Att äta

I Falukorvsland äter man det som finns på extrapris. Det goda är ransonerat, inte av hälsoskäl utan av kommunens löneutbetalningar och de kollektivavtalen som man lyder under. Vi hade restriktioner på ost, kött samt oboy. Jag avskydde oboy men mina syskon blev varandras poliser.

- Mamma, han to tre skedar obåj fast du har sagt två å t-halft ti varje glas.
- Mamma, hon tar sån råge på sina skedar så dä ä typ samma sak!

***

- Wow, du är en sådan som kan ha chips hemma utan att äta upp dem, sa min mamma till min pojkvän för några veckor sedan när hon var på besök.

***

Vi åt falukorv på längden och tvären, ibland skar mamma ränder i den och stoppade senap och ananas i skårorna. Det är sådan matlagning de skrattar åt på teve medan de stoppar sin egen ekologiska, närproducerade korv av en kalv som fick åka på två veckors semester för avslappning innan den gick sitt oundvikliga öde till mötes. Sånt här säger dem:

- Ja, de exotiska frukterna var ju så nya på sjuttiotalet att gemene man inte visste hur de skulle hantera råvarorna.

Som om någon annan än deras skrå gjorde kockböckerna och förmade från teve. Deras så kallade sjuttiotalsmat åt vi fortfarande på nittiotalet och njöt av den smälta osten.

***

Att inte uppleva ett överflöd eller åtminstone frånvaro av brist gör smaklökarna giriga och längtansfulla. När jag flyttade hemifrån och det mesta av min lön inte längre gick till alkohol så började den gå till mat. Jag köpte färdiga såser, ostar och butiksbakat bröd. Nicklas lärde mig en ny variant på smörgås: vitt tjockt bröd med jordnötssmör och ost. Hanna och jag lagade stekt halloumi som låg i smält fetaost och crème fraiche.  Det smakade himmelskt alltihopa.

***
En kväll när jag tittar på lyxfällan är huvudpersonen en kommunalarbetande kvinna i ekonomisk knipa. Det som lyftes fram som ett av hennes stora problem var hennes tvångsmässiga fyllande av frysen. Själv förstod hon inte varför hon gjorde så och de två ekonomikonsulterna tittade med avsmak ner i frysfacken och utbrast:

- Vet du hur många måltider som ligger här?!

Jag vet varför dem hade lagts där: brist. Det som låg i den frysen var hantering av fattigdom och skapandet av trygghet genom att alltid kunna känna: vad som än händer finns det i alla fall mat. Frysen var full av önskan av kontroll över tillvaron.

Varje gång jag går förbi en större matvaruaffär ställer jag mig frågan: behöver jag något? På ett någorlunda medvetet plan är jag rädd för att bli hungrig och tvingas äta äcklig mat. Att jag ska känna den där klumpen jag gjorde i skolmaten och inför alla tusentals falukorvar. Tänk då om jag istället hade haft den där billiga laxen i frysen och slapp!

***
På bussen hem från jobbet hör jag två kvinnor prata.

- När vi är utan barnen äter vi mest vegetariskt. Kött är så dyrt, men när vi väl gör kött... Mmm! Med alla tillbehör ska det såklart vara.

Kanske är det där den ekonomiska krisen som pyr under ytan och kanske är det en frysfyllare som sakta tar form.

Heminredning när världen krymper

Jag tar fram citronen, purjolöken och sillen. I kastrullen liggen en kallnad lag med fläderblomssaft och ättikssprit. Jag varvar alltsammans och häller på lagen. I magen gnager oron, imorgon är det dags att gå till jobbet igen och jag har ett produktivitetskrav jag med all säkerhet inte kommer nå. Eller såhär, det är rimligt och nå det om min jävla skitskola hade sysslat med utbildning och inte förvaring. Eftersom jag har fått jobb på min utbildning på min före detta praktik har jag ångest att jag alltid kommer ses som praktikanten och ålägger mig själv att topprestera medan jag å andra sidan egentligen inte bryr mig om jag är praktikant hela livet. Jobbet är inte jag. Den här debatten går
på repeat i mitt huvud och själv står jag i mitten som en åsna mellan två hötappar.

