Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Tangentbord har sin egen rytm. Om jag ansträngde mig skulle jag höra något som min fantasi skulle kalla takt, mitt minne skulle sätta toner och den danska skatteverkstantens röst skulle få vara sång.
Röe, rö, eöe, rö, röe, eöe, rö, röe, rö, rö, rö skulle sången låta. Som ett låtsasspråk. Som när man själv tyckte att man pratade engelska när man var fyra men det mest lät: blä, vla, tja, tjo, aj, klaj, chad, app.
Allt det här skulle jag höra om jag ansträngde mig.
När jag anstränger mig gör jag om tågljuden och sorlet till musik. Snattrande klackar i köpcentret med barnskrik har potential för en rytm. Kundvagnar som rullar och trötta mammor som skjuter korgen framför sig på golvet i kassakön kan bli en melodi. Om jag bara koncentrar mig kan allt bli rytmer som tränger bort oron för pengar, stressen och tristessen.
Jag sa en gång till en kompis att hennes diskande skulle kunna vara en musikal. Så många ljud. Klingandet av bestick mot glas, vattnet som spolar, grytlockets dunsande i diskhon. När jag slöt ögonen, lyssnade och dagdrömde lät det inte som disk. Det blev något annat: 50-tals klänningar i kitschiga färger som dansade, ett konståkningsnummer eller ett grälande par som slängde proslin.
Hon tittade på mig och konstaterade torrt: Musik är musik och när det skramlar så skramlar det. Fast sen har ju hon ett sådant där givande och kreativt jobb, då kanske man inte lyssnar på disken utan på sin inre röst eller va fan det heter.
Hör du? Hör du vad det här är?
Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst
Den musiken hör jag flera gånger om dagen när jag jobbar. Klink är tvättskålarna som slår mot varandra när jag tar dem ur skåpet. Eftersom jag alltid sätter på för hård stråle när jag ska fylla dem med vatten plaskar det. Från badrumsdörren knarrar det när jag går in till vårdtagaren. I ena handen har jag tvättskålen och i den andra har jag ett oöppnat paket med latexhandskar som ploppar när jag öppnar det. Det klatschar när jag drar på mig de benvita handskarna i storlek medium, det plaskar igen när mina latexhänder doppar tvättlapparna i vattnet och det droppar när jag kramar ur dem. Innan jag tvättar vårdtagaren så tar jag apolivas tvättkräm i pumpflaska på den dubbelvikta blåa tvättlappen. När jag trycker på pumpen ger den ifrån sig ett tyst psssst som annonserar den vita tvättkrämen.
Det är för det mesta introt när jag går in till en vårdtagare på morgonen, sen kan det sluta hur som helst. Outrot kan man aldrig veta, men för det mesta är det prasslande plast från soppåsen som knyts ihop och en klick när dörren till rummet går igen.
Ibland tycker jag att det är synd att folk lyssnar på sin Ipod i alla lägen de kan. Tågresan låter inte längre dunk, dunk - HÅLL KÄFTEN, DET HÄR ÄR DEN TYSTA VAGNEN!!! Utan tåget, promenaden, bussen, städningen och mataffären låter likadant: dunk, dunk - la cocaina no es buena para su salud.
Sist jag åkte tåg höll jag på att missa gatupredikanten för att jag lyssnade på musik. Jag missade nästan: dunk, dunk - YOU WILL SEE THE LIGHT! ACCEPT THE LIGHT! COME TO JEEEEEEEEEEEEEESUS!
Sen så kom konduktörerna och sa att nu är'e minsann slutpredikat för dig och slängde av predikanten i Svågertorp (Han kan förresten skymtas lite här och var på pågatågen runtom i Skåne. Homosar är det han hatar mest, enligt initierade källor.)
Man missar så mycket med hörlurar.
Skatteverkstantens fyrklöver i guld blänker, bredvid på samma halsband sitter ett guldkors. Shysst riskspridning tänker jag; folktro unt lite gammal hederlig kristendom. Hon har en mossgrön manchesterkavaj, ljus t-shirt och svarta byxor.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Hon tittar på mig frågande.
Jag ser dum ut.
Framför mig ligger mitt skattekort. Jaha. Och ett danskt personnummer. Schysst, man är nummera erkänd av den danska staten, får betala skatt här, öppna konto, jobba.
Hon frågar mig om jag har sambo? Nä. Barn? Eh, skulle inte tro det. Bla bla bla bla bla om du skulle få barn. Eh, nä, skulle inte tro det.
Jag lyssnar efter musik. Försöker anstränga mig för att höra något.
Kopiatorns gnissel och det gröna ljuset när den kopierar, loafers släpar mot heltäckningsmattan, pipet när nästa nummer visas på tavlan, prasslandet med papper.
Fan, det blir ingenting. Jag hör ingenting alls.
Jag försöker lyssna på det jag ska lyssna på: danska skatteverket. 5000 skattefritt varje månad. 16 om dagen för tåget. 38% i skatt. CPR-nummer. NEM-konto. skat.dk. TastSelv.
Nä böja dou di arbeit? öhhh.. femtonde. Unskuld? FEMTÅNDÄ säger jag så tydligt jag kan och ler. Unskuld? Jag pekar på anställningsbeviset.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Hon ger mig mina papper. Jag skickar in anställningsavtalet och skattekortet som sktteverkstanten gav mig.
Några dagar innan jag ska börja jobba slår det mig. Jag är nervös, tänk om allting är annorlunda i Danmark? Om jag inte kan hitta någon lunk att arbeta i, tänk om ingenting låter, tänk om jag inte kan göra musik i mitt huvud för att fördriva arbetstiden?
Det är en tung kropp som släpar sig upp 05,30 till vad som ska bli första arbetsdagen. Frukost får jag inte ner utan i en creme fraiche-burk häller jag ner lite youghurt och tar med en tesked. På tåget kan jag inte koncentrera mig på att läsa, jag är för stirrig. För nervös, för uppspelt.
När jag är framme står jag bara framför porten. Jag tittar på den tunga metallskylten där det står plejehemmets (vårdboendets) namn. Den ser tung ut. Jag tar ett djupt andetag tag, trycker upp porten och går in på kontoret.
Hej.
Jag förklarar att jag ska jobba här och att jag skulle anmäla mig här för att få en namnbricka.
Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.
Åh! Jag tror att jag hör något. Snart, om hon bara skriver lite till så kanske, kanske... Mitt lyssnade efter musik avbryts av ett VÄL BEKOMME! Och en smäll, framför mig ligger namnbrickan i vit plast.
Jag öppnar säkerhetsnålen och fäster brickan på den svarta tröjan jag har på mig. Jag letar upp Ekgangen, trycker på den röda knappen och den tunga avdelningsdörren går upp. En vägg av kiss-handsprit-latexlukt är det första som möter mig.
Väl på avdelningen så är det kort om folk, det blir inte tal om någon intro idag. Händerna behövs. De visar mig till "en däm so snäck svänsk". Jahaja. Jag gör som jag alltid gör.
Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst
Ah. Det låter likadant. Music to my fucking ears. Jag ska nog överleva Danmark.
----
Den populärkulturellt uppmärksamma har ju noterat den fullständigt skamlösa rip offen på Dancer in the dark - scenen. (Men Scatterheart är den sång som är bäst i filmen)
Alla borde faktiskt se den, även om "musikaler inte är min grej asså" eller om man tycker att "det är faktiskt dödsfånigt att de måste brista ut i sång mitt i, det händer ju liksom inte i verkliga livet att man sjunger om att städa!! Känns ba sååå overkliget". Filmen är ett fint porträtt av Selma, hennes arbetsplats och hennes arbetskamrat Cathy. Se så, ladda ner den nu.
Dancer in the dark är en musikal om hur stor friheten i kapitalism egentligen är.
tisdag 28 oktober 2008
söndag 19 oktober 2008
En slags utvärdering av European Social Forum
PROLOG
Det är sådan töntdrog. Kat alltså. Kat är en sådan jävla töntdrog. Somalierna käkar det. Tugg tugg. Kan de inte hålla sig till vanliga droger som resten av världen? Röka på eller nåt. Nä, nä, istället ska de importera någon jävla buske som de ska sitta hemma och tugga på i sin stökiga lägenhet som luktar skit.
Kanske borde jag egentligen vara tacksam för deras kattuggande. Det är deras katätande som ska ge mig pengar. Det ska ge mig en månadshyra och ett körkort. Jag sa ja till att smuggla 40 kilo för 20 lax. 20 000 för 40 kilo. Det är faan rena rama rean på knarkbärare. Marknadslogiken är på svarta marknaden. Tillgången på potentiella katbärare är större än kattorskar. Tack för den osynliga handen, adam! Din osynliga hand kan ju ta väskan över bron eller dra en osynlig handtralla!
16 ton ångest på mina axlar.
AKT I - SCEN I
Okej, jag är på väg till Kastrup. Den uttråkade inspelade rösten hälsar passagerarna välkomna. Det tar 25 minuter från Malmö till Kastrup. Suck.
Jag har sanslöst ont i magen och jag anstränger mig verkligen för att inte verka paranoid. I väskan ligger en chic-lit bok som jag tar upp och försöker läsa, se där casual ut. Se ut som: Ja, visst. Jag ska snart ta planet till Alanya. Guuud det ska bli så kul att åka till svennekolonin No. 1 och få klamydia!
Och det som passar bäst till den attityden är väl en chic-litbok. Det är maskerad idag: jag har valt mina kläder noggrant. En rosa skjorta, esprit-jeans, kofta och en jacka som jag hoppas inte ser ut som att den är från H&M.
Jag försöker tänka att det bara är över öresundsbron. Bara över bron. En jävla bro med lite vatten under. Ingenting egentligen. Piece of cake. Jag ska ju bara dra väskan över bron. Det kräver knappast intelligensreserven. Det kräver en hand och en väska med kat. Och en kropp som kan sitta i fängelse en liten stund. Som sagt, det här är okvalificerat arbete. Social kontroll på entreprenad.
AKT I - SCEN II
När jag går av tåget är jag nervös, nervös som fan. Nervös som i att tugga tuggummi, röka tre cigg på raken och trampa på stället. Handsvett har jag också. Tack för den genen, pappa.
Går upp och ställer mig där de sagt att jag ska plocka upp väskan. Spanar, spanar efter en rosa väska. Folk bara går förbi mig, allting bara snurrar. Den här väntan tar kål på mig, överallt ser jag väktare, snutar och civilpoliser. Överallt tycker jag att de finns och jag inbillar mig att de stirrar på mig. Stirrar på mig som faan. Som att det står någonting i pannan som jag har missat. Katsmugglare kanske eller skyldig eller bara 40 = 20.
Där, där närmar sig den rosa väskan. Rullar. Jag ser den på långt håll. En medelålders kvinna håller i den, hennes blick är sökande. Det måste vara hon. Vi utbyter artighetsfraser och går ner till perrongen tillsammans. Tanken är att vi ska låtsas vara vänner. Vi går på flygplatstoaletten, tittar oss noga omkring och tittar oss lika noga omkring när vi går ut.
Ingen av oss känner igen några människor från då vi gick in. Alldeles innan jag går på tåget till Malmö så kramas och kindpussas vi, vinkar farväl och iscensätter verkligen vänskap.
AKT II - SCEN I
Det går inte att läsa nu. Jag kan inte. Jag tänker bara på väskan som ligger ovanför mig. 40 kilo. Det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i biljetten och maniskt stirra på klistermärket vid toaletten.
På väskan står det Emeli Cornavins. Ett hittepånamn som ska låta franskt. Kårnavä uttalas det för den som undrar.
