Vi var ute idag. Drack öl, snackade skit om våra chefer, skvallrade om dem, lade ihop två och två och skröt om saker vi visste var av tveksam sanningshalt. Vi spekulerade i vilka som hade haft sex i blöjförrådet och hur rasistisk en av våra sjuksköterskor egentligen är.
Jag och en tjej till går ut och röker. Tända, dra in, blåsa ut och kommentera förbigående.
DIIIIIIIIIIIIN PÅÅÅÅJKVÄÄÄÄÄN! HAHA! DU FICK EN HIPPIE. YOU WILL HAVE MANY CHILDREN WITH BATIKTRÖJOR AND ONLY EAT CARROTS FROM YOUR BALKONGLÅDOR.
Så fortsätter det. Ytligt men roligt och ett sätt att fördriva tid. Plötsligt kommer två brats in på uteserveringen. De hälsar, frågar vad vi heter och andra artigheter. Genast börjar vi förolämpa dem, inte så att vi är otrevliga, men vi sätter dem på plats.
JAG HAR FAAN STÖRRE HÄNDER ÄN DIG! OM JAG VORE KILLE SKULLE VI HA KUKMÄTARTÄVLING OCH JAG SKULLE SLÅ DIG MED MIN JÄTTEKUK.
Tydligen är det sadomasochististiska jävlar. De gillar oss. Ingen fattar varför, vi tycker att deras stockholmska med superjättemycketöverdrivet uttal är skrattretande. Hursom, eftersom de betalar taxi och sprit går vi med på att sjunga singstar hemma hos dem.
Vi trashar hela leken, bratsen kan faktiskt sjunga Cindy Lauper's "Girls just wanna have fun" perfekt men jag och min kompis brölar som brunstiga älgkossor. Bratsen blir sura och går över till nästa raggningstrick nu när skönsång var ett dött lopp. Nästa raggningstrick är banalare än att spela "I will always love you" på sitt bröllop. Det fattar tag i varsin av våra händer och börjar spå oss.
HAHA. Spå. Kom igen. Jag undrar vilken cirkus som saknar sina utställningsbrats. När vi drivit med dem tillräckligt och gett en utav dem köksduken som huckle startar ansats nummer tre i raggningsförsök; berätta vilken känslig kille man är.
"Ja, jag tycker jättemycket om musikaler, jag gillar de tydliga känslorna. Jo, jag är ju en sådan kille som känner efter mycket och har ett stort hjärta (ja, sanna mina ord). Jag tycker om musik som verkligen verkligen uttrycker något, därför gillar jag musikaler."
Nu övergår det från att vara på ZOO i sanslöst fin lägenhet med sanslösa människor till att bli riktigt jävla äckligt. De här människorna skulle ju sälja sin mamma för att få ligga. Herregud. Run Forrest! RUN!
"Ja, det var ju intressant, verkligen. Men vi ska hem nu."
Bratsen tittar på oss med hundögon som tefat. Vi går och tar på oss skorna, min kompis grejjar med något. Bratsen springer iväg för att kolla till henne. Snabbt stoppar jag ner en flaska rom, något annan pryl som ser dyr ut och ett par utav bratsens skor.
"Kom nu så går vi!"
Jag och min kompis blir eskorterade ut som två prinsessor. Bratsen ber om nummer. Jag ger dem mammas expojkväns nummer, kramar hejdå, jodethärfårvitaochgöraom, hejdå hejdå.
Så fort dörren har stängts, tittar jag och min kompis på varandra. Vi vrider oss av skratt och ger skorna till en uteliggare. Happy ECCOwalking! Överklassen bjuder!
------
Sneaky thrill är ett begrepp som används inom kriminologin för att belysa andra tillfredställelser än materialistiska med t ex snatteri/vandalism och andra brott rörande egendom. (Det kan också¨användas helt muppigt av sociologer som vill förklara alla brott som psykologiska. Men det skiter vi i.)
Att snatta/planka/skattefuska/och så vidare är något som kräver lite hyrbis. Lite jag-står-minnsann-över-lagen-jag-TAR-det-här. Och det är väl inget större fel på det, att man inte respekterar äganderätten. Men det är inte så emokids med lila slingor i håret som just stoppat ner tio paket lösögonfransar resonerar när de trycker ner dem i väskan. Eller när folk pyntar SJs tågvagnar. De bryr inte sin hjärna med terorier om varor just då. En sneaky thrill är kick! Att ge långt finger till hela världen.
Sociologen Jack Katz argumenterar att handlingen i sig lika mycket är en dominanshandling. The sneaky thrill är också något som kan ses som en sport eller ett spel; det finns klara vinnare och förlorare, klockan tickar och larmbågarna är ett motsvarighet till fotbollsmålet. Katz liknar också the sneaky thrill vid religion (?!?!?), sex (kicken är det han syftar på och jämför med sexuellt klimax) och handlingen uppmuntrar en trancendent identitet dvs att man inte är "bunden" av normer utan kan gå in och ut ur dem som man vill.
''Follow vandals and amateur shoplifters as they duck into alleys and dressing rooms and you will be moved by their delight in deviance.''
En del kanske skulle säga att det här förklarar varför män är överrepresenterade i brottsstatestiken. Dominans ligger närmare den manliga könsrollen och dess uttryckssätt. Men, sneaky thrills kan inte enbart tillskrivas män; kvinnor är det kön som snattar mest däremot är männen flest i rånstatistiken. Man kan se könsrollerna och dess uttryck när det gäller sneaky thrills som någonting som kan jämföras med hur offentligheten är könskodad. Shopping är något kvinnligt, det är som vilket annat intresse som helst. Snatta är då ingenting som syns men något som lägger till en ny dimension av shoppingen. Shoppingen är också den offentliga aktivitet där kvinnan är mest synliggjord och van att röra sig. I denna position har hon således utrymmet att vara dominant genom att till exempel snatta.
Så kanske sysslar vi inte med sneaky thrills bara för att vi har en dålig lön utan för att det kanske också är ett sätt att ta tillbaka makten. "Du kan betala mig lite, men jag kan ta med mig hela din affär i ryggsäcken!", "Jag hatar mitt jobb, men jag tänker i alla fall inte betala för att komma dit så jag plankar!", "Jag kan lika gärna göra några kul avdrag på deklarationen!". En sneaky thrill är ett sätt för individen att hävda sig själv och det är en ventil. Ett sätt att hävda sig som människa.
Sneaky thrills innehåller ett njutningsmoment som förklarar varför emokids snattar. De tar tillbaka, de är kungar i sitt eget universum ett par minuter, de ignorerar vuxenvärlden och med det kraven som ställs, dessutom är det ett spel med höga insatser som är lätt att vinna. Kanske förklarar det också varför en del snattar när de är deprimerade och varför ungdomar använder sig av five finger discount oftare än vuxna. "What's your thrill?" som de säger i betssonreklamen.
Sneaky thrills är kul. Här är två brudar med problem med lagen:
Brittan Spjärn (min favvokändis!) gör världens största brott. Världen är bestört, demokratins grundvalar skakar och Putin kan inte sova på nätterna.
Five-Finger Discount: A Crooked Family History.
måndag 26 maj 2008
onsdag 21 maj 2008
Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta
Jag fick mitt första riktiga jobb en vår för ett par år sedan. Ett jobb som jag har sökt alldeles själv. Inget sådant där jobb som man fått genom sin brorsas flickväns fasters svåger. Utan ett riktigt jobb där jag skickade in min CV, kom på intervju, tog i hand, satt rak i ryggen och senare ringde dem och sa att jag fick jobbet.
Det är ett fast jobb också. En till-vidare-anställning med semester och allt vad det innebär. Inte konstigt att jag var stolt. 18 år, tills vidare-anställning och egen lägenhet. Nu jävlar.
Jag kände mig lite oövervinnelig. Äntligen kunde jag lämna vikariehelvetet i storköket för ett riktigt jobb. Tanken var att jag ska bli arbetsledare på ett Burger King i någon småstad. Inte speciellt glammigt, jag visste att jag skulle lukta hamburgare och min roll skulle vara att lära folk att aldrig lägga mer än två tomatskivor på en Whopper. Men what to do, har man föräldrar som gav en taskigt utgångsläge så får man börja någonstans.
Jag hade lite dåliga känningar kring det här, men de trängde jag bort (jag blev intervjuad på McDonalds, är de verkligen seriösa? Vi har språksvårigheter, han fattar inte mig och jag hänger bara med till hälften. Ingen ordentlig provanställning, var är alla papper?). Jag pyntade lägenheten istället, köpte färg till fondväggen, tittade i IKEAkataloger och frågade pappa om man kunde bygga om klädkammaren.
Dagen kommer då jag ska börja. Jag jobbar min sista dag i storköket, det är trots allt är det lite trist att lämna mina arbetskamrater. De är så söta; en GI-bantade kock (som inte håller dieten mer än tre dagar), en annan kock i min ålder med killproblem och är världsmästare i skvaller, hon i serveringen med mammakomplex.
Eftersom det inte finns någon Burger King i min egna småstad sker utbildningen till arbetsledare i Stockholm. På Burger King på plattan. Det ska tydligen vara Sveriges stolthet, den största BK:n i Sverige. Det är också det Burger King där man måste ha UV-ljus på toaletten för att pundarna är överallt. Vi måste ta betalt för vattnet för att hålla pundarna borta och vi ska vägra växla deras enkronor när de rånat en parkeringsautomat.
Första dagen är allt fint. Titta på lokalerna, få en röd BK-tshirt och se informationsfilmer om hamburgare. Alla hälsar artigt och min chef verkar inte så efterbliven, nästan trevlig.
Det som följer de nästkommande veckorna är helvetet på jorden. Jag går ner tio kilo i vikt, slutar nästan helt äta och sova. (Tåget till Stockholm går 06.15, jag går hemifrån 05.45 och går upp klockan 05.05) Oftast somnar jag inte om nätterna förrän två, tre, helt utmattad och vaknar lika utmattad. Jag kan inte somna tidigt, det är för mycket som snurrar i min skalle för att jag ska orka sova så jag tröttar ut kroppen tills den kollapsar.
