Det här är krismanagement. Hur man klarar sig när man bara får 80% av lönen, färre timmar och matpriserna går upp. Man har rätt till en vettig levnadsstandard och det är alltid bättre att ha några extra ess i ärmen än att behöva äta makaroner hela månaden.
Första tricket i boken: Saker man inte borde behöva göra - TRADERABEDRÄGERI
Så här gör du: skapa en auktion och sälj någonting som inte är alltför dyrt, mellan 500-700 kronor. Skit i att skicka iväg det och skyll på posten.
Några förhållningsregler:
Tänk Robin Hood - lura de rika inte de fattiga. Det vill säga, det man lägger ut på sin påhittade auktion är "Mein Kampf"- signerad av Adolf Hitler och värdefulla mynt INTE lura barn på deras special edition-lego.
Använd inte ditt eget personnummer utan leta reda på din lokala kommunpolitiker och sno hans eller hennes. Var lite uppfinningsrik, men sparka uppåt inte neråt.
Tänk på att inte göra det för ofta utan att det är en inkomst när det krisar och då och då. Du vill ju inte få hembesök av farbror blå.
Trick nummer två: Lefthanding
Man får inte med sig så mycket, men den där dyra peston och lyxosten slipper man betala för.
Tricket är att ingen är så dum att de i fullt dagsljus skulle sno någonting i en sådan där genomskinlig påse som man har till frukt, eller hur? Eftersom det är otänkbart så gör man det.
När du går in på ICA plockar du på dig lite frukt och i en genomskinlig påse lägger du andra grejer du vill ha: choklad, batterier och annat (lägg inte i för mycket bara!). När du känner dig klar går du fram till kassan och lägger upp burken med krossade tomater och några äpplen, håller den genomskinliga plastpåsen i vänster hand som du håller ner så att det inte syns att du håller någonting i handen från kassan. Betala och glid igenom kassan!
Om någon skulle säga: SKA INTE DU BETALA FÖR DET DÄR? Spela dum, skämta om hur förvirrad du är och se till att rodna massor. Betala och gå ut. Du måste alltså se till att du har tillräckligt med pengar för att kunna betala det du lefthandar om du skulle bli påkommen.
Fördelen med att lefthanda är att det är riktigt svårt att åka dit på det. Att vara senil och glömma grejer gör ju även vanligt folk med intentionen att betala.
Självklart rekommenderar vi ingenting av ovanstående utan vi berättar historierna som underhållning, visst är det underhålande? Den här tekniken fungerar bäst när det gäller matbutiker och är du i en sådan situation att du behöver stjäla mat behöver du den antagligen och Jesus lärde oss att det ingenting moraliskt fel med det.
Så: Om du stjäl blir Jesus glad.
torsdag 30 april 2009
fredag 24 april 2009
Gäsp! Jag sitter på callcenter, gubbjävel!
Ska man läsa Marx eller inte?
Kim Müller som länkar till alla andra blogginlägg som också skrivit om det.
Socialism.nu
Några reflektioner omkring det;
Att folk inte läser Marx beror inte på att de är dumma, lata och att skolsystemet har kollapsat. Det beror på Marx. Eller ja, egentligen inte han heller. Att ondgöra sig över att folk inte läser Kapitalet är lite som att ondgöra sig över att folk inte pallar titta på trettiotalsfilm där de pratar sådär jättesnabbt.
Språket Marx använder är snårigt och svårt. Han beskriver exemplifierar med saker man inte har en relation till överhuvudtaget, fenomen som mest rör sig i fabriken (gäsp! jag sitter på callcenter, gubbjävel). När han skrev Kapitalet så befann han sig i en annan social verklighet med andra normer och ett annat språkbruk. Så universell är inte Marx att det bara är att öppna boken med ett glas rödvin.
Och kommer inte arbetaren till Marx får väl för faan det som är revolutionärer göra sig en ansträngning för att Marx (marxism, teori, whatever) ska komma till arbetaren. Helt enkelt; på 1800-talet pratade man om kapitalism på ett sätt, hur pratar vi om det idag? (För det kan ju inte vara någon som menar att folk ska börja formulera sin antikapitalism 1800-style?)
Om man tycker att folk minsann ska läsa någonting så är det ju upp till en själv att möjliggöra en sådan läsning/förståelse - inte moralisera över att folk inte gör det.
Historikern Ulrika Holgersson hävdar att erfarenheter inte existerar utanför det diskursiva (ett samlingsnamn för de infallsvinklar, begrepp, sätt att resonera, frågeställningar och så vidare som tillämpas inom ett visst område/kultur/befolkningsgrupp osv. En jargong kan man likna det vid). På ICKEakademiska: erfarenheter är något som blir till när vi formulerar oss i språket vare sig vi gör det i tanken eller genom att artikulera det. Alltså att man måste kunna formulera det i språket för att det ska vara en erfarenhet. Man kan säga att det ständigt pågår en kamp om vilka begrepp som ska vara dominanta och vilka erfarenheter som ens ska vara möjliga att tänka och uttala. Till exempel var det inte alltför länge sedan kvinnliga präster var en omöjlig tanke.
Om man håller med om ovanstående så kanske man inser det absurda i att tycka att alla ska läsa Kapitalet och formulera sig i ett språk som inte är deras utan som tillhör någon annan.
Och våra erfarenheter är inte erfarenheter förens vi formulerar dem. Revolutionärers/vänsterns/kommunisters/ja, ni fattar uppgift bör ju vara att möjliggöra forum där vi kan formulera de erfarenheterna. De erfarenheterna som ligger utanför "Man får vara glad att man har ett jobb", "Det går väl rätt okej på jobbet...".
Det måste finnas ett utrymme att formulera "Vi får inte ens lön, det här är ett bidrag", "Jag drygar ut ALFAkassan med att stjäla - jag vill inte skämmas för det", "Jag hatar att jobba på dagis, jag hatar barn om jag inte slutar kommer jag slå någon" utan att någon flippar och tycker att det är så ädelt att vakta barn att man inte får hata det. Eller att snatta är individuellt trams som man ska lägga av med.
Om vi aldrig kan formulera de erfarenheterna så kan vi aldrig formulera våran egen antikapitalism. Och varför ska vi formulera vårt hat mot systemet med någon annans ord som är en produkt av någon annans erfarenheter?
Vi lever i kapitalismen varje dag, det är inte så att vi inte känner till den. Det måste bara finnas ett utrymme där vi kan formuleras oss utan att någon myndigt säger att lösningen på problemet är 6 timmars arbetsdag, mer pengar till omsorgen eller rödare brandbilar och bredare trottoarer. Kan vi formulera våran erfarenheter, problem kan vi också formulera vad det är vi vill. Vi kan bara företräda oss själva och det räcker.
Helt enkelt: läs Marx om du gillart. Men försök inte att få alla att formulera sig som honom för det är slöseri med tid.
Just nu tror jag dem här pinsamma bloggarna som bara vältrar sig i sig själva och sitt privatliv är den arenan där man verkligen kan uttrycka hur det känns. Min misstanke är att hon som skrev: http://argungdom.blogspot.com/2006/09/gymming-with-tears-in-my-eyes.html inte har läst Marx men hon formulerar sig lysande ändå.
Vart är arbetsplatsbloggarna som sluter sig samman och kommunicerar erfarenheter som ligger utanför "social, trevlig och gillar att ha många bollar i luften"? De bloggarna som pratar om sig själva och som brottas med lösningen på sina egna problem och inte ropar på en avlägsen arbetarrörelse eller abstrakt någon annan utan faktiskt gör något? De som tänjer på gränsen om vad man får och inte får säga och göra?
På tal om sådana: Matona, Kim Müller, Vardagspussel, Total Avlöning, Tusen Pekpinnar, Förtroligt med May Engvall, Postverket. Glömde jag någon?
Vi behöver inga lärare, vi behöver formulera oss och ha en yta för diskussion.
Kim Müller som länkar till alla andra blogginlägg som också skrivit om det.
Socialism.nu
Några reflektioner omkring det;
Att folk inte läser Marx beror inte på att de är dumma, lata och att skolsystemet har kollapsat. Det beror på Marx. Eller ja, egentligen inte han heller. Att ondgöra sig över att folk inte läser Kapitalet är lite som att ondgöra sig över att folk inte pallar titta på trettiotalsfilm där de pratar sådär jättesnabbt.
Språket Marx använder är snårigt och svårt. Han beskriver exemplifierar med saker man inte har en relation till överhuvudtaget, fenomen som mest rör sig i fabriken (gäsp! jag sitter på callcenter, gubbjävel). När han skrev Kapitalet så befann han sig i en annan social verklighet med andra normer och ett annat språkbruk. Så universell är inte Marx att det bara är att öppna boken med ett glas rödvin.
