Skogen blev mitt öde, och i femtitre år var jag dess fånge

Bertil Thunberg berättar om sitt liv i skogen.

För mig blev 1917 ett minnesvärt år. Inte bara därför att ett världskrig då rasade ute i Europa, utan mest för att året gav mig de första lärospånen i skogsarbetets villkor.

För det året tröttnade mina föräldrar: Henrik och Gerda på statarlivets ”vällingklocka”, som de troget gått efter i femton år.
- Då slog jag mig fri! sa Henrik, när han efteråt komenterade händelsen.

Sista veckan i oktober om var statarens ”frivecka”, flyttade familjen till ett s.k. skogsarbetartorp. Torp är nog för mycket sagt, för det hade inte ens två tunnland jord. Stället skulle föda en ko, vilket det också gjorde i början. Men så småningom – efter fars myckna backslåtter – blev det två vuxna djur i lagården.

Då nu Henrik på hösten 1917 startade sitt skogsarbete, tog han även sina två äldsta söner, Uno och Niklas, om fjorton och tolv år, med till skogen. Ja, tolvåringen – det är han som berättar det här – blev inte omedelbart skogsjobbare på heltid, för han hade ett år kvar i folkskolan, och den ville gärna ha honom där tre dagar i veckan.
- Ni får hugga ved! sa skogsvaktaren, då far frågade honom om arbete.

Men senare, under vintern, kunde det bli tal om timmerhuggning. Vi höll dock fortfarande på med veden, när vintern led mot sitt slut.

Men sen – då vårsolen började gassa på i södersluttningarna, kom det bud om tummerhuggning. Anledningen till den sena huggningen var, att vår arbetsgivare, det årsgamla Bolaget, då uppförde ett sågverk.

Tänk – vi skulle få hugga timmer! Det gladde oss bröder, som inte ville hugga ved för jämnan. Vi upptäckte dock snart, att även timmer huggningen hade sin avigsida. Visst tjusade det oss att se trestocksträden bracka ikull, men ack – vad vi fick kämpa innan det hände.

Stocksågen, en såg med handtag i båda ändarna, var den tidens bästa fällningsverktyg. Den sköttes alltså av två man, som bildade ett s.k. huggarlag.
Vi tre etablerade et lag, givetvis med far som självskriven ledare. Som ett kuriosum från den tiden minns jag, att far alltid använde stocksågens fasta handtag, medan vi bröder bytte av varann vi det andra avskruvbara handtaget.

För oss bröder var det sagt: att efter ett pass vis stocksågen skulle man få kvista fällda träden. Kvistningen var i sig själv krävande, men eftersom man kunde moderera arbetstakten, fick jag mest hålla på med det.

Framåt sommaren skulle min bror konfirmeras, och de två dagar i veckan han ”läste” hos prästen, blev jag ensam om brödrasidans handtag. Läsdagarna bekymrade inte bara mig, utan säkert även far, som då – med tanke på min dragkraft själv fick slita värst.

Så här efteråt tycker jag, att det var ovanligt mycket som då gick oss emot.
Våren kom som sagt tidigt och solen värmde, så att svetten formligen rann från ens mörkröda ansikte, när man likt en märla stod dubbelvikt och spjärnade på med en motsträvig fällningssåg.

Törsten blev så intensiv, att man nästan förlorade vettet. Och utan att tänka på följderna drack man stillastående gölvatten begärligt, även det visade innehålla mygglarver eller annat grums.

Så var det kådan, som oavbrutet ”labbade på” stocksågen och gjorde den kärv och mycket tungdragen. Far hade kommit över lite bonnolja, som han försökte ta bort kådan med istället för fotogen som det borde ha varit, men som då, på grund av världskrig och avspärrning, inte fanns att köpa.

Från första världskriget och dess följder har jag många sinnesbilder bevarade. Minnen som aldrig kommer att förlora sin skärpa.

De första åren tyckte vi nog lite var [och en, min anm.], att kriget inte angick oss. Man läste bara om det i ortstidningen, som då kom ut fyra gånger i veckan.
Men fram emot hösten 1917 blev det annat av! Då nåddes även vi av krigets svallvågor. För då började många förnödenheter försvinna från affärsdiskarna, medan andra måste ransoneras. Det hände också att varor – som man enlig kommisionen skulle få köpa – inte gick att få tag på. Och mängder av ersättningar och imitationer salufördes till högt pris.

Mina vinterpjäxor t. ex. de hade bottnar av trä och i övrigt var det fårskinn och papp men kostade ändå över 90 kronor. Men de höll inte så länge heller. Nej, blötsnön fick dem att smälta.

Tillgången på matvaror krympte undan för undan, trots att man spädde på med olika surrogat. Brödransonen var så knappt tilltagen – i varje fall för dem likt oss måste äta matsäck, att mången husmor tvingades blanda in potatis i brödet. Såvitt man nu hade potatis, som det – efter sommarens svåra torka, var ont om hösten 1917.

I familjerna drabbades hustru och hemmavarande barn värst, för brödet gick ju till den eller de, som arbetade utanför hemmet. Ja, tiden var hård! Och jag minns – hur mor Gerda offrade sig för oss tre i skogen. För trots att hon gav lillpojken di, nändes hon sällan ta en brödbit själv.

För att återvända till själva jobbet, så slet vi oförtrutet vidare. Men till slut – när timmerskiftets sista träd var ordentligt uppansat – fick vi ändå tid att räta rygg en stund innan hemfärden tog sin början.

Från vår första säsong i skogen står än idag ett synligt minnesmärke kvar. Det är socknens första ålderdomshem, som vi någon gång på senvåren 1918 högg en del virke till. Minns jag rätt, så blev det färdigt nästkommande årsskifte. Som sagt, det finns ännu kvar, men som ålderdomshem har det för länge sen tjänat ut.

Efter ett par år blev fars arbetslag decimerat. Min bror slog sig då ihop med en annan huggare. Jag stannade däremot kvar, och skulle göra så ytterligare några år framåt.

Läsaren undrar kanske: Hur gick det med fars dröm om ett fritt arbete. Blev den uppfylld? Ja, fri var han i den meningen, att ingen överordnad ständigt hängde över honom. Men, det fanns en annan pådrivare! En som inte ”la fingrarna emellan”: Ackordet! Ja, ackordet var den osynliga piska, som alltid – likt en mara hängde över honom. Så talet om det fria skogsarbetet var – när allt kom omkring – bara en chimär.