Den sociala obduktionen

Jag skriver för att säga: Hej, jag finns. Jag existerar faktiskt.

Jag är inte statistik. Min kropp värker på riktigt, den värker inte i kategorin arbetssmärtor. Anledningen till att jag skriver är enkel, även om ingen aning tar mig på allvar utan föser undan mig som ett undantag, som socialt predestinerad och som en anomali så är jag skyldig mig själv att i alla fall lyssna på mig själv. (Varför börjar jag ens med att rättfärdiga att jag får skriva? Det är absurt! Det säger en del om mina tvivel!)

Jag måste det peta i det onda för att reda ut det. Dissekera. Den sociala obduktionen. För om jag kan dela upp det i olika kategorier, mäta och väga orden för att beskriva det på tungan och på så sätt förstå varför så gör det mindre ont inbillar jag mig. Jag kan ta isär det och sakta men säkert ta livet av allt det jobbiga. Eller i alla fall isolera det.

När jag har som mest hybris så tror jag att jag berättar en kollektiv historia om hur det är att vara längst ner och när jag är mer moderat tänker jag att det kan man aldrig så noga veta och kanske är det ingenting värt att sia om. De flesta människor berättar ändå sina egna historier även om det är gömt djupt nere i dagboken, på ett forum, på ett cafe, i SMS eller statusraden på facebook. Varenda människa har ju en egen röst de borde ta till vara på.

Jag orkar inte läsa en enda deckare till. Jag orkar inte se en till film där fattiga män säljer droger och tjejerna prostituerar sig och mördas av gubbar. Jag vill inte höra lyckliga historier om singellivet i storstan som sjunger tvåsamhetens lov, som berättar att man inte skulle vara hel utan en karl. Och alla de där författargubbarnas böcker ska jag bränna. Vad vet Strindberg om livet egentligen? Jag ska stoppa Dante i helvetetstratten och ser jag Hemmingway ska ha faan få höra vilket jävla sömnpiller han är. Att öppna den Gamle och Havet är faan valium i trycksvärta på skövlad bolivianskt regnskogspapper. Och Kafka, den gamla tråkgubben kan gott irra i byråkratins processer.

Snälla, börja skriv. Dokumentera ditt liv. Hur skiter jag i. Men greppa tag i det, minns alla oförrätter och små segrar du någonsin vunnit.

De små berättelserna är de som bygger upp för de stora. Tillsammans börjar vi berätta något större. Och jag hatar tanken om att jag är ensam.

***

För ibland så smyger den sig på. Ensamheten. Den oändliga ensamheten som känns djupt inne i en. Den rösten som säger åt en att man aldrig kommer få ett fast jobb och bli normal. Att man kommer leva några månader i taget resten av livet. Andan i halsen och kvar på mattan.

Visst känner du också när någon vänder bort huvudet eller när man själv hittar på anledningar att gå hem tidigare? Det är en skam att vara fattig. Speciellt i en tid där alla drömmer om att bli hollywoodfruar. Vi hatar inte längre överklassen, vi vill vara som dem. Kanske är det sunt: om dem får, varför får inte jag?

Handsspritsutslagen kliar på handryggen.

Lagen om alltings jävlighet förklarar morgonblåsten. Och om hur kaffet är det enda som kan få igång en på morgonen. Man formligen känner det ner genom strupen, ner i magsäcken och ut i kroppen. Koffeinet absorberas och strömmar ut i blodet. Nu kan jag vända pensionärer igen.

Inne på toaletterna speglar jag mig, det är en synnerligen ynklig varelse som står framför spegeln. Hålögd och i en för stor rock som jag lånat av avdelningen. Den finns i två storlekar: XL och XS. Det är nog för de två tillstånd som finns i vården. Hetsäta och belöningsäta för att överleva eller späka sig själva för stressen, hoppa över lunchen och mikropausa i rökrutan.

Ibland sminkar jag mig innan jag går till jobbet för att inte behöva undvika min spegelbild. Idag är jag osminkad och håret är inte tvättat på två dagar. Jag posar i olika poser framför spegeln men blir inte snyggare för det och övergår till att hata min vikt istället medan tanten bakom mig bajsar.

***

En gång fick jag avföring i ansiktet. Det var det mest förnedrande jag har varit med om. På vänster sida, snett ovanför munnen. Paniken i hela kroppen som river tag i en och äcklet inför att man inte ens kan lämna platsen och tvätta sig eftersom pensionären du vårdar aldrig kan lämnas ensam och speciellt inte naken på en toastol.

