tisdag 20 maj 2014

Jag står inte ut

Hon ser på mig med en inbjudande blick och den är nästan lite underdånig, hon rör på höfterna på ett osäkert sätt. Det är en inbjudning till att dansa med henne och hennes vänner på dansgolvet. Jag har ingen lust och stirrar rakt igenom henne och går förbi.

Personligen känner jag en avsmak inför den vänliga inviten. Inbjudan var inte påstridig eller på något annat sätt irriterande, den var inte ens flörtig. Den var bara väldigt flickig. Jag har svårt för det inställsamma. Det som behagar dig oavsett dina krav och som uppoffrar sig själv för dig. Jag tycker det är tomt för jag vet vad det innebär. Det innebär ett utsuddande av sig själv och att ta allting personligt. Det innebär att tänka saker som:  Är han arg för att jag sagt något dumt? Varför skrattar han inte om han brukar?

- Ger du mig en cigg?
- Jag tycker vi går hem.

På teven är det en brittisk kriminalare av ganska hög kvalitet, det är fyra kvinnor i huvudrollen som inte är avklädda men offren utsätts för sexuellt våld efter döden. Givetvis är de kvinnor och det spelas upp scener där man får se kvinnorna rädda, gråta och be för sitt liv ur förövarens perspektiv att skildra från kvinnornas perspektiv verkar otänkbart. Det är som att min identitet endast kan upplevas utifrån och att jag också upplever den utifrån när jag undrar: Är han arg för att jag sagt något dumt? Jag minns Beck-filmer från min yngre tonår då de prostituerade torterades i instängda kammare, såldes som boskap och hur de porträtterades som lurade och inkapabla.

- Min filmlärare tycker Bergman har gjort de bästa filmerna. När han blev utbränd köpte han en biljett till Nya Zeeland och satt i ett halvår och studerade Bergmanfilmer. Då upptäckte han saker som ingen annan tidigare sett i en Bergman-film, att han är negativ till tekniken, så fort teknik är med i filmen så går det åt helvete.
- Känns det inte ett uns kliché? En man är ledsen, mannen åker ut i skog och tittar på annan man som mannen beundrar.
- Men du missförstår, min lärare är ju feminist också. Förra veckan så pratade vi om den manliga blicken. Alltså, att den som ser filmen betraktar kvinnorna i filmen genom ett manligt filter och så pratade vi om Bechdeltestet. Alltså att man frågar sig om filmen innehåller två namngivna rollfigurer som har en konversation om någonting annat än män.
- Du inser att det där är ganska tunt underlag för att jag ska bli imponerad? Att universitet lär ut att det finns sexism? Att kvinnor i film inte speciellt ofta blir porträtterade som människor?

Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut i det här samhället.

lördag 17 maj 2014

Matkassen - en riktig sovjetmodell

En gång skrev jag att jag tyckte kvinnors arbete borde ut i offentligheten och få betalt för det arbete som de gör.

"Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?

Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det."

Här om dagen tänkte jag på "Matkassarna", du vet, den där man får hem till dörren innehållande mat för X antal i X dagar för X pris. Man kan i princip köpa en hur dyr som helst och en hyfsat billig av citygross: 600 spänn för 4 personer i fem dagar. (Eller är det billigt, jag har aldrig haft familj så jag vet inte men jag och min sambo räknar på en matkostnad på 600 spänn i veckan för han och mig (frukost, matlåda och kvällsmat) , men i matkassarna är ju inte frukost och lunch medräknat eller de livsviktiga chipsen).

Jag tycker grundidén är bra: man får planerad och varierad allsidig kost hem till dörren och slipper åka till affären och tidsåtgången att planera maten. Det är ganska ironiskt att denna sovjetiska modell (man får veckans mat hem till dörren i en kasse med tillhörande recept) uppstår i ett jätteindividualistiskt samhälle. Istället för att vi alla sitter och googlar recept och skriv matlistor så är det ju faktiskt effektivare att en person gör detta för oss alla (här hemma blir det slätmixad grönsakssoppa när fantasin tryter - efter ett tag får man barnmatsvibbar).

