måndag 31 mars 2008

You've got mail.

(Hej gumman,

Fick lite tid över på jobbet så jag skriver en rad till dig. Jag hoppas du mår bra och att gnag & dylikt hållt sig borta. Jag satte upp fotot jag fick av dig på väggen på mitt kontor nyss, sedan satte jag mig och tittade på det och funderade på dig. Jag funderade på hur lite jag känner dig och samtidigt på det jag känner till om dig. Att du är driftig och vill en massa saker är inte svårt att klura ut, att du faktiskt agerar som en chef och använder flera verktyg som chefer gör var inte lika lätt att komma fram till.

Men tänk efter som chef och ledare så måste man få andra människor att göra som man vill, inte som de vill. Man måste uppmuntra, locka och ibland piska på försiktigt för att få saker och gå som man vill. Medvetet eller omedvetet är det precis det du gör, du 'chefar' med din omgivning för att få saker så som du vill ha dem. Har du tänkt på det nån gång?

Jag har bifogat en av många skrifter som man får som chef, de innehåller ofta goda råd och gör att man lära sig bli ännu duktigare på att chef:a/påverka andra. Tänkte att du kanske skulle tycke det var kul o bläddra i den.

Vilken tid ska jag hämta dig på Lördag?

Gose kramar
Pappa

The_solutions_Focus.pdf
Best regards)

Det är en tjej någonstans i Sverige som fick det här i sin inkorg idag (läs: vilken dag som helst). Han som skriver mejlet är hennes pappa, men egentligen känner de varandra inte speciellt väl. Hennes pappa gjorde en klassresa när han skilde sig och tjänar nu så pass mycket pengar att han borde räknas som öfvre medelklass. Han tillhör den sista generationen som kunde göra en klassresa utan att satt sin fot på en högre utbildning. Han har sossesverige att tacka för allt, han tackar, han röstar blått och han prisar sitt egna hårda arbete.

Den här texten ska verkligen inte handla om den ahistoriska skithögen som försöker klä sin dotters handlingar i en chefsdiskurs utan mejlet är med för att vi ska skratta åt den ahistoriska skithögen. Men mejlet berättar också en annan historia, en historia som tog sin början för 12 år sedan. Det är en historia som skär genom klass och kön. Du har just läst epilogen. Flickan som fick mejlet berättar:

Jag sitter i köket, bytit om till min pyjamas. Det är en fin pyjamas, blå prickiga byxor och ovandelen är också blå med en elefant på magen. Jag dricker mjölk, dinglar med benen och väntar på att hela familjen ska samlas.

När alla är samlade kring bordet berättar mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Något väldigt underligt händer: jag börjar gråta, mamma börjar gråta, min bror ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta, pappa snyftar, min tvååriga syster fattar inget utan tittar roat på familjen som gråter innan hon bestämmer sig för att också börja gråta. Och då, gråter hon högst av alla.

Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.

Pappa försökte bo i en etta i miljonprogrammet och vi försökte bo kvar i radhuset. Det gick inte så bra för någon av oss. Så småningom fick min pappa något teknikjobb i Södertälje, han flyttade, vi flyttade också, fast till miljonprogrammet.

Att pappa valde att flytta 100 kilometer ifrån oss var ingenting som skulle påverka hur mycket vi skulle ses lovade han mig. Det var himla fint när han lovade mig det, han stoppade om mig och kramade mig god natt för första gången på ett år; kallade mig sin ögonsten och lovade att vi skulle ses mer.

Så blev det ju såklart inte. Han avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Och vi kom dit mer och mer sällan, när pappa är i Japan är det så svårt. Så mamma fick ta hand om oss, ibland såg man att hon var lite trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.

Pappa avancerade verkligen i företaget, och vi fick ibland japanskt godis som plåster på såren. (och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl) Men det hjälpte aldrig; vi längtade tillbaka till dem helger vi åkt rullerblades på plattan och min bror kört in i en tant. Men istället blev det mutor från hans utlandsresor eller Men In Black och massa godis. Pappa satt alltid framför datorn och jobbade, det var inte speciellt kul att åka dit längre.

Samtidigt som vi blev mutade med socker så vägrade han betala för min brorsas jeansjacka. Min bror behövde den verkligen, jag minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit och han och jag hade brottats ute vid våran koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Jeansjackan var snygg, den stor örn på sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade vi senare bort och sydde dit upp och ned).

