fredag 25 april 2008

Love me tänder.

Jag går på trean som ska ta mig till jobbet. Just idag går allt i slowmotion och det känns som en evighet passerar de trettio sekunderna det tar från det att jag ser bussen tills det att jag stiger på och visar mitt busskort. En hel evighet.

Jag tittar mig omkring. Jag noterar de oknutna skorna på en äldre herre, jag ser att hon bredvid mig inte riktigt målat ögonbrynen likadana, jag ser hålet i jackfodret på den störiga tonårskillen.

Det är något fint med att vara bakfull. Att vara hängig, vara dåsig i skallen. Det känns som huvudet är fyllt med bomull och bara oväsentligeheter är det som letar sig upp till medvetandet. Strömmen av: jag får inte glömma att köpa ajax universal, eller är allrent ja ska, undra vad man ska äta, kyckling igen? ringa min syrra, undra vad hon gör och mamma också. HELVÄTTÄ. Passar den svarta kjolen med den vita skjortan eller ser man ut som en serivitör och undra om jag ska dricka rödvin eller drinkar och jag tycker nog att karin är lite skum, den strömmen av rationella tankar är helt avstängd. Jag hör inte världen och ser den inte riktigt som den är utan jag går i en bubbla. Jag hör, jag ser, men jag fattar inte riktigt.

Jag byter om, häller upp en kopp kaffe och lyssnar på rapporten. Eller, jag lyssnar ett halvt öra men tankarna glider iväg och jag börjar granska mina arbetskamrater.

En är gravid. Magen är stor och byxorna är lite för små. Hon ser skitrolig ut, tre äpplen hög och bred som en jävla ladugårdsvägg. Vilken mage. Mina tankar vandrar till pappan i jalla jalla som slogs med sin mage. Shit, hon skulle kunna däcka hela hells angels på samma sätt med den där kulan. Typ ta två på samma gång, en i varje hand: DUNK DUNK. Coolt.

Hon som sitter bredvid har Posh spice-page och sådär trendiga glajjor i massa färger som man får för en 800 spänn på specsavers. Man skulle kunna kalla looken för vill-vara-skittaskig-socialsekreterare-looken. Jag tror i och för sig att det är sant, har man en läkare som man får man väl lite prestationsångest om allt man har är gymnasie på komvux.

Sedan sitter någon sjuksköterskeelev där också och hummar. Hon ser ganska ung ut och ganska dum ut, hon har en lite lätt puckad uppsyn. Eller också tycker jag det bara för att hon är sjuksköterskeelev. Hon kommer ju bli sjuksköterska och alierad med chefen. Nej tack och usch. Varför vill man plugga till minisatan? Ungefär som folk läser strökurser på universitet i hopp att bli förmän. Men herregud, stick och brinn. Folk som har "jobbat" sig upp är i regel vidrigare än högskoleexamen-men-utan-kontakt-med-verkligheten-cheferna. Dem senare kan man ju ljuga sig blå för medan superarbetsmoraltyperna oftast vill tvinga på andra sin jag-tänker-på-jobbet-när-jag-onanerar-mentalitet.

Jag fortsätter att granska ansiktena kring bordet. Den dampiga chilenaren med mundiarréen sitter mitt emot mig. Hon är hårdare än hårdast och tuffare än tuffast. Hon har ett ärr precis på nästippen, jag undrar vad det kommer ifrån.

Khadidja avbryter mig i ärrfunderandet.

"Ahh, fy faan, vit du va de gör mot mig? ja, ja va hos tandläkare å skulle dra ut di här tänder. Du vet ja måste ja ha va heter de, eh eh eh, ja men du vet sådana dära falska tänder"

Protes säger jag och försöker hänga med i vad hon vill säga. Varför ska du ha en sån?

"Ja, i mittt hemland, dom drog ut tänder, ja ha nya nu. men du, de kostar TJUGITYSÄN. fy faan, TJUGITYSÄN. TJUGITYSÄN nu å så hon tog bort tänder, sedan TREETITYSÄN å sen klart. FÄMTIOTYSÄN, jävla skit. ja har blivit opererad va. Men, skiiit i de, har ni någon soppa? Dä ä de jag äta.

Ja, men va? har du opererat dig? Har'om snott tänderna?

"Ja, puts väck, kolla här"

Khadidja gapar och visar en helt tandlös överkäke. Jag ryggar tillbaka. Det är gropar där tänderna skulle suttit, nu är det bara rött kött och munnen ser ut att tillhöra ett väldigt litet barn eller en väldigt gammal kvinna. Det gör den ju inte. Munnen tillhör en kvinna i 40års åldern som inte kunnat betala sin tandläkarräkning och därför vägrar tandläkaren ge henne en protes. Det är straffet för att ha låg lön. Inga tänder. Låg lön gör det svårt för en att le, svårt att tugga och det är förnedrande. Du ser ut som uteliggarna kring Hemköp i käften, dem som du alltid sett ner på, men i din mun finns beviset: ni har en sak gemensamt, ni tillhör samma klass.

torsdag 24 april 2008

Reklam



"Om du gillar den här bloggen kanske du även gillar:
kalendarium.se
Stilstudion"

Båda två bloggarna är något Stureplansfenomen. Fast det som är ännu mer skrattretande är när det står: Om du gillar den här bloggen kanske du även gillar: blondinbella.

