Dina händer behöver gå på högskola.

Min syster är här. Det är länge sedan vi träffades, vi bor så långt från varandra och vi kan inte prata i telefon. När jag ska prata med henne måste jag se hennes miner, gester och hur hon är morgontvärsur.

Men nu är hon här. Äntligen träffar jag henne. Jag har saknat henne så mycket. Jag har saknat att reta henne för att hon alltid satte sig bredvid panchisarna på bussen när hon var liten, eller att hon la sig raklång på golvet och sparkade med händer och ben när hon var arg.

Hon kliver av bussen på stationen. Jag känner igen gången. Mamma och jag har kallat henne för Bambi och "Den gula Giraffen". När hon har sina korta klänningar och strumpbyxor ser hon ut som en giraff på sina höga klackar. Hon svajar fram. Som en giraff. Giraffen. Giraffen är i stan.

Jag kramar om henne. Vi går hem till mig och lastar av hennes packning, stoppar in ett täcke i påslakan, sminkar om och byter om, dräller på stan och ser på något djupt svårt artiefartie med någon queergrupp från Köpenhamn, dricker ett par öl, äter en korv, fnissar och sätter nyckeln i lägenhetslåset.

Väl hemma lägger vi oss i sängen med sminket kvar och börja berätta historier för varandra. Om när vi var små, hur det är nu och varför mammas nya kille brorsas svågers fru är helt jävla körd i huvudet. Ju allvarligare ämnen vi pratar om desto lägre blir våra röster som om att vissa saker inte kan sägas högt. När vi pratar om det värsta av det värsta, det som är hemskast just nu, då räcker det inte att viska utan då håller vi varandra i handen. Det går nästan på autopilot. Att man pratar om något som är så stort att man måste hålla fast i en annan människa för att inte sväva iväg. Och man kan bara prata på nätterna, i skydd av mörkret och upplyst av det gatljus som letar sig in mellan persiennerna.

Vi småpratar om kroppen, om att göra sig illa. Vi jämför vem som har längst ärr och vem som har bäst historier till.

Min syrra har inget ärr i skallen. Men det har jag, tre centimeter långt är det. Om jag har mittbena syns det. Ärret ligger mitt på hjässan. Jag fick ärret under en Köpenhamnsresa, mamma och pappa hade fyllt volvon med PicnicBog (den sålde man vidare till skånska ICA när vi kom ner, BIG MONEY var det! Här i Svealand var skinkan nämligen billigare än i syd av någon konstig anledning). Vi hade precis sålt all jävla PicnicBog och stod på Tivolis parkering. Full av adrenalin hoppade jag runt kring Volvon. Tjong! sa det bara. Pappa hade inte sett att jag skuttat åt hans håll när han stängde bakluckan så den fick jag i skallen. Jag grät som en stucken gris, men skulle absolut gå på Tivoli så min mamma satte en tunn blöja under den rosa och vitrandigamössan, så gick vi.

"Men, äh, det där är ju inte sant. Ofta att morsan skulle ba ”sätt kissskydd på skallen så får du åka karusell”.ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!"
"Joooooo, jag lååvar, berätta något bättre du då!"
"Men stressa mig inte, min kååånstnärssjäl take tajm.

”Okej, så här var det va. Kolla här"

Min syrra visar ett ärr på armen, fem centimeter brett men ganska bleknat. Hon fick det när hon bara var fyra år. Det här är hennes första minne, det är från när vi bodde lite utanför stan. Hon lekte med de andra ungarna i lekparken, de åkte lådbil, spelade kula och slogs. Då, då kom det minnsann en krokodil upp ur en brunnen och bet henne där.

"Fy faan vilken jävla fantsilös konstnärssjäl du är."

Ärrhistorierna avlöser varandra. Och plötsligt säger hon:

"Tror du man kan ha ärr i själen?"
"Vad menar du? Typ, ’det här kommer jag alltid minnas-grejjor’ eller mer som AJSOMFAAN VAD JOBBIGT DET DÄR VAR NU PRATAR VI INTE OM DET-grejjor?
"Både och liksom. Asså, jag har ju massa minnen så det skulle ju vara en massa minnen, Men ärr är ju sådant som inte läkt riktigt perfekt, och ibland är det för stort för att läka ihop perfekt, så det blir ett ärr."
"Jaha, så. Jamen det är väl klart man har. Har inte alla det?"

Vi pratar om oss själva en stund. Om feminism som förtäckt mantel för oss själva som kvinnor, istället för att säga "jag" pratar vi om "kvinnorna". Att man ibland bara inte klarar att gå till skolan, hur man lägger skulden på sig själv istället för att bli arg på de man borde bli arg på och att man inte får bli arg när man väl blir arg så då sparar man allting inom sig. Och eftersom man aldrig får vara arg på någon annan blir man arg på den enda tillåtna att vara arg på: sig själv.

"Vad det något speciellt ärr du tänkte på?"
"Alltså jag tänkte att precis som kroppen bär spår, har ärr, sår, eksem och ja du vet. Jamen typ, som hon du vet min kompis, hon som skar sig, hennes kropp kommer ju alltid utanpå visa ärr och visa på det liv och de känslor som levt inuti henne. Typ att kroppen är som en spegel av vad som pågår inne i den."
"Jaaaa, alltså, som att mamma får eksem av att hon spritar händerna så mycket på jobbet. De nariga händerna är liksom hennes kvitto på att hon är lågutbildad. Hennes ärr från lönearbetet."
"Usch, det låter så hemskt. Fast det finns väl dem som det går ännu värre för som hon, Annika som pajade båda knäna, eller hon som bodde granne med oss och var frisör som fick missfall för att hon utsätts för så starka kemikalier jämt."
"Som att kroppen vet ”i den här jävla livmodern är det ingen idé att bli till om man inte vill födas till socialgrupp tre och få kvicksilverförgiftning”? ”

Orden sjunker in sakta. Vi ligger tysta ett tag. Sedan säger min syrra:

"Duuu, förresten, jag tycker du ska gå på högskolan."
"Va, varför då? Jag har ju gått en termin för ett tag sen, eller hur menar du?"
"Jo, alltså. Dina händer skulle behöva det."

Hon kramar min hand hårdare. Hon trycker så hårt; det är ett sätt att säga 'jag älskar dig, men jag vill inte att du ska paja din rygg’.