tisdag 19 oktober 2010

DEN ULTIMATA GUIDEN TILL HÖGSTADIET FÖR DIG SOM BLIVANDE PUBERTETSMONGO

STRING
Viktigt. Riktigt viktigt. Dock inte viktigare är behå. Det gällde att vara lagom också det vill säga – inte ha stringen sticka uppovanför byxlinningen för då var man en fjortis (skånska: pentabrud), inte svarta string under vita byxor. Men man skulle ändå markera att man hade string: gärna prata om det, ge andra tips på hur man vänjer sig att ha string (ha string och så har du vanliga trorsor utanpå så känns det som vanligt och du vänjer dig vid att det skaver in) och berätta högt att ha vanliga trosor nu känns som att ha blöja och hur fult det är när troskanten syns på jazzbyxor. Alltså, hur fult det är med en kant på de i övrigt tajta utsvängda spandexbyxorna. Stor ironi.

BRÖST
Att ha bröst var också viktigt, det var liksom formen på att man var kvinna. Mens kunde man fejka, om man inte hade string så kunde man vika in sina vanliga trosor så att man fick den där stringkanten uppe vid linningen men bröst kan man inte fejka på samma sätt. Köpte man A-kupa och stoppade den full med papper så blev man påkommen på gympalektionerna.
Det gällde att köpa rätt första behå, inte en utan vaddering (DÅ SYNS JU BRÖSTVÅRTORNA!!! Äckligt), inte för tantig men inte för utmanande (vem tror du att du är?). Vi växte upp då plastikkirurgin och push-up behån slog igenom på bred front. Vi tittade på storleken på våra bröst, jämförde med varandra på gympan, var det ena större än det andra?
Att skaffa behå för tidigt var pinsamt (vad skulle HON med behå till?) och att skaffa det för sent var också ett tecken på att man inte hade en uppfattning alls om kvinnlighet (om man inte skaffar behå i tid så får man HÄNGBRÖST!?!? Ueöööö!). En del sov med behån för att brösten då skulle forma sig efter behån när de växte och på så sätt skulle man undvika att få taxöron.

MENS
Att blöda en gång i månaden var kvittot på att man helt och fullt skulle kunna delta i det mongama äktenskapet med barn. Man skulle kunna föda barn, det som ytterst definierade oss kvinnor. Det gällde att inte få mens sist, det var ett misslyckande och som vi väntade på våran mens. Tjejerna väntade på smärtan och blodet eftersom det skulle markera övergången till någonting nytt. Det gick rykten om vem som fått mens, vem som inte fått sin och vem som fejkade att hon hade fått mens. Att få mens före klassens queen bee (alltså: populäraste tjejen på amerikanska) var också ett brott. Hela våran tillvaro präglades av ångest inför våran kropp, att den såg ut på rätt sätt och att den fungerade normalt.

Diciplineringen av kroppen var enorm och alla av oss var rädda för att sticka ut, att göra fel. Priset för att göra fel varierade från skitsnack till utfrysning i flera månader till att bara bli mobbad. För att undgå det värsta tog tag i det vi kunde ta tag i: kvinnligheten och gick in för det med liv och lust. Vi läste Frida, Veckorevyn och slukade alla frågespalter vi hittade (tyvärr gav dem inte de svar vi ville ha: allt var ju normalt, vi som desperat letade efter en normalitet att klänga fast vid). Vi sökte desperat efter normer som kunde ge oss lite skydd och som vi kunde gömma oss bakom.

Vi försökte lista ut hur man var kvinna på rätt sätt: att det fanns ett rätt och fel fattade vi. De som gjorde fel blev horor eller flator. Att bli kvinna handlar om att upprepa normerna och att upprepa dem rätt. I högstadiet är alla bara en bunch of motherfucking aphjärnor som härmar och härma allting de ser och läser.

HIERARKIORDNINGEN
(eller vet din plats i hackordningen!)

Men i längden var det ju såklart ohållbart att vi tjejer hängde med varandra och försökte komma överens så som läraren försökte i början av terminen. Man kommer inte automatiskt överens för att man allihopa har livmoder. Tjejer är fruktansvärt bra på att positionera sig mot varandra – allting blir en jakt på status med killar, kläder och musiksmak. Alla klättrar desperat uppåt för att inte hamna längst ner och ju högre upp vi kommer desto mer höjs botten och vi får lägga mer och mer tid på våra utseenden. Vi lägger mer och mer pengar på kläderna som blir dyrare och dyrare och mindre mat på tallriken för att bli smalare och smalare. Kollektivt stirrade vi ihjäl Victoria Silverstedt och Anne Nicole Smith men ärligt talat så var det inte deras fel, hade de satt Marit Paulsen framför oss och sagt att hon var it-girl hade vi köpt det. Vi hade runkat till Leif GW Person om samhället hade haft en kollektiv psykos som sa att han var all that.

Det fanns alltid en tjej i klassen som var coolast, som hade mest status och som det gällde att hålla sig väl med. Hon var snyggast, hade flest beundrare men också en riktigt jävla utvecklat sinne för tortyr. Utfrysning var alltid hennes paradnummer och illa dolt äckel. Men med hennes janusansikte så log hon alltid för läraren och såg till att hålla sina händer rena för att aldrig kunna anklagas för något. Istället fick hennes underhuggare utföra skitgörat och de var rädda för henne. Rädda för att förlora sin position i hennes strålglans, rädda för att återgå till att vara mobbade. Så de imiterade henne allt det kunde. Men såklart inte med en exakt precision.

ÅHH GUUD VAD PINSAMT

Fras användbar i hela högstadiet och används till det mesta som inte går exakt så som det gör i våran uppfostrande populärkultur. Det vill säga när man gör någonting lite fel, när man inte är exakt sådär supersuper JÄTTEnormal eller när någonting inte slutar lyckligt. Till våran hjälp för at örstå att allting var dödspina och pinsamt samt att andra gjorde fel så fanns det en hel del pedagogiska teveserier och ungdomsböcker. Den som vi alla läste i femman: GLAPPET. Finns numera på youtube för dig som missat det.

POJKVÄN

Inte för många men inte för några. Inte för fula och inte för tråkiga men absolut inga snygga players heller. Gärna lite äldre men inte för gammal och lastbilschaffis. Ett sugmärke på halsen. Inte flera. Gärna din pjkväns för stora tröja. Men inte varje dag. Du har ju faktiskt en egen stil. Du ska umgås med din pojkvän. Men inte för mycket. Så här höll det på i all oändlighet. Det var sådan jävla misär att vara kär i högstadiet att det bästa var att fejka vem man var kär i. Men inte den snyggaste killen. Eftersom det skulle vara helt jävla omöjligt för en sådan som dig.

Visst, det låter som en dystopi men högstadiet är i mångt och mycket så. Speciellt i slutet på nittotalet där det blev modernt med plastikoperationer och debatten rasade om kroppsideal. Och när vi gick där i sjuan så tränade man snarare på att hålla i magen och funderade mest på hur man skulle överleva högstadiet. De andra frågorna om könsroller gick oss över huvudet för det mesta. Och det skulle visa sig senare att det skulle vara lugnt, att vi skulle finna det andningshål vi letade efter men det skulle ta oss ett tag. Hur vi skulle ta oss igenom den här strida strömmen av skit sysselsatte det mesta av vårat första halvår i högstadiet. Under en bildlektion tittar Sven frågande på bildläraren:

”Det kanske ändå är bra att högstadiet är så här tufft så man är ordentligt förberedd för vuxenlivet”.

Hon tittar tillbaks på honom och säger ledsamt: ”Du... Det kommer inte var såhär hela livet, det kommer bli bättre”.

***

Vad man som karl tyckte var extra ångest har jag dålig koll på. Förtidig utlösning och penisstorlek säger mig mitt något blurriga minne men jag vågar inte uttalöa mig med risk för att det blir patetiskt.

söndag 3 oktober 2010

Tintin & kapten Haddock

Jag bodde i ett mintgrönt radhus, nummer 96.

Mamma och pappa köpte radhuset i början av 90-talet för 25 000. Vilket måste anses vara en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. Det berodde på ekonomiska faktorer jag inte förstod då men som jag skulle läsa om i skolan mycket senare.

Så här skulle det senare stå i min bok: Priserna på bostäder föll eftersom bankerna hade köpt och lånat ut pengar till bostadsbolag som spekulerat om en massa pengar men inte fick vinsterna man hade förväntat sig. Då priset på bostäder visade sig vara någonting som inte så många kunde betala föll värdet på dem.

Det här skulle min lärare säga: Krisen var inte bra ur den synpunkten att folk fick sparken och inte anständigt betalt som arbetslösa fast den ekonomiska krisen inte var deras fel eftersom det inte var vanliga människor som hade spekulerat om en massa pengar.

I samma veva bytte min pappa också vår orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa var en av de få som hade kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig. Eller han hade väl inte kommit ur arbetslösheten och fått ett riktigt jobb utan han varvade att jobba svart och programmera ett bokföringsprogram åt Amiga. Allting tillsammans med Målargunnar. De hade både stora planer för både om trädgårdsverksamheten och om bokföringsprogrammet. Det fanns inga andra jobb att tillgå speciellt inte för några som knappt klarat av gymnasiet.

Min pappa, Kenneth, var fungerade på så sätt att bestämde han sig för något så var det så, han var som en orubblig koloss, en betongklump som det bara var att lyda när han kommit till den punkten. Han hade blivit pappa till mig som väldigt ung: 21 år gammal. När man tittar på korten så ser han väldigt ung ut och det gör han fortfarande med sitt svarta hår, skäggstubb och stora bruna ögon. När han inte hade blåställ eller jobbkläder så var det svarta jeans, tshirt och hårdrock som gällde. Företrädesvis AC/DC eller Black Sabbath. Musiken var lika viktig som kläder för honom – det tillhörde hans identitet så starkt. Den hade speciellt förstärkts i perioder av arbetslöshet. Då han inte längre kunde säga hantverkare när han presenterade sig så istället brukade han säga: hårdrockare eller världsmästare i kreativ bokföring (dock var det ingenting som min mamma uppskattade överhuvudtaget). I brist på familjeförsörjare fick man hitta någonting annat att svara på frågan om sysselsättning.

Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.

Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa hoppades han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.

Programmet sålde faktiskt bra på en datamässa i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektive dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om KoM Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.

Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar, svartjobb och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.

Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio, det här var sista chansen.

Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara fem tänder i munnen.

Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset). Det luktade kobajs mixat med ruttet gräs och en lätt touch av något sött som jag inte har någon aning om vad det var. Hela fältet blev liksom till geggamojja från och med mars och det fanns bara fläckar av gräs men framåt början på juni så slutade det lukta och fältet så ut som ett fält.

Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.

Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp.

Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att Sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna och alla vet att kids inte särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.

Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra i klassen så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.

Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.

Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i samma klass utan i parallellklassen. Jag skulle få se det sedan i högstadiet då så skulle jag förstå hur de gjort. En kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna. Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron. Men det var inte högstadiet för oss än. Vi står bara på randen till katastrofen.

För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bet varandra och vi ryckte benen av grodor tillsammans. Vi har alltid gjort oss illa tillsammans som den där gången då han byggde en lådbil och jag hamnade på sjukan. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.

Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, dags att lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.

Senare när jag blev större och blev aktiv i någon slags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då; vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på.

Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.

Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.

På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och sådant på. Sven sprejade breven till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på breven och alltid låg det små presenter i kuvertet.

Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.

Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Diamondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.

En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från USA eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som referenser.

Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda. Jag skrev till Sven om vad jag hoppades inför högstadiet, om att det verkade spännande och vilka affischer jag skulle ha i mitt skåp. Det var bara en vecka kvar till uppropet för 7c.

Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.

***
Nu står vi redo att möta gymnasiet med våra nya bekantskaper. Tintin är de av de fyra karaktärerna som ser tillbaks på hur det var förut medan de andra berättar direkt från högstadiet. Innan vi tar ett kliv in i högstadiet kommer vi nästa gång få läsa en stor do's and don'ts lista om högstadiet.

söndag 26 september 2010

Lådbilen

Om man säger att du att hade vuxit upp på landet med få grannar. Då hade du varit Sven. Du hade inte haft lånekort på bibblan men kört bil vid tio års-åldern.

Att börja skolan skulle gjort dig blyg med alla sina uppgifter och krav om att prestera. Bokstäverna som hoppade mest runt och de där skrivstilshäftet i fyran var ju bara ren terrorism. Snirkliga A:n och konstiga ihopbindningar gör Sven galen. Hur han än vinklar handen så verkar det aldrig bli riktigt riktigt rätt. En gång fick han en klasskamrat att göra hela hans skrivsstilsbok och Sven byggde ihop hans bro av glasspinnar som klassen hade i uppgift i NO.