Men min pappa tittade min mamma i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minnsann räknat på alla mammas bidrag och hennes lön och hon lurades bara minnsann när hon sa att hon behövde pengar. (Pappa hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där fina fina jackan som tur var, min brors vinterjacka blev så himla varm.

Anledningen till att min pappa ens kunde köpa ett radhus var att han kunnat ställt in så många helger då vi skulle ha träffats. Att han kunde välja att vara utan barn när arbetet behövde honom en vecka i USA. Mamma fick ta smällen i form av 24/7 nanny, hon hade delad vårdnad men fullt ansvar. Hans klassresa skedde på hennes bekostnad, hon betalade hans avancemang med uteblivna pensionspoäng. Kvinnor är mäns fallskärmar, deras trygghet och deras barnpassare.

Man behöver dem belöningarna man kan få.

- Vet du vad?
- Nä. Vaddå? säger jag och dricker lite av kaffet jag nyss hällt upp.

Vi har rapport. Det är nu på dagen vi har schemalagt skvaller och skitsnack. Fast egentligen ska vi rapportera till kvällen vad som hänt under dagen; hon på ettan har gjort ett stort A (vföring), ja, fy faan vad det luktade osv. Någon berättar en annan äcklig bajshistoria och vi glider ifrån rapporterandet, så är det jämt. Rapporterna avslutas med att vi gnäller på jobbet, stressen eller vårdtagare som tar livet av oss.

Min arbetskamrat fortsätter konversationen:
- Det är helt sjukt. Jag har börjat gömma godis hemma. Inte för att jag inte vill att mina barn inte ska äta, utan för att det alltid ska finnas. Man är ju faan som en alkis ibland. Haha.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hmmmar lite, skrattar med och säger någon artighetsfras.

Hon och jag går ner och röker. Och snart, snart kommer hon säga det som får mig att fatta varför vårdbiträden är tjockisar och röker som cancer vore något önskvärt. Hon vet allt om oss utan att ens kunna stava till sociologi eller akademiska poäng.

- Det är så jävla illa att dem har höjt priset på ciggen, säger hon. Det känns ju som om man unnar sig någonting när man köper ett paket Marlboro istället för dem här andra lågprisciggen som är torkat kamelbajs. Det är så sjukt. Men det är ju typiskt moderaterna, allt som drabbar lågavlönade kvinnor är skitsamma.
- Ja, jag vet, jag minns när man köpte en ask elixyr för 29 spänn.
- Ja, dem borde sänka priset istället. När man har så tråkig på jobbet som vi faktiskt har här och två kronor i lön, så behöver man dem belöningarna man kan få.

Där sa hon det som gjorde att jag förstod allt. Vi belönar oss själva när vi röker och när vi småäter på jobbet. "Duktig mig själv som tagit dig igenom en hel timme" Det är därför folk aldrig lyckas sluta röka utan att gå upp massor i vikt, belöningen byter form. Vårat jobb är så trist att vi måste belöna oss jämt och ständigt för att palla. Det är inte rökning eller övervikt som tar livet av oss. Det är arbetet, löneslaveriet, alienationen.

Men i tidningarna pratar man om livsstilsproblem, att lägga om sin kost handlar bara om vilja. Anna Skipper går hem till folk och predikar hälsa, levande föda och E-nummernas skadliga inverkan på kroppen. I hälsoreportage är vi aldrig sociala varelser i en social verklighet utan det är kroppar som ska diciplineras, fett som ska bort och attityder som ska förändras.

Min mammas kompis jobbar också inom vården och hon är en sådan där jojo-bantare. Hon går till viktväktarna, går ner 20 kilo och allt är frid och fröjd. Ett och ett halvt år senare har hon gått upp dem där 20 kilona och konsterar att hon borde gått på de där hålla-viktmötena. Viktväktarna är som AA för henne, man träffas 1 gång i veckan pratar fett och viktväktarpoäng, man går hem och trycker förhoppningsvis inte i sig några dåliga poäng. Anledningen till att hon späker sig vartannat år är: "att jag vill ju inte att det ska synas att man jobbar i vården direkt"

Kroppen är formad av hur man har levt, i vilka sociala sammanhang man vistats i och vilken klass man kommer ifrån. Utseende är inte genetiskt utan socialt betingat. I N G E N hade brytt sig om Paris Hilton's sexvideor om hon hade varit strl 40, haft sina 43,5-skostorlek i tofflor, hennes hy hade varit förstörd av att jobba på donken och håret risigt eftersom hon gjort sina extensions hemma.