Får jag tag på henne ska jag stegla henne, testa smink i ögonen på alla hennes husdjursommankanhaiväskor, hälla bly i halsen på hennes föräldrar och skicka hennes pojkvän upp i rymden i stil med lajka.

Ja, så går det om man ska blogga som mig men är ungmoderat. Jävla copycat.

onsdag 23 april 2008

Gökboet

Idag flyttade en ny tant in hos oss. Inget konstigt, någon dör en annan åker in. Vi är gateway till Sankte Per och Pärleporten. Våran chef berättade för oss för några dagar sedan att hon skulle komma. Chefen var glad, nästan exalterad.

Hon som hade bott på rum 52 innan hade nämligen dött den 4:e i månaden så nu hann chefen få in någon annan där innan den 15:e. Det vill säga innan brytpunkten för månaden. Så nu "Förlorade vi faktiskt inga pengar, bra va?" (under utläggningen om ekonomiska fördelar med folk som dör tidigt i månaden undrade jag mest vilka vi:et i "vi förlorade faktiskt inga pengar" var).

När den nya tanten kommer, vi kan kalla henne Edith, så tappar jag andan. Där i en klunga bland vi-ser-allihopa-ut-som-60-plussare stod våran vårdtagare. Vem skulle man räcka fram handen till? Ingen ser ju ut som en vårdhemsaspirant.

Till slut sträcks en hand fram:
"Hej, det är jag som är Edith."

Vi visar henne hennes rum, vi visar henne matsalen och vi presenterar henne för de övriga vårdtagarna. Hennes anhöriga dukar fram kaffe och någon vetekrans med något grönt som ser ut som mormors hosta, vi lämnar dem i fred.

Jag står och bakar när min arbetskamrat kommer tillbaks från rasten. Jag berättar lite om den nya tanten; att hennes handslag är ett järngrepp, att hon marcherar som en soldat och hennes kläder är fina. Medan jag vispar äggen poröst kommer Edith ut i köket.

"DU DÄR! Nu har det hänt något! Jag är så rädd så rädd förstår du. Det är någon som har tagit alla mina möbler och flyttat dem hit. Jag ska hemma och sova för jag till jobbet serru."

Jag berörs, min arbetskamrat berörs, vårdtagarna berörs.

Alla kan vi spegla oss i henne. Hon är ju så ung, bara efter ett par år efter pensionen har hon hamnat här. Här av alla ställen, här där vi lyfter folk med lift, här där en del äter med sugrör, här där några bajsar i hinkar för att de är rädda för toaletten.

Jag ser min morföräldrar i henne, hur hennes självständighet trasats sönder och blivit något som nu ska institutionaliseras, jag ser hur löneslaveriet kan bli hela ens liv, min arbetskamrat ser sin mamma så som hon var när hon var friskare, hon ser sig själv, det skiljer bara 15 år mellan dem (ska hon spendera livet på hem? ska livet avtjänas på ett vårdhem?) vårdtagarna ser vilka dem har varit innan dem kom hit och eftersom Edith är friskast påminner hon de vårdtagare som alltid varit piggast deras egen sjukdom, att dem inte är friska. Hon påminner oss om rörligheten, energin och viljan.

Tyst stoppar jag in sockerkakan i ugnen. Det finns inga ord för den sorg som känns inför tvånget att anpassa henne.

lördag 19 april 2008

Sommarjobb: del 4 - 18 år

Jag ska byta sommarjobb det här året. Jag är less på köket, det är ont i magen och ångest dagen innan man ska dit. Och det är ångest när man svara på hemligt nummer för att man trodde det var pappa så är det jobbet som vill att man ska jobb extra. Jag kan inte säga nej trots att jag hatar det.

Så min mamma har fixat och trixat med sin chef, jag ska få ett jobb som vårdare på ett LSS-boende. Jag får för mig att det kommer bli helt okej. Det kommer det inte, dem kommer hålla inne min sista lön och chefen kommer ha ett superlångt allvarligt samtal med mig.

Hursomhelst, det rullar på hela sommaren, men man ska inte lämna kids med taskig arbetsmoral ensamma hela natten. Då bakar dem kakor, äter upp halva satsen, glömmer städa och surfar på internet. Så här i efterhand borde jag maskat bättre; man får faktiskt inte maska förens allt är gjort, jag kan ju inte lämna mina uppgifter till dagpersonalen. Så det skämms jag lite över. Men det blir väl så om man kommer från en ganska hitleristisk arbetsplats till något där man har väldigt fria tyglar.

Jag skriver ett dagboksinlägg på helgon om hur lite det finns att göra, hur mycket jag maskar, vad jag inte gör och inte gör på natten. Sedan var det kört. Helt jävla kört.

Allt är frid och fröjd tills jag slutar. Min lön kommer in i Augusti, men inte i september. Jag ringer, min chef skäller ut mig som faan, hur man skriver och inte skriver på internet, att hon trodde jag hade en friskare människosyn. Jag lånar ihop till septemberhyran och försöker glömma allt.

Jag förstår att jag är bränd att jobba inom kommunen, så jag söker mig tillbaks till restaurangbranchen. Jobbar i köket, vet att jag tagit studenten, måste betala hyran och försöker desperat jaga ett annat jobb. Som bara inte är i kommunen.

