onsdag 21 maj 2008

Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta

Jag fick mitt första riktiga jobb en vår för ett par år sedan. Ett jobb som jag har sökt alldeles själv. Inget sådant där jobb som man fått genom sin brorsas flickväns fasters svåger. Utan ett riktigt jobb där jag skickade in min CV, kom på intervju, tog i hand, satt rak i ryggen och senare ringde dem och sa att jag fick jobbet.

Det är ett fast jobb också. En till-vidare-anställning med semester och allt vad det innebär. Inte konstigt att jag var stolt. 18 år, tills vidare-anställning och egen lägenhet. Nu jävlar.

Jag kände mig lite oövervinnelig. Äntligen kunde jag lämna vikariehelvetet i storköket för ett riktigt jobb. Tanken var att jag ska bli arbetsledare på ett Burger King i någon småstad. Inte speciellt glammigt, jag visste att jag skulle lukta hamburgare och min roll skulle vara att lära folk att aldrig lägga mer än två tomatskivor på en Whopper. Men what to do, har man föräldrar som gav en taskigt utgångsläge så får man börja någonstans.

Jag hade lite dåliga känningar kring det här, men de trängde jag bort (jag blev intervjuad på McDonalds, är de verkligen seriösa? Vi har språksvårigheter, han fattar inte mig och jag hänger bara med till hälften. Ingen ordentlig provanställning, var är alla papper?). Jag pyntade lägenheten istället, köpte färg till fondväggen, tittade i IKEAkataloger och frågade pappa om man kunde bygga om klädkammaren.

Dagen kommer då jag ska börja. Jag jobbar min sista dag i storköket, det är trots allt är det lite trist att lämna mina arbetskamrater. De är så söta; en GI-bantade kock (som inte håller dieten mer än tre dagar), en annan kock i min ålder med killproblem och är världsmästare i skvaller, hon i serveringen med mammakomplex.

Eftersom det inte finns någon Burger King i min egna småstad sker utbildningen till arbetsledare i Stockholm. På Burger King på plattan. Det ska tydligen vara Sveriges stolthet, den största BK:n i Sverige. Det är också det Burger King där man måste ha UV-ljus på toaletten för att pundarna är överallt. Vi måste ta betalt för vattnet för att hålla pundarna borta och vi ska vägra växla deras enkronor när de rånat en parkeringsautomat.

Första dagen är allt fint. Titta på lokalerna, få en röd BK-tshirt och se informationsfilmer om hamburgare. Alla hälsar artigt och min chef verkar inte så efterbliven, nästan trevlig.

Det som följer de nästkommande veckorna är helvetet på jorden. Jag går ner tio kilo i vikt, slutar nästan helt äta och sova. (Tåget till Stockholm går 06.15, jag går hemifrån 05.45 och går upp klockan 05.05) Oftast somnar jag inte om nätterna förrän två, tre, helt utmattad och vaknar lika utmattad. Jag kan inte somna tidigt, det är för mycket som snurrar i min skalle för att jag ska orka sova så jag tröttar ut kroppen tills den kollapsar.

Turligt nog släpar min vikarielön efter en månad. Med den betalar jag de 2500 kronor som tågkortet kostar, min hyra, mitt internet och pengar till telefonen. Mat är ingen idé att köpa, den blir ändå gammal i mitt kylskåp (fläskfilé kan få orangegrönt mögel). Men de nästkommande två månaderna kommer jag få 4000 kronor i lön eftersom chefen vägrar ge mig heltid, så jag kommer inte ha råd med mat. Han tycker jag ska gå på soc under tiden jag "utbildar" mig. Men jag vågar inte gå till soc, mina kompisar har aldrig fått pengar därifrån utan bara blivit förnedrade. Dessutom har jag pengar undanlagda på mitt sparkonto till körkortet som jag fått av pappa. Det känns inte lönt att gå igenom all förnedring för att få höra: använd dina sparpengar. Grejen är den bara, att jag måste ta körkort nu för att kunna arbeta sedan. Det är villkoret för arbetsledare.

Men om pengarna vore det enda skulle jag kunna sova. Pengar är pengar. Men min chef är elak, han vägrar ge mig ett anställningskontrakt, han hotar med uppsägning för att jag berättat för de andra anställda om kollektivavtal, LAS och semesterersättning. Jag är problem, jag är ju snabb i kassan men sämre i köket och pratar och tycker lite för mycket.

Som när vi skulle åka till Malmö på utbildning. BK arrangerade och min chef skulle betala resan. Några dagar innan får jag veta att vi ska åka Swebus ner. Åtta jävla timmar nattswebus. Vi kommer fram 07.00 efter 8 timmars resa och utbildningen börjar 08.00 EXAKT. Jag vill börja grina när jag får höra det. Jag går in på toaletten och skyller på pollenallergi när jag hör hur vi ska bo: I ETT RUM SOM SITTER IHOP. Jag ska bo i samma rum som min chef och hans fru (som också ska bli arbetsledare på samma jävla ställe), men ett eget rum i rummet. Det finns en dörr emellan.