Turligt nog släpar min vikarielön efter en månad. Med den betalar jag de 2500 kronor som tågkortet kostar, min hyra, mitt internet och pengar till telefonen. Mat är ingen idé att köpa, den blir ändå gammal i mitt kylskåp (fläskfilé kan få orangegrönt mögel). Men de nästkommande två månaderna kommer jag få 4000 kronor i lön eftersom chefen vägrar ge mig heltid, så jag kommer inte ha råd med mat. Han tycker jag ska gå på soc under tiden jag "utbildar" mig. Men jag vågar inte gå till soc, mina kompisar har aldrig fått pengar därifrån utan bara blivit förnedrade. Dessutom har jag pengar undanlagda på mitt sparkonto till körkortet som jag fått av pappa. Det känns inte lönt att gå igenom all förnedring för att få höra: använd dina sparpengar. Grejen är den bara, att jag måste ta körkort nu för att kunna arbeta sedan. Det är villkoret för arbetsledare.
Men om pengarna vore det enda skulle jag kunna sova. Pengar är pengar. Men min chef är elak, han vägrar ge mig ett anställningskontrakt, han hotar med uppsägning för att jag berättat för de andra anställda om kollektivavtal, LAS och semesterersättning. Jag är problem, jag är ju snabb i kassan men sämre i köket och pratar och tycker lite för mycket.
Som när vi skulle åka till Malmö på utbildning. BK arrangerade och min chef skulle betala resan. Några dagar innan får jag veta att vi ska åka Swebus ner. Åtta jävla timmar nattswebus. Vi kommer fram 07.00 efter 8 timmars resa och utbildningen börjar 08.00 EXAKT. Jag vill börja grina när jag får höra det. Jag går in på toaletten och skyller på pollenallergi när jag hör hur vi ska bo: I ETT RUM SOM SITTER IHOP. Jag ska bo i samma rum som min chef och hans fru (som också ska bli arbetsledare på samma jävla ställe), men ett eget rum i rummet. Det finns en dörr emellan.
Jag orkar inte det. Jag orkar inte. Men med hopp om semestrar, fast inkomst och ett jobb biter jag ihop går på swebusbussen klockan 23.50 och håller käft.
Malmöresan är för jävlig, hotellet är skabbigt, utbildningen handlar om att motivera folk att vända hamburgare, att facket är alltid skit och de människor som är där är hurtiga och pratar engagerat om säljtävlingar. Jag vet inte vad jag ska göra, vi får ingen lunch och min chef vägrar betala. Jag svälter. Jag får ingen kvällsmat. Jag svälter. Utom en kväll då jag köper pizza i Limhamn. Som tur är får vi förmiddags och eftermiddagsfika av BK.
Hela tiden är jag ensam. Jag känner mig ensam på utbildningen, jag vill inte utbyta artighetsfraser och prata säljtal. Jag vill inte prata med min chef som satt mig i detta hellhole. Och jag känner ingen i Malmö. Jag vet inte vad jag ska göra. Ensamheten tär, kombinerat med att jag svälter så växer det svarta hålet ännu mer. Jag har inte ens ett blodsocker som håller humöret upp litegrann. Frenetiskt väntar jag på att någon ska ringa eftersom jag inte har pengar på telefonen. Det är bara att härda ut tänker jag. Kursen är ju i alla fall lätt, konstruerad för idioter. Efter att helvetesdagarna är över så ligger min slutpoäng på 99%. En viss stolthet sprider sig. Jag slog min chef med hästlängder. Han fick göra omprov.
Medan jag sitter ut och röker och väntar på att mitt prov ska rättas så kommer det ut en tjej och börjar prata med mig. Hon är trevlig, inte på ett artigt sätt utan ett ärligt sätt. Vi pratar lite om kläder, klänningar och att jag samlar på 60-talsklänningar. Hon berättar att hennes mamma har en second hand-butik och att hon har en rosa klänning jag kan få om jag vill ha. Jag blir så överväldig, känslorna bara stormar och jag håller mig för att inte börja grina av tacksamhet för en normal konversation.
Jag får klänningen av henne innan jag åker hem. Den är mönstrad i rosa, orange och lila med en liten ståkrage. Krampaktigt håller jag i kassen och kramar om henne länge när kursen är slut. I kassen ligger mitt bevis på att omvärlden fortfarande betraktar mig som människa och inte som en vara som ska skeppas mellan småstan och Malmö.
Jag, min chef och hans fru sätter oss på centralen med våran packning. Jag har klänningen i famnen. Hur ska vi åka hem undrar jag. Med swebus svarar han nonchalant. Om åtta timmar går bussen. NATTBUSSEN.
Då brister det. Allt tålamod, all stolthet och allt mitt människovärde är slut. Jag börjar grina, jag grinar som i en hollywoodfilm. Sminket rinner, kroppen är okontrollerad och jag ställer till med en scen. Chefen skriker på mig samtidigt som han ber mig att förstå. Att förstå att han måste spara.
Jag vägrar förstå någonting. Snoret rinner från näsan och halsen är tjock av allt slem. Hulkanden är allt som kommer ut ur min strupe. Efter en stund går han iväg, kommer tillbaka med en sistaminuten-biljett och ber mig dra åt helvete. Eller hem i alla fall.
Jag har sådan arbetsmoral att jag går till jobbet på måndagen efteråt. Jag vet inte varför. Benen rör sig och jag följer med. Allting är rätt lugnt mellan mig och min chef, vi konverserar artigt och jag börjar prata mer och mer med hans fru.
Hon berättar sådana horrorstories att jag inte vet vad jag ska ta vägen. När hon kom hit från Iran kom min chef/hennes man och hämtade henne på flygplatsen, körde henne direkt till sitt hamburgerställe i Umeå och tvingade henne att arbeta direkt. Samma dag. Hon grät, hon skrek och nu förstod hon. Han var visst 50-någonting och hon är 27. Jag tror att äktenskapet var arrangerat mellan familjerna men jag vågar aldrig fråga rätt ut.
Hon söker kontakt med mig, hon behöver desperat någon att prata men jag orkar inte. Hon är för nära min chef, jag har inget medlidande att ge. Min chef har till och med sagt åt mig att jag inte längre får äta vilken hamburgare jag vill till lunch utan att det är viktigt att jag provar hela sortimentet. Inte ens maten får jag bestämma över.
En kväll stannar vi kvar för att lära oss skura maskinerna. Den dagen jobbar jag 08.00 till 06.00 tills nästföljande morgon. Vi glor lite slött på när svartjobbarna skurar hamburgermaskinerna under natten och jag börjar prata med en utav städarna. Snart spårar hela samtalet ur, efter han berättat om sitt hemland och gerillor och att han pluggar och svartarbetar, så börjar han fråga mig om min nationalitet, medborgarskap, om jag bor själv, har jag pojkvän, vad jobbar jag som. Jag välter stolen när jag kraftigt reser mig upp och går ut i rökrutan för att hyperventilera. ALDRIG ÄR JAG EN PERSON utan jag är objekt som ska utbildas, flyttas runt på, som får order om vilken mat jag ska äta och nu senast ses som ett medel för medborgarskap. En fitta på två ben. Eller inte ens det. Jag är armar på två ben med ett svenskt pass.
Några dagar innan helgen kallar chefen på mig.
"Ehum, det är så här att vi har ett problem. Jag skrev aldrig på lokalkontraktet, jag skakade bara hand med hyresvärden och nu vill han inte hyra ut lokalen. Du kan gå nu. Eller på fredag. Du är bara provanställd sörru."
Där står jag, allt som jag vill ska hända har hänt. Jag är fri, fri från chefen men utan lön. Fri att svälta ännu mer men utan målet om lön och semester. Som slutet på en rak utvecklingslinje neråt hamnar jag i fyllecell på lördagen och som straff får jag tillståndet att övningsköra indraget.
Jag sörjer i ett par dagar, sväljer stoltheten och börjar jobba i köket igen. De tar hand om mig, lyssnar på mina historier och ger mig en del tider. Tillbaka på ruta noll. Utan körkortstillstånd och körkortspengar.
Jag hör aldrig mer av chefen. Jag vet att han förlorade alla sin sparpengar från snabbmatsstället i Umeå. Den sparade miljonen spenderade han på arkitekt, köp av namn, advokater och annat franchaisebjäfs. På posten kommer ett intyg att jag inte blev sparkad utan att de var tvungna att säga upp anställningen på grund utav "organisatoriska skäl". Jag bara skrattar, med brevet kommer också intyget om att jag gått BK's Basic Management-kurs. Vilken ångest för ett diplom. Ett jävla diplom är allt jag får. Erfarenheten skulle säkert någon säga. Jag vet inte, jag skulle helst vara utan de här månaderna.
Något år senare är jag tillbaka i Stockholm, jag ska och se världens bästa band. Eller ja, det säger min polare i alla fall. Vi går av vid centralen, går på stan en stund och jag ber om att vi går förbi BK på plattan.
"Vaddå, vill du gå in och hälsa?"
"Nej, nej, nej, hellre dör jag, jag är bara nyfiken på vilka som jobbar kvar av mina gamla arbetskamrater. Alla sa ju att de skulle byta jobb."
Jag går förbi på långt avstånd, tillräckligt nära för att se kassaansikten men tar på luvan så ingen känner igen mig. Och då ser jag det. Jag ser vem som städar restaurangen. Städa restaurangen är det mest outbildade man kan göra, det är längst ner i hierarkin att städa toaletter och ta bort brickor ifrån borden. Det brukar oftast svartjobbarna och invandrarna som är helt utan svenskakunskaper få göra.
Min chef städar restaurangen. Jag tittar på honom där han går med huvudet nerböjt en bricka i varje hand. Metodiskt källsorterar han vad tonårsungdomar, taxichaufförer och andra snabbmatsgäster lämnat efter sig. Jag njuter av ögonblicket. Jag njuter av att se min chef längst ner. Och det känns ännu bättre i kroppen när jag ser att han inte har en arbetsledarskjorta utan en vanlig jävla medarbetartröja. Han blev inte ens arbetsledare, trots en miljon och allt sparande.
