DÅ!") Allt det här ska jag lära mig om några veckor, just idag tar jag en missfärgad tallrik men kommer undan med det. Ingen tänker på det eller noterar det. Alla är ynkligt rädda i kön till maten.

Matsalen är helt i tegel och utsmyckad med vad man får anta vara forna elevers konstnärliga tillkortakommanden i träslöjden. Det är uthuggna drakar av elever som inte riktigt tagit hänsyn till proportioner eller färgval. De hänger på skolans matsalsvägg så som föräldrar hänger upp teckningar av sina barn. I de teckningarna är det inte resultatet som räknas utan ansträngningen. Precis så är det här också. De tavlorna som hänger runt omkring oss i matsalen ska bli utsatta för en hel del påhopp när vi inte har någonting annat att prata om.

Jag lägger upp två potatisar, en halv slev kalops på min tallrik och lommar vidare till salladsbordet. Där tar jag en sked majs, en lite hög rivna morötter men låter bli kinakålssalladen. Typiskt skolbudgetsnålisar att göra sallad på kinakål. Portionen är mindre än vad jag annars brukar äta. Dels måste jag försäkra mig om matens kvalitet och dessutom vill jag se vad genomsnittet hos de andra tjejerna är. Att sticka ut är faan det sista jag vill just nu.

Vid ett tomt runt bord slår jag mig ner på en röd plaststol. Ur väskan jag bär med mig tar jag upp informationspapperna vi fick av fröken och läser. Jag stirrar på dem och försöker se nonchalant ut, hoppas på att någon sätter sig vid mitt bord. Det dröjer två evighetslånga minuter innan Carolina stolpar fram och sätter ner brickan med en smäll.

"Såg du vad Jim skrev på bänken?"
"Näe.."
"Negrer luktar illa. Han stavade säkert illa fel. Jag såg att han klottrade så jag kollade innan jag gick på lunch"
"Jaha. Vart bor du?"
"I stan. Jag kommer inte ifrån landet i alla fall. Förut gick jag på Långbergsskolan men jag ville inte gå högstadiet där. Sex år räckte tyckte mina föräldrar. Vart gick du innan?"
"På Oppebyskolan, jag har typ inte gått med några av de i klassen. Lite trist."
Våran konversation fortsätter och Carolina berättar också att hennes föräldrar tror hon har en chans till bättre utbildning på den här skolan. Du berättar om när du och Sven åkte lådbil. Carolina väsaer plötsligt till mig:

"Vet du att Linda i våran klass är Jims flickvän? Det var hon med glitterjazzbyxorna. Jävla lantisar."

Ur fickan tar hon fram en penna och skriver: Linda e en fjårtiz på bordet.

Jag reser mig och går bort med brickan och det finns antagligen en anledning till att Carolina går på här istället för på Långberg. Och den anledningen är nog inte bara hennes föräldrar. Det är svårt att inte gilla Carolina men jag tänker att det här antagligen kommer innebära en hel del problem när jag med hjälp av kniven skrapar ner matresterna från tallriken i en brun hink.

------------
I nästa del tar vi reda på vart det blev av Johan och Sven egentligen. Ses då!