(Så, sensmoralen är, ALDRIG en åsikt om ditt jobb som kan kopplas ihop med dig på internet och helst inte med något radikalare än att klappa katter och recept på sju olika sorters kakor. Chefer kan googla och dina arbetskamrater skvallrar.)

tisdag 15 april 2008

Sommarjobb: del 3 - 16 år

Hej!

Jag heter Cvalda och jag är 16 år gammal. Jag går just nu på ganskanäracitykärnanskolan och ska till hösten börja gymnasiet. Jag har sökt till Natur och Samhällsvetarprogrammet och det jag tycker är roligaste ämnena i skolan är matte och SO.

Jag söker sommarjobb hos er för jag tycker det verkar spännande att jobba som butiksbiträde. Jag tror att jag skulle vara väldigt trevlig och social med kunderna. Jag har tidigare jobbat i en Second Hand-bod i hamnen förra sommaren och det tyckte jag var väldigt roligt.

Jag har även jobbat som cirkeledare i data åt en grupp Arbetslösa kvinnor. Det var en annorlunda uppgift där jag fick ta en hel del ansvar och lärde mig mycket om mig själv.

Jag kommer gärna på intervju och presenterar mig och nedan finns referenser, jag bifogar även min cv.

Med Vänlig Hälsning




Självklart fick jag inget jobb. Det hade ju varit alldeles för bra (Vad är det för jävla idé att man ska tvinga kids att skriva cv:n som om dem ansökte om jobbet som semestervikarie för statsministern och kungen på samma gång?).

Det blev nejnejnejnejnejnejnej. Tills min kompis pappas nya fru kom på att hon var ju chef på ett storkök och erbjöd oss jobb. Hon la fram det rätt fint:

"Ja, då får ni stå i cafeterian och hjälpta till att servera pensionärerna, ta betalt och allt annat. Det är inte så jobbigt och arbetsdagarna är inte heller så långa"

Vi tackade ja, både på grund av brist på alternativ och av den simpla anledningen att man i allmänhet tror att kök har något med glamour att göra. Jamen tjena. Vi slet som djur i disken åtta timmar om dagen. Bleck, kantiner, granuler (som små stenar man har i grovdisken, de fastnade över allt i håret, behån, fickor, ja överallt) och en massa ont i kroppen.

Vi jobbade heltid och hade 65 kronor i timmen. Vi svor och slet. Rätt ofta jobbade jag och min kompis tillsammans, rätt ofta skällde de sura kokersketanterna på oss. Vi lekte för mycket i disken, det gick för sakta, vi pratade för mycket. En dag när vi hade fått mycket skäll för att det gick så jävla sakta så gjorde vi bot genom att stanna kvar och lova att städa disken efter alla gått hem.

Surtanterna gick hem en efter en. Klockan blev fyra, specialkosten gick hem. Klockan blev 16.15, en kokerska och hon som jobbade i restaurangen gick hem. Packen (dvs dem som paketerade matlådor) var sena och gick inte hem förens 16.39 och tio i fem gick chefen hem.

Vi var helt själva i köket. Inte en käft där. Förutom två dampiga sextonåringar dressade i rutiga byxor och svampmössor. Så fort vi dubbelkollat att alla gått hem satte vi igång att städa.

Eller ja, ehum. I tio minuter i alla fall. Sedan hetsåt vi muffins från frysen eftersom vi inte orkade micra dem. Vi rullade ut vattenslangen och började spruta vatten på varandra, över hyllorna , mellan kokkärlen.

"Fy faan, kom hit, jag ska bada dig som tack för det där jävla fulvinet igår. Jag ska aldrig mer lita på ditt badkarsvin! Kom då din kärring, kom då! Nu ska du reeeeeeen!"
"Äh! Din fitta, jag är för snabb för dig! Här är jag, här är jag!"

Efter att vi dränkt varandra med vattenslangen så svampmössorna hängde på sne och min kompis halkat i vattnet så började vi gräva i förbandslådan.

"Kom ska jag lägga ett blodtrycksförband. Jamen, kom, så kan du se ut som en sådan där zombie från du vet sådana därna splatterfilmer."

Jag fixar, fixar och gräver lite mer bland alla roliga förband. Tills slut är min kompis riktigt stilig, hon ser ut som Tutanchamon. Fram och tillbaka i köket marcherar hon som en zombie, välter grejer och hotar mig på ett vänligt sätt med köksknivar. Jag gräver fortfarande förstrött i förbandslådan.

"Kolla! Ögondusch! Kom hit, kom, joooo men kom, nu ska vi prova ögonduschen, lägg dig här på bänken va. Raaaaaaaklång ska man va. Upp med ööööögat"

"Hihi, det kittlas,HIHI, kiiiiiittlas. SLUUUTA!"

Vi turas om att ögonduscha varandra tills klockan åtta på kvällen. 11 timmar blev våran arbetsdag den dagen.

Dagen efter tyckte suristanterna att vi hade uppvisat den nödvändiga arbetsmoralen för att släppas in i samtalsämnena bland chefshat, barnmat och barnbarn.

måndag 14 april 2008

Sommarjobb del 2 - 15 år

Jag fick nyss ett brev på posten, med hårda bokstäver stod det mitt namn på framsidan och avsändaren var skogsplantaget.

