Men walkin' 'long the railroad tracks
Goin' someplace there's no goin' back
The ghost of Tom Joad - Bruce Springsteen
The ghost of Tom Joad - Rage against the machine
Så känns det när jag sitter på tåget på väg till mitt jobb.
No goin' back.
Nu har jag satt mig och väntar på att tåget ska rycka till och starta färden. Jag ska åka tre stationer som tar en halvtimme, sedan tar jag pendeln fyra stationer, det tar tolv minuter och den sista biten som jag, det tar tio minuter.
Femtiotvå minuter allt som allt.
Samma sak tillbaka. Varje arbetsdag lägger jag 104 minuter på att ta mig fram och tillbaka. Ta det gånger fjorton. Multiplicera svaret med tolv = dystra siffror över spilld tid. (Räkna aldrig ut det, det är inte värt det)
Ibland tänker jag att arbetet är som ett avlatsbrev för att få leva. Priset för att få behov som boende, mat och förströelse tillgodosedda.
Avlatsbrevet var en katolsk medeltida uppfinning. Så här funkade det: En katolik begår en synd (fyyyyyy, inte ligga med grannens fru till exempel), gud blir förbannad, katoliken blir rädd och tänker faan bäst att bikta sig. Prästen i biktbåset lyssnar jättenoga, vältrar sig i detaljerna och bestämmer till sist en avlat = något man måste göra för att gud inte ska tycka att man är en hemsk människa längre. Det kunde vara allt från att be tre ave Maria till hårt kroppsarbete.
För att få in cash så sålde den katolska kyrkan avlatsbrev. Helt enkelt: en annan katolik gjorde din avlat, du blev förlåten och kunde get on with your life. Man betalade för att undkomma arbetet till Gud och ägna sig åt annat exempelvis lättja, nya synder och kanske andra grannens fru.
Där vi är just nu betalar vi med arbete för att få några få timmar för oss själva att leva som vi vill.
Varför säger jag inte att vi har allt annat utom åtta timmar om dagen för oss själva? För att då skulle jag ljuga. Varför går du och lägger dig i tid till exempel? För att orka jobba. Du tvättar dina kläder så att du har något att ta på dig när du ska till jobbet. Du tvättar dig under armarna för att inte lukta svett på jobbet (det skapar så dålig stämning). Du har roligt så att du slipper tänka på jobbet så att du kan gå till jobbet med ny energi. Vilka av de här timmarna tillhör egentligen dig? Vilka av de här timmarna utför du underhåll av arbetskraften (dvs dig själv) så att du kan fortsätta gå till arbetet även nästa dag? Ganska många.
Vem sa att slaveriet var förbi? Nu är det bara mer raffinerat; vi betalar med arbete för att få leva och de glor oss inte i munnen som man gjorde på slavarna, nu kräver de betyg och referenser.
Plötsligt rycker tåget till och börjar rulla. Bakom mig slår sig en man ner. Han har rött hår, manchesterbyxor och en sjal hafsigt slängd om halsen. Det är Bob Hansson.
Tyst hör jag hur han läser sina dikter innantill. Det verkar som om han övar inför någonting, jag gissar att det är något uppträdande han är på väg till.
Jag trycker huvudet mot sätet för att örat ska hamna lite närmare och jag ska höra. På väg ut från stationen hör jag honom viska om att mjukhångla med livet och att vända sitt anus mot solen och säga kör solen, kör!
Jag ler åt de barnsligt härliga formuleringarna som verkar så enkla. Men, inte för att jag är någon poet och inte heller kan jag räkna mig till dem som förstår poesi särskilt väl. Jag skulle nog inte heller säga att min litteraturkritik och förståelse är av den kaliber att jag kan skilja dålig poesi ifrån bra.
Men: Mjukhångla med livet? Är det inte lite väl tilltaget? Vi som säljer arbete mest dagarna i ända mjukhånglar väl sådär ofta med livet. Och än mindre känner man sig sådär härligt frigjord eller i fuck you-mode speciellt ofta att man känner något inför tanken att vända anus mot solen. Det är något provocerande med folk som får det att låta som att min enda issue i världen är att jag vill konsumera och att det räcker med att stanna upp och sakta ner så blir det bra.
Dessutom! Ska han säga liksom! Bob Hansson, tillåt mig presentera ditt avlatsbrev för att få dina timmar ifred. Du mjukhånglar inte med livet. (Och, OBS! den här analysen är gjord utifrån förutsättningarna att även om Bob äter, skiter och sover.)
Bobban gick på socialbidrag i sju år, ja, han var till och med en riktig looser eftersom han inte riktigt producerade värde i annan form än som inflationsbekämpare. Och inflationsbekämpare, alltså arbetslös, är ingenting som är speciellt högt värderat av vare sig högern, vänstern eller någon annan instans för den delen heller. Hur som: det soc inte visste var att den här karln visst satt hemma och knåpade ihop värde. Bob visste nog inte heller att han skapade världen när han skrev om att vända anus mot solen. Men se, det blev det. Bobs dikter blev framgångsrika, Han vann poetry slam och folk köpte hans böcker och kom på hans föreställningar. Hoppsan!
Helt plötsligt gick det från förströelse till arbete. Jag tror Bob gillar sitt jobb för det mesta, han tycker nog till och med att det är rätt viktigt ibland. Gissningsvis. (Här efter är endast rena spekulationer från empirisk fakta om vad jobb gör med människor.) Och även om Bob gillar sitt jobb så tror jag att när han passionerat stönar fram: mjukhångla med livet femte gången samma vecka tycker att det känns lite repetitivt. Lite trist, ja, nästan kanske mekaniskt man kan drista sig till. Som att dikterna äger honom och inte han dem.
Bob tog alltså något för sitt eget höga nöjes skull och industrialiserade. Det ligger en ironi i att extatiskt prata om att bejaka livet när man upprepar dem om och om och om igen för att man har betalt inte om man har lust. Och jag tänker att när Bob står där på scenen och jobbar att han då och då måste någon gång uppleva viljan att gå ner från scen, dricka tre liter rödvin, spy som om han vore fjorton och däcka. Vara lite out of caracter. Kan man arbetsvägra att prata om arbetsvägran?
(Kids, jag tycker inte att ni inte ska jobba med något kul. Min poäng är snarare: jobba är inte så kul, inte ens om man är världsförbättrare.)
Jag lyssnar på dem som sitter framför mig, det handlar om borrhuvuden och att fixa hemma. Tappar genast intresset.
Tåget stannar, folk kliver på och det börjar bli ganska fullt i vagnen. Någon slår sig ner bredvid mig.
Vi tittar på varandra. Han: krulligt hår milda gröna ögon, hoodie och jeans. Avarage guy liksom.
När han synar mig ser jag att det plötsligt lyser till i hans ögon. Han stannar på mitt vänstra bröst eller nåja, strax ovanför där jag har en "Rör inte min kompis"-pin. Jag fick den för 100 år sedan på en fest. Av kille. Med svart hår. Slips. Och Converse. Fjortonårsblinkande med ögonen.Den fick något slags emotionellt värde över tiden så den har hängt kvar och blivit ett ironiskt statement.
Försiktigt frågar average guy vart jag fått "Rör inte min kompis"-pinen ifrån. Jag mumlar något om en kompis, jag säger inte: Av kille. Med svart hår. Slips. Och Converse. Fjortonårsblinkande med ögonen.
Average guy presenterar sig som Mattias Vepsä, SSU:s förbundssekreterare och berättade att "Rör inte min kompis" minsann var en SSU-kampanj och annan kuriosa.
(I mitt huvud ser jag framför mig hur jag öppnar handväskan, sticker ner båda händerna och tar upp glitterkonfetti som jag slänger på honom och hela tåget ställer sig och pekar och vrålar: INTRESSEGLITTER!!!)
Han berättar att han ska på konferens, frågar vart jag ska och om jag är politiskt intresserad.
Ja ba: Öh, typ.. lite. Jag ska till jobbet.
Helt utan skamkänslor eller hämningar börjar han då citera Ernst Wigforss portalparagraf till sossarnas politiska program (den som sossarna plockade bort på 2001 för att den var för extrem - för er som inte kan eran reformism) h ö g t:
(Nu sjunger alla på tåget i kör: pinsamt, p i n s a m t, P I N S A M T! Och den störiga killen på plats 86 vrålar: NERD NERD NERD!!!)
"I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor."
Jag gapar och säger: Jo, det där var väl vackert. Jag kan tänka mig att det tog många timmars utskottstid att formulera.
Han tittar på mig och försöker klura ut om det var en gliring eller inte. Det borde han fatta och han ser nog att jag inte är så värst frälst av den där portalparagrafen. Om gamla gubbar inte biter så kanske främmande länder gör. Han börjar berätta om Argentina och om självförvaltande fabriker och hur folket röstar, alltså bestämmer själva (jag kan ju tycka att finns problem med åsikten "skriv din åsikt på en lapp= bestämma"). Han berättar om de olika fabriksråden, kvartersråden och hur väl de minsann de tar hand om de gamla (det tror han väl ska slå an hos en vårdarbetares arbetsmoral).
Jag nickar lite försynt (tänk på grabbens känslor!): Jo, det kan väl tänkas att det är en bra idé att ha ett råd för allting och man kanske kan förvalta allting själv.
Eftersom jag aldrig tog de där kurserna i historia och aldrig har varit i Sydamerika så frågar jag om det är så att de inte ens har kapitalism därborta?
Ja, jo, det hade de ju såklart... MEN!!! säger han med förtjusning och börjar nästa mening med "Övergångsstadiet" som jag helt skiter i att lyssna på. Det där med självförvaltning verkar ju alltså mest vara att rationalisera bort chefen och syssla med självdiciplinering. Kul! Dessutom gör vi redan det på mitt jobb, det kallas Lean production, MBL (medbestämmandelagen) och teamwork.
Och man slipper ju inte ens slippa själva jobbet. Men utan att vara någon expert på döda gubbar som var sossar, Argentina eller att ha gett tanken att förvalta en fabrik alltför lång betänketid så överger jag idéen. Herregud, om inte ens elevråd funkar liksom...
När Mattias förklarat klart allting om självförvaltningen så är han helt svettig av att argumentera med sig själv och frågar mig om vad jag tycker om tandförsäkringen eller kanske tanken på att man ska slå ihop landsting och den här Robin Hood-skatten. Det rör ju vården trots allt.
Jag rycker på axlarna och frågar vad han tror om de socialdemokratiska valutsikterna för valet 2010. Gud, han blir helt till sig över frågan och börjar rada upp en massa argument och händelseförlopp. Under tiden passar jag på att sova de två stationer som är kvar.
Mattias Vepsä, här är ditt avlatsbrev, din uppgörelse med kapitalismen om arbetet: Du är politiker. Dina åsikter ger dig pengar, det som var ett engagemang mot orättvisor har växt dig över huvudet och blivit arbete. Du arbetar med att komma på förslag så att man kan ordna kapitalismen på bästa möjliga sätt med så lite tandagnisslan som möjligt (reformera inifrån - funkar inte). Min gissning är att det startade på ett nämndmöte, du fick 500 spänn för att säga JA. Antagligen visste du inte vad du sa ja till och såg nog aldrig ett resultat av ditt ja. Sen fortsatte det i rask takt: i kommunfullmäktige där man fick ännu mer pengar per sammanträde. De köpte dig som ombudsman till ett SSU-distrikt, 40 timmar i veckan sålde du åsikter och organiserade ungdomar. Du lärde dem propositionsordning och försökte måla över splittringen i SSU så gott det gick. Nu har du så många positioner att bevaka och så många falanger att hålla styr på så att du kommer aldrig komma därifrån. Om de inte slutar betala dig förstås. Den dagen du inte får betalt dör ditt engagemang, du lät det bli en vara som kunde köpas och vem är du att sälja saker gratis? Att sänka lönen för dina ombudsmannabröder och systrar! Solidaritet på åsiktsmarknaden!
Du ville förändra, de köpte upp ditt engagemang och gjorde dig beroende av systemet du ville bli av med.
Min mobil ringer. Jag vaknar till introt till Leila K - Electric.
FUKK!! HELVETE!! JÄVLA SKIT!!
Mattias Vepsä har gått av tåget och jag ser skylten som talar om att jag åkt två stationer för långt.
Jag svarar. Grön lur.
- Hej! Det är mamma! Vad gör du för något? Vet du vad? Jag och dina två brorsor har en idé! Vi tittar på musikhjälpen och de sänder ju från Malmö. Vet du vad vi kom på?
- Mmmm.. jaa... näe, vad?
- De filmar ju också utanför den där glasburen på publiken som står och tittar. Kan inte du gå förbi där så vi får se hur du ser ut. Det var ju ett halvår sen vi sågs sist! Jag vill ju se din nya frisyr.
Jag skrattar, minns att jag inte har någon större lust att jobba. På bråkdelen av en sekund bestämmer jag mig.
- Haha, Jo, jo, men visst, det kan jag. Jag ska bara göra mig i ordning och ta på mig något så jag sticker ut.
- Åh vad roligt. Men du, jag ska handla nu med morfar. Jag ringer dig efter tre för då är jag hemma igen. Är musikhjälpen långt ifrån där du bor?
- Nä nä, bara fem minuter typ. Och jag ska ändå handla julklappar.
- Vi hörs och ses sen då! Eller vi ser ju i alla fall dig smulan!
Jag lägger på och bläddrar fram sjukanmälningsnumret. Hejdå rövtorkning, hej lättja.
Idag ska jag inte betala utan ta betalt. Casha in ett par dagars sjukledigt och njuta.
Väl hemma sätter jag upp håret och tar på mig nyårsklänningen och mina bitch heels som hade gjort vilken trannie som helst avis. När jag är utanför glasburen på Gustav Adolfs Torg lägger jag femtio kronor för att få önska en U2-låt till mamma. Jag tycker bäst om Sunday bloody sunday och hon gillar bäst With or without you så det blir In the name of love. Lite smörigt, ganska pampigt, helt okej.
Mamma ringer upp och dirigerar vart jag ska stå så att jag syns i teve. Frenetiskt vinkar jag och hoppar tills det får syn på mig hemma.
Min äldsta lillebror undrar över kärringmössan, mamma berömmer klänningen och säger åt mig att ta av mig mössan så hon får se frisyren och hon skrattar och säger att min minsta lillebror vinkar åt teven.
Det kanske är det här som är att mjukhångla med livet tänker jag. Att göra vad man vill utan att behöva betala någonting. Att casha in av livet och slippa förvalta det arbete jag bara vill bort från.
Jag minns inte riktigt vilken text det var jag läste. Men det var så befriande att någon hade skrivit att det var okej att hata arbetet. Och inte bara helt okej, det var helt normalt också. Att vantrivas på jobbet gjorde en inte till ett UFO utan det var dem som trivdes på jobbet som var UFOn (eller chefer). Det är ingenting konstigt i att man inte kan finna sig till rätta och för det mesta känner för att göra något annat än att gå till jobbet. Det var skönt att höra att det inte var fel på mig utan på allting annat. Jag antar att det är samma känsla som barnen som skriver in till Knopp & Kropp i Kamratposten får när de får svaret att de är helt normala.
Det är min sena julklapp till dig: Samma känsla. Det är okej, du är normal. Sjukanmäl dig imorgon! Nu börjar vi casha in!
torsdag 25 december 2008
måndag 15 december 2008
Öga för öga, tand för tand, glasögon mot ett halsband
Berättade jag någonsin för dig om min granne? Jamen, du vet vem jag menar! Han som bodde bredvid oss när vi bodde i de mintgröna radhusen. Du minns inte?
Jag tar det från början.
Jag bodde i ett mintgrönt radhus, nummer 96. Året var 1998.
Mamma och pappa köpte radhuset i slutet av 90-talet för 25 000. Vilket var en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. I samma veva bytte min pappa också våran orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa hade precis kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig.
Min pappa hade egentligen inte riktigt fått en anställning utan han hade med sin kompis målargunnar programmerat ihop ett bokföringsprogram till Amiga (för er som aldrig haft en Commodore 64 eller spelat diskettspel på Amiga så pratar vi alltså om datorer).
Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.
Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa, trodde han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.
Men programmet sålde rätt bra på den där datamässan i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektives dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om PoB Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.
Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.
Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio.
Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara tre tänder i munnen.
Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset).
Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.
Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp. Nu för tiden har jag ingen aning om hur man räknar binära tal och jag kommer nog aldrig lära mig igen.
Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna. Och alla vet att i högstadiet är inte kids särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.
Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.
Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.
Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i högstadiet själv utan jag var två år yngre. När jag själv sedan gick i högstadiet så skulle jag förstå och en kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna.
Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron.
För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bits och vi ryckte benen av grodor tillsammans. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.
Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.
När jag blev större och blev aktiv i någonslags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då. Han gick i åttan och jag gick i sexan, vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på. Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.
Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var. Och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.
På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och så vidare på. Sven sprejade de till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på och alltid låg det små presenter i kuvertet. Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.
Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Dianmondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.
En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från Amerika eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som refernser.
Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda.
Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.
Jag tar det från början.
Jag bodde i ett mintgrönt radhus, nummer 96. Året var 1998.
Mamma och pappa köpte radhuset i slutet av 90-talet för 25 000. Vilket var en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. I samma veva bytte min pappa också våran orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa hade precis kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig.
Min pappa hade egentligen inte riktigt fått en anställning utan han hade med sin kompis målargunnar programmerat ihop ett bokföringsprogram till Amiga (för er som aldrig haft en Commodore 64 eller spelat diskettspel på Amiga så pratar vi alltså om datorer).
Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.
Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa, trodde han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.
Men programmet sålde rätt bra på den där datamässan i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektives dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om PoB Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.
Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.
Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio.
Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara tre tänder i munnen.
Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset).
Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.
Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp. Nu för tiden har jag ingen aning om hur man räknar binära tal och jag kommer nog aldrig lära mig igen.
Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna. Och alla vet att i högstadiet är inte kids särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.
Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.
Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.
Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i högstadiet själv utan jag var två år yngre. När jag själv sedan gick i högstadiet så skulle jag förstå och en kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna.
Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron.
För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bits och vi ryckte benen av grodor tillsammans. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.
Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.
När jag blev större och blev aktiv i någonslags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då. Han gick i åttan och jag gick i sexan, vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på. Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.
Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var. Och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.
På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och så vidare på. Sven sprejade de till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på och alltid låg det små presenter i kuvertet. Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.
Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Dianmondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.
En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från Amerika eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som refernser.
Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda.
Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.
söndag 7 december 2008
Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra!
Arbetslös. Smaka på ordet. Utan arbete. Lösgjord från arbete.
Arbetslös.
1.
Våran huvudperson beskriver sin bakgrund hastigt och avbryter sig själv mitt i en mening
Numera är jag arbetslös. Innan det var jag: köksarbetare, vårdbiträde, callcenterintervjuare, dagispersonal, reklamutdelare. Kärt barn har många namn, ungdomar har många jobb. Jag har varit anställd inom många brancher men aldrig med en lön över 15.000. De jobben verkar inte riktigt existera, jag har aldrig haft turen att få ett fabriksjobb eller ett lagerjobb.
Jag har haft alla möjliga jobb. Ingenting är det som jag av fri vilja har valt. Jag har alltid fått anställning av en olyckshändelse: någon som kände någon som kanske kunde fixa några timmar här eller några timmar där. Jag halkade in som vårdbiträde en dag i juli för att resten av timmisarna sagt upp sig på LSS-boendet, jag var den som var tillräckligt desperat. Jag har jobbat på callcenter med en hyresskuld hängandes över huvudet gick jag med att jobba på provision - såklart var jag inte speciellt bra på det utan sålde så lite att jag bara fick ut en lön på 8000, trots att jag jobbade heltid. Alltid har jag halkat in på något snarare än att det har handlat om ett fritt val. En olyckshändelse, jag behövde jobb och arbetsmarknaden kunde ha nytta av mig.
Mitt första jobb var som köksarbetare, eller diskare som den korrekta benämningen är. Det var svart, 70 spänn i timmen rätt ner i fickan. Jag tyckte jag gjorde en bra deal - ingen skatt och arbetsgivaren tyckte väl han gjorde en bra deal - inga arbetsgivaravgifter. Den sommaren jobbade jag ganska mycket, 180 timmar i månaden och jag plockade ut en bra lön. Allt spenderades håglöst på spel, ny Ipod, en charterresa och lite hyra till mamma.
Jag föddes i Landskrona på 80-talet. På 80-talet var Landskrona främst känt för sina miljöproblem bland annat med konstgödningsfabriken Supra, det var också nu Landskrona började ta emot flyktingar i stor omfattning och då Tuppaskolan ockuperades. I allt det här virr-varret föddes jag. Min mamma och pappa bodde i ett miljonprogram med hunden Tracy. När jag kom blev det för mycket att också ta hand om en labrador, så de sålde henne till någon av pappas lastbilschaufförs kompisar. Dessutom var det ändå en nödvändighet att sälja Tracy, hon var den avundssjuka hundtypen: så fort hon kom åt puffade hon på babysittern för att få den att välta.
När jag var ett år så lessnade min mamma på den breda skånskan, alla droger och de där rasisterna som hon uttryckte det. Hon ville inte att jag skulle växa upp där. Hennes bestämda åsikt är att det i Skåne bara finns droger och rasister. Därför packade hon allting och vi flyttade tillbaka till Mittens rike: Sörmland, till Eskilstuna.
Staden som hade Sveriges första Socialdemokratiska Ungdomsklubb (vilket var en stor stolthet för de lokala SSU:arna som jag senare skulle träffa på), en livaktig industri i början 1900-talet och Kent repade för fullt i någon av studiefrämjandets lokaler.
Arbetslösheten var ganska utbredd när vi flyttade upp år 1990, mamma fick jobb som undersköterska ändå men min pappa fick stämpla på a-kassa.
Vi bodde i Nyfors i Eskilstuna, husen där var fyra våningar höga och grannarna var många. Jag trivdes. På gården fick jag lära mig knulla betydde och det var där jag fick mitt ärr i ögonbrynet.
Precis innan mitt femårskalas var jag och min syster lekte på lekplatsen. På lekplatsen fanns det ett tåg med en massa lösa metalldelar och skarpa kanter. Hon, min syster, utmanade att balansera längs kanten på tåget. Självklart trillade jag och spräckte ögonbrynet. Skrikande och blödande springer jag hem och blodet rinner i hela ansiktet, om tio minuter kommer gästerna, min pappa plåstrar ihop ögonbrynet så gått det går.
Efter ett tag när det inte gör lika ont längre är jag ganska nöjd; jag slapp ha skjorta på mig och det blåa ögat ser faktiskt ganska tufft ut. Jag speglar mig ofta under kvällen. Elin kommer fram...
Men, äh, fuck it. Jag pallar inte berätta för er om vart jag har bott, så mycket skiljde det sig ändå inte åt. Och, det här handlade ju om arbetslöshet.
2.
Våran huvudperson reflekterar över arbetslöshetens gissel och hur det kommer sig att man hamnar i en åtgärd som anses vara socialt pinsam
Arbetslös, jag är arbetslös nu. Jag klarade inte riktigt av AMS-åtgärden: universitetet (ja, ha inga illusioner. Universitet är nyspråk för: ta lån och bli arbetslös akademiker). Det passade inte mig. Det var mest montont ensamarbete, skriva text på ett studentrum och få det rättat på det enda lektionstillfället i veckan. Det kallar man för heltidsstudier, vilken lögn!
Så jag flyttade hem, 50 000 är jag skyldig staten och jag har inte en krona på fickan. Och det är verkligen inget skämt, en del av er kanske tror att inte en krona på fickan är en metafor för några hundralappar. Så är det inte, jag har inte en jävla krona. Det tar tre månader innan ungdomsgarantin börjar gälla. Ungdomsgarantin är en omskrivning för förvaring. För att jag sitter där och häckar får jag 1200 av staten. Kan man ens klassificera det som en allmosa?
Just nu bor jag hemma, eller ja, i alla fall någon variant på hemma. Eftersom jag inte drar in några pengar på betalt arbete så gör jag obetalt: hämta på dagis, barnvakta och laga mat.
Ibland får jag känslan av att folk tycker det är lite pinsamt att jag är arbetslös, att man är hopplös. Att man är en sådan där typ som inte kan rycka sig i kragen och ta tag i sitt liv. Varför har du inga drömmar? En del undrar om jag inte vill ut och resa. Då tycker jag att han eller hon är dum i huvudet på riktigt, exakt vad tror dem skulle vara roligare med att diska australien? Att man kan röka på? Wow. Gud vad häftigt. Som om det vore en omöjlighet i Sverige. Eller tror dem att man hittar sig själv? Hej, mitt mig själv låg och skräpade i Thailand så jag var tvungen att jobba som en idiot i ett halvår för att kunna hämtade det. Nej tack.
Och att jag inte klarade skolan är inte heller mitt i prick. Det är lite skämmigt. Jo visst, men är det någon av er som sett den svenska högskolan? Den är ju ett skämt, 40 timmars studier i veckan ska det vara. Jag hade 6 timmar lektionstid i veckan utom de veckor då vi fick någon stor hemuppgift. Högskolan är organiserad så att man ska kunna jobba extra, och man måste. 7300 är i n g e t. Fast det finns det ju de som tycker att: MAN KAN VISST KLARA SIG MEN UNGDOMEN ÄR SÅ BEKVÄM UTAV SIG IDAG. Till er: ät skit.
Eftersom ungdomsgarantin nu har börjat gälla för mig så har jag slussats till ett dagis, eller nej, förlåt: Learnia. Här ska de coacha oss till arbete. Yeah, yeah, yeah, fotbollscoach, livscoach, arbetscoach.
3.
Våran huvudperson börjar på dagis och får ett första intryck av hur meningslöst allt motstånd verkar - en åsikt som kommer att ändras längre fram i historien
Över dagiset (två rum med en whiteboard och ett par inslängda datorer) ligger det en blöt filt, man får inte yppa något om att det är meningslöst att coacha till arbete som inte finns eller att det inte är vårat fel att vi är arbetslösa. For the record: det är inget fel på mig. Verkligen inte. Och det är inget fel på alla andra som sitter här heller. Vi är den naturliga arbetslösheten, det är vi som har en 24/7-anställning som inflationsbekämpare. Det är vi som håller lönerna nere genom att alltid vara beredd att ta ett jobb där lönen är precis över a-kassan eller kanske socialbidraget. Vi håller Svensson på plats. Om han inte gör som förmannen säger står vi där som en reservarmé beredd att göra jobbet. Kapitalismen behöver oss.
Men ändå säger det att det är vårat fel at vi sitter här i de aprikosfärgade lokalerna med den ljusa heltäckningsmatten. Vårat fel. Jag vill bara ställa mig upp och skrika: jag organiserade inte kapitalismen, det här har jag inget med att göra.
Vilket jag såklart inte gör. Det finns inget motstånd att göra känns det som ibland, det finns ingenting att vägra, ingenting att sno. Så ibland roar vi oss med att sabotera deras välregisserade skådespel.
För ett tag sedan var farbror blå här och skulle upplysa oss om vad som hände om man blev k r i m i n e l l eller om man söp sig för full. Kling & Klang inleder sin presentation som om vi vore efterblivna:
- Jaha, och vad tror ni då att polisen gör då?
En arm sträcks upp, den viftar och är ivrig att svara. Jag ser hur polisen skiner upp, antagligen brukar publiken inte vara så speciellt entusiastisk.
- Spöar invandrare och demonstranter.
Mungipor åker ner i golvet och polisen harklar sig och säger: inte så ofta.
Eller när AMS hade jobbsökardagar och jag fyllde i en intressenmälan för Donken och på frågan varför jag sökte jobbet klämde jag i med någonting i stil med: Det verkar vara en utvecklande miljö där jag skulle kunna inspireras av alla de människor jag skulle möta. Det mänskliga mötet tycker jag är viktigt. Och på frågan vilka tider kan du jobba skrev jag: alla utom mellan 15-17 på vardagar för då ser jag repriserna av top model och project runway. Heja naomi!!!!!!
Våra dagar präglas av en tristess trög som kylskåpskall sirap. Vi måste ta oss igenom varenda dag. Varenda dag. Även när de till och med skiter i att ge oss meningslösa uppgifter, de dagarna är längst. Ingenting att snacka skit om, ingenting att sabotera. De dagarna lyssnar vi mest på radio: P3. Det står man ut med och man slipper den värsta av den värsta musiken.
Men en gång blev det fight om det.
Det kom en ny till dagis för några veckor sedan. Rund som en köttbulle, keps och gympaskor. Jaha, tänkte vi. Först välkomnade vi honom så som de tvingar oss till: alla sätter sig i en rund ring och när det är ens egen tur så ställer man sig upp och säger: Hej jag heter [namn] och jag är arbetslös.
Samma procedur, men när Victor reser sig upp säger han:
- Hej, jag heter Victor och jag är alkoholist.
- Men victor, sådant skämtar man inte om!
- Men det är ju som ett AA-möte säger han och rycker på axlarna.
Vi fnissar. Men sen, närmare bestämt en kvart senare eller tretton minuter så gör nykomlingen sitt första övertramp. HAN FÖRSÖKER ÄNDRA RADIOKANAL. Han tror att han bara kan gå fram som om han vore radiohitler ratta över till en annan frekvens på FM-bandet och ställa in LUGNA FAVORITER. HALLÅÅ!!!11!1 Lugna favoriter?!?!?! Vem hatar sig själv så mycket att man ba: äh, fy faan, jag är en hemsk människa, jag måste straffas, bäst att ratta in lugna favoriter, det är inte mer än rätt att få dagens ödelagd av Martin Stenmark-rim.
Han tror han får lyssna på lugna favoriter, hela gruppen hyperventilerar och alla är uppenbart irriterade. Efter en minut av att knyta näven i fickan till Per Gessles "Gå och fiska" går jag fram till honom och puttar honom från radion. Jag väser mellan tänderna.
- Hörru, du bestämmer inte ett skit här. Allra minst radiokanal - du är ny.
Allt är som en dålig version av Oz. Den nya killen går och läser DN istället.
Såhär håller våra dagar på, om och om igen upprepas dem. Våran tid där innehåller aldrig någonting annat än dagisintriger och tillsägelser från dagisfröknarna. En gång hade jag elementet i knät för att det var så kallt i lokalen. Då kommer en dagisfröken med bestämda loafers-steg och rycker ut kontakten från väggen och säger:
- Men herregud. Tänk om du skulle få en stöt!
Så stora blir intrigerna. Folk åker in och ut här. Kommer tillbaka från misslyckade praktiker och skumma småföretag som velat blåsa dem på pengar. Vi sitter bara av tiden här tills arbetsmarknaden har nytta av oss igen.
Värst är när dagisfröknarna lyckas blåsa oss. En gång fick vi åka på ett inspirera-dig-själv-seminiarium i Nyköping. Åtta mil bort. Vi var klarlärda i konsten att inspirera oss själva 11.30 på dagen och fick åka hem om vi hade busspengar - annars fick vi åka AMSbussen 17.00. Det värsta är att istället för att folk diskuterar att AMS håller oss i en främmande stad i fler än åtta timmar börjar folk prata om hur inspirerade de har blivit, att de plötsligt är övertygade om att nyckeln till alla problem att börja jobba och tror att om de jobbar lite hårdare kommer de få drömjobbet. Sådana saker blåser oss på den lilla, lilla kollektivitet vi påbörjat.
4.
Våran huvudperson får en inblick i åtgärdernas belöningsmekanismer och förändrar sin inställning angående motstånd
Igår berättade dagisfröknarna ockå att det inte var helt lätt för dem heller. De minnsann hade vissa ekonomiska krav att leva upp till. Det var inte vilka företag som helst som fick göra sådana hära kurser. NEJ DE HADE OCKSÅ EN PRESS ATT LEVA UPPTILL. De är tvugna att leverera en viss procent av oss ut i arbete eller i utbildningar för att få fortsätta med sådan här verksamhet, få förnyat uppdrag av AMS.
Jag tänker tillbaka på den hösten som jag har varit här och visst har det kommit folk och gått, men de som har gått har för det mesta kommit tillbaka. Fuck, när jag börja räkna på det så måste de ligga risigt till. Då förstår jag också varför de på senaste tiden bara pratat utbildning och inget "skriv ett relkamblad om dig själv". Det är lättare att få oss att ta lån för en utbildning än att hitta en plats till oss på arbetsmarknaden. De vill sätta oss i utbildning som förvaring tills kapitalismen återigen kan tänka sig att använda våra kroppar till monotona rörelser.
Det är då jag beslutar mig. Beslutar mig för att se till att inte enda jävel lämnar det här dagiset, ingen ska komma härifrån. De här idioterna/dagisföretaget ska inte få förlängt, vi ska inte bli något att skryta om i statistik. Förstör det som förstör dig. It's on.
Hemma omnämner jag dagis som dagis också. Saker ska kallas vid deras rätta namn, jag gå inte med på deras försök att snygga till allting, åtgärd - my ass liksom. Men min sexåriga lillebror hänger inte riktigt med ibland, igår när vi satt framför teven frågade han mig:
- duuuuuuuuuu...är'e verkligen så att du går på dagis? Har inte du gjort det när du var liten?
Jag förklarar snällt att dagis för mig inte riktigt såsom hans dagis var. Inga fruktstunder och inga BRIO-tåg utan ibland är det mer att vi leker än att vi arbetar säger jag. Jag vet inte om det var en bra förklaring heller, men den är nog lättare för en sexåring än ett ekonomiskt system.
5.
Dagisgruppen upptäcker styrkan i att göra ingenting och formerar sig efter vår huvudpersons initiativ
Idag pratade jag med min dagisgrupp efter morgonsamlingen. (JA! Det är helt sjukt, precis som dagis, MORGONSAMLING!!! Där man ska berätta något man gjorde igår, idag sa jag bara: inget varav min dagisfröken sa: men men men men men men vad åt du till frukost då?)
Tre meningslösa veckor kvar till jul och våra coacher måste ha en jävla ångest över att tänk om de inte kommer lyckas, en tjej försöker de få att ta ett timvikariat i Mjölby och Victor (ja, han som sa att han var alkis) har dem bett aldrig mer komma tillbaka eftersom han spred så dålig stämning. Han kommer ju såklart tillbaka på pin kiv då och då.
Alla är väl inte riktigt överens om att dagis är fel, att det är dagisets fel att man känner sig så misslyckad ibland eller att dagis inte är nyckeln till jobb. Men det spelar inte så stor roll, det enda vi ska göra är ju: ingenting. Ett passivt nja... är lika viktigt som ett rungande JAAAAA!!!! Och det fina är att även hon som sa nej blir i handling ett ja eftersom hon inte kommer få jobb. Om hon inte ska årgärdsstrejka så är hon tvungen att arbeta ihjäl sig, och det är ju inte särskilt lockande.