Våra arbeten gör oss fula, överviktiga och nikotinberoende.

tisdag 25 mars 2008

Skam

Det är pinsamt att jobba i äldrevården. Att utbilda sig till undersköterska är ju bara för att man ska bli sjuksköterska sedan, inte kan man stanna här på det här bajstorkeriet hela livet. NÄE NÄE NÄE NÄE, hur skulle det se ut? Man är ju ämnad för större potential här i livet än att titta på hemorojder, svullna ollon och få stryk när man duschar hon på rum 14.

För jag, jag ska bli något stort. Jag ska ägna mitt liv åt cancerforskning, barnafödande och skaffa ett enormt engagemang för hemmet för klöslösa katter. JA! Så ska det bli. Någongång i mitt liv ska jag göra en klassresa.

Det ska vi faktiskt allihopa på mitt jobb. Trots att dem flesta där har jobbat där i över fem år så är vården bara en genomresa. Något vi gör för att hålla familjen flytande så länge, MEN SEDAN SKA NI FÅ SE. Så egentligen vill vi inte vara här, vi vill ett steg högre upp i vårdens hierarki. eller vården förresten?! Glöm den! Vi ska bli entreprenörer! Starta eget när vi dagdrömmer som mest. Sedan kommer vi ner på jorden och inser att uskor och vb:n är uskor och vb:n.

Vi skäms något fruktansvärt över våra jobb. Man pressas längre ner i skorna när folk pratar om vårat arbete som bajstorkning/tvätta gamla kärringar/förvaringen. Jag tycker inte det är kul att jobba, inte heller Jasmine, Anneli, Jusef, Hanna eller någon annan för den delen. Men hela tiden blir man pressad till självhat, men också till försvar. Om jag hatar mitt jobb först hinner ingen nedvärdera mig! kontra JAG ÄR SAMHÄLLSBÄRANDE, jag är superduperviktig, mitt jobb är bäst i världen, personligt möte, vårda, ja tamejfaaaaan, jag gillar dreglande pansionärer!

När [insert kommunalråd of your choise] säger att det är så synd om oss vårdpersonal ger han oss femtontusen (jag min lucky bastard har femtontusenetthundra, tack för ingenting kommunen) i lön, en tårta och tvingar oss till försvar. Vi är för faan inte handikappade (herregud man har ju hand om man två barn dagis de tre hamstrarna jag handlar inte men lagar all mat shit dags att dra till träningen och därimellan har man skrattat varit full och knullat lite, SÅ VEM FAAN ÄR HANDIKAPPAD?). Men [insert kommunalråd igen] skulle inte skita ner sig med det vi gör, jag känner föraktet, klassföraktet och hur [kommunalrådet] ser sig själv som en välgörare som kan höja våra löner. [Kommunalrådet] är från himlen sänt och vi ska vara jävligt tacksamma.

Vården är full av förakt, politiker som spelar välgörare och känslan av att vara piga.

Det är klart jag drömmer om klassresan, tänk att äntligen slippa skämmas. Att kunnna visa upp ett hem som man är stolt över och där porslinet matchar. Men statistiken talar emot mig, det är större chans att jag får spö hemma än matchande porslin.

fredag 21 mars 2008

Intro

Det finns många kvinnor, fler kvinnor än män faktiskt. Men det berättas inte särskilt mycket om oss, eller jo, det gör det väl. Vissa kvinnor får plats: Linda Skugge berättar om sina blöjbyten och Paris Hilton åker i fängelse. Men vi andra får inte riktigt plats, våran dåliga lön eller onda ben får vi aldrig själva berätta om. Vi är mest en notis om försäkringskassans sjukskrivningstal.

Och om vi skulle få utrymme; vad skulle vi då berätta? "Jag har så ont i axeln att jag inte kan jobba!"/"Jag har också så jävla ont i axeln men jag jobar ändå för jag har tagit massa kreditlån för att min lön aldrig räcker till"/"Jag tar efedrin för att palla jobba!"

Vissa saker kan bara pysa fram när kaffekokaren går sönder precis innan frukost på en vårdinrättning vartsomhelst i Sverige. Och det är dit vi ska. Ungefär.