We sing, we dance, we steal things

Vi är i en annan stadsdel. Vi är jag och några kompisar och några kompisars kompisar och deras bekanta. En nio, tio personer är vi nog.

Stadsdelen vi är i är ett villaområde där alla har matchande staket. Deras trädgårdar är välklippta och har fint ordnade rabatter kring husen. I fönstrena är det släckt, i något källarfönster lyser en lampa. Jag ser framför mig hur medelklasskidsen sitter där i en ring och försöker författa Kent-texter till sitt broder daniel 2.0-band. Det luktar annorlunda här, det luktar jord, nyklippta gräsmattor och kanske något som jag inte kan kategorisera bättre än klar luft. Och tempot är annorlunda, en moppe hörs visserligen på avstånd men det är inga nattöppna pizzerior, ingen avlägsen fest som studsar mellan höghusen utan det är bara tyst. Jag hör till och med en syrsa.

Men vi är inte här för någon jävla naturupplevelse. Vi är här för att hitta på skit.

Eller jag ska inte göra någon skit. Jag har ingen aning om någonting med bilar, en gång körde jag på fyllan. Det gick ju inte så jävla lysande utan bilen hoppande kängruhopp femtio meter innan jag gav upp.

Men min kompis polare vet hur. Min uppgift är att hålla utkik, tänds det några lampor? Öppnas några dörrar? Kommer det någon runt hörnet?

Så, nu är bilen är upplåst, tyst smyger jag över den krattade grusgången. Det knarrar under mina tygskor. Det gäller bara att tjuvkoppla fanskapet. Jag har ingen aning om sådant heller, kablar hit och kablar dit. Vem bryr sig? Jag är här för kicken.

Vi är ungdomsligisterna. De där som tidningen skriver om som organiserade gäng, spekulerar om det är Hells Angels eller Original Gangsters. Vi vet ingenting om dem, det är inte vi. Vi är från ditt lokala miljonprogram och vi har jävligt tråkigt. Folk kan bara inte ta att man skulle kunna sticka ner dem på en kvart, att den sociala freden är bräcklig och det finns ingen säkerhet i den. Inget är säkert för er, därför beskyller ni oss för att vara organiserade gäng, för att kunna hantera oss. Och det hot vi utgör.

Vi pysslar inte med skit i sitt eget område, nä nä, något slags klassmedvetande har man väl. Vi åker till de lite finare områdena, de som har försäkring och huslån. De kan gott betala, och de är inte ens som betalar. Det är deras arbetsplatser: bankerna, försäkringsbolagen, kreditfirmorna. Så, vem bryr sig? De ska vara glada att de bara behöver betala självrisken, att de har försäkring och vi inte släpper allt hat löst. Då hade de byggt nya hus från grunden. De ska vara tacksamma för den sociala freden. Så. Jävla. Tacksamma.

Är bilen kopplad? Motorn hackar. Snart, snart, snart. Skynda, skynda, skynda. Jag börjar bli nervös. Det är jävla skit att jag blir såhär nervös. Helvete, det är då jag börjar höra i syne och fuckar upp hela grejen. Jag hör steg som inte finns, en gång drog vi utan bil på grund av mina fantasier. Jag kämpar för att skilja mina hjärnspöken från verkligheten och faktiskt vara en någorlunda bra utkik. Mina hjärnspökens steg låter rytmiska och taktfasta, riktiga steg är osäkra och försiktigt prövande.

Det kommer ingen när vi bryter oss in i Volvon, inga andra än mina hjärnspöken. Vi puttar Volvon ut från garageuppfarten (det måste man göra om bilen står illa till, biltjuvar kan liksom inte både syssla med smidig start och fickparkering på samma gång!), min pojkvän sitter i bilen och rattar den rätt från utfarten. Snart så ska jag sätta mig i sätet bredvid honom, knäppa fast bilbältet och sedan på E4:an utanför Gnesta är det dags.

Vi sätter oss i bilen. När vi startar bilen gör vi det så tyst vi kan, nästan obemärkt glider vi förbi de fina husen med och deras välklippta häckar. Nu är vi på väg. Adrenalinet börjar pumpa, från och med nu kan det bara bli roligare.

De andra har ju såklart också snott en bil. Vi möts utanför busstationen i Vagnhärad, röker en cigg och skryter lite om bilarna. Knackar på motorhuven, sparkar lite på däcken och känner på känslan av att ha en fin bil. Det skulle vara någonting att komma hem med, tänk att ge morsan en ny bil istället för att hon ska ha den där orangea Opeln som dessutom är så sjukt pinsam att åka runt i. Tänk om hon skulle kunna få den här. Fast det skulle inte ens ta en dag innan snuten skulle plocka både henne och mig.