Så här sitter vi i ett aprikostfärgat rum, räknar ner och ser våra jobbcoacher/dagisfröknar svettas. Deras jobb hänger på att lyckas tvinga oss in i utbildningar. Good luck with that. Vi åtgärdsvägrar. Vi har bestämt oss för att sänka dem så som dem har sänkt oss - vi tänker vägra alla utbildningar de erbjuder oss, vi tänker inte söka ett jobb. Aldrig att de ska få ut sina procent härifrån dagiset, vi tänker inte ta csn-lån för att rädda deras coachjobb.
Om ett tag träffar man fröken som deltagare fantiserar vi. Hon kommer vara som oss, en del av den naturliga arbetslösheten fast med CSN-skuld.
Karma will come and bite you in the ass AMS-kärring!
--------------------------
I senaste Dissident finns det en bra text om arbetslöshet som är väl värd att läsa (och läs resten när du ändå är igång), kan beställas här.
Kämpa Tillsammans har haft fett ös - arbetslös på Kriminalvårdsanstalten Learnia.
Och du har väl inte glömt arbetsförnedringen?
Arbetslös.
1.
Våran huvudperson beskriver sin bakgrund hastigt och avbryter sig själv mitt i en mening
Numera är jag arbetslös. Innan det var jag: köksarbetare, vårdbiträde, callcenterintervjuare, dagispersonal, reklamutdelare. Kärt barn har många namn, ungdomar har många jobb. Jag har varit anställd inom många brancher men aldrig med en lön över 15.000. De jobben verkar inte riktigt existera, jag har aldrig haft turen att få ett fabriksjobb eller ett lagerjobb.
Jag har haft alla möjliga jobb. Ingenting är det som jag av fri vilja har valt. Jag har alltid fått anställning av en olyckshändelse: någon som kände någon som kanske kunde fixa några timmar här eller några timmar där. Jag halkade in som vårdbiträde en dag i juli för att resten av timmisarna sagt upp sig på LSS-boendet, jag var den som var tillräckligt desperat. Jag har jobbat på callcenter med en hyresskuld hängandes över huvudet gick jag med att jobba på provision - såklart var jag inte speciellt bra på det utan sålde så lite att jag bara fick ut en lön på 8000, trots att jag jobbade heltid. Alltid har jag halkat in på något snarare än att det har handlat om ett fritt val. En olyckshändelse, jag behövde jobb och arbetsmarknaden kunde ha nytta av mig.
Mitt första jobb var som köksarbetare, eller diskare som den korrekta benämningen är. Det var svart, 70 spänn i timmen rätt ner i fickan. Jag tyckte jag gjorde en bra deal - ingen skatt och arbetsgivaren tyckte väl han gjorde en bra deal - inga arbetsgivaravgifter. Den sommaren jobbade jag ganska mycket, 180 timmar i månaden och jag plockade ut en bra lön. Allt spenderades håglöst på spel, ny Ipod, en charterresa och lite hyra till mamma.
Jag föddes i Landskrona på 80-talet. På 80-talet var Landskrona främst känt för sina miljöproblem bland annat med konstgödningsfabriken Supra, det var också nu Landskrona började ta emot flyktingar i stor omfattning och då Tuppaskolan ockuperades. I allt det här virr-varret föddes jag. Min mamma och pappa bodde i ett miljonprogram med hunden Tracy. När jag kom blev det för mycket att också ta hand om en labrador, så de sålde henne till någon av pappas lastbilschaufförs kompisar. Dessutom var det ändå en nödvändighet att sälja Tracy, hon var den avundssjuka hundtypen: så fort hon kom åt puffade hon på babysittern för att få den att välta.
När jag var ett år så lessnade min mamma på den breda skånskan, alla droger och de där rasisterna som hon uttryckte det. Hon ville inte att jag skulle växa upp där. Hennes bestämda åsikt är att det i Skåne bara finns droger och rasister. Därför packade hon allting och vi flyttade tillbaka till Mittens rike: Sörmland, till Eskilstuna.
Staden som hade Sveriges första Socialdemokratiska Ungdomsklubb (vilket var en stor stolthet för de lokala SSU:arna som jag senare skulle träffa på), en livaktig industri i början 1900-talet och Kent repade för fullt i någon av studiefrämjandets lokaler.
Arbetslösheten var ganska utbredd när vi flyttade upp år 1990, mamma fick jobb som undersköterska ändå men min pappa fick stämpla på a-kassa.
Vi bodde i Nyfors i Eskilstuna, husen där var fyra våningar höga och grannarna var många. Jag trivdes. På gården fick jag lära mig knulla betydde och det var där jag fick mitt ärr i ögonbrynet.
Precis innan mitt femårskalas var jag och min syster lekte på lekplatsen. På lekplatsen fanns det ett tåg med en massa lösa metalldelar och skarpa kanter. Hon, min syster, utmanade att balansera längs kanten på tåget. Självklart trillade jag och spräckte ögonbrynet. Skrikande och blödande springer jag hem och blodet rinner i hela ansiktet, om tio minuter kommer gästerna, min pappa plåstrar ihop ögonbrynet så gått det går.
Efter ett tag när det inte gör lika ont längre är jag ganska nöjd; jag slapp ha skjorta på mig och det blåa ögat ser faktiskt ganska tufft ut. Jag speglar mig ofta under kvällen. Elin kommer fram...
Men, äh, fuck it. Jag pallar inte berätta för er om vart jag har bott, så mycket skiljde det sig ändå inte åt. Och, det här handlade ju om arbetslöshet.
2.
Våran huvudperson reflekterar över arbetslöshetens gissel och hur det kommer sig att man hamnar i en åtgärd som anses vara socialt pinsam
Arbetslös, jag är arbetslös nu. Jag klarade inte riktigt av AMS-åtgärden: universitetet (ja, ha inga illusioner. Universitet är nyspråk för: ta lån och bli arbetslös akademiker). Det passade inte mig. Det var mest montont ensamarbete, skriva text på ett studentrum och få det rättat på det enda lektionstillfället i veckan. Det kallar man för heltidsstudier, vilken lögn!
Så jag flyttade hem, 50 000 är jag skyldig staten och jag har inte en krona på fickan. Och det är verkligen inget skämt, en del av er kanske tror att inte en krona på fickan är en metafor för några hundralappar. Så är det inte, jag har inte en jävla krona. Det tar tre månader innan ungdomsgarantin börjar gälla. Ungdomsgarantin är en omskrivning för förvaring. För att jag sitter där och häckar får jag 1200 av staten. Kan man ens klassificera det som en allmosa?
Just nu bor jag hemma, eller ja, i alla fall någon variant på hemma. Eftersom jag inte drar in några pengar på betalt arbete så gör jag obetalt: hämta på dagis, barnvakta och laga mat.
Ibland får jag känslan av att folk tycker det är lite pinsamt att jag är arbetslös, att man är hopplös. Att man är en sådan där typ som inte kan rycka sig i kragen och ta tag i sitt liv. Varför har du inga drömmar? En del undrar om jag inte vill ut och resa. Då tycker jag att han eller hon är dum i huvudet på riktigt, exakt vad tror dem skulle vara roligare med att diska australien? Att man kan röka på? Wow. Gud vad häftigt. Som om det vore en omöjlighet i Sverige. Eller tror dem att man hittar sig själv? Hej, mitt mig själv låg och skräpade i Thailand så jag var tvungen att jobba som en idiot i ett halvår för att kunna hämtade det. Nej tack.
Och att jag inte klarade skolan är inte heller mitt i prick. Det är lite skämmigt. Jo visst, men är det någon av er som sett den svenska högskolan? Den är ju ett skämt, 40 timmars studier i veckan ska det vara. Jag hade 6 timmar lektionstid i veckan utom de veckor då vi fick någon stor hemuppgift. Högskolan är organiserad så att man ska kunna jobba extra, och man måste. 7300 är i n g e t. Fast det finns det ju de som tycker att: MAN KAN VISST KLARA SIG MEN UNGDOMEN ÄR SÅ BEKVÄM UTAV SIG IDAG. Till er: ät skit.
Eftersom ungdomsgarantin nu har börjat gälla för mig så har jag slussats till ett dagis, eller nej, förlåt: Learnia. Här ska de coacha oss till arbete. Yeah, yeah, yeah, fotbollscoach, livscoach, arbetscoach.
3.
Våran huvudperson börjar på dagis och får ett första intryck av hur meningslöst allt motstånd verkar - en åsikt som kommer att ändras längre fram i historien
Över dagiset (två rum med en whiteboard och ett par inslängda datorer) ligger det en blöt filt, man får inte yppa något om att det är meningslöst att coacha till arbete som inte finns eller att det inte är vårat fel att vi är arbetslösa. For the record: det är inget fel på mig. Verkligen inte. Och det är inget fel på alla andra som sitter här heller. Vi är den naturliga arbetslösheten, det är vi som har en 24/7-anställning som inflationsbekämpare. Det är vi som håller lönerna nere genom att alltid vara beredd att ta ett jobb där lönen är precis över a-kassan eller kanske socialbidraget. Vi håller Svensson på plats. Om han inte gör som förmannen säger står vi där som en reservarmé beredd att göra jobbet. Kapitalismen behöver oss.
Men ändå säger det att det är vårat fel at vi sitter här i de aprikosfärgade lokalerna med den ljusa heltäckningsmatten. Vårat fel. Jag vill bara ställa mig upp och skrika: jag organiserade inte kapitalismen, det här har jag inget med att göra.
Vilket jag såklart inte gör. Det finns inget motstånd att göra känns det som ibland, det finns ingenting att vägra, ingenting att sno. Så ibland roar vi oss med att sabotera deras välregisserade skådespel.
För ett tag sedan var farbror blå här och skulle upplysa oss om vad som hände om man blev k r i m i n e l l eller om man söp sig för full. Kling & Klang inleder sin presentation som om vi vore efterblivna:
- Jaha, och vad tror ni då att polisen gör då?
En arm sträcks upp, den viftar och är ivrig att svara. Jag ser hur polisen skiner upp, antagligen brukar publiken inte vara så speciellt entusiastisk.
- Spöar invandrare och demonstranter.
Mungipor åker ner i golvet och polisen harklar sig och säger: inte så ofta.
Eller när AMS hade jobbsökardagar och jag fyllde i en intressenmälan för Donken och på frågan varför jag sökte jobbet klämde jag i med någonting i stil med: Det verkar vara en utvecklande miljö där jag skulle kunna inspireras av alla de människor jag skulle möta. Det mänskliga mötet tycker jag är viktigt. Och på frågan vilka tider kan du jobba skrev jag: alla utom mellan 15-17 på vardagar för då ser jag repriserna av top model och project runway. Heja naomi!!!!!!
Våra dagar präglas av en tristess trög som kylskåpskall sirap. Vi måste ta oss igenom varenda dag. Varenda dag. Även när de till och med skiter i att ge oss meningslösa uppgifter, de dagarna är längst. Ingenting att snacka skit om, ingenting att sabotera. De dagarna lyssnar vi mest på radio: P3. Det står man ut med och man slipper den värsta av den värsta musiken.
Men en gång blev det fight om det.
Det kom en ny till dagis för några veckor sedan. Rund som en köttbulle, keps och gympaskor. Jaha, tänkte vi. Först välkomnade vi honom så som de tvingar oss till: alla sätter sig i en rund ring och när det är ens egen tur så ställer man sig upp och säger: Hej jag heter [namn] och jag är arbetslös.
Samma procedur, men när Victor reser sig upp säger han:
- Hej, jag heter Victor och jag är alkoholist.
- Men victor, sådant skämtar man inte om!
- Men det är ju som ett AA-möte säger han och rycker på axlarna.
Vi fnissar. Men sen, närmare bestämt en kvart senare eller tretton minuter så gör nykomlingen sitt första övertramp. HAN FÖRSÖKER ÄNDRA RADIOKANAL. Han tror att han bara kan gå fram som om han vore radiohitler ratta över till en annan frekvens på FM-bandet och ställa in LUGNA FAVORITER. HALLÅÅ!!!11!1 Lugna favoriter?!?!?! Vem hatar sig själv så mycket att man ba: äh, fy faan, jag är en hemsk människa, jag måste straffas, bäst att ratta in lugna favoriter, det är inte mer än rätt att få dagens ödelagd av Martin Stenmark-rim.
Han tror han får lyssna på lugna favoriter, hela gruppen hyperventilerar och alla är uppenbart irriterade. Efter en minut av att knyta näven i fickan till Per Gessles "Gå och fiska" går jag fram till honom och puttar honom från radion. Jag väser mellan tänderna.
- Hörru, du bestämmer inte ett skit här. Allra minst radiokanal - du är ny.
Allt är som en dålig version av Oz. Den nya killen går och läser DN istället.
Såhär håller våra dagar på, om och om igen upprepas dem. Våran tid där innehåller aldrig någonting annat än dagisintriger och tillsägelser från dagisfröknarna. En gång hade jag elementet i knät för att det var så kallt i lokalen. Då kommer en dagisfröken med bestämda loafers-steg och rycker ut kontakten från väggen och säger:
- Men herregud. Tänk om du skulle få en stöt!
Så stora blir intrigerna. Folk åker in och ut här. Kommer tillbaka från misslyckade praktiker och skumma småföretag som velat blåsa dem på pengar. Vi sitter bara av tiden här tills arbetsmarknaden har nytta av oss igen.
Värst är när dagisfröknarna lyckas blåsa oss. En gång fick vi åka på ett inspirera-dig-själv-seminiarium i Nyköping. Åtta mil bort. Vi var klarlärda i konsten att inspirera oss själva 11.30 på dagen och fick åka hem om vi hade busspengar - annars fick vi åka AMSbussen 17.00. Det värsta är att istället för att folk diskuterar att AMS håller oss i en främmande stad i fler än åtta timmar börjar folk prata om hur inspirerade de har blivit, att de plötsligt är övertygade om att nyckeln till alla problem att börja jobba och tror att om de jobbar lite hårdare kommer de få drömjobbet. Sådana saker blåser oss på den lilla, lilla kollektivitet vi påbörjat.
4.
Våran huvudperson får en inblick i åtgärdernas belöningsmekanismer och förändrar sin inställning angående motstånd
Igår berättade dagisfröknarna ockå att det inte var helt lätt för dem heller. De minnsann hade vissa ekonomiska krav att leva upp till. Det var inte vilka företag som helst som fick göra sådana hära kurser. NEJ DE HADE OCKSÅ EN PRESS ATT LEVA UPPTILL. De är tvugna att leverera en viss procent av oss ut i arbete eller i utbildningar för att få fortsätta med sådan här verksamhet, få förnyat uppdrag av AMS.
Jag tänker tillbaka på den hösten som jag har varit här och visst har det kommit folk och gått, men de som har gått har för det mesta kommit tillbaka. Fuck, när jag börja räkna på det så måste de ligga risigt till. Då förstår jag också varför de på senaste tiden bara pratat utbildning och inget "skriv ett relkamblad om dig själv". Det är lättare att få oss att ta lån för en utbildning än att hitta en plats till oss på arbetsmarknaden. De vill sätta oss i utbildning som förvaring tills kapitalismen återigen kan tänka sig att använda våra kroppar till monotona rörelser.
Det är då jag beslutar mig. Beslutar mig för att se till att inte enda jävel lämnar det här dagiset, ingen ska komma härifrån. De här idioterna/dagisföretaget ska inte få förlängt, vi ska inte bli något att skryta om i statistik. Förstör det som förstör dig. It's on.
Hemma omnämner jag dagis som dagis också. Saker ska kallas vid deras rätta namn, jag gå inte med på deras försök att snygga till allting, åtgärd - my ass liksom. Men min sexåriga lillebror hänger inte riktigt med ibland, igår när vi satt framför teven frågade han mig:
- duuuuuuuuuu...är'e verkligen så att du går på dagis? Har inte du gjort det när du var liten?
Jag förklarar snällt att dagis för mig inte riktigt såsom hans dagis var. Inga fruktstunder och inga BRIO-tåg utan ibland är det mer att vi leker än att vi arbetar säger jag. Jag vet inte om det var en bra förklaring heller, men den är nog lättare för en sexåring än ett ekonomiskt system.
5.
Dagisgruppen upptäcker styrkan i att göra ingenting och formerar sig efter vår huvudpersons initiativ
Idag pratade jag med min dagisgrupp efter morgonsamlingen. (JA! Det är helt sjukt, precis som dagis, MORGONSAMLING!!! Där man ska berätta något man gjorde igår, idag sa jag bara: inget varav min dagisfröken sa: men men men men men men vad åt du till frukost då?)
Tre meningslösa veckor kvar till jul och våra coacher måste ha en jävla ångest över att tänk om de inte kommer lyckas, en tjej försöker de få att ta ett timvikariat i Mjölby och Victor (ja, han som sa att han var alkis) har dem bett aldrig mer komma tillbaka eftersom han spred så dålig stämning. Han kommer ju såklart tillbaka på pin kiv då och då.
Alla är väl inte riktigt överens om att dagis är fel, att det är dagisets fel att man känner sig så misslyckad ibland eller att dagis inte är nyckeln till jobb. Men det spelar inte så stor roll, det enda vi ska göra är ju: ingenting. Ett passivt nja... är lika viktigt som ett rungande JAAAAA!!!! Och det fina är att även hon som sa nej blir i handling ett ja eftersom hon inte kommer få jobb. Om hon inte ska årgärdsstrejka så är hon tvungen att arbeta ihjäl sig, och det är ju inte särskilt lockande.
