Jag hamnade på akuten av misstag. Jag, säg, klättrade i träd. Efter några vändor i sjukhusets byråkrati så hamnade jag på ortopeden.
Går det bra med ett delat rum frågade sjuksköterskan.
Visst sa jag. Bara ni får ordning på mitt ben.
Så det bar av till ortopeden på våning 4 avdelning 12. När jag kommer in på mitt rum tänker jag inte på vem det är som ligger där - morfinet har verkat och jag fnissar, ögonen rullar och jag somnar direkt.
Klockan fyra på natten vaknar jag till; pigg och hungrig. Mannen som ligger i sängen bredvid mig ligger och tittar på teve; cops (den manliga motsvarigheten till talkshows). Han fnissar nöjt när de griper en gatuprostituerad och den amerikanska polisen kallar det en stor seger för rättvisan. Jag vette faan alltså men säger ingenting, är fortfarande slö i hjärnan och när personalen kommer in tar det ett tag innan de förstår att jag sluddrar fram att jag vill ha te och en smörgås.
Äta, däcka, vakna 08.47.
Mannen bredvid mig verkar inte heller så himla nykter av allt smärtstillande. Han pratar något osammanhängande och verkar leta efter någonting.
Försiktigt frågar jag vad det är som är fel.
Glasögonen säger han. Glasögonen. De är borta, jag måste ha mina glasögon. Glasögonen.
Sjuksyrran har ställt gåbordet precis vid min säng så jag svänger mina ben ur sängen, tar tag i det och hoppar bort till den andra sängen. Jag ser glasögonen, de ligger precis nedanför sängbordet, antagligen har han puttat ner dem imorse med sina fumliga fingrar.
Jag ser dem. Vänta lite! Jag böjer mig ner - ut med höger foten - hålla i gåbordets nederdel och balansera. Såja, nu håler jag i de där piffiga glasögonen utan markerade bågar som var högsta mode för si så där tre år sen. Men å andra sidan fashionsense är ju inte på topp om man är man och över femtio (eller ser ut som man är över femtio i alla fall).
Varsågod. Jag räcker över glasögonen åt en kisande insatschef (det visste jag dock inte vis detta tillfälle) hos polisen.
- Hanna säger jag och sträcker fram handen.
- Per säger han och nickar.
- Jaha, varför är du här då?
Han stammar fram något om att han har brutit något.
- Jo, det brukar ju vara därför man är. Du vet att du fiser ganska högt på nätterna, va? Inte för att det är något konstigt. Ville mest säga det om du skulle rynka på näsan åt mitt morfinsludder.
Han grymtar och sätter glasögonen tillrätta. Faan vad fula sådana där glasögonen är, det konstiga är att det bara är riktigt rika och riktigt fattiga som har sådana glasögon. Den ena gruppen köper dem på statoil, de andra köper dem för summor över femtusen hos någon lyxig optiker. Läsaren får själv para ihop inkomstgrupp med inköpsställe. Nu kommer jag störa mig på glasögonen till jag blir utsläppt. Så är det när man retar sig på något.
- Kan inte du slå på nyheterna så jag får se hur det går?
I stan är det fest. Rejäl jävla fest. Ockupationsfestival. En sådan där för oss loosers på 12 kvadrat hos någon vi är inneboende hos. Det var bland den bästa festen jag varit på. Nu när det är preskriberat kan jag lika gärna berätta vad vill höll på med i mitt block, det vita blocket.
Vi hade samlat kundvagnar i Lund som vi skulle ha och länka ihop med hjälp av karbinhakar, dessa skulle vi använda för att pressa mot polisen för att ta oss framåt till vårat mål: det ockuperade huset. Men snuten, jävla partypoopers, konfiskerade vagnarna på väg till torget. Istället fick vi stor nytta av våra madrass-sköldar. Enkla och praktiska. Kort byggnadsbeskrivning:
Du behöver
1 spånskiva i lämplig storlek
Skummadrass som är 5 cm tjock som täcker spånskivans yta
Tjock band till handtag typ spännband
Gör så här
Borra 2 stycken 1 cm i diameter hål i spånplattan för varje handtag. Fäs spännbanden. Limma på madrass. Torka och sen är det klar att använda!