När mamma gav mig det fick jag lite blandade känslor; samtidigt som jag ville ha jobbet som bebisgranryckare (dvs. dra upp bebisgranar med rötterna, lägga dem i buntar om fem i en säck) så hoppades jag på att dem inte ville ha mig. Att mamma skulle ge mig fickpengar hela sommaren och man hade ett papper att skylla det på.

Jag sprättar upp kuvertet och vecklar ut a4:at innut i. JÄVLA SKT, jag har fått tre jävla veckor som bebbisgranryckare på skogsplantagen. HELVÄTTE! Jag stirrar på a4:at, men lite stolt är jag också. Jobb, egna pengar är ändå inte helt dumt.

Klockan 08.00 den 3 juli börjar jag. Klockan sju står jag redo i hallen. Jag knäpper den svartasvarta hjälmen, öppnar visiret lite så att det inte immar igen, tar fram nycklarna ur fickan och låser upp låset som sitter i bakhjulet. Jag sätter nyckeln i tändningslåset, startar motorn elektriskt och åker iväg över grusplanen. Jag gillar min silverfärgade EU-moppe, den är bara några veckor gammal. Den silvriga faran.

Den är inte trimmad men i nedförsbacke i medvind kommer den nästan upp i 60 kilometer i timmen. Svisch, svisch säger det bara, visiret blir prickigt av flugor. Jag har redan hunnit bryta mot ganska många trafikregler, jag har kört i fel fil när jag körde ut från en rondell, jag kör rätt över rondeller istället för runt, jag är fortfarande osäker på hur enkelriktatskyltar ser ut och parkeringsplatser är för kärringar.

Igår var jag och mammas nya kille och kollade ut vägen till skogsplantagen. Det är ungefär en halvtimmes körväg, jag åker en timme innan eftersom jag inte litar ett dugg på mitt lokalsinne.

När jag äntligen är klar med dagen, tar jag den silvriga faran och åker hem. Körvägen var förresten 25 minuter. Jobbet är skittrist och mest räknar man ner tiden. RYCK RYCK RYCK RYCK RYCK, gummiband och ner i säcken med mitt nummer 132864. Man jobbar på ackord i gummikläder. Jag ligger med näsan i jorden och rycker rycker rycker rycker rycker så att jag blir skitig i ansiktet.

En av killarna som också jobbar där stöter på mig, och han gör det riktigt smaklöst. En hand på rumpan när han går förbi, en blick som klär av mig och kommentarer som gör ner mig. Eller han stöter väl inte på mig, han kuvar mig, han demonstrerar makt, han skitar ner mig ännu mer.

Nästa dag och nästa dag och nästa dag och nästa dag åker jag dit. Sedan är det helg. Sedan åker jag inte dit något mer. Jag ljuger ihop en historia om att jag trillade med den silvriga faran och bröt armen.

Någon månad senare kommer pengarna in på mitt konto; för en veckas ackordarbete fick jag 1385 svenska kronor. Eller 277 spänn om dagen. Eller 34,625 kronor i timmen. Och ett nyp i häcken såklart.

fredag 11 april 2008

Sommarjobb: del 1, 14 år & skitstörig

Ja har två jobb den här sommaren asså, ett e jävligt oglassigt dårå. I hamnen e re, en sån illastinkande bod som ska se så där skitmysig och JÄTTTEgammal ut fast de e typ ett fuskbygge från åttitale. Ja får tjufem spänn i timmen när ja står där å säljer skräp. Man sitter typ på en pinnstol i åtta timmar å ba glor, så jäla tråkigt asså. De kommer verkligen inga kunder. BOOOOOORING!!

Men ja hade ju ett annat jobb också där ja får bättre pengar. Ja ska vara cirkelledare, man får tydligen inte kalla fjortånåringar för lärare. De e på min mormors företag, de hette typ någe med någe insektsnamn AB. Hennes grej är typ att ordna massa kurser åt typ så här arbetsförmedlingen så att socfall får typ jobb.
Ja ska typ lära dem om datorer, hur man gör å så. Min bror är dödsavvis och dampar skitmycke och typ ba: meh, asså, mormor, ja kan typ mer om datorer dårå. och ja skriver mycke snabbare än henne. Ja lovar.

Men det skiter min mormor i dårå för att hon fattar ju att man inte kan har småbarn där. Och det var värsta balla grejjen när jag fick jobbet, eller hon frågade mer om jag kunde tänka mig jobba där(haaaallåååååå! klart som faan!). När ja sagt ja fråga hon hur mycket jag ville ha fört. I timmen? sa ja. Ja, timmen! Ja tänkte, tänkte som faan på bara ett par millisekunder. Hur mycket kan jag få, typ miljoner, NÄÄÄÄÄÄ, va säger man, ähum, äsch, kom på nått, haaaalllååååå hjääääärnan!

75 spänn säjer ja till slut.

Okejrå säjer hon.

Faan vad enkelt, nästa gång få ja minst massor i lön. Hmmm, vad ska jag köpa, köpa, köpa.... Hmmm. Om ja, jobbar 4 timmar varje onsdag, det blir typ...