Så här sitter vi i ett aprikostfärgat rum, räknar ner och ser våra jobbcoacher/dagisfröknar svettas. Deras jobb hänger på att lyckas tvinga oss in i utbildningar. Good luck with that. Vi åtgärdsvägrar. Vi har bestämt oss för att sänka dem så som dem har sänkt oss - vi tänker vägra alla utbildningar de erbjuder oss, vi tänker inte söka ett jobb. Aldrig att de ska få ut sina procent härifrån dagiset, vi tänker inte ta csn-lån för att rädda deras coachjobb.
Om ett tag träffar man fröken som deltagare fantiserar vi. Hon kommer vara som oss, en del av den naturliga arbetslösheten fast med CSN-skuld.
Karma will come and bite you in the ass AMS-kärring!
--------------------------
I senaste Dissident finns det en bra text om arbetslöshet som är väl värd att läsa (och läs resten när du ändå är igång), kan beställas här.
Kämpa Tillsammans har haft fett ös - arbetslös på Kriminalvårdsanstalten Learnia.
Och du har väl inte glömt arbetsförnedringen?
torsdag 27 november 2008
Arbeit macht frei - vi synade bluffen
Hela min uppväxt så har jag fått veta hur viktigt utbildning är. Utbildning är nyckeln till frihet (läs: arbete), välgång, utveckling.
Jag minns när jag var sexton. Gymnasiet låg framför mig, tre år som jag hade valt alldeles själv med frivillig skolplikt. Jag hade valt en utbildning. Jag skulle faktiskt bli någonting, det var nu mitt livsöde skulle avgöras. Antingen tog man en studieförberedande linje eller en yrkesförberedande linje (dvs: arbetarklass express, frisör, målare osv).
Hela nian var fylld av ångest för mig. Var betygen tillräckligt höga? Skulle jag komma in? Vad skulle jag bli? Vi var på gymnasiemässa: åt godis tills vi storknade och titta med stora ögon på allting man kunde bli.
Bland de jag umgicks med gick diskussionerna heta: VAD SKA DU VÄLJA? VAD SKA DU BLI!? Estetisk fattade vi att det bara var tre år innan man fick sitta på AMS, men att de där tre åren skulle vara väldigt flamsiga. Omvårdnad skulle vi hellre dö än gå, där var de bara blonderade ex-nazi-brudar som gick, no fucking thank you. Samhäll-ekonomi tyckte vi kändes trist - vi ville ju ha ett kreativt jobb!
Vi satt där med våra drömmar och våra lärare hetsade oss som att det var möjligt. "Om ni inte gör den här läxan, så får ni inte vg och då kanske inte du kommer in på den här linjen."
Och för oss som hatade högstadiet lovade de oss att gymnasiet skulle bli mycket bättre eftersom där gick man med folk som hade V A L T att gå dit, vi skulle ha samma intressen (ja jävlar, folk brukar ju ha kemi a som intresse.)
Hela tiden frågade de oss vad vi ville bli, tyckte vi skulle gå till SYO:n och presentera våra senaste idéer. Vårterminen ägnade vi åt att räkna och försöka förstå vilka konsekvenser gymnasiet skulle ha för vårat val av högskola. Och till högskolan ville man minsann - så var det bara. Ingen med känsla för stil skulle välja elektriker i första hand, jag menar elektriker kan ju vem som helst bli, men vart var k r e a t i v i t e t e n?
Skolan gödde vårat självförtroende att vi kunde bli va faan vi ville in i absurdum. Vi började tro på det: vi kunde visst bli designers, reklamare, dokumentärfilmare, journalister hela högen. Ingen skulle behöva bli undersköterska, städare eller mattant av våra klasskamrater enligt våran lärare, ALLA KAN BLI NÅGOT!
Vi var på väg ut i en vuxenvärld som skulle ta emot oss med öppna armar. Vi skulle kunna forma vuxenvärlden hur vi ville bara vi skötte oss, som tack så skulle vi få bli vad vi ville - bara vi kämpade.
Och de säger att den amerikanska drömmen inte finns här! Besök en gymnasiemässa säger jag.
Så hela nian satt vi där med våra framtidsdrömmar och ambitioner som om de vore möjliga. Tills vi fick våra betyg.
Betyg är socialdarwinism. "Grundprincipen är att människans och samhällets utveckling sker genom utslagning av svaga individer"
Det vill säga: sålla agnarna från vetet. Nu var det dags, den allmänna skolan var slut.
Mina socialdarwinistiska poäng räckte till en plats på Samhäll/Naturlinjen som egentligen hade rätt lågt intag. Betyghetsen i nian tog livet av mig. Även om det var en studieförberedande linje så var det ändå något av ett misslyckande: så lågt intag liksom.
Nu, när vi alla kämpat oss igenom våra tre år av utbildning och vi stöter på varandra igen så har det inte spelat någon roll.
Någon slöar sig igenom högskolan som en ren arbetsmarknadsåtgärd på en utbildning man inte har en aning om vad man kommer bli på.
Någon sitter på AMS-dagis och är fast i ungdomsgarantin.
Någon har fått barn.
Någon har hyresskulder.
Men alla har eller haft de där skitjobben som skolan lovade oss att vi aldrig skulle behöva ta. Vi har alla haft för lite pengar dagarna innan löning.
Att välja gymnasium är lika viktigt som att välja elbolag.
---------------
Jag har ju lovat en going postal-berättelse men just nu sväller den över alla gränser. Tills dess, polkagrisarna lagt upp en fin berättelse: Scrooged Again?
Jag minns när jag var sexton. Gymnasiet låg framför mig, tre år som jag hade valt alldeles själv med frivillig skolplikt. Jag hade valt en utbildning. Jag skulle faktiskt bli någonting, det var nu mitt livsöde skulle avgöras. Antingen tog man en studieförberedande linje eller en yrkesförberedande linje (dvs: arbetarklass express, frisör, målare osv).
Hela nian var fylld av ångest för mig. Var betygen tillräckligt höga? Skulle jag komma in? Vad skulle jag bli? Vi var på gymnasiemässa: åt godis tills vi storknade och titta med stora ögon på allting man kunde bli.
Bland de jag umgicks med gick diskussionerna heta: VAD SKA DU VÄLJA? VAD SKA DU BLI!? Estetisk fattade vi att det bara var tre år innan man fick sitta på AMS, men att de där tre åren skulle vara väldigt flamsiga. Omvårdnad skulle vi hellre dö än gå, där var de bara blonderade ex-nazi-brudar som gick, no fucking thank you. Samhäll-ekonomi tyckte vi kändes trist - vi ville ju ha ett kreativt jobb!
Vi satt där med våra drömmar och våra lärare hetsade oss som att det var möjligt. "Om ni inte gör den här läxan, så får ni inte vg och då kanske inte du kommer in på den här linjen."
Och för oss som hatade högstadiet lovade de oss att gymnasiet skulle bli mycket bättre eftersom där gick man med folk som hade V A L T att gå dit, vi skulle ha samma intressen (ja jävlar, folk brukar ju ha kemi a som intresse.)
Hela tiden frågade de oss vad vi ville bli, tyckte vi skulle gå till SYO:n och presentera våra senaste idéer. Vårterminen ägnade vi åt att räkna och försöka förstå vilka konsekvenser gymnasiet skulle ha för vårat val av högskola. Och till högskolan ville man minsann - så var det bara. Ingen med känsla för stil skulle välja elektriker i första hand, jag menar elektriker kan ju vem som helst bli, men vart var k r e a t i v i t e t e n?
Skolan gödde vårat självförtroende att vi kunde bli va faan vi ville in i absurdum. Vi började tro på det: vi kunde visst bli designers, reklamare, dokumentärfilmare, journalister hela högen. Ingen skulle behöva bli undersköterska, städare eller mattant av våra klasskamrater enligt våran lärare, ALLA KAN BLI NÅGOT!
Vi var på väg ut i en vuxenvärld som skulle ta emot oss med öppna armar. Vi skulle kunna forma vuxenvärlden hur vi ville bara vi skötte oss, som tack så skulle vi få bli vad vi ville - bara vi kämpade.
Och de säger att den amerikanska drömmen inte finns här! Besök en gymnasiemässa säger jag.
Så hela nian satt vi där med våra framtidsdrömmar och ambitioner som om de vore möjliga. Tills vi fick våra betyg.
Betyg är socialdarwinism. "Grundprincipen är att människans och samhällets utveckling sker genom utslagning av svaga individer"
Det vill säga: sålla agnarna från vetet. Nu var det dags, den allmänna skolan var slut.
Mina socialdarwinistiska poäng räckte till en plats på Samhäll/Naturlinjen som egentligen hade rätt lågt intag. Betyghetsen i nian tog livet av mig. Även om det var en studieförberedande linje så var det ändå något av ett misslyckande: så lågt intag liksom.
Nu, när vi alla kämpat oss igenom våra tre år av utbildning och vi stöter på varandra igen så har det inte spelat någon roll.
Någon slöar sig igenom högskolan som en ren arbetsmarknadsåtgärd på en utbildning man inte har en aning om vad man kommer bli på.
Någon sitter på AMS-dagis och är fast i ungdomsgarantin.
Någon har fått barn.
Någon har hyresskulder.
Men alla har eller haft de där skitjobben som skolan lovade oss att vi aldrig skulle behöva ta. Vi har alla haft för lite pengar dagarna innan löning.
Att välja gymnasium är lika viktigt som att välja elbolag.
---------------
Jag har ju lovat en going postal-berättelse men just nu sväller den över alla gränser. Tills dess, polkagrisarna lagt upp en fin berättelse: Scrooged Again?
onsdag 19 november 2008
Festinbjudan!
Vad gör man när chefen sneglar på en under morgonmötet och häver ur sig: Ja, alla här får ju gå på julbordet utom du eftersom du är timvikarie.
Blir man sur? Gnäller lite på kommunen? Kanske gör man en arg namninsamling? Skapar en folkstorm på facebook? Mejlar kommuntjänstemännen? Partycrashar kommunens party med femton idiotfulla kickers man hittade på gatan en torsdagkväll?
Nä. Man anordnar ett eget julbord såklart! Ett utan chefer och den dåliga pressade stämningen. Ett julbord med bättre underhållning och lättsmält information om timvikariers rättigheter.
Malmö visar vägen: http://timlistan.wordpress.com/julbord/
Vikarieorganisering är det nya svarta.
(Vi finns på facebook också, leta rätt på gruppen Timlistan och gå med vetja!)
-------------
För krisintresserade finns en pedagogisk förklaring i senaste Herman Hedning: "Gud ville skapa mer tillväxt för att imponera på de andra gudarna". Och det är väl det man behöver veta.
"Nationalekonomi, konjunkturer och tillväxtteori tycker de allra flesta är lika humoristiska som gallstensoperationer, rotfyllningar och punkteringar. De allra flesta har, som i nästan alla sammanhang, helt fel. Att se någon veckla in sig i ett komplicerat national-ekonomiskt resonemang och sedan nästan strypas av sina egna kvartslogiska floskler i sina förtvivlade försök att ta sig ur snårträsket ut på den upplysta stigen igen, fortfarande fullkomligt övertygad om att ingen annan sanning än den egna existerar, är bland det roligaste som finns.
Jaså, det tycker inte ni? Då kan ni väl dra åt helvete allihop.
Herman"
Blir man sur? Gnäller lite på kommunen? Kanske gör man en arg namninsamling? Skapar en folkstorm på facebook? Mejlar kommuntjänstemännen? Partycrashar kommunens party med femton idiotfulla kickers man hittade på gatan en torsdagkväll?
Nä. Man anordnar ett eget julbord såklart! Ett utan chefer och den dåliga pressade stämningen. Ett julbord med bättre underhållning och lättsmält information om timvikariers rättigheter.
Malmö visar vägen: http://timlistan.wordpress.com/julbord/
Vikarieorganisering är det nya svarta.
(Vi finns på facebook också, leta rätt på gruppen Timlistan och gå med vetja!)
-------------
För krisintresserade finns en pedagogisk förklaring i senaste Herman Hedning: "Gud ville skapa mer tillväxt för att imponera på de andra gudarna". Och det är väl det man behöver veta.
"Nationalekonomi, konjunkturer och tillväxtteori tycker de allra flesta är lika humoristiska som gallstensoperationer, rotfyllningar och punkteringar. De allra flesta har, som i nästan alla sammanhang, helt fel. Att se någon veckla in sig i ett komplicerat national-ekonomiskt resonemang och sedan nästan strypas av sina egna kvartslogiska floskler i sina förtvivlade försök att ta sig ur snårträsket ut på den upplysta stigen igen, fortfarande fullkomligt övertygad om att ingen annan sanning än den egna existerar, är bland det roligaste som finns.
Jaså, det tycker inte ni? Då kan ni väl dra åt helvete allihop.
Herman"
tisdag 18 november 2008
Nej, alla människor är inte lika mycket värda
Till och med när överklassen utnyttjar barnflickor som knappt kan svenska så gör överklassen en samhällsinsats. Tänk vilka fina människor de är. De är sådana fina människor att de släpar med sin barnflicka till Talang 2008 för att hon ska få spela piano i teve, hela vääääääärlden måste ju få njuta av hennes talang.
Den genusmedvetna kan notera i klippet nedan hur charmigt det är att överklassgubben på sin mysiga dialekt för Karinas talan. Hans fru och Karina verkar mest vara statister i den historia han berättar om sig själv som jesus/världsräddare. Som den vidriga människa han är går han in på scen och tolkar åt henne innan uppträdandet.
Och det allra värsta är när arbetsgivarparet kommer in på scen efter uppträdandet är klart för att ta någon slags kredd för att de hittade en sådan här diamond in the rough. Jag vill bara kräkas alternativt pissa i kärringens Louis Vuitton-väska.
Jag tänker på ord som livegenskap och slaveri. Och jag minns Ebba Grön:
Ja ja, ja hatar hela borgligheten
ja ja, ja hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna oss
Ja ja, ja svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss
Jag skulle väl inte kalla det ett hot. Snarare ett löfte.
Kommando Tommy Zethraeus möter er på Stureplan.
Den genusmedvetna kan notera i klippet nedan hur charmigt det är att överklassgubben på sin mysiga dialekt för Karinas talan. Hans fru och Karina verkar mest vara statister i den historia han berättar om sig själv som jesus/världsräddare. Som den vidriga människa han är går han in på scen och tolkar åt henne innan uppträdandet.
Och det allra värsta är när arbetsgivarparet kommer in på scen efter uppträdandet är klart för att ta någon slags kredd för att de hittade en sådan här diamond in the rough. Jag vill bara kräkas alternativt pissa i kärringens Louis Vuitton-väska.
Jag tänker på ord som livegenskap och slaveri. Och jag minns Ebba Grön:
Ja ja, ja hatar hela borgligheten
ja ja, ja hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna oss
Ja ja, ja svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss
Jag skulle väl inte kalla det ett hot. Snarare ett löfte.
Kommando Tommy Zethraeus möter er på Stureplan.
onsdag 12 november 2008
Till dig som arbetar osäkert
Hej!
Hoppas ditt jobb inte är alltför tråkigt och att lönen är schysst. Men du, har du koll på din anställning och din anställningsform?
Det är lite viktigare än vad man tror. Förut fanns det bara en slags timanställning; men den var lite krånglig för företagarna. Den krävde bland annat att man motiverade varför man skulle timanställa och inte tills vidareanställa. Det var också så att ett företag eller en enhet som det heter inom vården inte fick ha hur många vikarier som helst. Efter ett tag på en sådan timanställning så blev man till vidareanställd, två år närmare bestämt.
Det hela var inte riktigt så som cheferna hade tänkt sig. De vill ha en flexibel arbetskraft som man kan sparka i dåliga tider och anställa i mängder i goda tider. Då utgjorde den gamla anställningen ett problem: dels kunde man inte anställa i mängder av timarbetare och dels så blev ju timpersonal till vidare-anställd efter ett tag. Arbetskraften var inte riktigt sådär flexibel som man ville att den skulle vara. Pappa staten klev in och löste det hela åt företagen, riksdagen röstade igenom AVA-anställningen.
AVA betyder Allmän Visstids Anställning och har andra regler än den tidigare timanställningen. Inte längre behöver företagen en motivera till varför de timanställer istället för tills-vidare-anställer och man får ha hur många timanställda man vill. Fortfarande är det två år tills du får en tills vidare-anställning.
Meh! Då är det ju inte så stor skillnad kanske du tänker. Jo, alltså, det är här de fula tricksen kommer in. AVA-anställningens LAS-dagar (LAS-dagar är de dagar man samlar för att få tills vidare-anställning. 1 arbetsdag = 1 LAS-dag. Tillräckligt många LAS-dagar = tillvidare anställning) räknas på en annan lista en LAS-dagarna för den tidiga timanställningen. Alltså: två olika listor för att räkna LAS-dagar som man inte får lägga ihop.
Så du kan gå nästan 2 år på AVA och när du precis ska LASas så får du den andra timanställningen istället som räknas på den andra listan. Så arbetskraften kan vara flexibel i fyra år istället för två.
Dessutom måste de här två åren på AVA vara inom en femårsperiod. Så, om företagen låter sin personal ha olika anställningsformer och sen precis inom dem LASas sparkar dem ett år så slipper man också tills vidare-anställa eftersom man kommer runt femårsregeln. Så förlorar du massa LASdagar det året som du är sparkad eftersom det inte faller inom femårsperioden så kan företaget återigen anställa dig osäkert eftersom LASdagarna har minskat.
