Hur det kom sig att Jeffrey Dahmer blev snut och att du blev gravid.

Fortsättningen på När bomberna faller

Du går av tåget i din hemstad. Det är sen kväll. En natt till efter branden orkade du. Men du var tvungen att dricka ganska många öl efter ditt vaktpass. Av stressen och ångesten efter mordbranden känns inte allting riktigt som det brukar. När du åkte in till sjukhuset imorse röntgade de dig och allting var bra. Du hade inte fått några skador förutom det knytnävsstora blåmärket som helt täcker höger bröst. Det är mörkt lila och du får se till att inte ha några urringade tröjor på dig.

All stress och ångest har gett dig magkatarr. Det är därför du har så ont i magen. Du spyr och får uppstötningar vid de mest oväntade tillfällena. Det en gång som var psykiskt har blivit fysiskt. Läkaren skrev ut BT Ranitidin 150 mg och Sahlgrenska skickade med några tabletter så länge i en papperspåse. Men det känns inte bra. Du är så jävla konstig.

Du träffade en kompis direkt nu när du kom hem, du blev så glad och det kändes så bra att det blev för mycket. På hela dagen hade du inte kunnat äta, men när ni sågs så trugade han på dig en drickyoughurt med en oroad min. Du drack den och ni gick hem till honom för att titta på film, dricka te och umgås. Medan ni går där på trottoaren mellan de nyss tända gatlyktorna så stannar du ungefär var femte minut och spyr upp det du nyss drack. När det har hänt tillräckligt många gånger ger du upp, tänder en cigg och tuggar mentholtuggummi istället.

Det är bara för mycket, du klarar inte av att vara borta för gudarna ska veta att de där ölen i göteborg efter vaktpasset sved som eld i magen. Men du tvingade ner dem ändå. Du klarar inte heller av att komma hem. Det är så mycket du vill säga men inte kan formulera. Det är så mycket som rörs upp, det är så skönt att komma hem, men det är så mycket som ska förklaras som ska sättas ord på, allt ska bearbetas och imorgon ska du gå till polisen för att fotografera dina skador.

Du gör misstaget att gå dit själv. På morgonen har du valt en strechig tröja så att det är lätt att visa, du har även valt en BH man knäpper fram för att du misstänker att du inte kommer gilla känslan av att ta av dig kläderna framför snuten.

Du tar en nummerlapp, väntar nervöst på din tur. Till slut lyser 72 i röda siffror på digitaltavlan. Det är din tur.

Du går fram till kassan, tittar under lugg och de tommaste ögonen stirrar tillbaka på dig. Polisenmannen är något över femtio, har en ganska stor ölkagge (länge sedan fystestet, gubbjävel?), date-rapist-glasögon eller kanske mer seriemördarbrillor (fuck! Han ser ut som Jeffrey Dahmer!) och han tillhör ju inte den skara snutar som tycker det är kul att vara på jobbet och vill göra skillnad, en insats för samhället.

Det här är mer den sura typen som har nedräkning till pension alternativt spöar knarkare just for fun. Den typen har ju såklart inget intresse av att hjälpa dig. Du borde ha fattat det här innan. Man går inte till snuten själv, och man går inte till snutar som ser ut som Jeffrey Dahmer.

Du berättar för honom varför du är där: Mordbrand, jo, jag fick stryk, vill du plåta mitt bröst (det är ganska humoristiskt egentligen att du går in på en snutstation och erbjuder dig att flasha brösten, borde man inte få bokstavskombination för sådant?), till rättegången, bevis, yada yada. Under tiden du berättar det där på din överspända stockholmska som du får när du är nervös så kliar han sig på magen och putsar sedan sina glasögon. Eftertänksamt säger Jeffrey Dahmer:

"Jo, jag känner till det där. Men fotograferar är ingenting vi gör här förstår du. Nä säger han och smackar med läpparna. Det får du ringa Göteborg och fråga om."

Sedan stänger han luckan. Instinktivt vill du banka på luckan, be honom fara åt helvete och fråga om polismyndigheten endast har kameror i Göteborg. Men det gör du såklart inte. Utan du gå därifrån, lite till nedtryckt i skorna och du biter dig i innerkinderna för att fortsätta verka samlad.

Du kommer ut från polisstationen, slår dig ner på bänken bredvid hundrastgården och plockar upp mobiltelefonen. Du ringer mamma (åh! mamma!), kompisar och snuten i Göteborg. Nä, ingen vet egentligen någonting i snutreceptionerna, inte de heller poliser du pratar med för den delen. Du halkar runt i byråkratin som någon jävla Kafkatravesti och din kroppshållning blir sämre och sämre för varje telefonsamtal.

