STOPPA VUXENARBETET!

Vi är bara begripliga när vi är en del av någon annans helhet. Vi är en add-on till någons annans liv när vi städar, producerar eller spikar men står aldrig själva som egna kategorier. Jahaja, här står du och är en arbetare! Jasså, med vaddå om jag får fråga? Trivs du bra? Gillar du att jobba med människor?

Nej. Jag hatar det. Jag hatar människor.

Men jag är någonting mer än arbetare, jag är någonting vidare. Jag lever ett riktigt liv med ett innehåll. Snarare: jag försöker. Jag försöker greppa tag i livet, kärleken och hålla döden så långt ifrån mig jag bara kan. Jag försöker att komma ihåg att skicka brev hem, skriva små söta lappar och gömma och att laga tillräckligt med mat så att min bror också kan käka. Jag fördriver dagarna med att fundera på mat jag ska laga. Recept jag skulle vilja testa. Böcker jag skulle vilja läsa. Dikter jag vill men aldrig kommer att skriva.

Jag vill välja livet, aktiviteten och adrenalinet. Jag vill inte definieras som mitt arbete.

Tillsägelse: ARBETET! Kan du åtminstone vara så god att du håller dig på arbetstid? Jag säger det här bara en gång: DU STANNAR DÄR! Du ger faan i att leta dig upp i mina tankar när jag duschar, fikar och cyklar på nya vägar i skogen. Du ska ge faan i att kladda på mig, lägga dig som en kletig sörja över hjärnbarken och smutsa ner min kvällsro med funderingar om fortsatt anställning. NU SITTER DU STILL I BÅTEN!

Det gäller att kämpa emot. Att bli diktläsaren istället för arbetaren. Hellre alkoholisten än arbetsnarkomanen, om summan av lasterna prompt ska vara konstant. Jag tänker mig som xena krigarprinsessan mot hydran för mitt inre.

Rättelse:Mina bröst är mindre och den där jävla läderbehån skulle vara ett läderlinne.

Vi måste sluta titta på Hells Kitchen där dom jobbar. Sluta kolla på Big Brother där vi fascineras av deras övervakning. Sluta glo på Top model där de tävlar om arbete. Sluta kolla på Project Runway där de tävlar om arbete. Och alla de här serierna som handlar om arbete: SOS gute, arga snickaren, barnmorskorna, Sthlm-Arlanda eller det där programmet då de tävlade om att bli anställda hos någon företagsledare. Vi måste slänga ut arbetets imperativ genom fönstret så som riktiga rockstjärnor slänger ut teveapparater.

Är det underhållning att titta på andras slaveri?

Att utföra arbete är smärtsamt och det ger oss pengar. Pengar att spendera på underhållning, på skådespel – att fascineras över men underhållningen trycker ihop oss till impotenta, inaktiva åskådare. Vi drömmer om inredning och en man som är precis som Martin Timell. Helt plötsligt blev en rolig lördag en IKEAlördag där vi handlar för att kunna låta hemmet spegla våran personlighet.

Vi behöver aldrig ha tråkigt längre: vi laddar ner en teveserie, vi spelar tevespel – att vara road är detsamma som att vara med på noterna. Vi existerar inte i världen som individer har en aktiv kraft att själva forma den – vi är roade, vi sitter still i soffan eller springer på gymmets löpband.

Den kraftlösa beundran inför något är lyckan – den tvingar inget arbete ut ur oss bara ett outtalat konsensus (överenskommelse). Skådespelen konsumerar oss, de förvandlar all den tid som vi skulle kunna fylla med levande aktivitet till en passiv beundran. Vi konsumeras av sakerna. Vi möblerar fram våran personlighet med IKEAmöblerna.

Vi måste vägra. Vägra. Säga nej och sätta ner röven och säga hit men inte längre.

Vägra att ta betalt men att också ta betalt när det behövs.

Vägra låta din diktläsning bli ett jobb, då kommer du jobba i diktfabriken! Men ta betalt för alla de gånger du städar: fakturera din svärmor (som alltid klagar!), jobbet (du ordnar ju faktiskt en bra psykosocial miljö hemma, annars skulle du aldrig orka det där trista jobbet!) affären som du hämtar kläder ifrån (äntligen får jag plats med dem!), sjukhuset (nu slipper de ju behandla din dammallergi!). Ja, gå runt och kosta samhället - det är en sådan medborgare/vän avordning/demokratins beskyddare som du värd.

Ja, tänk vad du är bra som går runt och orkar en massa skit: supa knulla äta skita sova läsa dra skämt äta igen däcka spela spel sjunga HÖGT i duschen räkna hata åka rullstol klottra skriva brev peppa ljuga måla spika spegla sig i jättesnygga kläder sminka sig springa föda barn få mens göra abort hoppa skutta cykla snatta mata leka köra bil köra med folk ockupera maska strejka titta på teve samt ligga i soffan.

Men sälj inte kunskaperna, sälj inte allting det där du gör för dig själv för att må bra till någon annan – då säljer du oundvikligen en del utav dig själv.

Vid närmare eftertanke är det är ju helt orimligt att du ska hinna jobba. Och att jag ska jobba för del delen.

Vi måste göra upp med vuxenarbetet! STOPPA VUXENARBETET! Vi kan inte, vi hinner inte! Vi måste ju leva livet! Hej då!

STOPPA VUXENARBETET är en slogan från de numer nedlagda asocialstyrelsen men polkagris wikin har skrivit mer om dem här.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver En bikt från en Tekniknörd, Anders_S skriver De rika miljöbovarna, Kaj Raving skriver Rödgrönt svar om sjukförsäkringen

Del 4 - Ockupationen

Nu är den väldigt odramatiska ockupationen inledd. Vi lagar mat, hänger och super som vanligt i lägenheten. Det nya årets inleddes med en efterfest som slutade klockan nio på morgonen.

Bostadsbolaget har inte hört av sig överhuvudtaget annat än via brev och låtit hälsa att vi är välkomna till hyresnämnden den trettonde januari. Plötsligt var hyresnämnden inte så överhopad med arbete och hade korta väntetider.

Det hela känns som ett lika hopplöst projekt som det känns hoppfullt, knappt något av det vi ville göra har blivit av och vi blir bara tröttare. Allt mindre ork finns kvar och vi orkar knappt förbereda oss för processerna. Processen är som en våt filt som alltid lägger sig över stämningen hur vi än gör.

Jag vet inte om fler engagerade hade gjort till eller från men det jag har lärt mig att det här med självorganiseringen är ingen dans på rosor. Jag minns hur ont vi vikarier hade i magen för två somrar sen när vi hamnade i bråk med våran chef över lönen. Trots att vi hade rätt så var det som om vi ändå torterade oss själva med plågsamma scenarion och hur mycket kunde skrämmas med själva scenariot att det kunde bli konflikt. Det hade säkert funkat på oss också: hotet om hyresnämnden om vi hade haft andra alternativ men det har vi inte. Dessutom vill vi bo på 87 kvadrat och tillsammans.

Hotet om konflikt fungerade på h*n som skrev över kontraktet klantigt så att vi hamnade i hyrestvisten. H*n sa tidigt till oss att h*n inte ville ha med det här att göra, att h*n inte ville stå i något register över bråkiga hyresgäster och vi har stöd från h*n men mer än så var h*n inte intresserad av.

Tack och adjö då. Men tryck upp allt jävla skitsnack om solidaritet någonstans där solen aldrig skiner. Men tjänar man tillräckligt mycket pengar finns det alltid ett annat första hands-kontrakt ledigt och man kan börja om i ny lägenhet.

Under konflikten har jag blivit städfanatiker eller irriterat ihjäl mig på om saker har legat framme. Allt enligt principen: kan man inte kontrollera sin tillvaro så kan man städa, där får man i alla fall resultat.

Trots att jag tycker självorganisering är bra så borde någon informera om riskerna. Man blir helt knäpp. Det är inte alls som att pyssla med avlägsna saker som rör "dem där", "alla andra" eller demonstrera mot våldtäkter, nu står så mycket på spel. Hela mitt liv står på spel och det är så jävla läskigt.

Håll tummarna för oss den trettonde.