Och nu kanske du tänker: "MEN ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Jag har ju faktiskt varit anställd innan den här lagen började 1 juli förra året. Bryr mig inte. Har inte den anställningen." Jo, fast nästa gång ditt vikariat tar slut så kan de ge dig en AVA-anställning också börjar dina LAS-dagar om på noll. Det är faktiskt inte så kul.
AVA ersätter projekt- och ferieanställning, tillfällig arbetsanhopning, praktik, anställning i avvaktan på värnplikt-tjänstgöring och s.k. överenskommen visstidsanställning. Det speciella med AVA är att orsak för tidsbegränsning inte behöver uppges. Endast om AVA används på ett diskriminerande sätt kan den få rättslig prövning.
Det vill säga: om din chef inte gillar dig har h-n enligt lag rätt att anställa 65378674389988343780 vikarier så att du inte får något jobb och på så sätt hålla dig borta. Det behövs inte motiveras och man kan få sparken utan att få sparken om man bara går på timmar eftersom de slutar ringa in dig. Och om han eller hon faktiskt bryr sig i att ge dig sparken så behövs det inte motiveras alls.
Och ingen domstol i hela världen kunde bry sig mindre.
Kul va? Hej då någon slags anställningstrygghet. Hej fjäska för chefen så att man får vara kvar.
AVA-anställningen är en anställningsform som instiftades av staten. Grunden är annars att arbetsmarknadens parter gör upp om vad som ska gälla dvs LO-facken och Svenskt Näringsliv. Tanken är att LO-fackens medlemmar säljer sin konflikträtt (att strejka och sådant) mot ett par procent i löneökningar och att staten inte lägger sig i. Därför har vi ingen lagstadgad minimilön i Sverige utan vi har kollektivavtal istället.
Kollektivavtal ger högre lön än lagstadgad minimilön eftersom det förhandlas om vart fjärde år (eller hur länge man nu kommit överens om att avtalet ska gälla) och då höjs alltid lägsta lönen alltså ingångslönen. Om staten skulle bestämma minimilönen så skulle inte lägsta nivån bestämmas av hur starkt organiserad arbetsplatserna är och hur starkt fackligt organiserade vi är utan hur folk röstar vart fjärde år och lönen skulle vara helt utlämnad till politikers godtycke. Någon valrörelse kanske alla partier lovar att höja minimilönen och väl vid makten är det ett vallöfte som glöms det bort. Vi har ingen garanti för att lönen verkligen höjs utan kan bara hoppas. (I USA har man en lagstadgad minimilön och reallönemässigt har den inte höjts sedan den instiftades på 70-talet trots att företagen gör mer vinst än på 70-talet.)
Det vill säga minimilön är mindre makt till oss, mer makt till dem.
Reinfeldt & co vill lagstifta om en minimilön. De säger att de värnar facket men vill egentligen ta ifrån oss makt genom att försvaga kollektivavtalet. Facket tappar alltså mer och mer makt till förmån till staten som nu börjar lägga sig i sådant i arbetsmarknadspolitiken som de inte gjort förut. Både genom att instifta anställningsformer och genom att införa minimilön. Det betyder att vi som jobbar inte kommer kunna påverka våran arbetssituation lika mycket och att företagen bara kan hänvisa till lagar istället för att lyssna på oss.
Deras AVA var ett led i att göra oss mer flexibla på deras villkor och en lagstadgad minimilön skulle också passa arbetsgivarna som hand i handske. Mindre lön liksom. De sparar pengar. Större fallskärmar för cheferna.
AVA möjliggjorde att vi blev arbetskraftsreserv. I Malmö och i andra städer har något som heter vikariebanken börjat införas. Helt enkelt: man lägger in tider när man kan jobba och blir bokad av arbetsgivaren. Ibland får man jobba, ibland blir man inte bokad. Typ som bions biljettssystem fast för människor. Ibland ser någon Mamma Mia! och sitter på rad 12, stol 4. Ibland jobbar jag och ibland står jag bara beredd på arbete.
I Malmö så har man alla stadsdelar vikariebanker. En vikarie ska alltså jobba i en hel stadsdel inom saker som förskola, äldreomsorg eller kanske LSS. När jag jobbade i Västra Innerstan så kunde 70 olika enheter boka mig inom vården. Just nu så ska alla stadsdelar och väldigt många verksamheter införa vikariebanken och AVA är en utav förutsättningarna för detta.
Det är inte förens nu som man kan anställa hur många vikarier man vill som man kan göra ett sådant projekt. Förut kunde man inte ha för många studenter som jobbade eftersom de inte kunde ta tillräckligt många tider och man fick ju bara ha ett visst antal vikarier.
Men nu! Nu spelar det ingen roll, bara de jobbar litegrann! Man kan ju ha hur många vikarier som helst! Hurra tycker chefen! Tack för det staten! Tack för AVA!
Och vi som inte är studenter får jobba i flera stadsdelar för att få tillräckligt med tider. Vi har flera AVA-anställningar, är sådär flexibla som de vill ha oss och alltid beredda på arbete.
Och du kan tänka dig hur cheferna gnuggar händerna inför eventuell minimilön. Tänk vad bra för företagen att alltid anställa folk på den minsta lönen. Tänk vad de gillar att kringgå kollektivavtalet. Tänk vad de då sänker lönen för andra eftersom det alltid finns dem som är billigare.
Jag vet några som är lyckliga. Och de är inte mina kompisar.
Men vad ska man göra då?
Är du kommunalmedlem? Ta kontakt med din sektion, om de har koll på läget kommer de då begära att ditt anställningsavtal kommer förhandlas om. Övriga fack vet jag inget om. Men TA FÖR I HELVETE kontakt med facket om du upptäcker att du erbjuds en AVA.
Arbetsgivarens har informationsskyldighet om anställningsvillkoren: h-n ska informera om arbetsuppgifterna och yrkesbenämning, samt informera dig om tidsbegränsningsgrunden, det vill säga om det t.ex. är ett vikariat eller en AVA? Det är något som är värt att gå ihop ett par stycken och bråka om. Fick ni verkligen veta att det var en AVA-anställning ni skulle få? Och vart är arbetsbeskrivningen?
Och det finns några rättigheter till:
Du har rätt att begära information om dina sammanlagda anställningstid och arbetsköparen måste ge dig den informationen inom tre veckor. Vilket kan vara bra att göra innan man skriver på något anställningsavtal så att du slipper kastas mellan de här olika LAS-listorna.
Och: Alla tidsbegränsat anställda ska informeras om alla lediga tillsvidareanställningar på t.ex. en anslagstavla. En tidsbegränsad anställd som är föräldraledig har rätt till en egen information om lediga tillsvidareanställningar, om arbetstagaren så begär. I det sistnämnda fallet är det dock upp till arbetstagaren att begära denna information.
Så, börja bråka med din chef om AVA - men gör det inte själv, prata med de andra timvikarierna. Ju fler desto roligare!
-----------
En av dem som nästan hade "premiär" på AVA-anställningen berättar
Gotland ligger tydligen i framkanten när det gäller att hålla folk osäkert anställda Personligassistans.com, Gotlands Tidning
Gällivare vill inte vara sämre när det gäller att vara vidriga mot sina timanställda
Hoppas ditt jobb inte är alltför tråkigt och att lönen är schysst. Men du, har du koll på din anställning och din anställningsform?
Det är lite viktigare än vad man tror. Förut fanns det bara en slags timanställning; men den var lite krånglig för företagarna. Den krävde bland annat att man motiverade varför man skulle timanställa och inte tills vidareanställa. Det var också så att ett företag eller en enhet som det heter inom vården inte fick ha hur många vikarier som helst. Efter ett tag på en sådan timanställning så blev man till vidareanställd, två år närmare bestämt.
Det hela var inte riktigt så som cheferna hade tänkt sig. De vill ha en flexibel arbetskraft som man kan sparka i dåliga tider och anställa i mängder i goda tider. Då utgjorde den gamla anställningen ett problem: dels kunde man inte anställa i mängder av timarbetare och dels så blev ju timpersonal till vidare-anställd efter ett tag. Arbetskraften var inte riktigt sådär flexibel som man ville att den skulle vara. Pappa staten klev in och löste det hela åt företagen, riksdagen röstade igenom AVA-anställningen.
AVA betyder Allmän Visstids Anställning och har andra regler än den tidigare timanställningen. Inte längre behöver företagen en motivera till varför de timanställer istället för tills-vidare-anställer och man får ha hur många timanställda man vill. Fortfarande är det två år tills du får en tills vidare-anställning.
Meh! Då är det ju inte så stor skillnad kanske du tänker. Jo, alltså, det är här de fula tricksen kommer in. AVA-anställningens LAS-dagar (LAS-dagar är de dagar man samlar för att få tills vidare-anställning. 1 arbetsdag = 1 LAS-dag. Tillräckligt många LAS-dagar = tillvidare anställning) räknas på en annan lista en LAS-dagarna för den tidiga timanställningen. Alltså: två olika listor för att räkna LAS-dagar som man inte får lägga ihop.
Så du kan gå nästan 2 år på AVA och när du precis ska LASas så får du den andra timanställningen istället som räknas på den andra listan. Så arbetskraften kan vara flexibel i fyra år istället för två.
Dessutom måste de här två åren på AVA vara inom en femårsperiod. Så, om företagen låter sin personal ha olika anställningsformer och sen precis inom dem LASas sparkar dem ett år så slipper man också tills vidare-anställa eftersom man kommer runt femårsregeln. Så förlorar du massa LASdagar det året som du är sparkad eftersom det inte faller inom femårsperioden så kan företaget återigen anställa dig osäkert eftersom LASdagarna har minskat.
Och nu kanske du tänker: "MEN ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Jag har ju faktiskt varit anställd innan den här lagen började 1 juli förra året. Bryr mig inte. Har inte den anställningen." Jo, fast nästa gång ditt vikariat tar slut så kan de ge dig en AVA-anställning också börjar dina LAS-dagar om på noll. Det är faktiskt inte så kul.
AVA ersätter projekt- och ferieanställning, tillfällig arbetsanhopning, praktik, anställning i avvaktan på värnplikt-tjänstgöring och s.k. överenskommen visstidsanställning. Det speciella med AVA är att orsak för tidsbegränsning inte behöver uppges. Endast om AVA används på ett diskriminerande sätt kan den få rättslig prövning.
Det vill säga: om din chef inte gillar dig har h-n enligt lag rätt att anställa 65378674389988343780 vikarier så att du inte får något jobb och på så sätt hålla dig borta. Det behövs inte motiveras och man kan få sparken utan att få sparken om man bara går på timmar eftersom de slutar ringa in dig. Och om han eller hon faktiskt bryr sig i att ge dig sparken så behövs det inte motiveras alls.
Och ingen domstol i hela världen kunde bry sig mindre.
Kul va? Hej då någon slags anställningstrygghet. Hej fjäska för chefen så att man får vara kvar.
AVA-anställningen är en anställningsform som instiftades av staten. Grunden är annars att arbetsmarknadens parter gör upp om vad som ska gälla dvs LO-facken och Svenskt Näringsliv. Tanken är att LO-fackens medlemmar säljer sin konflikträtt (att strejka och sådant) mot ett par procent i löneökningar och att staten inte lägger sig i. Därför har vi ingen lagstadgad minimilön i Sverige utan vi har kollektivavtal istället.
Kollektivavtal ger högre lön än lagstadgad minimilön eftersom det förhandlas om vart fjärde år (eller hur länge man nu kommit överens om att avtalet ska gälla) och då höjs alltid lägsta lönen alltså ingångslönen. Om staten skulle bestämma minimilönen så skulle inte lägsta nivån bestämmas av hur starkt organiserad arbetsplatserna är och hur starkt fackligt organiserade vi är utan hur folk röstar vart fjärde år och lönen skulle vara helt utlämnad till politikers godtycke. Någon valrörelse kanske alla partier lovar att höja minimilönen och väl vid makten är det ett vallöfte som glöms det bort. Vi har ingen garanti för att lönen verkligen höjs utan kan bara hoppas. (I USA har man en lagstadgad minimilön och reallönemässigt har den inte höjts sedan den instiftades på 70-talet trots att företagen gör mer vinst än på 70-talet.)
Det vill säga minimilön är mindre makt till oss, mer makt till dem.
Reinfeldt & co vill lagstifta om en minimilön. De säger att de värnar facket men vill egentligen ta ifrån oss makt genom att försvaga kollektivavtalet. Facket tappar alltså mer och mer makt till förmån till staten som nu börjar lägga sig i sådant i arbetsmarknadspolitiken som de inte gjort förut. Både genom att instifta anställningsformer och genom att införa minimilön. Det betyder att vi som jobbar inte kommer kunna påverka våran arbetssituation lika mycket och att företagen bara kan hänvisa till lagar istället för att lyssna på oss.
Deras AVA var ett led i att göra oss mer flexibla på deras villkor och en lagstadgad minimilön skulle också passa arbetsgivarna som hand i handske. Mindre lön liksom. De sparar pengar. Större fallskärmar för cheferna.
AVA möjliggjorde att vi blev arbetskraftsreserv. I Malmö och i andra städer har något som heter vikariebanken börjat införas. Helt enkelt: man lägger in tider när man kan jobba och blir bokad av arbetsgivaren. Ibland får man jobba, ibland blir man inte bokad. Typ som bions biljettssystem fast för människor. Ibland ser någon Mamma Mia! och sitter på rad 12, stol 4. Ibland jobbar jag och ibland står jag bara beredd på arbete.
I Malmö så har man alla stadsdelar vikariebanker. En vikarie ska alltså jobba i en hel stadsdel inom saker som förskola, äldreomsorg eller kanske LSS. När jag jobbade i Västra Innerstan så kunde 70 olika enheter boka mig inom vården. Just nu så ska alla stadsdelar och väldigt många verksamheter införa vikariebanken och AVA är en utav förutsättningarna för detta.
Det är inte förens nu som man kan anställa hur många vikarier man vill som man kan göra ett sådant projekt. Förut kunde man inte ha för många studenter som jobbade eftersom de inte kunde ta tillräckligt många tider och man fick ju bara ha ett visst antal vikarier.
Men nu! Nu spelar det ingen roll, bara de jobbar litegrann! Man kan ju ha hur många vikarier som helst! Hurra tycker chefen! Tack för det staten! Tack för AVA!
Och vi som inte är studenter får jobba i flera stadsdelar för att få tillräckligt med tider. Vi har flera AVA-anställningar, är sådär flexibla som de vill ha oss och alltid beredda på arbete.
Och du kan tänka dig hur cheferna gnuggar händerna inför eventuell minimilön. Tänk vad bra för företagen att alltid anställa folk på den minsta lönen. Tänk vad de gillar att kringgå kollektivavtalet. Tänk vad de då sänker lönen för andra eftersom det alltid finns dem som är billigare.
Jag vet några som är lyckliga. Och de är inte mina kompisar.
Men vad ska man göra då?
Är du kommunalmedlem? Ta kontakt med din sektion, om de har koll på läget kommer de då begära att ditt anställningsavtal kommer förhandlas om. Övriga fack vet jag inget om. Men TA FÖR I HELVETE kontakt med facket om du upptäcker att du erbjuds en AVA.
Arbetsgivarens har informationsskyldighet om anställningsvillkoren: h-n ska informera om arbetsuppgifterna och yrkesbenämning, samt informera dig om tidsbegränsningsgrunden, det vill säga om det t.ex. är ett vikariat eller en AVA? Det är något som är värt att gå ihop ett par stycken och bråka om. Fick ni verkligen veta att det var en AVA-anställning ni skulle få? Och vart är arbetsbeskrivningen?
Och det finns några rättigheter till:
Du har rätt att begära information om dina sammanlagda anställningstid och arbetsköparen måste ge dig den informationen inom tre veckor. Vilket kan vara bra att göra innan man skriver på något anställningsavtal så att du slipper kastas mellan de här olika LAS-listorna.
Och: Alla tidsbegränsat anställda ska informeras om alla lediga tillsvidareanställningar på t.ex. en anslagstavla. En tidsbegränsad anställd som är föräldraledig har rätt till en egen information om lediga tillsvidareanställningar, om arbetstagaren så begär. I det sistnämnda fallet är det dock upp till arbetstagaren att begära denna information.
Så, börja bråka med din chef om AVA - men gör det inte själv, prata med de andra timvikarierna. Ju fler desto roligare!
-----------
En av dem som nästan hade "premiär" på AVA-anställningen berättar
Gotland ligger tydligen i framkanten när det gäller att hålla folk osäkert anställda Personligassistans.com, Gotlands Tidning
Gällivare vill inte vara sämre när det gäller att vara vidriga mot sina timanställda
tisdag 4 november 2008
Samtidigt så minskade den nya regeringen arbetsmiljöverkets anslag med 50 miljoner år 2007
It was a terrible crash. They found his still beating heart in the ash. I'm sorry.
- My Favorite, James Dean (awaiting ambulence)
Jag önskar att det aldrig hade hänt. Det där som är så hemskt att jag inte riktigt vet hur jag ska prata om det. Hade olyckan inte varit framme hade det inte varit så mycket för dina föräldrar att fixa med nu; media, blommor, advokater, bråk och en massa ångest för att de lät dig gå till jobbet den dagen.
Du borde inte ens varit i närheten av Berg och Dalbanan.
Egentligen så står jag inte mitt i det här utan jag är väl någonstans i periferin. Jag är inte din brorsa, mamma, farmor. Vi är inte släkt överhuvudtaget utan klasskamrater och lite senare: arbetskamrater. Men händelsen står i centrum för mig. Det som hände dig kan hända mig trots att jag försöker göra förnuftiga val och någon slags konsekvensanalys av saker.