Och kommer inte arbetaren till Marx får väl för faan det som är revolutionärer göra sig en ansträngning för att Marx (marxism, teori, whatever) ska komma till arbetaren. Helt enkelt; på 1800-talet pratade man om kapitalism på ett sätt, hur pratar vi om det idag? (För det kan ju inte vara någon som menar att folk ska börja formulera sin antikapitalism 1800-style?)
Om man tycker att folk minsann ska läsa någonting så är det ju upp till en själv att möjliggöra en sådan läsning/förståelse - inte moralisera över att folk inte gör det.
Historikern Ulrika Holgersson hävdar att erfarenheter inte existerar utanför det diskursiva (ett samlingsnamn för de infallsvinklar, begrepp, sätt att resonera, frågeställningar och så vidare som tillämpas inom ett visst område/kultur/befolkningsgrupp osv. En jargong kan man likna det vid). På ICKEakademiska: erfarenheter är något som blir till när vi formulerar oss i språket vare sig vi gör det i tanken eller genom att artikulera det. Alltså att man måste kunna formulera det i språket för att det ska vara en erfarenhet. Man kan säga att det ständigt pågår en kamp om vilka begrepp som ska vara dominanta och vilka erfarenheter som ens ska vara möjliga att tänka och uttala. Till exempel var det inte alltför länge sedan kvinnliga präster var en omöjlig tanke.
Om man håller med om ovanstående så kanske man inser det absurda i att tycka att alla ska läsa Kapitalet och formulera sig i ett språk som inte är deras utan som tillhör någon annan.
Och våra erfarenheter är inte erfarenheter förens vi formulerar dem. Revolutionärers/vänsterns/kommunisters/ja, ni fattar uppgift bör ju vara att möjliggöra forum där vi kan formulera de erfarenheterna. De erfarenheterna som ligger utanför "Man får vara glad att man har ett jobb", "Det går väl rätt okej på jobbet...".
Det måste finnas ett utrymme att formulera "Vi får inte ens lön, det här är ett bidrag", "Jag drygar ut ALFAkassan med att stjäla - jag vill inte skämmas för det", "Jag hatar att jobba på dagis, jag hatar barn om jag inte slutar kommer jag slå någon" utan att någon flippar och tycker att det är så ädelt att vakta barn att man inte får hata det. Eller att snatta är individuellt trams som man ska lägga av med.
Om vi aldrig kan formulera de erfarenheterna så kan vi aldrig formulera våran egen antikapitalism. Och varför ska vi formulera vårt hat mot systemet med någon annans ord som är en produkt av någon annans erfarenheter?
Vi lever i kapitalismen varje dag, det är inte så att vi inte känner till den. Det måste bara finnas ett utrymme där vi kan formuleras oss utan att någon myndigt säger att lösningen på problemet är 6 timmars arbetsdag, mer pengar till omsorgen eller rödare brandbilar och bredare trottoarer. Kan vi formulera våran erfarenheter, problem kan vi också formulera vad det är vi vill. Vi kan bara företräda oss själva och det räcker.
Helt enkelt: läs Marx om du gillart. Men försök inte att få alla att formulera sig som honom för det är slöseri med tid.
Just nu tror jag dem här pinsamma bloggarna som bara vältrar sig i sig själva och sitt privatliv är den arenan där man verkligen kan uttrycka hur det känns. Min misstanke är att hon som skrev: http://argungdom.blogspot.com/2006/09/gymming-with-tears-in-my-eyes.html inte har läst Marx men hon formulerar sig lysande ändå.
Vart är arbetsplatsbloggarna som sluter sig samman och kommunicerar erfarenheter som ligger utanför "social, trevlig och gillar att ha många bollar i luften"? De bloggarna som pratar om sig själva och som brottas med lösningen på sina egna problem och inte ropar på en avlägsen arbetarrörelse eller abstrakt någon annan utan faktiskt gör något? De som tänjer på gränsen om vad man får och inte får säga och göra?
På tal om sådana: Matona, Kim Müller, Vardagspussel, Total Avlöning, Tusen Pekpinnar, Förtroligt med May Engvall, Postverket. Glömde jag någon?
Vi behöver inga lärare, vi behöver formulera oss och ha en yta för diskussion.
torsdag 23 april 2009
LEKTION SEX: Odla din paranoia
Man ska vara paranoid på jobbet. Grundinställningen ska vara något i stil: är det bra för chefen/kommer det från chefen är det dåligt. Allt chefen tar i blir till bajs även om hon/han har goda intentioner.
Din chef vill att du ska jobba mer. Du vill ha det lugnt på jobbet.
Några exempel:
Chefen kommer rännandes ner på avdelningen och börjar prata om hur viktigt det är att ni dokumenterar allting ni gör på jobbet. Allt som ni gör med de boende ska dokumenteras i det digitala journalsystemet. Allting från extra duschningar, till promenader till om vi gör något annat förutom att byta blöja ungefär. Jaha, det är väl bra är ju ens första tanke eller åtminstone spelar ingen roll.
Men med lite fakta i bakhuvudet så kanske det inte alls är så bra. Några fakta:
1. Chefen är inte på avdelningen alltså hon/han lite koll på vad vi gör. Han/Hon får förlita sig på rapporter från anställda på avdelningen och skvaller. Vad som stämmer är alltså svårt att avgöra.
2. Journalsystemet dokumenterar allting vi gör. Det vill säga: chefen får en översikt hur mycket vi hinner med på våra arbetsdagar. Ju mer vi skriver desto mer tid har vi. Alltså är det övervakning.
3. Men de boendes bästa då? Står det i din journal hur ofta du duschar? Om du promenerar? Att skriva frångår systemet med att man är beviljad insatsen dusch en gång i veckan osv. Istället för att man avtalar en insats och utför den - måste vi nu skriva ett "kvitto" på att man har gjort det.
Men vad ska då chefen med informationen om våran arbetsdag till?
Nedskärningar såklart. Spara in på personal såklart. Tror du verkligen politikerna bryr sig om extraduschar när de sitter med siffror och finanskris på ett nämndmöte? Jag tvivlar. Tvivlar är väl fel ord. De har ingen jävla aning är nog mer korrekt. Tjänstemännen lägger oftast bara fram förslag som politikerna röstar igenom. Alltså: politikerna får oftast inte ens ett val att bry sig.
En arbetskamrat till mig berättade att det här inte är något nytt. 90-talet, nedskärningarna och besparingarna så hände exakt samma sak. Chefen ville att de skulle dokumentera allt och sa att en del av den individuella lönen skulle baseras på det (är det förresten en slump att individuell lön infördes i en kristid? Perfekt att splittra personal och sänka lönerna). Det var ljug. Det som hände var att de lydigt dokumenterade A L L T och lite senare blev det schemaändringar och en hel tjänst drogs in trots att de boende blev inte färre.
Detta tack vare att chefen kunnat samla information om deras arbetsdag via journalsystemet och på så sätt räknat ut vart han/hon kunde dra in personal.
Samma sak sker igen på samma arbetsplats och de i hennes pass har beslutat sig för att inte dokumentera extra arbete, nu gäller det bara att få med sig det andra passet också vilket har visat sig svårt. I det andra råder en splittring och personalen konkurrerar om att vara duktiga och göra ett bra jobb. Dokumentationen blir ett sätt att visa fram fötterna för chefen.
Senast jag pratade med min arbetskamrat sa hon att en ny schemaändring var på väg.
Allting återupprepar sig: kris, nedskärningar och nedläggningar. Dokumentation, schemaändringar och indragningar.
Men vad kan man göra då?
Dokumentera ingenting annat än det absolut nödvändiga och försök vända dokumentationen emot dem. Dokumentera varje gång en vårdtagare gör någonting utanför det vanliga som ger er merarbete.
På min nuvarande arbetsplats har nu har vi en alkoholist som borde bo på behandlingshem istället för äldreboende eftersom hon beter sig så illa. Så vi dokumenterar varje gång hon är full, uppför sig illa mot andra boende osv. För att kunna få underlag för att få henne flyttad. Dokumentera varför du inte hinner med något: "Vi kunde inte ta X på dennes beviljade promenad eftersom vi hade extrainsatt APT-möte".
Allt de försöker använda mot er - vänd det mot dem!
Skriver chefen avvikelse på dig, skriv avvikelser på han/hon (man kan fortfarande skriva dem anonymt och de går till din chefs chef och medicinskt ansvarig sjuksköterska - så de kan inte mörka det) för att du inte fått info om/att ni inte utfört arbetsmoment för att ni varit underbemannae osv. Sätt i rutin att inte hinna klart om ni är underbemannade - ju fler som drabbas desto större blir trycket på chefen att det inte händer igen.