Inför den stora dagen hade jag och M målat flaggor som vi skulle ha i vårt block för att alla lättare skulle kunna följas åt. Vi hade fixat vita tshirtar och gjort vita bandanas som vi senare skulle knyta kring killarna i yngre tonårens armar på festivalen. Med oss fanns också partysmällare, isfacklor, serpentiner, ballonger men det bästa var det ihopvikta a4:at med sånger, förhållningsregler och schema för festivalen. På varje pryl fäste vi förhållningsreglerna med en tejpbit och gick runt som Jehovas Vittnen på samlingen för demonstrationen:
- Vill du gå i vita blocket med oss? Vill du ha en tshirt?
När vi sedan står vid den vita skåpbilen för att återigen fylla händerna med saker att dela ut till deltagarna så märker vi att en klunga av blyga högstadieelever står och tittar på oss med munnar som folkholkar. Och det blir nästan religiöst när vi trär vita kläder på deras späda kroppar. De ler och lommar iväg.
När allting startar är det en nervös skara på 1000 personer som får iväg, vi kommer i ärlighetens namn inte så långt. Knappt förbi torget men några drar iväg åt olika håll och andra delar av demon försöker ta sig ut. Polisen viftar med pepparsprej ("Vapnet mellan batong och pistol") och en del ridande poliser vände på hästpiskorna och slog efter demonstranterna med den hårda delen.
Jag och M har ryggsäcken full med vatten och energybars och allt eftersom folk blir rädda eller utmattade ger vi dem en och några snälla ord på vägen. Demonstrationer kan vara nog så läskiga med också fylla en med det härliga adrenalinet. Vi ser oss som festens varannan-vatten-verksamhet.
Och efter många om och men (män, höhö) så hamnade jag på ortopeden.
- Jag vill helst sova.
- Har du varit nere i stan igår? Vilket jävla liv! Jag såg en kille med stort skägg och grön mantel som hoppas från ett taket vid hörnet av falafel. Förmodligen gröna blocket.
- Han ligger nog i rummet intill.
-Nä, sjukhuset sa att de inte tar in "de som är och bråkar i stan" utan man skickar dem till Malmö. Lund är en jävla byhåla.
Jag tittar på nyheterna utan ljud. Det ser spännande ut och ett nytt hus ockuperas. Jag undrar vad efterspelet kommer bli. Tråkig som jag är tar jag ett svart gips till foten och åker hem.
När jag träffar mina kompisar och de visar mig youtube-klipp från helgen så känner jag igen mannen i sängen bredvid, han är stjärnan i första filmen nedan.
måndag 21 januari 2013
fredag 11 januari 2013
Hopsnackat
Jag hade jobbat i vården i cirka ett och ett halvt år och nu senast ett år på samma ställe som vikarie. Jag hade lyckats blivit månadsanställd och fått någorlunda fast schema. Min lön låg enligt kollektivavtal och den hade höjts med några hundralappar när jag fått månadsanställning. Jag var nöjd trots att jag hade sämst lön på avdelningen men jag visste också att jag varit anställd kortast. Lönen tänkte jag inte på förens sommarvikarierna började droppa in i juni.
Jag och de andra vikarierna började diskutera lön och vi upptäckte att vi låg ungefär lika, som mest skiljde det två eller trehundra i månaden. Efter halva juni så fick vi en ny vikarie, den första och enda killen den sommaren! Han började jobba på min avdelning och jag lärde upp honom. Vi bytte blöjor, städade, tvättade och diskade. Jag visade honom liften, vem som ska ha vilken medicin med mera.
Efter en vecka frågade jag vad han hade i lön och summan han svarade var 1000 kronor mer än vad som finns i mitt lönekuvert. Noga frågade jag honom om utbildning och erfarenhet men det skiljde inte nämnvärt. Jag blev jättearg på min chef. Tänk! Bara på ett år så förlorade jag 12 000 kronor!
Men jag ville inte bli arg på honom, den manlig vikarien, det var ju inte hans fel att vi hade en chef som gav kuk-tillägg i lönekuvertet. När han frågar mig så pratar jag bort det. På rasten går jag ner till våningen under och våning över och försäkrar mig om vad vikarierna har i lön. Alla ligger ungefär en tusenlapp eller mindre under honom. När jag berättar det blir alla arga och jag funderar på om man kan få upp sin lön på något sätt.
När jag går hem för dagen så ringer jag en bekant till mig för att be om numret till en kille i SAC syndikalisterna som jag vet har förhandlat för vårdsektionen. Jag måste fråga honom om det finns någonting han kan göra. När jag ringer upp så frågar jag om förhandlingar och lönediskriminering. Han säger att vi kanske inte ens behöver förhandla och om jag kan dra ihop ett möte på måndag klockan två. På arbetstid?! Tänker jag. Han säger att det är bäst att ta det då så att så många som möjligt dyker upp och flest kommer på arbetstid. Om ni inte kan få de andra att täcka upp för er kan ni väl ta ut eran lunch då?
Det är torsdag och på fredag berättar jag att vi ska ha ett möte på måndag. Jag förklarar och situationen för den manliga vikarien och säger att jag jättegärna vill ha honom eftersom det är bra att han har högre lön, det betyder ju att vi andra kan få det också! Han nickar och ser lite nervös ut. Det här kommer väl inte påverka hans chanser att få jobb eller ge honom sänkt lön? Jag säger att hon inte kan sänka hans lön. De har faktiskt skrivit på ett avtal.
När killen från SAC syndikalisterna kommer så frågar vi om facket och han säger att vi inte ska blanda i facket i det här utan att det är bättre om vi gör någonting själv. Snusförnuftigt äger han at man inte ska ta till byråkrati i onödan för det kommer ta längre tid. Han tipsar oss om att vi alla skriver upp utbildning, yrkeserfarenhet och lön på en lista och sen går upp till chefen. På så sätt kan vi påpeka det orimliga och kräva rättvisa löner. Sen säger han åt mig att ringa om det skulle bli något knas men tackar sen för sig. Vi behöver honom inte längre säger han.
Vi sammanställer listan och ringer de vikarier som inte är där så att deras uppgifter finns med. Allihopa går vi upp till chefen och lämnar lappen och förklarar att det här minsann inte rättvist, att den manliga vikarien får mest. Hon blir väldigt nervös och vi säger att vi är berättigade till lika hög lön som honom. Först skyller hon på att kommunen har systemet med individuell lönesättning och att han fick så hög lön för att han verkligen var behövd just då, att det var kris.
Vi ger oss inte och säger att det fortfarande är diskriminering. Hon erbjuder oss individuella lönesamtal som vi accepterar. På de här lönesamtalen så får vi lägga fram meriter och anställningsbevis och sedan höjer våran chef lönen efter att hennes överordnade gett klartecken. Alla får sin lön höjd med ungefär 500 kronor från och med juni.
Så här i efterhand insåg vi att det var dumt att gå med på individuella lönesamtal och att vi skulle stått på oss så kanske vi hade fått mer. Men tack vare att vi samlade oss en eftermiddag fick vi 1500 kronor mer i lön den sommaren!
***
Det här är min text i boken Hopsnackat, den handlar om folk som har snackat ihop sig på jobbet och fått igenom en förändring. Man är inte så maktlös på jobbet som man tror och man kan börja smått!
Om man vill köpa den så finns den här, gilla facebooksidan och få uppdateringar (så kan du se vart de föreläser om boken och köpa den billigare) eller lyssna gratis på ljudboken. Oftast kan man köpa boken på någon av de här bokcaféerna också: Amalthea (Malmö), Projektil (Uppsala), India Däck (Lund), Bokhandeln Info (Stockholm). Om den finns på fler ställen - hojta i kommentarerna!
Det finns en uppföljare också som heter hopskrivet (den har jag dock inget bidrag i) som handlar om hur folk använt tidningar och anslag på arbetsplatsen. Jättebra och rolig att läsa! Den finns här bland annat och Bokcaféet Projektil i Uppsala ska ha en studiecirkel i den.
Jag och de andra vikarierna började diskutera lön och vi upptäckte att vi låg ungefär lika, som mest skiljde det två eller trehundra i månaden. Efter halva juni så fick vi en ny vikarie, den första och enda killen den sommaren! Han började jobba på min avdelning och jag lärde upp honom. Vi bytte blöjor, städade, tvättade och diskade. Jag visade honom liften, vem som ska ha vilken medicin med mera.
Efter en vecka frågade jag vad han hade i lön och summan han svarade var 1000 kronor mer än vad som finns i mitt lönekuvert. Noga frågade jag honom om utbildning och erfarenhet men det skiljde inte nämnvärt. Jag blev jättearg på min chef. Tänk! Bara på ett år så förlorade jag 12 000 kronor!
Men jag ville inte bli arg på honom, den manlig vikarien, det var ju inte hans fel att vi hade en chef som gav kuk-tillägg i lönekuvertet. När han frågar mig så pratar jag bort det. På rasten går jag ner till våningen under och våning över och försäkrar mig om vad vikarierna har i lön. Alla ligger ungefär en tusenlapp eller mindre under honom. När jag berättar det blir alla arga och jag funderar på om man kan få upp sin lön på något sätt.
När jag går hem för dagen så ringer jag en bekant till mig för att be om numret till en kille i SAC syndikalisterna som jag vet har förhandlat för vårdsektionen. Jag måste fråga honom om det finns någonting han kan göra. När jag ringer upp så frågar jag om förhandlingar och lönediskriminering. Han säger att vi kanske inte ens behöver förhandla och om jag kan dra ihop ett möte på måndag klockan två. På arbetstid?! Tänker jag. Han säger att det är bäst att ta det då så att så många som möjligt dyker upp och flest kommer på arbetstid. Om ni inte kan få de andra att täcka upp för er kan ni väl ta ut eran lunch då?
Det är torsdag och på fredag berättar jag att vi ska ha ett möte på måndag. Jag förklarar och situationen för den manliga vikarien och säger att jag jättegärna vill ha honom eftersom det är bra att han har högre lön, det betyder ju att vi andra kan få det också! Han nickar och ser lite nervös ut. Det här kommer väl inte påverka hans chanser att få jobb eller ge honom sänkt lön? Jag säger att hon inte kan sänka hans lön. De har faktiskt skrivit på ett avtal.
När killen från SAC syndikalisterna kommer så frågar vi om facket och han säger att vi inte ska blanda i facket i det här utan att det är bättre om vi gör någonting själv. Snusförnuftigt äger han at man inte ska ta till byråkrati i onödan för det kommer ta längre tid. Han tipsar oss om att vi alla skriver upp utbildning, yrkeserfarenhet och lön på en lista och sen går upp till chefen. På så sätt kan vi påpeka det orimliga och kräva rättvisa löner. Sen säger han åt mig att ringa om det skulle bli något knas men tackar sen för sig. Vi behöver honom inte längre säger han.
Vi sammanställer listan och ringer de vikarier som inte är där så att deras uppgifter finns med. Allihopa går vi upp till chefen och lämnar lappen och förklarar att det här minsann inte rättvist, att den manliga vikarien får mest. Hon blir väldigt nervös och vi säger att vi är berättigade till lika hög lön som honom. Först skyller hon på att kommunen har systemet med individuell lönesättning och att han fick så hög lön för att han verkligen var behövd just då, att det var kris.
Vi ger oss inte och säger att det fortfarande är diskriminering. Hon erbjuder oss individuella lönesamtal som vi accepterar. På de här lönesamtalen så får vi lägga fram meriter och anställningsbevis och sedan höjer våran chef lönen efter att hennes överordnade gett klartecken. Alla får sin lön höjd med ungefär 500 kronor från och med juni.
Så här i efterhand insåg vi att det var dumt att gå med på individuella lönesamtal och att vi skulle stått på oss så kanske vi hade fått mer. Men tack vare att vi samlade oss en eftermiddag fick vi 1500 kronor mer i lön den sommaren!