Allting tog sin början i våras.
Dagen var som alla andra dagar i tvåan på gymnasiet. Matte, naturkunskap, skolka, dricka kaffe, geografi. Just den dagen minns jag: det var en tisdag. Vi hängde i rökrutan, skvallrade och tittade ut över tegelbyggnaderna.
Skolan var byggd i grovt tegel, sådant tegel som gör ont om man drar handen längs med det, vita fogar och svarta metalldörrar. Av det här bestod vårat liv fem dagar i veckan. Tegel, fogar, metall, kontroll.
Ibland tänkte jag att gymnasiet måste vara som en öppen anstalt till skillnad från högstadiet. I gymnasiet är skolgången "frivillig", på högstadiet var det skolplikt, nazigänget och den eviga längtan ut. Röklapparna hem och rädslan för vissa korridorer som gjorde att man färgade håret svart och tuperade det bak i nacken. Räddast ser farligast ut.
När vi slöade i rökrutan fick du ett samtal. Du lät så strikt när du svarade, som om du pratade med myndigheter. Det gjorde du nästan också. Det var våran sommararbetplats som ringde och när de senare ringde mig så svarade jag lika strikt. Ja, nej, jo, kan tänkas, den sjunde? Jo absolut, vi ses! Hej då.
Vi började umgås mer och mer den våren. Du gillade My Favorite, schack och drack Golden Gate när du ville bli full.
En gång så bröt vi oss in i en gammal övergiven fabrik som de höll på att bygga om, med ficklampor och avbitartång tog vi oss runt. Det var så spännande men läskigt på samma gång, jag skrek till när din ficklampa lyste på fladdermössen så att de vaknade till och började flaxa. Tillsammans spekulerade vi i vad de hade använt de olika rummen till: kanske ett fikarum? Här ser ut som förmannen har suttit! Titta vilken utsikt han borde haft över maskinerna!
Vi söp i Rothoffsparken hela juni, firade skolavslutningen tillsammans och drack kaffe på Kaka tills juli. Då började vi jobba på Parken Zoo. Stället med dem vita tigrarna och det väldigt smaklösa fantomenlandet.
Jobbet vi fick var som ogräsrensare. Vi skulle rycka maskrosor dagarna i ända och plocka upp folks tappade glassar, sockervadd och slängda snusprillor. Skitkul. För det fick vi 67,86 i timmen. Dessa enorma miljoner det skulle bli.
Jag sparade pengarna till nya kängor och du spenderade hela din lön på skivnörderi. Medan vi satt där i parken Zoo's plantager så gjorde vi upp avancerade planer på att göra eget vin. Indie-Christer trodde vi kanske skulle kunna köpa ut en vinsats till oss och vi hade ju en kompis som bodde själv. Vi tänkte att man kunde göra en deal med honom om att få ha vintunnan där, hemma var ju bara att glömma.
Du och jag bytte pass då och då. Så att man jobbade massa dagar i rad och sen var ledig en sex, sju. Det var helt okej med våran arbetsledare så länge någon dök upp på passet. Inte en enda gång sjukade sig varken du eller jag. Jag antar att det var skivorna och kängorna som hägrade där vid horisonten.
Den dagen hade du och jag bytt pass.
Min familj tvingade med mig på familjesemester på Gotland. Jag tyckte det var så stereotypt, vad skulle vi göra? Posa framför ringmuren? Exotisera gotlänska?
I tvåan på gymnasiet är allting meningslöst.
Jag satt på bryggan och funderade på om jag skulle bada eller inte när samtalet kom. Ilsket ringde telefonen och jag svarade. Jag minns att jag under samtalet kände det som att jag bara blev mindre och mindre. Efter att jag hade lagt på stirrade jag bara på horisonten. Sen gick jag och kräktes bakom strandens baja-maja.
Du hade avlidit på sjukhuset av dina skador.
- My Favorite, James Dean (awaiting ambulence)
Jag önskar att det aldrig hade hänt. Det där som är så hemskt att jag inte riktigt vet hur jag ska prata om det. Hade olyckan inte varit framme hade det inte varit så mycket för dina föräldrar att fixa med nu; media, blommor, advokater, bråk och en massa ångest för att de lät dig gå till jobbet den dagen.
Du borde inte ens varit i närheten av Berg och Dalbanan.
Egentligen så står jag inte mitt i det här utan jag är väl någonstans i periferin. Jag är inte din brorsa, mamma, farmor. Vi är inte släkt överhuvudtaget utan klasskamrater och lite senare: arbetskamrater. Men händelsen står i centrum för mig. Det som hände dig kan hända mig trots att jag försöker göra förnuftiga val och någon slags konsekvensanalys av saker.
Allting tog sin början i våras.
Dagen var som alla andra dagar i tvåan på gymnasiet. Matte, naturkunskap, skolka, dricka kaffe, geografi. Just den dagen minns jag: det var en tisdag. Vi hängde i rökrutan, skvallrade och tittade ut över tegelbyggnaderna.
Skolan var byggd i grovt tegel, sådant tegel som gör ont om man drar handen längs med det, vita fogar och svarta metalldörrar. Av det här bestod vårat liv fem dagar i veckan. Tegel, fogar, metall, kontroll.
Ibland tänkte jag att gymnasiet måste vara som en öppen anstalt till skillnad från högstadiet. I gymnasiet är skolgången "frivillig", på högstadiet var det skolplikt, nazigänget och den eviga längtan ut. Röklapparna hem och rädslan för vissa korridorer som gjorde att man färgade håret svart och tuperade det bak i nacken. Räddast ser farligast ut.
När vi slöade i rökrutan fick du ett samtal. Du lät så strikt när du svarade, som om du pratade med myndigheter. Det gjorde du nästan också. Det var våran sommararbetplats som ringde och när de senare ringde mig så svarade jag lika strikt. Ja, nej, jo, kan tänkas, den sjunde? Jo absolut, vi ses! Hej då.
Vi började umgås mer och mer den våren. Du gillade My Favorite, schack och drack Golden Gate när du ville bli full.
En gång så bröt vi oss in i en gammal övergiven fabrik som de höll på att bygga om, med ficklampor och avbitartång tog vi oss runt. Det var så spännande men läskigt på samma gång, jag skrek till när din ficklampa lyste på fladdermössen så att de vaknade till och började flaxa. Tillsammans spekulerade vi i vad de hade använt de olika rummen till: kanske ett fikarum? Här ser ut som förmannen har suttit! Titta vilken utsikt han borde haft över maskinerna!
Vi söp i Rothoffsparken hela juni, firade skolavslutningen tillsammans och drack kaffe på Kaka tills juli. Då började vi jobba på Parken Zoo. Stället med dem vita tigrarna och det väldigt smaklösa fantomenlandet.
Jobbet vi fick var som ogräsrensare. Vi skulle rycka maskrosor dagarna i ända och plocka upp folks tappade glassar, sockervadd och slängda snusprillor. Skitkul. För det fick vi 67,86 i timmen. Dessa enorma miljoner det skulle bli.
Jag sparade pengarna till nya kängor och du spenderade hela din lön på skivnörderi. Medan vi satt där i parken Zoo's plantager så gjorde vi upp avancerade planer på att göra eget vin. Indie-Christer trodde vi kanske skulle kunna köpa ut en vinsats till oss och vi hade ju en kompis som bodde själv. Vi tänkte att man kunde göra en deal med honom om att få ha vintunnan där, hemma var ju bara att glömma.
Du och jag bytte pass då och då. Så att man jobbade massa dagar i rad och sen var ledig en sex, sju. Det var helt okej med våran arbetsledare så länge någon dök upp på passet. Inte en enda gång sjukade sig varken du eller jag. Jag antar att det var skivorna och kängorna som hägrade där vid horisonten.
Den dagen hade du och jag bytt pass.
Min familj tvingade med mig på familjesemester på Gotland. Jag tyckte det var så stereotypt, vad skulle vi göra? Posa framför ringmuren? Exotisera gotlänska?
I tvåan på gymnasiet är allting meningslöst.
Jag satt på bryggan och funderade på om jag skulle bada eller inte när samtalet kom. Ilsket ringde telefonen och jag svarade. Jag minns att jag under samtalet kände det som att jag bara blev mindre och mindre. Efter att jag hade lagt på stirrade jag bara på horisonten. Sen gick jag och kräktes bakom strandens baja-maja.
Du hade avlidit på sjukhuset av dina skador.
tisdag 28 oktober 2008
TastSelv-kod och remouladesås
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Tangentbord har sin egen rytm. Om jag ansträngde mig skulle jag höra något som min fantasi skulle kalla takt, mitt minne skulle sätta toner och den danska skatteverkstantens röst skulle få vara sång.
Röe, rö, eöe, rö, röe, eöe, rö, röe, rö, rö, rö skulle sången låta. Som ett låtsasspråk. Som när man själv tyckte att man pratade engelska när man var fyra men det mest lät: blä, vla, tja, tjo, aj, klaj, chad, app.
Allt det här skulle jag höra om jag ansträngde mig.
När jag anstränger mig gör jag om tågljuden och sorlet till musik. Snattrande klackar i köpcentret med barnskrik har potential för en rytm. Kundvagnar som rullar och trötta mammor som skjuter korgen framför sig på golvet i kassakön kan bli en melodi. Om jag bara koncentrar mig kan allt bli rytmer som tränger bort oron för pengar, stressen och tristessen.
Jag sa en gång till en kompis att hennes diskande skulle kunna vara en musikal. Så många ljud. Klingandet av bestick mot glas, vattnet som spolar, grytlockets dunsande i diskhon. När jag slöt ögonen, lyssnade och dagdrömde lät det inte som disk. Det blev något annat: 50-tals klänningar i kitschiga färger som dansade, ett konståkningsnummer eller ett grälande par som slängde proslin.
Hon tittade på mig och konstaterade torrt: Musik är musik och när det skramlar så skramlar det. Fast sen har ju hon ett sådant där givande och kreativt jobb, då kanske man inte lyssnar på disken utan på sin inre röst eller va fan det heter.
Hör du? Hör du vad det här är?
Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst
Den musiken hör jag flera gånger om dagen när jag jobbar. Klink är tvättskålarna som slår mot varandra när jag tar dem ur skåpet. Eftersom jag alltid sätter på för hård stråle när jag ska fylla dem med vatten plaskar det. Från badrumsdörren knarrar det när jag går in till vårdtagaren. I ena handen har jag tvättskålen och i den andra har jag ett oöppnat paket med latexhandskar som ploppar när jag öppnar det. Det klatschar när jag drar på mig de benvita handskarna i storlek medium, det plaskar igen när mina latexhänder doppar tvättlapparna i vattnet och det droppar när jag kramar ur dem. Innan jag tvättar vårdtagaren så tar jag apolivas tvättkräm i pumpflaska på den dubbelvikta blåa tvättlappen. När jag trycker på pumpen ger den ifrån sig ett tyst psssst som annonserar den vita tvättkrämen.
Det är för det mesta introt när jag går in till en vårdtagare på morgonen, sen kan det sluta hur som helst. Outrot kan man aldrig veta, men för det mesta är det prasslande plast från soppåsen som knyts ihop och en klick när dörren till rummet går igen.
Ibland tycker jag att det är synd att folk lyssnar på sin Ipod i alla lägen de kan. Tågresan låter inte längre dunk, dunk - HÅLL KÄFTEN, DET HÄR ÄR DEN TYSTA VAGNEN!!! Utan tåget, promenaden, bussen, städningen och mataffären låter likadant: dunk, dunk - la cocaina no es buena para su salud.
Sist jag åkte tåg höll jag på att missa gatupredikanten för att jag lyssnade på musik. Jag missade nästan: dunk, dunk - YOU WILL SEE THE LIGHT! ACCEPT THE LIGHT! COME TO JEEEEEEEEEEEEEESUS!
Sen så kom konduktörerna och sa att nu är'e minsann slutpredikat för dig och slängde av predikanten i Svågertorp (Han kan förresten skymtas lite här och var på pågatågen runtom i Skåne. Homosar är det han hatar mest, enligt initierade källor.)
Man missar så mycket med hörlurar.
Skatteverkstantens fyrklöver i guld blänker, bredvid på samma halsband sitter ett guldkors. Shysst riskspridning tänker jag; folktro unt lite gammal hederlig kristendom. Hon har en mossgrön manchesterkavaj, ljus t-shirt och svarta byxor.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Hon tittar på mig frågande.
Jag ser dum ut.
Framför mig ligger mitt skattekort. Jaha. Och ett danskt personnummer. Schysst, man är nummera erkänd av den danska staten, får betala skatt här, öppna konto, jobba.
Hon frågar mig om jag har sambo? Nä. Barn? Eh, skulle inte tro det. Bla bla bla bla bla om du skulle få barn. Eh, nä, skulle inte tro det.
Jag lyssnar efter musik. Försöker anstränga mig för att höra något.
Kopiatorns gnissel och det gröna ljuset när den kopierar, loafers släpar mot heltäckningsmattan, pipet när nästa nummer visas på tavlan, prasslandet med papper.
Fan, det blir ingenting. Jag hör ingenting alls.
Jag försöker lyssna på det jag ska lyssna på: danska skatteverket. 5000 skattefritt varje månad. 16 om dagen för tåget. 38% i skatt. CPR-nummer. NEM-konto. skat.dk. TastSelv.
Nä böja dou di arbeit? öhhh.. femtonde. Unskuld? FEMTÅNDÄ säger jag så tydligt jag kan och ler. Unskuld? Jag pekar på anställningsbeviset.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Hon ger mig mina papper. Jag skickar in anställningsavtalet och skattekortet som sktteverkstanten gav mig.
Några dagar innan jag ska börja jobba slår det mig. Jag är nervös, tänk om allting är annorlunda i Danmark? Om jag inte kan hitta någon lunk att arbeta i, tänk om ingenting låter, tänk om jag inte kan göra musik i mitt huvud för att fördriva arbetstiden?
Det är en tung kropp som släpar sig upp 05,30 till vad som ska bli första arbetsdagen. Frukost får jag inte ner utan i en creme fraiche-burk häller jag ner lite youghurt och tar med en tesked. På tåget kan jag inte koncentrera mig på att läsa, jag är för stirrig. För nervös, för uppspelt.
När jag är framme står jag bara framför porten. Jag tittar på den tunga metallskylten där det står plejehemmets (vårdboendets) namn. Den ser tung ut. Jag tar ett djupt andetag tag, trycker upp porten och går in på kontoret.
Hej.
Jag förklarar att jag ska jobba här och att jag skulle anmäla mig här för att få en namnbricka.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Åh! Jag tror att jag hör något. Snart, om hon bara skriver lite till så kanske, kanske... Mitt lyssnade efter musik avbryts av ett VÄL BEKOMME! Och en smäll, framför mig ligger namnbrickan i vit plast.
Jag öppnar säkerhetsnålen och fäster brickan på den svarta tröjan jag har på mig. Jag letar upp Ekgangen, trycker på den röda knappen och den tunga avdelningsdörren går upp. En vägg av kiss-handsprit-latexlukt är det första som möter mig.
Väl på avdelningen så är det kort om folk, det blir inte tal om någon intro idag. Händerna behövs. De visar mig till "en däm so snäck svänsk". Jahaja. Jag gör som jag alltid gör.
Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst
Ah. Det låter likadant. Music to my fucking ears. Jag ska nog överleva Danmark.
----
Den populärkulturellt uppmärksamma har ju noterat den fullständigt skamlösa rip offen på Dancer in the dark - scenen. (Men Scatterheart är den sång som är bäst i filmen)
Alla borde faktiskt se den, även om "musikaler inte är min grej asså" eller om man tycker att "det är faktiskt dödsfånigt att de måste brista ut i sång mitt i, det händer ju liksom inte i verkliga livet att man sjunger om att städa!! Känns ba sååå overkliget". Filmen är ett fint porträtt av Selma, hennes arbetsplats och hennes arbetskamrat Cathy. Se så, ladda ner den nu.
Dancer in the dark är en musikal om hur stor friheten i kapitalism egentligen är.
Tangentbord har sin egen rytm. Om jag ansträngde mig skulle jag höra något som min fantasi skulle kalla takt, mitt minne skulle sätta toner och den danska skatteverkstantens röst skulle få vara sång.
Röe, rö, eöe, rö, röe, eöe, rö, röe, rö, rö, rö skulle sången låta. Som ett låtsasspråk. Som när man själv tyckte att man pratade engelska när man var fyra men det mest lät: blä, vla, tja, tjo, aj, klaj, chad, app.
Allt det här skulle jag höra om jag ansträngde mig.
När jag anstränger mig gör jag om tågljuden och sorlet till musik. Snattrande klackar i köpcentret med barnskrik har potential för en rytm. Kundvagnar som rullar och trötta mammor som skjuter korgen framför sig på golvet i kassakön kan bli en melodi. Om jag bara koncentrar mig kan allt bli rytmer som tränger bort oron för pengar, stressen och tristessen.
Jag sa en gång till en kompis att hennes diskande skulle kunna vara en musikal. Så många ljud. Klingandet av bestick mot glas, vattnet som spolar, grytlockets dunsande i diskhon. När jag slöt ögonen, lyssnade och dagdrömde lät det inte som disk. Det blev något annat: 50-tals klänningar i kitschiga färger som dansade, ett konståkningsnummer eller ett grälande par som slängde proslin.