Jag orkar inte det. Jag orkar inte. Men med hopp om semestrar, fast inkomst och ett jobb biter jag ihop går på swebusbussen klockan 23.50 och håller käft.

Malmöresan är för jävlig, hotellet är skabbigt, utbildningen handlar om att motivera folk att vända hamburgare, att facket är alltid skit och de människor som är där är hurtiga och pratar engagerat om säljtävlingar. Jag vet inte vad jag ska göra, vi får ingen lunch och min chef vägrar betala. Jag svälter. Jag får ingen kvällsmat. Jag svälter. Utom en kväll då jag köper pizza i Limhamn. Som tur är får vi förmiddags och eftermiddagsfika av BK.

Hela tiden är jag ensam. Jag känner mig ensam på utbildningen, jag vill inte utbyta artighetsfraser och prata säljtal. Jag vill inte prata med min chef som satt mig i detta hellhole. Och jag känner ingen i Malmö. Jag vet inte vad jag ska göra. Ensamheten tär, kombinerat med att jag svälter så växer det svarta hålet ännu mer. Jag har inte ens ett blodsocker som håller humöret upp litegrann. Frenetiskt väntar jag på att någon ska ringa eftersom jag inte har pengar på telefonen. Det är bara att härda ut tänker jag. Kursen är ju i alla fall lätt, konstruerad för idioter. Efter att helvetesdagarna är över så ligger min slutpoäng på 99%. En viss stolthet sprider sig. Jag slog min chef med hästlängder. Han fick göra omprov.

Medan jag sitter ut och röker och väntar på att mitt prov ska rättas så kommer det ut en tjej och börjar prata med mig. Hon är trevlig, inte på ett artigt sätt utan ett ärligt sätt. Vi pratar lite om kläder, klänningar och att jag samlar på 60-talsklänningar. Hon berättar att hennes mamma har en second hand-butik och att hon har en rosa klänning jag kan få om jag vill ha. Jag blir så överväldig, känslorna bara stormar och jag håller mig för att inte börja grina av tacksamhet för en normal konversation.

Jag får klänningen av henne innan jag åker hem. Den är mönstrad i rosa, orange och lila med en liten ståkrage. Krampaktigt håller jag i kassen och kramar om henne länge när kursen är slut. I kassen ligger mitt bevis på att omvärlden fortfarande betraktar mig som människa och inte som en vara som ska skeppas mellan småstan och Malmö.

Jag, min chef och hans fru sätter oss på centralen med våran packning. Jag har klänningen i famnen. Hur ska vi åka hem undrar jag. Med swebus svarar han nonchalant. Om åtta timmar går bussen. NATTBUSSEN.

Då brister det. Allt tålamod, all stolthet och allt mitt människovärde är slut. Jag börjar grina, jag grinar som i en hollywoodfilm. Sminket rinner, kroppen är okontrollerad och jag ställer till med en scen. Chefen skriker på mig samtidigt som han ber mig att förstå. Att förstå att han måste spara.

Jag vägrar förstå någonting. Snoret rinner från näsan och halsen är tjock av allt slem. Hulkanden är allt som kommer ut ur min strupe. Efter en stund går han iväg, kommer tillbaka med en sistaminuten-biljett och ber mig dra åt helvete. Eller hem i alla fall.

Jag har sådan arbetsmoral att jag går till jobbet på måndagen efteråt. Jag vet inte varför. Benen rör sig och jag följer med. Allting är rätt lugnt mellan mig och min chef, vi konverserar artigt och jag börjar prata mer och mer med hans fru.

Hon berättar sådana horrorstories att jag inte vet vad jag ska ta vägen. När hon kom hit från Iran kom min chef/hennes man och hämtade henne på flygplatsen, körde henne direkt till sitt hamburgerställe i Umeå och tvingade henne att arbeta direkt. Samma dag. Hon grät, hon skrek och nu förstod hon. Han var visst 50-någonting och hon är 27. Jag tror att äktenskapet var arrangerat mellan familjerna men jag vågar aldrig fråga rätt ut.

Hon söker kontakt med mig, hon behöver desperat någon att prata men jag orkar inte. Hon är för nära min chef, jag har inget medlidande att ge. Min chef har till och med sagt åt mig att jag inte längre får äta vilken hamburgare jag vill till lunch utan att det är viktigt att jag provar hela sortimentet. Inte ens maten får jag bestämma över.

