DIY-LAS / Skit i byråkratin! Utomfacklig kamp - för snabbare resultat & argare chefer!

Hennes mage hade precis börjat puta litegrann. Den var sådär rund och kunde anas genom tröjan. Än så länge låg kulan ganska långt ner, vissa av arbetskamraterna hävdade att det därför var en tjej för de hade minsann sett en sådan där graviditetsmage förut. Jajjamensan, en tjej borde det bli. Så klart fanns det ju dem som sa emot, att könet på barnet inte berodde på hur magen var format utan temperatur eller kanske sexställning eller så kunde man också märka det på om brösten svullnade tidigt.

Det var barn i luften överallt på arbetsplatsen.

På fikarasterna berättades det förlossningshistorier där blodet flöt, fittor sprack och moderkakor flög åt höger och vänster. Stämningen var outhärdlig.

Det var inte hon som var gravid som tog upp de här samtalsämnena, utan det var resten av personalen som var tacksamma att dela med sig av sina egna och andras upplevelser kring kroppsvätskor och blod.

Det är personalfrukost på avdelningen. Klockan är 10.09 och vi tänker inte lyfta ett finger förens 11.00 prick. Jag, den gravida tjejen och två medelålders kvinnor jobbar. Jag sätter frukostägget i vrångstrupen de två över femtio börjar diskutera sina erfarenheter kring att skita på sig under förlossningen (alla gör det tydligen, så tro inte att du är så j-a speciell och kommer komma undan). Där går bara min gräns. Jag vet att vårdpersonal får helt förskjutna normer (kom förbi en helg då någon är bakis och hela personalstyrkan glatt sitter och diskuterar att bakisskita), men jag kan tycka att vissa kroppsvätskor diskuterar man bara i icke-mat situationer.

Den gravida tjejens anställning närmade sig slutet, hon gick på månadslön och hade skrivit på papper till den 5:e augusti. Nervöst gick hon och hoppades på ett nytt vick, ju närmre vi kom den 5 augusti desto mindre deltog hon i de målande beskrivningarna av förlossningar.

Tydligen fanns det inget arbete åt henne, sa chefen. Nä, det fanns bestämt ingenting alls, som av magi hade hela husets personal blivit pigga, friska och hade ingen lust att ta semester när en gravid tjej har sju dagar kvar tills hon blir Las:ad.

Jaha. Okej. Arg blev hon ju och tyckte att det kändes ganska taskigt. Skulle hon behöva söka nytt jobb för att hon var så nära att få en fast tjänst, just för att hon hade sju arbetsdagar tills den var hennes?

När hon kom ner till oss på avdelningen och berättade det här så smällde förra arbetsplatsombudet med kaffekoppen så hårt i bordet att kaffet stänkte.(Fortfarande sitter det kvar en kaffefläck på den ljusgula tapeten alldeles intill personalbordet, LAS-fläcken.)

Rapporten blev det ingenting av med. Ingenting alls. Nu skulle en vikarie gå och vi skulle få in massa timmisar här och där istället. Alla var jävligt upprörda, varför ville man splittra en personalgrupp som fungerade och som folk trivdes i? Vi satt nästan en timme kring bordet och diskuterade vad vi kunde göra, to hell med pensionärernas jävla kaffe. De dör inte om de inte får sitt eftermiddagssocker.

Prata med chefen? Vägra jobba? Sjuka sig?

Sjuka sig, ja. Att vara sjuk. Att få sjukersättning. Mina arbetskamrater tittar på mig. Vad exakt har sjukdom med det här att göra?

Jag ler och frågar Nina om hon fortfarande har bokningsansvar för vikarier. Visst har hon kvar det.

Nu ska det backlasha att chefen lägger ut sina arbetsuppgifter på oss. Hennes outsourcing av arbete ska vi vrida ur händerna på henne, när hon delegerade ut makt trodde hon bara det skulle leda till ökad arbetsbelastning och att hon skullle slippa personalhantering. Helvete heller. Hon ska få vaska fram en fast anställning som straff. En fast anställning som kommer vara ett halvår innan Lisa blir mammaledig och ser till att stadsdelen får betala en massa pengar. Hon ska ha en fast anställning så att hon ska slippa den och kunna sitta hemma på sina graviditetskilon och käka det hon mani på för tilfället.

Jag förklarar för mina arbetskamrater att man får vara sjuk sju dagar utan läkarintyg (vilket också är en jävla grej, läkarintyg. Ungefär som när man hade lapp från morsan att man inte behövde vara med på skolgympan). Eftersom vi aldrig jobbar sju dagar i sträck så behöver vi dela upp sjukskrivningen på två. Helst sju dagar efter varandra, vi studerar schemat, fördelar karensdagarna. För att det ska bli rättvist så beslutar vi oss för att alla på avdelningen får lägga en hundring som sedan fördelas på de som sjukar sig för att täcka upp utebliven lön och karensdagen.

Sagt och gjort. Vi ringer Lisa. Hon frågar om man verkligen får göra så här. Nä, svarar vi ärligt, det får man nog inte. Men man får inte utnyttja sin personal heller. Nöden kräver handling säger någon i bästa dramaqueenstil. Lisa antecknar datumen, det är nästa vecka med start onsdag, hennes schema slutar måndag.

Eftersom chefen också har lagt ut sjukanmälningarna på avdelningarna så planerar vi att inte säga något. Vi låtsas som att det regnar i Afghanistan och om chefen prompt undrar vad Lisa gör där så låtsas vi ännu mer som det regnar i Afghanistan, jiddrar om vikariebrist och att någon visst var sjuk. VEM SKULLE VI RINGA IN LIKSOM?!?!? VI MÅSTE JU TÄNKA PÅ VERKSAMHETEN. JA HERREGUD VERKSAMHETEN. Fejkad arbetsmoral is the shit.