I skolan klippte man guldstegar för att illustrera någonting med Jacob, änglar och massa skit från bibeln, Sven avskydde det. Varför var man tvungna att lära barn om de här människorna som uppenbarligen gjorde saker som inte alls gick att göra i verkligheten, som uppenbarligen var påhitt? Varför var det viktigt att rita snygga änglar en hel lektion? Och det skulle dessutom vara kul. Ha! Det tyckte i alla fall inte Sven. Hans änglar var fula. De stank av ointresse.

Klassen gjorde julpyssel, domherrar att hänga i taket och någon lertomte som Sven inte fick ta hem eftersom han hade berättat för fröken att han tyckte den var så jävla ful att han tänkte slänga den i marken vid ICA. Sven hade också beskrivit hur det skulle krasa med bränd lera mot asfalt. Fröken blir uppriktigt förvånad och försökte övertala Sven tills hon märker att det inte är någon idé. Svens mamma får den på ett kvartsamtal för att föra den till säkerhet. Det var på samma kvartsamtal du fick stämpeln DYSLEXI – med hjälp av den skulle man komma att förklara allt stök, allt skolk och allt ointresse ungefär som du vore handikappad. Men i fyran var det nog bra, då fick han faktiskt den där extra timmen med läxorna som behövdes. Men efter det så var Sven ETT JÄVLA SÄRBARN SOM INTE KAN LÄSA NORMALT HAHAHAHAHA. Då lärde mamma honom att det viktigaste är inte att ge igen utan att gå därifrån för då skulle de inte tycka det var något kul och sluta. Sven gjorde som hon sa men skulle senare konstatera att det var ett jävla sätt att lära sina barn acceptera underordning. Man får faktiskt slå folk på käften, man får säga nej till att bli behandlad som skit.

Killar har inga bästisar. Det vet alla. De slutar leka efter fyran – då man ska ju va istället. Leka gör bara barn. Men om man ska vara lite ärlig har Sven väl någon bästis, hon bor bredvid honom i radhuset.

De lärde känna varandra en eftermiddag i juli när han av misstag slog ut framtänderna på henne och gav henne ett skrapmärke på hela underarmen. För att åstadkomma det behövde Sven bara en sak: en lådbil.

Han plingade på dörren med stora förväntansfulla blåa ögon och de två samlades på gården för att åka lådbil. Pulkabacken funkar finfint, den har mjukt gräs och är ganska brant. Innan de vågar sig upp så testkör man på parkeringen, rondellen och på arga gubbens gräsmatta (Arga gubben hatar barn, kammar sig med kniv och tvekar inte att ta till ett högre tonläge när han finner det nödvändigt, alltså nästan jämt).

Hon drar i ena hjulet, inspekterar styranordningen och Sven förklarar tålmodigt det här med hjulaxlar, ratten och varför ni inte har några bromsar.Bromsar behöver man inte, för man kan bara sätta upp foten och bromsa med skon eller svänga in i en buske om man skulle tycka att det går för fort.

Egentligen är båda två för gamla för de här, de har åda gått ut sexan och ska nu inträda i vuxenvärlden. Ja, det tycker själva i alla fall. Högstadiet är då man skiljs från barndomen. Men nu är det ingen som ser och de har ju inte officiellt börjat sjuan, så det här torde ändå vara okej resonerar de.

De åker lite på gården och puttar på lådbilen och turas om att sitta i den för att lära sig att styra. Runt den ena gården, förbi garaget och in på den andra gården, runt häcken två varv och förbi äppelträdet som nog ingen har beskurit på i alla fall en mindre evighet. I det trädet brukar ni klättra, hämta äppelkart och har äppelkrig allihopa på gården. Sven tycker att det nog är färdigtestat nu, allt går ju jättebra med både bromsen och att styra.

Lådbilen är blå och kromfärgad. Byggd av plankor och en barnvagns smala hjul. På sidorna har han målat Stålmannen S:et, dels för att det är tufft och dels för att det matchar så bra med hans eget namn. Sven. Inte direkt det modernaste namnet som finns. Skulle han ha har varit modern skull du hetat Jim, Fredrik eller Christian och fått smeknamnet Jimpa, Fredde eller Chrille. Nu döptes pojken på BB till Sven och alla kallar honom kort och kott för Sven. Namnet är lite för kort för att göras om till ett smeknamn och Sven ingår inte inte något stort gäng där man får smeknamn som Bullen eller Pom. Ibland kallar mamma honom för Gurkan men det är inte speciellt kul, inget namn som han vill att alla andra ska ropa efter honom.

De unga racerförarna släpar och drar lådbilen mot pulkabacken. Pulkabacken ligger över ängen, förbi den övergivna fabriken där de äldre barnen spelar paintball och upp på cykelvägen till höger. Där ligger den, ganska brant och förra sommaren cyklade Simon ner för den. Inte bra – ganska ont sammanfattar rätt bra.

Sven är däremot övertygad om att lådbil och cykel olika saker. Cykel har två hjul och går lite snabbare dessutom var det inte förens Simon bromsade som det sket sig.

Och kolla! Det är massa högt gräs därnere så när vi kommer ner för backen så kommer ni att bromsas mjukt av gräset. Det Sven inte har räknat med är att lådbilen på grund utav en felkonstruktion kommer gå en bit åt vänster och till vänster ligger en riktigt stor sten. Men å andra sidan, hur många matematiker finns det i hans ålder?
Tillsammans släpar de upp skapelsen som har tagit två veckor att bygga. Kromet glänser i solen och reflekterar strålarna. Det är en sportbil för erat inre, en sådan sportbil som Sven ska köpa när han blir stor oavsett hur länge han får jobba oavsett vilka andra utgifter som behövs dras in på. Ett barn upplevelsevärld är så praktisk på det sättet, svart/vit naivitet där ändå det mesta är möjligt eller man tänker att skärvor av en vuxen värld är möjlig. Livet kommer vara anständigt för Sven, det är så han tänker sig det. Än är det spensliga pojken för liten för begrepp som ”det social arvet” eller ”socioekonomiska förutsättningar”. Blir man tillräckligt gammal för att någonsin inse konsekvenserna av dem? Gör du det?

Vinden blåser svagt och Sven ska äntligen få visa upp för Tintin vad han kan och att han är mer än vad hon tror. Svens 15 minutes of fame är här. Och de femton minuterna räcker bra. De är där för att vara i en evighet.

De tar på sig sina cykelhjälmar som de blivit påpropsade och sätter sig i bilen. Sven längst fram och Tintin håller ett stadigt grepp om hans midja. Ett sådant där grepp som berättar att man är rädd men gör det ändå, att man litar på någon.

På tre åker de ner för backen. Det suger till i maggropen och de sekunderna varar i flera minuter. Lungorna fylls med sommarluft och om Sven hade haft något hår så hade det fladdrat i vinden. Lådbilen följer backens linjer perfekt.

Men nu börjar de dra åt vänster, helvetehelvetehelvete, Sven ser precis åt vilket håll det barkar. Stenen, stenen, stenen. Nej, nej, nej. Han drar och drar i lådbilen för att försöka få den och svänga. Kom igen nu! Kom igen!

Lådbilen svänger inte som föraren vill att den ska, den kränger och lådbilar är synnerligen svårstyrda i gräs. Ekipaget kör rätt in i stenen och välter. Sven slår i knäet men Tintin skriker för kung och fosterland. Hon hamnade med huvudet före rätt ner i backen och när hon vänder ansiktet mot Sven ser han att det rinner blod ur munnen på henne.

Det ser ut som någonting som han har sett i en zombiefilm och ser nästan helt overkligt ut. Det är därför han inte ryggar tillbaka utan hjälper henne att ställa sig upp, visserligen ganska bryskt men ändå. Men det stödet så går de vägen hem från pulkabacken till Tintins mamma. Under hela vägen hem viskar han i hennes öra: förlåt, förlåt, förlåt, jag visste inte, jag visste inte om och om igen.

Tintins mamma däremot är inte lika sansad när hon får se Tintin. Hon får närmast panik och rycker henne nästan ur greppet som hon håller kring Svens midja. Eftersom Tintins mamma är ensamstående så finns det ingen bil att tillgå och Svens föräldrar är ute i Jönåker och meckar med sina bilvrak.

Det slutar med att Tintin får åka taxi till akuten, Sven kramar om henne tafatt och ber jättemycket om ursäkt en gång till för säkerhets skull om hon inte skulle ha hört alla de andra förlåten som han har sagt. Tintin ler ett väldigt motbjudande blodleende och säger:
”Det gör ingenting, jag hade roligt även om det gör lite ont. Det gör ingenting.”
”Är du säker på det?”


Dörren smälls igen och frågan studsar tillbaka. Med tunga steg går Sven tillbaka till pulkabacken för att samla ihop två veckors arbete som han företagit sig med en stor omsorg. Jävla helvete, han som hade byggt bilen och så kommer den där jävla stenjäveln och bara förstör och tänk om den förstör för Tintin nu också. Tänk om hon har skadat munnen på något konstigt sätt som gör att tänderna är borta för evigt eller att hon aldrig mer kan prata ordentligt. Jävla sten. Jävla sten. Var den absolut tvungen att stå där?

Sven sparkar och sparkar på stenen, försöker välta den, hämtar en pinne och försöker gräva runt den för att kunna rulla bort den. Jävla sten! Han skriker rätt ut.

Måste allting gå så illa när tanken var att allting skulle gå så jävla bra.
Resterna av lådbilsJÄVELN leder han hem. Ett framhul har lossnat, hela framdelen på bilen är pajad i alla fall på vänster sida och hjulaxeln är sne. När Biggan och Bengt kommer hem ikväll ska han fråga om man kan laga det. Han lämnar skothögen på framsidan av radhuset och sätter sig ner på trappen för att fundera på om han kan gottgöra det på något sätt. Tänk om Tintin blir invalid – då är det hans fel. Med rynkad panna sitter han på farstutrappan och försöker att inte tänka på det. Längre bort på gatan ser Sven sin parallellklasskamrat, Carolina. Hon betyder alltid trubbel. Ännu mer trubbel tänker han och suckar.

***
Nu har vi träffat den nästa sista huvudpersonen i vår berättelse. Den sista som kommer presenteras är Tintin! Sedan är våran trench coat mafia all set för att börja högstadiet med allting som det innebär.

söndag 19 september 2010

Telefonsamtalet

Johan sitter i köket, han har bytt om till sin pyjamas. Det är en fin pyjamas, blå prickiga byxor och ovandelen är också blå med en elefant på magen. Det är hans favorit. Han älskar den. Framför honom står ett glas mjölk som han dricker av då och då. Han dinglar med benen och väntar på att hela familjen ska samlas. Johan beter sig exakt sådär som barn gör när de går i andra klass och undrar saker som när man ska få vara uppe längre än klockan åtta och vad man ska få i födelsedagspresent.

När alla är samlade kring bordet berättar Johans mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Det ligger en mördande tystnad över bordet, alla tittar på varandra som för att hitta ett uttryck i någon annans ansikte. Någonting som talar om hur man ska reagerar i en sådan här situation. Det finns ingen inövad mall och ingen av omkring bordet har lust att göra fel.

Till slut börjar Johan gråta, mamma börjar gråta, hans syster ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta och från pappa hörs en snyftning. Tafatt försöker de lägga armen om varandra för att trösta varandra men ingen vet riktigt hur de ska göra. Är allting slut nu? Får pappa verkligen ta på mamma när hon håller om sina barn. De ska ju trots allt skiljas. När de gråtit i fyrtiofem minuter gör de allesammans ansatser att sluta men Johan vet inte hur han ska göra. Nog för att det var svårt att förstå hur man gjorde i början av det hemska beskedet, hur slutar man? Han är ju inte färdig med att vara ledsen över det här hemska beslutet. Men just nu orkar han bara inte gråta mer.

Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.

Pappa Henrik försökte bo i en etta i miljonprogrammet och resten bodde kvar i villan. Det gick inte så bra för någon av de inblandade. Så småningom fick Henrik något teknikjobb i Södertälje så han flyttade till ett radhus, den familj han lämnat bakom sig flyttade också, fast till miljonprogrammet.

Att Pappa Henrik valde att flytta 100 kilometer ifrån sina barn var ingenting som skulle påverka hur mycket de skulle ses lovade han Johan. Johan minns hur hans pappa hade lovat det, han hade stoppat om Johan där han låg i sängen och kramat sin son god natt för första gången på ett år; kallade Johan sin ögonsten och lovade att de skulle ses oftare från och med nu.