En kväll stannar vi kvar för att lära oss skura maskinerna. Den dagen jobbar jag 08.00 till 06.00 tills nästföljande morgon. Vi glor lite slött på när svartjobbarna skurar hamburgermaskinerna under natten och jag börjar prata med en utav städarna. Snart spårar hela samtalet ur, efter han berättat om sitt hemland och gerillor och att han pluggar och svartarbetar, så börjar han fråga mig om min nationalitet, medborgarskap, om jag bor själv, har jag pojkvän, vad jobbar jag som. Jag välter stolen när jag kraftigt reser mig upp och går ut i rökrutan för att hyperventilera. ALDRIG ÄR JAG EN PERSON utan jag är objekt som ska utbildas, flyttas runt på, som får order om vilken mat jag ska äta och nu senast ses som ett medel för medborgarskap. En fitta på två ben. Eller inte ens det. Jag är armar på två ben med ett svenskt pass.

Några dagar innan helgen kallar chefen på mig.

"Ehum, det är så här att vi har ett problem. Jag skrev aldrig på lokalkontraktet, jag skakade bara hand med hyresvärden och nu vill han inte hyra ut lokalen. Du kan gå nu. Eller på fredag. Du är bara provanställd sörru."

Där står jag, allt som jag vill ska hända har hänt. Jag är fri, fri från chefen men utan lön. Fri att svälta ännu mer men utan målet om lön och semester. Som slutet på en rak utvecklingslinje neråt hamnar jag i fyllecell på lördagen och som straff får jag tillståndet att övningsköra indraget.

Jag sörjer i ett par dagar, sväljer stoltheten och börjar jobba i köket igen. De tar hand om mig, lyssnar på mina historier och ger mig en del tider. Tillbaka på ruta noll. Utan körkortstillstånd och körkortspengar.

Jag hör aldrig mer av chefen. Jag vet att han förlorade alla sin sparpengar från snabbmatsstället i Umeå. Den sparade miljonen spenderade han på arkitekt, köp av namn, advokater och annat franchaisebjäfs. På posten kommer ett intyg att jag inte blev sparkad utan att de var tvungna att säga upp anställningen på grund utav "organisatoriska skäl". Jag bara skrattar, med brevet kommer också intyget om att jag gått BK's Basic Management-kurs. Vilken ångest för ett diplom. Ett jävla diplom är allt jag får. Erfarenheten skulle säkert någon säga. Jag vet inte, jag skulle helst vara utan de här månaderna.

Något år senare är jag tillbaka i Stockholm, jag ska och se världens bästa band. Eller ja, det säger min polare i alla fall. Vi går av vid centralen, går på stan en stund och jag ber om att vi går förbi BK på plattan.

"Vaddå, vill du gå in och hälsa?"
"Nej, nej, nej, hellre dör jag, jag är bara nyfiken på vilka som jobbar kvar av mina gamla arbetskamrater. Alla sa ju att de skulle byta jobb."

Jag går förbi på långt avstånd, tillräckligt nära för att se kassaansikten men tar på luvan så ingen känner igen mig. Och då ser jag det. Jag ser vem som städar restaurangen. Städa restaurangen är det mest outbildade man kan göra, det är längst ner i hierarkin att städa toaletter och ta bort brickor ifrån borden. Det brukar oftast svartjobbarna och invandrarna som är helt utan svenskakunskaper få göra.

Min chef städar restaurangen. Jag tittar på honom där han går med huvudet nerböjt en bricka i varje hand. Metodiskt källsorterar han vad tonårsungdomar, taxichaufförer och andra snabbmatsgäster lämnat efter sig. Jag njuter av ögonblicket. Jag njuter av att se min chef längst ner. Och det känns ännu bättre i kroppen när jag ser att han inte har en arbetsledarskjorta utan en vanlig jävla medarbetartröja. Han blev inte ens arbetsledare, trots en miljon och allt sparande.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Tack - du gjorde min dag!
Grym berättelse och lysande formulerad.

Oman

Anonym sa...

Jävla bra skrivet. Men jag mår bara dåligt, jag vill bara gå och spy, fy fan vilken ångest jag fick nu.

Anonym sa...

jag ska tänka lite på dig när jag jobbar idag så kanske jag står ut en dag till i alla fall. tack.

Unknown sa...

Fantastiskt.

Anonym sa...

Det här är Sverige. Fredrick Federleys, Maud Olofssons, Reinfeldt, Borg, Hotell-&Restaurangförbundets pampar och Sverigedemokraternas förbannade jävla skit-Sverige. Hur jävla länga skall vi acceptera det?

Organisera dig.

Anonym sa...

Väl skrivet.
Du gjorde även min dag lite drägligare.
Stå på dig! Vår dag kommer!

Anonym sa...

Sjukt bra skrivet, jobbar själv extra på en snabbsmatsrestaurang och tjänar mindre än vad som krävs för att jag ska kunna betala hyran. Så skönt att läsa en berättelse från nån som vet hur det är.

Evelina sa...

Haha uuuuussshh! Jobbade på platten i ett halvår. Rent helvete :)

Anonym sa...

De låter som det var jobbigt för dig. Men du låter också ganska oerfaren och ung.

Det är vanligt med joint-rooms på hotell och en kompetent chef ser till att alla anställda smakat på hela menyn.

Men de här var några år sen så du har nog hunnit växa upp lite.
/C