Du tar semester från dig själv ett tag, går hem till en polare och dricker rödvin. Du har sjukat dig från jobbet en vecka så det är okej. Du har inte berättat för chefen vad som har hänt utan har bara nämnt personliga skäl som du inte vill gå in på. Och ja, det är sant, du vill inte gå in på skälen med din chef. Nazister, misshandel, mordbrand är inte sådant som en arbetsköpare ska veta om en, de ska tro att man handlar på MQ och lyssnar Jean Paul och dricker Cosmopolitans ibland och glor på Sex and The City och att man har en pojkvän som är rörmokare och sådant där. Välartad liksom.

Du har bestämt dig för att gå till vårdcentralen och be dem fota istället. Det är dagen efter den här sentimentala rödvinsfyllan. I din mage expolderar det knivar och det bankar i huvudet så du orkar inte. Dessutom finns det ändå ingen kompis som kan följa med dig idag. Och du har lärt dig läxan från igår, myndigheter besöker man inte ensam.

Dagen efter när du duschar ser du att blåmärket börjar blekna något, det börjar övergå från lila till att bli mer gulaktigt. Du måste till vårdcentralen nu. Faan ta dem om region skåne också har alla sina jävla kameror i Göteborg.

Du möter upp din polare, eftersom vare sig du eller han är från stan så hittar ni inte rätt vårdcentral. Men ni hittar en vårdcentral. En jourvårdcentral. Spela roll tänker du och går in.

Där sitter ni i ett gulmålat nittiotalsväntrum med nummerlapp och fyller i varför du söker vård. Och ni väntar, väntar och väntar. En gammal arbetskamrat dyker upp och slår sig ner bredvid er. Hon har sin mamma med sig. Ni artighetskonverserar om ditten, datten och vädret. Under samtalet blir du tystare och tystare, slår ner blicken och går på toa var tionde minut. Inne på handikapptoaletten sätter du huvudet mellan knäna och hyperventilerar. Just nu är allting bara för jävligt, kan inte den där jävla morsan hålla käften?! Hon bara pratar och pratar och är som en karikatyr av Mia & Klaras karaktärer. Allihopa finns i henne.

Du vill bara be henne hålla tyst, du vill prata med din kompis om vad du ska säga till doktorn. Ska han följa med dig in? Tänk om dem säger nej, orkar han argumentera då? Vad säger han då? Vet han att du kommer stortjuta när du går här ifrån oavsett vad som händer?

Men alla de frågorna trasar mamman sönder med frågor om arbete, hur vi har fått våran bostad och förresten, ska ni inte plugga vidare det är ju viktigt på dagens arbetsmarknad när jag var ung då var det ganska annorlunda därför att då var det ju så att jag gick ut gymnasiet och då fanns det ett annat bla bla bla.

Din vilja att vara artig är större än självbevarelsedriften.

Du är onödigt uppklädd idag. Till och med idiotiskt uppklädd, att få av sig den högknäppta skjortan kommer bli ett meck, samma sak med bustiern du har under. Du vet det, men du vet också varför, mer kläder känns som att man är lite mer skyddad. Som att osäkerheten inte kan lysa igenom kjolar, skjortor, linnen och bustiers lika lätt.

De ropar upp erat nummer. ÄNTLIGEN. Ni går in båda två i den där buren där man ska förklara sitt ärende. Du förklarar vad det gäller och receptionisten bara tittar på dig. De tänker minnsann inte fota eftersom det här inte är din rätta vårdcentral och du kommer ju på jourtid då ska det ju vara akut och ja, faktiskt, någon ordning får det ju vara i den medicinska hierarkin.

Såklart börjar du gråta, receptionstanten tittar på dig med trötta ögon och säger att hon skickar väl in dig till en sjuksköterska för bedömning. Väntan. Arbetskamratens mamma maler fortfarande på om landsbygdens problem.

Äntligen sjuksköterska.

Du knäpper upp skjortan och drar upp bustiern, hon ryggar tillbaka. Det där ser ut att gjort ont säger hon. Du hmm:ar till svar. Hon dividerar med sig själv högt om hon ska skicka mig till min rätta vårdcentral eller inte. Har dem tid eller inte? kommer dem hinna innan blåmärket försvinner? Det har ju blivit gult i kanterna.

Du påpekar att det tar tio minuter att ta ett foto. Hon inser det absurda i situationen och ska se till så att du får träffa en doktor.

Tillbaka till väntrummet. Mamman tar livet av dig. Hon har nu gått över till att prata om flingor hon tycker om. Kellogs gör alltid goda, dem kan man lita på men de häller ju så mycket socker i allt nu för tiden som de där cherios till exempel och det är ju minnsann inte bra för barnen. Herregud. Skjut ungarna tänker du. Ge dem socker tills de kräks. Håll käften.

Du ser ett par platser lediga längre bort och du och din kompis skyller på en abstrakt sjukdom som är privat och därför vill ni prata om den här borta. Mamman är uppenbart stött, nästan förnärmad att du inte vill dela allting med henne. Hon tycker nog att du är skyldig henne det efter allt hon har berättat. Dö kärringjävel. Hon bryr sig inte egentligen, du vet att hon samlar på historier och skvaller om folk såsom andra samlar frimärken eller information om nazister.

Du säger ingenting. Din kompis stryker dig över håret och viskar lugnande, han berättar om sina sjukhusbesök, kryddkombinationer han tycker om, vilka i hans klass från gymnasiet som är med barn och sedan börjar börjar han berätta arbetarromantiska historier. Och hela tiden viskande tonläge. Det är så skönt. Du blir så lugn.

Sedan ropar de in dig i undersökningsrummet. Du sitter och dinglar med benen på den läderklädda britsen. Det är ett evigt jävla väntande tänker du. Ungefär som någon sovjetisk brödkö.

Den vita rocken kommer in med sitt stetoskop kring nacken. Han hälsar, du är artig och förklarar ditt ärende. Han lyssnar, nickar och skriver kråkfötter på ett papper.

Så, du blev alltså misshandlad på ett vandrarhem av någon annan som bodde där?

Du bara stirrar bara på honom. Du tycker det är funny haha att du skulle bo med nazister frivilligt och att han får ett ockuperat stationshus till ett vandrarhem. Har han ens lyssnat?

Han ursäktar sig efter att du har förklarat och säger att han ska gå och hämta kameran. Du sitter kvar på britsen och skruvar på dig, snart kommer det där obehagliga momentet då du måste klä av dig. Dörren öppnas hastigt och in kommer den m a n l i g a läkaren och hans m a n l i g a kollega.

Du får en sten i magen, det knyter sig och du mår illa. Smärtan kommer med sådan styrka och sådan hastighet att du stönar till och kryper ihop. Millisekunden efteråt bestämmer du dig, inga jävla bondnassar ska få spöa dig och ingen jävla känsla av utsatthet ska hindra dig från att få dina skador dokumenterade.

Du knäpper upp skjortan, nästan lite för hastigt tar du av dig kläderna. Under tiden står de både männen och stirrar intensivt på varandra, pratar om fiske (sic!) och är noga med att verka oberörda. När du står där i bar överkropp så säger de åt dig hur du ska stå, at du måste vrida kroppen och trots att det hela är över på två minuter så känns det som en evighet. De tar två polaroidbilder som de skriver namn och personnummer på, det hela känns som en scen ur Memento.

När du ska klä på dig står de kvar. Och stirrar maniskt på varandra. Och pratar fiske. Och försöker verka oberörda. Det går snabbt som faan att klä på sig (men du knäpper skjortan brännvin). Du tänker att de skulle kunnat bemött dig så mycket bättre, om du bara hade få varit människa och inte behandlats som en sak. De hade kunnat visa lite medlidande, de hade kunnat lyssna på din berättelse och doktorn borde hämtat en kvinnlig sjuksköterska.

De berättar att bilderna nu kommer finnas i din journal, du okejar att snuten kan begära ut fotona och använda dem i förundersökningen.

Utanför möter upp din kompis, berättar om känslan i undersökningsrummet och blir alldeles tjock i halsen. Så här utelämnad kände du dig inte ens när du fick stryk.

Några dagar senare går du till apoteket i sällskap av en killkompis och går fram till kassan med ditt recept. Receptarien är en kvinna i 60årsåldern skulle du gissa, hon scrollar upp och ner på datorn och förklarar att byter ut det utskrivna preparatet mot ett billigare med samma aktiva substans. Hon klappar till och med om dig och berättar att sura uppstötningar nu kommer vara vanligt en period och att det är inget att vara orolig för.

"Och händer det igen är det inget du behöver åka in till sjukhuset utan bara köpa sådana hära" säger hon och viftar med brustabletterna.

Du betalar går hem och ni funderar lite över varför hon var så trevlig och hur hon visste att det skulle återkomma.

Din mamma skrattar åt dig när du berättar om receptarien.

"HAHA! Det fattar du väl vad man tror om du går i på apoteket med en kille i sällskap och ska ha medicin för sura uppstötningar?"
"Asså, neeej, vaddå??"
"Hon trodde ju att du var GRAVID!" säger hon och skrattar så att hon kiknar i andra änden av telefonen, 50 mil från dig.