Ja är värsta ambitiös med cirkelgrejjen, jag skiver typ egna uppgifter i wörd som dom ska göra. Med jobbe i hamnen bryr ja mig asså inte alls. Det är ju faktiskt supertrist dårå. Ja gör värsta tabbarna säljer lampor värda 1600 för 300 spänn (där fick du din jäla kossa som ser ut som du är gravid och måste köpa kläder på mammaavdelningen för att din kroppsbyggnad är helt mongo) och sen råkar ja också sälja en desjnerdress för typ en hundring som häxan vill ha en femhundring för. Ja e värsta ekonomiska förlusten, ha ha.

Me asså, kärringarna som ja ska undervisa är skitroliga. De är typ sjuuuuukt senildementa vid typ såhär 57. Varje gång måste ja rita upp en bild på hur typ enter ser ut och hur mellanslag ser ut och eftersom socfallen inte kan stava visar ja typ hundra gånger hur man suddar. Herregu asså. Asså alla tanter är rätt konstiga, men en hon e verkligen superkonstig: mitt i varma sommaren har hon päls och stövlar. Hon luktar massor me svett så jäla ofräscht och har en kal fläck på huvet som hon gör värsta fula överkamningen på. Me asså, jag skulle ju vilja ogilla henne men hon är fett snäll mott mig så ja lär mig andas me munnen annars pallar man inte. Fatta synd om henne som sitter bredvid henne.

Det är ganska kul det här med lärarprylen eftersom dem tror att man är värsta supersmart som fattar windows 95, jäla suckers asså.

Nu ere dags för sista lektionen å vi ska göra nått annat än att hålla å me wörd tänkte ja. Jag har tagit med mig nån ripp åff på mortal kombat som ja ska visa för tanterna, typ mest hur man installerar å sen vad man har uninstål till. Å sen tänkte jag också visa dem intörnätt och hur hotmail och sånna där dejtingsidor funkar (fast de har ja inte sagt till mormor, meh nått måste man ju göra för att hjälpa till, asså dem lär ju aldrig få nått jobb så då kan dem väl lura karlar på cash).

Asså, lektionen gick sådär va. En tant blev skitförbannad på spelet asså, hon ba stack för att hon blev så arg tyckte ja var skittramsig. meh, haha, de är väl inte lätt att få lära sig om skit hela dagarna så bli omkörd av en fjortonåring i löneligan. Jag skulle nog också ba dra.

sen överskatta ja tanterna typ sjuuuukt mycket. Alla hann inte regga hotmail men asså jag tog dom som hade typ såhär störst chans på dejtingsidorna. eller ja, störst å störst, men typ minst konstiga.

Mormor sa förresten att alla hade tyckt att ja va skitbra som lärare och hon me svettlukten å pälsen hade gilla mig bäst. Asså, ja, gilla henne också, men asså hon kommer aldri få jobb med den svettlukten. De e egentligen rätt synd, hon skulle må bra av att inte vara massa ensam tror ja, då kanske hon skulle ta av sig pälsen å typ berätta om annat än sina katter.

Men, den här sommaren va rätt chill asså ändå. Ja, gjorde massa saker för alla pengarna och de faans typ en grej jag var mest stolt över när ja kom hem å sa: "Morsan, de här kläderna e inte köpta på rea!"
"Amen, va faan, säg inte morsan, de låter så jävla illa."

Öppet brev till Sinisa Sauli och resten av SCB

Ni skickade ju ett brev för ett par dagar sedan, först tyckte jag det var obehagligt. Myndighetsbrev brukar ju inte vara party direkt. Men eftersom du formulerade brevet så fint, inte hotfullt på något sätt utan helt enkelt bad om min medverkan så tänker jag göra dig till viljes. Så, Sinisa, här kommer svaret på sakerna du undrade angående ”Inträdet på arbetsmarknaden”

3. Arbetar du kvar på ditt första arbete?

Nehej, verkligen inte. Tacka faan för det, då hade man ju inte ens haft råd med skådebröd. Du förstår, Sinisa, man har ju arbetat sedan man kunde gå (äh, förlåt nu ljög jag, förlåt alla statistiker också). Men jag har faktiskt arbetat sedan jag var tretton.

Mitt första arbete var i en liten second handbutik/café. Jag var tretton bast och jobbade där fyra timmar om dagen. Lönen var hissnande 20 spänn i timmen. Inget arbetsmiljöverket skulle gillat, men what to do när det finns en hel värld som ska konsumeras?

Sedan fortsatte karriären i rask takt: men äsch, det berättar jag inte nu… Om du är pepp, Sinisa så kan vi ta det som en sommarjobbsföljetong, nästa del kan ju börja imorgon eller så? Jag menar det är ju en del frågor kvar som måste hinnas med.

Så:
9. Vilken var din huvudsaklig sysselsättning under veckan 31a mars – 6 april 2008?
Arbetade?
Egen företagare?
Arbetade inom arbetsmarknadspolitisk åtgärd?


HAHA, jamen, tjena och hej. Jag kommer från en småstad med taskiga förutsättningar, borde inte statistiska centralbyrån veta vad den statistiska chansen är att jag blir egen företagare då? Härregu. Jeeez, Sinisa, skicka ut en undersökning till verkligheten!

Och förresten, sedan när arbetar man inom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Kom igen, det vet ju till och med du att det korrekta ordet är slavar inte arbetar. Eller också sätts man på ett vuxendagis där man får lära sig hur man reggar en hotmail, tänka positivt och annat hippietjafs. Mycket gör man. Men kom igen SCB, arbetar?

