fredag 29 maj 2009

Bertil Thunberg hade aldrig Lenin på byrån

Brev till Albert Bonniers förlag AB STOCKHOLM den 23 nov 1983

I berättelsen Statarliv rekapitulerar jag händelser som inträffade under mina föräldrars sista fem år som statfolk. Eller precis sagt: från hösten 1912 till samma årstid 1917. Och resonemangen, personerna elemellan, ha jag försökt återge så korrekt som möjligt.

Och vidare kan jag meddela att namnen på såväl gårdar som personer är uppdiktade. Enda undantaget är mina föräldrar, som uppträder under sitt rätta förnamn.
Jag kan även bekänna, att mycket av det som berättas är – mer eller – mindre självupplevt.

Så lite om mig själv: Jag är född den 1 aug 1905. Och mitt födelsenummer är 050801-xxxx.

Och beträffande mitt jobb, så blev jag skogsarbetare. Ja, mina första lärospån i yrket fick jag redan på hösten 1917, då jag traskade med far tre dar i veckan. Resterande veckodagar gick jag till skolan. Men – efter femtitre års slit – på hösten 1970 – hade motorsågarna fördärvat mig så pass, att jag tvingades lämna jobbet i skogen.

Med vänlig hälsning
Bertil Thunberg


Bertil var min gammelmorfar och skrev manuskript till en bok på sin ålders höst. 1976 gick han en kurs i Praktisk svenska på Linköping universitet och skrev en del noveller, en del av dem fick han publicerade i lokaltidningen. Han tog också en del fotografier och skrev små texter till, även de publicerades i lokaltidningen. Det mesta han skrev berörde skogen och arbetet på något sätt, hur han slet i skogen och den dåliga betalningen. Dagsersättningen låg på ungefär tre kronor, vilket resulterade i ungefär 900-1200 kronor i årslön – beroende på ackordet och beroende på hur mycket arbete det fanns.

Det jag slås av när jag läser hans berättelser från skogen – om att hugga i – och aldrig ha pengar är att så mycket har förändrats men ändå inte. Även om vi inte idag äter lingon och potatis när det inte finns något att äta så äter vi eldorados pasta, även om vi inte sliter i skogen och börjar arbeta som tolvåringar så äter vårdens ergonomi upp våra kroppar. Vi bor inte längre hela familjer på 28 kvadrat (eller så kanske det ser ut för flyktingfamiljerna?) , men vi lägger ut annonser på blocket och hoppas slippa att bo på soffor de kommande tre månaderna.

Jag läser noveller om osäkerheten i att leva upp till ackordet eller inte. Att behöva jobba över för att få ihop pengar, att använda slöa verktyg, att inte få olja för att inte hålla sågen ren från kåda så arbetet blir tyngre. Byt ut ackord mot timlön och du är 100 år fram i tiden. Timlön är det nya ackordet.Istället för att någon apterare (tillsynsman som mätte ut hur man skulle ta ner träden) finns socialstyrelsen och lagarna. På samma sätt som de slet ihop metrar nedsågade träd sliter vi ihop timmar (Men kanske drömmar arbetsgivarna om ackordet igen? Individuell lön?).

I en intervju i lokaltidningen förklarar Henrik Thunberg (Bertils pappa) om hur det egentligen är med relationen nu och då och utvecklingen:

Nej, säger Henrik Thunström och plirar illmarigt, när folk talar om den gamla goda tiden, vill jag inte hålla med riktigt. Fast det är ju klart att den tiden också hade sina goda sidor. Det är ju så förfärligt jäktigt nu, och pengarna räcker inte till trots att förtjänsterna är goda för folk. Javisst, vet jag att man fick mer för slantarna då än nu.

Men tror ni att en statare hade råd att skaffa sig så värst mycket för de 175 kr. om året han fick i kontanter av sin arbetsgivare utom staten? Gumman tjänade hela 15 kronor i månaden genom att mjölka tre gånger om dan i lagårn, men jag slutade till sist med staten och tog skogsarbete fast det var tyngre, ty när barnen växte opp behövde mor vara hemma och det fick hon inte, när hon var tvingad till lagårdstjänst. Undra på att statarungarna var sämre klädda än andra barn, mödrarna hann ju aldrig sy eller lappa eller de till sitt hus, som de borde.