Johan minns det fortfarande tydligt och det är dit han ibland längtar tillbaka. Den där villkorslösheten, att sakna tre tänder i munnen, skrapat upp knäna och komma hem med en hink med grodor. Det enda hans föräldrar gjorde var att visa vart han skulle ställa grodorna på baksidan sen gick de och hällde ut dem i ån på kvällen och till Johan sa dem att de hade rymt.

Henrik avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Johan och hans syster åkte dit mer och mer sällan, när pappa var i Japan var det svårt liksom. Mamma tog hand om syskonparet på Henriks, ibland syndes det att mamma var trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.

Johan tyckte bäst om när han och hans syster var sjuka från skolan samtidigt, då fick de hyra film och fick varsin serietidning. Efter ett tag slutade de vänta på att febern skulle tajma istället hade de ett system att när någon hade feber så var den andra tvungen att käka en halv tub tandkräm. På så sätt fick man en mild flourförgiftning och den önskvärda febern.

En gång kommer Johan speciellt ihåg, det var den gången då de hyrde alla tre Star Wars-filmerna från 70-talet och sträckglodde dem. Johans syster, Mika, gillar egentligen inte sci-fi eller rymdskepp men han satt bredvid henne i soffan och berättade allting om Darth Vader och hur allting hängde ihop med Anakin Skywalker. Straffet för att han fick välja film var att han fick blanda saft och poppa popcorn hela dagen.

Pappa avancerade i företaget och ibland fick Johan och Mika japanskt godis som plåster på såren. Och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl, ingen åt godisen av annat än artighet. Presenterna botade inte problemet med att pappa faktiskt var borta; syskonen längtade tillbaka till de helger då de åkt rullerblades på plattan och Johan körde in i en tant av misstag. Hon trillade nästan baklänges och slog i bakhuvudet efter det fick de lite kalla fötter och packade ihop för dagen. Istället för det här så blev det mutor från Henriks utlandsresor eller Men In Black och massa godis medan han själv satt framför datorn och jobbade.

Samtidigt som de blev mutade med socker så vägrade Henrik betala för Mikas jeansjacka. Hon behövde den verkligen, Johan minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit ut och syskonen hade brottats ute vid vår koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Där stod de två med munnen öppen och såg ut som två fågelholkar. Johan såg till att de tog cyklarna ner på stan och såg ut en ny jeansjacka. Den var så snygg, den hade stor örn på ena sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade Mika senare bort och sydde dit upp och ned).

Men Henrik tittade mamman i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minsann räknat på alla mammans bidrag och hennes lön och hon lurades bara minsann när hon sa att hon behövde pengar. (Henrik hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där jackan, Mikas vinterjacka blev för varm till slut.

***

Telefonen ringer och Johan hasar sig från datorn till telefonen.
-Stenhage
-Hej, har du någon vuxen hemma som jag kan få prata med.
-Vänta lite.


I telefonen hörs en röst som talar skånska och Johan undrar om de verkligen känner någon som är skåning. Mamman och Johnny sitter kvar vid matbordet och äter fortfarande, söndagsmiddag och allt. Snacka om prestationsångest när man gör söndagsstek i flera timmar för att Johnnys föräldrar ska komma.

-Du har telefon. Eller någon av er har.

Fem minuter senare sliter mamman upp dörren till ditt rum och ser helt jävla vansinnig ut. Vad faan, tror hon att hon gör, knacka…

Johan hinner inte påpeka det innan hon tar till orda.

-FÖR I HELVETE. Va fan tror du att du pysslar med? Varför får jag ett samtal om att du har snattat på ICA? Har inte vi pratat om det här? VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?

Tillbaka stirrar ett par ögon och en öppen mun. I sitt huvud försöker Johan gå igenom den senaste tidens händelser. Han har faktiskt inte snattat någonting på flera månader.

-Jag jag jag jag jag, jag vet inte, jag har ingen aning. Jag har inte snattat på Ica, jag lovar. Mamma, jag har verkligen inte gjort det. Jag lovar. Vem var det som sa det?

Hon skriker och tonåringen försöker resonera, men Johan är mest vettskrämd egentligen men ju mer de diskuterar desto mer går det upp för henne att han nog faktiskt inte har gjort det. Dessutom hade han i telefonen sagt att det här var tredje gången och mamman hade inte hört om de två andra. När hon börjar lugna ner sig och har kramat om den vettskrämda varelsen klart och bett om ursäkt uppstår det en pinsam tystnad och de både tänker samma sak. Hur förklarar vi det här för Johnnys föräldrar?

Mamma beslutar sig för att ringa och dubbelkolla det här med ICA så att de kan vara säkra på att någon busringde. Så var det ju såklart, det bestämmer sig både Johan och mamman för så där ansträngt. Men det ringer hon och kollar för säkerhets skull imorgon. Nu gäller det att lugna middagsgästerna och faktiskt ge sken av att ingen närt en ligist vid sin barm!

Johan sitter kvar på rummet, det här har han verkligen ingen lust att höra. Det hela känns så jävla orättvist. Så jävla skitkul att någon ringer hem till honom och säger att han snattar. Han undrar om det är sådant folk tror om honom? Tror de att han stjäl saker? Varför vill folk göra sådant här mot honom? Han tänker efter, han är ju faktiskt inte osams med någon. Även om det kanske skulle vara svårt i hans fall. Han känner ju trots allt inte så många.

En ilning går genom hela kroppen och Johan blir nervös. Om några dagar börjar skolan. Tänk om alla hans nya klasskamrater tror det här, tänk om alla vet om det här. Varenda muskel i kroppen spänner sig och han känner hur han blir mindre och mindre. HELVETE.

På skrivbordet ligger klasslistan för 7C och han tar fram den för att kolla hur många i hans gamla klass som han känner igen. Hanna, Johan, Maja, Karl, Johannes, Jim, Sandra… de här namnen betyder ingenting. Det är ju standard att man inte går i samma klass i sexan som i sjuan. Fröken förklarade det med att det är bra för alla med miljöombyte och lära känna nya och om man känner att man har fått en viss roll i klassen så kan man nu få chansen att få en annan. Folk kommer inte ha lika mycket förutfattade meningar om en. Men Johan tycker att det verkar väldigt förstört för hans del.

Han blir så arg att han gör det han alltid gör när han är arg: lägger sig på sängen och stirrar upp i taket för att bygga worst case-scenarion i huvudet så att han är beredd på att möta det värsta. Är det någonting han hatar så är det överraskningar. Han funderar på varenda formulering som kan komma ur någons mun och på varenda kommentar funderar han ut ett svar på varenda dum kommentar som kanske kan komma. Om han är förberedd och vet vad som kommer hända så kommer det inte svida lika hårt.

Medan han ligger där i sängen och lägger sten på sten på axlarna och trycker ner sig själv så kommer Johan fram till att det sista han vill är att gå till skolan.

***

Som du kanske har märkt har jag påbörjat en ny följetong. Den här gången kommer vi träffa fyra kids som vi kommer följa. Hur länge och genom vad har jag ingen aning, men just nu presenteras alla pre-högstadiet, för det är där de kommer träffas och bilda sin egen trench coat mafia.

lördag 28 augusti 2010

Planlösheten

Luften var alldeles klar på sommarmorgonen, men sådant tänker du inte på som barn. Du tänker på om det är varmt eller kallt, om det är barn ute på gården eller inte. Om din pinne som du gömde i buskarna i går ligger kvar. Det är sådant som rör sig i ditt huvud. Ibland glimtar livets lite större bekymmer förbi och det knyter sig i magen men då sätter du dig i badkaret med "plutten" - din blåa sammetselefant som mamma har sytt till dig. Efter en halvtimme drar du bort duschdraperiet och saken känns nästan som bortblåst eller den ligger längre bak i hjärnan och kommer inte ploppa upp på ett tag igen.

Du förstår inte att du inte är så där bekymmerslös som barn ska vara, det är en naturlig del av ditt liv att vara rädd ibland. Att vara rädd för döden och saker som kan göra ont.Döden kan faktiskt uppta stor tankeverksamhet för en sjuåring. Du såg Bambi och så var det kört.

- Mamma, tänk om du dör ikväll? Säger du försiktigt när hon ska åka.

Hon lovar dig att det inte kommer bli så, kramar om dig och åker till nattjänsten någonstans i omsorgens långa korridorer. Istället sover farmor hos dig. Ni delar på den stora vattensängen. Du guppar på höger sida och hon på vänster sida.

Farmor har alltid fåniga och gammalmodiga nattlinnen antingen med stora blommor eller fotsida vita som ser ut som Lucialakan med något som skulle kunna vara en picassoteckning. Men du tycker att hon är vacker med sina kantiga glasögon och gråsprängda korta hår. Hon har en väldigt liten mun som hon kan dra ihop till ett rakt tunt streck. Då vet man att det att dags att göra som hon säger när strecket kommer fram. Hon är ung din farmor, 41 år gammal. Hon födde tidigt, din mamma födde tidigt och enligt det sociala arvet har du 14 år kvar tills du föder barn.

Det tycker du inte nu, men det kommer du tycka senare, det var synd att de var bli gravida så tidigt. De hade ju så mycket för sig. Mamma har gått på konstskola ett år och din farmor hann aldrig riktigt utbilda sig. Man kan känna det på deras händer. Sönderspritade och desinficerade flera gånger om dagen. Som upphöjningar, små sår och fnöskiga partier ligger spåren av deras yrken: mentalvårdare och servitris.

Farmor är servitris på ett ställe som du tycker är himmelriket på jorden. När du är där får du äta obegränsat med Marianne och dricka vilken läsk du vill inne på kontoret. På hennes jobb är det några som äter, några som sitter vid bardisken och dricker ur något som ser ut som äggkoppar. Hon skämtar när hon serverar och verkar vara kompis med alla där. Det finns en sillmacka som åker in och ut, på samma tallrik så står den bredvid olika äggkoppsgubbar då och då. När du frågar farmor så berättar hon att för att få sälja sådant vuxendricka så måste de beställa mat också enligt lagen och krögaren men de har de inte pengar till så den där mackan bara står där så att vare sig lagen eller krögaren ska bli arg.

Innan ni somnar så avhandlar du döden med henne också. Lika bra så att man har det gjort. Ni går igenom vad som händer efter döden, hur stor himlen är och om den någonsin kan bli full. Du frågar också vad som händer när man bränner kroppen, om den förmultnar och du berättar hur du vill ha din begravning.

Till slut frågar du om det som du har velat fråga om hela kvällen: Kommer mamma dö inatt? Kan hon göra det? Din farmor sätter nog ärlighet framför allt och säger: Ja. Det kan hon. Men chansen är liten.

Du blir helt vit i ansiktet, tar farmor i handen och ligger blixtstill och klarvaken. Vad skriver man egentligen på en gravsten?

Idag blåser vinden i håret och dagen känns en aningens meningslös för dig. Det är en av de sista sommarlovsdagarna i sjuan och du har ingenting att göra. Du fick din mens här om dagen, jättekul verkligen. Mamma försökte vara pedagogisk och vara sådär svensk. Hon hade väl säkert frågat någon av de yngre tjejerna på sitt jobb på vårdhemmet.

Du fick en bok om puberteten som handlade om ”kropp & knopp” med massa bilder och upplysningar om hur det är att vara tonåring. Någon av tjejerna på jobbet hade också berättat att man skulle fira att man fick sin mens för att det skulle minsann inte vara någonting att skämmas för utan någonting man skulle fira! ”Nu blir du ju kvinna!” hade mamma sagt. Du hade ryckt på axlarna förutom att det känns som att du har blöja på dig hade ingenting förändrats. Möjligtvis att du hade haft lite magsmärtor också. Ni firade med att äta tårta. Det var en jättefin tårta med glasyr och färska jordgubbar men det var liksom konstigt att sitta vid matbordet och äta tårta för att säga: HURRA! till sin egen mens.

Din mamma försöker så hårt emellan åt att bli svensk trots att man tydligt hör att hon bryter på bosniska. Pappan din är precis tvärtom, han drömmer sig tillbaka och hur det skulle varit för er om det inte hade blivit krig. Han sörjer eran stora fina lägenhet och han sörjer sitt arbete som läkare. När han druckit ett par glas vin så brukar han med målande ord beskriva era liv och hur dem hade varit där borta. Att din mamma inte alls skulle behövt arbeta heltid, vilka fina skolor ni skulle gått i och lysande karriärer som hade legat framför er.

Sverige ser han inte som ett land ni ska bo i utan ett land som ni förvaras i tills allting är lugnt att åka hem igen. Du vet inte vad som är hemma. Sverige eller det land som du börjar minnas lite suddigt.

Ni har bott i miljonprogrammet i sex år nu. Någon hade ju roligt när de ritade det i alla fall, format som ett stort S och adreserna och numrerna på porten följer ingen logik överhuvudtaget.