Och för att svara på frågan: ja, jag arbetar. På ett äldreboende, jag har vit- och rödrandiga arbetskläder. Sjukt sexigt. För alla statistiker som vill spana på mig så brukar jag gå ut och röka på baksidan vid tio-tiden.

15. Skulle du vilja arbeta fler eller färre timmar än vad du gör en normal arbetsvecka?
Fler timmar?
Arbetstiden är lagom?
Färre timmar?


För att vara ärlig: jag vill inte jobba alls utan jag vill glo amerikanska teveserier dagarna igenom, jag tänka mig att sy litegrann och jag kan tänka mig att läsa krångliga akademiska böcker om skräpkultur. Vilken ruta kryssar man i då?

Sedan måste ju även du fatta att den där frågan är ju helt efterbliven. Om man inte jobbar heltid kanske man vill det ändå, för att 75%-tjänsten som man har ger lika mkt som csn typ. Då vill man ju jobba mer för en god ekonomi är ju den bästa huvudkudden vet man ju. Men det betyder ju inte att man verkligen vill jobba mer. Utan att man vill ha mer betalt. STOOOOR SKILLNAD.

Ja, just det, förresten, vi glömde en fråga:

7. Har du någon gång efter att du avslutade din gymnasieutbildning 2004/05 valt att studera för att du inte fått något arbete?
Ja, mindre än en termin
Ja, en termin
Ja, två terminer
Ja, tre terminer eller fler
Nej


Såklart! Tre terminer för min del, två på folkhögskola, på en textillinje och en termin på högskola. Folkhögskolor för övrigt är ju värsta AMS-åtgärden, där samlas folk som inte pallar med sina arbeten och tagit tjänstledigt ett år, folk som inte pallade gå gymnasiet, folk som inte pallar arbeta, folk som inte får arbete.

Så efter jag läst lite gasapåsymaskinenkunskap flyttade jag till en större stad, tog ett sommarjobb men fick inte förlängt. Jag läste en fristående kurs på högskolan där, hamnade i vikariehelvetet, jobbade deltid pluggade heltid och nu har jag lyckats få en månadsanställning på ett äldreboende.

Så, för att gör en lång historia kort, jag har 75 000 i lån för att jag finansierade min egen arbetsmarknadsåtgärd. Tack som faan. Du, Sinisa, du kan ju hälsa Freddan att jag hemskt gärna vill ha tillbaka dem där pengarna. Jag menar kan man ta bort förmögenhetsskatten så får man väl hjälpa de inte lika välbeställda också.

Hur som, nu ska jag dra, har inte tid riktigt med dig och dem andra statistikerna nu. Hälsa dem en fin helg! Glöm inte sommarjobbsföljetongen nu!

Puss och kram;
Yours truly vårdbiträde

tisdag 8 april 2008

Varför stödstrumpor borde ingå bland arbetskläderna.

Vet du hur det känns med åderbråck? Hur det känns att halta som pensionärerna på väg hem från konsum för att dina klaffar i venerna längre inte orkar pumpa tillbaka det syrefattiga blodet till hjärtat?

Många kommer ha ett stående arbete hela livet. Stå, gå, stå, stå, gå. Som blå upphöjningar på vaderna kommer spåren ligga; åderbråcken.

Till en början syns det bara litegrann. Du kanske bär en längre kjol, väljer 60 deniers strumpbyxor istället för 40. Sedan börjar området omkring åderbråcket ömma. Allt oftare väljer du vida byxor. Inget syns, inga strumpbyxor rör.

Sedan blir benen svullna, tunga och svåra att röra. Det känns som om att förflytta berg att gå upp på morgonen. Men kommer inte berget till Moses får Moses komma till berget säger du, rycker på axlarna och fortsätter på samma jobb där du står, går, står, står, går. Din make har 40årskris och köper motorcyklar så någon måste se till att barnen får mat.

När du gått med dina åderbråck obehandlade ett tag får du eksem och efter det bensår. Det varar, det kliar. Med stort tålamod lägger du om benen och äntligen köper du stödstrumpor. Men så mycket som det blodar och varar är det ett helt företag att hålla allting rent och snyggt.

Benen bara svullnar och svullnar så där som ben med åderbråck gör. Och dem blir bara tyngre och tyngre, det är svårare och svårare att gå. Med enkel matematik måste du ändå arbeta: 80% av 75%'s tjänst ger inga pengar. Det ger knappt existensminimum trots procenten i löneförhöjning förra året. Men mat betalas som bekant inte i procent utan i kronor.

Dina vrister är inte längre några kvinnliga vrister, det är inga vrister som eleanta högklackade skor kan knäppas omkring. Ingenting passar. Ingenting från jeans till skor, till stövlar. Vanliga skor är ingenting för åderbråck, för smalt. Utan det blir tofflor. På vintern: Snowjoggers från åttiotalet. Vet du att dem kallar dig pingvinen bakom din rygg på jobbet för att du går så konstigt. Du liksom haltar ömsom vaggar fram.

Det blir nu dags att söka operation, en behandling, du kan inte halta runt sådär, du orkar inte vara ful jämt. Och du orkar inte med skammen. Skammen framför spegeln, känslan av att alla stirrar på dina ben och äcklas och att du aldrig aldrig kan ha kläder. Alltid försöker du täcka dina ben och oron i magen gnager; hur länge till håller dem?