Och nu har vi barnen som kommer och hälsar på så ofta de hinner. Och barnbarn har vi 16 stycken, som i en del fall är så stora att de borde presentera barnbarnsbar, men se de gör de inte för fruarna måste ha sitt förvärvsarbete att sköta. Allt går igen, även om det inte är statarsystem.

Bertils mamma, Gerda Thunberg, hade ledgångsreumatism – statarhustrunas och handmjölkernaskors förbannelse. Min före detta arbetskamrat hade ont i benen och haltade ibland på avdelningen, kommunen ville bli av med henne och erbjöd henne omplacering från äldreboende till hemtjänst, allt för att få henne att säga upp sig alternativt hålla käften och nöja sig.

Bertil Thunberg började som socialdemokrat och satt i styrelsen för Skogs- och Flottningsavd 730 som bland annat drev studieciklar på 50-talet för att hjälpa skogsarbetare att skola om sig från att ”svansa” (såga) för att ”posta om” till motorsåg. Men mormor berättade hur viktig Amalthea-männen var för honom och hur han gärna berättade historien om hur man handskas med strejkbrytare och Ådalen -31 gjorde också intryck. Ju äldre han blev desto mindre socialdemokrat blev han och till slut kallade han sig för kommunist istället.

Det finns en historia om när han och frun, Helga, skulle rösta. I vallokalen fann det dock inga valsedlar för VPK – både Helga och Beril surnade till och röstade på moderaterna istället. Tja, skådespel som skådespel kan man ju tänka sig, eller att sossehatet var välgrundat.

Nedan följer en av novellerna han skrev, det är en romantisk novell och han skrev den på kursen i Praktisk Svenska 1976. Jag tror att den handlar om när Bertil träffade Helga även om inte allt säkert inte är helt sant så är nog det mesta hämtat från verkligheten – så är det med de andra texterna jag läst.
-------------------------------------------------------------------------------------
(Tyvärr finns det ingen titel på texten)
En efter en tystnar motorsågarna denna ovädersdag. Den sista av oss i huggarlaget som går till kojan är ”charmören”.
- Förbannade regn!
Väser han emot oss och rister på sig, så att det blir en vattenpöl på golvet.
- Och snöblandat är det också! Konstaterar Oskar i deltagande ton.
Men den sist anlände svarar inte. Han har bara ögon för kaminen. Som han sätter sig så nära, att vi fruktar för brandskador.I brist på annan sysselsättning hade jag börjat stussåka på sittbänken. Fast det kom jag själv inte till insikt om, förrän ”charmörens” fråga väckte mig:
- Har du fått tjejklåden – va?

Skrattet som följer gör mig förlägen. Men en deltar inte i de andras glädje. Det är Egon, lagets fjärde man, som för sin ålders skulle får heta gubben. Hans år är nästan lika många, som våra blir tillsammans.

Men Egon är inte bara gammal till åren, han är det även i skogen. Där han för drygt fetio år sedan – som tolvåring – gjorde sina första lärospån.

Det är något visst med Egon, tycker jag. Något i hans sätt och uppträdande som jag beundrar, och själv försöker ta efter. Ock trots att han är förtiofem år äldre än mig, har jag mer gemensamt med honom än med någon annan jobbare. Framför allt i ett hänseende. Numera. Vi läser båda mycket. Det var förresten han, som väckte mitt intresse. Som han manade fram, genom att med verklig inlevelse återge det han själv läst.

Oskar har bekymmer för sin motorsåg. Den krånglar så ofta. Och ingenting tycks hjälpa. Varken reparationer eller svordomar. Nyss avslutade han sina utgjutelser över sågan, genom att hota kasta den fan-i-vall och skffa sig timmersvans istället.
Jag vänder mig till Egon:
- Gillade du timmersvansen?
- Ja, man hankade sig fram då också. Fast den var billig i inköp och utan driftskostnad. Men det bästa av allt. Den höll tyst! Man behövde inte gå med hörselskydd.

