Panoptikon

Alienationen lever utanför en. Det är så konstigt när det man gör får ett eget liv som inte är en del av en.

Hej, jag står här och fipplar med morfinpiller och tänker på allting annat än det här.

Det är som att det finns två jag, en grå skugga som står och sorterar piller och ett liv inuti i det. Ett liv som dock inte kommer utanför den gråa sorterande skuggan. Det vibrerande livet inom mig slår och bankar mot den gråa skuggans konturer som håller mig i ett slags järngrepp. I förlängningen håller jag mig i hjärngreppet. Jag räknar tabletter vid bänken men inom mig rasar en storm, det spritter i hela kroppen och lite här och där i kroppen sker det små explosioner. Min hjärna spelar fragment av låtar och helst av allting vill jag bara dansa. Men det blir det inget av med.

Eller som när man går där i mataffären. Jag vill bara ställa mig och kasta potatis på folk som går förbi, välta det noga uppställda konservburksberget, bajsa i frysdisken. Men så kan man ju inte bete sig. Men galenskapen lurar kring hörnet hela tiden, vi har problem att mota den i grind.

Man har så tråkigt där man åker runt på det rullande bandet: bussen, jobbet, mataffären, kanske nya strumpor, tvättstugan, tv, internet, sova.

Jag minns henne från den danska avdelningen. Hon var från Norge och jätterolig. Vi hade ätartävlingar i köket och rökte var 20e minut. En kväll blev vi helt lämnade själva på avdelningen, sjuksköterskan gick hem tidigt och ingen annan fanns att övervaka oss.

Inne hos gubben som var borta hos frugan lånade vi takliften och lyfte upp varandra i. Upp sen ned. Vi provade vuxenblöjor utanpå vårduniformen. Jag satte henne i sittliften på hjul som man kunde rulla, hissade upp henne och sprang med henne i den 20 meter långa korridoren. Hon snurrar och skriker av glädje.

Det är det finaste minnet jag har därifrån. När livet inuti i mig kunde hitta ut, när jag kunde bli bortom den jag tvingats bli. När allting kunde bubbla ut ur mig och jag kunde skratta högt åt att jag lindat in hela hennes huvud i bandage. Att jaga varandra med ögonskölj och smaka på handspriten.

Men så kommer de där ögonen tillbaks. De där som tvingar en tillbaks. Som beskär kanterna på det man är och sakta men säkert tvingar sin form på oss. Det är knappt så att de säger någonting, att det ens behövs uttalas, ja – så självklart är det. Utan man går runt där på jobbet och passar sig. Passar sig jävligt noga så att ingen ängslig jävel rapporterar en till chefen.

För folk är ängsliga och på arbetsplatserna råder något slags 1984/stasi/angiverisystem som Stalin skulle avundas.

Angiveri som taktik för att bevisa hur man tagit till sig arbetet, hur starkt den här gråa skuggan håller en i ett järngrepp. Angiveri som att blotta halsen och visa på sin egen underordning.

Och kommunal sitter mitt i infernot och rapporterar som Pravda – från en annan verklighet.

Min norska arbetskamrat var vacker i sitt blonda burriga hår och sin jättekonstiga norsk/danska och vi brukade skämta om att vi skulle gifta oss. Speciellt när vi hade uttömt alla andra ämnen så planerade vi vårat bröllop. I det planlösa fann vi varandra. Ibland när jag kom försent till jobbet så väste hon i mitt öra: Älskar du mig inte längre? Och blinkade med ena ögat.

En gång hittade vi kanyler i medicinskåpet och ägnade resten av kvällen åt att ta blodprov och att mäta blodsockret. Hela resten av kvällen.

Nästa dag var ögonen tillbaka. De behövde inte ens titta på oss, vi visste att de var där. Som ett panoptikon övervakade det oss. Vi visste aldrig vilken sekund vi var iakttagna. Vem studerade mina rörelser? Noterade någon hur många plåster som försvann? Jag blev i alla fall tillsagd om blöjorna men det berodde antagligen på 174ans förbrukning innan hon coola vippen. Vi tog Flex istället för bukseble (byxblöja).

In i våra huvuden flyttade en polis in. Han gjorde sig hemmastadd och satt bekvämt. Polis polis potatisgris satt där inne och föreläste om vad man kunde göra och inte kunde göra. Han satt där och berättade om allting som var normalt och okej. Eller det sa han inte, utan han formulerade det som att gjorde man inte A så skulle minsann alla tycka man var jättekonstig. Och man vill inte vara jättekonstig. Punkt slut.

Den där snuten blev också fräckare med tiden och han blev snävare och snävare. Speciellt när jag mådde dåligt så tog han tillfället i akt att föreläsa med en styrka i rösten som gjorde mig lamslagen och oförmögen att tänka själv. Det löser sig aldrig!Jag vet.

Med att snuten fick mer spelrum så kom fängelset omkring mig att stärkas. Jag blev tråkigare och slutade prata på jobbet. I kroppen blev striderna värre om vem som skulle ha makten över motoriken och språket. Klasskampen skar rakt igenom mig och världen dramatiserade arbetet som ett val. Om lönearbetet framställs som ett val, är då svälten ett alternativ?

Ingenting kommer att möta mig och jag har ingenting att möta. Vi säger så för allas trevnad. Det är lättast så.

Dessa frågor som ställs rätt ut, till ingen speciell, till ingentinget. Rätt ut i ingenting frågar jag. Jag hoppas inte ens på svar, svaret är nog inbegripet i frågan när jag tänker efter.

Alla dessa vanföreställningar om vad som egentligen kan väljas dränker mig från insidan och ut. Man blir vansinnig på ett sätt som man själv inte kan förstå, uppslukad av ett krampaktigt försök att intala sig att allting går bra nu. Att det är skillnad. Försöker förklara för sig själv att det är så här det är. Att man är normal. I min ålder är det så här.

Som hon som min kompis bor med som inte vill jobba och bor i en garderob på åtta kvadratmeter och lever på 2500. Hon är fattig. Hon är galen. Jag tänker att galenskapen ligger en närmre ju mindre pengar man har, det är det sista som kan hålla ihop ens verklighet.

Jag undrar om att det är värt att hon svälter sig för den kunskapen hon får på universitet och tänker på ett bibelcitat: Du kan icke leva av endast bröd och vatten, du måste även ha guds ord. Kanske är akademin hennes galenskap, hennes guds ord, hennes frälsare som gör att hon kan använda teorierna som livboj men kanske också som tegelstenar till sitt fantasihus i en fantasivärld där hennes guds ord spelar roll. Det måste finnas en värld där genusvetenskapen spelar roll, där socialpsykologin är ovärderlig och där filosofin är livsavgörande. Äta kan inte vara livsavgörande i en religion. Bo kan inte vara livsavgörande i religion.

Det måste finnas stora system att ordna och förstå. Är det därför dem tjafsar om Marx mervärdesteorier och ackumulationen? Teori att flyta på, tegelstenar till ett fantasihus i en fantasivärld där våra organisationer spelade en sådan roll en dramatisk roll att skådespelet blir otänkbart utan oss. Oss själva som regissörer. Men också en vardag som tar musten ur oss, som är så miserabel att det enda den duger till är att fly undan den.

Det är okej. Men jag måste bli av med polisen i mitt huvud. Den kan faktiskt inte sitta där.

----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver GrisPestens orsak?, Anders_S skriver Det är mycket svin i media, tusenpekpinnar skriver Telia vill avskaffa det fria internet