Du ringer till slut sjukhuset. Du är full av förväntan. Såklart förstår du att du kommer att få vänta, vänta litegrann såklart, man kan ju inte få tid samma dag. Men kanske om ett par månader. Tills dess står du nog ut. Ja, säkert vill dem operera dig nu innan du blir heltidssjukskriven och ligger samhället till last. Så måste det vara.

Du lägger på luren. Suckar och och en tyst tår rinner nerför kinden. Du är inte sjuk sa dem. Åderbråck räknas som kosmetisk kirurgi, 10 000 spänn får du hosta upp. 10 lax för att kunna gå igen. 20 000 femitioöringar ska dem ha.

Inte en chans så länge Voltaren Gel 50 g kostar 64,50 på apoteket.

söndag 6 april 2008

Vi har sålt din mammas medicin till en pundare.

Ibland har vi vikarier på jobbet. Jag är också egentligen en sådan. Men skit samma, det är massor med vikarier hos oss, av varierande kvalité och varierande inställning. Oftast skiter jag i vem som kommer, det är händerna som är viktiga och ibland är det skönt att prata med någon annan än fitt-lena som bara pratar om att spara tvättlappar.

Men det finns en typ av vikarier (och anhöriga) som är de vidrigaste människorna att jobba med. Bohemerna, konstnärerna och sådana där flummiga typer. Nonchalant glider de in 40 minuter för sent och ber om ursäkt för att dem är lite sena. Du känner igen dem på Levis 501:orna och det lätt flottiga håret i en hästsvans. När jag ser en sådan blir jag instinktivt sur, för då vet jag att här kommer medelklassen. Den bohemiska medelklassen som nedlåter sig att jobba med bajs tills dem fått sitt kreativa genombrott. Vården är bara en passage, och det är fine by me, om det inte vore för attityden mot oss.

De läxar upp oss om kultur som om vi vore efterblivna, de ser ner på oss. För våran kultur är kitschig, larvig, banal och andas inte ens hälften av den autencitet som framsvettad och ångestfylld medelklasskultur gör. Och dem tycker synd om oss för att vi inte är så upplysta utan himla passiviserade av teven. På svenska: vårdarbetare är dumma som spån, har överbett och förstår sig inte på kultur på en högre nivå än melodifestivalen.

I en rik stadsdel stöter jag på fiiiiiiina damer som undrar varför dem inte blir behandlade som dem bodde på Hilton. (Ja, undra varför?!) Det kan man hantera, på hemmet finns utrymme för viss uppfostran (nej, hilde, man spottar inte på folk som hjälper en. Men, KENT, uppför dig! En karl på 93 år ska väl vuxit ifrån att slåss?!).

Men när jag hör dörren gå upp på avdelningen och ser en kulturbaskeranhörig komma in, då går jag in i tvättstugan. Jag har träffat dem så många gånger. Folk i övre medelåldern med akademiska poäng som hoppas på att ärva mammas pengar när hon trillar av pinn. (Ni skulle bara veta hur snåla dem är (anhöriga har ju hand om pengar när man sitter på hem) mot sina föräldrar. Väntar och väntar på arvet. Sex millar på banken och går bananas när personalen förstör en luggsliten sjuttiotalsklänning i tvättmaskinen.)

Torkskåpet brummar och igenom bruset hör jag röster: Har mamma fått ordentligt med mat? (Nej, hon får bara de mjölkprodukter hon inte tål.) Har ni hittat Karls skohorn som ni har haft bort än? Han saknar faktiskt det. (För vi är jävligt intresserade av att sno ett skohorn. Och nej, tyvärr, har vi inte kunnat trolla med knäna än.) Har det hänt något med Ingrid idag? Har ni ändrat medicinerna? va? Har hon verkligen fått medicinerna? (Nämen förlåt mig, jag tror vi sålde dem till en pundare utanför, de gick för en femma.)

Efter att dem har förklarat för oss hur vi ska göra vårat jobb, gnäller dem på att vi är så få personal men tycker vi att ska servera deras mamma och de själva kaffe på rummet (för dem är vi inte bara vårdpersonal utan även pigor, arbetarklassen ska alltid passa upp!). De avslutar besöket med att ta ut sin mamma på promenad utan att säga något, så vi letar halvt ihjäl oss efter den förrymda panchisen innan dem glatt knallar in genom dörren och säger: "Så, nu har jag hjälpt er litegrann, du kan väl ta henne nu."

Och där står man, skitarg, lättad och fullkomligt överkörd.

onsdag 2 april 2008

Alvedon, Sobril, Importal Ex-Lax, Ebixa och Connoisseur



Där låg den. Jag hade aldrig sett den förut. Connoisseur. Hur uttalas det? Konisör? Koonnääsöööör! Tror jag. Fyra års skolfranska letar sig fram från skrymslen i hjärnbarken.