Hon tittade på mig och konstaterade torrt: Musik är musik och när det skramlar så skramlar det. Fast sen har ju hon ett sådant där givande och kreativt jobb, då kanske man inte lyssnar på disken utan på sin inre röst eller va fan det heter.
Hör du? Hör du vad det här är?
Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst
Den musiken hör jag flera gånger om dagen när jag jobbar. Klink är tvättskålarna som slår mot varandra när jag tar dem ur skåpet. Eftersom jag alltid sätter på för hård stråle när jag ska fylla dem med vatten plaskar det. Från badrumsdörren knarrar det när jag går in till vårdtagaren. I ena handen har jag tvättskålen och i den andra har jag ett oöppnat paket med latexhandskar som ploppar när jag öppnar det. Det klatschar när jag drar på mig de benvita handskarna i storlek medium, det plaskar igen när mina latexhänder doppar tvättlapparna i vattnet och det droppar när jag kramar ur dem. Innan jag tvättar vårdtagaren så tar jag apolivas tvättkräm i pumpflaska på den dubbelvikta blåa tvättlappen. När jag trycker på pumpen ger den ifrån sig ett tyst psssst som annonserar den vita tvättkrämen.
Det är för det mesta introt när jag går in till en vårdtagare på morgonen, sen kan det sluta hur som helst. Outrot kan man aldrig veta, men för det mesta är det prasslande plast från soppåsen som knyts ihop och en klick när dörren till rummet går igen.
Ibland tycker jag att det är synd att folk lyssnar på sin Ipod i alla lägen de kan. Tågresan låter inte längre dunk, dunk - HÅLL KÄFTEN, DET HÄR ÄR DEN TYSTA VAGNEN!!! Utan tåget, promenaden, bussen, städningen och mataffären låter likadant: dunk, dunk - la cocaina no es buena para su salud.
Sist jag åkte tåg höll jag på att missa gatupredikanten för att jag lyssnade på musik. Jag missade nästan: dunk, dunk - YOU WILL SEE THE LIGHT! ACCEPT THE LIGHT! COME TO JEEEEEEEEEEEEEESUS!
Sen så kom konduktörerna och sa att nu är'e minsann slutpredikat för dig och slängde av predikanten i Svågertorp (Han kan förresten skymtas lite här och var på pågatågen runtom i Skåne. Homosar är det han hatar mest, enligt initierade källor.)
Man missar så mycket med hörlurar.
Skatteverkstantens fyrklöver i guld blänker, bredvid på samma halsband sitter ett guldkors. Shysst riskspridning tänker jag; folktro unt lite gammal hederlig kristendom. Hon har en mossgrön manchesterkavaj, ljus t-shirt och svarta byxor.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Hon tittar på mig frågande.
Jag ser dum ut.
Framför mig ligger mitt skattekort. Jaha. Och ett danskt personnummer. Schysst, man är nummera erkänd av den danska staten, får betala skatt här, öppna konto, jobba.
Hon frågar mig om jag har sambo? Nä. Barn? Eh, skulle inte tro det. Bla bla bla bla bla om du skulle få barn. Eh, nä, skulle inte tro det.
Jag lyssnar efter musik. Försöker anstränga mig för att höra något.
Kopiatorns gnissel och det gröna ljuset när den kopierar, loafers släpar mot heltäckningsmattan, pipet när nästa nummer visas på tavlan, prasslandet med papper.
Fan, det blir ingenting. Jag hör ingenting alls.
Jag försöker lyssna på det jag ska lyssna på: danska skatteverket. 5000 skattefritt varje månad. 16 om dagen för tåget. 38% i skatt. CPR-nummer. NEM-konto. skat.dk. TastSelv.
Nä böja dou di arbeit? öhhh.. femtonde. Unskuld? FEMTÅNDÄ säger jag så tydligt jag kan och ler. Unskuld? Jag pekar på anställningsbeviset.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Hon ger mig mina papper. Jag skickar in anställningsavtalet och skattekortet som sktteverkstanten gav mig.
Några dagar innan jag ska börja jobba slår det mig. Jag är nervös, tänk om allting är annorlunda i Danmark? Om jag inte kan hitta någon lunk att arbeta i, tänk om ingenting låter, tänk om jag inte kan göra musik i mitt huvud för att fördriva arbetstiden?
Det är en tung kropp som släpar sig upp 05,30 till vad som ska bli första arbetsdagen. Frukost får jag inte ner utan i en creme fraiche-burk häller jag ner lite youghurt och tar med en tesked. På tåget kan jag inte koncentrera mig på att läsa, jag är för stirrig. För nervös, för uppspelt.
När jag är framme står jag bara framför porten. Jag tittar på den tunga metallskylten där det står plejehemmets (vårdboendets) namn. Den ser tung ut. Jag tar ett djupt andetag tag, trycker upp porten och går in på kontoret.
Hej.
Jag förklarar att jag ska jobba här och att jag skulle anmäla mig här för att få en namnbricka.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Åh! Jag tror att jag hör något. Snart, om hon bara skriver lite till så kanske, kanske... Mitt lyssnade efter musik avbryts av ett VÄL BEKOMME! Och en smäll, framför mig ligger namnbrickan i vit plast.
Jag öppnar säkerhetsnålen och fäster brickan på den svarta tröjan jag har på mig. Jag letar upp Ekgangen, trycker på den röda knappen och den tunga avdelningsdörren går upp. En vägg av kiss-handsprit-latexlukt är det första som möter mig.
Väl på avdelningen så är det kort om folk, det blir inte tal om någon intro idag. Händerna behövs. De visar mig till "en däm so snäck svänsk". Jahaja. Jag gör som jag alltid gör.
Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst
Ah. Det låter likadant. Music to my fucking ears. Jag ska nog överleva Danmark.
----
Den populärkulturellt uppmärksamma har ju noterat den fullständigt skamlösa rip offen på Dancer in the dark - scenen. (Men Scatterheart är den sång som är bäst i filmen)
Alla borde faktiskt se den, även om "musikaler inte är min grej asså" eller om man tycker att "det är faktiskt dödsfånigt att de måste brista ut i sång mitt i, det händer ju liksom inte i verkliga livet att man sjunger om att städa!! Känns ba sååå overkliget". Filmen är ett fint porträtt av Selma, hennes arbetsplats och hennes arbetskamrat Cathy. Se så, ladda ner den nu.
Dancer in the dark är en musikal om hur stor friheten i kapitalism egentligen är.
söndag 19 oktober 2008
En slags utvärdering av European Social Forum
PROLOG
Det är sådan töntdrog. Kat alltså. Kat är en sådan jävla töntdrog. Somalierna käkar det. Tugg tugg. Kan de inte hålla sig till vanliga droger som resten av världen? Röka på eller nåt. Nä, nä, istället ska de importera någon jävla buske som de ska sitta hemma och tugga på i sin stökiga lägenhet som luktar skit.
Kanske borde jag egentligen vara tacksam för deras kattuggande. Det är deras katätande som ska ge mig pengar. Det ska ge mig en månadshyra och ett körkort. Jag sa ja till att smuggla 40 kilo för 20 lax. 20 000 för 40 kilo. Det är faan rena rama rean på knarkbärare. Marknadslogiken är på svarta marknaden. Tillgången på potentiella katbärare är större än kattorskar. Tack för den osynliga handen, adam! Din osynliga hand kan ju ta väskan över bron eller dra en osynlig handtralla!
16 ton ångest på mina axlar.
AKT I - SCEN I
Okej, jag är på väg till Kastrup. Den uttråkade inspelade rösten hälsar passagerarna välkomna. Det tar 25 minuter från Malmö till Kastrup. Suck.
Jag har sanslöst ont i magen och jag anstränger mig verkligen för att inte verka paranoid. I väskan ligger en chic-lit bok som jag tar upp och försöker läsa, se där casual ut. Se ut som: Ja, visst. Jag ska snart ta planet till Alanya. Guuud det ska bli så kul att åka till svennekolonin No. 1 och få klamydia!
Och det som passar bäst till den attityden är väl en chic-litbok. Det är maskerad idag: jag har valt mina kläder noggrant. En rosa skjorta, esprit-jeans, kofta och en jacka som jag hoppas inte ser ut som att den är från H&M.
Jag försöker tänka att det bara är över öresundsbron. Bara över bron. En jävla bro med lite vatten under. Ingenting egentligen. Piece of cake. Jag ska ju bara dra väskan över bron. Det kräver knappast intelligensreserven. Det kräver en hand och en väska med kat. Och en kropp som kan sitta i fängelse en liten stund. Som sagt, det här är okvalificerat arbete. Social kontroll på entreprenad.
AKT I - SCEN II
När jag går av tåget är jag nervös, nervös som fan. Nervös som i att tugga tuggummi, röka tre cigg på raken och trampa på stället. Handsvett har jag också. Tack för den genen, pappa.
Går upp och ställer mig där de sagt att jag ska plocka upp väskan. Spanar, spanar efter en rosa väska. Folk bara går förbi mig, allting bara snurrar. Den här väntan tar kål på mig, överallt ser jag väktare, snutar och civilpoliser. Överallt tycker jag att de finns och jag inbillar mig att de stirrar på mig. Stirrar på mig som faan. Som att det står någonting i pannan som jag har missat. Katsmugglare kanske eller skyldig eller bara 40 = 20.
Där, där närmar sig den rosa väskan. Rullar. Jag ser den på långt håll. En medelålders kvinna håller i den, hennes blick är sökande. Det måste vara hon. Vi utbyter artighetsfraser och går ner till perrongen tillsammans. Tanken är att vi ska låtsas vara vänner. Vi går på flygplatstoaletten, tittar oss noga omkring och tittar oss lika noga omkring när vi går ut.
Ingen av oss känner igen några människor från då vi gick in. Alldeles innan jag går på tåget till Malmö så kramas och kindpussas vi, vinkar farväl och iscensätter verkligen vänskap.
AKT II - SCEN I
Det går inte att läsa nu. Jag kan inte. Jag tänker bara på väskan som ligger ovanför mig. 40 kilo. Det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i biljetten och maniskt stirra på klistermärket vid toaletten.
På väskan står det Emeli Cornavins. Ett hittepånamn som ska låta franskt. Kårnavä uttalas det för den som undrar.
Det är ganska mycket folk på tåget. Svartklädda är dem, hej SS tänker jag. Fast SS hade väl i och för sig brunt tror jag, men ändå, de svartklädda typerna ser rätt läskiga ut.
Malmö Central, nästa station är Malmö Central. Det här är tågets slutstation.
Jaha. Kroppen är helt tung när jag reser mig upp, jag hade velat att den här resan skulle ha varat mycket, mycket längre. Jag vill inte gå av. Det har ju gått så bra hittills. Jag orkar inte med att det kanske går åt skogen.
Lika bra att resa sig upp. Ju fortare jag bli av med den här väskan desto fortare får jag 20 000. Jag går hastigt över perrongen men när jag vänder blicken framåt ser jag piketer. Shit, vad snutar det är. Det bara kryllar av dem. Överallt. I full mundering. Armarna i kors och blänger riktigt ordentligt på varenda jävel som går förbi.
Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete
AKT II - SCEN II
Magen fryser till is. Hela jag stelnar men jag tänker inte stanna. Se naturlig ut. Se ut som: hej farbror polisen, vad trevligt att ni är här nu känner jag mig ba sååå trygg. Jag vill kräkas. Jag mår illa och munnen börjar fyllas med saliv. Åh herregud, jag kan verkligen inte spy nu. Det om något drar till sig blickarna. Jag sväljer frenetiskt. FITTA FITTA FITTA FITTA. Jag vill inte åka dit. Och jag kan inte ta någon annan väg, jag måste gå förbi snuten, det finns ingen snutfriväg ut. Helvete
Jag är tio meter ifrån dem nu. Det börjar gå två snutar mot mig. Jag har aldrig haft sådan här massiv handsvett förut. Jag slår vad att om att skjortan också har stora fläckar under armarna och jag nästan känner hur det rinner ner på ryggen.
Två meter kvar. De har kängor, pistoler, handklovar, batonger. Så de ser ut. Jag bara ser framför mig hur jag bli nerbrottad av de där anabolaidioterna, intagen i något visiteringsrum och blir rejält misshandlad a la basebolligan. Malmösnuten vet man ju är helt sjuk. Hallå, 1750 liksom (för er som inte vet: piket 1750 var de hårda snutarna i Malmö på 90-talet. Det var dem som spöade folk till höger och vänster. Blattar och kommunister! Något har de ändå gjort för att förtjäna det! Bäst att passa på! Så småningom fick 1750 så dåligt rykte att de fick lägga ner, organisera om och döpa sig till något nytt. Sensmoral: om man som polis gillar sina arbetskamrater bör man spöa folk lagom mycket).
AKT II - SCEN III
Va?
Men? De går förbi mig. Ena anabolaidiotens uniform snuddar vid min jacka och jag ryser. Jag tittar på klockan: 16.26 Fredag säger den. När jag vänder mig om så ser jag ett gäng av de där svartklädda stå upptryckta mot väggen.
Jag pustar ut. Vilken jävla tur. Ingen kanske har noterat mig? Med andan i halsen går jag förbi de andra anabolaidioterna. De tittar så surt de kan, jag håller huvudet så högt jag kan och ler lite. Eh ehe hehe.
Men jag klarar mig. Utanför centralen tänder jag en cigg och pustar ut. Shit, nu är det bara hem till Rosengård som gäller. Vänta, vänta på buss nummer fem. Faan, vad snutar det är, det är verkligen snutar överallt. Man skulle kunna bli paranoid och schizofren för mindre.
Det hela känns väldigt obehagligt så jag beslutar mig för att gå istället, ta bussen från Södervärn eller någon annan busshållsplats.
AKT III - SCEN I
Vädret är varmt och klockan är ju ändå rätt tidigt, jag kan lika gärna gå. Jag går, och jag går, jag tar inte bussen från Hansan, jag vill gå nervositeten ur kroppen. Den ska ut. Jag ska hem, ringa numret jag fick, dumpa väskan hos någon av kattorskarna och sen ska jag njuta av mina tjugotusen. Tjuuuuugiituuusän.
Kanske ska vi ut ikväll och fira? Jag går förbi Triangeln och svänger upp på Möllan, jag gillar den omvägen. Det är något hippieaktikigt över stadsdelen, lite som om man försökt bygga Christiania men sedan stött på svensk socialdemokrati. Inge knark här små barn, det förstår ni väl och hippisarna ba: ÅH NEJ ÅH NEJ vad ska vi göra? SÄLJA FAIRTRADEGREJJER OCH HA EKOLOGISKA CAFEER SÅKLART!
Jag får plötsligt syn på skylten
Jaha. Då förstår man vad de svartklädda typerna skulle göra ikväll.
Och då slår de mig. Fy fan, vilken tur att de skulle ha sitt slå-sönder-stan-party i kväll. Shit. Det finns ju inte ens snut som tänker på somalier och knark då utan polisen är ju helt uppe i det blå med att jaga svartklädda anarkister. Gamla 1750 kan ju puckla på blattar varje dag om det bara är så, men att spöa kommunister står nog högre i kurs. Fy fan vad skönt.
Jag tar 32:an istället till Rosengård, åker till den norra delen dvs den utan bostadsrätter, lämnar av väskan och åker hem. Från bussfönstret ser jag ett ganska konstigt klotter:
AKT III - SCEN II
Jag ringer mamma: Tja... Du öh, jag tänkte jag skulle sätta in de där pengarna jag lånade av dig till hyran, har'u någe kontonummmer? [insert VA artighetsfraser]
Sen ringer jag min bästa kompis, min pärla. Hon har vetat hela tiden och suttit som på nålar.
Hej, du, jag är hemma nu. Jag kommer över om tio.
EPILOG
Någon nytta hade man av det där ESF FES EFS eller va det nu hette. Turistcirkusen.
Så tack till anarchists' travelling circus.
Tack för körkortet.
------------------------
Förresten, om jag vore ni skulle jag pallra mig iväg till Vår Makt 1-2 november.
Det är sådan töntdrog. Kat alltså. Kat är en sådan jävla töntdrog. Somalierna käkar det. Tugg tugg. Kan de inte hålla sig till vanliga droger som resten av världen? Röka på eller nåt. Nä, nä, istället ska de importera någon jävla buske som de ska sitta hemma och tugga på i sin stökiga lägenhet som luktar skit.
Kanske borde jag egentligen vara tacksam för deras kattuggande. Det är deras katätande som ska ge mig pengar. Det ska ge mig en månadshyra och ett körkort. Jag sa ja till att smuggla 40 kilo för 20 lax. 20 000 för 40 kilo. Det är faan rena rama rean på knarkbärare. Marknadslogiken är på svarta marknaden. Tillgången på potentiella katbärare är större än kattorskar. Tack för den osynliga handen, adam! Din osynliga hand kan ju ta väskan över bron eller dra en osynlig handtralla!
16 ton ångest på mina axlar.
AKT I - SCEN I
Okej, jag är på väg till Kastrup. Den uttråkade inspelade rösten hälsar passagerarna välkomna. Det tar 25 minuter från Malmö till Kastrup. Suck.
Jag har sanslöst ont i magen och jag anstränger mig verkligen för att inte verka paranoid. I väskan ligger en chic-lit bok som jag tar upp och försöker läsa, se där casual ut. Se ut som: Ja, visst. Jag ska snart ta planet till Alanya. Guuud det ska bli så kul att åka till svennekolonin No. 1 och få klamydia!