Onsdag kommer, jag är sjuk. Fnissandes ringer jag in, öveeeerdriver min feber.

"Ja den är minst fyrtioen och en halv grad, sedan har jag fått en släng av delirium också. Jag kommer tillbaks om fyra dagar, då är jag nog frisk från min alkoholdemens. puss!"

Semester i fyra dagar. Naaaajs. Jag gör det nödvändiga av hemarbetet, sen drar jag en sväng till sommarstugan, dricker rödvin och bättrar på brännan. Tack vare att vi lagt ihop pengar är det betald semester. Ingen förlorar något. Förutom kanske kommunen. Och vem faan bryr sig om den? Den kan brinna hur som.

Jag svarar inte på dolt nummer, jag vet att det kan vara chefen. Nej tack. Mina arbetskamrater skickar sms då och då när chefen varit på avdelningen. Än så länge är det lugnt. På söndag börjar jag jobba igen och det är Helenas tur att vara sjuk. LAS-sjuk.

Det är fredag, chefen har inte upptäckt något än. Tonen i smsen jag får håller andan, ingen vågar ta ut någon seger i förskott. Klarar vi oss idag, klarar vi helgen, sedan är det bara två dagar till Lisa behöver jobba. Sedan är hon Las:ad och klar.

Vi klarar fredagen. Så per automatik klarar vi lördagen och söndagen eftersom chefen inte jobbar obekväm arbetstid.

Redan klockan sju måndag morgon är stämningen spänd. Nästan förväntansfull, det är så nära nu. Vi är noga med att hålla Lisa inne hos vårdtagarna så mycket som möjligt, hon städar tvättstugan, vårdtagarnas rum, gömmer sig på personaltoaletten när vi hör de lågklackade chefsskorna mot laminatgolvet.

Chefen frågar saker som: Har det gått bra i helgen? Är ni fulltaliga idag? Alla friska?

Vi böjer sanningen, vi ljuger aldrig men vi säger aldrig hur det egentligen ligger till. I tolvans rum har vi utsikt över den asfalterade parkeringen och därmed över chefen svarta Audi med registreringsnummeret SGK 846. När den åker hem, går Lisa hem tio minuter senare.

Tisdag är sista dagen. Det är tisdag nu, klockan halv nio.

Väntan. Spänning. För minsta lilla ljud är hela arbetskollektivet på fötter.

Vi tror det knappt själva när klockan slår två och Lisa har klarat sin sista Las-dag. Hon kommer bli Las:ad, Las:ad era jävlar! Så jävla Las:ad!

Jag fyller bröstkorgen med torr inomhusluft och andas ut ordentligt. Äntligen. Hur det känns i kroppen kan inte beskrivas med ord. LALALALALALLALALALALLALA sjunger varenda cell. Jag måste vrida upp radion, den spelar schlager men det skiter jag i.

Jag ger Lisa en buggsnurr, två snurrar och en sådan där tvist. VI GJORDE DET! VI HÖLL IHOP! JAG FICK SEMESTER, DU FICK FAST ANSTÄLLNING, ALLA FÅR ETT FUNGERADE ARBETSLAG. Som ess i ärmen ta Lisa fram en alkholfri champagne, skakar den och skvätter ner hela köket. Vi skrattar och skrattar.

Till helgen ska vi alla samlas hemma hos Lisa och grilla. Jag hoppas bara att det inte blir några förlossningskonversationer. Snälla.

Det blir det ju såklart. Som om mina arbetskamrater börja prata väder och blommor och barnbarn bara för att de kom utanför arbetsplatsen fyra väggar?

På måndagen, nästan en vecka efter att Lisa fått alla sina Las-dagar, går hon till personaltjänst på kommunförvaltningen. De var ju inga glada miner över att hon blev Las:ad, men lag är lag även på kommunförvaltningen. Tio minuter efter hon ringt oss och berättat hur det gick kommer en högröd chef nerstormandes.

JAG VET VAD NI HAR GJORT nästan skriker hon andfått. JAG VET, ni såg till att få Lisa Las:ad fast hon är gravid. Ni utnyttjade mitt förtroende för er! NI UTNYTTJADE MIN GODTROGENHET! Jag LÄT er boka vikarier som ett förtroende. MEN DET BRYTER NI! FY FAAN! Har ni ingen respekt för den som är överordnad? JAG ÄR ERAN ARBETSLEDARE! NI SKA LYDA MIG! Jag ska leda och fördela arbetet på den här arbetsplatsen, inte ni. Jag hade sagt nej till Lisa, ni gör som JAG säger! Är det ni eller jag som ska ta personalbeslut? VA!? VA!? VA!? Vem är det som är ansvarig för det här? Vem har gjort vad? DEN KOMMER FÅ SPARKEN! Nu måste jag ju placera ut Lisa här och det är erat fel. Det är ett givande och ett tagande och jag kommer ta tjänsten här. Nå, vem var det?

Ursäkta, det spelar ingen roll. Vi är alla fast anställda. Du kan inte sparka någon utav oss.

Chefen blir blek, tänker efter i två sekunder och stormar ut med orden:
JAG ÄR ERAN ARBETSLEDARE! JAG SKA FÖRDELA ARBETET I FORTSÄTTNINGEN.

Vi ler. Vi vet ju vilka som egentligen leder och fördelar arbete. Och vilka som anställer för delen också.