Jag är på en vårdcentral, mig är det inget större fel på. Jag är lite bakfull så det var ganska tacksamt när jag fick följa med Gerd till läkaren. Det betyder att jag måste sitta i en taxi, inte glömma tanten, ta en lapp, betala avgiften för att fabror doktorn ska stirra henne i halsen och säga PSYKISKT. Inte så jobbigt. Jag överräcker en lapp där hennes mediciner är uppskrivna; Alvedon, Sobril, Importal Ex-Lax, Ebixa och ett par pillersorter till. Doktorn kommer nicka, harkla sig lite och sedan säga att enda felet på tenten är att hon är dement. Jag får tillbaks medicinlappen, en till rapport där doktorn skrivit helt åt helvete. Exakt så kommer det bli.

Men just nu sitter vi i väntrummet på vårdcentralen och där ligger den framför mig. Tidningen. Connoisseur. Det är faktiskt en gratistidning. Jag borde inte bli så förvånad att den ligger bland Metro och Hemmets Journal.

Det som är så speciellt med Koonnääsöööör! är att den är bara gratis för vissa människor; de med 1,2 mille i nettoinkomst eller om man har fem mille skräpandes på banken (Visste ni att Connoisseur faktiskt säljs på blocket för flera tusenlappar av folk som vill imitera rikedom?). Och här ligger den nonchalant slängd på en OFFENTLIG vårdcentral.

Jag plockar upp den, börjar bläddra i den, försiktigt försiktigt. Litegrann som om någon skulle se på mig att jag inte hade massa pengar på banken eller var speciellt högavlönad och komma fram och skälla på mig för att jag läste en sådan fin tidning.

Det första som möter mig är Peder Lamm på en siluettbild och som i en krönika talar om att te är en dryck för finsmakare minnsann. Gäspgäspgäsp. Och så är hela innehållet: "vilken MBA ska jag välja?" "Segelbåt med stil 2008" "Golf yada yada".

Men det finns ett intressant uppslag i tidningen som jag fastnar länge på. Jag berundar, jag fnissar, jag fascineras. Vad har överklassen på de sidor som motsvarar lokaltidningens: behöver-du-en-hantverkare-sidor?

Kapitalförvaltning, kristallkronor, plastikkirurgi, och vad står det... m a r...

GERD ANDERSSON, NU ÄR DET DIN TUR säger en stram röst. PANG! Jag smäller ihop tidningen. Jag letar rätt på Gerd. Hon står framför akvariet och namnger fiskarna. Vi följer den vita rocken, förbi Connoisseur och in till en ny manifestering av klass.

Tanten har ont någonstans i halsen tror vi, hon har ätit konstigt senaste veckan, mest druckit förklarar jag för doktorn. Han nickar, petar in något som ser ut som en nagelfil. Medans han gräver runt och tanten viftar för fulla muggar så tittar jag på pedagogiska bilder om hur man ska hålla sina barn när dem ska bli undersökta.

"Jävla... jävla... men det var väl hujeda! oh! oh! AAAJ!" spottar tanten
Jag suckar. Jävla doktor, legitimation på postorder, tänker jag. Jag reser mig upp och ställer mig framför Gerd.
"Hej, hej Gerd. Titta mig i ögonen. Nej nej nej nej, inte på han, titta på mig hääääääär ska du titta. Också så gör vi så här. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, ut med tungan. Nu gör vi det tillsammans, AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA".
Låtsasdoktorn vevar lite till i käften och låtsas undersöka något. Han ser väldigt bekymrad ut.
"Gerd? Gerd? Gerd? Hör du mig? Kan du dricka lite vatten, svääääääälja liksom?" säger låtsasdoktorn.
Gerd tar emot koppen, dricker, gurglar, börjer sig framåt, kastar huvudet bakåt för att luta det åt vänster och svälja. Proceduren upprepas.
Låtsasdoktorn fäller sitt omdöme:
"Gerd här är ju dement och då kan ju vissa saker bli lite konstiga med tiden då demensen försämras. Jag tror att det här är psykiskt, hon kan ju uppenbarligen svälja och jag ser inga fysiska fel."

För att gottgöra att han inte hittade hennes sväljproblem så blåser han rent hennes öron på vax. Gerd viftar igen.
"Det låter i örat, FRÄÄÄÄÄS, FRÄÄÄÄS, FRÄÄÄS låter det, oooohhh, aaahhh, meeeeeen nääääe, kära doktorn!"

Det här är manifestationen av den vita rockens makt. Läkarens makt och patientens charader. Det är ett helvete att åka till vita gamla manliga läkare. Den generationen som vårdas nu på äldreboenden växte upp med läkaren som gud och jesus på samma gång. Läkaren, kan allt, vet allt, och för läkaren måste man uppföra sig. Inget pjosk! Gerd sväljer fast hon inte kan hemma, vårdtagare som vägrar öppna munnen för tandborsten gapar glatt för tandläkaren och oroliga patienter sitter längre på sin stol än vanligt. Farbror doktorn är ju här. Men vem faan skulle inte svälja, gapa och sitta jävligt still när man växt upp med den läkarkår som tvångssteriliserade folk på pin kiv, spärrade in människor godtyckligt på mentalinstitutioner och testade den nya tekniken: lobotomi på dem motsträviga.

Jag och Gerd tar en taxi till äldreboendet. Hon äter inte, sväljer ingenting och irrar runt i korridoren. Det är inte psykiskt, hon klagar över att hon är hungrig och pekar på halsen. ONTONTONTONTONT. Ingen vet något. Gerd irrar. Jag går hem.