***
Det här är min text i boken Hopsnackat, den handlar om folk som har snackat ihop sig på jobbet och fått igenom en förändring. Man är inte så maktlös på jobbet som man tror och man kan börja smått!
Om man vill köpa den så finns den här, gilla facebooksidan och få uppdateringar (så kan du se vart de föreläser om boken och köpa den billigare) eller lyssna gratis på ljudboken. Oftast kan man köpa boken på någon av de här bokcaféerna också: Amalthea (Malmö), Projektil (Uppsala), India Däck (Lund), Bokhandeln Info (Stockholm). Om den finns på fler ställen - hojta i kommentarerna!
Det finns en uppföljare också som heter hopskrivet (den har jag dock inget bidrag i) som handlar om hur folk använt tidningar och anslag på arbetsplatsen. Jättebra och rolig att läsa! Den finns här bland annat och Bokcaféet Projektil i Uppsala ska ha en studiecirkel i den.
onsdag 9 januari 2013
Cykelluftningens dolda revolutionärer
- Men skynda dig nu, skynda dig!
- Men titta inte på mig. Håll utkik för fan!
Johan trycker ner ett gruskorn i däckventilen på en cykel. Långsamt hörs ett obetydligt pysande från däck. Där fick han, tänker han och reser sig upp och borstar av dammet från jeansen.
- Vi går nu.
Sven och Johan går bort från cykelparkeringen, upp i en dunge och via den sneddar de över skolgården. Ingen ska se att de kommer från cykelparkeringen. Just nu är det jakt på cykelluftarna. Både från elever, rektorer och oroade lärare. De humanistiska lärarna är inte så oroade av själva handlingen som det är av det asociala beteende de tycker att det tyder på. Att lufta en cykel är ett rop på hjälp.
De två kumpanerna sjunker ner på skolgården med ryggen mot den gula tegelbyggnaden. Till höger om dem har de trappan och till vänster lite längre bort tjuvröks det bakom knuten. Förr kunde man få godkänt och en lapp påskriven av sina föräldrar att det var okej att ens barn rökte i skolan. De dagarna är nu förbi och man får egentligen bara röka utanför skolans område. Om man blir påkommen med att röka på skolans område så skickas en röklapp hem. På den står det ungefär något i stil med att ens barn röker och att man ska vidta åtgärder. De präktiga klickarna som gör sitt bästa för att ta sitt ansvar i skolan, komma i tid och ha gjort läxan snackar skit om de barnen som röker. De tycker det är äckligt och vilka nya och gamla bekantskaper som hamnar i klorna på nikotinföretagen genererar alltid uppmärksamhet i de här klickarna och deras degenererade personlighetsdrag analyseras noga. Hur kom de sig att de inte kunde stå emot grupptrycket? Det är den sexualpuritanska modellen översatt till något så trivialt som cigaretter.
I sitt begynnelsestadium i sjuan är också den puritanska inställning till mat. Senare kommer det att snackas skit om vem som tar stora portioner, sockerberoende och äckligt dallrigt vitt kött som visas på skolgympan.Det är i högstadiet skruvarna dras åt så jävla hårt så vi spenderar hela livet med att försöka lätta på och göra oss fria ifrån.
När de sitter där längs väggen försöker både Johan och Sven smälta in i omgivningen så bra som möjligt. De vill helst inte synas. Eller helst inte att någon ska kommentera att de har på sig, hur mycket vax de har i sina spikes. (För dig som inte hängde med i ungdomskulturen 1996: frisyr för killar, några millimeter på sidorna, håret på hjässan är ca 3-4 cm formas till 0,5 spikar som står rätt upp med hjälp av vax.) Själva pratar de om när de ska skaffa moppe. Om hur man kan trimma en moppe. Hur snabbt en sådan kan köra. I nedförsbacke. I uppförsbacke.
Klockan ringer in och det är dags att bege sig in till svensklektionen.
- Alltså, det här är faan inte kul längre.
Klas smäller upp dörren i klassrummet.
- Vem faan av era småungar har luftat min jävla cykel?
Min lärare reagerar snabbt och går fram till Klas för att be honom att gå ut ur klassrummet. Han kommer ju ändå inte få några svar genom att stå här och skrika.
Johan och Sven hatar Klas. Han snyggast på skolan, det råder det en allmän konsensus om. Och han sätter en standard som alla andra jämförs mot. Han sportar och när det inte tjuvröks på rasterna så spelas det dödsmördarfotboll. Det är ingen sådan där fotboll när alla har roligt. Det känns mer som gladiatorerna när de tacklas och fulspelar. En gång sparkade de Johan på smalbenet när han inte ens var i närheten av fotbollen bara för att de kunde.Egentligen gillar de ju Sven, han är bra på fotboll men det är provocerade i konformismens högborg att man har tre år för gammalt mode. Att hans jeans är för korta ibland eller att hans skor inte sneakers utan ser ut som typ gympaskor.Efter ett tag när de inte längre ville hålla god min i elakt spel så försökte de att slå tillbaka. Det var dumt, allting blev bara. Niorna var större och fler. Det var ingen ide att vara med så de slutade. Det var inget roligt. Och man kunde aldrig vinna bara inte förlora lika mycket och hoppas att de tråkade någon annan. Sjuorna var mest där som slagpåsar.
Men i cykelluftning kan man vinna eftersom man är osynlig. De två vännerna känner sig lite som hemliga agenter, som om de slår tillbaka mot orättvisorna som drabbat dem. Men också som att det står upp för alla där ute som tvingats vara loosers av sådana som Klas. Johan och Sven skrev ner sitt motto på en lapp som är embryot till deras manifest:
"Alla orättvisor kan bekämpas, all orätt ska bemötas men ingen ska se sin bödel, endast känna andedräkten i nacken."
- Men titta inte på mig. Håll utkik för fan!
Johan trycker ner ett gruskorn i däckventilen på en cykel. Långsamt hörs ett obetydligt pysande från däck. Där fick han, tänker han och reser sig upp och borstar av dammet från jeansen.
- Vi går nu.
Sven och Johan går bort från cykelparkeringen, upp i en dunge och via den sneddar de över skolgården. Ingen ska se att de kommer från cykelparkeringen. Just nu är det jakt på cykelluftarna. Både från elever, rektorer och oroade lärare. De humanistiska lärarna är inte så oroade av själva handlingen som det är av det asociala beteende de tycker att det tyder på. Att lufta en cykel är ett rop på hjälp.
De två kumpanerna sjunker ner på skolgården med ryggen mot den gula tegelbyggnaden. Till höger om dem har de trappan och till vänster lite längre bort tjuvröks det bakom knuten. Förr kunde man få godkänt och en lapp påskriven av sina föräldrar att det var okej att ens barn rökte i skolan. De dagarna är nu förbi och man får egentligen bara röka utanför skolans område. Om man blir påkommen med att röka på skolans område så skickas en röklapp hem. På den står det ungefär något i stil med att ens barn röker och att man ska vidta åtgärder. De präktiga klickarna som gör sitt bästa för att ta sitt ansvar i skolan, komma i tid och ha gjort läxan snackar skit om de barnen som röker. De tycker det är äckligt och vilka nya och gamla bekantskaper som hamnar i klorna på nikotinföretagen genererar alltid uppmärksamhet i de här klickarna och deras degenererade personlighetsdrag analyseras noga. Hur kom de sig att de inte kunde stå emot grupptrycket? Det är den sexualpuritanska modellen översatt till något så trivialt som cigaretter.
I sitt begynnelsestadium i sjuan är också den puritanska inställning till mat. Senare kommer det att snackas skit om vem som tar stora portioner, sockerberoende och äckligt dallrigt vitt kött som visas på skolgympan.Det är i högstadiet skruvarna dras åt så jävla hårt så vi spenderar hela livet med att försöka lätta på och göra oss fria ifrån.
När de sitter där längs väggen försöker både Johan och Sven smälta in i omgivningen så bra som möjligt. De vill helst inte synas. Eller helst inte att någon ska kommentera att de har på sig, hur mycket vax de har i sina spikes. (För dig som inte hängde med i ungdomskulturen 1996: frisyr för killar, några millimeter på sidorna, håret på hjässan är ca 3-4 cm formas till 0,5 spikar som står rätt upp med hjälp av vax.) Själva pratar de om när de ska skaffa moppe. Om hur man kan trimma en moppe. Hur snabbt en sådan kan köra. I nedförsbacke. I uppförsbacke.
Klockan ringer in och det är dags att bege sig in till svensklektionen.
- Alltså, det här är faan inte kul längre.
Klas smäller upp dörren i klassrummet.
- Vem faan av era småungar har luftat min jävla cykel?
Min lärare reagerar snabbt och går fram till Klas för att be honom att gå ut ur klassrummet. Han kommer ju ändå inte få några svar genom att stå här och skrika.
Johan och Sven hatar Klas. Han snyggast på skolan, det råder det en allmän konsensus om. Och han sätter en standard som alla andra jämförs mot. Han sportar och när det inte tjuvröks på rasterna så spelas det dödsmördarfotboll. Det är ingen sådan där fotboll när alla har roligt. Det känns mer som gladiatorerna när de tacklas och fulspelar. En gång sparkade de Johan på smalbenet när han inte ens var i närheten av fotbollen bara för att de kunde.Egentligen gillar de ju Sven, han är bra på fotboll men det är provocerade i konformismens högborg att man har tre år för gammalt mode. Att hans jeans är för korta ibland eller att hans skor inte sneakers utan ser ut som typ gympaskor.Efter ett tag när de inte längre ville hålla god min i elakt spel så försökte de att slå tillbaka. Det var dumt, allting blev bara. Niorna var större och fler. Det var ingen ide att vara med så de slutade. Det var inget roligt. Och man kunde aldrig vinna bara inte förlora lika mycket och hoppas att de tråkade någon annan. Sjuorna var mest där som slagpåsar.
Men i cykelluftning kan man vinna eftersom man är osynlig. De två vännerna känner sig lite som hemliga agenter, som om de slår tillbaka mot orättvisorna som drabbat dem. Men också som att det står upp för alla där ute som tvingats vara loosers av sådana som Klas. Johan och Sven skrev ner sitt motto på en lapp som är embryot till deras manifest:
"Alla orättvisor kan bekämpas, all orätt ska bemötas men ingen ska se sin bödel, endast känna andedräkten i nacken."
söndag 6 januari 2013
Berlin
I BERLIN. Jag hänger i ett ockuperat hus, sover i ett rum med en shabby chic-kakelugn. När vi lagt ut våra sova säckar på sängkonstruktionen bestående av ett bord fastborrat i vägen samt en riktigt tjock madrass går vi upp till köket. Allting här går i maklig takt, stämningen sävlig och jag blir bjuden på mat och öl. Senare får vi lite tysk glögg och någon håller fram en till öl som jag tar en klunk av. Ena väggen är gulmålad med leopardmönster, en annan är svart och väggen som spisen står emot är vit. Längs leopardväggen klättrar en gullranka som stöds upp av fiskelinor så vid första anblick ser det ut som växten klättrar i luften. Runt det stora bordet står två nittiotalssoffor och jag dinglar med benen i den ena. Runtomkring mig far flera språk i luften, ibland gör också min mage ett inlägg i debatten. Det är brödet som sväller i magen med rotfruktssoppan.
När vi senare går ut på krogen berättar en man för mig att de tyska lönerna för okvalificerade jobb ligger på tre till fyra euro i timmen. Socialbidraget ligger på 380 euro i månaden, om man jobbar heltid med fyra euro i timmen får man alltså 640 euro innan skatt. Om man har lägsta nivån på tre euro får man ut 480 innan skatt. I squatet betalar man 50 euro per person i hyra plus kol, el och kanske vatten. Jag förstod inte riktigt. Men då är det en fastighet man själv får underhålla och hyresvärden vill ingenting annat än att komma in och lyxrenovera för nya hyresgäster så de blockerar hela huset varje gång han kommer så att han inte kan komma in. I ett svenskt sammanhang kanske det låter konstigt men Tysklands lagar är mer komplicerade och huset är ett sådan som när muren föll visste ingen ens vem som ägde huset.
Vi åker till en annan stadsdel för att gå på en spelning och utanför läser jag ett anslag:
"You should not pay more then 5 euro per m2 per month"
Resten av anslaget förklarar rubriken att höjs hyrorna så följer de andra hyrorna efter och då kommer alla som bor i stadsdelen idag kunna bo kvar. Mannen som berättade för mig om lönerna berättar också hur de har kämpat mot hyreshöjningarna. De blockerar huset för polisen när en vräkning ska genomföras. Ibland lyckas de inte men de lyckas också och då bor hyresgästerna kvar. Hyra är ingenting som är av Gud eller marknaden givet utan är en förhandlingssak.
Standarden i de ockuperade husen är oftast lägre än dyrare lägenheter, elen ser ut som någonting arga snickaren skulle vråla om ("vill ni att folk ska DÖÖÖÖÖ!?!?!"), en del fönster drar, en del är igenspikade, en del toaletter saknar handfat och köken skulle behöva fler arbetsytor och skåp men igengäld finns det utrymmen till skillnad från lägenheterna.
Jag har alltid trott att Tyskland var ett rikt land, i rapporterna om krisen så framstår Tyskland som Europas bank. Det är dem som pytsar in cash till Grekland och godkänner alla lån. Är det så att den kris som Grekland nu går igenom går Tyskland också igenom fast på ett smidigare vis. För det är väl kris när ett jobb som okvalificerad arbetskraft ger i reda pengar mellan 27 och 36 kronor i timmen?
När vi senare går ut på krogen berättar en man för mig att de tyska lönerna för okvalificerade jobb ligger på tre till fyra euro i timmen. Socialbidraget ligger på 380 euro i månaden, om man jobbar heltid med fyra euro i timmen får man alltså 640 euro innan skatt. Om man har lägsta nivån på tre euro får man ut 480 innan skatt. I squatet betalar man 50 euro per person i hyra plus kol, el och kanske vatten. Jag förstod inte riktigt. Men då är det en fastighet man själv får underhålla och hyresvärden vill ingenting annat än att komma in och lyxrenovera för nya hyresgäster så de blockerar hela huset varje gång han kommer så att han inte kan komma in. I ett svenskt sammanhang kanske det låter konstigt men Tysklands lagar är mer komplicerade och huset är ett sådan som när muren föll visste ingen ens vem som ägde huset.
Vi åker till en annan stadsdel för att gå på en spelning och utanför läser jag ett anslag:
"You should not pay more then 5 euro per m2 per month"
Resten av anslaget förklarar rubriken att höjs hyrorna så följer de andra hyrorna efter och då kommer alla som bor i stadsdelen idag kunna bo kvar. Mannen som berättade för mig om lönerna berättar också hur de har kämpat mot hyreshöjningarna. De blockerar huset för polisen när en vräkning ska genomföras. Ibland lyckas de inte men de lyckas också och då bor hyresgästerna kvar. Hyra är ingenting som är av Gud eller marknaden givet utan är en förhandlingssak.
Standarden i de ockuperade husen är oftast lägre än dyrare lägenheter, elen ser ut som någonting arga snickaren skulle vråla om ("vill ni att folk ska DÖÖÖÖÖ!?!?!"), en del fönster drar, en del är igenspikade, en del toaletter saknar handfat och köken skulle behöva fler arbetsytor och skåp men igengäld finns det utrymmen till skillnad från lägenheterna.
Jag har alltid trott att Tyskland var ett rikt land, i rapporterna om krisen så framstår Tyskland som Europas bank. Det är dem som pytsar in cash till Grekland och godkänner alla lån. Är det så att den kris som Grekland nu går igenom går Tyskland också igenom fast på ett smidigare vis. För det är väl kris när ett jobb som okvalificerad arbetskraft ger i reda pengar mellan 27 och 36 kronor i timmen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)