Going postal till sverige/så går det när man avskaffar LAS

Nu har det hänt. Arbetsplatsmasskern har tagit sina första stapplande steg i Sverige.

En 37-åring man har knivhuggit sin chef efter att han i måndags blivit uppsagd enligt Kvällsposten(hittar dock inte på internet, håll till godo med DN). Det är ganska frestande att dra till med ett: vad var det vi sa. Och ja, vi hade tecknen där.

Vi jämför snabbt med amerikanernas förutsättningar: en kollapsad/frånvarande fackföreningsrörelse, en pressad ekonomi, man blir avsked, riktad direkt uppåt och främst manliga förrövare. Allting stämmer utom vapnet. Inget skjutvapen utan en kniv istället men det förklaras ganska enkelt: våra vapenlagar.

Ett annat tecken i tiden var ju för ett år sedan knivhögg en kille sina skolkamrater som mobbade honom. En skolskjutning men med kniv.

LO-kollektivet har kollapsat och klarar inte av dess främsta uppgift: att sälja arbetsfred mot förbättringar för arbetarna. Det som man nu gör är att försöka lugna arbetare eller ställa till med fejk-strejker.

Krisen har slagit till i Sverige och människor tar inte anställning längre utan man snarare konkurrerar om en chans att få lönearbeta. I dokusåpor så söker vi jobb som modeskapare, toppmodeller, the rachael zoe project eller work for diddy och detta är en tendens som vi ser runt om i samhället även om ingen vill göra en dokusåpor om vikarierande konkurrerande vårdbiträden. Men vi terroriseras i arbetsförmedlingen till att ta vilket jobb som helst - tanken är att vi ska hata AMS-åtgärderna så mycket att vi gör vad som helst. Så att vi delar ut Metro tidigt om mornarna och fryser hellre än att gå in i arbetslöshet. AMS åtgärder handlar om att vi ska kämpa så hårt att vi meriterar oss för arbete - inte att vi ska välja arbete.

Och när vi väl har fått arbete så pressas vi hårt. Vi jagas med hotet om att vi när som helst kan bytas ut. Provanställningen kan när som helst brytas och arbetsgivarna använder krisen som en ursäkt för att sparka folk. Andan i halsen och arbetarna på mattan.

Socialbidrag är ingen lätt match att få och kompisar berättar horrorstories om handläggare som har en burk näsdukar på skrivbordet. Att de redan är beredda på att man ska gråta, att de är så vana att näsdukarna lika gärna kan stå framme.

Manligheten är i kris. Det som främst definierade mansrollen är på väg bort: fabriken och den fasta yrkesrollen, rollen som familjeförsörjare och män upplever just nu kollektivt en klassresa nedåt där de jobbar med kärringjobb såsom vårdare i LSS istället för på Kockums varvet. Den identitet som du lärde dig av din pappa är på väg bort.

Det finns ingenstans att bo i de större städerna och när vi väl bor så hamnar vi i kåkar som är misskötta eller på riktigt usla svartkontrakt eller tredje handskontrakt med dåliga villkor.

Matpriserna går upp. A-kassan och alfakassans handläggningstider ligger på flera månader. Vad ska folk äta? Och vad har de betalat för? Kollektivtrafiken kostar mer och kronans värde sjunker men våra löner går inte upp.

Våran lön sänks alltså i realiteten eftersom vi kan köpa mindre och mindre för den. Dessutom ska vi helst jobba deltid och inte heltid.

Tycker du att det är konstigt att man inte orkar mer, att man är så pressad att man lika gärna kan hamna på kåken för dit når i alla fall inte inkasso? Jag är inte förvånad.

Hans chef kanske var en hyvens kille. Vad vet jag? Men det spelar ingen roll, han är offret för våran relation till arbetsmarknaden i sin helhet. Det här är den individualiserade klasskonflikten. Det handlade inte om att döda för dödandets skull, utan han knivade den chef som ryckte undan benen för hans försörjning.

Vill man spara fler chefers liv är det bästa man kan göra är att ge oss ett drägligt liv. Det här mordet ska inte förstås som en galnings verk utan snarare är det rationellt i den meningen att han sänkte det som sänkte honom.

Ni fick oss att hata arbetslösheten så mycket att vi inte stod ut med tanken och tog vilket arbete som helst (att jobba på internetcafe måste ha varit deltidsarbetslöshetens helvete) att när ni sparkade så stod vi inte med tanken på att gå tillbaka.

Jag lägger skulden på alla andra insitutioner än personen. Om jag vore chef så skulle jag titta mig en extra gång över axeln och vara jävligt rädd för det monster som man under flera års tid producerat. Och du: jag skulle inte ta den där påbyggnadsutbildningen i ledarskap. Man vet aldrig vilka galningar det finns.

"Workplace violence can happen some one you love!" är inte sant. "Workplace violence can happen your boss!" Och du, ta det väldigt lugnt vilka du lierar dig med, chefens hantlangare brukar också råka illa ut vid en going postal. Det är inte ett hot, det är empiri och du vill väl överleva ditt löneslaveri?

En längre analys av fenomenet: http://tackforingenting.blogspot.com/2008/09/going-postal-i-dont-like-mondays.html

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Män är män…, kamratwot skriver Mord utan offer, Jinge skriver Nätcensur idé i USA!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansen sänker Sverige ekonomiskt och socialt, Anders_S skriver Att vaccinera sig eller inte