Det är ganska mycket folk på tåget. Svartklädda är dem, hej SS tänker jag. Fast SS hade väl i och för sig brunt tror jag, men ändå, de svartklädda typerna ser rätt läskiga ut.
Malmö Central, nästa station är Malmö Central. Det här är tågets slutstation.
Jaha. Kroppen är helt tung när jag reser mig upp, jag hade velat att den här resan skulle ha varat mycket, mycket längre. Jag vill inte gå av. Det har ju gått så bra hittills. Jag orkar inte med att det kanske går åt skogen.
Lika bra att resa sig upp. Ju fortare jag bli av med den här väskan desto fortare får jag 20 000. Jag går hastigt över perrongen men när jag vänder blicken framåt ser jag piketer. Shit, vad snutar det är. Det bara kryllar av dem. Överallt. I full mundering. Armarna i kors och blänger riktigt ordentligt på varenda jävel som går förbi.
Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete
AKT II - SCEN II
Magen fryser till is. Hela jag stelnar men jag tänker inte stanna. Se naturlig ut. Se ut som: hej farbror polisen, vad trevligt att ni är här nu känner jag mig ba sååå trygg. Jag vill kräkas. Jag mår illa och munnen börjar fyllas med saliv. Åh herregud, jag kan verkligen inte spy nu. Det om något drar till sig blickarna. Jag sväljer frenetiskt. FITTA FITTA FITTA FITTA. Jag vill inte åka dit. Och jag kan inte ta någon annan väg, jag måste gå förbi snuten, det finns ingen snutfriväg ut. Helvete
Jag är tio meter ifrån dem nu. Det börjar gå två snutar mot mig. Jag har aldrig haft sådan här massiv handsvett förut. Jag slår vad att om att skjortan också har stora fläckar under armarna och jag nästan känner hur det rinner ner på ryggen.
Två meter kvar. De har kängor, pistoler, handklovar, batonger. Så de ser ut. Jag bara ser framför mig hur jag bli nerbrottad av de där anabolaidioterna, intagen i något visiteringsrum och blir rejält misshandlad a la basebolligan. Malmösnuten vet man ju är helt sjuk. Hallå, 1750 liksom (för er som inte vet: piket 1750 var de hårda snutarna i Malmö på 90-talet. Det var dem som spöade folk till höger och vänster. Blattar och kommunister! Något har de ändå gjort för att förtjäna det! Bäst att passa på! Så småningom fick 1750 så dåligt rykte att de fick lägga ner, organisera om och döpa sig till något nytt. Sensmoral: om man som polis gillar sina arbetskamrater bör man spöa folk lagom mycket).
AKT II - SCEN III
Va?
Men? De går förbi mig. Ena anabolaidiotens uniform snuddar vid min jacka och jag ryser. Jag tittar på klockan: 16.26 Fredag säger den. När jag vänder mig om så ser jag ett gäng av de där svartklädda stå upptryckta mot väggen.
Jag pustar ut. Vilken jävla tur. Ingen kanske har noterat mig? Med andan i halsen går jag förbi de andra anabolaidioterna. De tittar så surt de kan, jag håller huvudet så högt jag kan och ler lite. Eh ehe hehe.
Men jag klarar mig. Utanför centralen tänder jag en cigg och pustar ut. Shit, nu är det bara hem till Rosengård som gäller. Vänta, vänta på buss nummer fem. Faan, vad snutar det är, det är verkligen snutar överallt. Man skulle kunna bli paranoid och schizofren för mindre.
Det hela känns väldigt obehagligt så jag beslutar mig för att gå istället, ta bussen från Södervärn eller någon annan busshållsplats.
AKT III - SCEN I
Vädret är varmt och klockan är ju ändå rätt tidigt, jag kan lika gärna gå. Jag går, och jag går, jag tar inte bussen från Hansan, jag vill gå nervositeten ur kroppen. Den ska ut. Jag ska hem, ringa numret jag fick, dumpa väskan hos någon av kattorskarna och sen ska jag njuta av mina tjugotusen. Tjuuuuugiituuusän.
Kanske ska vi ut ikväll och fira? Jag går förbi Triangeln och svänger upp på Möllan, jag gillar den omvägen. Det är något hippieaktikigt över stadsdelen, lite som om man försökt bygga Christiania men sedan stött på svensk socialdemokrati. Inge knark här små barn, det förstår ni väl och hippisarna ba: ÅH NEJ ÅH NEJ vad ska vi göra? SÄLJA FAIRTRADEGREJJER OCH HA EKOLOGISKA CAFEER SÅKLART!
Jag får plötsligt syn på skylten
Jaha. Då förstår man vad de svartklädda typerna skulle göra ikväll.
Och då slår de mig. Fy fan, vilken tur att de skulle ha sitt slå-sönder-stan-party i kväll. Shit. Det finns ju inte ens snut som tänker på somalier och knark då utan polisen är ju helt uppe i det blå med att jaga svartklädda anarkister. Gamla 1750 kan ju puckla på blattar varje dag om det bara är så, men att spöa kommunister står nog högre i kurs. Fy fan vad skönt.
Jag tar 32:an istället till Rosengård, åker till den norra delen dvs den utan bostadsrätter, lämnar av väskan och åker hem. Från bussfönstret ser jag ett ganska konstigt klotter:
AKT III - SCEN II
Jag ringer mamma: Tja... Du öh, jag tänkte jag skulle sätta in de där pengarna jag lånade av dig till hyran, har'u någe kontonummmer? [insert VA artighetsfraser]
Sen ringer jag min bästa kompis, min pärla. Hon har vetat hela tiden och suttit som på nålar.
Hej, du, jag är hemma nu. Jag kommer över om tio.
EPILOG
Någon nytta hade man av det där ESF FES EFS eller va det nu hette. Turistcirkusen.
Så tack till anarchists' travelling circus.
Tack för körkortet.
------------------------
Förresten, om jag vore ni skulle jag pallra mig iväg till Vår Makt 1-2 november.
Det är sådan töntdrog. Kat alltså. Kat är en sådan jävla töntdrog. Somalierna käkar det. Tugg tugg. Kan de inte hålla sig till vanliga droger som resten av världen? Röka på eller nåt. Nä, nä, istället ska de importera någon jävla buske som de ska sitta hemma och tugga på i sin stökiga lägenhet som luktar skit.
Kanske borde jag egentligen vara tacksam för deras kattuggande. Det är deras katätande som ska ge mig pengar. Det ska ge mig en månadshyra och ett körkort. Jag sa ja till att smuggla 40 kilo för 20 lax. 20 000 för 40 kilo. Det är faan rena rama rean på knarkbärare. Marknadslogiken är på svarta marknaden. Tillgången på potentiella katbärare är större än kattorskar. Tack för den osynliga handen, adam! Din osynliga hand kan ju ta väskan över bron eller dra en osynlig handtralla!
16 ton ångest på mina axlar.
AKT I - SCEN I
Okej, jag är på väg till Kastrup. Den uttråkade inspelade rösten hälsar passagerarna välkomna. Det tar 25 minuter från Malmö till Kastrup. Suck.
Jag har sanslöst ont i magen och jag anstränger mig verkligen för att inte verka paranoid. I väskan ligger en chic-lit bok som jag tar upp och försöker läsa, se där casual ut. Se ut som: Ja, visst. Jag ska snart ta planet till Alanya. Guuud det ska bli så kul att åka till svennekolonin No. 1 och få klamydia!
Och det som passar bäst till den attityden är väl en chic-litbok. Det är maskerad idag: jag har valt mina kläder noggrant. En rosa skjorta, esprit-jeans, kofta och en jacka som jag hoppas inte ser ut som att den är från H&M.
Jag försöker tänka att det bara är över öresundsbron. Bara över bron. En jävla bro med lite vatten under. Ingenting egentligen. Piece of cake. Jag ska ju bara dra väskan över bron. Det kräver knappast intelligensreserven. Det kräver en hand och en väska med kat. Och en kropp som kan sitta i fängelse en liten stund. Som sagt, det här är okvalificerat arbete. Social kontroll på entreprenad.
AKT I - SCEN II
När jag går av tåget är jag nervös, nervös som fan. Nervös som i att tugga tuggummi, röka tre cigg på raken och trampa på stället. Handsvett har jag också. Tack för den genen, pappa.
Går upp och ställer mig där de sagt att jag ska plocka upp väskan. Spanar, spanar efter en rosa väska. Folk bara går förbi mig, allting bara snurrar. Den här väntan tar kål på mig, överallt ser jag väktare, snutar och civilpoliser. Överallt tycker jag att de finns och jag inbillar mig att de stirrar på mig. Stirrar på mig som faan. Som att det står någonting i pannan som jag har missat. Katsmugglare kanske eller skyldig eller bara 40 = 20.
Där, där närmar sig den rosa väskan. Rullar. Jag ser den på långt håll. En medelålders kvinna håller i den, hennes blick är sökande. Det måste vara hon. Vi utbyter artighetsfraser och går ner till perrongen tillsammans. Tanken är att vi ska låtsas vara vänner. Vi går på flygplatstoaletten, tittar oss noga omkring och tittar oss lika noga omkring när vi går ut.
Ingen av oss känner igen några människor från då vi gick in. Alldeles innan jag går på tåget till Malmö så kramas och kindpussas vi, vinkar farväl och iscensätter verkligen vänskap.
AKT II - SCEN I
Det går inte att läsa nu. Jag kan inte. Jag tänker bara på väskan som ligger ovanför mig. 40 kilo. Det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i biljetten och maniskt stirra på klistermärket vid toaletten.
På väskan står det Emeli Cornavins. Ett hittepånamn som ska låta franskt. Kårnavä uttalas det för den som undrar.
Det är ganska mycket folk på tåget. Svartklädda är dem, hej SS tänker jag. Fast SS hade väl i och för sig brunt tror jag, men ändå, de svartklädda typerna ser rätt läskiga ut.
Malmö Central, nästa station är Malmö Central. Det här är tågets slutstation.
Jaha. Kroppen är helt tung när jag reser mig upp, jag hade velat att den här resan skulle ha varat mycket, mycket längre. Jag vill inte gå av. Det har ju gått så bra hittills. Jag orkar inte med att det kanske går åt skogen.
Lika bra att resa sig upp. Ju fortare jag bli av med den här väskan desto fortare får jag 20 000. Jag går hastigt över perrongen men när jag vänder blicken framåt ser jag piketer. Shit, vad snutar det är. Det bara kryllar av dem. Överallt. I full mundering. Armarna i kors och blänger riktigt ordentligt på varenda jävel som går förbi.
Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete
AKT II - SCEN II
Magen fryser till is. Hela jag stelnar men jag tänker inte stanna. Se naturlig ut. Se ut som: hej farbror polisen, vad trevligt att ni är här nu känner jag mig ba sååå trygg. Jag vill kräkas. Jag mår illa och munnen börjar fyllas med saliv. Åh herregud, jag kan verkligen inte spy nu. Det om något drar till sig blickarna. Jag sväljer frenetiskt. FITTA FITTA FITTA FITTA. Jag vill inte åka dit. Och jag kan inte ta någon annan väg, jag måste gå förbi snuten, det finns ingen snutfriväg ut. Helvete
Jag är tio meter ifrån dem nu. Det börjar gå två snutar mot mig. Jag har aldrig haft sådan här massiv handsvett förut. Jag slår vad att om att skjortan också har stora fläckar under armarna och jag nästan känner hur det rinner ner på ryggen.
Två meter kvar. De har kängor, pistoler, handklovar, batonger. Så de ser ut. Jag bara ser framför mig hur jag bli nerbrottad av de där anabolaidioterna, intagen i något visiteringsrum och blir rejält misshandlad a la basebolligan. Malmösnuten vet man ju är helt sjuk. Hallå, 1750 liksom (för er som inte vet: piket 1750 var de hårda snutarna i Malmö på 90-talet. Det var dem som spöade folk till höger och vänster. Blattar och kommunister! Något har de ändå gjort för att förtjäna det! Bäst att passa på! Så småningom fick 1750 så dåligt rykte att de fick lägga ner, organisera om och döpa sig till något nytt. Sensmoral: om man som polis gillar sina arbetskamrater bör man spöa folk lagom mycket).
AKT II - SCEN III
Va?
Men? De går förbi mig. Ena anabolaidiotens uniform snuddar vid min jacka och jag ryser. Jag tittar på klockan: 16.26 Fredag säger den. När jag vänder mig om så ser jag ett gäng av de där svartklädda stå upptryckta mot väggen.
Jag pustar ut. Vilken jävla tur. Ingen kanske har noterat mig? Med andan i halsen går jag förbi de andra anabolaidioterna. De tittar så surt de kan, jag håller huvudet så högt jag kan och ler lite. Eh ehe hehe.
Men jag klarar mig. Utanför centralen tänder jag en cigg och pustar ut. Shit, nu är det bara hem till Rosengård som gäller. Vänta, vänta på buss nummer fem. Faan, vad snutar det är, det är verkligen snutar överallt. Man skulle kunna bli paranoid och schizofren för mindre.
Det hela känns väldigt obehagligt så jag beslutar mig för att gå istället, ta bussen från Södervärn eller någon annan busshållsplats.
AKT III - SCEN I
Vädret är varmt och klockan är ju ändå rätt tidigt, jag kan lika gärna gå. Jag går, och jag går, jag tar inte bussen från Hansan, jag vill gå nervositeten ur kroppen. Den ska ut. Jag ska hem, ringa numret jag fick, dumpa väskan hos någon av kattorskarna och sen ska jag njuta av mina tjugotusen. Tjuuuuugiituuusän.
Kanske ska vi ut ikväll och fira? Jag går förbi Triangeln och svänger upp på Möllan, jag gillar den omvägen. Det är något hippieaktikigt över stadsdelen, lite som om man försökt bygga Christiania men sedan stött på svensk socialdemokrati. Inge knark här små barn, det förstår ni väl och hippisarna ba: ÅH NEJ ÅH NEJ vad ska vi göra? SÄLJA FAIRTRADEGREJJER OCH HA EKOLOGISKA CAFEER SÅKLART!
Jag får plötsligt syn på skylten
Jaha. Då förstår man vad de svartklädda typerna skulle göra ikväll.
Och då slår de mig. Fy fan, vilken tur att de skulle ha sitt slå-sönder-stan-party i kväll. Shit. Det finns ju inte ens snut som tänker på somalier och knark då utan polisen är ju helt uppe i det blå med att jaga svartklädda anarkister. Gamla 1750 kan ju puckla på blattar varje dag om det bara är så, men att spöa kommunister står nog högre i kurs. Fy fan vad skönt.
Jag tar 32:an istället till Rosengård, åker till den norra delen dvs den utan bostadsrätter, lämnar av väskan och åker hem. Från bussfönstret ser jag ett ganska konstigt klotter:
AKT III - SCEN II
Jag ringer mamma: Tja... Du öh, jag tänkte jag skulle sätta in de där pengarna jag lånade av dig till hyran, har'u någe kontonummmer? [insert VA artighetsfraser]
Sen ringer jag min bästa kompis, min pärla. Hon har vetat hela tiden och suttit som på nålar.
Hej, du, jag är hemma nu. Jag kommer över om tio.
EPILOG
Någon nytta hade man av det där ESF FES EFS eller va det nu hette. Turistcirkusen.
Så tack till anarchists' travelling circus.
Tack för körkortet.
------------------------
Förresten, om jag vore ni skulle jag pallra mig iväg till Vår Makt 1-2 november.
måndag 13 oktober 2008
Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
En serie om fyra texter om feminism & klass. Fjärde delen handlar om arbetet och kvinnokampens död.
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Maria Rosa Della Costa: "I det förkapitalistiska samhället sågs det arbete som varje medlem i slavsamhället utförde som riktad mot ett mål: antingen mot feodalherrens välstånd eller mot den egna överlevnaden. På detta sätt tvingades hela slavsamhället till samarbete i en enhet av ofrihet som i samma utsträckning involverade kvinnor, barn och män, och denna enhet var kapitalismen tvungen att bryta upp."
Det vill säga, då var allt arbete inriktat på att möjliggöra feodalismen och det var öppet och uppenbart. Idag är allt arbete riktat kring att möjliggöra lönearbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade, men det är ingenting som är en samhällig angelägenhet utan det sägs tillhöra den privata sfären. Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism, men vi pratar inte högt om det. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Kvinnor och män existerar som kategorier för den arbetsdelningens skull och att halva arbetskraften ska vara 20% billigare.
I jämställdhetsdebatterna går åsikterna runt, runt, hur ska vi få män att också utföra oavlönat arbete hemma? Eller: hur ska vi få alla i arbetarklassen att utföra lika mycket gratis arbete åt kapitalismen?
Är det verkligen den stora frågan? Hur vi ska få karlar att färgsortera tvätten? (Fast jag tänker strypa den man som hävdar att han inte kan dammsuga. Du jävlar ska få se på dammsugning!!) Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?
Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det.
Och har inte de borgliga feministerna påbörjat den kampen med sitt pigavdrag? De löste problemet för sin klass med det oavlönade arbetet genom att lägga ut det på entreprenad. M E N även om det blev en jävla klasslösning är det intressant därför att de borgliga kvinnorna tar sig från hemmen. De vägrar röja vägen åt sina män, de vägrar slutsatsen kvinna = städa. Den borgliga kvinnan förstod att hennes man inte ville jobba oavlönat och beslutade sig för att göra detsamma. Vägra. Vägra oavlönat arbete.
Det här ger en ny konfliktyta, om de slipper hemarbetet, varför ska inte vi få göra det? Det har skett en förskjutning. Istället för att trycka tillbaka det oavlönade arbetet in i hemmen igen såsom vänstern vill göra så borde vi dra ut det i offentligheten. Låt det bli allas angelägenhet! Allt åt alla. Här har du en dammsugare och en skitig strumpa. Allas barn är allas barn. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger.
Kommunism handlar inte om att ta över den avlönade produktionen och lägga den i arbeternas händer. Det oavlönade hemarbetet också är lönearbete. Vi är inte intresserade av någon stelbent vänsterpartistisk syn om att arbetarna skall övertaga produktionen.
FUCK OFF! Vi vill inte arbeta. Inte alls. Inte överhuvudtaget.
Finns det vårdbiträden i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det snabbmatsarbetare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det städare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det butiksbiträden i kommunismen är jag inte kommunist!
Jag vill inte ta över någon jävla produktion! Behåll erat skabbiga 7eleven! Jag vill inte lönearbeta! LÖNEARBETE ÄR DÖDEN. LÖNEARBETE ÄR DEN SJÄLSLIGA TORTYREN. Oavsett om det är avlönat eller inte.
Så jag kommer aldrig mer säga att kvinnokamp är klasskamp efter som det är som att säga klasskamp är klasskamp. Kvinnokamp är klasshat, kvinnokamp är viljan att avskaffa arbetarklassen. Det är att hata arbetet. Att kalla det kvinnokamp är att erkänna kapitalismens splittring av oss.
Kvinnokampen är död.
---------------------
För dig som inte pallat läsa allt/kort summering av poängen i fyra inlägg:
Det finns inga perspektiv att lägga till på klasskampen såsom kvinnofrågor eftersom man då inte fattar att det är en del av arbetarklassens krav utan tror att olika kategorier står för sig självt: så som rasism, hetronormativitet.
Abjektifiering är en del av den sociala kontrollen av kvinnor och ett resultat av att de enda positioner som står till bud är Kvinna eller Man. Den hetrosexuella matrisens tes är att kön skapas samtidigt som sexualitet. Den hetrosexuella matrisen fyller en funktion därför att den reglerar och fördelar arbetet mellan könen.
Bögar destabiliserar manligheten/Mannen och visar därmed det absurda med manlighet och på så sätt blir bögarna även hot mot arbetsdelningen och Mannens privilegier. Homofobin är internaliseringen av kapitalismens splittring och försvaret av sin egen position.
Insikten om att arbetet finns överallt men är olika fördelat och olika betalt gör att det inte är lösning att kräva att arbetet bara ska fördelas och att fördelningen ska vara en privat lösning utan allt arbete ska vara en samhällig angelägenhet och betalt.
För dig som inte ens pallade läsa sammanfattningen:
INGET GRATIS ARBETE!
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Maria Rosa Della Costa: "I det förkapitalistiska samhället sågs det arbete som varje medlem i slavsamhället utförde som riktad mot ett mål: antingen mot feodalherrens välstånd eller mot den egna överlevnaden. På detta sätt tvingades hela slavsamhället till samarbete i en enhet av ofrihet som i samma utsträckning involverade kvinnor, barn och män, och denna enhet var kapitalismen tvungen att bryta upp."
Det vill säga, då var allt arbete inriktat på att möjliggöra feodalismen och det var öppet och uppenbart. Idag är allt arbete riktat kring att möjliggöra lönearbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade, men det är ingenting som är en samhällig angelägenhet utan det sägs tillhöra den privata sfären. Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism, men vi pratar inte högt om det. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Kvinnor och män existerar som kategorier för den arbetsdelningens skull och att halva arbetskraften ska vara 20% billigare.
I jämställdhetsdebatterna går åsikterna runt, runt, hur ska vi få män att också utföra oavlönat arbete hemma? Eller: hur ska vi få alla i arbetarklassen att utföra lika mycket gratis arbete åt kapitalismen?
Är det verkligen den stora frågan? Hur vi ska få karlar att färgsortera tvätten? (Fast jag tänker strypa den man som hävdar att han inte kan dammsuga. Du jävlar ska få se på dammsugning!!) Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?
Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det.
Och har inte de borgliga feministerna påbörjat den kampen med sitt pigavdrag? De löste problemet för sin klass med det oavlönade arbetet genom att lägga ut det på entreprenad. M E N även om det blev en jävla klasslösning är det intressant därför att de borgliga kvinnorna tar sig från hemmen. De vägrar röja vägen åt sina män, de vägrar slutsatsen kvinna = städa. Den borgliga kvinnan förstod att hennes man inte ville jobba oavlönat och beslutade sig för att göra detsamma. Vägra. Vägra oavlönat arbete.
Det här ger en ny konfliktyta, om de slipper hemarbetet, varför ska inte vi få göra det? Det har skett en förskjutning. Istället för att trycka tillbaka det oavlönade arbetet in i hemmen igen såsom vänstern vill göra så borde vi dra ut det i offentligheten. Låt det bli allas angelägenhet! Allt åt alla. Här har du en dammsugare och en skitig strumpa. Allas barn är allas barn. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger.
Kommunism handlar inte om att ta över den avlönade produktionen och lägga den i arbeternas händer. Det oavlönade hemarbetet också är lönearbete. Vi är inte intresserade av någon stelbent vänsterpartistisk syn om att arbetarna skall övertaga produktionen.
FUCK OFF! Vi vill inte arbeta. Inte alls. Inte överhuvudtaget.
Finns det vårdbiträden i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det snabbmatsarbetare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det städare i kommunismen är jag inte kommunist! Finns det butiksbiträden i kommunismen är jag inte kommunist!
