De jämna plågornas klagosång

Det finns fyra väggar i ett rum. Det finns fyra väggar som kan börja luta inåt i ditt rum. Det kan kännas som att fyra väggar håller på att störta in i ditt studentrum. Du pressas ner i sängen och gör dig redo för att hela skiten bara ska falla ihop.

När du ligger i 90-sängen från det gamla flickrummet och känner dig ensam expanderar rummet. Det blir bara större och större eller om du blir mindre och mindre. Ingen vet riktigt. Säkerligen sker det ingenting fysiskt med vare sig rummet eller dig men ditt inre spelar på ditt fysiska upplevelserum som ett piano.

Tunga mornar. Då känns det som att armarna blir längre när du släpar kurslitteraturen mot föreläsningarna och axlarna sitter strax under öronsnibbarna av stress. Magen vägrar frukosten och fingrarna fumlar. Berusningen löser upp de här knutarna, då släps axlarna ner till sin normala höjd, armarna blir så långa som de ska vara men magen värker ändå. Men där är du inte nu.

Ute på gatan så går du dina vanliga steg och röker din vanliga morgoncigarett. Du är intimt länkad till andra arbetskroppar vart du än går, arbetskroppar som berör varandra men aldrig berörs av varandra. Ni träffas i alla fall tre gånger i veckan du och hon kassören på konsum, varje dag går du förbi frisören. Det slår dig då och då hur omedveten du är om din omgivning. Och att ingen skulle sakna dig: ingen skulle ringa till polisen och säga - idag gick hon aldrig förbi, hon har inte varit här på flera dagar och gått förbi. Kan ni kolla det?

Väggarna skulle kunna rasa ner över dig och begrava dig utan att någon hade noterat nämnvärt. Att du hade börjat lukta är väl till slut det som hade fått människor att reagera eller att du inte hade betalt hyran.

De som du känner bor inte i samma område utan för att ha någon att umgås med så är det 40 minuter bort. 80 minuter för att kunna prata med någon. Ibland orkar du inte men vill så gärna. Någon gång har någon kommit och hälsat på dig.

Ni har suttit där på dina 20 kvadrat och trängts. Man kan faan inte umgås på 20 kvadrat om man inte låter bli att umgås genom att man tittar på en film eller sitter still. Ni kan inte dra fram hela verktygslådan, sprida ideskisser på hela golvet eller tömma ut tyglådan på golvet. Det finns inte plats. Du borde skaffa dig nya intressen. Nu står allting i rummet mest som reliker över vad du har kunnat göra.

Plats. Konkret plats. Utrymme. Kvadratmeternas tyranni.

Du pluggar till statsvetare. Ni som aldrig kommer få jobb, inte alla 40 utav er i alla fall. De flesta utav av er kommer få serva de två av er som faktiskt lyckas. Ni kommer få diskjobben, serviceyrkena, vårdanställningarna. Egentligen så fattar du inte varför du deltar i lotteriet.

Det här är en tisdag som alla andra egentligen. Genom stadslandskapet cyklar du och transporteras genom arkitekturens tvingande utseenden. Varför ser gallerior likadana ut? Dörrar, stål, betong, massproducerade och ihopsatta som ett ikea-hus. Ditt tvingande hus lyder samma mönster: cafeteria, bibliotek, lärarrum, studierum och föreläsningssalar som små öar där ni kan vistas med speciella uppdrag.

Men vart är rummet som inte förutbestämt din aktivitet?

Ni är arbetsmarknadens organbank, ni underhålls, justeras och väntar på en plats en funktion att fylla. Bli viktig, va. Göra nytta, dårå. Lika mycket som det strömmar blod genom er, är ni blod som strömmer genom andra, större funktioner. Vad ni gör varje dag hjälper monstret som äter er att andas. För det är en stor återupprepning som görs från dag till dag. Fast än ni har så mycket att göra är det så tråkigt att leva. Ni drömmer om strejken, ni drömmer om maskinens hjärtstillestånd. Men inte så att någon hör såklart. Tänk om någon skulle tro att ni var galna!