Egon har fler synpunkter om verktygen. Men när han fortsätter, blir han överröstad av ”charmören”, som med högljudd röst låter sin historia kulminera.
-… och när jag kom ut från tjejens rum, kom hennes syster – en riktig goding – emot mig. Sätt dej, sa hon, så ska jag koka kaffe. För det kan du nog behöva! Nu! Så smålog hon finurligt och sa: Du kan gott stanna hos mej! I natt! För det ska du inte behöva ångra! – En annan gång, sa jag och tänkte gå. Men då undrade hon: Om vi inte kunde lägga oss på soffan? Ett slag… - Du förstår, att hon var ”sugen”! säger ”charmören” och grinar mot Oskar.
- Ja, den du!
Oskar flinar.
- Men jag kunde inte ”hjälpa” henne, fortsätter ”charmören” i beklagande ton. För jag måste ju i första hand tänka på tjejen.

Egon ler ironiskt, när han med på tonvikt på varje ord upprepar:
- Å inte kunde du ”hjälpa” henne? Så synd då! Rösten hårdnar då han fortsätter: Sådant skitprat! Skäms du inte? För det som du snuskar ner försökte vi – min generation – hålla rent och snyggt. Jag skulle kunna ge dig en annan bild av livet. Från min ungdom!

”Charmören” svarar inte. Han verkar skamsen. Men Oskar, som hellre lyssnar än talar själv, ropar ivrigt:
- Berätta!

Vilken upplevelse skulle inte det bli! tänker jag förtjust och säjer:
- Ja, gör det Egon!
Men Egon drar på det.

- Ja, jag vet inte….

Varken Oskar eller jag vill dock ge upp. Vi är enträgna:
- Nog kan han väl berätta?

Egon tystnar. Han sitter framåtböjd och ser envist ned på sina händer, som stora och valkiga vilar på bordet. Och tystnaden som breder ut sig skulle varit total, om vi inte hört regnet smattra mot kojtaket. Slutligen lyfter Egon huvudet, ser på oss och säjer:
- Ja, ni ska få höra min historia. Det jag nu kommer att berätta hände alltså i min ungdom. Ja, den sammanföll i stort sett med 20-talet. Och från ett av deras senare år minns jag en lördagsnatt i juli, som jag aldrig glömmer. Lördagskvällen började som alla andra och ingenting tydde heller på, att den skulle bli annorlunda än sina föregångare.

Efter sedvanliga toalettbestyr blev jag som vanligt sittande med en bok framför mig. På den tiden läste jag nämligen mycket, i realiteten praktiskt taget allt som kom i min väg. Men helst romaner, för de kom mig att glömma en tillvaro, som jag då ännu inte hunnit anpassa mig till.

Jag minns också, att jag den kvällen avslutade en säregen bk. Handlingen i den grep mig så intensivt att jag drevs ut i natten, för tt i dess svalka tänka över den.
Medan tankarna ältade bokens problem hade jag, helt ofrivilligt, närmat mig dansbanan. Först tänkte jag vända, men så åtrade jag mig och beslöt att gå fram.

Glädjen där framme skulle nog liva upp mig och det var jag i behov av.
I skenet från dansbanan varseblev jag för mig okänd flicka, som allt emellanåt kastade förstulna blickar åt mitt håll. Och eftersom jag inte ville skymma den hon sökte, drog jag mig ifrån dansbanan. Något senare upptäckte jag emellertid till min häpnad, att flickan kom rakt emot mig.

Omedelbart därefter stod hon framför mig.

- Hej! Sa hon och log. Men leendet försvann då hon frågade: Kan ni… för i kväll… låna mig ett par kronor? För jag glömde mina pengar… hemma!
Visst skulle hon få låna! Glad över att få göra denna flicka en tjänst, slet jag upp plånboken och räckte henne en femma: Varsågod!

Hon tog emot sedeln med sänkt blick.
- Tack! Sa hon. Så snällt av er!