Det är ett fast jobb också. En till-vidare-anställning med semester och allt vad det innebär. Inte konstigt att jag var stolt. 18 år, tills vidare-anställning och egen lägenhet. Nu jävlar.
Jag kände mig lite oövervinnelig. Äntligen kunde jag lämna vikariehelvetet i storköket för ett riktigt jobb. Tanken var att jag ska bli arbetsledare på ett Burger King i någon småstad. Inte speciellt glammigt, jag visste att jag skulle lukta hamburgare och min roll skulle vara att lära folk att aldrig lägga mer än två tomatskivor på en Whopper. Men what to do, har man föräldrar som gav en taskigt utgångsläge så får man börja någonstans.
Jag hade lite dåliga känningar kring det här, men de trängde jag bort (jag blev intervjuad på McDonalds, är de verkligen seriösa? Vi har språksvårigheter, han fattar inte mig och jag hänger bara med till hälften. Ingen ordentlig provanställning, var är alla papper?). Jag pyntade lägenheten istället, köpte färg till fondväggen, tittade i IKEAkataloger och frågade pappa om man kunde bygga om klädkammaren.
Dagen kommer då jag ska börja. Jag jobbar min sista dag i storköket, det är trots allt är det lite trist att lämna mina arbetskamrater. De är så söta; en GI-bantade kock (som inte håller dieten mer än tre dagar), en annan kock i min ålder med killproblem och är världsmästare i skvaller, hon i serveringen med mammakomplex.
Eftersom det inte finns någon Burger King i min egna småstad sker utbildningen till arbetsledare i Stockholm. På Burger King på plattan. Det ska tydligen vara Sveriges stolthet, den största BK:n i Sverige. Det är också det Burger King där man måste ha UV-ljus på toaletten för att pundarna är överallt. Vi måste ta betalt för vattnet för att hålla pundarna borta och vi ska vägra växla deras enkronor när de rånat en parkeringsautomat.
Första dagen är allt fint. Titta på lokalerna, få en röd BK-tshirt och se informationsfilmer om hamburgare. Alla hälsar artigt och min chef verkar inte så efterbliven, nästan trevlig.
Det som följer de nästkommande veckorna är helvetet på jorden. Jag går ner tio kilo i vikt, slutar nästan helt äta och sova. (Tåget till Stockholm går 06.15, jag går hemifrån 05.45 och går upp klockan 05.05) Oftast somnar jag inte om nätterna förrän två, tre, helt utmattad och vaknar lika utmattad. Jag kan inte somna tidigt, det är för mycket som snurrar i min skalle för att jag ska orka sova så jag tröttar ut kroppen tills den kollapsar.
Turligt nog släpar min vikarielön efter en månad. Med den betalar jag de 2500 kronor som tågkortet kostar, min hyra, mitt internet och pengar till telefonen. Mat är ingen idé att köpa, den blir ändå gammal i mitt kylskåp (fläskfilé kan få orangegrönt mögel). Men de nästkommande två månaderna kommer jag få 4000 kronor i lön eftersom chefen vägrar ge mig heltid, så jag kommer inte ha råd med mat. Han tycker jag ska gå på soc under tiden jag "utbildar" mig. Men jag vågar inte gå till soc, mina kompisar har aldrig fått pengar därifrån utan bara blivit förnedrade. Dessutom har jag pengar undanlagda på mitt sparkonto till körkortet som jag fått av pappa. Det känns inte lönt att gå igenom all förnedring för att få höra: använd dina sparpengar. Grejen är den bara, att jag måste ta körkort nu för att kunna arbeta sedan. Det är villkoret för arbetsledare.
Men om pengarna vore det enda skulle jag kunna sova. Pengar är pengar. Men min chef är elak, han vägrar ge mig ett anställningskontrakt, han hotar med uppsägning för att jag berättat för de andra anställda om kollektivavtal, LAS och semesterersättning. Jag är problem, jag är ju snabb i kassan men sämre i köket och pratar och tycker lite för mycket.
Som när vi skulle åka till Malmö på utbildning. BK arrangerade och min chef skulle betala resan. Några dagar innan får jag veta att vi ska åka Swebus ner. Åtta jävla timmar nattswebus. Vi kommer fram 07.00 efter 8 timmars resa och utbildningen börjar 08.00 EXAKT. Jag vill börja grina när jag får höra det. Jag går in på toaletten och skyller på pollenallergi när jag hör hur vi ska bo: I ETT RUM SOM SITTER IHOP. Jag ska bo i samma rum som min chef och hans fru (som också ska bli arbetsledare på samma jävla ställe), men ett eget rum i rummet. Det finns en dörr emellan.
Jag orkar inte det. Jag orkar inte. Men med hopp om semestrar, fast inkomst och ett jobb biter jag ihop går på swebusbussen klockan 23.50 och håller käft.
Malmöresan är för jävlig, hotellet är skabbigt, utbildningen handlar om att motivera folk att vända hamburgare, att facket är alltid skit och de människor som är där är hurtiga och pratar engagerat om säljtävlingar. Jag vet inte vad jag ska göra, vi får ingen lunch och min chef vägrar betala. Jag svälter. Jag får ingen kvällsmat. Jag svälter. Utom en kväll då jag köper pizza i Limhamn. Som tur är får vi förmiddags och eftermiddagsfika av BK.
Hela tiden är jag ensam. Jag känner mig ensam på utbildningen, jag vill inte utbyta artighetsfraser och prata säljtal. Jag vill inte prata med min chef som satt mig i detta hellhole. Och jag känner ingen i Malmö. Jag vet inte vad jag ska göra. Ensamheten tär, kombinerat med att jag svälter så växer det svarta hålet ännu mer. Jag har inte ens ett blodsocker som håller humöret upp litegrann. Frenetiskt väntar jag på att någon ska ringa eftersom jag inte har pengar på telefonen. Det är bara att härda ut tänker jag. Kursen är ju i alla fall lätt, konstruerad för idioter. Efter att helvetesdagarna är över så ligger min slutpoäng på 99%. En viss stolthet sprider sig. Jag slog min chef med hästlängder. Han fick göra omprov.
Medan jag sitter ut och röker och väntar på att mitt prov ska rättas så kommer det ut en tjej och börjar prata med mig. Hon är trevlig, inte på ett artigt sätt utan ett ärligt sätt. Vi pratar lite om kläder, klänningar och att jag samlar på 60-talsklänningar. Hon berättar att hennes mamma har en second hand-butik och att hon har en rosa klänning jag kan få om jag vill ha. Jag blir så överväldig, känslorna bara stormar och jag håller mig för att inte börja grina av tacksamhet för en normal konversation.
Jag får klänningen av henne innan jag åker hem. Den är mönstrad i rosa, orange och lila med en liten ståkrage. Krampaktigt håller jag i kassen och kramar om henne länge när kursen är slut. I kassen ligger mitt bevis på att omvärlden fortfarande betraktar mig som människa och inte som en vara som ska skeppas mellan småstan och Malmö.
Jag, min chef och hans fru sätter oss på centralen med våran packning. Jag har klänningen i famnen. Hur ska vi åka hem undrar jag. Med swebus svarar han nonchalant. Om åtta timmar går bussen. NATTBUSSEN.
Då brister det. Allt tålamod, all stolthet och allt mitt människovärde är slut. Jag börjar grina, jag grinar som i en hollywoodfilm. Sminket rinner, kroppen är okontrollerad och jag ställer till med en scen. Chefen skriker på mig samtidigt som han ber mig att förstå. Att förstå att han måste spara.
Jag vägrar förstå någonting. Snoret rinner från näsan och halsen är tjock av allt slem. Hulkanden är allt som kommer ut ur min strupe. Efter en stund går han iväg, kommer tillbaka med en sistaminuten-biljett och ber mig dra åt helvete. Eller hem i alla fall.
Jag har sådan arbetsmoral att jag går till jobbet på måndagen efteråt. Jag vet inte varför. Benen rör sig och jag följer med. Allting är rätt lugnt mellan mig och min chef, vi konverserar artigt och jag börjar prata mer och mer med hans fru.
Hon berättar sådana horrorstories att jag inte vet vad jag ska ta vägen. När hon kom hit från Iran kom min chef/hennes man och hämtade henne på flygplatsen, körde henne direkt till sitt hamburgerställe i Umeå och tvingade henne att arbeta direkt. Samma dag. Hon grät, hon skrek och nu förstod hon. Han var visst 50-någonting och hon är 27. Jag tror att äktenskapet var arrangerat mellan familjerna men jag vågar aldrig fråga rätt ut.
Hon söker kontakt med mig, hon behöver desperat någon att prata men jag orkar inte. Hon är för nära min chef, jag har inget medlidande att ge. Min chef har till och med sagt åt mig att jag inte längre får äta vilken hamburgare jag vill till lunch utan att det är viktigt att jag provar hela sortimentet. Inte ens maten får jag bestämma över.
En kväll stannar vi kvar för att lära oss skura maskinerna. Den dagen jobbar jag 08.00 till 06.00 tills nästföljande morgon. Vi glor lite slött på när svartjobbarna skurar hamburgermaskinerna under natten och jag börjar prata med en utav städarna. Snart spårar hela samtalet ur, efter han berättat om sitt hemland och gerillor och att han pluggar och svartarbetar, så börjar han fråga mig om min nationalitet, medborgarskap, om jag bor själv, har jag pojkvän, vad jobbar jag som. Jag välter stolen när jag kraftigt reser mig upp och går ut i rökrutan för att hyperventilera. ALDRIG ÄR JAG EN PERSON utan jag är objekt som ska utbildas, flyttas runt på, som får order om vilken mat jag ska äta och nu senast ses som ett medel för medborgarskap. En fitta på två ben. Eller inte ens det. Jag är armar på två ben med ett svenskt pass.
Några dagar innan helgen kallar chefen på mig.
"Ehum, det är så här att vi har ett problem. Jag skrev aldrig på lokalkontraktet, jag skakade bara hand med hyresvärden och nu vill han inte hyra ut lokalen. Du kan gå nu. Eller på fredag. Du är bara provanställd sörru."
