Och hur faan hinner folk med att skaffa barn?

Jag stänger tyst dörren efter mig men det ekar ändå i den långa gulmålade korridoren. Dags att gå hem. Vilken jävla avslutning på dagen.

Jag håller på att explodera. Det kokar inom mig, i varje del av kroppen vibrerar min ilska. Den går ut i fingerspetsarna, ut i hårrötterna och jag spänner varenda muskel i benen för att inte ska ställa mig och skrika i köket på jobbet på ingen speciell. Jag är bara så jävla arg. Så. Jävla. Arg. Så. Jävla. Frustrerad. Så jag säger saker som: Mer sås till fisken? God natt, Sven-Erik. Vi ses imorgon. Ja visst, jag jobbar extra på onsdag. Jasså, kostade den bara 99 kronor?

Hon som står före mig i konsumkön köper två liter cola, en liter blåbärsglass och två påsar frusen Spagetti Carbonara. Hennes ansiktsuttryck är trött och hennes två barn står bredvid rullbandet.

Jag reagerar på att hon köper frusen Carbonara. Vem betalar 40 spänn för pasta, matlagningsgrädde och skinka? Ensamstående morsor. De som är så trötta efter jobbet (ehh, som om de slutade jobba, de har också ett helt hem att sköta) att de inte ens orkar veva ihop fem ingredienser.

Mitt hat får aldrig komma ut som jag vill. Jag kan aldrig dra min chef i håret, sparka sönder någon lift eller hälla vatten i datorn. Jag kommer aldrig vinna. Det enda jag kan få är andrum och mikropauser, men aldrig vinst. Varje dag spenderar jag 10 timmar med att arbeta, ta mig dit och hem för att få leva de andra 14 timmarna på dygnet.

Och på dem 14 timmarna ska man:

Diska, städa, ligga med sin partner, tvätta, uppfostra barn, träna, laga mat, plocka undan litegrann i hallen, bråka om vem som ska diska, städa, tvätta, ringa försäkringskassan för att man inte fått alla sina sjukskrivningspengar, gå till banken, gå ut på någon ball klubb, ha en hobby, shoppa, peela ansiktet, duscha, läsa tidningen, handla mat, fundera över vad man ska handla för mat, surfa på internet efter recept så man vet vilken mat man ska äta, umgås med kompisar, titta på teve, prata med mamma i telefon, besöka någon annan avlägsen släkting, planera inför semestern, fundera på sin eventuella karriär, åka bil, vara politiskt aktiv, skriva dagbok, stajla håret, lyssna på musik, förfesta, diskutera smink med kassörskan på Åhléns så man vet om man ska ha make up-stores läppstift eller det från face, blogga, läsa en djupsinnig bok till sin bokcirkel, betala räkningar, spekulera i aktier (haha, nä, nu skämtade jag) och skriva under någon blankett från något försäkringsbolag.

Jag kanske visst fattar varför man köper Carbonara på påse.

Mitt hat måste ut. Det. Måste. Ut. Jag står inte ut med att vara den person jag är på arbetet. Jasså, du vill att jag ska borsta dina tandproteser. Nä, Bengt-Åke man får inte slåss. Jag tycker att du ska svälja dina Alvedon för annars får du så ont och det vill du väl inte? Som någon nazibödel matar jag även den sängliggande damen som mest gnyr, har ticks och dricker flytande mat. Ett liv är ett liv är ett liv som ska räddas. Även när det livet bara verkar innehålla smärta. Jag står inte ut med att vara förstående även när jag får bajs på armen, även när min chef påpekar att jag är omogen och inte ser ut som man ska ska eller när jag måste trösta anhöriga (do I look like fucking Florence Nightingale?).

Jag bråkar med störiga killar på krogen. Jag välter öl, dansar i någon för att på skrika på honom, går hem och snor meningslösa saker i kiosken och är noga med att kassörskan ser vad jag gör.

Jag står inte ut med lönearbetet, mentaliteten att man ska vara tacksam för att man har ett lönearbete och jag står inte med att jag bara sover fem, sex timmar varje natt för att hinna med arbetet utanför arbetet.

Ibland blir jag jättesnurrig, berättar samma sak tre gånger för samma person, glömmer vilken veckodag det är, ibland känns det som onsdag när det är söndag. Den obekväma arbetstiden tar livet av mig, den är så himla obekväm.

Jag kommer hem och lägger mig på soffan, önskar mig lite Ricky Lake för att det är så himla bra att slappna av till men får nöja mig med dr Phil. Halvsomnar, dreglar lite på kudden (charmigt va?) och funderar på om jag ska laga mat eller om jag står ut med att vara hungrig.

Herregud, det tar ju livet av en att ha lönesamtal med chefen, tänker jag.