Vi de orden möttes våra ögon, och jag tänkte: vackrare ögon finns inte! Och så ung…! Nästan skolflicksaktigt ung , tyckte jag. Allt hos henne får mig att febrilt önska: Måtte jag nu bara få igång ett samtal, så att hon inte genast går ifrån mig!
Men jag fick strax ett nytt bekymmer. Flickan smög sin arm under min och vädjade:
- Kom, vi går upp och dansar!
Ett ögonblick tvekar jag, men flickan och valsmelodin får mig att glömma, att jag är en dålig dansör. På väg upp mot banan delger jag henne mina bekymmer.
- Å, det går nog! Ler hon.

Det visade sig också att hon fick rätt. För efter de första osäkra stegen återfår jag självförtroendet. Och bättre blev det, när flickan uppmuntrade mig:
- Så bra du dansar!
- Tack!
Sa jag. I så fall är det din förtjänst!

Medan vi dansar valsen i repris, viskar flickan i mitt öra:
- Jag heter nina!
Min egen presentation uteblir, för hon fortsätter:
- Och ditt namn är Egon!
Förvånad sa jag:
- Hur kan du veta det? Då vi aldrig tidigare sett varandra?
- Jo, sa Nina och log. Jag har sett dig… en gång. Och det glömmer jag inte.
- Hur så? Uppträdde jag olämpligt?
- Nej inte alls! Men den gången hade du bara ögon för de kära böckerna, och såg förstås inte mig, som från någon meters håll med beundran i blicken såg ditt val av böcker.
- Det var på biblioteket då?
- Ja, den kvällen var jag med farbror…

Hon nämnde ett namn, som jag kände igen som bibliotekariens.
- Och det är hans familj jag nu gästar, sa Nina.

Hur länge, tänkte jag ofta den kvällen, ska Nina finna sig i att bara få dansa vals – det enda jag vågade mig på, när det nu vimlade av vana dansörer, som ville dansa med henne. Men nina avvisade dem alla, för hon lämnade min inte.
Plötsligt för Nina det på tal, som hon redan antytt och som jag därför förstod skulle komma.
- Och du som är skogsman!
- Ja, jag arbetar i skogen.
- Dom i skogen har det väj tjusigt?
Hennes ögon glänser av beundran. Men jag känner mig illa berörd och säger:
- På sommaren – kanske. Vintern är förstås sämst.

Men nu vill jag glömma alla som är torftigt och grått., för att istället drömma om flickan, som ödet i natt låtit mig möta. Min fantasi börjar redan spinna trådar av kärlek mellan mig och Nina. Jag är så långt ifrån verkligheten, att ropet om sista vals går mitt öra förbi.

Men drömmen består och förändras till realitet, då Nina väcker mig och med underlig blick ceremoniöst frågar:
- Får jag lov?

Vår sista vals fick ett brått slut, för efter ett par varv viskar Nina i mitt öra:
- Vi går nu!
Utanför området stannar vi. Nina vill det. Hon ställer sig rakt framför mig, mycket nära och säger:
- Vad tänkte du på nyss… Innan vi gick upp och dansade? Du såg så bekymrad ut! Har du redan tröttnat på mitt sällskap?
Inför hennes olyckliga min, brister fördämningen inom mig. Jag kysser henne girigt gång på gång. Först våldsamt, sen – när hon slagit armarna om min hals – mjukt och innerligt. Mellan kyssarna viskar jag samma ord:
- Älskling, älskling…
När känslostormen bedarrat, står vi tysta en stund ännu flämtande. I Ninas purpurfärgade ansikte har ögonen fått en sällsam glans och jag hör henne sucka och lågmält säga:
- Äntligen.
Förvirrad lät jag armarna sjunka och sa:
- Förlåt mig!
- Förlåta?
Ninas röst låter förvånad då den upprepar: Vad ska jag förlåta?
- Min heta längtan!Som jag väl tänkt dölja… men inte förmådde.
Nina ser på mig, hennes ögon är tårblanka då hon säger:
- Käre Egon! Jag är så glad för vad du har sagt och… gjort. Och hur jag känner det? Ja du märkte väl… Hon rodnar… Att jag besvarade både kyssar och smek. Så gott jag nu kunde förstås, för du är så stark.
Som skogen själv, tänkte jag, då du kramade mig. Men härligt var det!
-------------------------------------------------------------------------------------
Det som framkommer ganska tydligt när man läser berättelsen är Bertils identifikation med sitt arbete och sin läsning. Och det är de två egenskaperna som gör att Nina är intresserad av honom, i början av berättelsen markerar ”Egon”, vilket man får anta är Bertil, mot lössläpptheten (eller lika gärna synen på kvinnor som endast till för sex). Där här berättelsen berättar ganska mycket om 20-talets syn på kärlek men också på arbete som en del av identiten.