Det är här på skolgården som all din svenskundervisning har skett: knulla, hora och grundläggande tekniker i att stjäla cyklar samt använda en glashammare. Du har även kompletterat den här kunskapen med boxningslektionerna din pappa har gett dig på kvällarna när ni borstat tänderna: ”om några killar tar på dig på ett sätt du inte vill, så gör du såhär!” och så visar han ett välriktat slag mot solar plexsus. Du har övat på pappa tillräckligt många gånger för att kunna göra det riktigt bra för din ålder.

När det kommer till att slåss så handlar det mest egentligen om att våga, att våga gå tillräckligt nära och att vara tillräckligt säker på sig själv att man inte inväntar första slaget och slår först. Det ger en säkerhet i kroppen att man vet att man inte skulle stå där helt handfallen om det kom någon: slå först – fråga sen.
Du går längs den asfalterade vägen och funderar över vad du ska göra med en av dessa sista dagar innan skolan. Det här med sommarlov tycker du ändå är ganska svårt, tanken är väl att man ska hälsa på släkten, åka på någon semester eller ha sommarstuga. I stan är det så varmt om somrarna och det är inte alltid man kan gå och bada på det kommunala badhuset. I och för sig plankar ni in om nätterna och badar hur mycket ni vill.

Du går ut ur Brandkärr och ner mot radhusområdet – du har verkligen ingenting att göra. Nere vid ån finns det i alla fall vatten och skog. Du känner dessutom några i radhusområdet som kanske är hemma. I värsta fall kanske några småungar är ute som du kan reta.

Uppför backen, förbi ICA, förbi villorna och 200 meter cykelväg. Sedan är du framme vid de rosa radhusen nere vid ån (vem lägger radhus nere vid en å!?). du går runt på innergården men de verkar ganska döda. För små barn för att ens kunna reta är ute. Du går in på den sista gården innan du är beredd på att ge upp. På en avsatserna till ett av radhusen sitter Sven. Du kan inte påstå att du känner honom speciellt väl utan han går typ på samma skola och han har någon gång hängt med en kompis kompis. Han borde i alla så mycket som att känna igen dig tycker du och säger högt och tydligt:

”Hej!”


Du får ett hmmande svar och Sven tittar mest ner i marken.

”Vad gör du?”
”Ingenting”
och stirrandet ner i marken fortsätter.
”Vill du göra någonting?”
”Vad då i sånna fall?”
han tittar upp på dig och han ser nog lite ledsen ut.
”Jag har telefon på rummet så vi kan gå hem till mig och busringa? Jag vet en perfekt att ringa”
”Vart bor du då?”
”Brandkärr, men inte längst bort utan Mariebergsvägen. Kom nu!”
”Okej, om du berättar vilka vi ska ringa”
”När vi börjar gå så berättar jag…”


Tillsammans börjar ni gå hem till dig. Äntligen sällskap tänker du och pladdrar på om människor man kan busringa.

Man kan ringa folk med typ konstiga efternamn. Jag har sett att det finns folk som heter pistol, lejon och sådant i efternamn. Man kan ringa och fråga: hej! Är det pistol och när de säger: Ja så säger man pang! Och lägger på och sammma sak med lejon fast då säger man Grr och lägger på. Eller så kanske vi den lite mer läskiga grejjen om du törs?

Samtalet fortsätter och så småningom börjar Sven också fylla i vad man kan säga när man busringer och vilka man kan busringa till. Han börjar se lite gladare, du tänker att du faktiskt ska fråga honom var det var han var ledsen för lite senare.

Utanför porten fiskar du upp nyckeln som du har i ett snöre innanför tröjan. Mamma litar inte på att du klarar av att hålla reda på en nyckelknippa.

Väl inne så går ni bara in på ditt rum, drar telefonen ur telefonjacket och tar in den på ditt rum för att koppla in den där. Ni turas om att slå numret, i början slår ni bara ett nummer på måfå och turas om att prata.

”Hej! Jag ringer från lokalradion, du har vunnit en fjärlissamling – jaaaaa, det är sant!! Vi drog ditt telefonnummer i en utlottning. Priset finns att hämta ut på JC på gallerian! Men du måste komma inom tre dagar annars tillfaller det någon annan.”

Du får en snilleblixt och utan att tänka på det så startar du tävlingen: vem kan vara värst?

Nästa telefonsamtal som ni slumpar fram genom att bara trycka lite på de olika siffrorna så förställer du rösten och säger tungt och stönande:

”Jag vet vem du är och jag vet vad du har gjort!”

Lägger snabbt på och du och Sven skrattar så ni dör. Faan vad skraja de borde ha blivit i andra änden! Det här var ju det bästa alla kategorier. Helt plötsligt ringer telefonen och du tvekar några sekunder innan du svarar försiktigt:

”Heeej….?”
”Jag vill veta hur du vet vem jag är och vad det är jag har gjort!”


Du lägger på och blir stum i några sekunder. Du tittar på Sven och ni börjar skratta, ni börjar skratta hysteriskt åt vad som just hände.

Hur kunde ni vara så dumma att ni glömde #31# när ni busringde? Det är ju så man blir osynlig på nummerpresentatörer. Hoppas inga av de andra ni har lurat hämta ut en massa saker ringer tillbaka. Mamma skulle slå ihjäl dig. Hon är ju ärlighetens riddare och sanningens försvarare. Usch.

”Vem ska vi nu ringa?”


Ni funderar ett tag.

”Jag vet, jag vet, jag vet. Okej, lyssna här. Det här är ett skitbra förslag men du måste ringa för han nog skulle känna igen min röst. Bäst är om du kan härma någon dialekt? Kan du det? Typ skånska eller om du låter som om du är från dalarna.”

”Jag kan lite skånska.”

”Okej, jag tänkte att vi ringer han du vet som gick i 6C, jag har hört att han har snattat flera gånger. Det var Louisa som berättade. Hans föräldrar ska tydligen ha varit jättearga, vi ringer och säger att han har snattat en gång till och sen ba…. HAHA!! Busringning!”


Sven ler lite tveksamt och du fattar att du måste övertala honom mycket bättre om han ska göra det.

”Men alltså, det är ju inte som att vi inte ska säga att vi busringer utan vi kommer ju berätta det. Dessutom sa du ju att vi skulle busringa och det här är ju inte alls lika hemskt som när du ringde och sa att de har priser att hämta ut på JC. Du har ju faktiskt inte sagt til dem att du busringde utan nu kommer de försöka hämta ut sina grejjer och personalen kommer skrata åt dem. Det är faktiskt mycket värre än det här. Kom igen nu…!”

Sven skruvar på sig och ser lite obekväm ut.

”Men… Det är inget roligt att busringa med dig annars och du är den enda jag känner som skulle kunna göra det här.”

”Okej då, men har du numret?”

”Ni letar upp en gammal skolkatalog och letar upp telefonnumret.”

”Kolla adressen! Han bor bland villorna! Men åh, du vet väl hur villabarnen är?”


Sven vet mycket väl hur villabarnen är, de var sådana där man bara fick vara med på nåd när man var liten. Och när man väl fick vara med så var de för det mesta elaka eller skämtade om en. Lekte burkgömma och såg alltid till att man förlorade vare sig man räknade eller om man gömde sig. Det var aldrig kul att vara däruppe bland villorna men å andra sidan hade de fler leksaker och sådant som pool på baksidan till exempel. Man ville så gärna leka med dem men det gick liksom inte.

Du minns också villabarnen om hur man inte riktigt passade in när man kom på födelsedagskalas hos dem. Som när Katrin fyllde sju år och hade maskerad. Du hade precis upptäckt Bamse och tyckte det var världens bästa serie och av någon anledning gillade du Lille Skutt bäst. Mamma och du tillverkade egna kaninöron och ni sydde en prickig stor fluga som du skulle ha. Dagarna innan kalaset gick ni ner på stan och köper vita tajts och en vit polo.

Dagen du ska gå iväg har du på dig maskeradkostymen hela dagen. Mamma hade en extra överraskning innan ni ska gå: en guldglittrig mask! Precis såsom man har på maskerad! När ni kommer dit förstår ni att det fanns en outtalad regel som ingen har berättat för er. När det är maskerad och man är sju år gammal är tanken inte att man ska klä ut sig till vad man vill utan tjejerna ska vara prinsessor och killarna ska vara prinsar. Du kände dig bara obekväm och ville bara hem. Alla påpekade också att du hade valt den mesigaste och ängsligaste karaktären i Bamse. Och föräldrarna påpekade att du hade gjort dina kaninöron själv. Du ville verkligen bara hem, efter tårtan så gjorde du det enda rimliga och fick magknip.

Nu ringer ni.

lördag 31 juli 2010

Forza Italia, Forza Svezia! DEL FEM - lämna henne bakom dig!

Jag är på ett härbärge i Rosarno och jag har fått syn på någon sommycket väl kan vara Yvonne. Jag har ställt frågan till personen tvärs över bordet och håller andan.

- Kanske, vem vill du att jag ska vara? säger figuren mitt emot mig med den bedrövliga blonderingen och de slitna kläderna. Hennes händer arbetar med någonting i knäet. Det ser ut om sömnad av något slag. Hennes vänstra pekfinger har en fingerborg på sig och hennes händer är torra. Hennes hus är solbränd som en sådan solariehäxa som finns hemma i sverige. Sådana som solar året om för att se fräscha ut och ser ut som skräcködlor.

- Jag skulle hemskt gärna vilja att du var Yvonne Björud Sörensen. Jag letar efter henne.
Kroppen rycker till.

- Varför då? Har hon gjort något?
- Nej, jag skulle vilja fråga henne en del saker. Vad hon gör här nere och hur hon försörjer sig?
- Om jag vet vem det är, får jag pengar då för att berätta vem det är?
- Hur mycket? Men visst är det du va?
- Jag tycker du kan ge mig 20 euro så svarar jag på varenda fråga.
- Hur vet jag att det är du då? Att du inte utger dig för att vara någon för att lura mig på pengar?

Jag tänker på någon gammal politisk text där det uttrycks att pengars uppgift är att släta över misstro, att det är bedrägeriets försäkring istället för det ömsesidiga. Att pengar är grunden till lögnen. Jag tror det var en gammal text, men trots den påstrukna teatraliska tonen så är det sant. Jag betalar henne för ärlighet. Pengar funktion är att utjämna allt, att göra det utbytbart. Pengar är anledningen till att det finns ett fast belopp att betala ut för ett förlorat ben i en olycka och att det är samma belopp som man kan använda för att köpa en bil. Bil eller ben? Cheap Monday-jeans och ett knull från en gatuprostituerad kostar lika mycket. Allting är utjämnat till en slätstruken sörja. Är inte pengar moralens förfall?

Den största rättigheten vi har nu för tiden är att sälja vad faan vi vill till vem vi vill. Men det som är det luriga i det hela är att så fort man betalat det pris som begärts eller gjort rätt för sig så kan man inte gjort något dumt. Det är inte fel att knulla med folk som inte vill eftersom man betalat det pris som begärts. Om priset betalats så som säljaren har begärt så är gärningen gottgjord. Man får felbehandla så benet amputeras på en diabetiker om man betalar. Allting är gottgjort när transaktionen har gjorts. Nu har jag betalt för att få höra om Yvonnes tid i Italien. Det kostade 20 euro. Lika mycket som fem paket cigaretter eller en tröja på H&M. Värdet finns alltså inte. Det är ett påhitt.

- Jag hittade dig via kliniken för papperslösa, säger jag. Vilka krämpor har du sökt för?
- Skurknän.
- Okej. Då antar jag att allt är i sin ordning. Jag spelar in samtalet och kommer nog mest lägga det på ett flashminne men om jag mot all förmodan skulle sprida det. Är det okej?
- Visst. Det är inte som att det spelar någon roll nu vad jag säger.
- Har du ätit förresten?
- Jag kan få plats med mer.

Jag säger att jag bjuder. Hon, jag och Michel går ut på stan för att hitta en lagom sjavig bar där vi kan prata ostört och inte anstränga min magra ekonomi alltför mycket. Vilken lustig trio vi är! En bitter krokig kommunist, ett hålögt vårdbiträde och en slavarbetande före detta chef. Han klädd i jeans och en röd piké, jag i shorts och linne och hon i halvlång kjol samt en småblommig blus. Jag kan inte låta bli att fråga henne om kläderna.

- Jag är van vid den här munderingen, i princip hela mitt arbetsliv har jag burit kjol, blus och kavaj. Kavajen är det för varmt för. Nu ser jag mer ut som en pastisch på en VD men med gåvokläder. Men jag tvättar kläderna varje kväll för att åtminstone hålla mig ren!
- Tar det inte mycket tid? För hand?
- Har du andra kreativa förslag på vad man ska göra på ett härbärge om kvällarna? Måla en tavla?

Att vi är sammanförda genom pengar lyser åter igenom, det var precis så här som hon förde samman människor på sin arbetsplats, tänker jag.

Jag äter lätt och beställer in en öl. Yvonne äter bara upp tre fjärdedelar på sin tallrik trots att hon tappat en del vikt och inte alls är lika trind som hon var när hon visade upp sig i morgonsofforna för Berns räkning. Jag antar att det är ett sätt att markera självständighet för henne. Att dra upp en gräns.

Jag sätter på diktafonen och spelar in på band att det är okej att jag sprider på materialet. Yvonne försöker se avslappnad ut och ber mig om en cigarett.

- Berätta om Berns! I intervjuer jag har hittat så säger du att du struntat i barn till förmån för att jobba och att du jobbade 60-70 timmar i veckan. Vad kände du då när Berns blev satt i blockad av SAC?
- Då ökade min arbetsvecka ännu mer! Det var hemskt, hemskt, hemskt! Min man som jag redan hade problem med bråkade jag ännu mer med och jag var tvungen att läsa in mig på arbetsrätt. Ett ämne jag aldrig riktigt brytt mig i. Men allting blev så svårt. Jag har liksom slagits för min plats inom den kvinnliga affärsvärlden och vässat armbågarna på olika sätt. Du skulle bara veta vilket gubbvälde det är. Min framgång och avancemang to the next level handlade om att vända Berns Salonger från minus till plus och då mitt upp i allt det här så stövlar några jävla syndikalister in. Fattar du? Jag såg liksom hur det här kunde vara början till slutet om jag inte fick bukt med dem. Företaget hade ju gett sig två gånger men det verkade sporra dem. Att vika sig en tredje skulle bli för ekonomiskt kostsamt.

- Men blev inte blockaden ekonomiskt kostsam då?
- Jo, men det kan man ju inte beräkna från början. Att ge sig in i sådana där strider är ju ett sluttande plan. Man kan inte ge upp halvvägs eftersom man då satsat för mycket för att ge upp då utan man hoppas hela tiden på att ens senaste manöver skulle få resultat. Man är som en SMS-lånare i mentalitet, eller en spelberoende.

Yvonne skrattar åt sig själv, slår sig på knäna och går på toa. Kvar sitter jag och Michel. Jag frågar hur tråkigt han har det och om han förstår någonting. Nä, det gör han ju i ärlighetens namn inte men han säger att han tittar på vårat kroppsspråk. Han tittar på mig och säger att jag borde sitta rakare i ryggen och utstråla att "jag bestämmer" lite tydligare så att jag kanske får bättre svar. Mer lärare och elev! Jag rätar på ryggen.

- Men ni tog ju till en hel del sjuka trick på Berns. Eller hur? Verkar det så vettigt i efterhand att använt PR-firmor med så tydliga kopplingar till politiken? Spionsossar?
- Alltså. Det var jag som drev igenom att städningen skulle ut på entreprenad. Jag ville ha smutsig verksamhet avskiljd från Berns så tycker du då det är konstigt att man anlitar politiker med PR-företag. Vem hade kunnat drömma om att man skulle kunna köpa ordföranden i polisnämnden? Han bestämde ju politiskt om polisinsatserna vid Berns och ökade dem såklart. Jag vet inte om det var ett problem för Berns, det blev nog ett problem för Ullman. Jag fattar ärligt talat inte varför han satte sitt rykte på spel för oss? Desperat antar jag.

- Men jag måste säga att jag tyckte ni skötte konflikten dåligt PR-mässigt. När ni satt i morgonsoffor och pratade om Berns och konflikten så försökte ni sätta er i någon slags offerposition. Att det var så synd om er och det enda budskapet nu i princip fick ut var att Berns var blockerat och att det var svårt att besöka. Planerade det ni det som PR-strategi? Att spela får som går till slakt och förlorare? Vem vill hålla på ett gäng gaphalsade loosers?

- Nä alltså. Sådär tänkte vi inte på det innifrån. I borgerligheten innan de nya moderaterna så var det kutym att anta det perspektivet. Du vet, den lilla människan mot staten. MUF vägrade ju betala TV-licensen, skrev insändare om vilket förtryck det var att man inte fick köpa sprit vid 18års ålder eftersom man då var myndig. De gamla moderaterna var som någons uppstudsig lillasyster. Vi hade helt missat att de nu kommit in i de fina salongerna och var statsbärande. Därför beblandade de sig inte med sådana här konflikter. Så vi fick stöd av sossarna som profilerade sig på allting som de kunde. Lustigt det där, att de blev missnöjesparti. Men ja, man kan ju inte säga att vi anlitade Ullman PR för hans talanger utan vi köpte ju han ordförandeskap i polisnämnden och det faktum att han hade en politisk ställning.

- Men visst du förresten att städarna arbetade under sådana här villkor? Att ni behandlade folk så illa?
- Men hallå. Även om jag inte visste detaljer så är restaurangbranschen en jävligt smutsig bransch. Den är så olönsam att den måste trivas med svarta löner, fusk och trix. Som jag sa så ville jag ju ha all sådan verksamhet avskiljd från Berns för att i alla fall kunna spela dum. Styrelsen tyckte att jag var smart och höjde min lön. Vi bytte ju företag då och då, alltså bytte namn på dem, för att på så sätt göra oss av med problemanställda. Sådan som till exempel organiserade sig fackligt eller ja, mest sådana som sa ifrån. Hotell och restaurang-facket är ju inget problem om folk var med i, de organiserade i princip bara fast anställda och, höhö, den varan hade vi inte mycket av.


Yvonne flinar med hela ansiktet. Jävla råtta tänker jag.

- Ångrar du dig inte idag då? Skulle du ha gjort annorlunda om du visste att du skulle förlorat?
- Idag skulle jag bara lagt mig ner på marken och sagt: okej, jag blir vårdbiträde eller nej, jag blir hemmafru eller jag blir ekonomibiträde på ett medelstort företag. Jag antar att sådana som du inte fattar varför. Detaljer förstår du! Detaljer! Kvinnan har inte ett sådant livsmanus att hon kan handskas med det förstår du. Hennes livsmanus är för tryckt till att klara kurvorna med inte groparna i vägen. Låt mig förklara. Det var aldrig någon som trodde att sju städare och en skitliten fackförening skulle välta mig och se till att moderaterna & co förlorade ett val. I alla kurvorna jag tagit mot toppen så hade jag förlorat eventuella barn och kom hem till ett tyst hem, jag hade förlorat min fritid i arbetet och i någon annan kurva gick min integritet åt helvete eftersom jag tvingades att hela tiden representera företaget jag ägde. Kvinnor är bra på att navigera och göra uppoffringar men i oberäknade situationer så håller aldrig de dina dig om ryggen. Inte männen och inga kvinnor. Absolut inga kvinnor! De är så rädda för att dras med i fallet. Men en man vettu hade aldrig fallit så här hårt eller långt ner. Han hade blivit landshövding eller så. Eller ja, statsminister kanske. Politiken är ju avstjälpningsplats för idioter.

- Fast de välte ju omvalet för den sittande regeringen också, som var fylld av män.
- Ser du dem någonstans här runt omkring oss? Nä, just det. Anledningen till att regeringen föll var väl att striden kring Berns blev en stor snöboll som kom i rullning. Så även om sossarna körde PR-maskinen så fattade ju folk vilka det var som ville fortsätta med bemanningsföretag. Sossarna är ju så ängsliga att de gör som folk ville och han Ullman skickade de ju istället till något kommunfullmäktige där han inte kunde göra skada. För kvinnor är det detaljer som är farliga, inte de stora uppoffringarna som visserligen gör livet miserabelt men vårat liv går åt helvete på grund utav kaosteorin. Dessutom är kvinnor så skadeskjutna mentalt av samhället att de borde åka på behandlingshem med alla sina krav och sin ångest. Herregud, jag trodde att folk inte ville göra affärer med mig för att jag var fet. Men anledningen var ju för att jag var kvinna, att de inte litade på min förmåga. När man blir fattig blir man lite nyktrare. Ja, tänk, kanske är det inte allt erat kommunisttrams som kommer välta utsugarväldet eller vad ni nu kallar det utan detaljer som att oljan tar slut.

Hon fortsätter och pekar på Michel: - Jag vet att han minsann är kommunist, det viskas om honom på kliniken. Han masserar folk.

Jag surnar till och fräser: - Har sådana som du råd att hata någon som vill dig väl? Det har väl inte varit överskott på den varan? Jag rätar ryggen och blänger på henne.

- Nä. Egentligen har jag väl inte det. Men man blir ju frustrerad. Jag ser ingen väg framåt egentligen. Jag vill bara slippa allt. Mardrömmen vore väl sovjet där man måste tro att man är fri när arbetar.

- Tror man inte det i Sverige också? Att välfärd och demokrati är att alla får ett jobb att slita ut sig på? Den enda frihet som finns är att välja jobb eller tandkrämsmärke.
- Men jo, men det är ju ingen som kämpar på det sättet. Eller jo, men äh, jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland hatar jag bara allting jag är och jag någonsin varit. Allt jag varit är mitt arbete som jag då valde och nu tvingas på mig. Här nere är jag papperslös arbetare och då VD. När jag förlorade jobbet så förlorade jag min identitet. Det var därför det blev skilsmässa och jag började supa.

Yvonne berättar om hålet inuti i henne som var tvungen att fyllas med någonting och det enda hon kom på att fylla det med var sprit. Det var så hon löst det tidigare. Hon har ingen aning om vad hon annars skulle fyllt det med eftersom hon själv tycker att det då var försent att bli någon annan. Livet hade redan mejslat ut vem hon var som person. Trots allt var hon ju 55 år fyllda och hennes man hade gift sig med en affärskvinna av ett speciellt snitt. När han insåg att hon bara var en spillra, att hon skulle tvingas bli någon annan. Skiljde han sig illa kvickt. Det hade inte funnits en terapeut på hela jordklotet som kunde hindra den utgången eftersom den var en konsekvens av att karlfan var förutseende och inte hade slut på kärlek. Yvonne konstaterar att den var väldigt oslut då den räckte till en yngre kvinna med råge.

- Hur tänkte du egentligen då du gick full till språktestet?
- Jag planerade det minutiöst noggrant att bli alkoholist. Doserade och handlade på bolaget som en dåre. Så var det ju såklart inte, du är så naiv. Jag skulle bara ta mig en liten jäkel på kvällen innan men det slutade med drinkar för att kunna sova. Värdelöst. Och jag pratar helst inte om det men är det något jag har lärt mig så är det att man som sagt inte väljer så mycket här i livet som man tror. Man är mest en lus i den jämmerdal som kallas Sverige, fnissar Yvonne.

Hon forsätter: Jag tänkte vara förutseende när jag blev av med passet, sålde huset och stack hit. Tänkte att jag kunde leva ett lagom-liv härnere. Men ja, som sagt, det här med detaljer förstör det.

- Jag har ju följt dig. Jag vet att du var för divig i Pesco-Pagano och att du jobbar som hushållerska. Så jag tänkte fråga dig lite hur det ser på jobbet och så. Min tanke är att vi har mer gemensamt än i Sverige.
- Vart jobbar du?
- Äldreomsorgen.

- Har du andra prioriteringar nu eftersom du har låg lön? Har du ett annat sätt att leva. Jag tänker på saker som att man inte behöver planera matlista när man har ett oändligt matkonto till exempel.
- Ja, gud ja. Jag har fått lära mig att laga billig mat men också vad mat kostar. Det är helt sjukt dyr! Men vi får inga pengar så gissningsvis vet jag vart mellanskillnaden hamnar. Men sådana saker som jag inte gjorde innan också: städa efter mig. Innan jag kom till Italien kan jag inte minnas när jag städade en toalett sist. Eller diskade! Allt sådant var bortrationaliserat för mig, utlagt på entreprenad. Jag fick lära mig från början, det var en stor lärdom för mig hur samhället tar bort sambandet mellan orsak och verkan. Skitar man ner från man städa upp.

- Fast på ett samhälleligt plan skickar i väl våra sopor till u-länder också. Ingen vill ju ta hand om sitt. Men vad är det värsta du har drabbats av härnere, hur behandlar de dig?
- Jag är vit så mig gör de inte vad som helst mot. Men ja, en gång när jag inte fick ut min lön så fick jag hjälp av några att driva in den själv. Vi åkte ut dit och hotade bonden i maskering och sen fick jag pengar. Men en sak jag också har märkt är hur många märken i kroppen arbetet lämnar efter sig: ärr, skavsår, blåmärken men också en trötthet i kroppen som är obeskrivlig och endast kan upplevas. Jag har också blivit lite botad från mitt negerhat härnere eftersom jag lever som de så blir jag som de.

Jag stirrar på henne och blir tyst. Tantjäveln är så dum ändå. Kärring. Jag hade trott att hon skulle ändå vara ångerfull på något vis men icke. Eller inte så som jag vill. Att kalla sin arbetskamrater för negrer är lite väl magstarkt.

Rätt överbordet tittar en ynklig, grå och rynkig gestalt på mig. Hennes gröna ögon borrar sig in i mig och jag vill vika med blicken men är fast besluten att inte ge mig. Inte alls. Det uppstår en sjuk form av arga leken. Till slut punkterar hon den spända stämningen med:

- Får jag följa med hem till Sverige?
- Nej, replikerar jag blixtsnabbt. Jag vet inte vart det kom ifrån. Men under samtalet tror jag att jag har svarat på alla frågor jag ställde mig själv inledningsvis om det här var okej enligt moraliska frågeställningar.
- Jag har inte råd. Och jag kan inte gå i god för dig i tullen. Du får ta buss eller tåg. Båt kanske till och med funkar.
- Men jag har inga pengar. Inga alls.
- Lilla du. Det har inte jag heller. Det kanske jag hade haft om sådana som du inte konstant sänkte gränsen neråt.

Jag reser mig upp och går därifrån. Hatet hade fått blomma ut och även om man inte ska sparka på de som ligger så kunde jag inte hålla mig. Det var skönt. Skönt att få se besvikelsen i hennes ögon. Skönt att slippa leverera medlidande. Jag vågade elda under min vrede. Michel följer efter och ropar:

- Vad är det som är fel? Sa hon något elakt?
- Nej, men jag kan inte, jag kan inte, säger jag. JAG KAN FAAN INTE JAG KAN INTE!!! HON KAN INTE BE MIG OM NÅGOT SÅDANT!
- Bad hon dig om en hemresa?

Jag gnyr och det dåliga samvetet sköljer över mig. Det dränker mig faan innifrån. Borde jag hjälpa henne? Jag tittar med stora ögon på Michel.

- Med vilka pengar då? Du kan inte betala. Dessutom har du inget världsansvar och speciellt inte för någon som klättrade över lik när det begav sig. Människan är summan av sina handlingar och att hon inte omger sig med människor som inte älskar henne kan du inte göra någonting åt. Jag går tillbaks och hämtar en adress som vi kan ge till hennes före detta man. Sen är det upp till honom.

Jag säger inte ett ljud och sätter mig på trottoaren. Jävla skit att jag alltid blir så hysterisk. Han kommer med lappen och vi tar farväl. Han ger mig sin mejl och hastar iväg i natten. Jag åker hem dagen efter till Sverige och undrar om jag är riktigt klok.

---------------------
Där var följetongen slut. Givetvis vet jag inte om detaljerna i Yvonne Sörensen Björuds privatliv men gissar att hon inte står ut från mängden. Rövarhistorien PR-byrån och köpta sossar är helt sann hur uppåt väggarna den än låter. Arbetaren lägger korten på bordet.

Om någon från berns eller med anknytning till konflikten på arbetsgivarsidan läser. SNÄLLA KOMMENTERA. Jag ber er. GE OSS LYTESKOMIK. Då ska jag skriva ut kommentaren och rama in den. Jag hatar er. Bara så att ni vet.

Ni andra med hjärtat på rätta ställe vill jag såklart också att ni kommenterar. Vad tyckte ni? Var det ett bra sätt att förklara komplicerade processer? Var det spännande? Tills vidare: kört hårt och kör över alla idioter.

tisdag 13 juli 2010

Forza Italia, Forza Svezia! DEL FYRA - bakgårdens skräpiga ekonomi

Jag sitter i en lokal och läser jornaler på en klinik för papperslösa. Jag har hittat en journal som kan vara den jag söker: förra VDn för Berns salonger Yvonne Sörensen Björuds journal. Om det inte är hennes journal kan jag lika gärna åka hem. Då har jag inga andra spår att gå efter. Då är hon försvunnen.

"Kan du översätta vad som står i journalen?"


Jag förstår inte alls, jag kan ingen italienska." Michel tar upp glasögonen ur bröstfickan och sätter dem på näsan. Han ger mig ambivalenta känslor, han är en jävla gubbe men ganska egen på ett roligt sätt. Om det här vore en Stieg Larsson-bok så skulle vi antagligen ligga med varandra såsom den där punknördtjejen och han journalisten. Patetiskt.

Han läser:
"Pat. har sk skurknän och nariga fingrar med förhårdnader. Pat klagar över värk och att hon blivit "ful". Arbetar som hembiträde hos Marchetti. Från Sverige.
Behandling: Salicylsyrevaselin som är receptfritt på varje knä på kvällen och täck sedan de insmorda områdena med plast och låt det vara över natten."


Han tittar på mig och säger "Tror du att det kan vara hon?"

Jag vet inte om det är hon, det står ju att hon är från Sverige och journalen är märkt Yvon. Jag är försiktigt hoppfull och vi har nu ett efternamn vi kan kolla upp och fråga om det var hon. Om de känner igen henne från bilderna.

"Nunnan jag pratade med innan jag kom hit sa att jag kunde få besöka kyrkans härbärge för att se om någon där visste någonting. Vill du följa med? Det blir alltid bättre med sällskap."


Han nickar och plockar ner sina glasögon och frågar om jag vill ha en kopia av journalen. Jag vet inte riktigt vad jag ska med det till men tänker att det är lika bra.

Han berättar att släkten Marchetti är släkt med borgmästaren och att den släkt varit rik väldigt länge. Om de har kontakter med maffian vet han inte men Michel blir inte så förvånad att just de har anställt Yvonne, det handlar väldigt mycket om representation i höga skikt i samhället. Och då är ju en vit hushållerska finare än en svart eftersom en vit antas ha högre lön men också bättre etikett och kunna föra sig. Tur för Yvonne då. Hushållerskan som en förlängd representation av familjen.

Han har ingen aning om hur vi ska komma i kontakt med den familjen eller hur vi ska få tag på någon som jobbar där. Medan vi går längs gatan så känner jag hur tröttheten och ångesten drabbar mig, den sköljer över och sköljer igenom mig. Det här leder ta mig faan ingenstans. Jävla massagekommunistjävel. Jag vill bara vråla åt honom att han kan väl gå och massera någonting och se om det hjälper! Men på samma gång är det hans förtjänst att jag ens kommit såhär långt. Min frustration tar jag nog bara ut på honom.

"Du, jag måste hem och duscha innan vi går till härbärget. Min svenska kropp klarar inte sådan här värme."


Han nickar och säger att han borde göra samma sak men frågar om vi inte ska äta middag ihop ändå? Så att jag kan berätta om Sverige men också så att vi kan samtala om vad jag ska göra den gången jag hittar Yvonne. "Tänk om hon ber dig ta henne med till Sverige, vad gör du då?" Tanken har inte ens slagit mig, jag har hela tiden tänkt att hon har det så pass bra att hon inte kommer be mig om någonting. Att hon utan vidare kommer låta mig intervjua henne och att hon kommer svara på frågorna i en välklippt page så som hon såg innan landsförvisningen. Den enda skillnaden skulle vara hennes skurknän.

Jag får en klump i halsen. Kan jag ens träffa Yvonne vid närmare eftertanke? Vad kommer det mötet förpliktiga mig att göra? Jag tar farväl av Michel och vi kommer överens om att vi ska ses utanför kliniken om två timmar.

Medan jag står i duschen hos människan jag lånar soffan hos så börjar jag tänka allt mer intensivt. Vad om hon har blivit drogberoende? Varför skulle hon inte vilja fly härifrån? Kan man ta hem en människa till Sverige och tro att man kan klippa banden där? Att då har jag gjort mitt? Hon kommer ju inte leva bättre i Sverige än här antagligen. Hennes förlust av Berns-striden gjorde henne ju till mer persona non grata än Sven Otto Littorin. Men så är ju läget hela tiden, det går allt mer åt skogen för kvinnor, de har lättare att glida ner i fattigdom än män. Men jag vet inte heller om jag kan känna någon solidaritet eller ens tycka synd om henne för att det gick som det gick. Det är ju inte direkt som att hon engagerar sig för futtiga kvinnolöner i offentlig sektor.

Och så slår mig insikten: vad händer om hon inte ens vill bli intervjuad utan jag står där med skägget i brevlådan? Vad händer om hon skäms så mycket att hon blankt säger nej? Jag kan ju inte lova att publicera hennes historia någonstans eller att någon ens kommer få höra den. Ska jag erbjuda henne pengar? Ska jag göra hennes berättelse till en handelsvara? En tragedi som man betalar för att få fråga om? Helt plötsligt vet jag inte ens om jag vill ha den här intervjun. Om jag har mage till att be henne om det.

Jag tar på mig jeansshorts och en t-shirt. Allt obehag av hela situationen får mig att vilja vara osynlig, att försvinna, stryka längs väggen och höra berättelser istället för att tvinga fram dem. Men såklart så vet ju jag också att jag inte kommer smälta in. Hudfärgen avslöjar mig direkt. Och språket. Och mitt osäkra sätt att röra mig.

När jag kommer till kliniken så kommer Michel och hämtar mig. Vi går upp i ett gammalt hus med knarriga trappor. Han har gjort en enkel pasta och jag slår mig ner vid det gamla köksbordet. Han häller upp ett glas vin till mig och frågar hur det är i Sverige, har vi också stora illegala bostättningar som de har i Rom? Jag tittar på honom, "vad menar du?"

"Kåkstäder! Utan el, vatten eller avlopp. Bara i Rom finns 60 stycken sådana. De lever som djur och får inga arbeten. De är inte ens som en arbetarklass utan är liksom utanför allting."

Jag hmmmar och vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, har det varit incidenter med husvagnasbyar som hyrts ut till missbrukare som kommunen misskött, visst har en del arbetat så mycket att de inte brytt sig i att skaffa bostad utan sover på jobbet och en del som jag känner försörjer sig på småstölder och bedrägerier. Men de sover inte i kåkstäder, eller är det som är konsekvensen av trycket på bostadsmarknaden så småningom? Inte vet jag.

"Det finns ju skrotletare i Sverige, knarkare som försörjer sig på att stjäla koppar och skala av plasten från kablarna. Sedan så säljer de det. Det har också efter krisen vuxit fram en andrahands-marknad. De som är ärliga har gårdsloppisar eller letar i soprum och containrar efter saker att sälja till andra hands-butiker. De som är oärliga stjäl saker och säljer."


"Du vet, förut undersökte vi fabrikerna och möjligheterna att kämpa mot chefen och företaget där. Jag tror fortfarande att det är viktigt att förstå vad arbetet gör med en och hur de försöker bestämma över en. Men, alla de här som är utanför samhället då? Som hankar sig fram i soporna utav det? Ska man säga att de ska kämpa för jobb? Att kämpa för rätten till att någon chef ska köpa en tid? Måste samhället verkligen vara såhär?" Han ser uppriktigt ledsen ut, för vilken gång i ordningen den här dagen vet jag inte.

Jag tittar tillbaks på honom och frågar vad för samhälle vi då ska ha? Varför tycker han inte att de här människorna ska få jobb?

Då tittar han tillbaks lite slugt på mig: "Men tror du inte att man hade gett dem jobb om det hade varit möjligt och möjligt i den mån att det är lönsamt, för det måste du komma ihåg, det här systemet bygger på att det är lönsamt. Varför skär de ner där du jobbar? För att det lönsamt såklart. Varför ska man slåss om brödsmulorna till lön med sin arbetsgivare när man kan ha ett system som inte handlar om pengar?"

"Men hur gör man det då? Säger: tjena, jag tycker att vi skiter i pengarna nu, är ni me på det, va? Så funkar det ju inte."

"Nej, så klart inte. Man måste göra småsteg hela tiden, göra saker gratis. Egentligen är det ju rätt sympatiskt att bo många tillsammans i övergivna fabriker. Tänk vilket utrymme man har till skillnad från sin trånga etta i staden, här kan man ha ateljéer, danssalar, ja vad man vill. Eller som i Italien förr så satte arbetarna själva ett rimligt pris på maten, elen och kollektivtrafiken. De vägrade betala mer än en viss summa."


"Nej, för faan, du skämtar. Jag säger att det är en skröna!"


"Nej, jag lovar och svär att det är sant. Folk gick ihop och betalade inte mer än vad de tyckte var rimligt."


Italien framstår bara som konstigare och konstigare för mig. Om nu folk som jobbat har bestämt så mycket, hur kommer det sig nu att de jagar papperslösa i jakt på de sista jobben? Jag får ingen rätsida på det.

"Men ska man inte kräva att staten tar hand om alla de här papperslösa, att gatubarnen har rätt till hjälp enligt FN och så. Typ hjälporganisationer."

"Jo, det finns väl en poäng med det. Det finns center i den illegala slummen som ser till att de får tvätta sin kläder i tvättmaskin och får tillgång till internet och kanske viss hjälp med myndigheter och så. Det är bra när det fungerar men ofta blir det här mest statens förlängda arm: ett sätt att folkräkna dem, att hjälpa dem till praktiker som ju är gratis arbete men främst så sätter man dem i kontakt med myndigheter. Och myndigheterna hjälper men de stjälper dem också, visste du att det finns interneringsläger för de här papperslösa? Det är som fängelse där en vakt registrerar alla som passerar."

"Men det är ju som ett ghetto, ett ghetto!"
utbrister jag. "Är det lagligt, får man göra så?"

"De får det ju bättre än i de andra ghettona och får avlopp, vatten och el men du vet, de får en förmån och då rycks andra ifrån en. Så har det alltid varit. I alla samhällen i alla tider. Förr var ju a-kassorna självstyrda sen började staten kontrollera de mer och mer med förmåner som att arbetarna inte behövde betala lika mycket. Men för den förmånen så blev a-kassorna nationella och någonting man måste ha ett personnummer och godkänd av staten för. Är det inte knäppt? Även om man vann så förlorade man."


Jag tittar på honom. Jag suckar. Men vad gör man då? Vad kan man göra? FInns det något att göra? Ska vi alla bara lägga oss ner och dö på fläcken? Hej då livet, du suger så jävla mycket att jag drar till andra sidan. Michels självsäkra "börja litet" känns så litet. Vad hjälper det när allting är så fucked up?

Jag har för länge sedan ätit upp och jag orkar inte vara kvar här med alla de här tankarna.

"Kan vi inte gå till härbärget?"

Han stirrar ner i tallriken och fattar nog att han varit för svartsynt mot mitt 23-åriga sinnelag som inte klarar lika mycket som en medelålders man som i alla fall har erfarenheter av att det går.

"Förlåt."


Tyst går vi ner till härbärget. Vi kan inte prata om någonting. Vi är som katter kring het gröt. Han vill ge goda råd om hur jag ska göra med Yvonne men han vet att vilken ton han än anlägger kommer låta uppläxande. Och att jag bara skulle bita ifrån vad han än sa. För allting som jag sa under middagen verkade ju vara fel.

Vi puttar upp dörren till härbärget och det som möter oss är en nunna som undrar om vi vill skriva in oss för att sova över natten. Det kostar 1 euro och då ingår dusch. Jag säger att vi är journalister och att vi söker Yvonne Sörensen Björud. Brukar hon sova här? Granskande tittar nunnan på mig och pekar bort mot allrummet.

"Jag vet väl inte vad alla heter, du får se efter själv"


Där i hörnet sitter en blond kvinna i slitna men välstrukna kläder. Hon sitter hukad över någonting och har en riktig hemsk blond utväxt. Utväxtkanten är nere vid öronen och det syns på henne att hon inte försöker ta någon plats.

Mitt hjärta hoppar till, det är den enda vita kvinnan i rummet. Jag går fram och sätter mig vid bordet, hon tittar upp på mig och jag säger:

"Yvonne, är det du?"


------------

Ja, är det Yvonne som är kvar i spillrornas Rosarno? I nästa avsnitt avslöjas det om vi får åka vidare eller om jag hittade rätt person. Som vanligt är all fakta i artikel sann (till och med det om hur man botar skurknän!).

I fallet med Berns och blockaderna utanför så rullar allting på som vanligt med den skillnaden att Berns salonger börjar bli desperata. På almedalsveckan hade man en föreläsning om blockaderna (som jag tyvärr inte visste att de hölls förens det var försent) och man har även haft en debatt i morgonteve om blockaderna med SAC - syndikalisterna. Det enda budskap man lyckas förmedla (tycker jag) är hur synd det är om Berns, hur mycket pengar man förlorar och att det är svårt som gäst att komma in på Berns. Jag undrar om man har som mediastrategi att framställa sig som loosers och offer samt sprida ordet om hur svårbesökta man är? De ska tydligen anställt en PR-byrå för ändamålet att hjälpa dem med konflikten som dock inte verkar vara speciellt intresserad av att göra sitt jobb. Tack för det.

fredag 2 juli 2010

Forza Italia, Forza Svezia! DEL TRE - att balansera på gränsen till tvångsarbete

Sökandet efter Berns VD går vidare, den här gången åker vi mot Rosarno för att förhoppningsvis få veta vad som hänt Yvonne. Det som möter oss är en avgrundstad.

På väg till Rosarno fäller jag upp laptopen och försöker läsa på. Vad är det för stad? Vad är det för någonting som kommer möta mig när jag går av stationen?

Det är ett socialt kaos i Rosarno, i februari 2010 utbröt det kravaller. De papperslösa arbetar halvårsvis i staden med start på hösten och slut tidigt vår. De arbetar åt maffian som kontrollerar det mesta av jordbruket, plockar apelsiner och andra citrusfrukter. 2010 föll priset på apelsiner med 30% eftersom Brasilien fick en jätteskörd på just apelsiner. Mycket av frukten satt kvar på träden och ruttnade.

Om ett företag kan välja på att anställa vitt eller papperslösa till löjligt låga löner så är det ganska uppenbart vad som väljs. Antingen kan man bli sverigedemokrat eller också kan man tycka det är ett problem att de inte är organiserade i fackligt. I Sverige så har ju LO länge vägrat organiserat papperslösa och när fackförbundet SAC - syndikalisterna gjorde det så skrev Ung Vänster ett argt uttalande om att man nu sänkte lönerna på arbetsmarknaden trots att man tvingade upp priset på svartarbete.

Staden plågades redan innan de papperslösa kom den hösten av svår arbetslöshet och med bristen på arbete både för papperlösa och de som bor i Rosarno året runt gjorde stämningen spänd. Borgmästaren i Rosarno är dömd för att favorisera maffians företag, alltså är han en sådan som aktivt sänker lönerna för den bofasta befolkning. Man kan ju undra varför folk röstar på honom?

Luften i Rosarno var alltså fylld ett halvår av ilska, tidigare hade de papperslösa attackerats och då svarat med fredliga demonstrationer men den här gången blev det annorlunda.

Starten upploppet blev att två vita killar sköt på några papperslösa med en luftpistol från en bil. De fredliga demonstrationerna hade då nått sitt slut och upploppet blev ett faktum. Staden slogs sönder och man brände bilar. Som svar gick de bofasta invånarna till angrepp och började misshandla papperslösa, till slut
var den italienska staten tvungen att skicka sina legoknektar, polisen för att sära grupperna åt. De papperslösa evakuerades med buss och blev lovade att ändå få stanna i landet, vilket alla såklart inte fick. En del vägrade lita på staten och gav sig iväg till fots mot norr.

Tåget skakar till under mig och jag kommer att tänka på att jag är hungrig. Väldigt hungrig, jag tar mig till bistrovagnen för en kopp kaffe och vad som helst att äta. Jag skulle vilja röka också. När jag går mellan vagnarna så slås jag av att det inte alls var en raskravall i Rosarno, det var en kamp om teoritoriumet där den bofasta befolkningen röstat på borgmästaren som understödde slavvillkoren och där de papperslösa existerat som skuggor och bott i gamla övergivna fabriker. Det var de som var en stor del av regionens ekonomi men utslängda på dess bakgård.

Så tänker jag mig också kravallerna i Rosengård, att det var kriget om vem som skulle kontrollera teoritoriumet. Trångbodda, knappt avlönade men ständigt kontrollerade av snuten. Jag tänker mig att lågavlönade jobb måste vara lågavlönade eftersom ingen annars skulle återvända, ingen skulle arbeta enligt schema eftersom det enda man vill är att komma därifrån. Det brinner mer eller mindre konstant i Rosengård fortfarande, fråga mig, jag bor längs Amiralsgatan så jag hör sirenerna från brandbilarna varje gång de kör ut.

Orsaken till kravallerna i december 2008 som varade en vecka var ockupationen av den gamla moskén som skulle vräkas. En annan gång att polisen hotat ett par ungdomar i området. Så där håller det på. Ett stadsgerillakrig. Kidsen bränner inte på måfå, de planerar noga vad de sätter eld på och kastar sten på polisen och brandkåren när de kommer. Det bevisar för polisen om och om igen att det här är deras område. Rosengård är våran baksida men som till underpriser diskar på restaurangerna. I Malmö finns inga apelsiner.

En genomsnittspapperslös tjänar 12 euro på en tolv timmars arbetsdag. Bussen ut till plantagen kostar dock 5 euro. En tanke slår mig när går tillbaks till min plats med mitt kaffe: de tyska one-euro-jobben. Fuck.

De tyska one-euro-jobben är skapade för de som utnyttjar de sociala försäkringssystemen, de får euro i timmen ovanpå sitt socialbidrag (som täcker hyran i princip), det kallas jobbmöjlighet men det är ju en levnadsstandardsänkning. Man har inte längre rätt till att utnyttja de försäkringar man har betalat skatt för utan måste jobba. Beroende. Bidragsberoende.

Jag tänker också på asfaltsligan som lurade hit engelska hemlösa och höll dem som slavar. Ofriheten är nog på väg tillbaks, tvångsarbetet letar sig in i Europa.

Väl i Rosarno så ser jag grävskoporna äta sig igenom immigranternas kåkbostäder och de gamla fabrikerna som varit deras bostäder. Jag undrar om invånarna verkligen tror att problemen nu är över, att allting blivit bättre? Tror de att företagen vill betala mer i lön för att de inte är papperslösa? Att cynikerna skulle betala mer för att vita händer plockat frukten?

Hur ska jag hitta någon som har en aning om Yvonne? Hon är ju definitivt papperslös i alla fall. Det måste finnas en förmedling av de här svarta jobben. Det står ju till och med på wikipedia att regionens jordbruk styrs av Maffian. Jävla soppa.

Men jag har i alla fall tur med vädret, här i södra Italien skiner solen starkt på mig och ibland så fläktar vinden mina shortsklädda ben. Kyrkorna sträcker sig mot himlen, så vackra de är! Katoliker är ändå bättre än protestanter, de har inga gränser men samtidigt så många, tänker jag,

Man får inte knulla innan äktenskapet och sen när man får knulla så får man inte använda preventivmedel och man ska bikta sig och då ska en snuskpräst sitta och förhöra en om exakt hur snuskig man varit, gotta ner sig i de extra smaskiga detaljerna. Efter det dömer han dig till ett lämpligt straff såsom fem stycken av bönen ave maria eller något annat beroende på vad man har gjort. Protestanter har istället bara ångest och luthersk arbetsmoral.

Katoliker är som dragqueens - de smyckar sin kyrka med allt pråligt de kan hitta och de målar Maria för glatta livet på allt de kan hitta. Allihopa är som hysteriska 16åriga fans som klottrar favoritbandets namn överallt. Medan det i sverige finns det kyrkor i betong och allting är depressionsgrått. Om den svenska kyrkan skulle vara en artist skulle det vara Eva Dahlgren och genomsnittsprotestanten skulle vara ett fan som artigt klappar händerna utan inlevelse efter varje låt. Vem vill vara protestant egentligen?

När jag kliver in i kyrkan så fastnar jag med blicken i taket och beundrar takmålningarna med jesu liv. Jag gapar och ser nog lite lätt efterbliven ut. I ögonvrån ser jag en nunna. Vänta, vänta, vänta nu här. Mina fördomar som jag tillgodogjort mig via amerikansk populärkulturell film i filmer som "En värsting till syster" säger mig att nunnor är medkännande varelser som vet mycket om samhällets utslagna eftersom de ägnar sitt liv att vistas bland dem. Precis så som Jesus bjöd in samhällets utslagna. Eller ja, så tänker jag mig det. Det finns ju kyrkor som istället sysslar med bögbashing.

Såklart så snubblar jag när jag går bort mot henne för att prata. "Do you speak english?" Det är en smal äldre kvinna som har klohänder runt korset som hon för tillfället polerar.

Hon pratar engelska och jag försöker förklara varför jag är här. Hon verkar inte riktigt förstå hur det hänger ihop men hon tar sig tid och berättar om de papperslösas tillvaro i Rosarno. Läkare utan gränser bedriver en klinik för de papperslösa eftersom de inte kan vårdas av de italienska institutionerna eftersom de då blir angivna. Trots att vård enligt FN är en mänsklig rättighet som inte ska höra samman med medborgarskap. Det finns även en klinik för papperslösa i Stockholm som drivs av Läkare i världen. "Det är ingen ide att slå sig för bröstet", tänker jga.