Och det som passar bäst till den attityden är väl en chic-litbok. Det är maskerad idag: jag har valt mina kläder noggrant. En rosa skjorta, esprit-jeans, kofta och en jacka som jag hoppas inte ser ut som att den är från H&M.
Jag försöker tänka att det bara är över öresundsbron. Bara över bron. En jävla bro med lite vatten under. Ingenting egentligen. Piece of cake. Jag ska ju bara dra väskan över bron. Det kräver knappast intelligensreserven. Det kräver en hand och en väska med kat. Och en kropp som kan sitta i fängelse en liten stund. Som sagt, det här är okvalificerat arbete. Social kontroll på entreprenad.
AKT I - SCEN II
När jag går av tåget är jag nervös, nervös som fan. Nervös som i att tugga tuggummi, röka tre cigg på raken och trampa på stället. Handsvett har jag också. Tack för den genen, pappa.
Går upp och ställer mig där de sagt att jag ska plocka upp väskan. Spanar, spanar efter en rosa väska. Folk bara går förbi mig, allting bara snurrar. Den här väntan tar kål på mig, överallt ser jag väktare, snutar och civilpoliser. Överallt tycker jag att de finns och jag inbillar mig att de stirrar på mig. Stirrar på mig som faan. Som att det står någonting i pannan som jag har missat. Katsmugglare kanske eller skyldig eller bara 40 = 20.
Där, där närmar sig den rosa väskan. Rullar. Jag ser den på långt håll. En medelålders kvinna håller i den, hennes blick är sökande. Det måste vara hon. Vi utbyter artighetsfraser och går ner till perrongen tillsammans. Tanken är att vi ska låtsas vara vänner. Vi går på flygplatstoaletten, tittar oss noga omkring och tittar oss lika noga omkring när vi går ut.
Ingen av oss känner igen några människor från då vi gick in. Alldeles innan jag går på tåget till Malmö så kramas och kindpussas vi, vinkar farväl och iscensätter verkligen vänskap.
AKT II - SCEN I
Det går inte att läsa nu. Jag kan inte. Jag tänker bara på väskan som ligger ovanför mig. 40 kilo. Det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i biljetten och maniskt stirra på klistermärket vid toaletten.
På väskan står det Emeli Cornavins. Ett hittepånamn som ska låta franskt. Kårnavä uttalas det för den som undrar.
Det är ganska mycket folk på tåget. Svartklädda är dem, hej SS tänker jag. Fast SS hade väl i och för sig brunt tror jag, men ändå, de svartklädda typerna ser rätt läskiga ut.
Malmö Central, nästa station är Malmö Central. Det här är tågets slutstation.
Jaha. Kroppen är helt tung när jag reser mig upp, jag hade velat att den här resan skulle ha varat mycket, mycket längre. Jag vill inte gå av. Det har ju gått så bra hittills. Jag orkar inte med att det kanske går åt skogen.
Lika bra att resa sig upp. Ju fortare jag bli av med den här väskan desto fortare får jag 20 000. Jag går hastigt över perrongen men när jag vänder blicken framåt ser jag piketer. Shit, vad snutar det är. Det bara kryllar av dem. Överallt. I full mundering. Armarna i kors och blänger riktigt ordentligt på varenda jävel som går förbi.
Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete
AKT II - SCEN II
Magen fryser till is. Hela jag stelnar men jag tänker inte stanna. Se naturlig ut. Se ut som: hej farbror polisen, vad trevligt att ni är här nu känner jag mig ba sååå trygg. Jag vill kräkas. Jag mår illa och munnen börjar fyllas med saliv. Åh herregud, jag kan verkligen inte spy nu. Det om något drar till sig blickarna. Jag sväljer frenetiskt. FITTA FITTA FITTA FITTA. Jag vill inte åka dit. Och jag kan inte ta någon annan väg, jag måste gå förbi snuten, det finns ingen snutfriväg ut. Helvete
Jag är tio meter ifrån dem nu. Det börjar gå två snutar mot mig. Jag har aldrig haft sådan här massiv handsvett förut. Jag slår vad att om att skjortan också har stora fläckar under armarna och jag nästan känner hur det rinner ner på ryggen.
Två meter kvar. De har kängor, pistoler, handklovar, batonger. Så de ser ut. Jag bara ser framför mig hur jag bli nerbrottad av de där anabolaidioterna, intagen i något visiteringsrum och blir rejält misshandlad a la basebolligan. Malmösnuten vet man ju är helt sjuk. Hallå, 1750 liksom (för er som inte vet: piket 1750 var de hårda snutarna i Malmö på 90-talet. Det var dem som spöade folk till höger och vänster. Blattar och kommunister! Något har de ändå gjort för att förtjäna det! Bäst att passa på! Så småningom fick 1750 så dåligt rykte att de fick lägga ner, organisera om och döpa sig till något nytt. Sensmoral: om man som polis gillar sina arbetskamrater bör man spöa folk lagom mycket).
AKT II - SCEN III
Va?
Men? De går förbi mig. Ena anabolaidiotens uniform snuddar vid min jacka och jag ryser. Jag tittar på klockan: 16.26 Fredag säger den. När jag vänder mig om så ser jag ett gäng av de där svartklädda stå upptryckta mot väggen.
Jag pustar ut. Vilken jävla tur. Ingen kanske har noterat mig? Med andan i halsen går jag förbi de andra anabolaidioterna. De tittar så surt de kan, jag håller huvudet så högt jag kan och ler lite. Eh ehe hehe.
Men jag klarar mig. Utanför centralen tänder jag en cigg och pustar ut. Shit, nu är det bara hem till Rosengård som gäller. Vänta, vänta på buss nummer fem. Faan, vad snutar det är, det är verkligen snutar överallt. Man skulle kunna bli paranoid och schizofren för mindre.
Det hela känns väldigt obehagligt så jag beslutar mig för att gå istället, ta bussen från Södervärn eller någon annan busshållsplats.
AKT III - SCEN I
Vädret är varmt och klockan är ju ändå rätt tidigt, jag kan lika gärna gå. Jag går, och jag går, jag tar inte bussen från Hansan, jag vill gå nervositeten ur kroppen. Den ska ut. Jag ska hem, ringa numret jag fick, dumpa väskan hos någon av kattorskarna och sen ska jag njuta av mina tjugotusen. Tjuuuuugiituuusän.
Kanske ska vi ut ikväll och fira? Jag går förbi Triangeln och svänger upp på Möllan, jag gillar den omvägen. Det är något hippieaktikigt över stadsdelen, lite som om man försökt bygga Christiania men sedan stött på svensk socialdemokrati. Inge knark här små barn, det förstår ni väl och hippisarna ba: ÅH NEJ ÅH NEJ vad ska vi göra? SÄLJA FAIRTRADEGREJJER OCH HA EKOLOGISKA CAFEER SÅKLART!
Jag får plötsligt syn på skylten
Jaha. Då förstår man vad de svartklädda typerna skulle göra ikväll.
Och då slår de mig. Fy fan, vilken tur att de skulle ha sitt slå-sönder-stan-party i kväll. Shit. Det finns ju inte ens snut som tänker på somalier och knark då utan polisen är ju helt uppe i det blå med att jaga svartklädda anarkister. Gamla 1750 kan ju puckla på blattar varje dag om det bara är så, men att spöa kommunister står nog högre i kurs. Fy fan vad skönt.
Jag tar 32:an istället till Rosengård, åker till den norra delen dvs den utan bostadsrätter, lämnar av väskan och åker hem. Från bussfönstret ser jag ett ganska konstigt klotter:
AKT III - SCEN II
Jag ringer mamma: Tja... Du öh, jag tänkte jag skulle sätta in de där pengarna jag lånade av dig till hyran, har'u någe kontonummmer? [insert VA artighetsfraser]
Sen ringer jag min bästa kompis, min pärla. Hon har vetat hela tiden och suttit som på nålar.
Hej, du, jag är hemma nu. Jag kommer över om tio.
EPILOG
Någon nytta hade man av det där ESF FES EFS eller va det nu hette. Turistcirkusen.
Så tack till anarchists' travelling circus.
Tack för körkortet.
------------------------
Förresten, om jag vore ni skulle jag pallra mig iväg till Vår Makt 1-2 november.
måndag 13 oktober 2008
Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
En serie om fyra texter om feminism & klass. Fjärde delen handlar om arbetet och kvinnokampens död.
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Maria Rosa Della Costa: "I det förkapitalistiska samhället sågs det arbete som varje medlem i slavsamhället utförde som riktad mot ett mål: antingen mot feodalherrens välstånd eller mot den egna överlevnaden. På detta sätt tvingades hela slavsamhället till samarbete i en enhet av ofrihet som i samma utsträckning involverade kvinnor, barn och män, och denna enhet var kapitalismen tvungen att bryta upp."
Det vill säga, då var allt arbete inriktat på att möjliggöra feodalismen och det var öppet och uppenbart. Idag är allt arbete riktat kring att möjliggöra lönearbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade, men det är ingenting som är en samhällig angelägenhet utan det sägs tillhöra den privata sfären. Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism, men vi pratar inte högt om det. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Kvinnor och män existerar som kategorier för den arbetsdelningens skull och att halva arbetskraften ska vara 20% billigare.
I jämställdhetsdebatterna går åsikterna runt, runt, hur ska vi få män att också utföra oavlönat arbete hemma? Eller: hur ska vi få alla i arbetarklassen att utföra lika mycket gratis arbete åt kapitalismen?
Är det verkligen den stora frågan? Hur vi ska få karlar att färgsortera tvätten? (Fast jag tänker strypa den man som hävdar att han inte kan dammsuga. Du jävlar ska få se på dammsugning!!) Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?
Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det.
Och har inte de borgliga feministerna påbörjat den kampen med sitt pigavdrag? De löste problemet för sin klass med det oavlönade arbetet genom att lägga ut det på entreprenad. M E N även om det blev en jävla klasslösning är det intressant därför att de borgliga kvinnorna tar sig från hemmen. De vägrar röja vägen åt sina män, de vägrar slutsatsen kvinna = städa. Den borgliga kvinnan förstod att hennes man inte ville jobba oavlönat och beslutade sig för att göra detsamma. Vägra. Vägra oavlönat arbete.
Det här ger en ny konfliktyta, om de slipper hemarbetet, varför ska inte vi få göra det? Det har skett en förskjutning. Istället för att trycka tillbaka det oavlönade arbetet in i hemmen igen såsom vänstern vill göra så borde vi dra ut det i offentligheten. Låt det bli allas angelägenhet! Allt åt alla. Här har du en dammsugare och en skitig strumpa. Allas barn är allas barn. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger.
Kommunism handlar inte om att ta över den avlönade produktionen och lägga den i arbeternas händer. Det oavlönade hemarbetet också är lönearbete. Vi är inte intresserade av någon stelbent vänsterpartistisk syn om att arbetarna skall övertaga produktionen.
FUCK OFF! Vi vill inte arbeta. Inte alls. Inte överhuvudtaget.
Finns det vårdbiträden i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det snabbmatsarbetare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det städare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det butiksbiträden i kommunismen är jag inte kommunist!
Jag vill inte ta över någon jävla produktion! Behåll erat skabbiga 7eleven! Jag vill inte lönearbeta! LÖNEARBETE ÄR DÖDEN. LÖNEARBETE ÄR DEN SJÄLSLIGA TORTYREN. Oavsett om det är avlönat eller inte.
Så jag kommer aldrig mer säga att kvinnokamp är klasskamp efter som det är som att säga klasskamp är klasskamp. Kvinnokamp är klasshat, kvinnokamp är viljan att avskaffa arbetarklassen. Det är att hata arbetet. Att kalla det kvinnokamp är att erkänna kapitalismens splittring av oss.
Kvinnokampen är död.
---------------------
För dig som inte pallat läsa allt/kort summering av poängen i fyra inlägg:
Det finns inga perspektiv att lägga till på klasskampen såsom kvinnofrågor eftersom man då inte fattar att det är en del av arbetarklassens krav utan tror att olika kategorier står för sig självt: så som rasism, hetronormativitet.
Abjektifiering är en del av den sociala kontrollen av kvinnor och ett resultat av att de enda positioner som står till bud är Kvinna eller Man. Den hetrosexuella matrisens tes är att kön skapas samtidigt som sexualitet. Den hetrosexuella matrisen fyller en funktion därför att den reglerar och fördelar arbetet mellan könen.
Bögar destabiliserar manligheten/Mannen och visar därmed det absurda med manlighet och på så sätt blir bögarna även hot mot arbetsdelningen och Mannens privilegier. Homofobin är internaliseringen av kapitalismens splittring och försvaret av sin egen position.
Insikten om att arbetet finns överallt men är olika fördelat och olika betalt gör att det inte är lösning att kräva att arbetet bara ska fördelas och att fördelningen ska vara en privat lösning utan allt arbete ska vara en samhällig angelägenhet och betalt.
För dig som inte ens pallade läsa sammanfattningen:
INGET GRATIS ARBETE!
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Maria Rosa Della Costa: "I det förkapitalistiska samhället sågs det arbete som varje medlem i slavsamhället utförde som riktad mot ett mål: antingen mot feodalherrens välstånd eller mot den egna överlevnaden. På detta sätt tvingades hela slavsamhället till samarbete i en enhet av ofrihet som i samma utsträckning involverade kvinnor, barn och män, och denna enhet var kapitalismen tvungen att bryta upp."
Det vill säga, då var allt arbete inriktat på att möjliggöra feodalismen och det var öppet och uppenbart. Idag är allt arbete riktat kring att möjliggöra lönearbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade, men det är ingenting som är en samhällig angelägenhet utan det sägs tillhöra den privata sfären. Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism, men vi pratar inte högt om det. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Kvinnor och män existerar som kategorier för den arbetsdelningens skull och att halva arbetskraften ska vara 20% billigare.
I jämställdhetsdebatterna går åsikterna runt, runt, hur ska vi få män att också utföra oavlönat arbete hemma? Eller: hur ska vi få alla i arbetarklassen att utföra lika mycket gratis arbete åt kapitalismen?
Är det verkligen den stora frågan? Hur vi ska få karlar att färgsortera tvätten? (Fast jag tänker strypa den man som hävdar att han inte kan dammsuga. Du jävlar ska få se på dammsugning!!) Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?
Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det.
Och har inte de borgliga feministerna påbörjat den kampen med sitt pigavdrag? De löste problemet för sin klass med det oavlönade arbetet genom att lägga ut det på entreprenad. M E N även om det blev en jävla klasslösning är det intressant därför att de borgliga kvinnorna tar sig från hemmen. De vägrar röja vägen åt sina män, de vägrar slutsatsen kvinna = städa. Den borgliga kvinnan förstod att hennes man inte ville jobba oavlönat och beslutade sig för att göra detsamma. Vägra. Vägra oavlönat arbete.
Det här ger en ny konfliktyta, om de slipper hemarbetet, varför ska inte vi få göra det? Det har skett en förskjutning. Istället för att trycka tillbaka det oavlönade arbetet in i hemmen igen såsom vänstern vill göra så borde vi dra ut det i offentligheten. Låt det bli allas angelägenhet! Allt åt alla. Här har du en dammsugare och en skitig strumpa. Allas barn är allas barn. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger.
Kommunism handlar inte om att ta över den avlönade produktionen och lägga den i arbeternas händer. Det oavlönade hemarbetet också är lönearbete. Vi är inte intresserade av någon stelbent vänsterpartistisk syn om att arbetarna skall övertaga produktionen.
FUCK OFF! Vi vill inte arbeta. Inte alls. Inte överhuvudtaget.
Finns det vårdbiträden i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det snabbmatsarbetare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det städare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det butiksbiträden i kommunismen är jag inte kommunist!
Jag vill inte ta över någon jävla produktion! Behåll erat skabbiga 7eleven! Jag vill inte lönearbeta! LÖNEARBETE ÄR DÖDEN. LÖNEARBETE ÄR DEN SJÄLSLIGA TORTYREN. Oavsett om det är avlönat eller inte.
Så jag kommer aldrig mer säga att kvinnokamp är klasskamp efter som det är som att säga klasskamp är klasskamp. Kvinnokamp är klasshat, kvinnokamp är viljan att avskaffa arbetarklassen. Det är att hata arbetet. Att kalla det kvinnokamp är att erkänna kapitalismens splittring av oss.
Kvinnokampen är död.
---------------------
För dig som inte pallat läsa allt/kort summering av poängen i fyra inlägg:
Det finns inga perspektiv att lägga till på klasskampen såsom kvinnofrågor eftersom man då inte fattar att det är en del av arbetarklassens krav utan tror att olika kategorier står för sig självt: så som rasism, hetronormativitet.
Abjektifiering är en del av den sociala kontrollen av kvinnor och ett resultat av att de enda positioner som står till bud är Kvinna eller Man. Den hetrosexuella matrisens tes är att kön skapas samtidigt som sexualitet. Den hetrosexuella matrisen fyller en funktion därför att den reglerar och fördelar arbetet mellan könen.
Bögar destabiliserar manligheten/Mannen och visar därmed det absurda med manlighet och på så sätt blir bögarna även hot mot arbetsdelningen och Mannens privilegier. Homofobin är internaliseringen av kapitalismens splittring och försvaret av sin egen position.
Insikten om att arbetet finns överallt men är olika fördelat och olika betalt gör att det inte är lösning att kräva att arbetet bara ska fördelas och att fördelningen ska vara en privat lösning utan allt arbete ska vara en samhällig angelägenhet och betalt.
För dig som inte ens pallade läsa sammanfattningen:
INGET GRATIS ARBETE!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)