torsdag 27 november 2008

Arbeit macht frei - vi synade bluffen

Hela min uppväxt så har jag fått veta hur viktigt utbildning är. Utbildning är nyckeln till frihet (läs: arbete), välgång, utveckling.

Jag minns när jag var sexton. Gymnasiet låg framför mig, tre år som jag hade valt alldeles själv med frivillig skolplikt. Jag hade valt en utbildning. Jag skulle faktiskt bli någonting, det var nu mitt livsöde skulle avgöras. Antingen tog man en studieförberedande linje eller en yrkesförberedande linje (dvs: arbetarklass express, frisör, målare osv).

Hela nian var fylld av ångest för mig. Var betygen tillräckligt höga? Skulle jag komma in? Vad skulle jag bli? Vi var på gymnasiemässa: åt godis tills vi storknade och titta med stora ögon på allting man kunde bli.

Bland de jag umgicks med gick diskussionerna heta: VAD SKA DU VÄLJA? VAD SKA DU BLI!? Estetisk fattade vi att det bara var tre år innan man fick sitta på AMS, men att de där tre åren skulle vara väldigt flamsiga. Omvårdnad skulle vi hellre dö än gå, där var de bara blonderade ex-nazi-brudar som gick, no fucking thank you. Samhäll-ekonomi tyckte vi kändes trist - vi ville ju ha ett kreativt jobb!

Vi satt där med våra drömmar och våra lärare hetsade oss som att det var möjligt. "Om ni inte gör den här läxan, så får ni inte vg och då kanske inte du kommer in på den här linjen."

Och för oss som hatade högstadiet lovade de oss att gymnasiet skulle bli mycket bättre eftersom där gick man med folk som hade V A L T att gå dit, vi skulle ha samma intressen (ja jävlar, folk brukar ju ha kemi a som intresse.)

Hela tiden frågade de oss vad vi ville bli, tyckte vi skulle gå till SYO:n och presentera våra senaste idéer. Vårterminen ägnade vi åt att räkna och försöka förstå vilka konsekvenser gymnasiet skulle ha för vårat val av högskola. Och till högskolan ville man minsann - så var det bara. Ingen med känsla för stil skulle välja elektriker i första hand, jag menar elektriker kan ju vem som helst bli, men vart var k r e a t i v i t e t e n?

Skolan gödde vårat självförtroende att vi kunde bli va faan vi ville in i absurdum. Vi började tro på det: vi kunde visst bli designers, reklamare, dokumentärfilmare, journalister hela högen. Ingen skulle behöva bli undersköterska, städare eller mattant av våra klasskamrater enligt våran lärare, ALLA KAN BLI NÅGOT!

Vi var på väg ut i en vuxenvärld som skulle ta emot oss med öppna armar. Vi skulle kunna forma vuxenvärlden hur vi ville bara vi skötte oss, som tack så skulle vi få bli vad vi ville - bara vi kämpade.

Och de säger att den amerikanska drömmen inte finns här! Besök en gymnasiemässa säger jag.

Så hela nian satt vi där med våra framtidsdrömmar och ambitioner som om de vore möjliga. Tills vi fick våra betyg.

Betyg är socialdarwinism. "Grundprincipen är att människans och samhällets utveckling sker genom utslagning av svaga individer"

Det vill säga: sålla agnarna från vetet. Nu var det dags, den allmänna skolan var slut.

Mina socialdarwinistiska poäng räckte till en plats på Samhäll/Naturlinjen som egentligen hade rätt lågt intag. Betyghetsen i nian tog livet av mig. Även om det var en studieförberedande linje så var det ändå något av ett misslyckande: så lågt intag liksom.

Nu, när vi alla kämpat oss igenom våra tre år av utbildning och vi stöter på varandra igen så har det inte spelat någon roll.

Någon slöar sig igenom högskolan som en ren arbetsmarknadsåtgärd på en utbildning man inte har en aning om vad man kommer bli på.
Någon sitter på AMS-dagis och är fast i ungdomsgarantin.
Någon har fått barn.
Någon har hyresskulder.

Men alla har eller haft de där skitjobben som skolan lovade oss att vi aldrig skulle behöva ta. Vi har alla haft för lite pengar dagarna innan löning.

Att välja gymnasium är lika viktigt som att välja elbolag.
---------------

Jag har ju lovat en going postal-berättelse men just nu sväller den över alla gränser. Tills dess, polkagrisarna lagt upp en fin berättelse: Scrooged Again?

onsdag 19 november 2008

Festinbjudan!

