Att tafsa är att våldta. Om bara för en sekund.

Jag står och lyssnar på musik, full wolym på en fullpackad buss. Om en hållplats ska jag av. Han stiger på och efter en stund ställer han sig bakom mig. Jag ser honom inte, jag känner bara en ölmage i ryggen, en andedräkt i nacken och en hand på rumpan.

Min kropp stelnar och jag fryser till is. Vem vem vem vem vem tar på mig. Vem rör mig?! Jag mår illa, jag svettas, jag får panik. Allt i samma sekund. Vem vem vem vem vem tar på mig? Vem är andedräkten som luktar surt och vem tillhör kroppen som har ölmage och luktar billig cologne?

Men jag säger ingenting. Inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag vågar knappt andas, i mitt huvud maler: vad händer vad händer vad händer.

Jag vänder mig inte om men går några steg bort. Jag rationaliserar: det var någon som råkade stöta emot mig när bussen startade, jag stod ju ganska långt fram. Inte tafsade någon på mig. Nä, det tror jag inte. Det är ju så mycket folk på bussen. Olyckshändelse, olyckshändelse. Varför skulle dem tafsa på mig? Näe, det var bara en olyckshändelse. Sluta nu. Lyssna på musiken.

Det händer en gång till, ölmagen i ryggen, andedräkten i nacken och handen på rumpan. Men jag känner bara rädslan. Rädd rädd rädd, han tar på mig, han tar på mig sådär som ingen ingen får. Han tar i mig som om jag inte tillhör mig själv. H a n t a r p å m i g. HAN TAR PÅ MIG!

Jag plingar, går av så fort jag bara kan. Jag hatar mig själv för det som nyss hände. Jag hatar mig själv för att jag inte sa ifrån, jag hatar mig själv för att jag är så feg, jag hatar att jag inte ens kan formulera ett nej.

Hur kunde jag låta honom äga mig? Han ägde mig den minuten mellan busshållplatserna. Han ägde min kropp, han ägde min röst, han ägde min rädsla. Han ägde allt som var mitt.

Jag gav upp för hotet om, ja, jag vet inte ens vad hotet var. Våldtäkt? Att han skulle skälla tillbaks? Att han skulle fortsätta tafsa? Rädslan frös mig trots att jag inte vet vad jag var rädd för. Jag är rädd för maskuliniteten och vad som finns där. Jag har hört om våldtäkt, alla talar om våldtäkt; feministerna, min pappa, tidningen, populärkulturen, den akademiska litteraturen, polisen ("du ska vara tacksam att vi satte dig i fyllecell, då blev du i alla fall inte våldtagen" - Nyköpingspolisen - Valborg 05).

Hotet om våldtäkt och vad som händer med de våldtagna kvinnorna är konstant. Det är social kontroll, vi är så rädda att vi inte vet vad vi är rädda för. Hotet om våldtäkt håller mig på plats, det håller mig inte från att vingla hem genom en park men det håller mig plats när testosteron går förbi. Gatorna kan tillhöra mig ibland, men inte min kropp.

Vi tar tillbaka gator. Vi går där, vi spelar musik där, dansar lite ibland och om vi är på riktigt vågat humör kissar vi till och med utomhus. Men våra kroppar har vi inte riktigt tagit tillbaka. Våra kroppar diciplineras, skärs i, motioneras, de kläs på, kläs av, fixas till, svälts, opereras, slits ut, tafsas på, våldtas, får stryk, sups sönder, sex med kroppen byts mot närhet, sex kan bytas mot mycket. Kroppen är ångestdämpare, måttstocken på vår kvinnlighet, renoveringsprojekt och vi granskar den minutiöst. Kroppen är ett slagfält och det är rätten till sin egen kropp också. Abort diskuteras fortfarande som om det vore en moralfråga, vi tycker en del flickor klär sig som horor/slampor/vulgärt/sexuellt utmanande, brudar som rakar fittan är porrinspirerade och grundlurade av sina heterosexuella pojkvänner och av heteronormativiteten.

Vi erbjuds som alternativ den autentiska kvinnligheten; den orakade, en kvinnlighet som är utan smink och jävligt praktisk. Inte ens där äger vi vår kropp, den är fortfarande ett slagfält och måste istället låta bli att ansas för att vara på riktigt. För att kunna märkas förtrycksfri så ska den gå klädd i fotriktiga skor och inte ha trånga kläder man får svamp av. Underförstått är det som är det naturliga idealet, den äkta kvinnan så som hon ska vara. Underförstått är också att den ansade kvinnligheten är onaturlig och spelad, riktiga kvinnor behöver inte smink. Hela tiden är slagfältet kvinnans kropp med den "riktiga" kvinnan som mål.

Men den riktiga kvinnan är inte här. Inte i den här diskussionen. Hon sa nej på bussen, hon sparkade gubbjäveln mellan bena. Ingen vet om hon rakade benen innan hon gick hemifrån eller om hon har silikonpattar. Men, vem fan bryr sig när bara hon äger sig själv. Hela tiden.