tisdag 17 juni 2008

Pete Doherty är ett vårdbiträde.

Svarta har högre blodtryck än vita, det är fastställt i någon studie av människor i vita rockar, stetoskop och hög lön. Så är spekulationen i gång: har svarta har anlag eller beror det på att svarta blir diskriminerade? Beror det kanske på klass? Hur är det för kvinnor? Fibromyalgi? Vad menar man med att missbruk ärvs?

Jag skakar av mig funderingarna, går genom dörrarna till min arbetsplats och gör mig redo för ett nattpass. Vanligtvis brukar jag inte jobba natt, men jag ställde upp för att det var kris och OB:et jag får är ganska bra. Dessutom måste jag få ihop mina timmar så att jag kan betala mina räkningar. Vikarier är aldrig säkra på hur mycket de kommer att få jobba.

Egentligen borde jag inte ha gått hit. Jag vet att jag kommer att göra ett dåligt jobb, att jag kommer knappt göra det nödvändiga. Dessutom har jag ont i magen. Sådär nervöst ont i magen. Anledningen är att jag går av sju imorgon bitti och börjar åtta på ett annat boende. En timme att hinna till ett nytt ställe till ett tio timmarspass från ett nio och en halvtimmes nattpass.

Kvällspersonalen rapporterar till mig, inget har hänt, någon har näsblod. Vi går genast upp och börjar "lägga" de få som fortfarande är uppe. Byter blöjor, tar av strumpor, drar fram larmmattor. Jag är noga med att spara på energin, den ska räcka i många timmar till. Till många fler vårdtagare.

Till slut bryter hon tystnaden, hon jag jobbar med.
"Eh, jaha, visst har du jobbat här förut? Jag tycker jag känner igen dig."

Vi utbyter artighetsfraser om arbetet och ett par bajshistorier (det tar sekunder från det att folk upptäckt att de både jobbar på äldreboenden tills de börjar berätta äckliga vårdhistorier för varandra).

"Nehej, vet du vad!" Säger hon plötsligt. "Snart är det OZ, ta en kopp kaffe så gå vi upp en våning och tittar med de andra!"

Jag gillar oz. Eller vem gör inte det. Hej ihjälkramad serie. Jag får ett snabbt referat om vad som hände igår: Alvarez sitter i isolering, O'Reily bråkar med någon och Schillinger försöker hämnas på Beacher. Tydligen så är nattpersonalen så noga med att rapportera vad som hänt i det senaste avsnittet till andra nattpasset att det är det första som man pratar om på rapporten.

Han i rullstolen resonerar: "you'll never get rid of drugs if you don't get rid of the pain.", kaffedoft, fem nattarbetare och en jävla massa lila flexblöjor i storlek medium.

När klockan börjar bli tre börjar jag bli trött på riktigt. Men det är dags för tredje ronden, dags att bita ihop. Kolla blöjan, byta blöjan, slänga blöjan. Arbetsmoment upprepas hundra gånger och jag kommer och tänka på hur många gånger till jag kommer att göra samma repetitiva moment. Tanken är hissnande. Minst 40 år till av blöjbyte, på ett år är det 1924 timmar blöjbytande. Det är 115 440 minuter per år. Fy faan. Fatta vad 115 440 är gånger 40. Det enda som kommer ur den ekvationen är ångest.

"Du är ganska trött va? Du ser himla sliten ut." säger min arbetskamrat medan hon tvättar en patient som gjort ner sig rätt ordentligt.
"Ja, jo, ehum... kanske litegrann, eh."
"Ja, det förstår jag, om du vill kan du få något uppiggande av mig, så att du orkar din stackare."


Vi går ner till omklädningsrummet, hon tar fram sin fejkgucciväska ur sitt skåp och tar fram en ask. En sådan där minttablettsask som antagligen är ganska gammal, det är Oscar den andra på plåtburken. Va är det hon ska visa mig? Koffeintabletter? Jag börjar känna mig olustig i situationen. I ett halvmörkt omklädningsrum står en fyrtionågonting arbetskamrat som ska bota min trötthet och sträcker fram en plåtburk. Hennes nariga, sönderspritade händer håller hårt om den ljusrosa plåtburken. Känslan är en flashback från när jag var fjorton och man stod bakom rulltrappan med någon äldre kille/alkis/person med tveksam moral och köpslog om hur mycket pengar de skulle ha för att köpa ut en liter vin. Det är bara det att den här gången har jag ingen aning om vad det är som erbjuds.