Där står jag, allt som jag vill ska hända har hänt. Jag är fri, fri från chefen men utan lön. Fri att svälta ännu mer men utan målet om lön och semester. Som slutet på en rak utvecklingslinje neråt hamnar jag i fyllecell på lördagen och som straff får jag tillståndet att övningsköra indraget.
Jag sörjer i ett par dagar, sväljer stoltheten och börjar jobba i köket igen. De tar hand om mig, lyssnar på mina historier och ger mig en del tider. Tillbaka på ruta noll. Utan körkortstillstånd och körkortspengar.
Jag hör aldrig mer av chefen. Jag vet att han förlorade alla sin sparpengar från snabbmatsstället i Umeå. Den sparade miljonen spenderade han på arkitekt, köp av namn, advokater och annat franchaisebjäfs. På posten kommer ett intyg att jag inte blev sparkad utan att de var tvungna att säga upp anställningen på grund utav "organisatoriska skäl". Jag bara skrattar, med brevet kommer också intyget om att jag gått BK's Basic Management-kurs. Vilken ångest för ett diplom. Ett jävla diplom är allt jag får. Erfarenheten skulle säkert någon säga. Jag vet inte, jag skulle helst vara utan de här månaderna.
Något år senare är jag tillbaka i Stockholm, jag ska och se världens bästa band. Eller ja, det säger min polare i alla fall. Vi går av vid centralen, går på stan en stund och jag ber om att vi går förbi BK på plattan.
"Vaddå, vill du gå in och hälsa?"
"Nej, nej, nej, hellre dör jag, jag är bara nyfiken på vilka som jobbar kvar av mina gamla arbetskamrater. Alla sa ju att de skulle byta jobb."
Jag går förbi på långt avstånd, tillräckligt nära för att se kassaansikten men tar på luvan så ingen känner igen mig. Och då ser jag det. Jag ser vem som städar restaurangen. Städa restaurangen är det mest outbildade man kan göra, det är längst ner i hierarkin att städa toaletter och ta bort brickor ifrån borden. Det brukar oftast svartjobbarna och invandrarna som är helt utan svenskakunskaper få göra.
Min chef städar restaurangen. Jag tittar på honom där han går med huvudet nerböjt en bricka i varje hand. Metodiskt källsorterar han vad tonårsungdomar, taxichaufförer och andra snabbmatsgäster lämnat efter sig. Jag njuter av ögonblicket. Jag njuter av att se min chef längst ner. Och det känns ännu bättre i kroppen när jag ser att han inte har en arbetsledarskjorta utan en vanlig jävla medarbetartröja. Han blev inte ens arbetsledare, trots en miljon och allt sparande.
torsdag 15 maj 2008
Tyst unge - Jesus hade det värre.
Våran lönesättning kommer från att kvinnors lön historiskt ansetts vara ett komplement till mannen. Lönesättningen kretsar kring att man är två om man ska ha barn. Ensamstående mammor gör sig icke besvär. Eller ensamstående mamma är mycket besvär, men inte för de som borde besväras.
Fina ord om jämställdhet och lika lön för lika arbete inte syns i lönekuvertet. Orden omvandlas aldrig till kronor. Insändarna blir aldrig reella lönepåslag. Demonstrationerna och slagorden studsar mellan stadens väggar och på lönekontot ekar det fortfarande tomt.
1993 var året då Billy Butt dömdes för våldtäkt, de första friskolorna startas, snygging Audrey Hepburn avled. Och året då kommunal tar beslutet som kommer att påverka flera 100 000-tals kvinnor. Beslutet tas inte utan strid, men förbundsledningen är hård och driver linjen skoningslöst och sockrar med löften om höjda löner. Det beslut som tas är det om individuell lön. Kommunal tar själva beslutet att på sikt bli en försäkringsförening och de försvagar själva kollektivavtalet. 1993 är början på något som beskrivs av förbundsledningen som en framgång. Det är året då tanken, lika lön för lika arbete överges till förmån för: den med högst arbetsmoral tjänar en femhundring.
Systemet med tarifflön (dvs. A antal år med utbildning X gav dig Y kronor) och lönetrappor ansågs begränsa individer och förhindra utvecklingen i offentlig sektor. Kommunalledningen sneglade på tjänstemännens löneutvecklig som var högre, och de, de hade minsann individuell lön.
Konsekvenserna av individuell lön är så jävla många att det är en hel roman. Men, för att komma tillbaka till den individuella lönen och den ensamma mamman. Vård och omsorgsanställda är ungefär 12 % av arbetsmarknaden och genom diverse scb-databasjämförelser och miniräknarexercis så hamnar månadslönen (det är inte hugget i sten, men det är inte mycket som skiljer. Och örena gör ändå ingen skillnad för historien.) på lite mer än 10 000 spänn 1993. Hela den offentliga sektorn lever mer eller mindre på tvåsamheten och att det finns en "karl i huset" som drar in pengar. 10 000 är löjligt lite pengar.
Den offentliga lönesättningen härstammar ju från idén om att en kvinnas arbete inte ska försörja en hel familj utan endast är en kompletterande inkomst. Män försörjer, kvinnor, ja, ehum, deras arbete är ju egentligen i hemmet. Men, vad händer då ensamma mammor försöker leva på en kompletterande inkomst? Vad gör de? Hur ser de till att alla ens älskade snorjärschar därhemma har termobrallor och ordentliga jackor när vintern kommer?
Det finns massa knep; skaffa symaskin, second hand, sno, köpa tillsammans, ärva, äta falukorv en vecka. Men det var ju inte det som texten skulle handla om utan det här är ju en crash course i "varför individuell lön är kvinno & klasshat och hur ensamma morsor överlever". Sytips är inte min avdelning.
Det den individuella lönen gjorde med våran ensamstående morsa är att ge henne sämre löneutveckling förutsatt att hon inte haft osis blivit varslad och fått en vikarieanställning. För har hon fått en vikarieanställning är hon i deep shit (hej då löneutveckling hej inflationen äter upp min lön), då är det dags att be en bön om att kommunen inte orkar införa individuell lön. Annars ser hennes löneförhandling ut såhär: först får de fast anställda lön, sedan kommer de månadsanställda och det som blir kvar ges till timmisarna. Timmisarnas förhandlingsutrymme är inte speciellt stort (i de få fall det existerar) och ligger någonstans i nedre botten av lägsta nivåerna i kollektivavtalet.
I stort kan man säga att lönen fördelas något i stil med: Sveriges kommun & landsting slöförhandlar lite med Kommunal, slänger på ett par procent och ger kommunerna fria tyglar att individuellt lönesätta. I kommunen lägger tjänstemännen fram en budget som lata fritidspolitiker som får 500 spänn per möte klubbar igenom. Fördelningen mellan enheter, stadsdelar och yrkesgrupper är snårig och svår, men spikas. På enheterna kallar chefen till lönesamtal, sätter lön på folk efter prestation (läs: asskissing) (det är sällan lönen förhandlas, utan folk "får" en lön, ), efter det kallar hon in de månadsanställda och ger dem beskedet vilken lön de fick och det som blir över är timmisarnas.
Så våran ensamma mamma jobbar alla röda dagar, all obekväm arbetstid som går. Det gäller att jaga de extra kronor som finns. Men barn går inte i skolan på söndagar eller på påsken. Då är de hemma och ska tas om hand av en mamma som helst ska baka bullar jämt och när degen jäser så leker hon häst med ungarna i köket, sedan ska hon ju vara lagom attraktiv också men inte ha för många karlar eftersom man vet ju att det kan ju skada barnen något så oerhört. Det blir ju ingen bullmamma.
När ensam mamma kommer hem är hon skittrött, vill bara sparka av sig skorna och dra täcket över huvudet. Men det gör hon inte utan hon lagar snabbmat (sådan där mat som det skulle räcka med blotta åsynen för Anna Skipper så skulle hon få hjärtinfarkt) och förhör på engelska glosorna medan hon lägger in tvätten i tvättmaskinen.
Det finns dock ett datum varje månad då allt är skit och exakt 00.00 så vänder allting. Då får hon luft under vingarna och livet känns lite bättre än dagen innan. Nu tror ni ju såklart att jag menar att våran ensamstående mamma längtar efter lönen. Nä. Det gör hon inte. Såklart hon vill ha lönen. Men det här sker innan lönen vare sig utbetalning sker den 25: e eller den 27: e.
Ledtråd: Den 19: e är datumet då allting känns hemskt. Osten är bara en kant, Oboyen är slut och det är imorgon hon har beställt klipptid (Oj, vad hon längtar till de nya slingorna i håret!). Den 20: e är datumet som allting känns bättre och butikerna fylls med flera ensamstående mammor. Barnkläder tar slut, alla termobrallor på reastället töms och de ensamma mammorna fyller matvarukassarna på lågprismataffärn.
Du har väl kommit på det nu va? Det är barnbidraget såklart! Barnbidraget vars enda funktion är att se till att ensamma mammor och deras barn inte svälter veckan innan löning. Staten betalar gladeligen ett par hundralappar för varje unge hellre än att ha hela högen av ensamstående morsor som man ger icke-överlevnadsbaralöner drällandes på soc. Det är ingen slump att barnbidraget betalas ut när det är en vecka kvar till lön. Hellre barn som äter dålig mat i tre dagar innan den 20:e än en ensamstående morsa med tre barn som svälter i fyra dagar innan den 27:e. Barnbidraget är en åtgärd är att göra de låga lönerna lite osynligare och gömma vilka som betalar välfärden (med både kropp och oro) bakom att "välfärden ger tillbaka".
Efter den 20: e så behöver vår ensamma mamma bara vänta fem dagar på att få underhållet (ja, det heter så, man får UNDERHÅLL av han som var med och tillverkade ungarna men bara tar ansvar varannan helg). I underhåll får man 1075 eller något sådant (det har ändrats rätt nyligen till en högre summa efter att stått still sedan 1988. Nittonhundrafuckingåttioåtta). Det ska ensamma mamma se till att sköta barnens underhåll med underhållsbidraget. Barn är ting. Ting som ska underhållas med en peng som den ensamma mamman får (helt sjukt, vaddå får!? Får är djur som bor på gotland och säger bäääää. Underhållsbidrag ska man ha/casha in med en yxa i dörren och fjorton hitmans med motorsågar om så krävs).