Jag vill inte ta över någon jävla produktion! Behåll erat skabbiga 7eleven! Jag vill inte lönearbeta! LÖNEARBETE ÄR DÖDEN. LÖNEARBETE ÄR DEN SJÄLSLIGA TORTYREN. Oavsett om det är avlönat eller inte.
Så jag kommer aldrig mer säga att kvinnokamp är klasskamp efter som det är som att säga klasskamp är klasskamp. Kvinnokamp är klasshat, kvinnokamp är viljan att avskaffa arbetarklassen. Det är att hata arbetet. Att kalla det kvinnokamp är att erkänna kapitalismens splittring av oss.
Kvinnokampen är död.
---------------------
För dig som inte pallat läsa allt/kort summering av poängen i fyra inlägg:
Det finns inga perspektiv att lägga till på klasskampen såsom kvinnofrågor eftersom man då inte fattar att det är en del av arbetarklassens krav utan tror att olika kategorier står för sig självt: så som rasism, hetronormativitet.
Abjektifiering är en del av den sociala kontrollen av kvinnor och ett resultat av att de enda positioner som står till bud är Kvinna eller Man. Den hetrosexuella matrisens tes är att kön skapas samtidigt som sexualitet. Den hetrosexuella matrisen fyller en funktion därför att den reglerar och fördelar arbetet mellan könen.
Bögar destabiliserar manligheten/Mannen och visar därmed det absurda med manlighet och på så sätt blir bögarna även hot mot arbetsdelningen och Mannens privilegier. Homofobin är internaliseringen av kapitalismens splittring och försvaret av sin egen position.
Insikten om att arbetet finns överallt men är olika fördelat och olika betalt gör att det inte är lösning att kräva att arbetet bara ska fördelas och att fördelningen ska vara en privat lösning utan allt arbete ska vara en samhällig angelägenhet och betalt.
För dig som inte ens pallade läsa sammanfattningen:
INGET GRATIS ARBETE!
torsdag 9 oktober 2008
Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
En serie om fyra texter om feminism & klass. Tredje delen handlar om den heterosexuella matrisen och det öppna hotet från bögarna.
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Abjektifieringens orsak finns i det Butler kallar den heterosexuella matrisen. Med den heterosexuella matrisen menas att kön inte kan konstrueras utan att sexualitet konstrueras samtidigt.
(Jag kommer använda Mannen för att prata om den manliga könsrollen, och med Kvinnan syftar jag på den kvinnliga könsrollen)
Kvinnan som kategori/identitet konstrueras inte för sig. Kvinnan finns bara i motsats till något: Mannen. Utan Mannen som kategori/identitet finns det ingen Kvinnan. På samma sätt konstrueras homosexualitet och heterosexualitet, som motsatser men ändå beroende av varandra, eftersom heterosexualitet som kategori/identitet inte kan existera utan en motsats. Det finns inget onormalt om det inte finns något normalt.
Könet sägs vara naturligt, biologiskt, en essens i människans natur. Det är en samhällsviktig fråga att skapa kön, eftersom kön innebär en roll och könen har skilda uppgifter i samhället. Till exempel: kvinnor kan föda barn, då blir barnafödandet del av en kvinnlighet, en kvinnlig essens (trots att inte alla kvinnor kan eller väljer att föda barn). Men allt är ju bara ljug, det inte finns någon sådan essens. Kön är en fiktion, en kollektiv fantasi som skapar och reglerar.
Om vi inte hade kön skulle vi inte ha sexualitet. Om vi inte delade upp oss efter kvinnor och män skulle vi inte dela in vårat "begär" i kvinnor och män. För att kunna vara en fullvärdig Kvinna måste man "begära" en man. Och den riktiga Mannen "begär" kvinnor, riktiga karlar knullar inte andra karlar.
För att kringgå/bli av med heteronormativiten så skapas det ofta flera kategoriseringar/identiteter: bi, trans, asexuell osv. Men blir vi verkligen av med könsrollerna då? Kommer vi bli av med Mannen och Kvinnan genom att basera flera identiteter/kategorier på just Kvinnan/Mannen-identiteterna? Blir vi av med det som reducerar våra begär till identiteter och sociala roller när vi baserar dem på de samma? Alternativa sexualiteter kringgår inte hetronormativiteten.
När vi framhäver kön eller sexualitet så skapar vi det som en stabil kategori. Något som är lätt att placera i ett fack. Transsexuella är en identitet som kanske inte är precis så 50-tals kärnfamilj men en kategori med normer. En kategori definierar personer och på så sätt oskadliggör dem. Vi vet vilka de är, hur de ser ut och vad de gör. Bögar är bögar och knullar inga brudar. Flator är vegetarianer.
Genom en klar definition av vår sexualitet som ett helt paket där det ingår vissa saker (killar gillar bröst, killar tycker dittan, dattan och duttan är BARA SÅ JÄVLA BÖÖÖÖGIGT) och inte av sexuella praktiker (dvs. det vi faktiskt gör) så stänger vi in oss själva. Vi låter bli vissa handlingar, låtsas inte om vissa känslor i utbyte mot en viss trygghet. Mot försäkringen om att ingå i normaliteten och beskyddas av den.
Och det är här abjektifiering kommer in, abjektet och att abjektifiera skulle vara svårare om vi inte hade kön. Eftersom det till stor del bygger på våran kollektiva fantasi om kön och de rättigheter som tillskrivs respektive kön. En man kan inte tafsa på en kvinna om det dels inte finns en sexualitet att förhålla sig till. Inte heller blir Kvinnan intressant att tafsa på om hon inte har en tydlig könstillhörighet eller om handlingen inte fyller någon funktion (t ex tafsa på transor fyller ingen funktion eftersom den inte bekräftar manligheten).
Den osäkerhet som abjektet tvingar kvinnor till och håller dem fast i är en konsekvens av den hetrosexuella matrisen. Alltså, den är en konsekvens av att de enda positionerna som finns att välja på är Mannen eller Kvinnan och att dessa kräver en sexualitet för att bekräftas som just Män eller Kvinnor.
Foucault beskriver de kategorier hundar i det gamla Kina delades in i: Magiska hundar, Hundar som varit gudar i sitt förra liv, Dumma hundar, Hundar som har kunnat flyga osv. Kategoriseringen fyllde funktionen att hundarna nu kunde värderas, kategoriseras och jämföras med varandra.
Lika absurt som det är med Hundar som varit gudar i sitt förra liv är det med kvinnor och män som kategorier. Alltså: uppdelningen är en fantasi som fyller ett behov.
Men vilket behov?
Arbetsdelningen såklart. Splittring såklart.
Engels (Familjens, privategendomens och statens ursprung) skrev något i stil med: "När släktskapet och arvsrätten slutade räknas på kvinnan uppstod den första klassrelationen; den mellan kvinna och man. Eftersom mannen i och med det ägde både hemmet, det offentliga livet och arbetet så blev kvinnan också hans ägodel."
Klassrelationen säkras med kategorier. Heterosexualiteten och kön säkrar arbetsdelningen. Splittringen fyller ingen annan funktion än för att skilja ut oss för olika arbetsuppgifter, deras värdering och deras betalning.
Ur det privata ägandet uppstod behovet att kontrollera kvinnors sexualitet, det blev säkerheten för att det var just den mannens biologiska avkomma. Patriarkens envälde i familjen var garantin för stabilitet. I slavsamhället var kvinnans likställd med slaven. Under feodalismen var hon ett tillbehör till jorden, som feodalherren ofta fritt kunde bestämma vem hon skulle bilda familj med, för att försäkra ett fortbestånd av livegna. Under kapitalismen producerar hon varor i hemmet – klassamhällets intimaste bur.
Könsmaktsordningen är ingen slump, inget olycklig skeende i historien eller någonting som jämställdhetskampanjer kan utbilda bort. Splittringen har en ekonomisk grund och fyller en funktion: att reglera arbetsdelningen. Det betalda och det obetalda arbetet.
Men, förresten, varför då homofobi? Om det är klassrelationen kvinna-man som ska säkras? Män som ligger män borde ju egentligen inte vara en issue då. Ingen klagar ju över att överklassen knullar överklassen liksom.
Den viktigaste orsaken till homofobi är hotet mot kärnfamiljen och arbetsdelningen inom den. Om arbetet i kärnfamiljen omfördelas, omfördelas makten.
Homosexualiteten (alltså, bögarna) utgör ett konkret hot mot Mannen eftersom den destabiliserar männens homosocialitet. Homosocialitet är det som gör att män kan springa nakna och slåss med handdukarna i omklädningsrummet utan att det ses som sexuellt. Och det är anledningen att de kan ligga på varandra i en hög och frusta efter en ishockeymatch utan att det ses som sexuellt. Vilket det direkt skulle göras om en blandad grupp med kvinnor och män skulle göra samma sak. Bögarna påpekar det homosexuella i homosocialiteten, att manligheten inte är ens i närheten av sådär matcho som den ska vara.
Homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion– Mannen egentligen är. Och en dekonstruering (att vi inte såg Man som en identitet) skulle leda till att män blir av med den priviligering som just Mannen innebär. Bögarna påpekar det omanliga i manligheten och hur män inte är Mannen jämt och ständigt. Utan att just Mannen är en fiktion och hans privilegier grundas på ett luftslott.
Homosexualiteten är ett öppet hot mot könsmaktsordningen och i förlängningen mot splittringen man-kvinna och dess arbetsdelning. Homosexualiteten destabiliserar allt det som räknas som manligt och på så sätt identiteten Mannen. Ifrågasätter man heterosexualiteten så ifrågasätter man manligheten och på så sätt arbetsdelningens grunder. Därför är queer intressant.
Kanske borde det gamla slagordet: ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, bytas ut mot: "Vi vill inte ha några kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer eller kvinnor alls!"
Jag vill inte bli jämställd med Mannen. Jag är inte intresserad av jämställdhet. Jag skiter högaktningsfullt i om homosar gifter sig i kyrkan. Jag sysslar inte med kvinnofrågor. Jag är intresserad av kampen mot arbetet och en del i det är INGA jävla könsroller. Inga sexualiteter. Inga splittringar. Inga Kvinnor. Inga Män.
--------------
För att summera kort texterna hittills: Arbetarklass är ingen sociologisk term utan en teknisk. Abjektet kontrollerar den sociala konstruktionen kvinnor och är ett resultat av den heterosexuella matrisen. Den heterosexuella matrisen reglerar arbetsdelningen och homofobin är internaliseringen av kapitalismens splittring och försvaret av sin egen position.
Den avslutande texten kommer handla om arbetet och fördelning av det (och den kommer inte vara lika mycket c-uppsats på högskolan heller, jag lovar).
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Abjektifieringens orsak finns i det Butler kallar den heterosexuella matrisen. Med den heterosexuella matrisen menas att kön inte kan konstrueras utan att sexualitet konstrueras samtidigt.
(Jag kommer använda Mannen för att prata om den manliga könsrollen, och med Kvinnan syftar jag på den kvinnliga könsrollen)
Kvinnan som kategori/identitet konstrueras inte för sig. Kvinnan finns bara i motsats till något: Mannen. Utan Mannen som kategori/identitet finns det ingen Kvinnan. På samma sätt konstrueras homosexualitet och heterosexualitet, som motsatser men ändå beroende av varandra, eftersom heterosexualitet som kategori/identitet inte kan existera utan en motsats. Det finns inget onormalt om det inte finns något normalt.
Könet sägs vara naturligt, biologiskt, en essens i människans natur. Det är en samhällsviktig fråga att skapa kön, eftersom kön innebär en roll och könen har skilda uppgifter i samhället. Till exempel: kvinnor kan föda barn, då blir barnafödandet del av en kvinnlighet, en kvinnlig essens (trots att inte alla kvinnor kan eller väljer att föda barn). Men allt är ju bara ljug, det inte finns någon sådan essens. Kön är en fiktion, en kollektiv fantasi som skapar och reglerar.
Om vi inte hade kön skulle vi inte ha sexualitet. Om vi inte delade upp oss efter kvinnor och män skulle vi inte dela in vårat "begär" i kvinnor och män. För att kunna vara en fullvärdig Kvinna måste man "begära" en man. Och den riktiga Mannen "begär" kvinnor, riktiga karlar knullar inte andra karlar.
För att kringgå/bli av med heteronormativiten så skapas det ofta flera kategoriseringar/identiteter: bi, trans, asexuell osv. Men blir vi verkligen av med könsrollerna då? Kommer vi bli av med Mannen och Kvinnan genom att basera flera identiteter/kategorier på just Kvinnan/Mannen-identiteterna? Blir vi av med det som reducerar våra begär till identiteter och sociala roller när vi baserar dem på de samma? Alternativa sexualiteter kringgår inte hetronormativiteten.
När vi framhäver kön eller sexualitet så skapar vi det som en stabil kategori. Något som är lätt att placera i ett fack. Transsexuella är en identitet som kanske inte är precis så 50-tals kärnfamilj men en kategori med normer. En kategori definierar personer och på så sätt oskadliggör dem. Vi vet vilka de är, hur de ser ut och vad de gör. Bögar är bögar och knullar inga brudar. Flator är vegetarianer.
Genom en klar definition av vår sexualitet som ett helt paket där det ingår vissa saker (killar gillar bröst, killar tycker dittan, dattan och duttan är BARA SÅ JÄVLA BÖÖÖÖGIGT) och inte av sexuella praktiker (dvs. det vi faktiskt gör) så stänger vi in oss själva. Vi låter bli vissa handlingar, låtsas inte om vissa känslor i utbyte mot en viss trygghet. Mot försäkringen om att ingå i normaliteten och beskyddas av den.
Och det är här abjektifiering kommer in, abjektet och att abjektifiera skulle vara svårare om vi inte hade kön. Eftersom det till stor del bygger på våran kollektiva fantasi om kön och de rättigheter som tillskrivs respektive kön. En man kan inte tafsa på en kvinna om det dels inte finns en sexualitet att förhålla sig till. Inte heller blir Kvinnan intressant att tafsa på om hon inte har en tydlig könstillhörighet eller om handlingen inte fyller någon funktion (t ex tafsa på transor fyller ingen funktion eftersom den inte bekräftar manligheten).
Den osäkerhet som abjektet tvingar kvinnor till och håller dem fast i är en konsekvens av den hetrosexuella matrisen. Alltså, den är en konsekvens av att de enda positionerna som finns att välja på är Mannen eller Kvinnan och att dessa kräver en sexualitet för att bekräftas som just Män eller Kvinnor.
Foucault beskriver de kategorier hundar i det gamla Kina delades in i: Magiska hundar, Hundar som varit gudar i sitt förra liv, Dumma hundar, Hundar som har kunnat flyga osv. Kategoriseringen fyllde funktionen att hundarna nu kunde värderas, kategoriseras och jämföras med varandra.
Lika absurt som det är med Hundar som varit gudar i sitt förra liv är det med kvinnor och män som kategorier. Alltså: uppdelningen är en fantasi som fyller ett behov.
Men vilket behov?
Arbetsdelningen såklart. Splittring såklart.
Engels (Familjens, privategendomens och statens ursprung) skrev något i stil med: "När släktskapet och arvsrätten slutade räknas på kvinnan uppstod den första klassrelationen; den mellan kvinna och man. Eftersom mannen i och med det ägde både hemmet, det offentliga livet och arbetet så blev kvinnan också hans ägodel."
Klassrelationen säkras med kategorier. Heterosexualiteten och kön säkrar arbetsdelningen. Splittringen fyller ingen annan funktion än för att skilja ut oss för olika arbetsuppgifter, deras värdering och deras betalning.
Ur det privata ägandet uppstod behovet att kontrollera kvinnors sexualitet, det blev säkerheten för att det var just den mannens biologiska avkomma. Patriarkens envälde i familjen var garantin för stabilitet. I slavsamhället var kvinnans likställd med slaven. Under feodalismen var hon ett tillbehör till jorden, som feodalherren ofta fritt kunde bestämma vem hon skulle bilda familj med, för att försäkra ett fortbestånd av livegna. Under kapitalismen producerar hon varor i hemmet – klassamhällets intimaste bur.
Könsmaktsordningen är ingen slump, inget olycklig skeende i historien eller någonting som jämställdhetskampanjer kan utbilda bort. Splittringen har en ekonomisk grund och fyller en funktion: att reglera arbetsdelningen. Det betalda och det obetalda arbetet.
Men, förresten, varför då homofobi? Om det är klassrelationen kvinna-man som ska säkras? Män som ligger män borde ju egentligen inte vara en issue då. Ingen klagar ju över att överklassen knullar överklassen liksom.
Den viktigaste orsaken till homofobi är hotet mot kärnfamiljen och arbetsdelningen inom den. Om arbetet i kärnfamiljen omfördelas, omfördelas makten.
Homosexualiteten (alltså, bögarna) utgör ett konkret hot mot Mannen eftersom den destabiliserar männens homosocialitet. Homosocialitet är det som gör att män kan springa nakna och slåss med handdukarna i omklädningsrummet utan att det ses som sexuellt. Och det är anledningen att de kan ligga på varandra i en hög och frusta efter en ishockeymatch utan att det ses som sexuellt. Vilket det direkt skulle göras om en blandad grupp med kvinnor och män skulle göra samma sak. Bögarna påpekar det homosexuella i homosocialiteten, att manligheten inte är ens i närheten av sådär matcho som den ska vara.
Homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion– Mannen egentligen är. Och en dekonstruering (att vi inte såg Man som en identitet) skulle leda till att män blir av med den priviligering som just Mannen innebär. Bögarna påpekar det omanliga i manligheten och hur män inte är Mannen jämt och ständigt. Utan att just Mannen är en fiktion och hans privilegier grundas på ett luftslott.
Homosexualiteten är ett öppet hot mot könsmaktsordningen och i förlängningen mot splittringen man-kvinna och dess arbetsdelning. Homosexualiteten destabiliserar allt det som räknas som manligt och på så sätt identiteten Mannen. Ifrågasätter man heterosexualiteten så ifrågasätter man manligheten och på så sätt arbetsdelningens grunder. Därför är queer intressant.
Kanske borde det gamla slagordet: ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, bytas ut mot: "Vi vill inte ha några kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer eller kvinnor alls!"
Jag vill inte bli jämställd med Mannen. Jag är inte intresserad av jämställdhet. Jag skiter högaktningsfullt i om homosar gifter sig i kyrkan. Jag sysslar inte med kvinnofrågor. Jag är intresserad av kampen mot arbetet och en del i det är INGA jävla könsroller. Inga sexualiteter. Inga splittringar. Inga Kvinnor. Inga Män.
--------------
För att summera kort texterna hittills: Arbetarklass är ingen sociologisk term utan en teknisk. Abjektet kontrollerar den sociala konstruktionen kvinnor och är ett resultat av den heterosexuella matrisen. Den heterosexuella matrisen reglerar arbetsdelningen och homofobin är internaliseringen av kapitalismens splittring och försvaret av sin egen position.
Den avslutande texten kommer handla om arbetet och fördelning av det (och den kommer inte vara lika mycket c-uppsats på högskolan heller, jag lovar).
söndag 5 oktober 2008
Martin Timell har samma inställning till badrumsrenoveringar som till kvinnokroppar
En serie om fyra texter om feminism & klass. Andra delen handlar om abjektet.
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som till kvinnokroppar
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Jag såg ett avsnitt av Dr Phil nyss, frågeställningen var: Ska skolan få dela ut kondomer till ungdomar utan att föräldrarna vet om det?
HERREGUD!?!? TÄNK OM KILLAR HAR GUMMI PÅ KUKEN UTAN ATT FÖRÄLDRARNA VISSTE OM DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11! Ring national security! Vilken styggelse!
Ni vet hur debatten går, kristna muppar tror avhållsamhet är bra och de riktiga "radikalerna" vill undervisa om sex. Det som slog mig i tevesoffan var dock att det som diskuterades var inte sex, det var kvinnor, den sociala kontrollen av dem och kontrollen av deras kroppar. Det var teenmothers men inga teenfathers, tjejernas rykte, promise-rings, mammors (OBS! endast mammor) rätt till föräldraledighet i highschool diskuterades. Och då pratar vi om blygsamma sex veckor, vilket ansågs av en del att vara semester, så fort man kunde gå skulle man minsann tillbaks till skolan.
Genomgående för hela debatten var att kvinnor var för preventivmedel, sexualundervisning och föräldraledighet. De som stod för åsikterna om avhållsamhet och påpekade skammen för flickor som k n u l l a r, det var killar. Och de gick långt för att bevisa att kroppskontrollen var rätt: hjärnan hos 14åringar förstår inte att de kan bli gravida, teenpregnencies är en båt de (läs: tjejerna) har satt sig i själva så de ska inte ha någon hjälp, ingen vill ha (läs: gifta sig med) en kvinna som knullat många, vem vet var den fittan har varit? (Med det säger man direkt att lössläppta kvinnor inte ska släppas in i monogamin och inte åtnjuta några av deras monetära fördelar utan dömas till ekonomiska problem och att vara ensamstående föräldrar som straff för sin sexuella praktik). I debatten fanns bara kvinnors kroppar men ingenting av mäns ansvar. Eller ett ömsesidigt ansvar för sex eller ens en ömsesidig njutning.
Sex var disciplinering av kvinnokroppen. Sex är i mångt och mycket det också.
Men om vi då förstår att den moralen är en produkt för att kontrollera kvinnors kroppar och kvinnor. Varför blir vi då så förvånade när kvinnor skadar sig själva? Varför ryggar vi tillbaka vid skärsår, anorexi och när kvinnor kräks blod för att bulimin är så allvarlig?
Vi säger att dem söker uppmärksamhet, att de är deprimerade för att det är "inne" och att det är tonårsångest bara. Bortförklaringarna är många. De självdestruktiva skickas till ungdomspsyk där man låser in dem någon månad, kanske skickas de till BUP (Barn och UngdomsPsykiatrin) för att medicineras på sömntabletter eller så hamnar de på ätstörningsenheten där de får akrylmålningsterapi. De självdestruktiva flickorna kommer bli bra bara någon lyssnar säger vi till oss själva. Psyket kan helas genom att bara prata. Jo, visst så är det säkert. För en del. För vissa problem.
I krig används våldtäkter mot civilbefolkningen. Soldater våldtar kvinnor för att demoralisera fienden. På balkan fick det ödesdigra konsekvenser: serbiska soldater våldtog bosniska kvinnor och som följd föddes det serbbosniska barn. Dessa barn och deras mammor stöttes bort av det såväl serbiska samhället och det bosniska. För serberna var barnen ingen del av det serbiska samhället utan bara en produkt av krig. Och bosnierna ville inte ha serber ibland sig. De bosniska kvinnorna tvingades till extrema saker: vissa kvinnor dränkte sina barn eller lämnade hela sin släkt bakom sig (och de ska man komma ihåg är värre i krig, då det sociala skyddsnätet är det enda skyddsnätet) för att flytta dit där de inte kände någon.
Är det konstigt att flickor skadar sin egen kropp egentligen? Kvinnors kroppar aldrig tillhör kvinnorna utan är en allmän egendom, det är ett vapen och att kontrollera det innebär makt. Kvinnor väljer att attackera något som inte enbart är deras utan alla andras också, det vill säga den egna kroppen. Att attackera sig själv är ett sätt att slå tillbaka. Det är en vägran.
För att ta det på akademiska: Abjektion. Med abjektion menas att tudelningen mellan kropp och själ förstärks, kroppen blir inte något som styrs av sinne eller medvetande. Abjektet blir något som snärjer subjektet (kvinnan) och utplånar det i den meningen att det inte finns något subjekt om det inte finns något objekt (den tafsande mannen) som definierar subjektet (kvinnan). Det som är välbekant (kroppen & dess relation med medvetandet) förvandlas till något främmande och äckligt. I sin extremaste form är abjektionsupplevelsen ett iskallt svart hot av döden som smyger sig in på livet för att kräva sitt skriver Julia Kristeva.
Kvinnans kropp är också där kvinnligheten manifesteras som tydligast. Kvinnokroppen genomgår ett antal procedurer innan den går ut: den tvättas, parfymeras, rakas, sminkas, tas på underkläder som håller in och upp (man vill väl inte ha hängpattar!!). Hela tiden konstrueras kvinnokroppen mot vad Mannen tycker om den.
Kroppen blir ett redskap för kvinnan, ett redskap för att uppnå karriär, pengar, män eller kvinnor, bekräftelse, bli beundrad, sedd osv. Istället för att kvinnor äger sin egen kropp så är det ett redskap som kan utnyttjas lite hur som helst. Även om alla karlar inte våldtar och några är säkert snälla knull, så manifesteras kvinnlighet och därmed KVINNAN i kvinnokroppen med kravet att den är kvinnlig. Vill männen inte ha DIN kvinnokropp duger inte du.
En man förklarar:
" XYXY, tänk om du nu finner Prins Charming och ni ska till att.. Ja, HEHE, du vet. Vad tror du då han tycker om alla dina ärr vid ljumskarna som du har skurit upp...? Det är ju inte så attraktivt direkt."
"Hur ska jag kunna respektera dig när du inte respekterar dig själv utan håller på och skär dig?"
Så trots att kvinnor är disassocierade från sin kropp så identifierar de sig med REDSKAPET kroppen. Det blir värderade utifrån vad människor tycker om deras skapelse: kroppen. Konstnärer målar tavlor, musiker gör musik, dokumentärfilmare gör dokumentärer. På samma sätt förhåller sig kvinnan till sin kropp: som en produkt. Så förhåller även sig män till kvinnors kroppar dvs. i förlängningen kvinnor.
Om omvärlden sätter gränser för kvinnors kroppar och kontrollerar dem och sätter upp ideal/en social kontroll/ett krav för hur den ska se ut och bete sig så kontrollerar inte kvinnor sina kroppar.
Ofta uppträder ätstörningar, självskadebeteende i samband med andra påfrestningar i livet (och då menar jag inte världskatastrofer utan saker som utgör stressmoment för den enskilda som att börja i en ny klass, byte av kompisgäng osv). Stressen upplevs som att man håller på att "tappa kontrollen", det blir inte som man vill och blir det som man vill vet man heller inte hur man ska förhålla sig till detta. På akademiska: man anpassar sig till ett objekts normer som man egentligen inte vet vad det är för några. Subjektet vet inte vilket objekt som nu ska definiera subjektet som just subjekt.
För att återta kontrollen och greppa situationen försöker man kontrollera det man kan kontrollera. Och bilden av sig själv är lätt att kontrollera, i förlängningen sin kvinnlighet och hur den manifesterar sig dvs. i kroppen och på så sätt säkerställs tryggheten. Eftersom man då genom kroppskontroll kontrollerar objektets åsikter av en som subjekt. Att kontrollera maten är kontroll av kroppen och det är att sätta gränser. Det är att säga "Ni må fucka up mitt liv, MEN JAG OCH BARA JAG KONTROLLERAR KROPPEN DÄRMED MIN KVINNLIGHET!! Jag har sådan kontroll att jag inte äter vitt mjöl, kakor eller socker. Och belöningen för det är karlar tycker jag är ganska snygg."
På så sätt stärks man i sin identitet som just Kvinna, även om man inte uppskattar den rollen så medför den en trygghet, en social acceptans, klara normer att förhålla sig till och ett visst beskydd om man håller sig inom gränserna. Helt enkelt man stärker sin kvinnoidentitet eftersom det är den enda möjlighet man upplever finns.
Är det därför man kanske bara fnissar inställsamt vid ett nyp i rumpan? Abjektifieringen är uppskattningen av kropp/kvinnligheten och på så sätt kan jag definiera mig som subjekt. Men på samma sätt känner man äckel när någon tafsar, abjektifiering gör ju bara tudelningen mellan kropp och medvetande ännu tydligare. Att vara kvinna och att leva upp till Kvinnan försätter kvinnor konstant med osäkerhet eftersom kvinnorollen hela tiden kräver abjektionen (bekräftelsen av dig just som kvinna) och kräver de här eftergifterna för normen när viljan säger något annat.
De kvinnor som skär sig möter ganska ofta en dålig attityd. En attityd som förminskar dem och säger att deras problem inte är på riktigt, att de är del av en subkultur. När jag gick i högstadiet hette det panda, nu heter det emo. Tjejerna som skadar sig själva ska liksom bara rycka upp sig och sluta deppa. Däremot utåtagerande killar som knarkar och slåss får all uppmärksamhet i världen (sedan är ju "hjälpen" i sig skrattretande, men de är synliga och får aldrig rådet att bara rycka upp sig).
Om gränsen mellan den egna kroppen och den sociala kontrollen är luddig eller inte ens existerar är det lättare att skada kroppen. Speciellt eftersom kvinnor ser på sin kropp som ett redskap/produkt/renoveringsobjekt eftersom du då aldrig skadar dig själv. Utan du skadar något abstrakt som de säger är ditt men alla tafsar på (ja, det är sant, sluta discojucka mot min höft när jag är ute).
Överallt ägs den kvinnliga kroppen av andra: när karlar viskar kvinnor de inte känner i örat: jag ska ta dig bakifrån och bröstknulla dig, när någon tafsar i ICA-kön, snacket om billiga tjejer, kvinnors kroppar utvärderas när de går förbi, män som stalkar tjejer trots att tjejen sagt nej (Äh, vaddå!?! jag vet ju bara vad jag vill ha.. UGH! UGH!). Gränsen mellan vad som rätteligen tillhör mannen och vad som är kvinnans eget är tunn, om ens befintlig.
Det finns ingen dialog i världen som kommer lösa det här, det finns inga lagar att instifta. Killarna måste inte sluta tafsa. De måste få stryk. På riktigt alltså. Stryk.
Inte för att stryk har några pedagogiska fördelar utan därför att kvinnor måste få slå tillbaka. De måste rätteligen få säga ifrån, bli arga och ta tillbaka det som är deras. De måste få slå sig ur snällheten, ur den tysta rollen till att ta plats till att aldrig behöva välja mellan hora och madonna. Slå sig ur allting det som bara reducerar oss till Kvinnor. Eller Män. De måste få chansen att förstöra allt som definierar dem som just Kvinnor: tyst, snäll, jämkande, snygg.
Kön är en social konstruktion.
Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord, är en snäll chef som anställer kvinnor fast de är i barnfödaråldern och ibland ger pengar till kvinnojourer.
Feminism är en praktik för alla rättigheter åt arbetarklassen nu.
(Nästa text kommer förklara vad det är som möjliggör abjektet och att det beror på att de enda identiteterna som finns är man och kvinna. Håll utkik efter den hetrosexuella matrisen, babies!)
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som till kvinnokroppar
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Jag såg ett avsnitt av Dr Phil nyss, frågeställningen var: Ska skolan få dela ut kondomer till ungdomar utan att föräldrarna vet om det?
HERREGUD!?!? TÄNK OM KILLAR HAR GUMMI PÅ KUKEN UTAN ATT FÖRÄLDRARNA VISSTE OM DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11! Ring national security! Vilken styggelse!
Ni vet hur debatten går, kristna muppar tror avhållsamhet är bra och de riktiga "radikalerna" vill undervisa om sex. Det som slog mig i tevesoffan var dock att det som diskuterades var inte sex, det var kvinnor, den sociala kontrollen av dem och kontrollen av deras kroppar. Det var teenmothers men inga teenfathers, tjejernas rykte, promise-rings, mammors (OBS! endast mammor) rätt till föräldraledighet i highschool diskuterades. Och då pratar vi om blygsamma sex veckor, vilket ansågs av en del att vara semester, så fort man kunde gå skulle man minsann tillbaks till skolan.
Genomgående för hela debatten var att kvinnor var för preventivmedel, sexualundervisning och föräldraledighet. De som stod för åsikterna om avhållsamhet och påpekade skammen för flickor som k n u l l a r, det var killar. Och de gick långt för att bevisa att kroppskontrollen var rätt: hjärnan hos 14åringar förstår inte att de kan bli gravida, teenpregnencies är en båt de (läs: tjejerna) har satt sig i själva så de ska inte ha någon hjälp, ingen vill ha (läs: gifta sig med) en kvinna som knullat många, vem vet var den fittan har varit? (Med det säger man direkt att lössläppta kvinnor inte ska släppas in i monogamin och inte åtnjuta några av deras monetära fördelar utan dömas till ekonomiska problem och att vara ensamstående föräldrar som straff för sin sexuella praktik). I debatten fanns bara kvinnors kroppar men ingenting av mäns ansvar. Eller ett ömsesidigt ansvar för sex eller ens en ömsesidig njutning.
Sex var disciplinering av kvinnokroppen. Sex är i mångt och mycket det också.
Men om vi då förstår att den moralen är en produkt för att kontrollera kvinnors kroppar och kvinnor. Varför blir vi då så förvånade när kvinnor skadar sig själva? Varför ryggar vi tillbaka vid skärsår, anorexi och när kvinnor kräks blod för att bulimin är så allvarlig?
Vi säger att dem söker uppmärksamhet, att de är deprimerade för att det är "inne" och att det är tonårsångest bara. Bortförklaringarna är många. De självdestruktiva skickas till ungdomspsyk där man låser in dem någon månad, kanske skickas de till BUP (Barn och UngdomsPsykiatrin) för att medicineras på sömntabletter eller så hamnar de på ätstörningsenheten där de får akrylmålningsterapi. De självdestruktiva flickorna kommer bli bra bara någon lyssnar säger vi till oss själva. Psyket kan helas genom att bara prata. Jo, visst så är det säkert. För en del. För vissa problem.
I krig används våldtäkter mot civilbefolkningen. Soldater våldtar kvinnor för att demoralisera fienden. På balkan fick det ödesdigra konsekvenser: serbiska soldater våldtog bosniska kvinnor och som följd föddes det serbbosniska barn. Dessa barn och deras mammor stöttes bort av det såväl serbiska samhället och det bosniska. För serberna var barnen ingen del av det serbiska samhället utan bara en produkt av krig. Och bosnierna ville inte ha serber ibland sig. De bosniska kvinnorna tvingades till extrema saker: vissa kvinnor dränkte sina barn eller lämnade hela sin släkt bakom sig (och de ska man komma ihåg är värre i krig, då det sociala skyddsnätet är det enda skyddsnätet) för att flytta dit där de inte kände någon.
Är det konstigt att flickor skadar sin egen kropp egentligen? Kvinnors kroppar aldrig tillhör kvinnorna utan är en allmän egendom, det är ett vapen och att kontrollera det innebär makt. Kvinnor väljer att attackera något som inte enbart är deras utan alla andras också, det vill säga den egna kroppen. Att attackera sig själv är ett sätt att slå tillbaka. Det är en vägran.
För att ta det på akademiska: Abjektion. Med abjektion menas att tudelningen mellan kropp och själ förstärks, kroppen blir inte något som styrs av sinne eller medvetande. Abjektet blir något som snärjer subjektet (kvinnan) och utplånar det i den meningen att det inte finns något subjekt om det inte finns något objekt (den tafsande mannen) som definierar subjektet (kvinnan). Det som är välbekant (kroppen & dess relation med medvetandet) förvandlas till något främmande och äckligt. I sin extremaste form är abjektionsupplevelsen ett iskallt svart hot av döden som smyger sig in på livet för att kräva sitt skriver Julia Kristeva.
Kvinnans kropp är också där kvinnligheten manifesteras som tydligast. Kvinnokroppen genomgår ett antal procedurer innan den går ut: den tvättas, parfymeras, rakas, sminkas, tas på underkläder som håller in och upp (man vill väl inte ha hängpattar!!). Hela tiden konstrueras kvinnokroppen mot vad Mannen tycker om den.
Kroppen blir ett redskap för kvinnan, ett redskap för att uppnå karriär, pengar, män eller kvinnor, bekräftelse, bli beundrad, sedd osv. Istället för att kvinnor äger sin egen kropp så är det ett redskap som kan utnyttjas lite hur som helst. Även om alla karlar inte våldtar och några är säkert snälla knull, så manifesteras kvinnlighet och därmed KVINNAN i kvinnokroppen med kravet att den är kvinnlig. Vill männen inte ha DIN kvinnokropp duger inte du.
En man förklarar:
" XYXY, tänk om du nu finner Prins Charming och ni ska till att.. Ja, HEHE, du vet. Vad tror du då han tycker om alla dina ärr vid ljumskarna som du har skurit upp...? Det är ju inte så attraktivt direkt."
"Hur ska jag kunna respektera dig när du inte respekterar dig själv utan håller på och skär dig?"
Så trots att kvinnor är disassocierade från sin kropp så identifierar de sig med REDSKAPET kroppen. Det blir värderade utifrån vad människor tycker om deras skapelse: kroppen. Konstnärer målar tavlor, musiker gör musik, dokumentärfilmare gör dokumentärer. På samma sätt förhåller sig kvinnan till sin kropp: som en produkt. Så förhåller även sig män till kvinnors kroppar dvs. i förlängningen kvinnor.
Om omvärlden sätter gränser för kvinnors kroppar och kontrollerar dem och sätter upp ideal/en social kontroll/ett krav för hur den ska se ut och bete sig så kontrollerar inte kvinnor sina kroppar.
Ofta uppträder ätstörningar, självskadebeteende i samband med andra påfrestningar i livet (och då menar jag inte världskatastrofer utan saker som utgör stressmoment för den enskilda som att börja i en ny klass, byte av kompisgäng osv). Stressen upplevs som att man håller på att "tappa kontrollen", det blir inte som man vill och blir det som man vill vet man heller inte hur man ska förhålla sig till detta. På akademiska: man anpassar sig till ett objekts normer som man egentligen inte vet vad det är för några. Subjektet vet inte vilket objekt som nu ska definiera subjektet som just subjekt.
För att återta kontrollen och greppa situationen försöker man kontrollera det man kan kontrollera. Och bilden av sig själv är lätt att kontrollera, i förlängningen sin kvinnlighet och hur den manifesterar sig dvs. i kroppen och på så sätt säkerställs tryggheten. Eftersom man då genom kroppskontroll kontrollerar objektets åsikter av en som subjekt. Att kontrollera maten är kontroll av kroppen och det är att sätta gränser. Det är att säga "Ni må fucka up mitt liv, MEN JAG OCH BARA JAG KONTROLLERAR KROPPEN DÄRMED MIN KVINNLIGHET!! Jag har sådan kontroll att jag inte äter vitt mjöl, kakor eller socker. Och belöningen för det är karlar tycker jag är ganska snygg."
På så sätt stärks man i sin identitet som just Kvinna, även om man inte uppskattar den rollen så medför den en trygghet, en social acceptans, klara normer att förhålla sig till och ett visst beskydd om man håller sig inom gränserna. Helt enkelt man stärker sin kvinnoidentitet eftersom det är den enda möjlighet man upplever finns.
Är det därför man kanske bara fnissar inställsamt vid ett nyp i rumpan? Abjektifieringen är uppskattningen av kropp/kvinnligheten och på så sätt kan jag definiera mig som subjekt. Men på samma sätt känner man äckel när någon tafsar, abjektifiering gör ju bara tudelningen mellan kropp och medvetande ännu tydligare. Att vara kvinna och att leva upp till Kvinnan försätter kvinnor konstant med osäkerhet eftersom kvinnorollen hela tiden kräver abjektionen (bekräftelsen av dig just som kvinna) och kräver de här eftergifterna för normen när viljan säger något annat.
De kvinnor som skär sig möter ganska ofta en dålig attityd. En attityd som förminskar dem och säger att deras problem inte är på riktigt, att de är del av en subkultur. När jag gick i högstadiet hette det panda, nu heter det emo. Tjejerna som skadar sig själva ska liksom bara rycka upp sig och sluta deppa. Däremot utåtagerande killar som knarkar och slåss får all uppmärksamhet i världen (sedan är ju "hjälpen" i sig skrattretande, men de är synliga och får aldrig rådet att bara rycka upp sig).
Om gränsen mellan den egna kroppen och den sociala kontrollen är luddig eller inte ens existerar är det lättare att skada kroppen. Speciellt eftersom kvinnor ser på sin kropp som ett redskap/produkt/renoveringsobjekt eftersom du då aldrig skadar dig själv. Utan du skadar något abstrakt som de säger är ditt men alla tafsar på (ja, det är sant, sluta discojucka mot min höft när jag är ute).
Överallt ägs den kvinnliga kroppen av andra: när karlar viskar kvinnor de inte känner i örat: jag ska ta dig bakifrån och bröstknulla dig, när någon tafsar i ICA-kön, snacket om billiga tjejer, kvinnors kroppar utvärderas när de går förbi, män som stalkar tjejer trots att tjejen sagt nej (Äh, vaddå!?! jag vet ju bara vad jag vill ha.. UGH! UGH!). Gränsen mellan vad som rätteligen tillhör mannen och vad som är kvinnans eget är tunn, om ens befintlig.
Det finns ingen dialog i världen som kommer lösa det här, det finns inga lagar att instifta. Killarna måste inte sluta tafsa. De måste få stryk. På riktigt alltså. Stryk.
Inte för att stryk har några pedagogiska fördelar utan därför att kvinnor måste få slå tillbaka. De måste rätteligen få säga ifrån, bli arga och ta tillbaka det som är deras. De måste få slå sig ur snällheten, ur den tysta rollen till att ta plats till att aldrig behöva välja mellan hora och madonna. Slå sig ur allting det som bara reducerar oss till Kvinnor. Eller Män. De måste få chansen att förstöra allt som definierar dem som just Kvinnor: tyst, snäll, jämkande, snygg.
Kön är en social konstruktion.
Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord, är en snäll chef som anställer kvinnor fast de är i barnfödaråldern och ibland ger pengar till kvinnojourer.
Feminism är en praktik för alla rättigheter åt arbetarklassen nu.
(Nästa text kommer förklara vad det är som möjliggör abjektet och att det beror på att de enda identiteterna som finns är man och kvinna. Håll utkik efter den hetrosexuella matrisen, babies!)
onsdag 1 oktober 2008
Det finns inga perspektiv att lägga till
En serie om fyra texter om feminism & klass. Första delen handlar om ordet arbetarklass sociologiska belastning
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Att kvinnor har dragits in på arbetsmarknaden och blivit en del av arbetarklassen kommer spela en stor roll under de kommande striderna mot kapitalismens orättvisor.
- socialisterna.org
Jo, man tackar jag. Kvinnor får också vara med i arbetarklassen. Himla schysst. Som vi har längtat att inbegripas i definitionen arbetarklass. Vi har väntat på att bli erkänd av bokstavsvänstern, marxisterna, DN:s kultursida och Socialdemokraterna. Men uppenbarligen får vi ändå inte riktigt vara med.
Kom igen, vi tar sönder ovanstående mening och dess föreställningar. Den säger helt enkelt att kvinnor också får vara med i arbetarklassen. Men det meningen säger indirekt är att arbetarklassen inte alltid bestått av kvinnor, att de stått utanför. Meningen säger onekligen att arbetarklassen e g e n t l i g e n består av män och att det är så man ska se den historiska kontexten av ordet arbetarklass. Arbetarklassen består av män och nu får väl kvinnor också vara med (tack igen). Det språkbruket inkluderar inte några kvinnor i arbetarklassen utan skapar arbetarklassen ännu starkare som en manlig identitet (där kvinnor nu väl kan ingå, kan få vara med, om de är duktiga). Arbetarklassen kan breddas (hej papperslösa & andra underbetalda) genom meningar som:
"Invandrare är den nya arbetarklassen."
- Mona Sahlin
Den meningen talar ju om vad den "gamla" arbetarklassen var: vit. Vad arbetarklassen på specifik plats sett ut och hur den historiskt rasifierats. Med det pekas också ett tydligt arv som till exempel de fackliga organisationerna har: arbetarklassen är en man, och han är vit (sedan tror jag också bestämt han är heterosexuell och då menar jag jävligt heterosexuell).
Arbetarklass är inget ord som står för sig själv. Arbetarklass är laddat, laddat med föreställningar om kön, etniskt ursprung och vilka arbeten som är arbetarklass på riktigt. Jag antar att det är på grund utav det här människor sitter på forum och diskuterar klassammansättning, om verkligen de där välfärdspoliserna är övre mellanskikt och kan man verkligen räkna förskolelärare som en av arbetarklassen om de har akademisk utbildning? Inte så spännande.
Och det är väl någonstans där människor börjar hävda att feminismen splittrar arbetarklassen (jag sa ju att arbetarklassen är en man), att vara snäll mot invandrare (läs: antirasist) är samhällsomstörtande och att den där kweeerteorin är ba så himla individuell typ.
För att råda bot på de där idiotiska diskussionerna så löser man det ofta genom att inte ta diskussionen. Man uppfinner nya spexiga ord som klasskampsfeminism (ännu ett bevis på att arbetarklassen är en man) eller blir HBT-socialister (därför att socialismen också är en jävligt heterosexuell monogam man).
Helt enkelt. Det här jävla tilläggandet av ismer/perspektiv/intersektionalitet/min mammas mosters upplevelser måste faan sluta. Och det är för att tala om klass på riktigt. Klass ska vara en beskrivning av en verklighet inte av våra känslomässiga åsikter omkring den. Det är faan inte fler perspektiv som behövs läggas till, utan de är de som jiddrar om arbetarklass och klasskamp ur endast ett manligt perspektiv som ska skämmas. De ska inte få höra att de saknar feministisk analys, för det de saknar egentligen är en analys av klass. De vet inte ett jävla jota om klass och tolkar sin upplevelser som allomfattande för hela arbetarklassen.
På samma sätt som postmodernismen hade ihjäl den stora berättelsen, måste vänstern/Jesus/arbetarklassens befriare/övriga teorionanister släppa berättelsen om klass. Det finns inte en berättelse om klass. Det finns berättelser om klass. Men om vi tror att det finns en essens i arbetarklassen, en gemensam delad upplevelse som bara vi kan lokalisera den så kan vi ena arbetarklassen för en revolution. Har man några sådana drömmerier så är det ju bara tack och adjö kaffebrö. Upplevelsen och tolkningen av klass är faanimej inte universell, jag delar allt med arbetarklassen men ändå inget. När man förutsätter en delad upplevelse eller känsla så ger man ingen i arbetarklassen en röst utan arbetarnormen blir någonting man måste positionera sig runt.
Jag antar att det är det här man menar när man säger att kampen mot kapitalismen måste föras på flera fronter. Att upplevelsen av klass tar sig i olika uttryck och därmed olika motstånd.
Olika sociala erfarenheter kämpar på olika sätt, om det varit tydligast i ens vardag det faktum att man varit bög (säg att du bott i ett arbetarklassområde där alla var lika obildade som dig) så är den positionen man kommer upptäcka först. Eftersom man först inte kommer se klass som något specifikt utan något man är en del av, däremot kommer man man uppleva homofobin i samhället och inom den egna klassen vilket gör att den konsekvensen av kapitalism är det första man kommer stöta på. Man upptäcker först identiteten bög och dess sociala konsekvenser innan man upptäcker att man bor i ett arbetarområde och det är därför det dräller av kanyler i hissen.
Och det känns ju suspekt att ifrågasätta bögen för att han tog vägen via hetronormativitet till antikapitalism medan gängse uppfattning är att man uppfattar antikapitalism först sedan kanske man kan lägga sig an med ett par perspektiv (hej, arbetarklassen är en man men som nu blivit modern och kan förstå andra, fint va? Om har är riktigt metrosexuell rakar han armhålorna också). En del tar vägen via könsmaktsordning till antikapitalism, någon förläser sig på miljövetenskap och någon annan bara lånade fel bok på bibblan.
Allt det är antikapitalism. Det är bara olika berättelser om klass.
De som anlägger alla ismer/perspektiv/intersektionalitet/min mammas mosters upplevelser men inte vågar se klass som något föränderligt (och då menar jag som vågar att erkänna: nä, vita män utgör inte största arbetarklassen längre. Deras kamp = tidig arbetarrörelse har varit rätt lyckad.) ska skämmas. Fy faan vad de ska skämmas. Det är dem som ska förklara varför man tror att arbetarklass utgörs av heterosexualitet, män och vita erfarenheter. Det är dem som ska förklara varför man anlägger perspektiv och varför man inkluderar en del i klassbegreppet men låter det fortfarande vara både könat, rasifierat och unket.
Det behövs inga fler perspektiv. Det behövs ett klassbegrepp som inte bygger på exkludering. Det vill säga, vi måste låta arbetarklass vara en teknisk term och inte en föreställning.
Jag vill aldrig mer se eller höra "Ingen klasskamp utan kvinnokamp. Ingen kvinnokamp utan klasskamp." Kvinnokampen är kampen för sin klass. Klarar man inte av att föra något annat är vit, manlig, heterosexuell arbetarkamp så kan man faan lägga av.
Om man sysslar med klasskamp utifrån en föreställning om klass dvs sin egen konstruerade berättelse om klass så blir det lätt som bråken mellan Kommunal och Metall. Metall ville inte gå med på jämställdhetspotter. Det är av den enkla anledningen att deras klassanalys inte inbegriper genus dvs, kvinnorna är för dem inte en del av arbetarklassen. Arbetarrörelsen har i mångt och mycket varit en mansrörelse. Kanske är det av den enkla anledningen föreställningen att klass inte finns längre härstammar ifrån? Att bilden som arbetarrörelsen etablerade av arbetarklass var en man i fabriken. Nu när han inte finns kvar finns inte heller arbetarklassen kvar. Kanske förklarar det också delvis uppkomsten av ord som underklass?
Underklassbegreppet behöver inte göra upp med föreställningen om arbetarklassen som man. Kanske är det därför Susanna Alkoski säger: "Arbetarförfattare låter så manligt"
Så länge arbetare är en identitet kan vi aldrig prata klass.
1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger
Att kvinnor har dragits in på arbetsmarknaden och blivit en del av arbetarklassen kommer spela en stor roll under de kommande striderna mot kapitalismens orättvisor.
- socialisterna.org
Jo, man tackar jag. Kvinnor får också vara med i arbetarklassen. Himla schysst. Som vi har längtat att inbegripas i definitionen arbetarklass. Vi har väntat på att bli erkänd av bokstavsvänstern, marxisterna, DN:s kultursida och Socialdemokraterna. Men uppenbarligen får vi ändå inte riktigt vara med.
Kom igen, vi tar sönder ovanstående mening och dess föreställningar. Den säger helt enkelt att kvinnor också får vara med i arbetarklassen. Men det meningen säger indirekt är att arbetarklassen inte alltid bestått av kvinnor, att de stått utanför. Meningen säger onekligen att arbetarklassen e g e n t l i g e n består av män och att det är så man ska se den historiska kontexten av ordet arbetarklass. Arbetarklassen består av män och nu får väl kvinnor också vara med (tack igen). Det språkbruket inkluderar inte några kvinnor i arbetarklassen utan skapar arbetarklassen ännu starkare som en manlig identitet (där kvinnor nu väl kan ingå, kan få vara med, om de är duktiga). Arbetarklassen kan breddas (hej papperslösa & andra underbetalda) genom meningar som:
"Invandrare är den nya arbetarklassen."
- Mona Sahlin
Den meningen talar ju om vad den "gamla" arbetarklassen var: vit. Vad arbetarklassen på specifik plats sett ut och hur den historiskt rasifierats. Med det pekas också ett tydligt arv som till exempel de fackliga organisationerna har: arbetarklassen är en man, och han är vit (sedan tror jag också bestämt han är heterosexuell och då menar jag jävligt heterosexuell).
Arbetarklass är inget ord som står för sig själv. Arbetarklass är laddat, laddat med föreställningar om kön, etniskt ursprung och vilka arbeten som är arbetarklass på riktigt. Jag antar att det är på grund utav det här människor sitter på forum och diskuterar klassammansättning, om verkligen de där välfärdspoliserna är övre mellanskikt och kan man verkligen räkna förskolelärare som en av arbetarklassen om de har akademisk utbildning? Inte så spännande.
Och det är väl någonstans där människor börjar hävda att feminismen splittrar arbetarklassen (jag sa ju att arbetarklassen är en man), att vara snäll mot invandrare (läs: antirasist) är samhällsomstörtande och att den där kweeerteorin är ba så himla individuell typ.
För att råda bot på de där idiotiska diskussionerna så löser man det ofta genom att inte ta diskussionen. Man uppfinner nya spexiga ord som klasskampsfeminism (ännu ett bevis på att arbetarklassen är en man) eller blir HBT-socialister (därför att socialismen också är en jävligt heterosexuell monogam man).
Helt enkelt. Det här jävla tilläggandet av ismer/perspektiv/intersektionalitet/min mammas mosters upplevelser måste faan sluta. Och det är för att tala om klass på riktigt. Klass ska vara en beskrivning av en verklighet inte av våra känslomässiga åsikter omkring den. Det är faan inte fler perspektiv som behövs läggas till, utan de är de som jiddrar om arbetarklass och klasskamp ur endast ett manligt perspektiv som ska skämmas. De ska inte få höra att de saknar feministisk analys, för det de saknar egentligen är en analys av klass. De vet inte ett jävla jota om klass och tolkar sin upplevelser som allomfattande för hela arbetarklassen.
På samma sätt som postmodernismen hade ihjäl den stora berättelsen, måste vänstern/Jesus/arbetarklassens befriare/övriga teorionanister släppa berättelsen om klass. Det finns inte en berättelse om klass. Det finns berättelser om klass. Men om vi tror att det finns en essens i arbetarklassen, en gemensam delad upplevelse som bara vi kan lokalisera den så kan vi ena arbetarklassen för en revolution. Har man några sådana drömmerier så är det ju bara tack och adjö kaffebrö. Upplevelsen och tolkningen av klass är faanimej inte universell, jag delar allt med arbetarklassen men ändå inget. När man förutsätter en delad upplevelse eller känsla så ger man ingen i arbetarklassen en röst utan arbetarnormen blir någonting man måste positionera sig runt.
Jag antar att det är det här man menar när man säger att kampen mot kapitalismen måste föras på flera fronter. Att upplevelsen av klass tar sig i olika uttryck och därmed olika motstånd.
Olika sociala erfarenheter kämpar på olika sätt, om det varit tydligast i ens vardag det faktum att man varit bög (säg att du bott i ett arbetarklassområde där alla var lika obildade som dig) så är den positionen man kommer upptäcka först. Eftersom man först inte kommer se klass som något specifikt utan något man är en del av, däremot kommer man man uppleva homofobin i samhället och inom den egna klassen vilket gör att den konsekvensen av kapitalism är det första man kommer stöta på. Man upptäcker först identiteten bög och dess sociala konsekvenser innan man upptäcker att man bor i ett arbetarområde och det är därför det dräller av kanyler i hissen.
Och det känns ju suspekt att ifrågasätta bögen för att han tog vägen via hetronormativitet till antikapitalism medan gängse uppfattning är att man uppfattar antikapitalism först sedan kanske man kan lägga sig an med ett par perspektiv (hej, arbetarklassen är en man men som nu blivit modern och kan förstå andra, fint va? Om har är riktigt metrosexuell rakar han armhålorna också). En del tar vägen via könsmaktsordning till antikapitalism, någon förläser sig på miljövetenskap och någon annan bara lånade fel bok på bibblan.
Allt det är antikapitalism. Det är bara olika berättelser om klass.
De som anlägger alla ismer/perspektiv/intersektionalitet/min mammas mosters upplevelser men inte vågar se klass som något föränderligt (och då menar jag som vågar att erkänna: nä, vita män utgör inte största arbetarklassen längre. Deras kamp = tidig arbetarrörelse har varit rätt lyckad.) ska skämmas. Fy faan vad de ska skämmas. Det är dem som ska förklara varför man tror att arbetarklass utgörs av heterosexualitet, män och vita erfarenheter. Det är dem som ska förklara varför man anlägger perspektiv och varför man inkluderar en del i klassbegreppet men låter det fortfarande vara både könat, rasifierat och unket.
Det behövs inga fler perspektiv. Det behövs ett klassbegrepp som inte bygger på exkludering. Det vill säga, vi måste låta arbetarklass vara en teknisk term och inte en föreställning.
Jag vill aldrig mer se eller höra "Ingen klasskamp utan kvinnokamp. Ingen kvinnokamp utan klasskamp." Kvinnokampen är kampen för sin klass. Klarar man inte av att föra något annat är vit, manlig, heterosexuell arbetarkamp så kan man faan lägga av.
Om man sysslar med klasskamp utifrån en föreställning om klass dvs sin egen konstruerade berättelse om klass så blir det lätt som bråken mellan Kommunal och Metall. Metall ville inte gå med på jämställdhetspotter. Det är av den enkla anledningen att deras klassanalys inte inbegriper genus dvs, kvinnorna är för dem inte en del av arbetarklassen. Arbetarrörelsen har i mångt och mycket varit en mansrörelse. Kanske är det av den enkla anledningen föreställningen att klass inte finns längre härstammar ifrån? Att bilden som arbetarrörelsen etablerade av arbetarklass var en man i fabriken. Nu när han inte finns kvar finns inte heller arbetarklassen kvar. Kanske förklarar det också delvis uppkomsten av ord som underklass?
Underklassbegreppet behöver inte göra upp med föreställningen om arbetarklassen som man. Kanske är det därför Susanna Alkoski säger: "Arbetarförfattare låter så manligt"
Så länge arbetare är en identitet kan vi aldrig prata klass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)