Vad gör man när chefen sneglar på en under morgonmötet och häver ur sig: Ja, alla här får ju gå på julbordet utom du eftersom du är timvikarie.

Blir man sur? Gnäller lite på kommunen? Kanske gör man en arg namninsamling? Skapar en folkstorm på facebook? Mejlar kommuntjänstemännen? Partycrashar kommunens party med femton idiotfulla kickers man hittade på gatan en torsdagkväll?

Nä. Man anordnar ett eget julbord såklart! Ett utan chefer och den dåliga pressade stämningen. Ett julbord med bättre underhållning och lättsmält information om timvikariers rättigheter.

Malmö visar vägen: http://timlistan.wordpress.com/julbord/

Vikarieorganisering är det nya svarta.

(Vi finns på facebook också, leta rätt på gruppen Timlistan och gå med vetja!)

-------------

För krisintresserade finns en pedagogisk förklaring i senaste Herman Hedning: "Gud ville skapa mer tillväxt för att imponera på de andra gudarna". Och det är väl det man behöver veta.

"Nationalekonomi, konjunkturer och tillväxtteori tycker de allra flesta är lika humoristiska som gallstensoperationer, rotfyllningar och punkteringar. De allra flesta har, som i nästan alla sammanhang, helt fel. Att se någon veckla in sig i ett komplicerat national-ekonomiskt resonemang och sedan nästan strypas av sina egna kvartslogiska floskler i sina förtvivlade försök att ta sig ur snårträsket ut på den upplysta stigen igen, fortfarande fullkomligt övertygad om att ingen annan sanning än den egna existerar, är bland det roligaste som finns.

Jaså, det tycker inte ni? Då kan ni väl dra åt helvete allihop.


Herman"

tisdag 18 november 2008

Nej, alla människor är inte lika mycket värda

Till och med när överklassen utnyttjar barnflickor som knappt kan svenska så gör överklassen en samhällsinsats. Tänk vilka fina människor de är. De är sådana fina människor att de släpar med sin barnflicka till Talang 2008 för att hon ska få spela piano i teve, hela vääääääärlden måste ju få njuta av hennes talang.

Den genusmedvetna kan notera i klippet nedan hur charmigt det är att överklassgubben på sin mysiga dialekt för Karinas talan. Hans fru och Karina verkar mest vara statister i den historia han berättar om sig själv som jesus/världsräddare. Som den vidriga människa han är går han in på scen och tolkar åt henne innan uppträdandet.

Och det allra värsta är när arbetsgivarparet kommer in på scen efter uppträdandet är klart för att ta någon slags kredd för att de hittade en sådan här diamond in the rough. Jag vill bara kräkas alternativt pissa i kärringens Louis Vuitton-väska.


Jag tänker på ord som livegenskap och slaveri. Och jag minns Ebba Grön:

Ja ja, ja hatar hela borgligheten
ja ja, ja hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna oss

Ja ja, ja svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss

Jag skulle väl inte kalla det ett hot. Snarare ett löfte.

Kommando Tommy Zethraeus möter er på Stureplan.

onsdag 12 november 2008

Till dig som arbetar osäkert

Hej!

Hoppas ditt jobb inte är alltför tråkigt och att lönen är schysst. Men du, har du koll på din anställning och din anställningsform?

Det är lite viktigare än vad man tror. Förut fanns det bara en slags timanställning; men den var lite krånglig för företagarna. Den krävde bland annat att man motiverade varför man skulle timanställa och inte tills vidareanställa. Det var också så att ett företag eller en enhet som det heter inom vården inte fick ha hur många vikarier som helst. Efter ett tag på en sådan timanställning så blev man till vidareanställd, två år närmare bestämt.

Det hela var inte riktigt så som cheferna hade tänkt sig. De vill ha en flexibel arbetskraft som man kan sparka i dåliga tider och anställa i mängder i goda tider. Då utgjorde den gamla anställningen ett problem: dels kunde man inte anställa i mängder av timarbetare och dels så blev ju timpersonal till vidare-anställd efter ett tag. Arbetskraften var inte riktigt sådär flexibel som man ville att den skulle vara. Pappa staten klev in och löste det hela åt företagen, riksdagen röstade igenom AVA-anställningen.

AVA betyder Allmän Visstids Anställning och har andra regler än den tidigare timanställningen. Inte längre behöver företagen en motivera till varför de timanställer istället för tills-vidare-anställer och man får ha hur många timanställda man vill. Fortfarande är det två år tills du får en tills vidare-anställning.