En månad, ett barn, lite över tusenlappen. Man kan säga att ett barn på 90-talet var en omkostnad av 2000 i månaden om både föräldrarna betala lika mycket. 24 000 om året. 432 000 på 18 år. Annars brukar det räknas i andra undersökningar att en sådan där hopplöst älskvärd ungdomsligist kostar en mille att uppfostra, hålla mätt och klä i annat än hemmafärgade batiktröjor.
Så: 432 000/2 = 216 000 betalar den ensamstående pappan om barnen inte bor hos honom. En femtedel av barnet omkostnader betalar han. Om han nu ens betalar den där tusenlappen och lite till. Är pappan låginkomsttagare så kan det bli så att han bara behövee betala hälften dvs. i slutändan kunde det vara så att pappan endast betalar en tiondel av vad ett barn kostar.
Staten går in och städar efter mannen och fyller i med pengar där det saknas och kvar står den ensamma morsan med tre femtedelar att betala. Men där, där går inte staten betalar något alls!
Förutom bostadsbidrag då. Fast det ska ensamma mamman betala tillbaka om hon skulle råka tjäna en tusenlapp för mycket.
Så ensamma mammor får barnbidrag för att deras låga lön ska osynliggöras, de betalar tre femtedelar av ungen (läs: miljonen på ben) på sin 10 000 spänns lön och tack vare den individuella lönen har hon sämre löneutvecklig, och om hon skulle få ett stort lönelyft (yeah, right, flyger grisar?) eller jobba lite för mycket för att få ekonomin att gå ihop blir hon återbetalningsskyldig för bostadsbidraget. Allt medan mannen och statens oheliga allians gör att den frånskilda pappan får loss pengar till att köpa allting han vill ha på teknikmagasinet. Ensamma mammor betalar välfärden men folk vill avkräva henne en tacksamhet efter som hon får (bäääää!) bidrag när det egentligen är vad hon borde haft i lön och lika mycket till.
Bidrag är ett sätt för staten/den offentliga sektorn att hålla löner nere och ensamma morsor på mattan. Genom att höja bidragen så att de precis överlever behöver de aldrig hantera de problem som låga löner skapar. Och skulle ensamma mamman jobba mer så "sänks" hennes lön eftersom bidragen dras in. Plus minus noll i kassan.
Hej världens mest jämställda land liksom. Ge mig ett bidrag.
Intressant? Länkar:
Världens ballaste tant förklarar varför barnbidragets finns och hur det resonerades omkring det. Hon skriver för övrigt om massa fina arbetarrörelseminnen. Den som inte läser är våldtäktsman!
Krönika i kommunalarbetaren: Du är värd individuell lön!
Kommunalarbetaren erkänner att individuella löner inte gett högre lön
Idiot som vill tillbaka till det gamla systemet med skattelättnader
En till som borde skickas på omskolningsläger
Fina ord om jämställdhet och lika lön för lika arbete inte syns i lönekuvertet. Orden omvandlas aldrig till kronor. Insändarna blir aldrig reella lönepåslag. Demonstrationerna och slagorden studsar mellan stadens väggar och på lönekontot ekar det fortfarande tomt.
1993 var året då Billy Butt dömdes för våldtäkt, de första friskolorna startas, snygging Audrey Hepburn avled. Och året då kommunal tar beslutet som kommer att påverka flera 100 000-tals kvinnor. Beslutet tas inte utan strid, men förbundsledningen är hård och driver linjen skoningslöst och sockrar med löften om höjda löner. Det beslut som tas är det om individuell lön. Kommunal tar själva beslutet att på sikt bli en försäkringsförening och de försvagar själva kollektivavtalet. 1993 är början på något som beskrivs av förbundsledningen som en framgång. Det är året då tanken, lika lön för lika arbete överges till förmån för: den med högst arbetsmoral tjänar en femhundring.
Systemet med tarifflön (dvs. A antal år med utbildning X gav dig Y kronor) och lönetrappor ansågs begränsa individer och förhindra utvecklingen i offentlig sektor. Kommunalledningen sneglade på tjänstemännens löneutvecklig som var högre, och de, de hade minsann individuell lön.
Konsekvenserna av individuell lön är så jävla många att det är en hel roman. Men, för att komma tillbaka till den individuella lönen och den ensamma mamman. Vård och omsorgsanställda är ungefär 12 % av arbetsmarknaden och genom diverse scb-databasjämförelser och miniräknarexercis så hamnar månadslönen (det är inte hugget i sten, men det är inte mycket som skiljer. Och örena gör ändå ingen skillnad för historien.) på lite mer än 10 000 spänn 1993. Hela den offentliga sektorn lever mer eller mindre på tvåsamheten och att det finns en "karl i huset" som drar in pengar. 10 000 är löjligt lite pengar.
Den offentliga lönesättningen härstammar ju från idén om att en kvinnas arbete inte ska försörja en hel familj utan endast är en kompletterande inkomst. Män försörjer, kvinnor, ja, ehum, deras arbete är ju egentligen i hemmet. Men, vad händer då ensamma mammor försöker leva på en kompletterande inkomst? Vad gör de? Hur ser de till att alla ens älskade snorjärschar därhemma har termobrallor och ordentliga jackor när vintern kommer?
Det finns massa knep; skaffa symaskin, second hand, sno, köpa tillsammans, ärva, äta falukorv en vecka. Men det var ju inte det som texten skulle handla om utan det här är ju en crash course i "varför individuell lön är kvinno & klasshat och hur ensamma morsor överlever". Sytips är inte min avdelning.
Det den individuella lönen gjorde med våran ensamstående morsa är att ge henne sämre löneutveckling förutsatt att hon inte haft osis blivit varslad och fått en vikarieanställning. För har hon fått en vikarieanställning är hon i deep shit (hej då löneutveckling hej inflationen äter upp min lön), då är det dags att be en bön om att kommunen inte orkar införa individuell lön. Annars ser hennes löneförhandling ut såhär: först får de fast anställda lön, sedan kommer de månadsanställda och det som blir kvar ges till timmisarna. Timmisarnas förhandlingsutrymme är inte speciellt stort (i de få fall det existerar) och ligger någonstans i nedre botten av lägsta nivåerna i kollektivavtalet.
I stort kan man säga att lönen fördelas något i stil med: Sveriges kommun & landsting slöförhandlar lite med Kommunal, slänger på ett par procent och ger kommunerna fria tyglar att individuellt lönesätta. I kommunen lägger tjänstemännen fram en budget som lata fritidspolitiker som får 500 spänn per möte klubbar igenom. Fördelningen mellan enheter, stadsdelar och yrkesgrupper är snårig och svår, men spikas. På enheterna kallar chefen till lönesamtal, sätter lön på folk efter prestation (läs: asskissing) (det är sällan lönen förhandlas, utan folk "får" en lön, ), efter det kallar hon in de månadsanställda och ger dem beskedet vilken lön de fick och det som blir över är timmisarnas.
Så våran ensamma mamma jobbar alla röda dagar, all obekväm arbetstid som går. Det gäller att jaga de extra kronor som finns. Men barn går inte i skolan på söndagar eller på påsken. Då är de hemma och ska tas om hand av en mamma som helst ska baka bullar jämt och när degen jäser så leker hon häst med ungarna i köket, sedan ska hon ju vara lagom attraktiv också men inte ha för många karlar eftersom man vet ju att det kan ju skada barnen något så oerhört. Det blir ju ingen bullmamma.
När ensam mamma kommer hem är hon skittrött, vill bara sparka av sig skorna och dra täcket över huvudet. Men det gör hon inte utan hon lagar snabbmat (sådan där mat som det skulle räcka med blotta åsynen för Anna Skipper så skulle hon få hjärtinfarkt) och förhör på engelska glosorna medan hon lägger in tvätten i tvättmaskinen.
Det finns dock ett datum varje månad då allt är skit och exakt 00.00 så vänder allting. Då får hon luft under vingarna och livet känns lite bättre än dagen innan. Nu tror ni ju såklart att jag menar att våran ensamstående mamma längtar efter lönen. Nä. Det gör hon inte. Såklart hon vill ha lönen. Men det här sker innan lönen vare sig utbetalning sker den 25: e eller den 27: e.
Ledtråd: Den 19: e är datumet då allting känns hemskt. Osten är bara en kant, Oboyen är slut och det är imorgon hon har beställt klipptid (Oj, vad hon längtar till de nya slingorna i håret!). Den 20: e är datumet som allting känns bättre och butikerna fylls med flera ensamstående mammor. Barnkläder tar slut, alla termobrallor på reastället töms och de ensamma mammorna fyller matvarukassarna på lågprismataffärn.
Du har väl kommit på det nu va? Det är barnbidraget såklart! Barnbidraget vars enda funktion är att se till att ensamma mammor och deras barn inte svälter veckan innan löning. Staten betalar gladeligen ett par hundralappar för varje unge hellre än att ha hela högen av ensamstående morsor som man ger icke-överlevnadsbaralöner drällandes på soc. Det är ingen slump att barnbidraget betalas ut när det är en vecka kvar till lön. Hellre barn som äter dålig mat i tre dagar innan den 20:e än en ensamstående morsa med tre barn som svälter i fyra dagar innan den 27:e. Barnbidraget är en åtgärd är att göra de låga lönerna lite osynligare och gömma vilka som betalar välfärden (med både kropp och oro) bakom att "välfärden ger tillbaka".
Efter den 20: e så behöver vår ensamma mamma bara vänta fem dagar på att få underhållet (ja, det heter så, man får UNDERHÅLL av han som var med och tillverkade ungarna men bara tar ansvar varannan helg). I underhåll får man 1075 eller något sådant (det har ändrats rätt nyligen till en högre summa efter att stått still sedan 1988. Nittonhundrafuckingåttioåtta). Det ska ensamma mamma se till att sköta barnens underhåll med underhållsbidraget. Barn är ting. Ting som ska underhållas med en peng som den ensamma mamman får (helt sjukt, vaddå får!? Får är djur som bor på gotland och säger bäääää. Underhållsbidrag ska man ha/casha in med en yxa i dörren och fjorton hitmans med motorsågar om så krävs).