Jag spritar hela ansiktet i alcogel 85%. Till slut kan jag inte andas för att allting luktar alkohol. Jag gnider kinden med en idiots frenesi. Jag tycker att jag ser märken, att jag ser spår på huden efter avföringen. Självklart är det synvillor och min avsky för min egen hud. Aldrig mer vill jag röra den delen av huden, det känns som att den är smutsig för evigt. Om någon stryker mig över vänster kind så kommer de automatiskt veta att jag är äcklig.

Jag törs inte berätta för någon. Det finns inte en chans i helvetet att jag klarar av ett skämt om det här. Det skulle göra så ont. Och jag vet inte om jag skulle vilja bli tröstad heller.

***

Bryt ihop eller bit ihop? Bit ihop.

Och gudarna ska veta att gråten står en upp i halsen. Det är liksom ett helt företag att ens lyckas hålla näsan ovanför svältnivån. Oron som får en att pressa bakhuvudet långt ner i kudden och man vrider sina händer ibland böjer man bak fingrarna så långt man kan, så hårt man kan. Så hårt att det gör ont. Om det gör fysiskt ont kan man hålla tanken borta i tio sekunder att snart kommer jag inte undvika att gå till tandläkaren längre. Det är därför det är så viktigt att hålla mig hårt. Att supa tills jag spyr. Att plåga sig så att man omöjligt känner någonting inte heller dagen efter.

Det är därför vi inte sover på nätterna. Vi ligger där och plågar oss med oändliga scenarion som spelas framför våra ögonlock och desperat målar vi upp andra slut, nya möjligheter. Men vi vet att det nog mest är sagor som vi berättar för oss själva. Ovanpå det så får man hem ett brev från Polisen som om livet inte var tillräckligt miserabelt ändå. Jag vågar inte öppna kuvertet. Tyvärr. Ikväll har jag redan huvudet fullt av fantasier och saker som måste redas ut. Snuten, ni sitter på hold.

Man känner sig patetisk när man somnar till musik man gillade som barn för att det får en att känna en trygg. Täcket jag har över mig är ett tungt syntettäcke. Jag har öppnat fönstret så att det blir tillräckligt kallt för att ha ett till täcke och även ett överkast över mig. Tillsammans blir det här tungt. Man använder samma metod på psyksjuka och dementa fast då kallas det bolltäcke och innehåller små, små tunga kulor. Alla de här kulorna bildar punkter som berör huden och får personen under täcket att hela tiden få sinnesimpulser. Det är viktigt när man har ångest att man hela tiden känner sin kropp så man inte sugs ner i något hål eller får känslan av att man håller på att upplösas. Ska man sova bredvid mig och ta något av alla täckena måste man hålla i mig på något annat sätt: om det bara är små berättelser tills jag somnar eller om man håller mig i handen bryr jag mig inte speciellt i.

Men jag måste för guds skull se till att stanna på jorden.

Ett påpekande måste dock göras. Det går inte att säga att jag inte är sjuk men det vore väl att ta i att säga att man är helt frisk. Men det är inte en intressant distinktion att göra, det intressanta är att jag inte tar ansvar. Det är inte mitt fel. Jag tycker att mina krav är ganska enkla: jag vill bo, jag vill överleva, jag vill bestämma över min tid.

Mina tre månader på 84 kvadrat har fått mig att inse hur stort (sic!) man kan bo och ändå bara vara två. Vi har ett vardagsrum. Ett fint kök. Och nu ska jag tillbaka till skokartongshelvetet. Jag skulle bara ha nöjt mig i min delade tvåa. Inneboende. 15 kvadrat rum. Vita strukturtapeter. Titta vart chansandet tog dig!

Ända till hyresnämnden kommer det att ta mig och där någonstans kommer jag att förlora. Inkomsten vet du. Policyn företaget har: man hyr inte ut till studenter.

Allting bara för att du inte kunde nöja dig. Bara för att du ville vara inneboende med någon du kände och valde bort den konstlade gemenskapen från blocket.

***

Detta sökande efter gemenskap, efter minsta gemensamma nämnare. Vi letar efter dem bland blöjbytena, i fikarummet och när vi lägger in blodig tvätt i tvättmaskinen. Detta villkorslösa letande gör oss till några som aldrig ställer krav på våran aktivitet så länge vi håller den värsta tristessen borta. Jag har svalt efedrin, känt på plastikopererade bröst och skaffat FULA SOM FAAN nagelförlängningar tillsammans med arbetskamrater för att jag har varit så nära att bli galen.