Snön sopar igen spåren från den väg där du nyss gick. Vinden kyler vänster kind mer än höger kind när du går över bron. Skorna tar in vatten men du är tacksam över mössan som du har på dig. I innerfickan vibrerar mobilen och du har satt en speciell ringsignal för alla som tillhör din familj eller dem som kan tänkas fråga hur det går med utbildningen. Det är en sådan ringsignal.

Du funderar på att byta den ringsignalen mot en ljudlös ton istället. Så fort tonen ringer får du ont i magen. "Woop-woop! That's the sound of da police!" liksom. Karriärpolisen.

I Metro här om dagen stod det: Fråga dig inte vad du vill jobba med utan vad du vill jobba för, samt en tillhörande utläggning om medelklassens miljöskuldmetvetna som utbildar sig till något hela mänskligheten har nytta av. Att folk orkar ta i så att de skiter på sig alltså.

Men om man inte har livet utanför jobbet så blir väl jobbet ens liv. När man blir ett med maskinen, när man är maskinen och då aldrig kan vägra för då dör man själv.

Du blir rädd och överväger att sluta redan nu. Så att det är gjort.

----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Spykers ägare, Jinge skriver Iran eller en sparkstötting i Sahara?, Kaj Raving skriver Israel bygger fler illegala bosättningar

Språklig revidering: Det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete

Det kom sig inte av någon speciell anledning att de gjorde det där. Att de snodde femtusen spänn ur kassan. Och sedan lite till.

Chefen hade inte varit extra jobbig, arbetstakten hade inte höjts utan allting var som vanligt. De hade till och med fått en fläkt att ha vid kassan de riktigt heta dagarna. Solen gassade in genom lokalen och det kändes som om det låg ett sepiafilter över hela världen. Tyst, dammigt och överexponerat. Dagarna var helt enkelt långa och trista. Det börjas kännas som förvaring att stå på jobbet. Stå, stå, stå, stå, stå, gå och hämta den andra skon, stå,stå, stå, äta lunch och så förflyter timmarna, arbetsdagarna och till slut hela arbetsveckan genom att de gömmer hemliga lappar i skorna och viker pappersflygblad av butikens reklamblad.

Det är sommar i den mellanstora staden någonstans i mellanmjölkens land. Två tjejer jobbar i en skobutik. De är fast anställda på deltid, passen är på fyra eller sex timmar. Aldrig heltid, aldrig åtta timmar. Men å andra sidan så har de svårt att uthärda fyra eller sex timmar i butiken – hur det skulle kännas att ibland få dubbla pass vill de inte ens fundera på. Tanken är svindlande. Tristessen och att försöka mota de timmarna i grind känns oöverstigligt.
De har semester att ta ut för i sommar. Chefen har bett dem upprepade gånger att schemalägga dem, att ta ut dem. Men, vill ni inte ha ledigt i slutet på sommaren? Koppla av lite efter det värsta stöket? Innan hösten – vila upp er innan allting blir kallt och trist försöker hon. Ni ignorerar henne, ni vet att hon beviljar semester som faan läser bibeln ändå. Men det är ju bara dumt att ta ut semestern resonerar ni. Ta ut semester! På en så låg lön? 9000 svenska kronor får man ungefär ut i månaden som deltidsanställd på Handels kollektivavtal.
Båda tjejerna vet att det är bättre att boka en sista minuten, sjuka sig en vecka och plocka ut semesterdagarna i pengar. Då bokar de gärna en charter. Där vilar de upp sig, bränner huden röd i solen och dricker sprit ur plastmuggar. Det, det är semester. Semester ska inte vara en plåga som de tycker att en del verkar resonera. Dem där som tycker att fjällvandring, bergsklättring, dykning, tälta i naturen och annan fysisk ansträngning är semester. Kassatjejerna förstår inte alls varför man skulle vilja ha skavsår, ont i kroppen och slita ut sig på s e m e s t e r n. Ska det inte vara tvärtom? Att man ska vila upp sig?

Den här dagen var en måndag. De var tillbaka på jobbet efter en slitig helg (läs: varit full och hånglat på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice). Måndagarna är svårast för butiksanställda. En helt ny vecka att fördriva men också varor att packa upp, order från huvudkontoret att det är dags att skylta om. Omskyltningen den här dagen rör ballerinaskorna. De ska synas mer än flip-flopsen eftersom ballerinaskorna är en hundring dyrare. Helst ska kunderna köpa gladiatorsandaler men de är en aningens svårsålda på småorter där man fortfarande köper ”partytoppar”, tycker att saker är piffiga och trenden med svart underhår och blondt överhår inte riktigt än lämnat det allmänna medvetandet. Hipsters och ironiska mustascher lyser med sin frånvaro. Här är second hand inte vintage utan begagnat.