Meh! Då är det ju inte så stor skillnad kanske du tänker. Jo, alltså, det är här de fula tricksen kommer in. AVA-anställningens LAS-dagar (LAS-dagar är de dagar man samlar för att få tills vidare-anställning. 1 arbetsdag = 1 LAS-dag. Tillräckligt många LAS-dagar = tillvidare anställning) räknas på en annan lista en LAS-dagarna för den tidiga timanställningen. Alltså: två olika listor för att räkna LAS-dagar som man inte får lägga ihop.

Så du kan gå nästan 2 år på AVA och när du precis ska LASas så får du den andra timanställningen istället som räknas på den andra listan. Så arbetskraften kan vara flexibel i fyra år istället för två.

Dessutom måste de här två åren på AVA vara inom en femårsperiod. Så, om företagen låter sin personal ha olika anställningsformer och sen precis inom dem LASas sparkar dem ett år så slipper man också tills vidare-anställa eftersom man kommer runt femårsregeln. Så förlorar du massa LASdagar det året som du är sparkad eftersom det inte faller inom femårsperioden så kan företaget återigen anställa dig osäkert eftersom LASdagarna har minskat.

Och nu kanske du tänker: "MEN ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Jag har ju faktiskt varit anställd innan den här lagen började 1 juli förra året. Bryr mig inte. Har inte den anställningen." Jo, fast nästa gång ditt vikariat tar slut så kan de ge dig en AVA-anställning också börjar dina LAS-dagar om på noll. Det är faktiskt inte så kul.

AVA ersätter projekt- och ferieanställning, tillfällig arbetsanhopning, praktik, anställning i avvaktan på värnplikt-tjänstgöring och s.k. överenskommen visstidsanställning. Det speciella med AVA är att orsak för tidsbegränsning inte behöver uppges. Endast om AVA används på ett diskriminerande sätt kan den få rättslig prövning.

Det vill säga: om din chef inte gillar dig har h-n enligt lag rätt att anställa 65378674389988343780 vikarier så att du inte får något jobb och på så sätt hålla dig borta. Det behövs inte motiveras och man kan få sparken utan att få sparken om man bara går på timmar eftersom de slutar ringa in dig. Och om han eller hon faktiskt bryr sig i att ge dig sparken så behövs det inte motiveras alls.

Och ingen domstol i hela världen kunde bry sig mindre.

Kul va? Hej då någon slags anställningstrygghet. Hej fjäska för chefen så att man får vara kvar.

AVA-anställningen är en anställningsform som instiftades av staten. Grunden är annars att arbetsmarknadens parter gör upp om vad som ska gälla dvs LO-facken och Svenskt Näringsliv. Tanken är att LO-fackens medlemmar säljer sin konflikträtt (att strejka och sådant) mot ett par procent i löneökningar och att staten inte lägger sig i. Därför har vi ingen lagstadgad minimilön i Sverige utan vi har kollektivavtal istället.

Kollektivavtal ger högre lön än lagstadgad minimilön eftersom det förhandlas om vart fjärde år (eller hur länge man nu kommit överens om att avtalet ska gälla) och då höjs alltid lägsta lönen alltså ingångslönen. Om staten skulle bestämma minimilönen så skulle inte lägsta nivån bestämmas av hur starkt organiserad arbetsplatserna är och hur starkt fackligt organiserade vi är utan hur folk röstar vart fjärde år och lönen skulle vara helt utlämnad till politikers godtycke. Någon valrörelse kanske alla partier lovar att höja minimilönen och väl vid makten är det ett vallöfte som glöms det bort. Vi har ingen garanti för att lönen verkligen höjs utan kan bara hoppas. (I USA har man en lagstadgad minimilön och reallönemässigt har den inte höjts sedan den instiftades på 70-talet trots att företagen gör mer vinst än på 70-talet.)

Det vill säga minimilön är mindre makt till oss, mer makt till dem.

Reinfeldt & co vill lagstifta om en minimilön. De säger att de värnar facket men vill egentligen ta ifrån oss makt genom att försvaga kollektivavtalet. Facket tappar alltså mer och mer makt till förmån till staten som nu börjar lägga sig i sådant i arbetsmarknadspolitiken som de inte gjort förut. Både genom att instifta anställningsformer och genom att införa minimilön. Det betyder att vi som jobbar inte kommer kunna påverka våran arbetssituation lika mycket och att företagen bara kan hänvisa till lagar istället för att lyssna på oss.

Deras AVA var ett led i att göra oss mer flexibla på deras villkor och en lagstadgad minimilön skulle också passa arbetsgivarna som hand i handske. Mindre lön liksom. De sparar pengar. Större fallskärmar för cheferna.

AVA möjliggjorde att vi blev arbetskraftsreserv. I Malmö och i andra städer har något som heter vikariebanken börjat införas. Helt enkelt: man lägger in tider när man kan jobba och blir bokad av arbetsgivaren. Ibland får man jobba, ibland blir man inte bokad. Typ som bions biljettssystem fast för människor. Ibland ser någon Mamma Mia! och sitter på rad 12, stol 4. Ibland jobbar jag och ibland står jag bara beredd på arbete.

I Malmö så har man alla stadsdelar vikariebanker. En vikarie ska alltså jobba i en hel stadsdel inom saker som förskola, äldreomsorg eller kanske LSS. När jag jobbade i Västra Innerstan så kunde 70 olika enheter boka mig inom vården. Just nu så ska alla stadsdelar och väldigt många verksamheter införa vikariebanken och AVA är en utav förutsättningarna för detta.

Det är inte förens nu som man kan anställa hur många vikarier man vill som man kan göra ett sådant projekt. Förut kunde man inte ha för många studenter som jobbade eftersom de inte kunde ta tillräckligt många tider och man fick ju bara ha ett visst antal vikarier.

Men nu! Nu spelar det ingen roll, bara de jobbar litegrann! Man kan ju ha hur många vikarier som helst! Hurra tycker chefen! Tack för det staten! Tack för AVA!

Och vi som inte är studenter får jobba i flera stadsdelar för att få tillräckligt med tider. Vi har flera AVA-anställningar, är sådär flexibla som de vill ha oss och alltid beredda på arbete.

Och du kan tänka dig hur cheferna gnuggar händerna inför eventuell minimilön. Tänk vad bra för företagen att alltid anställa folk på den minsta lönen. Tänk vad de gillar att kringgå kollektivavtalet. Tänk vad de då sänker lönen för andra eftersom det alltid finns dem som är billigare.

Jag vet några som är lyckliga. Och de är inte mina kompisar.

Men vad ska man göra då?

Är du kommunalmedlem? Ta kontakt med din sektion, om de har koll på läget kommer de då begära att ditt anställningsavtal kommer förhandlas om. Övriga fack vet jag inget om. Men TA FÖR I HELVETE kontakt med facket om du upptäcker att du erbjuds en AVA.

Arbetsgivarens har informationsskyldighet om anställningsvillkoren: h-n ska informera om arbetsuppgifterna och yrkesbenämning, samt informera dig om tidsbegränsningsgrunden, det vill säga om det t.ex. är ett vikariat eller en AVA? Det är något som är värt att gå ihop ett par stycken och bråka om. Fick ni verkligen veta att det var en AVA-anställning ni skulle få? Och vart är arbetsbeskrivningen?

Och det finns några rättigheter till:

Du har rätt att begära information om dina sammanlagda anställningstid och arbetsköparen måste ge dig den informationen inom tre veckor. Vilket kan vara bra att göra innan man skriver på något anställningsavtal så att du slipper kastas mellan de här olika LAS-listorna.

Och: Alla tidsbegränsat anställda ska informeras om alla lediga tillsvidareanställningar på t.ex. en anslagstavla. En tidsbegränsad anställd som är föräldraledig har rätt till en egen information om lediga tillsvidareanställningar, om arbetstagaren så begär. I det sistnämnda fallet är det dock upp till arbetstagaren att begära denna information.

Så, börja bråka med din chef om AVA - men gör det inte själv, prata med de andra timvikarierna. Ju fler desto roligare!

-----------


En av dem som nästan hade "premiär" på AVA-anställningen berättar

Gotland ligger tydligen i framkanten när det gäller att hålla folk osäkert anställda Personligassistans.com, Gotlands Tidning
Gällivare vill inte vara sämre när det gäller att vara vidriga mot sina timanställda

tisdag 4 november 2008

Samtidigt så minskade den nya regeringen arbetsmiljöverkets anslag med 50 miljoner år 2007

It was a terrible crash. They found his still beating heart in the ash. I'm sorry.

- My Favorite, James Dean (awaiting ambulence)

Jag önskar att det aldrig hade hänt. Det där som är så hemskt att jag inte riktigt vet hur jag ska prata om det. Hade olyckan inte varit framme hade det inte varit så mycket för dina föräldrar att fixa med nu; media, blommor, advokater, bråk och en massa ångest för att de lät dig gå till jobbet den dagen.