Arbetet äter upp en inifrån. Någonting växer inuti mig och får mig att vilja att inte vilja någonting. Arbetet gör mig till ett djur eller en maskin. Med dessa mekaniska rörelser kan jag mata, torka bajs och klappa på kinden för att lugna.

Jag och mina arbetskamrater blev bara sammanförda. Ungefär som släkten man inte kunde välja så fick man inte heller välja de i sitt liv man träffar oftare än sina barn.

***

I gymnasiet så gick jag runt och kände mig så jävla unik och kreativ. Skolan, som de cyniska jävlar de är, närde såklart det här. De lurade i mig så jävla mycket dumb shit om vad jag skulle kunna bli. Pinsamt nog så började jag tro på det. Att man bara behövde välja rätt utbildning, kämpa lite så skulle man lyckas. De som satt i konsumkassan satt där av ren lathet. De som sitter där var tråkiga och utan livsambitioner.

Men verkligheten tog det snabbt ur mig. Här är vi alla lika. Här delade vi alla samma katastrof: klass. Få inte för dig något annat. Kanske säger du att du är på genomresa, att jobbet är tillfället, men jo, tjena. Vi ses om ett halvår.

Då kommer du också tillhöra arbetslinjen. Vi som står på rad och tackar för möjligheten att arbeta. Det är i vart fall vad arbetslinjen inneburit för oss.

Men i den krampaktiga gemenskapen så håller vi i någon och någon håller i oss. Det är nattpersonalen som sätter på kaffet till morgonpersonalen och det är att någon fyller i när man glömmer ge medicin utan att påpeka det. Det är en tyst överenskommelse som är livsfarlig att uttala. Allting som kan uttalas kan slås sönder av lagar och förordningar.

Det är så de håller oss på plats. Genom att ta oss ifrån språket och ersätta det med deras egna kraftiga maktspråk. Patientsäkerhet (mer kontroll), kvalitetssäkring (tidsstudie för att höja arbetstempot), valfrihet (osäkerhet), omstrukturering (sparka folk). Vi kan inte ens artikulera vad vi upplever utan påtvingas deras ord, deras språkbruk och kan på sin höjd tilltvinga oss vidareutbildning (arbetsmoralens helbrägdagörande katekes). Ge mig mitt språk tillbaka!

Till slut dör orden för oss, de kan inte ens beskriva de som våra chefer vill att de ska beskriva. De hänger bara som innehållslös massa i våra munnar. Som mörk materia vi måste pressa åt sidan för att ens kunna prata.

Det är så mycket som dör för oss, tomma ord, mekaniska rörelser. Är det människor jag vårdar, när vi pratar om dem så säger vi deras rumsnummer. Till oss själva säger vi att det är för att de vi vårar inte ska förstå att vi pratar om dem. Men är det allt? Handlar det inte om avståndet och att om vi ser dem stimuli -> reaktionsobjekt kan vi förstå dem. Blir de sociala varelser skulle vi tvingas se vad institutioner gör med människor. Stympar dem. Gör dem mindre än vad de är. Vi omformar dem till monotont arbete för att de ska bli hanterliga.

Förlåt.

I upprepandet av rörelserna ligger också en trygghet, däri ligger våran yrkeskunskap. Våran förmåga att se ett mönster och veta vilket mönster vi ska svara med.

Vi är inte alla så här. Vi har dem som sliter ihjäl sig. De som vill vara så mycket mer än vad äldreomsorgen tillåter dem. Sen vinner omsorgen.

Fan, jag vill massera era ryggar, öka era sjukskrivningsdagar och säga att det är inte erat fel. I David mot Goliat-striderna utdelas inte alltid vinsten ut till David. Vad än historieböckerna säger.

Historien upprepar sig.

Den som inte lär av historien är dömd att återuppleva den.

Vad erfarenheten och historien lär oss är att folk och regeringar aldrig lärt något av historien.

Historien är alltid historien om kungar, krig, om deras maktstrider och om deras öden. Vi måste skriva våran historia: om vad som utspelar sig bland oss som blir kontrollerade. Historien om att sälja sitt arbete. Hur långt är det från gatuprostitution att alltid vara tillgänglig för arbetsmarknaden i Platsbanken?

Hej! Köp mig! Hel, ren, frisk, aldrig sjukanmäld! 90 spänn och kan gå ner till åttifem om det krisar i herrns betalningsvilja.

Annars tvingar sig till slut deras historia in oss, blir en del av oss och till slut kan stå oemotsagd.

***

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Föredragsturné med Kämpa tillsammans!, Jinge skriver Ideologiernas förtunning

Lästips: Bob Black - Avskaffa arbetet. Han inleder texten med: Ingen borde någonsin arbeta.