En månad, ett barn, lite över tusenlappen. Man kan säga att ett barn på 90-talet var en omkostnad av 2000 i månaden om både föräldrarna betala lika mycket. 24 000 om året. 432 000 på 18 år. Annars brukar det räknas i andra undersökningar att en sådan där hopplöst älskvärd ungdomsligist kostar en mille att uppfostra, hålla mätt och klä i annat än hemmafärgade batiktröjor.
Så: 432 000/2 = 216 000 betalar den ensamstående pappan om barnen inte bor hos honom. En femtedel av barnet omkostnader betalar han. Om han nu ens betalar den där tusenlappen och lite till. Är pappan låginkomsttagare så kan det bli så att han bara behövee betala hälften dvs. i slutändan kunde det vara så att pappan endast betalar en tiondel av vad ett barn kostar.
Staten går in och städar efter mannen och fyller i med pengar där det saknas och kvar står den ensamma morsan med tre femtedelar att betala. Men där, där går inte staten betalar något alls!
Förutom bostadsbidrag då. Fast det ska ensamma mamman betala tillbaka om hon skulle råka tjäna en tusenlapp för mycket.
Så ensamma mammor får barnbidrag för att deras låga lön ska osynliggöras, de betalar tre femtedelar av ungen (läs: miljonen på ben) på sin 10 000 spänns lön och tack vare den individuella lönen har hon sämre löneutvecklig, och om hon skulle få ett stort lönelyft (yeah, right, flyger grisar?) eller jobba lite för mycket för att få ekonomin att gå ihop blir hon återbetalningsskyldig för bostadsbidraget. Allt medan mannen och statens oheliga allians gör att den frånskilda pappan får loss pengar till att köpa allting han vill ha på teknikmagasinet. Ensamma mammor betalar välfärden men folk vill avkräva henne en tacksamhet efter som hon får (bäääää!) bidrag när det egentligen är vad hon borde haft i lön och lika mycket till.
Bidrag är ett sätt för staten/den offentliga sektorn att hålla löner nere och ensamma morsor på mattan. Genom att höja bidragen så att de precis överlever behöver de aldrig hantera de problem som låga löner skapar. Och skulle ensamma mamman jobba mer så "sänks" hennes lön eftersom bidragen dras in. Plus minus noll i kassan.
Hej världens mest jämställda land liksom. Ge mig ett bidrag.
Intressant? Länkar:
Världens ballaste tant förklarar varför barnbidragets finns och hur det resonerades omkring det. Hon skriver för övrigt om massa fina arbetarrörelseminnen. Den som inte läser är våldtäktsman!
Krönika i kommunalarbetaren: Du är värd individuell lön!
Kommunalarbetaren erkänner att individuella löner inte gett högre lön
Idiot som vill tillbaka till det gamla systemet med skattelättnader
En till som borde skickas på omskolningsläger
måndag 12 maj 2008
Hellre en gaffel i frontalloben än APT igen
Idag var det APT (ArbetsPlatsTräff), eftersom chefens chef var där fick vi wienerbröd istället för torra chokladsnittar. Massor med kaffe hade kokats och chefens chef tog alla i hand och talade riktig Lindingöstockholmska. Hon hade en randig skjorta i pastellfärger, kostymbyxor och loafers. Det vill säga hon såg ut som förra årets Lindexkollektion.
Med på ett hörn var också det fackliga ombudet från Kommunal. Hon presenterade sig aldrig utan nämnde det bara käckt i förbifarten. Jag satt mest och funderade på om hon kunde sjunga, om det fanns en urtyp för en dansbandssångare så var hon garanterat den. Utväxt blodering, gles lugg, djupt urringd skjorta och log falskt från öra till öra. Lite lik hon som vann melodifestivalen-charlotte.
Det humoristiska var dock att min chef såg ut som hon hade sålt smöret och tappat pengarna. Hon såg undergiven ut, rädd för att bli utvärderad, rädd för att säga fel. Jag log medans jag tog kaffe ur den blommiga pumptermosen. Det här kunde bli kul.
Mötet var en parodi i sig, ingen sa vad de egentligen tyckte utan allting blev ett sammelsurium av: vi är här för vårdtagarnas skull, etik är jätteviktigt på jobbet, jaaaa, vi ska alla hjälpas åt, vi ska inte snacka skit om varandra - vi pratar med varandra om vi har problem, rutiner är jättekul och det är verkligen fint när de där två fiolspelarna kommer hit (jamen tjena, den allmänna åsikten är ju: släpp katten). Vi diskuterade aldrig det orimlig schemat och att personalen är osams för att en sjuksköterska och några ur personalen är rasister och för att våra chef's talang som chef består endast i att skapa konflikter. Hennes schemaläggning skriker: deltidare mot heltid: den som först har magsår vinner!
Efter två wienerbröd och tre koppar kaffe mår jag lite illa. Stolen börjar bli obekväm, jag gäspar och skramlar lite med koppen som för att säga: HÅLL KÄFTEN JAG VILL GÅ HEM. Men istället pratar någon om beställning knäckebröd.
När vi äntligen får gå dröjer jag mig kvar. Jag är nyfiken på dansbandssångaren, det ryktas om att det finns vettiga anställda fackombud. Tänk om hon är en sådan, då måste ju hon och jag prata lite. Tänk om hon har några roliga lagparagrafer på lut som man kan svänga sig med.
Medan jag väntar på att hon ska gulla klart med chefens chef så tjuvlyssnar jag med elefantörat och byter om. Jag hör snuttar, delar och citat. Men det räcker, jag fattar, det fackliga ombudet är inget fackligt ombud.
Först pratar dem om ditten och datten. Himla fint väder och ja mina barn gillar ju att, hur länge har du jobbat här och hur drivs du med att sitta på stadsdelskontoret. Gulligull, lullilull, pussochkramkalas.
"Innan jag blev fackligt ombud så var jag ju undersköterska. Jag har ju min fasta tjänst på Trädgårdsgatan, men dit kommer man ju aldrig återvända. Det känns så himla långt bort, som att det skulle vara att byta ner sig, man har ju utvecklats så mycket personligt sedan jag bytte jobb. Nu fokuserar jag på andra saker..."
[Jättelång utläggning från chefens chef om hur trevligt facket är och att de sammarbetar så fint]
"Jag söker ju jobb som chef nu, jag tror verkligen att det är något som skulle passa mig. Problemet är ju att jag inte har mina kunskaper om personalhantering på papper, inga dokument liksom. Men man har ju lärt sig en massa som fackligt ombud, att ta folk å så va. Det som gäller ju nu att ha kontakter så att man får chansen, att folk (läs: cheferna) verkligen lär känna en."
[Chefens chef om Chefsskapets utmaningar, att verksamheten måste ta hand om sina kompetenser. Sakta glider samtalsämnet in på hur FIIIIIIIIIIIIIIIIIIINT allt är på min arbetsplats.]
Min chef: Jaaaa, jag är så stolta över dem (läs: de korkade vårdarna som jag betalar icke-löner) att de håller sams och samarbetar. Verkligen duktigt av dem. Det är en ny stämning här. Så himla härligt!
Innan jag smiter ut så tänker jag: Gud, vad de där tre kittlar mina kräkreflexer.
(Sensmoral för dig med chefsambitioner:
1. Behandla vårdpersonalen som mellanstadieelever.
2. Facket kämpar inte för dig, utan se din fackavgift som en investering som också kräver tid. Fackavgiften och din tid lägger grunden för ett glassigt ombudsmannajobb på bekväma tider.
3. Prata ALDRIG med kommunalare mer än du pratar med chefen.
4. Ha arbetsmoral, en riktig ombudsmannaaspirant går inte till jobbet för att kunna betala räkningarna utan för att du känner att vården är ett kall, du gillar att jobba med människor, du tror att du kan ge det där lilla extra.
5. Förakta allt som du kommer från, börja med yoga, GI och lyssna på Enya/apotekets avslappningsband med valsång.
Sensmoral för resten:
1. Kommunal är skit.
2. Övertala någon annan att gå på APT-mötena i fortsättningen och baka kakor på avdelning. Istället för tristess så skaffar dig några pluspoäng som kan vara bra att ha när du försover dig nästa gång.)
Med på ett hörn var också det fackliga ombudet från Kommunal. Hon presenterade sig aldrig utan nämnde det bara käckt i förbifarten. Jag satt mest och funderade på om hon kunde sjunga, om det fanns en urtyp för en dansbandssångare så var hon garanterat den. Utväxt blodering, gles lugg, djupt urringd skjorta och log falskt från öra till öra. Lite lik hon som vann melodifestivalen-charlotte.
Det humoristiska var dock att min chef såg ut som hon hade sålt smöret och tappat pengarna. Hon såg undergiven ut, rädd för att bli utvärderad, rädd för att säga fel. Jag log medans jag tog kaffe ur den blommiga pumptermosen. Det här kunde bli kul.
Mötet var en parodi i sig, ingen sa vad de egentligen tyckte utan allting blev ett sammelsurium av: vi är här för vårdtagarnas skull, etik är jätteviktigt på jobbet, jaaaa, vi ska alla hjälpas åt, vi ska inte snacka skit om varandra - vi pratar med varandra om vi har problem, rutiner är jättekul och det är verkligen fint när de där två fiolspelarna kommer hit (jamen tjena, den allmänna åsikten är ju: släpp katten). Vi diskuterade aldrig det orimlig schemat och att personalen är osams för att en sjuksköterska och några ur personalen är rasister och för att våra chef's talang som chef består endast i att skapa konflikter. Hennes schemaläggning skriker: deltidare mot heltid: den som först har magsår vinner!
Efter två wienerbröd och tre koppar kaffe mår jag lite illa. Stolen börjar bli obekväm, jag gäspar och skramlar lite med koppen som för att säga: HÅLL KÄFTEN JAG VILL GÅ HEM. Men istället pratar någon om beställning knäckebröd.
När vi äntligen får gå dröjer jag mig kvar. Jag är nyfiken på dansbandssångaren, det ryktas om att det finns vettiga anställda fackombud. Tänk om hon är en sådan, då måste ju hon och jag prata lite. Tänk om hon har några roliga lagparagrafer på lut som man kan svänga sig med.
Medan jag väntar på att hon ska gulla klart med chefens chef så tjuvlyssnar jag med elefantörat och byter om. Jag hör snuttar, delar och citat. Men det räcker, jag fattar, det fackliga ombudet är inget fackligt ombud.
Först pratar dem om ditten och datten. Himla fint väder och ja mina barn gillar ju att, hur länge har du jobbat här och hur drivs du med att sitta på stadsdelskontoret. Gulligull, lullilull, pussochkramkalas.
"Innan jag blev fackligt ombud så var jag ju undersköterska. Jag har ju min fasta tjänst på Trädgårdsgatan, men dit kommer man ju aldrig återvända. Det känns så himla långt bort, som att det skulle vara att byta ner sig, man har ju utvecklats så mycket personligt sedan jag bytte jobb. Nu fokuserar jag på andra saker..."
[Jättelång utläggning från chefens chef om hur trevligt facket är och att de sammarbetar så fint]
"Jag söker ju jobb som chef nu, jag tror verkligen att det är något som skulle passa mig. Problemet är ju att jag inte har mina kunskaper om personalhantering på papper, inga dokument liksom. Men man har ju lärt sig en massa som fackligt ombud, att ta folk å så va. Det som gäller ju nu att ha kontakter så att man får chansen, att folk (läs: cheferna) verkligen lär känna en."
[Chefens chef om Chefsskapets utmaningar, att verksamheten måste ta hand om sina kompetenser. Sakta glider samtalsämnet in på hur FIIIIIIIIIIIIIIIIIIINT allt är på min arbetsplats.]
Min chef: Jaaaa, jag är så stolta över dem (läs: de korkade vårdarna som jag betalar icke-löner) att de håller sams och samarbetar. Verkligen duktigt av dem. Det är en ny stämning här. Så himla härligt!
Innan jag smiter ut så tänker jag: Gud, vad de där tre kittlar mina kräkreflexer.
(Sensmoral för dig med chefsambitioner:
1. Behandla vårdpersonalen som mellanstadieelever.
2. Facket kämpar inte för dig, utan se din fackavgift som en investering som också kräver tid. Fackavgiften och din tid lägger grunden för ett glassigt ombudsmannajobb på bekväma tider.
3. Prata ALDRIG med kommunalare mer än du pratar med chefen.
4. Ha arbetsmoral, en riktig ombudsmannaaspirant går inte till jobbet för att kunna betala räkningarna utan för att du känner att vården är ett kall, du gillar att jobba med människor, du tror att du kan ge det där lilla extra.
5. Förakta allt som du kommer från, börja med yoga, GI och lyssna på Enya/apotekets avslappningsband med valsång.
Sensmoral för resten:
1. Kommunal är skit.
2. Övertala någon annan att gå på APT-mötena i fortsättningen och baka kakor på avdelning. Istället för tristess så skaffar dig några pluspoäng som kan vara bra att ha när du försover dig nästa gång.)
lördag 10 maj 2008
Att tafsa är att våldta. Om bara för en sekund.
Jag står och lyssnar på musik, full wolym på en fullpackad buss. Om en hållplats ska jag av. Han stiger på och efter en stund ställer han sig bakom mig. Jag ser honom inte, jag känner bara en ölmage i ryggen, en andedräkt i nacken och en hand på rumpan.
Min kropp stelnar och jag fryser till is. Vem vem vem vem vem tar på mig. Vem rör mig?! Jag mår illa, jag svettas, jag får panik. Allt i samma sekund. Vem vem vem vem vem tar på mig? Vem är andedräkten som luktar surt och vem tillhör kroppen som har ölmage och luktar billig cologne?
Men jag säger ingenting. Inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag vågar knappt andas, i mitt huvud maler: vad händer vad händer vad händer.
Jag vänder mig inte om men går några steg bort. Jag rationaliserar: det var någon som råkade stöta emot mig när bussen startade, jag stod ju ganska långt fram. Inte tafsade någon på mig. Nä, det tror jag inte. Det är ju så mycket folk på bussen. Olyckshändelse, olyckshändelse. Varför skulle dem tafsa på mig? Näe, det var bara en olyckshändelse. Sluta nu. Lyssna på musiken.
Det händer en gång till, ölmagen i ryggen, andedräkten i nacken och handen på rumpan. Men jag känner bara rädslan. Rädd rädd rädd, han tar på mig, han tar på mig sådär som ingen ingen får. Han tar i mig som om jag inte tillhör mig själv. H a n t a r p å m i g. HAN TAR PÅ MIG!
Jag plingar, går av så fort jag bara kan. Jag hatar mig själv för det som nyss hände. Jag hatar mig själv för att jag inte sa ifrån, jag hatar mig själv för att jag är så feg, jag hatar att jag inte ens kan formulera ett nej.
Hur kunde jag låta honom äga mig? Han ägde mig den minuten mellan busshållplatserna. Han ägde min kropp, han ägde min röst, han ägde min rädsla. Han ägde allt som var mitt.
Jag gav upp för hotet om, ja, jag vet inte ens vad hotet var. Våldtäkt? Att han skulle skälla tillbaks? Att han skulle fortsätta tafsa? Rädslan frös mig trots att jag inte vet vad jag var rädd för. Jag är rädd för maskuliniteten och vad som finns där. Jag har hört om våldtäkt, alla talar om våldtäkt; feministerna, min pappa, tidningen, populärkulturen, den akademiska litteraturen, polisen ("du ska vara tacksam att vi satte dig i fyllecell, då blev du i alla fall inte våldtagen" - Nyköpingspolisen - Valborg 05).
Hotet om våldtäkt och vad som händer med de våldtagna kvinnorna är konstant. Det är social kontroll, vi är så rädda att vi inte vet vad vi är rädda för. Hotet om våldtäkt håller mig på plats, det håller mig inte från att vingla hem genom en park men det håller mig plats när testosteron går förbi. Gatorna kan tillhöra mig ibland, men inte min kropp.
Vi tar tillbaka gator. Vi går där, vi spelar musik där, dansar lite ibland och om vi är på riktigt vågat humör kissar vi till och med utomhus. Men våra kroppar har vi inte riktigt tagit tillbaka. Våra kroppar diciplineras, skärs i, motioneras, de kläs på, kläs av, fixas till, svälts, opereras, slits ut, tafsas på, våldtas, får stryk, sups sönder, sex med kroppen byts mot närhet, sex kan bytas mot mycket. Kroppen är ångestdämpare, måttstocken på vår kvinnlighet, renoveringsprojekt och vi granskar den minutiöst. Kroppen är ett slagfält och det är rätten till sin egen kropp också. Abort diskuteras fortfarande som om det vore en moralfråga, vi tycker en del flickor klär sig som horor/slampor/vulgärt/sexuellt utmanande, brudar som rakar fittan är porrinspirerade och grundlurade av sina heterosexuella pojkvänner och av heteronormativiteten.
Vi erbjuds som alternativ den autentiska kvinnligheten; den orakade, en kvinnlighet som är utan smink och jävligt praktisk. Inte ens där äger vi vår kropp, den är fortfarande ett slagfält och måste istället låta bli att ansas för att vara på riktigt. För att kunna märkas förtrycksfri så ska den gå klädd i fotriktiga skor och inte ha trånga kläder man får svamp av. Underförstått är det som är det naturliga idealet, den äkta kvinnan så som hon ska vara. Underförstått är också att den ansade kvinnligheten är onaturlig och spelad, riktiga kvinnor behöver inte smink. Hela tiden är slagfältet kvinnans kropp med den "riktiga" kvinnan som mål.
Men den riktiga kvinnan är inte här. Inte i den här diskussionen. Hon sa nej på bussen, hon sparkade gubbjäveln mellan bena. Ingen vet om hon rakade benen innan hon gick hemifrån eller om hon har silikonpattar. Men, vem fan bryr sig när bara hon äger sig själv. Hela tiden.
Min kropp stelnar och jag fryser till is. Vem vem vem vem vem tar på mig. Vem rör mig?! Jag mår illa, jag svettas, jag får panik. Allt i samma sekund. Vem vem vem vem vem tar på mig? Vem är andedräkten som luktar surt och vem tillhör kroppen som har ölmage och luktar billig cologne?
Men jag säger ingenting. Inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag vågar knappt andas, i mitt huvud maler: vad händer vad händer vad händer.
Jag vänder mig inte om men går några steg bort. Jag rationaliserar: det var någon som råkade stöta emot mig när bussen startade, jag stod ju ganska långt fram. Inte tafsade någon på mig. Nä, det tror jag inte. Det är ju så mycket folk på bussen. Olyckshändelse, olyckshändelse. Varför skulle dem tafsa på mig? Näe, det var bara en olyckshändelse. Sluta nu. Lyssna på musiken.
Det händer en gång till, ölmagen i ryggen, andedräkten i nacken och handen på rumpan. Men jag känner bara rädslan. Rädd rädd rädd, han tar på mig, han tar på mig sådär som ingen ingen får. Han tar i mig som om jag inte tillhör mig själv. H a n t a r p å m i g. HAN TAR PÅ MIG!
Jag plingar, går av så fort jag bara kan. Jag hatar mig själv för det som nyss hände. Jag hatar mig själv för att jag inte sa ifrån, jag hatar mig själv för att jag är så feg, jag hatar att jag inte ens kan formulera ett nej.
Hur kunde jag låta honom äga mig? Han ägde mig den minuten mellan busshållplatserna. Han ägde min kropp, han ägde min röst, han ägde min rädsla. Han ägde allt som var mitt.
Jag gav upp för hotet om, ja, jag vet inte ens vad hotet var. Våldtäkt? Att han skulle skälla tillbaks? Att han skulle fortsätta tafsa? Rädslan frös mig trots att jag inte vet vad jag var rädd för. Jag är rädd för maskuliniteten och vad som finns där. Jag har hört om våldtäkt, alla talar om våldtäkt; feministerna, min pappa, tidningen, populärkulturen, den akademiska litteraturen, polisen ("du ska vara tacksam att vi satte dig i fyllecell, då blev du i alla fall inte våldtagen" - Nyköpingspolisen - Valborg 05).
Hotet om våldtäkt och vad som händer med de våldtagna kvinnorna är konstant. Det är social kontroll, vi är så rädda att vi inte vet vad vi är rädda för. Hotet om våldtäkt håller mig på plats, det håller mig inte från att vingla hem genom en park men det håller mig plats när testosteron går förbi. Gatorna kan tillhöra mig ibland, men inte min kropp.
Vi tar tillbaka gator. Vi går där, vi spelar musik där, dansar lite ibland och om vi är på riktigt vågat humör kissar vi till och med utomhus. Men våra kroppar har vi inte riktigt tagit tillbaka. Våra kroppar diciplineras, skärs i, motioneras, de kläs på, kläs av, fixas till, svälts, opereras, slits ut, tafsas på, våldtas, får stryk, sups sönder, sex med kroppen byts mot närhet, sex kan bytas mot mycket. Kroppen är ångestdämpare, måttstocken på vår kvinnlighet, renoveringsprojekt och vi granskar den minutiöst. Kroppen är ett slagfält och det är rätten till sin egen kropp också. Abort diskuteras fortfarande som om det vore en moralfråga, vi tycker en del flickor klär sig som horor/slampor/vulgärt/sexuellt utmanande, brudar som rakar fittan är porrinspirerade och grundlurade av sina heterosexuella pojkvänner och av heteronormativiteten.
Vi erbjuds som alternativ den autentiska kvinnligheten; den orakade, en kvinnlighet som är utan smink och jävligt praktisk. Inte ens där äger vi vår kropp, den är fortfarande ett slagfält och måste istället låta bli att ansas för att vara på riktigt. För att kunna märkas förtrycksfri så ska den gå klädd i fotriktiga skor och inte ha trånga kläder man får svamp av. Underförstått är det som är det naturliga idealet, den äkta kvinnan så som hon ska vara. Underförstått är också att den ansade kvinnligheten är onaturlig och spelad, riktiga kvinnor behöver inte smink. Hela tiden är slagfältet kvinnans kropp med den "riktiga" kvinnan som mål.
Men den riktiga kvinnan är inte här. Inte i den här diskussionen. Hon sa nej på bussen, hon sparkade gubbjäveln mellan bena. Ingen vet om hon rakade benen innan hon gick hemifrån eller om hon har silikonpattar. Men, vem fan bryr sig när bara hon äger sig själv. Hela tiden.
måndag 5 maj 2008
Lönearbetets psykologi
06.59.
Natten ger rapport. Jag tänker:
Jag hatar det här, måste jag? Jag vill sova. Jahaja, ettan har trillat. Skrapsår på knät, där ser vi hur det går när man inte sträcker på ryggen. Jag hatar det här, jag ska faan byta om extra länge, bespara mig ett par minuter. Kanske gå på toa, hmm, sminka mig innan jobbet. Nääää, det är för genomskinligt. Jag hatar det här, undra om den dampiga chilenaren jobbar? Säkert jobbar tvättlapps-Lena, fy faan vad sakta det kommer gå, jeeez hon kan verkligen smita så vi andra får jobba ihjäl oss. Är jag hungrig?
Jag tar fram min telefon, går in på meny -> inställningar -> klocka -> tidtagarur. Noterar tiden 36 sekunder och nollställer. Jag ska springa uppför trappan på tid, det finns ingen anledning till varför mer än att arbete driver till att göra vad som helst för att inte tänka på arbetet. Som att tävla mot sig själv.
Jag förlorar mot mig själv. 37 sekunder tog det idag. Jahaja, jag hatar att jobba.
09.12
Vi har tre vårdtagare kvar att ta upp. Tankarna snurrar ungefär så här:
Hon är så jävla, ååååååååååååååh, fy faan, sepe, sådant jävla tjat. Spara på latexhandskar. Vem tror hon att hon är? kommunpolitiker? SPARA SPARA SPARA. Sådan jävla kärring. Jag vill byyyyyta jooooobb. Snälla jesus ge mig en klassresa eller en trisslott med 25.000 i 25 år. Hum hum hum [Britney Spears Piece of me i ett par minuter]
12.01
Rast rast rast. Sova, vart är mina hörlurar. Åh, titta tre bläckpennor i skåpet, dem hade jag glömt. Där är dem. Nu ska jag sova i den fula 80-tals skinnsoffan.
13.17
Lite mer än två timmar tills jag slutar.
Lalalalalalalala, hohoho, diskeldi, diskelida. Skrubba tallriken, hälla ut såsen. Haha, det ser ju ut som en spya. Och korven är grön. MUMS. Kvalitativ vård, med alienfalukorv. Undra varför korven blir grön. Köket kanske färgar den på pin kiv. Åh, vad skönt att kvällen snart kommer, då får dem lägga femman. Undra om jag ska baka. Det är ju trots allt ett effektivt sätt att maska. Hum hum. Kolasnitt? Mockarutor? Storbak? Undra varför den där killen som la hasch i kakan på jobbet gjorde det. Hatade han sitt jobb så mycket, eller tog hans arbetskamrater död på honom. Jag kan ändå förstå vissa arbetskamrater vill man ju faan korsfästa uppochned. Trots att det är lite taskigt. Ja, just det, jag ska sätta på kaffe också. Gevalia - när du får oväntat besök. Ja, jävlar. Kvällspersonalen är ju himla oväntad.
14.45
45 minuter kvar. Cvalda, be strong! You can do it. Fast jobba är lite som kinesisk vattentortyr trots allt. Det är rätt sjukt att folk blev galna av en droppe som droppade en i pannan. dropp dropp dropp. Typ som jobbet, inte tillräckligt många timmar för att man ska vara livegen och fixa tältsäng till fikarummet men inte tillräckligt fritt så man pallar leva och vara så där ball som man vill. Som kinesisk vattentortyr, man bara väntar och väntar på jobb. Och det bara droppar, droppar, droppar och fortsätter irritera en. Tänk om man skulle bli livegen ett par år men sedan slapp man arbete för resten av ens liv. eller tänk om man slapp lönearbete överhuvudtaget. Haha, man får väl köpa triss då.
15.17
Gissa vem som går hem!?! Jobbet, nu är det dags för long time no see.
I alla fall för två dagar fram över.
Natten ger rapport. Jag tänker:
Jag hatar det här, måste jag? Jag vill sova. Jahaja, ettan har trillat. Skrapsår på knät, där ser vi hur det går när man inte sträcker på ryggen. Jag hatar det här, jag ska faan byta om extra länge, bespara mig ett par minuter. Kanske gå på toa, hmm, sminka mig innan jobbet. Nääää, det är för genomskinligt. Jag hatar det här, undra om den dampiga chilenaren jobbar? Säkert jobbar tvättlapps-Lena, fy faan vad sakta det kommer gå, jeeez hon kan verkligen smita så vi andra får jobba ihjäl oss. Är jag hungrig?
Jag tar fram min telefon, går in på meny -> inställningar -> klocka -> tidtagarur. Noterar tiden 36 sekunder och nollställer. Jag ska springa uppför trappan på tid, det finns ingen anledning till varför mer än att arbete driver till att göra vad som helst för att inte tänka på arbetet. Som att tävla mot sig själv.
Jag förlorar mot mig själv. 37 sekunder tog det idag. Jahaja, jag hatar att jobba.
09.12
Vi har tre vårdtagare kvar att ta upp. Tankarna snurrar ungefär så här:
Hon är så jävla, ååååååååååååååh, fy faan, sepe, sådant jävla tjat. Spara på latexhandskar. Vem tror hon att hon är? kommunpolitiker? SPARA SPARA SPARA. Sådan jävla kärring. Jag vill byyyyyta jooooobb. Snälla jesus ge mig en klassresa eller en trisslott med 25.000 i 25 år. Hum hum hum [Britney Spears Piece of me i ett par minuter]
12.01
Rast rast rast. Sova, vart är mina hörlurar. Åh, titta tre bläckpennor i skåpet, dem hade jag glömt. Där är dem. Nu ska jag sova i den fula 80-tals skinnsoffan.
13.17
Lite mer än två timmar tills jag slutar.
Lalalalalalalala, hohoho, diskeldi, diskelida. Skrubba tallriken, hälla ut såsen. Haha, det ser ju ut som en spya. Och korven är grön. MUMS. Kvalitativ vård, med alienfalukorv. Undra varför korven blir grön. Köket kanske färgar den på pin kiv. Åh, vad skönt att kvällen snart kommer, då får dem lägga femman. Undra om jag ska baka. Det är ju trots allt ett effektivt sätt att maska. Hum hum. Kolasnitt? Mockarutor? Storbak? Undra varför den där killen som la hasch i kakan på jobbet gjorde det. Hatade han sitt jobb så mycket, eller tog hans arbetskamrater död på honom. Jag kan ändå förstå vissa arbetskamrater vill man ju faan korsfästa uppochned. Trots att det är lite taskigt. Ja, just det, jag ska sätta på kaffe också. Gevalia - när du får oväntat besök. Ja, jävlar. Kvällspersonalen är ju himla oväntad.
14.45
45 minuter kvar. Cvalda, be strong! You can do it. Fast jobba är lite som kinesisk vattentortyr trots allt. Det är rätt sjukt att folk blev galna av en droppe som droppade en i pannan. dropp dropp dropp. Typ som jobbet, inte tillräckligt många timmar för att man ska vara livegen och fixa tältsäng till fikarummet men inte tillräckligt fritt så man pallar leva och vara så där ball som man vill. Som kinesisk vattentortyr, man bara väntar och väntar på jobb. Och det bara droppar, droppar, droppar och fortsätter irritera en. Tänk om man skulle bli livegen ett par år men sedan slapp man arbete för resten av ens liv. eller tänk om man slapp lönearbete överhuvudtaget. Haha, man får väl köpa triss då.
15.17
Gissa vem som går hem!?! Jobbet, nu är det dags för long time no see.
I alla fall för två dagar fram över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)