Inläggningen blir verkligen fin, den fina gröna löken med den klara citronen och den silvriga fisken. Jag ställer in det i kylskåpet, nu ska det stå och dra sig i två dagar. Efteråt sätter jag mig framför datorn och slösurfar lite men ingenting intresserar mig egentligen. Jag har ett internetprojekt jag borde ta tag i men det blir aldrig av. Varje gång jag sitter framför datorn så torterar jag mig själv lite ytterligare: varför är du inte produktiv? Ja, inte vet jag men ibland tror jag att det är en inympad peppcoach i min hjärna och att den tilltagit i styrka de senaste året.

- Hjälp mig att skruva loss sitsen till kökssoffan!

Till en dokumentär om första världskrigets fasor petar jag stiften ur kökssoffan och tar bort det gröna almogetyget. Det har en stor obestämd fläck som var där när jag köpte den. De omklädda köksmöblerna får också sällskap av en vaxduk "med äppelgrön prick" som det står på lappen. Soffan klär jag om i ett grönt tyg med med liljekonvaljer på. De matchar fint ihop med duken.

Hur jag är försöker distrahera mig själv så gnager produktivitetskravet, jag har ingen aning om hur jag ska uppnå det. Problemet är som sagt inte mängd utan kunskap och den jobbiga vetskapen om att göra jag fel förstör jag fler andras arbete för flera veckor. Och jag känner att min provanställning ligger mig i fatet. Ibland tänker jag riktigt intensivt på det här och riktigt plågar mig själv, det är som om jag torterar mig själv för att vara säker på att jag redan upplevt den förnedringen som jag kommer uppleva på måndag och hantera det utan att krypa ihop till en boll i min lilla kub. Kryper ihop som en boll gör jag istället i sängen när jag inte kan sova och tänker på ursäkter. Att vara nyutexaminerad håller inte efter ett halvår. Det jag sysslar med är alltså självhat och sabotage för mig själv där jag etsar i misslyckandet i varenda cell i hjärnan.

Efter ett tag får jag en idé och arrangerar ett riktigt fint foto med den inlagda sillen på duken, i bakgrunden skymtar liljekonvaljerna och i högra hörnet syns den knallröda fruktsålen i metall med pigga gröna äpplen i. Det är en riktigt fin bildkomposition och jag blir stolt. Precis när jag ska dela bilden på facebook kommer jag ihåg vad M sa till mig förra veckan när vi var på fest:

- Visste du att gnagare möblerar om så ofta i buren för att inte bli galna av att de är instängda.

Anställd

När jag skrev på anställningsavtal för reklambyrån var jag tvungen att uppge mitt fackliga medlemskap. När jag läste i anställningsvillkoren att jag hade skyldighet att rapportera medlemskap och om medlemskap uppstår under anställningsperioden fick jag lite lätt andnöd. Herregud, vad ska han med de uppgifterna till?

Framför målar jag upp en bild om hur anställningsperioden inte kommer förlängas eftersom jag har koll på mina rättigheter. Sen säger jag åt mig själv att jag måste sluta vara så rädd för allting, sluta se konspirationer och istället våga stå för saker. Om man inte ens vågar tala om vad man är medlem, hur ska det då gå när det verkligen gäller? Och ska man verkligen hantera livet som en rädd kanin och bara gömma sig?

Jag kollade runt på internet och förfarandet verkade vara vanligt, vi har ju visserligen föreningsfrihet i detta landet. Men att tala så till sig själv kändes som ett don Quixote-resonemang så jag skrev ut ett papper med alla kontaktuppgifter till mitt LS av SAC . 

 Den paranoian är faktiskt inte sund och den är faktiskt ganska egocentrisk. Hela världen är ute efter just mig, de har skrivit mitt fack på en svart lista, nu kommer jag bli bestraffad. Är det verkligen så logiskt tro att anställningen står och väger med någonting sådant? Hade de inte frågat innan de hade hållit fram anställningsavtalet om det nu var så himla viktigt? Men det är lätt att börja snubbla runt i sin egen hjärna och ge sig själv mindre makt i den fantasin än man faktiskt har. 

Nästa utmaning: a-kassa. 

Fader min, se till mig som liten är

Min fader har återfötts. Den nya är smalare än den gamla men har sämre hårväxt. Den gamla kallade min mamma för strutsen eftersom han hade smala ben som kröntes av en rejäl kulmage. De är lika gamla men med min nya fader spenderar jag väldigt mycket tid. Mer tid än jag någonsin spenderat med den gamla.

Den nya och jag sitter i samma rum men tittar på olika skärmar.  Ibland så äter vi lunch ihop, jag och mina andra nyblivna plastsyskon. Den här familjen skiljer sig från min gamla, den nya har jag varit på audition för. 

Jag är även införstådd med att det här är ett transithem och ingen permanentlösning. Här är jag tills jag normaliserats och lärt mig de ritualer och förställningar som behövs. Så här gör man för att jag ska kunna anpassas till en permanent familj där jag ska kunna vistas men också till fullo förstå familjedressyren att jag kan lära upp andra i den. 

Idag när vi åt lunch så satt vi alla barn kring bordet med varsin matlåda och vår fader kom ut och berättade att han hade varit på ett musteri i helgen. Där hade han införskaffat äppelmust av den bästa kvalite som han vill att vill skulle smaka på och undrade om vi uppskattade den något syrliga smaken. Han ställde fram glas och försvann iväg en stund.

När han kom tillbaka och frågade vad vi tyckte var jag desperat och sa att jag älskade äppelmust. När jag tänker tillbaka på det blir jag orolig över att jag kanske var för mycket, att min teater blir överdriven och orsakade honom obehag. Som om jag avslöjade att jag är lite ringrostig och att våran relation är konstlad. Sådant här kan hålla mig vaken om nätterna. Tänk om han inte gillar mig, om han inte vill fortsätta. Det skulle i så fall vara ett hot mot min existens. Mot mitt liv i sig självt.

Att bli bortvald är att få det svårare att skaffa nytt, det kräver mer charader men också ensamträning av att förställa sig och improvisation kring det givna manuset. Det farliga med sådan träning är att du riskerar att driva för långt ifrån den allmänna uppfattningen om social samvaro. Social kompetens är en färskvara och en gruppkunskap. Den sociala kompetensen är en formbarhetsprincip ytterst. Det är kunskapen att kunna se de små ryckningarna i ansiktet som uttrycker ogillande, osäkerhet eller en smula obekvämhet när du skämtar och att nästa gång anpassat skämten till allas trevnad.

Alla runt bordet vet att jag inte är där på samma villkor som dem men de är snälla mot mig ändå. Jag måste låtsas om som jag inte upplever att det är någon skillnad mellan mig även om det naturligtvis avslöjas då det beställs godis och kakor. I lasten kommer oftast: sockerläsk, vilket jag avskyr, sliskiga kakor, daim, bridge blandning samt chokladbollar. Ingenting som är min favorit men väl deras. De blir glada och samlas i upphållsrummet och ställer sig runt Fadern när han öppnar försändelsen. De hurrar och fyller på sina godisskålar och tar in på sina repsektive rum. Om de mot förmodan inte är hemma så informerar han dem om försändelsen så fort de kommer in igen. Jag äter också av deras godis, det sa min nya Fader redan första dagen att det var okej. 

Jag aktar mig för att äta för mycket godis efter den gången då de andra skämtade om att kakorna minsann försvann snabbt nu för tiden. Då slutade jag på en gång men jag hoppas att de misstänkte blev den senaste nykomlingen, han var tjockare än mig och försvann efter fyra veckor. Det tyckte jag var skönt. Jag kände mig då utvald.

Igår försvann fadern i två timmar och jag kämpade med att hålla koncentrationen och arbeta trots att det inte fanns någon som övervakade mig. Det gick ganska bra men jag uträttade något mindre än jag föreställt mig. När han kom tillbaka sträckte han på sig, nickade åt mitt håll, sträckte ut sig i kontorsstolen och ropar till sig en medarbetare. Jag trodde de skulle prata affärer och att han varit på ett kundmöte. Icke! 

Fadern skryter för medarbetaren hur skönt det var att gå på massagesalong och att han hört sig för om just dennes ryggproblem och om den thailändska massören kan göra något åt det. Det framkommer även att det är omöjligt att prata med massören av någon anledning och istället pratar man med ägaren som är en vit man som ”rekryterat de bästa massörerna direkt från Thailand”. Medarbetaren slänger iväg en gliring om förhållandet mellan rekryt och rekryterare. Fadern nickar men fortsätter tala om vilken slags ryggvärk medarbetaren har och de åtgärder som finns. Han försäkrar även att man kan be thaitjejen att ta det lite mjukare om man skulle tycka att det skulle göra för ont. Medarbetaren pekar på en punkt nedanför skulderbladet och jag tror att de ska börja ta på varandra. De gör de inte. Medarbetaren lämnar till slut rummet skämtandes om Faderns vekhet som gör att han behöver massage. 

På väggen sitter en broderad bonad av den dikt som talmannen brukar läsa upp vid riksdagens öppnande: 

Fader Vår, som är allestädes

Arbete varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja,

såsom i världen så ock i själen.

Vårt dagliga slit giv oss idag,

och giv oss våra skulder,

såsom vi lånar när inflationen tar åter,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån sjukfrånvaro.

[Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.]

Amen.

Alla kan bli en klimathjälte

Idag orkar jag inte ha hörlurarna i. Det är som om att öronen blir trötta. Dessutom är det ensamt att hela tiden glo på två skärmar, lyssna på en inspelad röst och skriva in önskningar om vad man vill ska hända på skärmarna framför en via tangentbordet. 

Snett bakom mig hör jag en röst som pratar i mobiltelefon med någonting man får anta vara en försäljare eftersom rösten bakom mig frågar om de har en butik i närheten. Det verkar finnas en butik.

”Ja, för det är ju verkligen så himla spännande med elbilar” säger rösten och jag tänker på alla ordvitsar jag kan komma på med temat spänning och el.  Jag tittar ner i skrivbordsunderlägget  och ler. Jag hejdar mig från att fråga om man får wattkoppor av att åka elbil eller om det är sådana fordon man använder när man sätter in en stöt eller ger någon en propp.

”Miljön är verkligen en viktig fråga för mig personligen och det är ju så häftigt med den marknaden nu. Personligen är jag intresserad av att provköra sportbilen, den ser riktigt läcker ut.”

Jag hoppas han inte gör några ohm-körningar eller får sladd då. Eftersom han nu är så koncentrerad på datorn framför sig så passar jag på att kolla lite personliga sidor (herregud! Hans telefonsamtal är knappast INTE jobbrelaterat!).

”Vad jag har för bil nu? Den är bara är ett halvår gammal och fungerar ju helt okej. Men det är ju en bensinbil, jag vill gärna ligga lite i framkanten och gå min egen väg.”

Jag tittar ut genom fönstret och ser hur trottoaren skakar, det är rötterna på träden som är på väg upp ur jorden. Tillsammans vallfärdar de hitåt och när de väl kommit fram så ställer de sig så upp och sjunger chefens lov. Ljudet är öronbedövande.  Ingen har någonsin varit såhär miljövänlig, nu ska allting bli bra, hör jag en ek säga. Sen skriker de i kör: VI ÄLSKAR DIG VI ÄLSKAR DIG ÅÅÅÅÅH TACK KÖP MER BILAR RÄDDA OSS!!! Långt borta i horisonten ser jag bilarbetarna komma springandes med plakat som det står FRIHET ÄR ATT FÅ SKRUVA IHOP MOTORER på och taktfast vrålar de allihopa: FRIHET ÄR ARBETE ARBETE ÄR FRIHET. 

Sen kommer Anders Borg och ber att få suga min chefs kuk och kittla honom med hästsvansen, då tycker han det blir obehagligt och ber alla gå hem. Som vanligt jobbar jag till fem och kollar kontoutdraget på väg hem om jag fått CSN än.

Ny arbetsplats, ny ångest

Nu har jag bytt arbetsplats. Eller gått en utbildning och fått praktikplats. Nu sitter jag här i samma rum som min chef och hör honom beställa en dressin till helgen, ringa och höra om skidlektioner och smita iväg två timmar för att få ryggen masserad. Vi har likadan stol han och jag och likadant skrivbordsunderlägg. Han har en vill, jag delar på 41 kvadrat. Han får ut lön, jag tar lån för att sitta här och jobba åtta timmar varje dag. Klockan är halv fem och jag sitter här och försöker se ut som jag jobbar. Egentligen har jag knappt gjort det på hela dagen utan dokumenterat lite samt stirrat på saker med tom blick när folk har gått förbi. Såhär ser mitt skrivbord ut: en tuggummiförpackning, ett post-it-lappsblock, tre gula utspridda post-it-lappar, ett svart skrivbordsunderlägg i läder, två skärmar, en dokumentsamlare i grå metall en pärm med grön baksida, en lampa, ett vattenglas, en bläckpenna, en blyertspenna och ett block med ett par lösblad i. Varje dag har jag med mig matlåda så de andra har slutat fråga om jag ska med och köpa lunch. Det är väldigt konstigt att jobba vid ett skrivbord. Mitt dumma jag trodde det skulle vara utmanande och inte fördummande som vården. Men jag vet inte, det här är ännu dummare eftersom jag inte ens har tid att tänka själv när jag löser problem som handlar om kundens upplevelse. Men det värsta är att jag är så jävla tacksam att jag fick praktik att jag verkligen anstränger mig, att trots att klockan är halv fem en fredag är jag lite nervös för att gå hem, tycker de andra att jag maskar och går hem för tidigt? När jag hade bestämt med en annan att vi skulle ses halv fem så vågade jag inte bara gå hem trots att jag varit där tidigt för att jag skulle kunna gå hem tidigare. Idag tog jag kort lunch för att kunna gå hem tidigare och sitter här och ängslas. ---------------------------- Nästa vecka väntar en freudiansk bloggpost, den avhandlar familjemönster reproduceras på arbetsplatsen, alltså hur chefen behandlar anställda som barn trots att de som jobbar här är myndiga och en del själv har barn. Bland annat ska en kollega gå på massage och får en del faderliga råd innan.

Hyreshuslyx

- Hon var helt galen när ambulanspersonalen kom och lyfte ut henne ur duschen. Hennes var helt röd efter att ha suttit två timmar i kokhett vatten i duschen och skrubbat sig. Hon hade tydligen någon hygiennojja. Jag tror att den blev värre eller kom i full blom när hon flyttade till folkhögskola. Vissa tål ju inte för mycket ombyte, säger min mamma.

Vi sitter i hennes turkosa kök under kökslampan och spelar tvåmanswhist och dricker te.

- Jag väljer rött, säger jag och syftar på spelet. Det här teet blir ganska beskt efter ett tag, det gäller att akta sig för att ha i påsen för länge. Men hinner man är det faktiskt bra smultronsmak.
I min familj spelar vi spel jämt, mest kort men på juldagen är det ”Packa pappas kappsäck”, charader samt så ska pingisbollen blåsas på en list och efter prestation får man olika poäng. På nyårsdagen spelar vi bingo om mormors paket som innehåller fjantiga saker som dambindor, saker från överskottsbolaget, godis och så vidare. På midsommarafton så slänger vi stövel, spelar kubb, vattenbollar och ibland krocket. Det är ger en alldeles speciell jargong, såsom att mamma vrålar bajsfarbror när hon precis klarat sig från att förlora i skitgubbe pekandes på förloraren, och jag tycker det är skönt, de gånger man inte har något att säga kan man koncentrera sig på spelet. Det är en väldigt speciell känsla att ha en gemenskap där man är välkommen men där det inte finns krav på deltagande. Där när man lessnar kan lägga sig i kökssoffan i någons knä och tänka på allt det man inte hunnit med hittills.

- Hörde ni någonsin från henne igen?
- Nä.

Jag förstår duschkvinnan, jag duschar också när jag är orolig eller behöver lugna mig själv. Helst av allt vill jag bada, dyka i och bara simma under vattnet. Det är det absolut tryggaste jag vet, att vara under vatten. Titta på tång som driver omkring, höra bruset, känna mig lätt och graciös. Ingenting är svårt i vatten förutom att skynda sig för mycket, det är som om vatten har en helt annan tideräkning än vad som gäller på land. Men vattnet är också mäktigt, det kan ge dig dykarsjukan, dränka dig eller låta en haj mumsa i sig dina ben. Kanske inte här i Östersjön utan här får man nöja sig med attackgäddan som är känd för att leva i vassen kring badplatser och attackera stortår med ett förödande resultat.

Att känna vatten droppa på kroppen är att känna allting rinna av en. Att känna duschstrålen på hjässan med skållhet vatten är någon form av yoga. Jag kan stå så hur länge som helst. Ibland lägger jag mig i duschen, sätter på ännu hetare vatten och känner ett varmt regn över hela kroppen samtidigt som jag sluter ögonen. Fingrarna leker med vattnet som samlas intill kroppen och är på väg ner till brunnen. Däremot hatar jag att bada i badkar. Jag blir otålig, tycker det är för varmt, tycker det är för kallt, blir rastlös. Att bada är också helt tyst. Det löser sig inte med att dra in radion eller lyssna på musik, möjligtvis sitter jag lite mer still i badkaret om jag har sällskap. Men oftast cementerar badkaret tystnaden och gör den ännu tystare. Men i duschen kan jag sitta, stå, ligga still hur länge som helst. Det blir aldrig helt tyst och hela tiden träffar dropparna huden, det blir aldrig lugnt trots att väldigt lite händer. Ibland duschar jag så länge som en och en halvtimme. Tror ni inte att det skulle kalla mindfulness på någon av aftonbladets hälsosidor?

Men jag törs inte duscha för länge, min mamma har berättat så många gånger om den neurotiska kvinnan i duschen att jag tänker att två timmar är en slags maxgräns. Överträder man den så har man tagit steget in i den galna världen så jag ställer äggklockan när jag duschar. Måttfullheten och kontrollen är det som gör att man inte passerar gränsen, att man själv kan hålla sig i skinnet. För ibland vill man bara kasta sig över till den galna delen, jag tänker mig att man blir inlagd på ett sjukhus med vita väggar i oformliga kläder där allas hår står på ända. Där får man väva som terapi tänker jag. Det vill jag göra, sitta i vävstol och titta på olika bindningar och stryka handen över materialet som sitter fast i vävstolen. Jag vill väva med olika material som pappersåtervinningen, mjukplasten, fin merinoull och trasor. Där ska jag sitta på pallen och jämföra glans och fundera på om jag gjort rätt, blandat de finaste materialen eller om jag behöver ta upp och göra om. Jag har hört att man väver som terapi på fängelset Hinseberg också, jag skulle kunna tänka mig att sitta där ett par år och bara stirra ner i väven.

Så skulle det säkert inte bli säger jag till mig själv. Men om det skulle vara så har jag verkligen ingen orsak att inte bli galen. Säkert är det andra saker jag också skulle avsky med att vara inspärrad men när man har noll pengar på kontot och fryser och svär för att man måste köpa ny vinterjacka blir man ju inte jätteimponerad över den frihet man har.

Jag går hem från mamma efter den andra koppen te. Hon vann 7 gånger och jag vann 3. Jag går uppför backen till mitt miljonprogram, varannan gatlampa är tänd. Besparingsåtgärder i kommunen. Jag snubblar till lite på en asfaltsspricka när jag går förbi det kommunala badhuset. De vill stänga badhuset här och öppna ett i kommunens mer expansiva häftiga områden där de byggt bostadsrätter som om det inte fanns någon morgondag. För 40 år sedan var miljonprogram det häftigaste man kunde bygga och nu lever de gråa klumparna en sorgsen tillvaro med spordiska uppfräschningar som går ut på att måla balkongerna i grälla färger. Anledningen till att bostäderna är så tråkigt utformade är att man fick mer i bidrag av staten ju tightare och ju mindre gemensamma ytor man byggde. Allting skulle ju vara så praktiskt efter kriget.

Nu får man väl mer och mer betalt ju mer man bryter mot strandskyddet. Folk tävlar om att ta perversa bilder på helvita, blonda par som sitter på verandan och blickar ut mot havet. För där sitter de och förstör, de har ingen aning om vattnet, östersjön och vad vattnet kräver av en i omsorg. Man måste rensa strandkanten på tång flera gånger i veckan om de ska se ut som på den där reklambilden som gjorde att de köpte huset. Rensningen behöver inte boende ta hand om, det gör kommunen, såklart. Hur skulle det se ut om art directors jobbade med kroppen? De fattar inte heller att de ska ge faan i hälla ut schampo i havet eller hur farliga alla deras piller är för fiskarna. Hormoner går inte att rena bort i avloppsverken ut går rätt ut i havet där man sett abbor-hanar utveckla någonting som är början på en livmoder. Och oftast fattar de inte ens att de ska köpa fiskekort utan tycker att den stackars fisk de drar upp kan allemansrätten gott bjuda på. De köper ju rättvisemärkt alla andra dagar. Men de värsta är ändå de som klagar på måsarna, de var ändå där före någon idiot asfalterade hela udden. Om man inte gillar måsar kan man inte bo vid kusten. En del är så jävla dumma att de tömmer ut bajs i naturen vid sin sommarstuga och tänker att det inte är något fel för det är en del av naturen. Fel, det är en del av övergödningen.

Min korsrygg börjar bli fuktig av svett och därborta blinkar belysningen i mitt trapphus.

Jag låser upp dörren, gå direkt in på toaletten, låser och kränger av mig kläderna. Jag ska duscha. I badkaret ringer jag raklång med benen hängandes utanför kanten och låter det varma vattnet träffa mitten av kroppen. Det är så varmt att det inte går att ha hela kroppen under strålen.

När jag gick på folkhögskola så bodde jag i en korridor som låg lite avsides. Huset innehöll våra rum och en massa lektionssalar. Det var byggt i slutet på 1800-talet i sten och våra rum var gamla vårdrum för de som hade varit inlagda på mentalsjukhuset som det var innan skolverksamheten tog över. Duschen där var för jävlig, den blev aldrig varm och när den blev som varmast blev den precis under kroppstemperatur. Att duscha var en plåga och till slut gjorde jag det kanske endast var fjärde dag. Precis innan jag skulle flytta därifrån visade sig att temperaturen inte var normal och varmvattenberedaren åtgärdades. Väldigt snopet och jag krävde en halv hyra tillbaks och fick det också.

Äggklockan ringer och jag stänger av vattnet, sveper in mig i handduken och blir sittandes på badkarskanten med tandborsten i munnen. Att duscha såhär länge är en hyreshuslyx där vattnet ingår i hyran, det kan de där villaägarna med varmvattenbererare inte unna sig utan att få ångest när räkningen kommer.