Man kan givetvis invända att ytterligare en uppgifts lyfts ut från hemmen och lagts på marknaden och experter - som vi givetvis förväntas betala extra för. Men en billig matkasse tycker jag är helt okej kompromiss tills vi har områdes/brukarägda restauranger. Där är vi en förening som lagar kvällsmat i skolans kök och serverar. Föreningen ägs av alla oss som brukar föreningen som betalar maten och har ett roterande schema i köket. Där slipper vi inte bara eländet med att handla och planera maten - vi bryter också lägenhetens isolering och äter kvällsmat med nya bekantskaper.

Det som kan bli riktigt trist med sådana här effektiviseringar som matkassen är att om vi inte passar öppnar det bara upp möjlighet att arbeta och stressa mer, inte att skriva, måla, sjunga, umgås och skratta. Med matkassen kommer ansvaret, för om matkasseprenumeranterna jobbar mer kommer också de som inte har det förväntas göra det samma.

För er som inte tycker matkasse verkar som en bra idé, låt mig presentera: Vegetarisk veckomatsedel med inköpslista

onsdag 14 maj 2014

En försenad kulturanalys av Hunger games

Den stora lärdomen från Hunger games - Catching Fire (och den första filmen) är INTE som någon torr och trist Aftonbladetkulturkofta hävdar att Hunger games visar hur nyliberalismen spelar ut osäkra anställningar mot varandra.

Fredrik "Snark" Viratanen skriver följande:

"Nu kämpar hon [Katniss] även mot sig själv när hon inser att hon måste försöka stå upp mot systemet, den totalitäre ledaren (spelad av Donald Sutherland), som kräver att hon ska spela rollen av storslagen vinnare som reser tåglinjen fram och tillbaka och vinkar käckt i alla distrikt, där människor under dödshot tvingas jubla medan tv-kamerorna rullar.

....
Men vi har inte en enda tv-kanal som sänder mysiga program som ska få oss att glömma både vårt och andras elände.

Vi har faktiskt flera tv-kanaler som gör det."

Någon på Expressen skriver följande:

”Jag hoppas också att ’Hunger games’ får unga att inse att det finns större kamper som väntar oss än den för en bättre privatekonomi och en snyggare kropp. Kom ihåg vem den verkliga fienden är”

Kulturanalys a la 17 år å svår med svart hår å lyssnar på Kent är helt ok men om man ska kludda i Aftonbladet kanske vi kan förvänta oss lite mer kvalisong på analysen. 

Så.. Jag tänkte presentera den korrekta analysen av Hunger games.

Katniss är den ofrivilliga hjälten som genom att ställa upp frivilligt istället för sin syster blir deltagare i Hungerspelen. Hennes prioritering är hennes familj - den är inte världsfred eller uppror. När hon reser runt för att promota spelen både innan och efter så förstår alla mediakritiken, det är ingenting jag behöver ta här.

Människorna runt Katniss är de som är revolutionärer och de som sitter på kunskapen om samhället och vet hur de ska få de båda uttagna till hungerspelen att överleva. De formar henne med sin kunskap och talar om för henne vad som är rätt och fel för även om hon har en känsla för vad som är rätt är hon barn av sin tid och allting hon gör blir inte alltid helt rätt. 

Precis så här är det på en arbetsplats - folk kommer in och har fått arbetslivet berättat för sig och vilka normer som gäller där men har ingen aning om hur det är i verkligheten. Många tror att om de bara jobbar hårt och gör som man ska så kommer de belönas. Vi som jobbat ett tag vet att det inte är sant och det är vår uppgift att lära ut det till de nyanställda genom att lära ut vad det innebär på lång sikt att dra upp arbetstakten och vilka rättigheter de har. De är vår uppgift att backa de här personerna och forma dem till solidariska arbetskamrater. Är någonting Hunger games har som sensmoral är det att solidaritet är en kunskapsöverföring och kräver att de med vana tar sitt ansvar.

Den korrekta analysen är inte det finns viktigare saker än smink och mysfredag avleder dig från MBL-förhandlingar utan att solidaritet är utbildningsfråga och något vi alla måste ta ansvar precis som Katniss mentorer gör.