Åh, sen dessutom, fy faan vad arg hon skulle bli. Stöld är för henne jämställt med nazism. När jag kom hem, eller rättare sagt när två snutar ko hem med mig efter att jag hade åkt fast för snatteri på Åhléns så sa hon med iskall röst: Det enda som skulle kunna göra det här värre är om du vore nazist också!

Jag stammade fram att jag faktiskt inte var nazist. Inte därför jag trodde att hon någonsin skulle tro det om mig. Men det känns det ändå lite bättre att inte ligga längst ner på skalan, även om det bara är näst längst ner i helvetestratten. Jag är i alla fall ingen nazitjuv utan bara en tjuv.

Vi vet att tiden vi kan behålla bilarna är ganska kort, det dröjer några timmar innan de första grannarna kommer att upptäcka stölden. Jag fimpar, sätter mig längst fram och sätter på rumpvärmen. Det är inte så varmt på vårnätter trots allt.

Vi åker ut mot grustaget, där vi vet att det är ganska öde men bara en kilometer hem till Jonas. Vi bestämmer oss för att det ska vara en kilometer mellan bilarna. Vår bil lämnar den andra i vägkorset.

I bilen sitter jag, min pojkvän, en av mina bästa kompisar som egentligen inte vill göra det här. Men jag har sagt att om hon inte törs det här så ska inte jag följa med henne till hennes pojkväns studentmottagning. Sen är det min pojkväns kompis också. Fyra stycken är vi.

Vi tittar noga på den där mätaren som mäter i hundratalsmeter, nollställer och börjar sakta köra iväg. En kilometer ska vi, nu är vi uppe i 700 meter, snart når vi 1000.

Vi ställer upp oss. Som tur är låg en kilometer exakt på en liten höjd. Min pojkvän tycker det är skitbra för då kommer bilen accelera mer i början och då kommer han få upp högre fart. Jag ringer och säger att vi är klara, att vi är klara att gasa. Adrenalinet och nervositeten gör att jag får svårt att veta om jag ska fnissa eller om jag ska vara rädd, om jag ska tycka något eller hålla käft, om jag borde lugna min kompis eller om allting bara blir värre då.

Fuck it, nu kör vi. G-kraften kittlar i magen när vi accelererar, adrenalinet spritter i hela kroppen. Jag törs knappt andas, deras blå Toyota är som en prick, men som blir större och större. Jag ser mina andra kompisar i den andra bilen.

Jag vill inte det här längre. Helvete, jag törs inte, shit, shit, shit. Så jävla nära är bilen nu. Jag ser mina kompisar tydligt och blir så jävla rädd. På en millisekund bestämmer jag mig för att inte säga något, kniper ihop munnen och tittar med döda ögon framåt.

Samtidigt så vet jag att det är det här jag är ute efter.

Jag vill ju att det ska smälla. Att krockkudden ska explodera i ansiktet på mig, jag vill ha ett blåmärke tvärs över bröstkorgen efter bilbältet. Jag vet att endorfiner kommer att släppas lös i hela kroppen. Det kommer värka i kroppen på det där sättet jag har längtat efter och det kommer sticka i hela kroppen ungefär som det gör när man försöker väcka en arm eller ett ben som somnat.

Det är jag som har hetsat om det här när vi suttit hemma i min soffa. Jag har tjatat och tjatat. Jag har hört historier om det här förut och någon gång innan har vi ju gjort det. Det var ju ett tag sedan sist nu. Fast det är alltid såhär, jag tjatar mest, har varken lärt mig sno eller köra så jag får bara vara utkik och sedan vill jag backa ur sekunderna innan.

Nu är vi så nära. Det rör sig om två sekunder innan det smäller. Men de två sekunderna känns aldrig som två sekunder. De två sekunderna är evighetslånga och jag upplever att inga rörelser är plötsliga utan de förannonseras av små knyckningar på nacken, en rörelse på skulderbladen eller att lungorna fylls med luft som om personen tar sats. Jag hinner också tänka så mycket på de här två sekunderna, jag funderar på varför man kallar blått för blått och varför man inte kallar rött för blått. Kanske var det ingen olyckshändelse att han slog henne? Vad har bibblan för öppettider?

Hur kommer det att bli när de här två sekunderna är slut? Då kommer vi skrattande knäppa loss oss från bilbälten, smaka på adrenalinet och kanske lägga oss på marken och titta på några utav stjärnorna. Sedan så borstar vi av oss, går kilometern hem till Jonas och sover. Kanske att vi dricker några folköl när vi kommer hem till honom och jag hånglar lite med min pojkvän. Sedan kommer vi vakna utvilade, äta frukost på Donken och var och en drar sig så småningom hemåt.

Nu är de två sekunderna slut. Jag hör metall som kolliderar mot metall. En smäll i ansiktet. Krockkudden.