Tycker man att det är intressant kan jag rekommendera Lenin på byrån av Andrés Brink Pinto. Han har läst den kommunistiska veckopressen perioden 1921-1939 och hur man producerade normer kring, klass, genus och sexualitet.

I de texterna han har läst berättas olika historier: om kvinnor som är kommunister (men i första hand mödrar), om starka män som slåss mot fascismen och för sin klass, om att man ska ha sex lagom mycket, om borgarna som beskrivs som feminina och svaga, hur man drömmer om sovjet (utan ironi) och vikten av att alltid sätta sin klass först.

När han lägger ihop alla de här berättelserna så hittar han ideal för arbetarklassen och hur alla de här berättelserna hjälper till att skapa en arbetarklassidentitet – den kommunistiska rörelsen ansåg sig vara en rörelse för arbetarklassen och skulle också bygga den nya människan.

Läs den! Låna på bibblan eller beställ här. Vill man läsa mer av Andrés så bloggar han här.

Och boken lämnar mig med en tanke om vad är det vi förmedlar för normer idag? Vad är det för normer jag ställer upp på bloggen för att kvala in i kategorin: en bra arbetskamrat/en arbetsplatskämpe.

Visserligen består inte vänstertidningar idag av så många romantiska noveller; men i propagandan, i texterna, i våra pressmeddelanden, vad berättas? Vad är segrar? Vad är förluster? Vem gör vad? Vem säger vad? Vad är värt att diskutera? Vad tas för självklart? Borde vi använda könsneutrala ord i våra texter istället? Har vi identiteter som aktivister, som socialister, som arbetare, som bostadslösa, som ungdomar, som strejkare, som arbetslösa, som arbetarklass – vart ligger tonvikten och vilket subjekt vill vi ska vara den samlande faktorn och identifikationen ska ligga vid?

Sen ska man komma ihåg att normer inte i sig är dåligt: det är bra med normer om att vi inte skvallrar på våra arbetskamrater, att man inte agerar strejkbrytare och att vi ger faan i att kommentera att folk ser ut som julgranar så länge de uppför sig.

Vill man läsa en till novell av Bertil Thunberg finns den här; Skogen blev mitt öde, och femitre år var jag dess fånge. Berättelsen är ett arbetsplatsreportage från skogen och innehåller inga kyssar eller dansbanor.

Om man är intresserad av skogsbruket finns en bra redogörelse här. Och vill man läsa mer om hur det var att arbeta i skogen kan man läsa Dan Andersson – en av hans dikter Hälgdagskväll i timmerkojan och Thåströms Om Black Jim handlar om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på Klarakvartetten år 1920.

Men vad svarade då Albert Bonniers förlag?

Bäste Bertil Thunberg!

Det finns ett betydande dokumentärt värde i den berättelse du sänt oss, tycker vi. Man får verkligen veta en hel del om en statarfamiljs livsvillkor. men tyvärr har berättelsen inte riktigt sådana skönlitterära kvaliteter att vi kan ge ut den och vi returnerar manuskriptet till dig. Berättelsen var ju dessutom i kortaste laget för att bli bok. Tack för att vi fick läsa!

Med hälsningar från
Hans Isaksson


Jakten på det försvunna manuskriptet går vidare.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel

Inga kommentarer: