Jag hatar Strindberg och jag hatar människor som gillar Strindberg.

Strindberg är en sekelskiftesförfattare som skrev om män och gillade absint, det vill säga: han var föga orginell på sin tid. Dessutom hade han andra spännande karaktärsdrag som att han hatade kvinnor, levde i ekonomisk kris och skrev tråkiga böcker. Enligt all logik borde Strindberg alltså blivit bortglömd.

Men någonting händer; den wannebe-boehemiska-män-män-män-kvinnohatar-medelklassen glömmer honom inte utan bildar istället ett internt grupptryck att man ska gilla Strindberg eftersom man då uppnått någon slags högre intellektuell och kulturell nivå. Strindberg är litteraturens Pete Dorothy fast med ett utgångsdatum av helt annan kaliber. Detta resulterar i att människor som läst vid insnöade, skitnödiga institutioner säger saker som: "Strindbergs samlade verk är jävligt sexiga" (10års jublieumsnumret av Nöjesguiden). Va faan liksom. Hur jävla desperat får man bli.

Nu rycker alltid Strindbergs försvarare ut: "Han stod upp mot tidens sedlighetsideal!" Jamen, gud vad orginellt. Han ville ligga, det gör ingen Beauvoir.

Och va faan finns det egentligen i hans böcker att hajpa? Han skriver om män män män män, hålla fast sina konstnärsideal, bohemer, en trevlig alkoholism och att vara fattig. Det vill säga Strindberg skriver om män på det sättet han skulle vilja att andra uppfattar honom, som en mysig konstnärkuf. Därför citerar även den wannebe-boehemiska-män-män-män-kvinnohatar-medelklassen (även om man bara nu hatar kvinnor i smyg och kanaliserar allting genom Jan Guillou) än idag Strindberg. Man vill vara den Strindberg hoppades att man uppfattade honom som, lite mysigt kvinnohatandekonstnärskufistisk. I modern tappning blir det väl något i stil med: Sobril, ekologiska bananer och illaluktande studentrum.

Aldrig förr har det varit så radikalt med Marian Keyes, Volvo och semester.