Det är fint väder så det är inte speciellt många kunder i butiken. Lite slött artighetskonverserar tjejerna om semester, möjligheterna att ta semester och att de kanske inte har råd. Den här diskussionen går på repeat. Så många gånger har de hållt den förut och fortfarande inte kommit på något alternativ eller hittat möjligheten till snabba cash. När de upprepat skämten om att sälja sig på gatan några gånger glider alltid diskussionerna över i att handla om relationer. Deras egna relationsproblem eller någon annans. De målar upp stora händelseförlopp som blir som berättelser och sagor de berättar för varandra som egentligen inte har speciellt mycket med verkligheten att göra.

Det lyser det till i den ena tjejens ögon.

"Hur länge är vi chefslösa?" Det är Katrin som säger det. Hon har jobbat i skobutiken i ett och ett halvt år. Hon är den som mest vill härifrån, hon brukar berätta berättelser om hur hennes liv skulle vara i en storstad, vad hon skulle göra där. Ett helt liv spelar upp sig för hennes inre.

"Typ tre och en halvvecka till tror jag, till den 8:e, vadårå?" säger Carolina lite lojt. Hon förstår inte vad det ska spela för roll. Det är ju inte som att chefen jobbar här ändå eller gör något speciellt förutom att lägga pannan i djupa veck och prassla med papper.

"Då hinner det ju vara en löning till. Så då blir det ju en massa kvitton"
”So? Det är fortfarande långt kvar till löning för oss…”
"Det blir ju flera kassar med kvitton och en massa reklamationer under den tiden. Så då skulle ju vi kunna passa på att reklamera."

Carolina ser frågande på sin kollega och hon tänker att Katrin visst kan ha sina jävla idéer och vilja göra ganska mycket men nu förstår hon bara inte vad Katrin menar. Gud alltså. Du minns då hon försökte få alla att sjuka sig samma dag som en protest mot… åååh, vad var det nu?! Jo, en protest mot det nya schemat. Det gick sådär och ingen ville väl egentligen protestera eftersom det innehöll lika många timmar för alla om än lite mer utspridda på fler dagar.

"Jamen, du har väl också massa skor härifrån för att man får personalrabatt?! Jag har i alla fall massor av skor. Tänk om man skulle reklamera sina vinterskor och alla de där impulsköpsskorna. Då skulle man ju få lite semesterpengar." säger Katrin med allvarsam min.

Och Katrin har skor. Massor utav dem. Trots att hon vill protestera mest och pratar en massa så är hon ändå den som utnyttjar personalrabatten mest och kanske den som tänjer gränserna lite väl också. Det är väl därför de andra butiksbiträdena lyssnar lite si så där när hon predikar chefens lagbrott. Men det här.. Det här är ju trots allt en bra idé vi första anblicken tänker carolina.

Hon fortsätter idén:"Det kan ju inte spåras tillbaka till oss om de inte är så nitiska att de kollar upp just den reklamationen: vem som tog emot och vart pengarna sätts in. Dessutom, chefen lär ju inte gå igenom flera kassar av kvitton för att hitta reklamationer från en vanlig jävla måndag."

"Jag tror aaaaldrig hon pallar leta upp det, jag menar det lär ju inte bli miljoner vi snor ur kassan. Och vi snor ju inte ens, vi reklamerar ju bara frikostigt. Eller hur?" säger Katrin upphetsat. Det här kan ju faktiskt vara hennes bästa idé någonsin. I alla fall på jobbet.

De fnissar bakom kassan och tittar på klockan. Rasten ska tas ut mellan elva och ett, såklart kan de inte ta ut rasten tillsammans. Vem skulle då stå i butiken? De bestämmer sig för att de börjar plocka ut sina lunchraster tidigt så de kan. Om en tar elva så tar nästa vid direkt vid halv tolv.
På rasten går de hem till sina centrumlägenheter på rasten och hämtar skorna de inte vill ha, det här utspelar sig i en stad där man kan bo mitt i smeten och ändå överleva. Men det berättar också någonting om hur långt bort det ligger från andra storstäder.

Efter lunchrasten och de obligatoriska kunderna som shoppar på sina lunchrast så går de in på lagret. De lämnar dörren på glänt och vrider upp ringklockan på lagret till max volym så att de hör om någon kliver in i affären.
Auktionen börjar.

"Ett par vinterstövlar! Vad kan jag få för dem snälla kassaapparaten? 800? Kan jag få 1000 spänn? KOM IGEN!" säger Katrin. Hon tar rollen som regissör, skådespelare och manusförfattare på stort allvar. Något som är så här smart måste levas ut också, man ska känna i varenda del av kroppen att det här är värt att göra. Hon är trots allt lite rädd att Carolina ska backa ur. Inte tror hon att Carolina skulle skvallra, hon är inte den typen men ändå. Katrins semester är intimt förknippad med Carolinas.

"Jag hittade dem här i varukatalogen. Grattis! Tolvhundra tillbaka! Flyget betalt! Och du, vi glömmer väl att vi fått personalrabatt på de här? Bara för att du är en sådan fin arbetskamrat ska du få alla tolvhundra riksdalerna, med villkoret, och det här är ett villkor som är ett absolut krav; att du köper annat kaffe än Zoegas mörkrost! Det smakar skit." Säger Carolina och i hemlighet så pustar Katrin ut. Båda två dramatiserar sina roller för glatta livet. En vågad gissning skulle nog vara att det inte handlar så mycket om att man vill gå på auktion utan att man har hittat ett sätt att jaga de där minuterna och arbetstimmarna på ett bättre sätt. Varje gång klockan ringer blir det ett irriterande avbrott snarare än ett välkommet avbrott i de gamla invanda diskussionerna.

De auktionerar ut trasiga klackskor, stövletter, ballerinas, sneakers till skoföretaget. Medan de auktionerar så motiverar det handlingen på olika sätt för sig själva: att det inte är stöld, att de ändå har så låg lön, att företaget ändå inte märker någon skillnad, ingen blir ledsen av det.

Bland lagerhyllorna så glöms personalrabatten bort och fullpriset betalas tillbaka. En liten extraförtjänst som motiveras på olika sätt med ett lånat managementspråk: för att just du kan hålla flera bollar i luften, vilken social kompetens, du är verkligen en del av vårat human kapital. Det som de inte kan få ut i cash tar de i till godokvitton som de vet att de utan problem kan byta mot pengar med lite kassatrixande senare.

Snart är skorna slut. Men endorfinruset sitter kvar. Kassatjejerna är så glada, semestern är inom räckhåll!

"Du, borde vi inte dela med oss? Jag har kompisar som behöver extra pengar. Har inte du?"

De plockar upp mobilerna och ringer de tjejkompisar som de tycker bäst om, har barn eller som det är deras tur att ställa upp på.

De närmsta dagarna kommer de inbjudna in i butiken med sina gamla skor/fula skor/impulsinköpta skor och byter in dem mot pengar eller nya, oslitna par. Reklamationskvittona läggs i stora kassar, de nya skorna läggs i kartonger och pengarna stoppas i fickan. Vad det här kalaset kostat företaget har kassatjejerna ingen aning om. Inte heller bryr de sig speciellt.

Om du mister ett skitjobb står dig tusen åter.

Men det blir lite lättare att gå till jobbet, tillsammans fnissar kassatjejerna på lagret och de gör upp planer för när de ska sjuka sig och vilka anledningar de ska använda. Axel ur led? Halsfluss? AIDS? Feber (nääääää, för trååkigt!)? När det är lugnt i butiken diskuterar de ingående vilka sjukdomar som balanserar mellan att man slipper sjukintyg och att de verkar alltför konstiga.

Sedan, när semestern sjunkit in. Så sjunker insikten om att de så länge de jobbar på skoföretaget behöver de aldrig mer betala för sina skor. De lovar varandra att hålla hårt på den nya årsbonusen. Sedan lovar de också varandra att de ska gå ut i helgen, bli fulla och hångla med snyggingar på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice.