tisdag 29 december 2009

De jämna plågornas klagosång

Det finns fyra väggar i ett rum. Det finns fyra väggar som kan börja luta inåt i ditt rum. Det kan kännas som att fyra väggar håller på att störta in i ditt studentrum. Du pressas ner i sängen och gör dig redo för att hela skiten bara ska falla ihop.

När du ligger i 90-sängen från det gamla flickrummet och känner dig ensam expanderar rummet. Det blir bara större och större eller om du blir mindre och mindre. Ingen vet riktigt. Säkerligen sker det ingenting fysiskt med vare sig rummet eller dig men ditt inre spelar på ditt fysiska upplevelserum som ett piano.

Tunga mornar. Då känns det som att armarna blir längre när du släpar kurslitteraturen mot föreläsningarna och axlarna sitter strax under öronsnibbarna av stress. Magen vägrar frukosten och fingrarna fumlar. Berusningen löser upp de här knutarna, då släps axlarna ner till sin normala höjd, armarna blir så långa som de ska vara men magen värker ändå. Men där är du inte nu.

Ute på gatan så går du dina vanliga steg och röker din vanliga morgoncigarett. Du är intimt länkad till andra arbetskroppar vart du än går, arbetskroppar som berör varandra men aldrig berörs av varandra. Ni träffas i alla fall tre gånger i veckan du och hon kassören på konsum, varje dag går du förbi frisören. Det slår dig då och då hur omedveten du är om din omgivning. Och att ingen skulle sakna dig: ingen skulle ringa till polisen och säga - idag gick hon aldrig förbi, hon har inte varit här på flera dagar och gått förbi. Kan ni kolla det?

Väggarna skulle kunna rasa ner över dig och begrava dig utan att någon hade noterat nämnvärt. Att du hade börjat lukta är väl till slut det som hade fått människor att reagera eller att du inte hade betalt hyran.

De som du känner bor inte i samma område utan för att ha någon att umgås med så är det 40 minuter bort. 80 minuter för att kunna prata med någon. Ibland orkar du inte men vill så gärna. Någon gång har någon kommit och hälsat på dig.

Ni har suttit där på dina 20 kvadrat och trängts. Man kan faan inte umgås på 20 kvadrat om man inte låter bli att umgås genom att man tittar på en film eller sitter still. Ni kan inte dra fram hela verktygslådan, sprida ideskisser på hela golvet eller tömma ut tyglådan på golvet. Det finns inte plats. Du borde skaffa dig nya intressen. Nu står allting i rummet mest som reliker över vad du har kunnat göra.

Plats. Konkret plats. Utrymme. Kvadratmeternas tyranni.

Du pluggar till statsvetare. Ni som aldrig kommer få jobb, inte alla 40 utav er i alla fall. De flesta utav av er kommer få serva de två av er som faktiskt lyckas. Ni kommer få diskjobben, serviceyrkena, vårdanställningarna. Egentligen så fattar du inte varför du deltar i lotteriet.

Det här är en tisdag som alla andra egentligen. Genom stadslandskapet cyklar du och transporteras genom arkitekturens tvingande utseenden. Varför ser gallerior likadana ut? Dörrar, stål, betong, massproducerade och ihopsatta som ett ikea-hus. Ditt tvingande hus lyder samma mönster: cafeteria, bibliotek, lärarrum, studierum och föreläsningssalar som små öar där ni kan vistas med speciella uppdrag.

Men vart är rummet som inte förutbestämt din aktivitet?

Ni är arbetsmarknadens organbank, ni underhålls, justeras och väntar på en plats en funktion att fylla. Bli viktig, va. Göra nytta, dårå. Lika mycket som det strömmar blod genom er, är ni blod som strömmer genom andra, större funktioner. Vad ni gör varje dag hjälper monstret som äter er att andas. För det är en stor återupprepning som görs från dag till dag. Fast än ni har så mycket att göra är det så tråkigt att leva. Ni drömmer om strejken, ni drömmer om maskinens hjärtstillestånd. Men inte så att någon hör såklart. Tänk om någon skulle tro att ni var galna!

Snön sopar igen spåren från den väg där du nyss gick. Vinden kyler vänster kind mer än höger kind när du går över bron. Skorna tar in vatten men du är tacksam över mössan som du har på dig. I innerfickan vibrerar mobilen och du har satt en speciell ringsignal för alla som tillhör din familj eller dem som kan tänkas fråga hur det går med utbildningen. Det är en sådan ringsignal.

Du funderar på att byta den ringsignalen mot en ljudlös ton istället. Så fort tonen ringer får du ont i magen. "Woop-woop! That's the sound of da police!" liksom. Karriärpolisen.

I Metro här om dagen stod det: Fråga dig inte vad du vill jobba med utan vad du vill jobba för, samt en tillhörande utläggning om medelklassens miljöskuldmetvetna som utbildar sig till något hela mänskligheten har nytta av. Att folk orkar ta i så att de skiter på sig alltså.

Men om man inte har livet utanför jobbet så blir väl jobbet ens liv. När man blir ett med maskinen, när man är maskinen och då aldrig kan vägra för då dör man själv.

Du blir rädd och överväger att sluta redan nu. Så att det är gjort.

----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Spykers ägare, Jinge skriver Iran eller en sparkstötting i Sahara?, Kaj Raving skriver Israel bygger fler illegala bosättningar

1 kommentar:

Anonym sa...

herregud så fint. <3