Och lär upp vikarierna fort! Vikarier vill gärna visa sig duktiga för att få behålla sitt jobb, vilket inte är något konstigt, och därför gärna dokumenterar extra mycket eller jobbar extra snabbt osv. Se också till att markera snabbt att ni löser konflikter internt utan chefen, ni vill inte ha en skvallerbyta på avdelningen.
Helt enkelt: chefen vill kontrollera er - ni vill inte bli kontrollerade och de kan inte kontrollera oss om vi inte låter dem få veta vad vi gör på våran arbetsdag. Var försiktig med vilken information du lämnar ut till din chef, som amerikanerna säger: You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you.
En klok arbetare är paranoid.
Din chef vill att du ska jobba mer. Du vill ha det lugnt på jobbet.
Några exempel:
Chefen kommer rännandes ner på avdelningen och börjar prata om hur viktigt det är att ni dokumenterar allting ni gör på jobbet. Allt som ni gör med de boende ska dokumenteras i det digitala journalsystemet. Allting från extra duschningar, till promenader till om vi gör något annat förutom att byta blöja ungefär. Jaha, det är väl bra är ju ens första tanke eller åtminstone spelar ingen roll.
Men med lite fakta i bakhuvudet så kanske det inte alls är så bra. Några fakta:
1. Chefen är inte på avdelningen alltså hon/han lite koll på vad vi gör. Han/Hon får förlita sig på rapporter från anställda på avdelningen och skvaller. Vad som stämmer är alltså svårt att avgöra.
2. Journalsystemet dokumenterar allting vi gör. Det vill säga: chefen får en översikt hur mycket vi hinner med på våra arbetsdagar. Ju mer vi skriver desto mer tid har vi. Alltså är det övervakning.
3. Men de boendes bästa då? Står det i din journal hur ofta du duschar? Om du promenerar? Att skriva frångår systemet med att man är beviljad insatsen dusch en gång i veckan osv. Istället för att man avtalar en insats och utför den - måste vi nu skriva ett "kvitto" på att man har gjort det.
Men vad ska då chefen med informationen om våran arbetsdag till?
Nedskärningar såklart. Spara in på personal såklart. Tror du verkligen politikerna bryr sig om extraduschar när de sitter med siffror och finanskris på ett nämndmöte? Jag tvivlar. Tvivlar är väl fel ord. De har ingen jävla aning är nog mer korrekt. Tjänstemännen lägger oftast bara fram förslag som politikerna röstar igenom. Alltså: politikerna får oftast inte ens ett val att bry sig.
En arbetskamrat till mig berättade att det här inte är något nytt. 90-talet, nedskärningarna och besparingarna så hände exakt samma sak. Chefen ville att de skulle dokumentera allt och sa att en del av den individuella lönen skulle baseras på det (är det förresten en slump att individuell lön infördes i en kristid? Perfekt att splittra personal och sänka lönerna). Det var ljug. Det som hände var att de lydigt dokumenterade A L L T och lite senare blev det schemaändringar och en hel tjänst drogs in trots att de boende blev inte färre.
Detta tack vare att chefen kunnat samla information om deras arbetsdag via journalsystemet och på så sätt räknat ut vart han/hon kunde dra in personal.
Samma sak sker igen på samma arbetsplats och de i hennes pass har beslutat sig för att inte dokumentera extra arbete, nu gäller det bara att få med sig det andra passet också vilket har visat sig svårt. I det andra råder en splittring och personalen konkurrerar om att vara duktiga och göra ett bra jobb. Dokumentationen blir ett sätt att visa fram fötterna för chefen.
Senast jag pratade med min arbetskamrat sa hon att en ny schemaändring var på väg.
Allting återupprepar sig: kris, nedskärningar och nedläggningar. Dokumentation, schemaändringar och indragningar.
Men vad kan man göra då?
Dokumentera ingenting annat än det absolut nödvändiga och försök vända dokumentationen emot dem. Dokumentera varje gång en vårdtagare gör någonting utanför det vanliga som ger er merarbete.
På min nuvarande arbetsplats har nu har vi en alkoholist som borde bo på behandlingshem istället för äldreboende eftersom hon beter sig så illa. Så vi dokumenterar varje gång hon är full, uppför sig illa mot andra boende osv. För att kunna få underlag för att få henne flyttad. Dokumentera varför du inte hinner med något: "Vi kunde inte ta X på dennes beviljade promenad eftersom vi hade extrainsatt APT-möte".
Allt de försöker använda mot er - vänd det mot dem!
Skriver chefen avvikelse på dig, skriv avvikelser på han/hon (man kan fortfarande skriva dem anonymt och de går till din chefs chef och medicinskt ansvarig sjuksköterska - så de kan inte mörka det) för att du inte fått info om/att ni inte utfört arbetsmoment för att ni varit underbemannae osv. Sätt i rutin att inte hinna klart om ni är underbemannade - ju fler som drabbas desto större blir trycket på chefen att det inte händer igen.
Och lär upp vikarierna fort! Vikarier vill gärna visa sig duktiga för att få behålla sitt jobb, vilket inte är något konstigt, och därför gärna dokumenterar extra mycket eller jobbar extra snabbt osv. Se också till att markera snabbt att ni löser konflikter internt utan chefen, ni vill inte ha en skvallerbyta på avdelningen.
Helt enkelt: chefen vill kontrollera er - ni vill inte bli kontrollerade och de kan inte kontrollera oss om vi inte låter dem få veta vad vi gör på våran arbetsdag. Var försiktig med vilken information du lämnar ut till din chef, som amerikanerna säger: You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you.
En klok arbetare är paranoid.
tisdag 14 april 2009
Kommunalråd gråter ut: Jag fick sparken för att jag kissade i en blomkruka!
Seriöst. Jag är allvarlig på riktigt. Det är sant.
Arbetsplatsreportage från maktens korridorer:
Alla borde få sitta i en partistyrelse. Det är sjukt kul, eller ja, inte alltid men det har sina highlights: obegränsat med kakor, kaffe och en gång vart tionde år sker det en riktigt smaskig lokal skandal.
Det gäller att lyckas pricka den där skandalen rätt så man slipper sitta där nio och ett halvt år innan socialdemokratin parodierar sig själv.
Jag satt två år innan det hände någonting som var kul på riktigt. (Saker som inte var lika kul men som hände: Arbetarekommunens ordförande sa att arbetarklassen inte längre finns och att vi borde förfina kapitalismen och en studieansvarig berättade att han tyckte att muslimer var smutsiga - det är väl ändå ingen som tror att riksdagspartierna är rumsrena?)
Men det som var riktigt jävla kul att sitta i styrelsen var när kommunalrådet fått lite för mycket innanför västen på en Finlandsfärja och kissat i en blomkruka.
Inte värre än en skruvad fredag kanske man tänker. Förvisso inte, men å andra sidan hur ofta hamnar dina fylleupptåg på löpsedeln för aftonbladet? Just det.
Det blev akut kris i mellanmjölkens land! HERREGUD!! Kissa i en blomkruka och vara kommunalråd! Det måste vara alkoholproblem!. De mer trogna socialdemokraterna som ville tro att Göran (ja, det är sant han hette Göran) spekulerade i hur vida han hade blivit drogad eller inte. Kunde det ha varit sådan där äxtasy? Den blir man ju helt galen av och bara vill dansa och farlig är den också. Progesterex kan det vara det? Kanske någon som lagt pillret i fel drink, för ingen vill väl våldta Göran?
Så gick diskussionerna runt, runt.
Eftersom spekulationerna inte nådde någon gräns delade till slut två läger upp sig.
Lag ett: den borgliga ledarsidan i lokalblaskan i spetsen - alkis. Det var allt som kunde sägas. Klart han var alkis. Göran har supit skitmycket men vågar inte erkänna och säger därför att han drack tre mellanöl.
Lag två: de som hade en partist från distrisktsstyrelsen i spetsen - han blev drogad. Så var det. En vuxen karl börjar väl inte pissa i blomkrukorna efter tre öl? Nä, nä, nä, det kunde ni glömma. Vill ni avsätta honom som kommunalråd för att han blev drogad?
Det lokala sossepartiet undvek att ta ställning eftersom det trots allt var valår om ett år. Allting fortsatte växa och i den lokala tidningen debatterades det blomkrukekissandets vara eller icke vara. Lokaltidningen letade också reda på städaren som fick gråta ut i tidningen om hur förnedrande det var att torka kommunalrådspiss (till skillnad från idiotfull-och-sjunger-kareoke-spyor fick man anta). Utanför partiets expedition sprejar någon: kissnödig?
En tokarg sosse-expeditions-Agneta ringer mig och spottar och fräser i telefon och börjar prata om att SSU borde ha respekt för partiet. Jag blir förolämpad, tror ni att det var vi? Att det inte finns andra som hatar dem mer? Nu i efterhand är jag ganska stolt att man tyckte att vi var så pass labila att oss kunde man aldrig räkna med under partipiskan. Kanske borde vi tagit på oss skulden.
Skandalen når i alla fall sin kulmen när kollegor som Göran ha haft på olika arbetsplatser börjar ställa upp och tala ut om hans dryckesvanor. Då kan partiet inte stoppa huvudet i sanden längre. Någonting måste man göra oavsett om man vill eller inte.
Man gör som man alltid gör, avgör saken på arbetarkommunens styrelsemöte för att ha en skendiskussion med följande omröstning på ett medlemsmöte.
Det där arbetarkommunsstyrelsemötet var det bästa någonsin. Personligen var vi i SSU helt inställda på att han hade pissat i blomkrukan men vi gillade honom ändå eftersom han alltid började sina anföranden för ssu:arna med orden: Jag som marxist tycker... Och i den klubben jag hade blivit politiskt skolad var det viktigare att man var marxist än korrekt i alla lägen. Även marxister felar ju liksom.
Hur som, på mötet sitter en gråhårig man som närmar sig 62 och skruvar på sig och tycker livet är ganska obekvämt. Han försöker förklara något om öl, prostata och att plötsligt bli jättekissnödig så att man inte kan hålla sig. Han försöker jämföra det hela med ett handikapp och frågan hänger i luften men ingen vågar uttala den: är du alkoholist?
In i detalj pratar vi om blomkrukekissande, om den stackars proletären - ska de verkligen behöva torka ARBETARpartiets kiss? Vad tycker väljarna nu? Har du förtroende för nästa mandatperiod? Du har ju en del andra skandaler bakom dig? (som när du gav bort 70 miljoner till ett företag utan kommunfullmäktigebeslut).
Ju mer vi diskuterar desto mer faller saken i sig bort och folk börjar prata om borglig vinklad media och valet. Det där jävla valet och de där jävla väljarna. Om vi behåller Göran så kommer inte arbetarklassen (som egentligen inte finns alltså) att inse att SAP är vägen till frälsningen utan då kanske vi får ett borgligt styre.
Så fort det sägs så är diskussionen avgjord, det är inpräntat i sossarna att Sverige måste ha en socialdemokratisk regering annars skiter sig allting, men allra främst: man blir ju av med partistödet.
Ekvationen blir Göran - blomkrukekiss - andra skandaler = inget partistöd - han måste bort NU.
Så passerar medlemsmötet, stängt såklart och media hänger utanför i hopp om att höra något smaskigt. Innan diskussionen faktiskt blir någonting annat än positionering så påminner någon om den borgliga alliansen-spöket. Salen blir knäpptyst, rösterna läggs i en låda och vips så var marxisten arbetslös.
Det enda jag undrar är hur det har gått med prostatan, Göran? Fortfarande kissnödig?
Arbetsplatsreportage från maktens korridorer:
Alla borde få sitta i en partistyrelse. Det är sjukt kul, eller ja, inte alltid men det har sina highlights: obegränsat med kakor, kaffe och en gång vart tionde år sker det en riktigt smaskig lokal skandal.
Det gäller att lyckas pricka den där skandalen rätt så man slipper sitta där nio och ett halvt år innan socialdemokratin parodierar sig själv.
Jag satt två år innan det hände någonting som var kul på riktigt. (Saker som inte var lika kul men som hände: Arbetarekommunens ordförande sa att arbetarklassen inte längre finns och att vi borde förfina kapitalismen och en studieansvarig berättade att han tyckte att muslimer var smutsiga - det är väl ändå ingen som tror att riksdagspartierna är rumsrena?)
Men det som var riktigt jävla kul att sitta i styrelsen var när kommunalrådet fått lite för mycket innanför västen på en Finlandsfärja och kissat i en blomkruka.
Inte värre än en skruvad fredag kanske man tänker. Förvisso inte, men å andra sidan hur ofta hamnar dina fylleupptåg på löpsedeln för aftonbladet? Just det.
Det blev akut kris i mellanmjölkens land! HERREGUD!! Kissa i en blomkruka och vara kommunalråd! Det måste vara alkoholproblem!. De mer trogna socialdemokraterna som ville tro att Göran (ja, det är sant han hette Göran) spekulerade i hur vida han hade blivit drogad eller inte. Kunde det ha varit sådan där äxtasy? Den blir man ju helt galen av och bara vill dansa och farlig är den också. Progesterex kan det vara det? Kanske någon som lagt pillret i fel drink, för ingen vill väl våldta Göran?
Så gick diskussionerna runt, runt.
Eftersom spekulationerna inte nådde någon gräns delade till slut två läger upp sig.
Lag ett: den borgliga ledarsidan i lokalblaskan i spetsen - alkis. Det var allt som kunde sägas. Klart han var alkis. Göran har supit skitmycket men vågar inte erkänna och säger därför att han drack tre mellanöl.
Lag två: de som hade en partist från distrisktsstyrelsen i spetsen - han blev drogad. Så var det. En vuxen karl börjar väl inte pissa i blomkrukorna efter tre öl? Nä, nä, nä, det kunde ni glömma. Vill ni avsätta honom som kommunalråd för att han blev drogad?
Det lokala sossepartiet undvek att ta ställning eftersom det trots allt var valår om ett år. Allting fortsatte växa och i den lokala tidningen debatterades det blomkrukekissandets vara eller icke vara. Lokaltidningen letade också reda på städaren som fick gråta ut i tidningen om hur förnedrande det var att torka kommunalrådspiss (till skillnad från idiotfull-och-sjunger-kareoke-spyor fick man anta). Utanför partiets expedition sprejar någon: kissnödig?
En tokarg sosse-expeditions-Agneta ringer mig och spottar och fräser i telefon och börjar prata om att SSU borde ha respekt för partiet. Jag blir förolämpad, tror ni att det var vi? Att det inte finns andra som hatar dem mer? Nu i efterhand är jag ganska stolt att man tyckte att vi var så pass labila att oss kunde man aldrig räkna med under partipiskan. Kanske borde vi tagit på oss skulden.
Skandalen når i alla fall sin kulmen när kollegor som Göran ha haft på olika arbetsplatser börjar ställa upp och tala ut om hans dryckesvanor. Då kan partiet inte stoppa huvudet i sanden längre. Någonting måste man göra oavsett om man vill eller inte.
Man gör som man alltid gör, avgör saken på arbetarkommunens styrelsemöte för att ha en skendiskussion med följande omröstning på ett medlemsmöte.
Det där arbetarkommunsstyrelsemötet var det bästa någonsin. Personligen var vi i SSU helt inställda på att han hade pissat i blomkrukan men vi gillade honom ändå eftersom han alltid började sina anföranden för ssu:arna med orden: Jag som marxist tycker... Och i den klubben jag hade blivit politiskt skolad var det viktigare att man var marxist än korrekt i alla lägen. Även marxister felar ju liksom.
Hur som, på mötet sitter en gråhårig man som närmar sig 62 och skruvar på sig och tycker livet är ganska obekvämt. Han försöker förklara något om öl, prostata och att plötsligt bli jättekissnödig så att man inte kan hålla sig. Han försöker jämföra det hela med ett handikapp och frågan hänger i luften men ingen vågar uttala den: är du alkoholist?
In i detalj pratar vi om blomkrukekissande, om den stackars proletären - ska de verkligen behöva torka ARBETARpartiets kiss? Vad tycker väljarna nu? Har du förtroende för nästa mandatperiod? Du har ju en del andra skandaler bakom dig? (som när du gav bort 70 miljoner till ett företag utan kommunfullmäktigebeslut).
Ju mer vi diskuterar desto mer faller saken i sig bort och folk börjar prata om borglig vinklad media och valet. Det där jävla valet och de där jävla väljarna. Om vi behåller Göran så kommer inte arbetarklassen (som egentligen inte finns alltså) att inse att SAP är vägen till frälsningen utan då kanske vi får ett borgligt styre.
Så fort det sägs så är diskussionen avgjord, det är inpräntat i sossarna att Sverige måste ha en socialdemokratisk regering annars skiter sig allting, men allra främst: man blir ju av med partistödet.
Ekvationen blir Göran - blomkrukekiss - andra skandaler = inget partistöd - han måste bort NU.
Så passerar medlemsmötet, stängt såklart och media hänger utanför i hopp om att höra något smaskigt. Innan diskussionen faktiskt blir någonting annat än positionering så påminner någon om den borgliga alliansen-spöket. Salen blir knäpptyst, rösterna läggs i en låda och vips så var marxisten arbetslös.
Det enda jag undrar är hur det har gått med prostatan, Göran? Fortfarande kissnödig?
onsdag 1 april 2009
GÆSTBLOGG: Min arbetskamrat
Innan vårdstrejken bröt ut i Danmark 2007 i hemtjänsten så skrev min arbetskamrat en dagbok om en dag i hemtjänsten. Hon blev ombedd av sin fackförening att skriva den och hon fick läsa upp den på alla möjliga platser. I oktober gick FOA (fackförbundet) ut i strejk.
Medan vi sitter och väntar på att klockan ska bli 23.00, det är då vi slutar, berättar hon för mig om känslan att strejka.
På arbetsplatsen var vi organiserade i olika fackföreningar vilket gjorde att alla inte strejkade eftersom de andra fackföreningarna inte gick ut i sympatistrejk.
Tekniskt blir det så att när man går ut i strejk i Danmark så blir man sparkad av Københavns kommun och anställd av sin fackförening. Eftersom strejken får inte drabba tredje part så vi var anställda av våran fackförening (sic!) i nödberedskap. Det vill säga att vi gjorde bara det allra nödvändigaste: såg till att folk fick piller och mat.
De andra från andra fackföreningarna gick inte ut i strejk men de agerade inte heller strejkbrytare heller, Utan de kom sina vanliga tider: satt på kontoret, fick lön men jobbade inte. Det provocerade mig att de inte jobbade medan vi som strejkade gjorde det.
Fackföreningen tog alltså över skötseln av verksamheten under strejken - så var det någonsin frågan om en strejk?
När fackföreningen kom in och anställde mig så blev de min nya chef då kände jag att de tog min kamp ifrån mig. Det som var kampen för fler händer och mer pengar blev fackföreningens kamp. Jag kände mig inte hemma i den längre.
Jag frågade Charlotte varför hon gick ut i strejk och hon berättar att det främst handlade om hennes arbetssituation, stressen med minuttyranniet. I Danmark så räknar ledningen ut det exakta antalet minuter som en insats ska ta. Till exempel: 8 minuter - tvätt ovankroppen, 3 minuter - tvätt underlivet, 10 minuter frukost osv. den kortsaste insatsen hon hade var 5 minuter. 5 minuter för att slänga soporna för att komma in i lägenheten, ta sopor och sopnyckel, gå igenom gångarna, slänga soporna, gå tillbaka, hänga tillbaka nyckeln och säga hejdå. Hon berättar att till en två rums-lägenhet har de fyrtio minuter att städa men att i innerstan där de rika bor har de två till tre timmar.
När man kommer in på morgonen så tar man sin handdator där alla ens besök med tidsangivelser finns beräknade. Om journalsystemet är nere är det helvete och man har ingen aning om vad man ska göra. Vi har tio minuter avsatta till rapport men de räckte aldrig, oftast var någon sjuk och vi var tvungen att dela ut dennes besök mellan oss kanske var det en vikarie som behövde hjälp och man skulle instruera samla nycklar och koordinera samtidigt. Jag var aldrig iväg förens efter en halvtimme. Och aldrig slutade jag i tid heller. Det gick inte.
Jag undrar hur hennes fackföreningen var under strejken, hur ställde ni kraven? Samlades ni under strejken för att hålla gnistan uppe?
Under strejken anordnade fackföreningen möten som jag gick på och där stod det någon gubbe med gitarr och sjöng protestsånger. Jag tyckte det hela var meningslöst och gick ut för att prata med mitt fackliga ombud. Då kommer det ut en betongtant helt klädd i FOAkläder som det "fler händer i vården" på tröjan och säger åt mig att det är nog bäst att jag går in igen och sätter mig.
Jag lessnade på allt och gick hem. Resultat av strejken blev inte speciellt mycket, fyra kronor i timmen ungefär. Det jag strejkade för: en drägligare arbetssituation kom aldrig upp på dagordningen så jag var tvungen att sluta eftersom jag nästan blev utbränd. Däremot har jag hört av kollegor att det nu har blivit värre. Nu ska jag byta fackförening, den där skiten vill jag inte vara med i.
Jag funderar på om en fejk-strejken börjar bli en facklig taktik mot medlemmarna i facket?
Vid ett annat tillfälle när jag frågade Charlotte varför man hade utbildning i "Vårdtagarens sexualitet och hur den påverkas av medicinering" på ett fackföreningsmøte så berättade hon att det är standard procedure i Danmark.
Fackföreningensavgifterna är så höga att man måste motivera dem. I FOA kostar det cirka 1000 danska kronor (multiplicera det med 1,52 så får du veta vad det är i svenska kronor) att vara med och därför erbjuder de kurser i olika vårdområden. Men de erbjuder också olika arbetslöshetskurser om man skulle bli arbetslös exempelvis om hur man skriver CV och sådant. När jag frågade en annan kollega om de här fackliga utbildningarna så sa hon att om man gick tillräckligt många så kunde man komma upp ett lönesteg (i Danmark har man fortfarande tarifflöner).
Jag baxnade när jag hörde det här: betalar man fackföreningen för att vara AMS, arbetsgivarens fortbildning, men också ens egen lönehöjning som man gör utanför arbetstid. Plus att man betalar pengar till strejkkassan fr att anställa sig själv under strejker. Herregud.
Samtidigt blir jag imponerad av att Charlotte inte backade, att hon inte var rädd för repressalier. Med sitt fulla namn ställer hon upp och organiserar strejken, hon skriver under texten från hemtjänsten med sitt fulla namn. Fuck ansiktslöst motstånd, det här är in your face-strejk.
Samma sak hade inte varit möjlig i Malmö Stad som svartlistar alla de inte kan behandla som skit: folk som organiserar strejker, folk som är på väg att LASas, folk som är jobbiga, folk som tar fackliga förhandlingar osv.
Det är så paradoxalt - samtidigt som FOA är en del av diciplineringen och dämpar sina medlemmar så är motståndet och sprickorna tydligare. Det finns inte samma samförstånd.
Mot den här bakgrunden blir jag helt förvirrad av den danska vänster jag har träffat som argumenterar för en masslinje i facket; att vi alla ska vara organiserade i samma fack. Jag kan förstå det, strejkerna blir verkningsfullare då men samtidigt - 1000 kronor i månaden för den där byråkratiska maskinen? Om facket har en sådan roll, är det inte i den utomfackliga kampen möjligheterna finns då? Där man slipper dryga ombudsmän och att bli anställd av sin egen fackförening som tar bort närheten till sin egen kamp?
Behövs det verkligen ett syndikalistiskt fack i Danmark? En till organisation för förhandling? Det verkar ju finnas ganska många. Min misstanke är att det kommer suga upp utomfackliga tendenser och dämpa sådant som vilda strejker till exempel. Att det är ett bra initiativ men snarare kommer fungera som en avledande manöver där man sätter tilltro till förhandlingar istället för sitt kollektiv på arbetsplatsen. Det man ska klura på är hur man kan få kämpande arbetsplatskollektiv att kommunicera med varandra - en folkrörelselinje i Danmark.
Nedan följer texten som publicerades strax innan strejken. Texten är på danska men i parenteser så skriver jag det svenska ordet vid svåra danska ord.
Kuriosa: Alla namnen är fingerade och de boendes namn i texten är hämtade från danska politiker.
Dagbog fra minuttyranniet
Mit navn er Charlotte Ørsted-Petersen. Jeg arbejder som so-su hjemmehjælper (undersköterska i hemtjänsten) i Nord-Vestamager (det ligger i København).
Dette er en historie, om en arbejdsdag i hjemmeplejen (hemtjänsten), alle navne er opdigtet (påhittade) men oplevelserne tager udgangspunkt i det virkelige liv.
Jeg starter min arbejdsdag kl. 7.30.
Vi har kun kort tid om morgenen til at udveksle nyt(rapportera), støj niveauet (ljudnivån) kan godt være højt og ofte går vigtige informationer tabt (missad).
I dag er computeren igen gået ned, så inden jeg har fået min kørebog (loggbok) og samlet nøgler (nycklar) ind, er jeg allerede bagud (försenad).
Oveni har vi to sygemeldinger (sjukanmälningar), så vi må køre med overlap, men det har vi prøvet før, så det går nok.
Jeg starter med at køre hjem til fru Vestager, hun skal på WC. Men transporten er forsinket så det bliver jeg også.
Afsted til næste besøg.
Fru Smith skal have støtte-strømper på og morgen mad, men da jeg er lidt sent på den, er benene allerede hævede (svullna), og hun har selv lavet morgen kaffe, for medicinen må ikke tages på tom mave.
Husk nu at få rigeligt at drikke, minder jeg hende om, på vej ud af døren, og takker selv nej til et glas saft, for ellers skal jeg tisse (kissa) hele tiden, og der er ikke visiteret tid til at gå på toilettet, vel vidende (vetande) om at ca. 60 procent af gamle hjemmehjælpere udvikler inkontinens.
28 minutter forsinket
Så er det afsted (iväg) til Petersen, her går det skidt. Han faldt i sidste uge, blev indlagt og lige så hurtigt udskrevet igen. Nu sidder han med smerter, græder (gråter) lidt og beder om en avis og friskt brød fra bageren, for han har ingen pårørende (släkt) og magter (orkar) ikke selv at gå på gaden.
Beklager, skal kun rede (bädda) sengen og gå ned med affald, siger jeg med det ene ben ude af døren. Ville gerne trappe-træne med Petersen, så han kunne bevare sin gang funktion, men det har vi ikke ressourcer til.
Nu er jeg kun lige 28 minutter bagud (sen), så der skal helst ikke ske for meget uforudset, det er der ikke plads til.
Næste stop er hos Rasmussen, her skal jeg møde min makker (kollega), og da jeg er forsinket bliver hun det også. Her går samarbejdet med aftenvagten (kvällspersonalen) noget trægt, sommetider føler jeg vi modarbejder i stedet for. Gid vi kunne få tid og plads til at mødes, så ville vi planlægge og aftale bedre pleje (vård).
Nu skal jeg virkelig tisse, her kan jeg godt låne toilettet.
Dyrt at bruge mobiltelefon
(Danska hemtjänsten har inga arbetstelefoner utan får använda sina egna mobiler om de vill meddela en kollega att de är sena)
Medens vi følges ud, taler vi om vores nye arbejdstøj (arbetskläder), det bliver rigtigt lækkert til vinter, selvom vi ligner en flok parkerings vagter når vi kommer gående, og at det vi ville have mest gavn (gagn/nytta) af er T-Shirts og bukser, og flere låne-cykler og mobiler, for det er dyrt i længden at skulle bruge sin egen, og vi har hørt om et distrikt, hvor alle har fået arbejdstelefoner.
Fortager et lille pit-stop ved skraldespandene (sophinken) for at få smidt (kastat) tre affaldsposer ud, som har hobet sig op på cyklen - bare nu gårdmanden ikke ser mig, han bliver så sur når der kommer fremmed skrald i hans spande.
Nu er der kun(bara) lige to besøg til inden frokost (lunch). Heldigvis er kun det ene morgenmad, men da jeg ankommer er fru Kjærsgaard klar, for hun skal på tur-køb, og er på vej ud af døren - en kende mopset og jeg bebrejder (förebrår) hende ikke. Undskylder (ursäktar) 100 gange, er der et eller andet jeg lige kan gøre?
Og selv om jeg udmærket ved det er dybt ulovligt, siger jeg ja til at poste et brev.
Så hentede jeg lige 14 minutter.
Sidste stop før frokost er et rigtigt hygge (trevligt ungefæär) besøg, her har jeg brug for min sociale kompetence. Psykisk hjælp og støtte hedder ydelsen(insatsen). Hvorfor mon man har brug for mere psykisk støtte når man er under 67, end over 67?
Frokost i 29 minutter
Så er det frokost.
Der bliver diskuteret ferie (semester) planer, næste år er det min tur til at få alle tre ugers ferie i træk (rad), håber jeg.
Inden jeg slutter min frokost, skal jeg lige finde en assistent eller sygeplejerske, for at give en besked, og spørge til råds om et sår på Bendtsens bagdel.
Jeg skal også lige høre min gruppeleder om hun gider (orkar) rykke (påminna) for de hjælpemidler, vi har bestilt, og om hvordan det går med det kursus, jeg har meldt (anmælt) mig til. Køen er lang ved hendes kontor og kurset var overtegnet, så vi må prøve næste år.
Medens jeg pakker rengørings klude (rengøringssvamp) og andet grej, møder jeg Kirsten, hun har lige været på kursus i kost til småt spisende (liten aptit), som lyder interessant. Paradoksalt nok, bliver vi grinende enige om, følger der ikke visiteret tid med til at gøre teori til praksis.
Må se at komme afsted (iväg), frokosten er overskredet med 12 min. Men Annegrethe skal have resettet sin PDA (handdator) og Ghita vil gerne, om vi lige kan tænde computeren, for hun vil gerne flytte et besøg. Hvorfor er det lige i dag den er så langsom? Udover min frokost på 29 minutter er der gået yderligere 22 minutter med praktiske opgaver (uppgifter).
Kvalitetsstandard
Godt nyt! En timelønnet vikar dækker (tar) mit middags besøg, så jeg henter lidt tid.
Udveksler nøgler, skal huske værnemidler, slæber afsted med poser og tasker (väskor), går tilbage på toilettet selv om jeg er nået halvvejs ned ad trappen.
Kender begge mine rengøringer. Mon de kan huske (komma ihåg) mig??
Men der kommer jo så mange forskellige (olika) siger de.
Hvornår får vi ført den ide med små plejeteams (vårdteam) ud i livet, den har indtil nu kun været på tegnebrættet (ritbordet) i ca. fire år.
Det er et pænt (fint) og nemt (trevligt) hjem at gå til, det er rart når man næsten ikke kan se, vi har været her.
Om jeg har tid til kaffe, ellers tak men gerne et hurtigt glas juice. Sød dame, så hun ikke lidt træt ud, sagde hun noget om at hun havde været sløj (slø). Det er svært at høre når støvsugeren (dammsugaren) arbejder.
Næste rengøring, heldigvis er der kun to af dem i dag.
Heller ikke her kan man, næsten ikke se vi har været her, men det er på en helt anden måde.
Der burde være dobbelt så meget tid her, men det er vist noget med kvalitets-standarder.(Alla ska ha samma insats trots vad man har för behov. Tio minuter på toaletten oavsett)
Tiden er kostbar
Så er der lige et sidste drikke besøg på 4. sal. Håber glade Hr. Willy er hjemme, han husker ikke så godt, og kan godt finde på at gå en tur. Han er en af dem med et godt netværk. De skal nok sørge for, at deres far får den hjælp, han har brug for.
Jeg kommer i tanker om gamle fru Bjerregård, hun kunne være en brysk dame, meget egenrådig og så var hun De`s. Hun havde ingen pårørende(släkt), og selv om vi prøvede kunne vi ikke få visiteret tid til gåtur, så fru Bjerregård kom aldrig på kirkegården selvom den lå lige overfor.
Checker lige uret, kan lige nå op til fyraften inden lukke tid; forudsat at der ingen nødkald er.
Tiden er kostbar her i hjemmeplejen.
Møder en kollega, og vi hygger (roar) os med historien om dengang vi måtte ud til et nødkald i et andet distrikt, og vi kunne ikke finde adressen og da vi endelig fandt derhen, så var det gået galt, og der var afføring på gulvet og vægge og døre og damen, og hun var ulykkelig og vi måtte trøste og tage det i stiv arm selvom der lugtede forfærdeligt.
Det er længe siden, damen er død nu. Det var vist er vikar som fandt hende, han stoppede dog hurtigt, noget med at lønnen var for lille - og sjovt (roligt) nok får man også en lav (låg) løn for at være overkvalificeret.
Men jeg er for længst holdt op med at undre mig, nu oplever jeg bare.
Stolt af mit fag
På vej hjem er tempoet sat væsentligt ned, en af pigerne fra nabo gruppen gik grædende (gråtande) hjem i forgårs, noget med stress, sagde de andre.
Over kaffen hjemme, reflekterer jeg over min dag.
Hvorfor er jeg stolt af mit fag (fack)?
Gør jeg en forskel (skillnad)?
Er der en skjult (dold) dagsorden, skal jeg søge over i den private sektor?
Hvorfor er der så lidt respekt for den ældre generation, at deres personlige pleje er sat under administration?
Er tillid godt, men kontrol bedre?
Hvorfor er dette system så rigidt?
Tak fordi I ville lytte til mig!
---------
Innan vi går hem så läser hon upp ett sms hon har fått: HEJ! Köpenhamns kommun har beslutat att det är dags att duscha de boende medan de sover, var inte rädd om du skulle väckas av en stråle på ryggen. Det är ingen fara, det är bara nattpersonalen som vill göra din vård så effektiv som möjligt för dig, att duscha på natten kan till och med vara bra för gamla! Tyvärr har Köpenhamns kommun inte tid, pengar eller lust att meddela de äldre så om du känner någon över 65 - var vänlig sänd det här smset vidare!
Vi skrattar när vi går genom korridoren och ger rapport om att det flyttat in en ny på 119.
Människor - inte maskiner. Ge faan i att automatisera oss.
Länk till texten i arbejderen. Länk till Socialistisk Arbejderavis där Charlotte uttalar sig. Arbejderen om konferensen där texten lästes upp.
Medan vi sitter och väntar på att klockan ska bli 23.00, det är då vi slutar, berättar hon för mig om känslan att strejka.
På arbetsplatsen var vi organiserade i olika fackföreningar vilket gjorde att alla inte strejkade eftersom de andra fackföreningarna inte gick ut i sympatistrejk.
Tekniskt blir det så att när man går ut i strejk i Danmark så blir man sparkad av Københavns kommun och anställd av sin fackförening. Eftersom strejken får inte drabba tredje part så vi var anställda av våran fackförening (sic!) i nödberedskap. Det vill säga att vi gjorde bara det allra nödvändigaste: såg till att folk fick piller och mat.
De andra från andra fackföreningarna gick inte ut i strejk men de agerade inte heller strejkbrytare heller, Utan de kom sina vanliga tider: satt på kontoret, fick lön men jobbade inte. Det provocerade mig att de inte jobbade medan vi som strejkade gjorde det.
Fackföreningen tog alltså över skötseln av verksamheten under strejken - så var det någonsin frågan om en strejk?
När fackföreningen kom in och anställde mig så blev de min nya chef då kände jag att de tog min kamp ifrån mig. Det som var kampen för fler händer och mer pengar blev fackföreningens kamp. Jag kände mig inte hemma i den längre.
Jag frågade Charlotte varför hon gick ut i strejk och hon berättar att det främst handlade om hennes arbetssituation, stressen med minuttyranniet. I Danmark så räknar ledningen ut det exakta antalet minuter som en insats ska ta. Till exempel: 8 minuter - tvätt ovankroppen, 3 minuter - tvätt underlivet, 10 minuter frukost osv. den kortsaste insatsen hon hade var 5 minuter. 5 minuter för att slänga soporna för att komma in i lägenheten, ta sopor och sopnyckel, gå igenom gångarna, slänga soporna, gå tillbaka, hänga tillbaka nyckeln och säga hejdå. Hon berättar att till en två rums-lägenhet har de fyrtio minuter att städa men att i innerstan där de rika bor har de två till tre timmar.
När man kommer in på morgonen så tar man sin handdator där alla ens besök med tidsangivelser finns beräknade. Om journalsystemet är nere är det helvete och man har ingen aning om vad man ska göra. Vi har tio minuter avsatta till rapport men de räckte aldrig, oftast var någon sjuk och vi var tvungen att dela ut dennes besök mellan oss kanske var det en vikarie som behövde hjälp och man skulle instruera samla nycklar och koordinera samtidigt. Jag var aldrig iväg förens efter en halvtimme. Och aldrig slutade jag i tid heller. Det gick inte.
Jag undrar hur hennes fackföreningen var under strejken, hur ställde ni kraven? Samlades ni under strejken för att hålla gnistan uppe?
Under strejken anordnade fackföreningen möten som jag gick på och där stod det någon gubbe med gitarr och sjöng protestsånger. Jag tyckte det hela var meningslöst och gick ut för att prata med mitt fackliga ombud. Då kommer det ut en betongtant helt klädd i FOAkläder som det "fler händer i vården" på tröjan och säger åt mig att det är nog bäst att jag går in igen och sätter mig.
Jag lessnade på allt och gick hem. Resultat av strejken blev inte speciellt mycket, fyra kronor i timmen ungefär. Det jag strejkade för: en drägligare arbetssituation kom aldrig upp på dagordningen så jag var tvungen att sluta eftersom jag nästan blev utbränd. Däremot har jag hört av kollegor att det nu har blivit värre. Nu ska jag byta fackförening, den där skiten vill jag inte vara med i.
Jag funderar på om en fejk-strejken börjar bli en facklig taktik mot medlemmarna i facket?
Vid ett annat tillfälle när jag frågade Charlotte varför man hade utbildning i "Vårdtagarens sexualitet och hur den påverkas av medicinering" på ett fackföreningsmøte så berättade hon att det är standard procedure i Danmark.
Fackföreningensavgifterna är så höga att man måste motivera dem. I FOA kostar det cirka 1000 danska kronor (multiplicera det med 1,52 så får du veta vad det är i svenska kronor) att vara med och därför erbjuder de kurser i olika vårdområden. Men de erbjuder också olika arbetslöshetskurser om man skulle bli arbetslös exempelvis om hur man skriver CV och sådant. När jag frågade en annan kollega om de här fackliga utbildningarna så sa hon att om man gick tillräckligt många så kunde man komma upp ett lönesteg (i Danmark har man fortfarande tarifflöner).
Jag baxnade när jag hörde det här: betalar man fackföreningen för att vara AMS, arbetsgivarens fortbildning, men också ens egen lönehöjning som man gör utanför arbetstid. Plus att man betalar pengar till strejkkassan fr att anställa sig själv under strejker. Herregud.
Samtidigt blir jag imponerad av att Charlotte inte backade, att hon inte var rädd för repressalier. Med sitt fulla namn ställer hon upp och organiserar strejken, hon skriver under texten från hemtjänsten med sitt fulla namn. Fuck ansiktslöst motstånd, det här är in your face-strejk.
Samma sak hade inte varit möjlig i Malmö Stad som svartlistar alla de inte kan behandla som skit: folk som organiserar strejker, folk som är på väg att LASas, folk som är jobbiga, folk som tar fackliga förhandlingar osv.
Det är så paradoxalt - samtidigt som FOA är en del av diciplineringen och dämpar sina medlemmar så är motståndet och sprickorna tydligare. Det finns inte samma samförstånd.
Mot den här bakgrunden blir jag helt förvirrad av den danska vänster jag har träffat som argumenterar för en masslinje i facket; att vi alla ska vara organiserade i samma fack. Jag kan förstå det, strejkerna blir verkningsfullare då men samtidigt - 1000 kronor i månaden för den där byråkratiska maskinen? Om facket har en sådan roll, är det inte i den utomfackliga kampen möjligheterna finns då? Där man slipper dryga ombudsmän och att bli anställd av sin egen fackförening som tar bort närheten till sin egen kamp?
Behövs det verkligen ett syndikalistiskt fack i Danmark? En till organisation för förhandling? Det verkar ju finnas ganska många. Min misstanke är att det kommer suga upp utomfackliga tendenser och dämpa sådant som vilda strejker till exempel. Att det är ett bra initiativ men snarare kommer fungera som en avledande manöver där man sätter tilltro till förhandlingar istället för sitt kollektiv på arbetsplatsen. Det man ska klura på är hur man kan få kämpande arbetsplatskollektiv att kommunicera med varandra - en folkrörelselinje i Danmark.
Nedan följer texten som publicerades strax innan strejken. Texten är på danska men i parenteser så skriver jag det svenska ordet vid svåra danska ord.
Kuriosa: Alla namnen är fingerade och de boendes namn i texten är hämtade från danska politiker.
Dagbog fra minuttyranniet
Mit navn er Charlotte Ørsted-Petersen. Jeg arbejder som so-su hjemmehjælper (undersköterska i hemtjänsten) i Nord-Vestamager (det ligger i København).
Dette er en historie, om en arbejdsdag i hjemmeplejen (hemtjänsten), alle navne er opdigtet (påhittade) men oplevelserne tager udgangspunkt i det virkelige liv.
Jeg starter min arbejdsdag kl. 7.30.
Vi har kun kort tid om morgenen til at udveksle nyt(rapportera), støj niveauet (ljudnivån) kan godt være højt og ofte går vigtige informationer tabt (missad).
I dag er computeren igen gået ned, så inden jeg har fået min kørebog (loggbok) og samlet nøgler (nycklar) ind, er jeg allerede bagud (försenad).
Oveni har vi to sygemeldinger (sjukanmälningar), så vi må køre med overlap, men det har vi prøvet før, så det går nok.
Jeg starter med at køre hjem til fru Vestager, hun skal på WC. Men transporten er forsinket så det bliver jeg også.
Afsted til næste besøg.
Fru Smith skal have støtte-strømper på og morgen mad, men da jeg er lidt sent på den, er benene allerede hævede (svullna), og hun har selv lavet morgen kaffe, for medicinen må ikke tages på tom mave.
Husk nu at få rigeligt at drikke, minder jeg hende om, på vej ud af døren, og takker selv nej til et glas saft, for ellers skal jeg tisse (kissa) hele tiden, og der er ikke visiteret tid til at gå på toilettet, vel vidende (vetande) om at ca. 60 procent af gamle hjemmehjælpere udvikler inkontinens.
28 minutter forsinket
Så er det afsted (iväg) til Petersen, her går det skidt. Han faldt i sidste uge, blev indlagt og lige så hurtigt udskrevet igen. Nu sidder han med smerter, græder (gråter) lidt og beder om en avis og friskt brød fra bageren, for han har ingen pårørende (släkt) og magter (orkar) ikke selv at gå på gaden.
Beklager, skal kun rede (bädda) sengen og gå ned med affald, siger jeg med det ene ben ude af døren. Ville gerne trappe-træne med Petersen, så han kunne bevare sin gang funktion, men det har vi ikke ressourcer til.
Nu er jeg kun lige 28 minutter bagud (sen), så der skal helst ikke ske for meget uforudset, det er der ikke plads til.
Næste stop er hos Rasmussen, her skal jeg møde min makker (kollega), og da jeg er forsinket bliver hun det også. Her går samarbejdet med aftenvagten (kvällspersonalen) noget trægt, sommetider føler jeg vi modarbejder i stedet for. Gid vi kunne få tid og plads til at mødes, så ville vi planlægge og aftale bedre pleje (vård).
Nu skal jeg virkelig tisse, her kan jeg godt låne toilettet.
Dyrt at bruge mobiltelefon
(Danska hemtjänsten har inga arbetstelefoner utan får använda sina egna mobiler om de vill meddela en kollega att de är sena)
Medens vi følges ud, taler vi om vores nye arbejdstøj (arbetskläder), det bliver rigtigt lækkert til vinter, selvom vi ligner en flok parkerings vagter når vi kommer gående, og at det vi ville have mest gavn (gagn/nytta) af er T-Shirts og bukser, og flere låne-cykler og mobiler, for det er dyrt i længden at skulle bruge sin egen, og vi har hørt om et distrikt, hvor alle har fået arbejdstelefoner.
Fortager et lille pit-stop ved skraldespandene (sophinken) for at få smidt (kastat) tre affaldsposer ud, som har hobet sig op på cyklen - bare nu gårdmanden ikke ser mig, han bliver så sur når der kommer fremmed skrald i hans spande.
Nu er der kun(bara) lige to besøg til inden frokost (lunch). Heldigvis er kun det ene morgenmad, men da jeg ankommer er fru Kjærsgaard klar, for hun skal på tur-køb, og er på vej ud af døren - en kende mopset og jeg bebrejder (förebrår) hende ikke. Undskylder (ursäktar) 100 gange, er der et eller andet jeg lige kan gøre?
Og selv om jeg udmærket ved det er dybt ulovligt, siger jeg ja til at poste et brev.
Så hentede jeg lige 14 minutter.
Sidste stop før frokost er et rigtigt hygge (trevligt ungefæär) besøg, her har jeg brug for min sociale kompetence. Psykisk hjælp og støtte hedder ydelsen(insatsen). Hvorfor mon man har brug for mere psykisk støtte når man er under 67, end over 67?
Frokost i 29 minutter
Så er det frokost.
Der bliver diskuteret ferie (semester) planer, næste år er det min tur til at få alle tre ugers ferie i træk (rad), håber jeg.
Inden jeg slutter min frokost, skal jeg lige finde en assistent eller sygeplejerske, for at give en besked, og spørge til råds om et sår på Bendtsens bagdel.
Jeg skal også lige høre min gruppeleder om hun gider (orkar) rykke (påminna) for de hjælpemidler, vi har bestilt, og om hvordan det går med det kursus, jeg har meldt (anmælt) mig til. Køen er lang ved hendes kontor og kurset var overtegnet, så vi må prøve næste år.
Medens jeg pakker rengørings klude (rengøringssvamp) og andet grej, møder jeg Kirsten, hun har lige været på kursus i kost til småt spisende (liten aptit), som lyder interessant. Paradoksalt nok, bliver vi grinende enige om, følger der ikke visiteret tid med til at gøre teori til praksis.
Må se at komme afsted (iväg), frokosten er overskredet med 12 min. Men Annegrethe skal have resettet sin PDA (handdator) og Ghita vil gerne, om vi lige kan tænde computeren, for hun vil gerne flytte et besøg. Hvorfor er det lige i dag den er så langsom? Udover min frokost på 29 minutter er der gået yderligere 22 minutter med praktiske opgaver (uppgifter).
Kvalitetsstandard
Godt nyt! En timelønnet vikar dækker (tar) mit middags besøg, så jeg henter lidt tid.
Udveksler nøgler, skal huske værnemidler, slæber afsted med poser og tasker (väskor), går tilbage på toilettet selv om jeg er nået halvvejs ned ad trappen.
Kender begge mine rengøringer. Mon de kan huske (komma ihåg) mig??
Men der kommer jo så mange forskellige (olika) siger de.
Hvornår får vi ført den ide med små plejeteams (vårdteam) ud i livet, den har indtil nu kun været på tegnebrættet (ritbordet) i ca. fire år.
Det er et pænt (fint) og nemt (trevligt) hjem at gå til, det er rart når man næsten ikke kan se, vi har været her.
Om jeg har tid til kaffe, ellers tak men gerne et hurtigt glas juice. Sød dame, så hun ikke lidt træt ud, sagde hun noget om at hun havde været sløj (slø). Det er svært at høre når støvsugeren (dammsugaren) arbejder.
Næste rengøring, heldigvis er der kun to af dem i dag.
Heller ikke her kan man, næsten ikke se vi har været her, men det er på en helt anden måde.
Der burde være dobbelt så meget tid her, men det er vist noget med kvalitets-standarder.(Alla ska ha samma insats trots vad man har för behov. Tio minuter på toaletten oavsett)
Tiden er kostbar
Så er der lige et sidste drikke besøg på 4. sal. Håber glade Hr. Willy er hjemme, han husker ikke så godt, og kan godt finde på at gå en tur. Han er en af dem med et godt netværk. De skal nok sørge for, at deres far får den hjælp, han har brug for.
Jeg kommer i tanker om gamle fru Bjerregård, hun kunne være en brysk dame, meget egenrådig og så var hun De`s. Hun havde ingen pårørende(släkt), og selv om vi prøvede kunne vi ikke få visiteret tid til gåtur, så fru Bjerregård kom aldrig på kirkegården selvom den lå lige overfor.
Checker lige uret, kan lige nå op til fyraften inden lukke tid; forudsat at der ingen nødkald er.
Tiden er kostbar her i hjemmeplejen.
Møder en kollega, og vi hygger (roar) os med historien om dengang vi måtte ud til et nødkald i et andet distrikt, og vi kunne ikke finde adressen og da vi endelig fandt derhen, så var det gået galt, og der var afføring på gulvet og vægge og døre og damen, og hun var ulykkelig og vi måtte trøste og tage det i stiv arm selvom der lugtede forfærdeligt.
Det er længe siden, damen er død nu. Det var vist er vikar som fandt hende, han stoppede dog hurtigt, noget med at lønnen var for lille - og sjovt (roligt) nok får man også en lav (låg) løn for at være overkvalificeret.
Men jeg er for længst holdt op med at undre mig, nu oplever jeg bare.
Stolt af mit fag
På vej hjem er tempoet sat væsentligt ned, en af pigerne fra nabo gruppen gik grædende (gråtande) hjem i forgårs, noget med stress, sagde de andre.
Over kaffen hjemme, reflekterer jeg over min dag.
Hvorfor er jeg stolt af mit fag (fack)?
Gør jeg en forskel (skillnad)?
Er der en skjult (dold) dagsorden, skal jeg søge over i den private sektor?
Hvorfor er der så lidt respekt for den ældre generation, at deres personlige pleje er sat under administration?
Er tillid godt, men kontrol bedre?
Hvorfor er dette system så rigidt?
Tak fordi I ville lytte til mig!
---------
Innan vi går hem så läser hon upp ett sms hon har fått: HEJ! Köpenhamns kommun har beslutat att det är dags att duscha de boende medan de sover, var inte rädd om du skulle väckas av en stråle på ryggen. Det är ingen fara, det är bara nattpersonalen som vill göra din vård så effektiv som möjligt för dig, att duscha på natten kan till och med vara bra för gamla! Tyvärr har Köpenhamns kommun inte tid, pengar eller lust att meddela de äldre så om du känner någon över 65 - var vänlig sänd det här smset vidare!
Vi skrattar när vi går genom korridoren och ger rapport om att det flyttat in en ny på 119.
Människor - inte maskiner. Ge faan i att automatisera oss.
Länk till texten i arbejderen. Länk till Socialistisk Arbejderavis där Charlotte uttalar sig. Arbejderen om konferensen där texten lästes upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)