"Vad är det för någonting?"
"Ephedra, det gör så man blir piggare och orkar lite mer. Man kan typ banta på det också. Jag blir skitpigg."
"Eh? Va?"
"Jamen det är typ som ett starkt koffein och man får ingen antikick efter ett par timmar som av kaffe. Och anledningen till att jag äter dem är att jag ska orka träna mer."
"Okej, men det är inte farligt va? Man blir väl bara piggare?"
"Ja, ja, precis, ta tre av mig och så tar du dem när du känner att du börjar bli så där supersupertrött så tar du en till."
"Vart har du hittat dem här?"
"Man köper dem i Danmark eller ja sådär, typ, på nätet."


I brist på andra alternativ sväljer jag ett lakritssmakande ephedrapiller och stoppar de andra två i myntfickan på jeansen.

HERREJESUS. FY FAAN. JAG BLIR HELT SJUKT PIGG. Jag tuggar tuggummi i hundraåttio och börjar städa korridorerna, att sitta still kan jag glömma. Det blir inga problem att jobba resten av dagen, jag sover litegrann på min tvåtimmarsrast och på kvällen är jag tillbaks på nattpasset (de ringde ju och trugade så att jag inte kunde säga nej).

Jag petar i mig ett halvt ephedrapiller och blir klar första av alla med ronden. Jag hjälper de andra och vi tar oss igenom OZ. Jag tar mig igenom hela natten utan problem. När jag går av klockan sju söndag morgon är jag fortfarande pigg trots att jag egentligen har arbetat mer än ett dygn i sträck med timmesraster här och där.

När ephedran äntligen går ur kroppen på söndageftermiddagen så går luften ur mig och jag sover fjorton timmar i sträck. När jag vaknar på måndagen funderar jag på vad faan det var som hände i helgen. I fickan ligger ett halvt ephedrapiller. Jag fingrar på det lite grann och tittar på den svarta färgen. Jag kan inte bestämma mig: det kan vara bra att ha en ephedra liggandes, man vet aldrig när man jobbar dubbelpass, men å andra sidan var det obehagligt att vara så fucked på jobbet.

Jag sätter mig framför datorn. Börjar googla och jag blir obehaglig till mods. I Sverige är ephedra dopingklassat och allting som innehåller ephedra läkemedelsklassas. I Danmark däremot tycker man att det är ett naturläkemedel som vilket som helst. Jag hittar berättelser om folk som deffar (karlar deffar, kärringar bantar) på ephedra, Treo och koffein, hur folk fått hjärtklappning av det och hur folk super på det och hamnar på sjukan.

Ephedra är vanligt bland byggnadsarbetarna. De börjar med ephedra och efter ett tag går de över till den kemiska kusinen amfetamin. Jag läser om hur byggnadsarbetarna som drömde om de snabba pengarna i Norge, hur de istället började knarka för att orka jobba mer och komma hem fortare men aldrig kom de hem med några pengar. Utan när de väl kommer hem är det raka vägen till rehab (om man nu kommer dit, eftersom soc helst endast rehabiliterar heroinpundare).

Men jag skulle aldrig bli hooked säger jag till mig själv. Det vet jag. Jag måste bara palla jobba. Jag tar den halva ephedratabletten jag har kvar, lägger den i en plåtask för öronproppar som jag fått på Hultsfred av Hotell och restaurangfacket förra året. Översta byrålådan, längst in lägger jag den. Där får den ligga tills nästa gång jag jobbar tre pass på raken för att kunna betala hyran. Jag bara hoppas på att det dröjer riktigt länge dit. Än så länge är mina händer inga nariga händer som kramar en ljusrosa ask utan rödmålade naglar som håller i ett vitt plåtetui. Jag kommer att tänka på Oz igen, och vad han i rullstolen sa:

"You'll never get rid of drugs if you don't get rid of the pain."

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag använder efedrin och koffein mot koncentrationssvårigheter och vad jag undersöker troligtvis är ADD/ADHD med viss framgång. Dock så är det evighetsköer inom sjukvården för rätt läkare, men denna lösning hjälper mig personligen. Intressant läsning dock!

Cvalda sa...

Det tycker jag att du ska göra tills du får hjälp (något måste man ju göra!). Jag menade inte att moralisera över folk som använder ephedra utan påpeka att det oftast är en konsekvens av någonting annat. Och att det kan gå riktigt snett.