Heminredning när världen krymper

Jag tar fram citronen, purjolöken och sillen. I kastrullen liggen en kallnad lag med fläderblomssaft och ättikssprit. Jag varvar alltsammans och häller på lagen. I magen gnager oron, imorgon är det dags att gå till jobbet igen och jag har ett produktivitetskrav jag med all säkerhet inte kommer nå. Eller såhär, det är rimligt och nå det om min jävla skitskola hade sysslat med utbildning och inte förvaring. Eftersom jag har fått jobb på min utbildning på min före detta praktik har jag ångest att jag alltid kommer ses som praktikanten och ålägger mig själv att topprestera medan jag å andra sidan egentligen inte bryr mig om jag är praktikant hela livet. Jobbet är inte jag. Den här debatten går
på repeat i mitt huvud och själv står jag i mitten som en åsna mellan två hötappar.

Inläggningen blir verkligen fin, den fina gröna löken med den klara citronen och den silvriga fisken. Jag ställer in det i kylskåpet, nu ska det stå och dra sig i två dagar. Efteråt sätter jag mig framför datorn och slösurfar lite men ingenting intresserar mig egentligen. Jag har ett internetprojekt jag borde ta tag i men det blir aldrig av. Varje gång jag sitter framför datorn så torterar jag mig själv lite ytterligare: varför är du inte produktiv? Ja, inte vet jag men ibland tror jag att det är en inympad peppcoach i min hjärna och att den tilltagit i styrka de senaste året.

- Hjälp mig att skruva loss sitsen till kökssoffan!

Till en dokumentär om första världskrigets fasor petar jag stiften ur kökssoffan och tar bort det gröna almogetyget. Det har en stor obestämd fläck som var där när jag köpte den. De omklädda köksmöblerna får också sällskap av en vaxduk "med äppelgrön prick" som det står på lappen. Soffan klär jag om i ett grönt tyg med med liljekonvaljer på. De matchar fint ihop med duken.

Hur jag är försöker distrahera mig själv så gnager produktivitetskravet, jag har ingen aning om hur jag ska uppnå det. Problemet är som sagt inte mängd utan kunskap och den jobbiga vetskapen om att göra jag fel förstör jag fler andras arbete för flera veckor. Och jag känner att min provanställning ligger mig i fatet. Ibland tänker jag riktigt intensivt på det här och riktigt plågar mig själv, det är som om jag torterar mig själv för att vara säker på att jag redan upplevt den förnedringen som jag kommer uppleva på måndag och hantera det utan att krypa ihop till en boll i min lilla kub. Kryper ihop som en boll gör jag istället i sängen när jag inte kan sova och tänker på ursäkter. Att vara nyutexaminerad håller inte efter ett halvår. Det jag sysslar med är alltså självhat och sabotage för mig själv där jag etsar i misslyckandet i varenda cell i hjärnan.

Efter ett tag får jag en idé och arrangerar ett riktigt fint foto med den inlagda sillen på duken, i bakgrunden skymtar liljekonvaljerna och i högra hörnet syns den knallröda fruktsålen i metall med pigga gröna äpplen i. Det är en riktigt fin bildkomposition och jag blir stolt. Precis när jag ska dela bilden på facebook kommer jag ihåg vad M sa till mig förra veckan när vi var på fest:

- Visste du att gnagare möblerar om så ofta i buren för att inte bli galna av att de är instängda.