Du borde inte ens varit i närheten av Berg och Dalbanan.

Egentligen så står jag inte mitt i det här utan jag är väl någonstans i periferin. Jag är inte din brorsa, mamma, farmor. Vi är inte släkt överhuvudtaget utan klasskamrater och lite senare: arbetskamrater. Men händelsen står i centrum för mig. Det som hände dig kan hända mig trots att jag försöker göra förnuftiga val och någon slags konsekvensanalys av saker.

Allting tog sin början i våras.

Dagen var som alla andra dagar i tvåan på gymnasiet. Matte, naturkunskap, skolka, dricka kaffe, geografi. Just den dagen minns jag: det var en tisdag. Vi hängde i rökrutan, skvallrade och tittade ut över tegelbyggnaderna.

Skolan var byggd i grovt tegel, sådant tegel som gör ont om man drar handen längs med det, vita fogar och svarta metalldörrar. Av det här bestod vårat liv fem dagar i veckan. Tegel, fogar, metall, kontroll.

Ibland tänkte jag att gymnasiet måste vara som en öppen anstalt till skillnad från högstadiet. I gymnasiet är skolgången "frivillig", på högstadiet var det skolplikt, nazigänget och den eviga längtan ut. Röklapparna hem och rädslan för vissa korridorer som gjorde att man färgade håret svart och tuperade det bak i nacken. Räddast ser farligast ut.

När vi slöade i rökrutan fick du ett samtal. Du lät så strikt när du svarade, som om du pratade med myndigheter. Det gjorde du nästan också. Det var våran sommararbetplats som ringde och när de senare ringde mig så svarade jag lika strikt. Ja, nej, jo, kan tänkas, den sjunde? Jo absolut, vi ses! Hej då.

Vi började umgås mer och mer den våren. Du gillade My Favorite, schack och drack Golden Gate när du ville bli full.

En gång så bröt vi oss in i en gammal övergiven fabrik som de höll på att bygga om, med ficklampor och avbitartång tog vi oss runt. Det var så spännande men läskigt på samma gång, jag skrek till när din ficklampa lyste på fladdermössen så att de vaknade till och började flaxa. Tillsammans spekulerade vi i vad de hade använt de olika rummen till: kanske ett fikarum? Här ser ut som förmannen har suttit! Titta vilken utsikt han borde haft över maskinerna!

Vi söp i Rothoffsparken hela juni, firade skolavslutningen tillsammans och drack kaffe på Kaka tills juli. Då började vi jobba på Parken Zoo. Stället med dem vita tigrarna och det väldigt smaklösa fantomenlandet.

Jobbet vi fick var som ogräsrensare. Vi skulle rycka maskrosor dagarna i ända och plocka upp folks tappade glassar, sockervadd och slängda snusprillor. Skitkul. För det fick vi 67,86 i timmen. Dessa enorma miljoner det skulle bli.

Jag sparade pengarna till nya kängor och du spenderade hela din lön på skivnörderi. Medan vi satt där i parken Zoo's plantager så gjorde vi upp avancerade planer på att göra eget vin. Indie-Christer trodde vi kanske skulle kunna köpa ut en vinsats till oss och vi hade ju en kompis som bodde själv. Vi tänkte att man kunde göra en deal med honom om att få ha vintunnan där, hemma var ju bara att glömma.

Du och jag bytte pass då och då. Så att man jobbade massa dagar i rad och sen var ledig en sex, sju. Det var helt okej med våran arbetsledare så länge någon dök upp på passet. Inte en enda gång sjukade sig varken du eller jag. Jag antar att det var skivorna och kängorna som hägrade där vid horisonten.

Den dagen hade du och jag bytt pass.

Min familj tvingade med mig på familjesemester på Gotland. Jag tyckte det var så stereotypt, vad skulle vi göra? Posa framför ringmuren? Exotisera gotlänska?

I tvåan på gymnasiet är allting meningslöst.

Jag satt på bryggan och funderade på om jag skulle bada eller inte när samtalet kom. Ilsket ringde telefonen och jag svarade. Jag minns att jag under samtalet kände det som att jag bara blev mindre och mindre. Efter att jag hade lagt på stirrade jag bara på horisonten. Sen gick jag och kräktes bakom strandens baja-maja.

Du hade avlidit på sjukhuset av dina skador.