Hon berättar också om hur de papperslösa får jobb genom att på morgonen gå till huvudgatan i Rosarno och rada upp sig där. Sedan kommer arbetsgivarna och väljer ut vilka de ska ha just idag och hur många de behöver. De som inte blir utvalda till arbete får gå hem. Ett raffinerat vikariesystem, tänker jag cyniskt och säger i samma sekund åt mig själv att sluta gnälla så jävla förbannat.

Jag frågar nunnan om Yvonne och berättar snabbt hennes historia. Nunnan förstår inte varför det är så viktigt för mig att komma i kontakt med Yvonne. Hon undrar vad jag tror att hon ska berätta som att jag inte vet? Den svarta klänningen och doket stirrar på mig, varför kan inte du bara ta ett skitjobb och berätta hur det är då? "Då kan du ju intervjua dig själv, billigare också" säger hon och skrattar. Hon tycker nog att jag är lite loco men att det är gulligt, på samma sätt som man tycker barn är gulliga och söta.

Jag frågar henne om vad hon tycker om Rosarno och de kravallerna som varit. Hon rynkar på näsan och säger att man inte tala om massinvandring om man inte vill tala om kapitalismen. Jag hajar till, jag tänkte mig att en nunna skulle säga någonting sådant: spänt lyssnar jag efter en förklaring eller en fördjupning som handlar om att vi menar samma sak. Plötsligt fattar hon trasan och fortsätter polera korset. "Det är ju inte som om dem som bor här röstat hit en massa papperslösa utan de vill maffian ha för att då får de mer pengar. Det förstör stan. Det var bra att de lämnade även om det borde skett på andra sätt. De som redan bor här måste ju först och främst kunna försörja sig innan andra kan komma hit. Vi borde efterleva de regler vi har."

Det är så svårt att veta om jag ska diskutera med henne eller låta bli. Ska jag säga att lagar inte spelar så stor roll, folk invandrar ändå för att de med eller utan papper får det bättre än hemma? Att man inte vill ha en bomb i huvudet och hellre plockar apelsiner? Även om man tror man stängt gränserna så är de alltid öppna ändå.

Det drabbar alla om företagen har arbetskraft som de kan betala så låga löner och som så ofta blir blåsta på sina löner och kräver papperslöa lön så hotar arbetsgivaren med angivning. Sista trappsteget blir då lite lägre ner för alla och det är så lätt att sparka folk för att ta in ett shady bemanningsföretag med papperslösa istället och hävda att man aldrig visste vad som pågick. Precis som Berns gjorde.

Jag frågar henne om adressen till den papperslösakliniken och en sista gång om hon inte har sett Yvonne eller har en gissning om vart hon kan ha fått anställning? Rycker på axlarna och säger att jag kan fråga på kyrkans härbärge ikväll om jag vill men då får jag vara beredd på att det kan vara lite stökigt. "Visst."

Hon ger mig adressen och fortsätter polera, nu har hon kommit till Jesus ben. Jag går ut i värmen, ringer det telefonnummer hon också gav mig. Det ska gå till en av volontärerna. En mans röst svarar och säger att han bor ovanpå och att han gärna går ner och möter mig och berättar om verksamheten.

Kliniken som Läkare utan gränser driver ligger i en undangömd källarlokal. De har öppet på kvällstid tre gånger i veckan och kliniken drivs helt av volontärarbete. Ingen som jobbar här får betalt och man är beroende av donationer såväl pengar som receptbelagd medicin som kan vara svår att få tag på. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att gå in här, det känns som om jag inkräktar på någon annans område. Från den röda porten flagnar det färg och det finns ingen lapp uppsatt om att det här skulle vara en klinik här. Det är nog bäst så.

När jag kliver in i lokal så noterar jag att inredningen och utformningen är väldigt lik en vårdcentral, en vårdcentral där mjuka stolar fått stå tillbaka för hårda och enhetliga stolar övertrumfats av många olika skänkta stolar. Han jag har bestämt träff med reser sig upp från ett skrivbord och tar mig i handen: Michel.

Han är en medelålders man som är massör. Det är så han hjälper till på kliniken och masserar patienter. "Det kan vara lika viktigt med beröring som att någon lyssnar och att man kan få hjälp för saker som inte är akut. Så tänker jag mig att jag gör nytta" Michel är kommunist. En sådan där stålhård kommunist av den gamla skolan - inte stalinskolan utan operaist som de kallas här nere. De undersökte sina arbetsplatserna för att hitta strategier att göra motstånd och poängterade att det var viktigt att vara autonom, självständig från staten.

Jag frågar honom Yvonne och för honom tänker jag att jag kan lägga ut texten noga. Han borde ju vara intresserad av samhället, förändringar men också personerna bakom dem. I hans undersökningar så borde han ju stött på en hel del chefer och veta hur de fungerar. Så jag berättar hela historien och han tittar tillbaks på mig. "Du har alltså åkt till Italien för att peta i såren i en gammal strid som ni redan vunnit" Jag hajar till, vem faan tror han att han är? "Kanske lite för att gotta mig i att det gått åt skogen för henne men också, vad ser hon som jag inte ser? Vad märker när man inte född och uppvuxen i arbetarklassen."

Han frågar mig om jag ska ha en öl och om vi ska sätta oss på innergården. Sagt och gjort. Ute på gården suger han på sin cigarett någon minut innan han tittar på mig och säger: "Arbetarklassen behöver bara studera sig själv för att förstå kapitalet sa Tronti, en teoretiker om du känner till honom? Så jag tror att du ska studera henne som en arbetare och klassresenär neråt - tala om det som binder er samman och gemensamma punkter och skit i att studera henne som alien eller anomali. Hon är bara en extrem nyansskillnad men ingen artskillnad. Förstår du?" Men herregud vilken dryg jävla karlslok. Han tilltalar mig som om jag vore dum. En till som tycker att jag är korkad. Jag borde säga åt honom att hans piketröja sitter illa. Jävla översittare.

Istället frågar jag syrligt om hur det kunde gå som det gick om nu operaisterna på 70-talet var så bra. Hur kommer det sig att han sitter undangömd i en källare och masserar folk medan det pågår raskravaller i staden? Även om jag inte hade blivit arg så borde jag ha frågat det. Någon borde också fråga danskarna hur de gick från att vara wienerbrödsätande tjocka lantisar till ett folk som tycker det är viktigt att rita roliga teckningar på Muhammed i grupp? Måste komma ihåg att fråga någon om det.

Han berättar hur kommunistpartiet på 70-talet hade 12 miljoner medlemmar och den heta hösten 1969 då strejkerna avlöste varandra men sen så kom Berlusconis "tutt"-teve på 90-talet. Kommunisterna satsade nämligen mycket på radio och kultur. De sände långa invecklade program och förklarade långa invecklade saker och folk lyssnade på det. Men så kom teven och kommunisterna blev helt omkörda av teveprogrammen, speciellt av de lättklädda frågesporterna. Folk slutade lyssna på radio och satte sig framför teven där de lyssnade på Berlusconis pöbel med högaffel-mentalitet. Från början var inte ens Berlusconis teve-sändande lagligt och han hade inte tillstånd men Michel suckar och säger: "Vem behöver lag när det finns korruption?"

Berlusconi äger också ett fotbollslag och han gav sitt parti det fotbollsinspirerade namnet: Framåt, Italien! (Forza Italia). Partiet fick sin chans i början på nittiotalet när de två stora partierna: socialisterna och kristdemokraterna skakas av korruptionsskandaler. Numera har Berlusconi strukturerat om och tillsammans med Nationella Alliansen så kallar de sig för Frihetens Folk.

Det slår mig vilket jävla looserland Sverige är om man jämför med Italien, vi ligger så jävla mycket efter och har gjort det här så mycket mesigare. Låt mig jämföra litegrann: Berlusconis media som piratsände är som TV3 från England lagligt, som Berlusconi minus lagbrottet. Forza Italia är som Ny demokrati och Berlusconi är som Bert Karlsson. Bert ägde dock något jävla dansbandsskivbolag med Vikingarna, Eddie Meduza och Kicki hetsäta falukorv Danielsson. Båda kom under 90-talskrisen och socialdemokratin borttynande. Men bonnpöjken från Skara didn't make the cut och gör nu istället kommentarer om hur tjejer bör se ut i Expressen istället. Inte ens svenska reaktionärer kan vara reaktionära på riktigt. Istället blev det socialdemokratin som fick axla den manteln. Tio år senare hade de genomfört Ny Demokratis alla förslag som Bert smackande säger i intervjuer med en självgod suck så fort någon för på tal att han är en jävla rasist.

Med lite omskrivningar och förenklingar berättar jag för Michel om att i Sverige kan vi bara mellanmjölksreaktionära och är det några som ska vara reaktionära så är det socialdemokratin som gör det i ett omsorgens sken som nu med språktestet. Han ser ledsen ut när jag berättar det och jag frågar om jag sagt något dumt. "They say sometimes sweden is the last sovjet state and i wanted that to be the case" Jag säger att ibland så drömmer väldigt många i Sverige om operaisterna men också läser dem. Han ser trött upp på mig under luggen. "På riktigt?" "Alltså, inte sådär att det är på bestseller-listan men en del tycker att ni är viktiga. Tänkte att du ville veta det." Han ser inte ett dugg piggare ut men ler lite försiktigt. "Men ändå, tänk att kommunistpartiet var tolv miljoner, vart är alla dem nu...?"

Bredvid mig sitter en hopplös nostalgiker. Jaha. Jag frågar om Yvonne igen, vet han vart hon skulle kunna ha hamnat. Hade han sett henne? Vita kvinnor kan väl ändå inte höra till vanligheterna i den här stan. Nu verkar det gå upp för honom att jag kommit hit i ett ärende och inte bara för att berätta en historia. "Vi kan kolla i registret över journaler om hon finns där, men jag har i alla fall inte masserat henne."

Vi går in till arkivet som är en skrubb med journaler arkiverade årsvis. Jag frågar varför de sparar journalerna. "Det är ju säsongsarbete de flesta sysslar med här så de är bara här i ett halvår och drar sedan vidare. Det kan vara bra att kunna gå tillbaka så att man inte börjar om på noll varje år."

Det gula mapparna är sorterade efter ursprungsland eftersom det är lättast så. Många har inte ett personnummer och att sortera på namn kan bli krångligt och mycket. De har ingen svenskhög men de har en européhög, alltså en hög för sådana som förlorat sina medborgarskap, det är ett par till länder i EU som har samma system som i Sverige bl a Grekland och Spanien. Det var en reaktion på krisen i respektive länder,rättigheterna stramades åt till att gälla en del men arbetet alla. Jag tittar på högen för de som borde vara inne i systemet men inte är det. Det har funnits en sådan hög sedan 2009 men den bestod då av squatters som hankade sig fram genom Europa och inte ville besöka den offentliga sjukvården av olika anledningar såsom att man deltagit i en kravall och inte vill gå till sjukvården med sina skador eftersom man vet att det är stor chans att man rapporteras. Nu kommer allt fler till kliniken, människor som deltagit i kravallerna runt de interneringsläger som finns för flyktingar är väldigt känsliga.

Jag sätter mig med 2010-högen även om Yvonne inte borde hunnit hit då, hon stod trots allt ut i Pesco-Pagano i fyra månader. Det är dock lika bra att gå igenom den på en gång så att inga misstag begås. Det skulle vara så typiskt. Mitt signum tenderar att vara: allt på trekvart. Det finns ingen Yvonne eller någon svensk registrerad 2010. Men i 2011 högen så dyker Yvon upp. Inget efternamn men jag hoppas att det är hon, det måste vara hon. Annars tar spåren slut här.

"Kan du läsa för mig och översätta?"

***
Kravallerna i Rosarno är högst verkliga och ingenting jag har hittat på. Alla fakta omkring den stämmer, de tyska one-euro-jobben finns också. I stockholm finns en klinik för papperslösa för att den svenska sjukvården går inte att lite på och läkare bryter konsekvent mot läkareden som bland annat säger "…min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor och respektera humanitetens principer.” Italien är inte så långt bort som vi föreställer oss, speciellt inte med den senaste tidens skandaler om Bildt och Lundin oil.

Berns salonger vägrar förhandla med SAC trots att SAC hävt blockaderna (vilket var ett krav för att blockaderna skulle fortsätta). Företaget hotar också att enskilt stämma städarna, det är väl maffiametoder om något? DNs ledarsida, vart är ni nu? Som svar så kommer syndikatet att fortsätta blockaden imorgon och man satsar då på att vara extra många! Hjälp till, åk dit! Här är facebook-eventet med allt du behöver veta: http://www.facebook.com/home.php?#!/event.php?eid=132041480152263